9789132167331

I serien om Lockwood & Co. har utgivits Den skrikande trappan Den viskande dĂśdskallen Den ihĂĽliga vĂĽlnaden

JONATHAN STROUD

Översättning: Carina Jansson

www.wahlstroms.se Text copyright © 2015 by Jonathan Stroud All rights reserved. Published in agreement with Stroud Books Ltd., represented by Laura Cecil Literary Agency, London, whose representative in Sweden is Ia Atterholm Agency/ICBS AB, Malmö, Sweden.

Interior illustrations © 2015 by Kate Adams Cover illustration © 2015 by Michael Heath Svensk utgåva © 2016 B. Wahlströms Bokförlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel: Lockwood & Co.: The Hollow Boy Sättning: RPform, Richard Persson Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-32-16733-1

Till Rosie och Francesca, med k채rlek

Innehåll

I: Lavender Lodge...............................................9 II: Nätterna i Whitechapel................................. 51 III: De blodiga fotspåren................................... 111 IV: Orostid........................................................ 191 V: Mörka hjärtan..............................................265 VI: Ett ansikte i mörkret...................................349 Ordlista.......................................................................404

I

Lavender Lodge

1 Det var nog inte förrän i slutet av vårt uppdrag på Lavender Lodge, när vi slogs för livet på det där förfärliga pensionatet, som jag såg Lockwood och kompani samarbeta felfritt för första gången. Det var bara som hastigast, men varje liten detalj har etsats in i mitt minne – de där ögonblicken av ljuv perfektion när vi verkligen jobbade tillsammans som ett team.

Ja, varje liten detalj. Anthony Lockwood med rocken i brand som flaxade vilt med armarna medan han stapplade baklänges mot det öppna fönstret. George Cubbins som dinglade från stegen med ena handen likt ett stort, vindpinat päron. Och jag – Lucy Carlyle – som blåslagen, blodig och täckt av spindelväv desperat sprang, hoppade och rullade för att undvika spökslingorna …

11

Lockwood & Co. Alltså, jag förstår att inget av det där låter särskilt bra.

Och ärligt talat kunde vi ha klarat oss utan Georges gnäll.

Men det var det som var grejen med Lockwood och kompani – vi gjorde det bästa av ogynnsamma situationer och vände dem till vår fördel.

Nyfiken på hur? Jag ska berätta.

Sex timmar tidigare. Där stod vi på farstutrappen och ringde på dörren. Det var en dyster, stormpiskad novembereftermiddag med djupnande skuggor, och Gamla Whitechapels takåsar stod i skarp kontrast mot molnen. Regndroppar fläckade våra kläder och glänste från bladen på våra värjor.

Klockorna hade just slagit fyra. ”Är alla klara?” frågade Lockwood. ”Tänk på att hålla noggrann parapsykisk uppsikt medan vi ställer några frågor. Om vi får några ledtrådar till mordrummet eller var kropparna är gömda visar vi det inte. Vi tackar bara artigt för oss och går till polisen.” ”Visst”, sa jag. George, som höll på att rätta till sitt verktygsbälte, nickade. ”Vilken värdelös plan!” Den hesa viskningen kom från någonstans alldeles bakom mitt öra. ”Hugg först och fråga sedan, säger jag. Det är det enda rimliga alternativet.”

Jag petade till ryggsäcken med armbågen. ”Sch!” ”Jag trodde ni ville ha mina råd!” ”Ditt jobb är att hålla utkik, inte att distrahera oss med dumma teorier. Var tyst nu.”

Vi väntade. Pensionatet Lavender Lodge var en smal huslänga i tre våningar. Som det mesta av den här delen av Londons West End såg den sliten och sjaskig ut. Den 12

Den ihåliga vålnaden grovrappade fasaden var smutsig av sot och i fönstren hängde tunna gardiner. Det var mörkt på de övre våningarna, men en lampa lyste i hallen och det hängde en skylt med texten ”LEDIGA RUM” bakom den spruckna glasskivan i dörren.

Lockwood kisade genom glaset och skuggade ögonen med en behandskad hand. ”Någon är i alla fall hemma”, sa han. ”Jag ser två personer i bortre änden av hallen.”

Han tryckte på klockan igen. Den gav ifrån sig ett otäckt ljud, som ett rakblad i öronen. Han använde portklappen också. Ingen öppnade. ”Hoppas de har skridskor på sig”, sa George. ”Jag vill inte oroa er eller så, men det kommer något vitt krypande nere på gatan.”

Han hade rätt. Längre bort i skymningsmönstret kunde jag nätt och jämnt urskilja en blek form som svävade över asfalten i skuggan av husen, på väg åt vårt håll.

Lockwood ryckte på axlarna och brydde sig inte ens om att se efter. ”Säkert bara en skjorta som har blåst ner från en torklina eller så. Det är fortfarande för tidigt för att det ska kunna vara något farligt.”

George och jag sneglade på varandra. Vid den här tiden på året var dagarna knappt ljusare än nätterna, och de döda började röra på sig redan under mörka eftermiddagar. På väg hit från tunnelbanan hade vi sett en Skugga på Whitechapel High Road, en svag strimma mörker som stod i rännstenen och kastades omkring av vinddraget från de sista bilarna som var på väg hem. Så farliga saker var redan i rörelse – vilket Lockwood mycket väl visste. ”När började nerblåsta skjortor förses med huvud och 13

Lockwood & Co. magra ben?” frågade George. Han tog av sig glasögonen, torkade bort regndropparna och satte på dem igen. ”Säg till honom du, Lucy. Mig lyssnar han aldrig på.” ”Kom igen, Lockwood”, sa jag. ”Vi kan inte stå här hela natten. Om vi inte är försiktiga kommer det där spöket att ta oss.”

Lockwood log. ”Nej då. Våra vänner där inne i hallen måste öppna. Att inte göra det vore som att medge sin skuld.

Vilken sekund nu kommer de till dörren och bjuder in oss.

Tro mig, det är ingen fara.”

Och grejen med Lockwood var att man trodde honom, till och med när han sa sådana långsökta saker. Just då stod han och väntade ganska avslappnat utanför dörren med ena handen på svärdsfästet, lika välklädd som alltid i långrock och en elegant kostym. Det mörka håret hängde ner över pannan. Ljuset från hallen reflekterades i hans smala, bleka ansikte och fick hans mörka ögon att glittra när han flinade mot mig. Han var som en sinnebild för värdighet och lugn. Det är så jag vill minnas honom, som han var den kvällen – med fasor i vår framtid och fasor i vårt förflutna, och Lockwood som stod orädd och oberörd mellan dem.

George och jag var inte fullt så stiliga i jämförelse, men vi såg ändå professionella ut. Mörka kläder, mörka stövlar – George hade till och med stoppat in skjortan. Vi bar ryggsäckar och tunga skinnväskor alla tre – gamla, slitna och fläckade av ektoplasma.

En åskådare som förstod att vi var parapsykiska agenter skulle ha förmodat att väskorna var fulla med de vanliga prylarna i vår bransch: saltbomber, lavendel, järnfilsspån, 14

Den ihåliga vålnaden silversigill och kedjor. Detta stämde förvisso, men jag bar också med mig en dödskalle i en burk, så vi var inte helt förutsägbara.

Vi väntade. Vinden blåste i smutsiga stötar mellan husen.

Järntalismaner dinglade i rep högt ovanför oss, skallrade och smattrade som häxtänder. Den vita formen nere på gatan fortsatte närma sig. Jag drog upp dragkedjan i jackan och ställde mig närmare husväggen. ”Japp, det är en Skepnad i annalkande”, sa rösten i min ryggsäck med en viskning bara jag kunde höra. ”Den har sett dig och den är hungrig. Personligen tror jag att den har ställt in sig på George.” ”Lockwood”, sa jag. ”Vi måste verkligen härifrån.”

Men Lockwood hade redan tagit ett steg tillbaka från dörren. ”Det behövs inte”, sa han. ”Vad var det jag sa? Nu kommer de.”

Skuggor rörde sig bakom glaset. Kedjor rasslade och dörren slogs upp på vid gavel.

Där stod en man och en kvinna.

De var förmodligen mördare, men vi ville inte skrämma dem. Vi log så vänligt vi kunde.

Pensionatet Lavender Lodge hade fångat vår uppmärksamhet två veckor tidigare. Kvarterspolisen i Whitechapel hade utrett flera fall där människor i området – en del försäljare, men främst arbetare från den närliggande hamnen – hade anmälts saknade. Man hade noterat att flera av dessa män hade bott på ett obskyrt pensionat – Lavender Lodge, på Cannon Lane i Whitechapel – en kort tid innan sitt försvinnande. Polisen hade varit på besök och talat med inne15

Lockwood & Co. havarna, mr och mrs Evans, och till och med letat igenom byggnaden. De hade inte hittat någonting.

Men de var förstås vuxna. De kunde inte se in i det förflutna. De kunde inte upptäcka de parapsykiska resterna av brott som kanske hade begåtts där. För det behövde de ta hjälp av en agentur. Det råkade falla sig så att Lockwood och kompani utfört en hel del uppdrag i East End, och vår framgång med det så kallade Skrikspöket i Spitalfields hade gjort oss populära i området. Vi gick med på att titta in hos mr och mrs Evans.

Och nu var vi här.

Med tanke på misstankarna mot dem hade jag nästan väntat mig att Lavender Lodges ägare skulle se rätt suspekta ut, men så var det inte alls. Om något liknade de ett par äldre ugglor som satt och kurade på en gren. De var korta, rundlagda och gråhåriga med mjuka, uttryckslösa, sömniga ansikten, och de blinkade sömnigt mot oss bakom varsitt par stora glasögon. Deras kläder var tjocka och lite gammalmodiga. De stod tryckta mot varandra och fyllde hela dörröppningen, och allt som skymtade bakom dem var sjaskiga tapeter och en taklampa med tofsar. ”Mr och mrs Evans?” Lockwood bugade sig. ”God eftermiddag. Anthony Lockwood från Lockwood och kompani.

Jag ringde tidigare. Det här är mina kollegor, Lucy Carlyle och George Cubbins.”

De tittade på oss. Ett kort ögonblick var det som om alla insåg att fem människors öden just hade nått en vändpunkt, och ingen sa någonting. ”Vad gäller saken?”

Jag kunde inte avgöra hur gammal mannen var – när jag 16

Den ihåliga vålnaden ser någon över trettio är det som om tiden liksom vecklar ihop sig för mig – men han var definitivt närmare graven än vaggan. Han hade slingor av flottigt hår på hjässan och ett nätverk av rynkor runt ögonen. Nu blinkade han mot oss, tankspritt och välvilligt. ”Som jag sa i telefon vill vi prata med er om en av era tidigare gäster, en mr Benton”, sa Lockwood. ”Som en del i en utredning om en försvunnen person. Får vi kanske stiga på?” ”Det mörknar snart”, sa kvinnan. ”Det tar inte lång tid.” Lockwood gav dem sitt bästa leende. Jag bidrog med ett betryggande flin. George var för upptagen av att stirra på den vita formen som närmade sig för att göra något annat än att se nervös ut.

Mr Evans nickade och tog långsamt ett steg bakåt och åt sidan. ”Ja, givetvis, men det är bäst att vi skyndar på”, sa han. ”Klockan är mycket. Det dröjer inte länge innan de kommer ut.”

Han var alldeles för gammal för att se Skepnaden som nu sneddade mot oss över gatan. Vi ville heller inte nämna den. Vi bara log, nickade och (så fort vi rimligtvis kunde utan att knuffas) följde efter mrs Evans in i huset. Mr Evans lät oss passera innan han mjukt drog igen dörren och stängde ute mörkret, spöket och regnet.

De visade oss genom en lång korridor till sällskapsrummet, där en brasa sprakade i en kakelugn. Inredningen var den väntade: beigeaktiga strukturtapeter, en sliten brun matta, rader med prydnadstallrikar och tavlor med fula, förgyllda ramar. Några fåtöljer, kantiga och obekväma, stod utspridda 17

Lockwood & Co. här och där och det fanns en radio, ett barskåp och en liten teve. På en stor byrå vid bortre väggen fanns koppar, glas, såskannor och andra frukostsaker, och två uppsättningar fällstolar och bord med plastskivor bekräftade att det var här gästerna såväl åt som umgicks.

Just nu var det bara vi där.

Vi ställde ner våra väskor. George torkade av sina glasögon igen och Lockwood drog en hand genom sitt fuktiga hår. Mr och mrs Evans stod vända mot oss mitt i rummet.

På nära håll förstärktes deras uggleliknande drag. De var kutryggiga och rundaxlade, han i en formlös cardigan och hon i en mörk ylleklänning. De fortsatte stå tätt tillsammans – äldre, men inte, tänkte jag, särskilt bräckliga under de där tjocka kläderna.

De bad oss inte slå oss ner och hoppades uppenbarligen på ett kort samtal. ”Var det Benson han hette, sa du?” undrade mr Evans. ”Benton.” ”Han bodde här nyligen”, inflikade jag. ”För tre veckor sedan. Det bekräftade ni i telefon. Han är en av flera som anmälts saknade och som …” ”Ja, ja. Vi pratade med polisen om honom. Men jag kan visa er gästboken om ni vill.” Den gamle mannen hummade lågt när han gick fram till byrån. Hans hustru förblev orörlig och fortsatte iaktta oss. Han kom tillbaka med boken, slog upp den och gav den till Lockwood. ”Hans namn står här.” ”Tack.” Medan Lockwood gjorde en stor sak av att studera sidorna gjorde jag det verkliga arbetet. Jag lyssnade till huset. Parapsykiskt sett var det helt tyst. Jag uppfattade 18

Den ihåliga vålnaden ingenting. Okej, jag hörde en dämpad röst från min ryggsäck på golvet, men den räknades inte. ”Nu har ni chansen!” viskade den. ”Döda dem båda två så är jobbet klart!”

Jag gav ryggsäcken en diskret spark med hälen och rösten tystnade. ”Minns ni någonting av mr Benton?” Georges blekfeta ansikte och rödblonda hår glänste i skenet från brasan och magen spände under tröjan. Han hissade upp byxorna och sneglade diskret på sin termometer. ”Eller någon annan av era saknade gäster, för den delen? Pratade ni med dem?” ”Inte särskilt mycket”, svarade den gamle mannen. ”Gjorde du, Nora?”

Mrs Evans hade nikotingult hår – glest uppe på hjässan och så hårt sprejat att det såg ut som en hjälm. Som sin make hade hon rynkig hud, men hennes linjer utgick från mungiporna, som om det gick att dra ihop hennes läppar med ett snöre. ”Nej”, sa hon, ”men det är inte ovanligt. De flesta av våra gäster stannar inte så länge.” ”Vi får mest affärsgäster”, förklarade mr Evans. ”Försäljare, menar jag. Alltid på resande fot.”

Det blev tyst. Lukten av lavendel, som håller oönskade Besökare borta, hängde tung i luften. Det stod färska buketter i silvervaser på spiselkransen och fönsterbrädorna, och jag såg också andra skyddsföremål – prydnadstalismaner av järntråd som formats till blommor, djur och fåglar.

Rummet var så påfallande välskyddat att det nästan verkade demonstrativt. ”Bor det någon här nu?” frågade jag. ”Inte för tillfället.”

19

Lockwood & Co. ”Hur många rum har ni?” ”Sex. Fyra på andra våningen, två högst upp.” ”Och vilket av dem sover ni i?” ”Så många frågor”, sa mr Evans, ”från en så ung dam.

Jag tillhör den generation som minns när barn var barn. Inte parapsykiska agenter med svärd och överdriven vetgirighet.

Vi sover på bottenvåningen, i ett rum bakom köket. Men allt det här har vi redan berättat för polisen, och jag är inte riktigt säker på varför ni är här?” ”Vi ska snart gå”, sa Lockwood. ”Om vi bara kan få ta en titt på rummet mr Benton hade, så är vi klara sedan.”

Så stilla de plötsligt blev, som gravstenar mitt i rummet.

Borta vid byrån drog George ett finger längs sidan på ketchupflaskan. Den var täckt av ett tunt lager damm. ”Det går tyvärr inte”, sa mr Evans. ”Rummet är städat och bäddat för nya gäster och vi vill inte stöka till. Alla spår efter mr Benton – och alla andra som bott där – är borta sedan länge. Nu måste jag tyvärr be er att lämna oss.”

Han gick mot Lockwood. Trots filttofflorna, cardiganen och de rundade axlarna fanns det en beslutsamhet i rörelsen, ett intryck av plötslig styrka.

Lockwood hade många fickor i sin rock. Vissa innehöll vapen och dyrkar och i en, visste jag med säkerhet, låg ett reservförråd av tepåsar. Från en annan tog han nu upp ett litet plastkort. ”Det här är en fullmakt”, sa han. ”Den berättigar Lockwood och kompani att som DEPFOK-förordnad agentur genomsöka samtliga platser som kan vara aktuella i samband med ett allvarligt brott eller en hemsökelse. Ring gärna Scotland Yard om du vill få uppgifterna bekräftade.

Inspektör Montagu Barnes talar gärna med dig.”

20

Den ihåliga vålnaden ”Brott?” Den gamle mannen backade och bet sig i läppen. ”Hemsökelse?”

Lockwood drog på munnen i ett varggrin. ”Som sagt, vi vill bara ta en titt på rummet.” ”Det finns ingenting övernaturligt här”, sa mrs Evans bistert. ”Se er omkring. Vi är väl skyddade.”

Hennes make klappade henne på armen. ”Såja, Nora. De är agenter och det är vår plikt att hjälpa dem. Mr Benton bodde i rum två, om jag minns rätt, på översta våningen.

Två trappor upp bara och rakt fram – ni kan inte missa det.” ”Tack.” Lockwood tog upp sin väska. ”Ska ni inte lämna era saker här?” föreslog mr Evans. ”Trapporna är smala och långa.”

Vi tittade bara på honom. George och jag krängde på oss våra ryggsäckar. ”Ta den tid ni behöver där uppe”, sa mr Evans.

Inga lampor var tända på övervåningen. Medan jag följde efter de andra uppför trappan i halvdunklet kastade jag en blick över axeln mot det lilla paret. Mr och mrs Evans stod mitt i sällskapsrummet, tryckta mot varandra, rubinröda och flimrande i eldskenet. De följde oss med blicken när vi gick, med huvudena i exakt samma sneda vinkel och glasögonlinserna som fyra cirklar av reflekterad eld. ”Vad tror ni?” viskade George uppifrån.

Lockwood hade stannat till för att undersöka en tjock branddörr mitt i trappan. Den stod öppen och fasthakad i väggen. ”Jag vet inte hur, men de är skyldiga. Skyldiga som synden.”

George nickade. ”Såg ni ketchupen? Det är ingen som har ätit frukost här på länge.”

21

Lockwood & Co. ”De måste veta att det är kört”, sa jag medan vi fortsatte. ”Om något hemskt hände deras gäster här uppe kommer vi att upptäcka det. De vet vilka Talanger vi har. Vad tror de att vi ska göra när vi är klara?”

Lockwoods svar avbröts av ett smygande fotsteg i trappan nedanför oss. När vi tittade ner såg vi en skymt av mr Evans glänsande ansikte – hans hår var rufsigt, ögonen vilda och stirriga. Han lossade haken i branddörren och började stänga den.

I nästa sekund hade Lockwood värjan i handen och tog ett språng nerför trappan med fladdrande rock …

Branddörren slog igen och stängde ute ljuset nerifrån.

Värjan slog in i träväggen.

Vi stod där i mörkret och hörde reglar skjutas på plats.

Sedan hörde vi mr Evans skratta från andra sidan. ”Mr Evans”, sa Lockwood. ”Öppna dörren.”

Den gamle mannens röst var dämpad men distinkt. ”Ni borde ha gått när ni hade chansen! Se er omkring så mycket ni vill. Känn er som hemma! Spöket lär ha hittat er vid midnatt. Jag sopar upp det som finns kvar i morgon bitti.”

Efter det hörde vi bara det klampande ljudet av filttofflor när han gick ner igen. ”Strålande”, sa rösten i min ryggsäck. ”Överlistade av en gammal gubbe. Förträffligt. Vilket team.”

Den här gången sa jag inte åt skallen att hålla tyst. Den hade faktiskt en poäng.

22

2 Vänta lite. Jag borde kanske hejda mig innan det blir alltför rörigt och tala om exakt vem jag är. Jag heter Lucy Carlyle.

Jag försörjer mig genom att förinta uppståndna andar efter rastlösa döda. Jag kan kasta en saltbomb femtio meter utan att ta sats och hålla ifrån mig tre Fantomer med en trasig värja (vilket jag gjorde en gång på Berkeley Square). Jag är duktig med bräckjärn, magnesiumbloss och stearinljus. Jag går ensam in i hemsökta rum. Jag ser spöken, när jag väljer att spana efter dem, och jag hör deras röster. Jag är ungefär hundrasextiosju centimeter lång, har hår i samma färg som en likkista i valnötsträ och bär ektoplasmatäta stövlar i storlek trettioåtta.

Så. Nu har jag presenterat mig ordentligt.

Jag stod alltså med Lockwood och George ovanför trap23

Lockwood & Co. pan på andra våningen i pensionatet, och det blev plötsligt väldigt kallt. Plötsligt kunde jag höra saker. ”Det är väl ingen idé att försöka bryta upp dörren?” undrade George. ”Ingen idé alls …” Lockwoods röst lät så där avlägsen och frånvarande som den brukade göra när han använde sin Syn. Syn, Lyssnande och Beröring är de tre huvudsakliga Talangerna. Lockwood har den skarpaste blicken av oss, medan jag är bäst på Lyssnande och Beröring. George är en all-rounder. Han är medioker på alla tre.

Jag höll fingret på ljusknappen på väggen bredvid mig, men jag tryckte inte. Mörker förstärker sinnena. Skräck intensifierar Talangerna.

Vi lyssnade. Vi tittade. ”Jag ser ingenting än”, sa Lockwood till slut. ”Lucy?” ”Jag hör röster. Viskande röster.” Det lät som en folksamling där alla hetsigt pratade i mun på varandra, ändå var ljudet så svagt att jag inte kunde uppfatta ett ord. ”Vad säger din kompis i burken?” ”Den är inte min kompis.” Jag petade på ryggsäcken. ”Skallen?” ”Det är spöken där uppe. Många. Så … håller du nu med om att ni borde ha huggit ner gubbstrutten när ni hade chansen?

Om du bara lyssnat på mig skulle ni aldrig ha hamnat i den här knipan, eller hur?” ”Vi är inte i knipa”, snäste jag. ”Och man kan hur som helst inte bara hugga ner en misstänkt, har jag ju sagt! Vi visste ju inte ens att de var skyldiga.”

Lockwood harklade sig menande. Ibland glömmer jag att de andra inte kan höra spökets del av samtalet.

24

Den ihåliga vålnaden ”Förlåt”, sa jag. ”Den är bara irriterande, som vanligt.

Säger att det är många spöken där uppe.”

Displayen på Georges termometer blinkade till i mörkret. ”En temperaturförändring”, sa han. ”Det har blivit fem grader kallare sedan vi gick uppför trappan.” ”Ja. Den där branddörren har en isolerande funktion.”

Den smala strålen från Lockwoods ficklampa riktades neråt och gled över dörrens räfflade, grå yta. ”Titta, den är förstärkt med järn. Det trevliga gamla paret är alltså i säkerhet nere på bottenvåningen, men alla som hyr rum här uppe faller offer för något som lurar i mörkret …”

Han svepte långsamt med ficklampan i en vid båge omkring oss. Den lilla hallen vid trappavsatsen var prydlig nog, men billigt inredd med lila gardiner och en beige gammal matta. Flera numrerade plywooddörrar glänste matt i dunklet. Några tummade tidningar låg i en hög på en ful byrå bredvid ännu en trappa som ledde upp till tredje våningen.

Det var övernaturligt kallt och spökdimma började bildas.

Smala, blekgröna rökslingor steg från mattan och ringlade runt våra fötter. Ficklampan började blinka, som om (det nya) batteriet höll på att ta slut och den snart skulle slockna helt. En känsla av obestämd fasa började smyga sig på oss.

Jag ryste till. Något ondskefullt närmade sig.

Lockwood rättade till sina handskar. Hans ansikte glödde i lampskenet och de mörka ögonen glittrade. Faran klädde honom, som vanligt. ”Då så”, sa han mjukt. ”Lyssna noga nu. Vi håller oss lugna och löser problemet här uppe, sedan kommer vi på ett sätt att ta itu med Evans. George, lägg ut en järncirkel här. Lucy, ta reda på om skallen har mer att säga. Jag ska ta en titt i ett av rummen.”

25

Lockwood & Co. Med det lyfte han sin värja, öppnade den närmaste plywooddörren och försvann in med fladdrande rockskört.

Vi började arbeta. George tog upp en lykta, tände den och hällde ut järnfilsspån i en cirkel mitt på mattan. Jag öppnade ryggsäcken och tog – med vissa svårigheter – upp en stor, svagt lysande glasburk. Locket var säkrat med ett komplicerat plastsigill och i den gröna vätskan flöt ett flinande ansikte omkring. Och då menar jag inte trevligt flinande. Det här var ett sådant flin man kan vänta sig från cellerna i ett högriskfängelse. Det var ansiktet på ett spöke – en Skepnad eller en Fantom – och hörde ihop med dödskallen som låg i burken. Den var respektlös och oförskämd och hade inget känt namn.

Jag blängde på den. ”Tänker du uppföra dig nu?”

Det tandlösa flinet var fasansfullt. ”Jag uppför mig alltid!

Vad vill du veta?” ”Vad är det vi har att göra med här uppe?” ”En spöksamling. De är rastlösa och olyckliga och … Vänta, jag uppfattar något annat …” Ansiktet förvreds plötsligt i en grimas. ”Oj, det var illa. Det var riktigt illa. Om jag var du, Lucy, skulle jag leta upp ett fönster och hoppa ut. Än sen om du bryter båda benen på flera ställen? Det är bättre än att stanna här.” ”Varför? Vad har du hittat?” ”Ett annat väsen. Jag kan inte avgöra vad det är än, men det är starkt och hungrigt och …” De buktande ögonen sneglade på mig. ”Nej, beklagar, det finns gränser för hur mycket jag kan förnimma inifrån den här hemska burken. Om du släpper ut mig, å andra sidan …”

Jag fnös. ”Det kommer inte att hända, som du mycket väl vet.”

26

Den ihåliga vålnaden ”Men jag är ju en ovärderlig medlem i teamet!” ”Säger vem? Du ägnar större delen av tiden åt att jubla åt att vi nästan dör.”

De gummiaktiga läpparna snörptes ilsket ihop. ”Det gör jag nästan aldrig längre! Saker och ting har förändrats mellan oss, det vet du!”

Jo, det stämde på sätt och vis. Saker och ting hade förändrats mellan oss och skallen. När den först börjat prata med mig, några månader tidigare, hade vi betraktat den med misstänksamhet, irritation och avsmak. Men allt eftersom veckorna gick och vi lärde känna den ordentligt började vi också förakta den.

George hade stulit spökburken från en rivaliserande agentur för länge sedan, men det var först när jag råkat böja upp en flik i locket som jag insett att anden som var fast där inne faktiskt kunde prata med mig. I början var den öppet fientlig, men så småningom – kanske för att den var uttråkad eller längtade efter sällskap – hade den börjat erbjuda sin hjälp i övernaturliga ärenden. Ibland var hjälpen till nytta, men skallen var opålitlig. Den hade ingen nämnvärd moral och fler laster än vad som borde ha varit möjligt för ett huvud som flöt omkring i en burk. Dess ondskefulla natur påverkade mig mer än de andra, eftersom det var jag som faktiskt pratade med den och som måste stå ut med den skadeglada rösten.

Jag knackade på glaset, och ansiktet hajade till av förvåning. ”Koncentrera dig på den starka anden. Jag vill att du ska leta upp dess Källa – ta reda på var den är gömd.”

Jag reste mig upp och såg att George var färdig med cirkeln omkring oss. I nästa ögonblick kom Lockwood ut ur rummet och gjorde oss sällskap innanför kedjorna.

27

Lockwood & Co. Han var lika lugn och samlad som alltid. ”Jaha, det där var ganska ohyggligt.” ”Vilket?” ”Inredningen i det där sovrummet. Lila, grönt och vad jag bara kan beskriva som gallgult. Ingen av färgerna passade ihop alls.” ”Men det var inget spöke där inne?” ”Jo, det var det faktiskt. Jag har spärrat in det med salt och järn, så det tar sig ingenstans just nu. Gå och se efter om ni vill, så fyller jag på mina burkar så länge.”

George och jag tog våra ficklampor med oss, men tände dem inte. Det behövdes inte. Vi kom in i ett sjabbigt litet sovrum med en enkelsäng, en smal garderob och ett litet fönster som var mörkt och prickigt av regndroppar. Alltihop lystes upp av ett klot av utomjordiskt ljus som hängde över sängen och smälte ihop med kuddarna och lakanen.

Mitt inne i skenet låg spöket efter en man i randig pyjamas.

Han låg på rygg, som om han sov, och svävade några centimeter ovanför madrassen. Han hade en liten mustasch, var orakad och rufsig i håret, ögonen var slutna och den tandlösa munnen hängde öppen.

Kall luft strålade ut från apparitionen. Sängen omringades av dubbla cirklar salt och järnfilsspån från burkarna i Lockwoods verktygsbälte. Så fort den pulserande auran kom för nära fräste saltkornen till och sände ut gröna gnistor. ”Vad de än tar betalt för ett rum här”, sa George, ”så är det för dyrt.”

Vi gick ut igen.

Lockwood hade fyllt på sina burkar och höll på att fästa dem vid bältet. ”Såg ni honom?”

28

Den ihåliga vålnaden ”Jadå”, svarade jag. ”Tror du att det är en av de saknade männen?” ”Definitivt. Frågan är vad som dödade honom.” ”Skallen säger att det finns en väldigt stark ande här. En elak en, tydligen.” ”Den lär komma ut vid midnatt, men så länge kan vi inte vänta. Vi ser om vi kan jaga upp den.”

Vi tittade i nästa sovrum och i det delade badrummet.

Ingenting. Men när jag öppnade den fjärde dörren hittade jag två spöken. En man låg på enkelsängen, ungefär som Besökaren i det första rummet fast på sidan, med ena armen under huvudet. Han var äldre, rundlagd, med kortsnaggat brunt hår och mörkblå pyjamas. Hans ögon var öppna och stirrade tomt framför sig. Bredvid honom – så nära att deras auror av utomjordiskt ljus nästan snuddade vid varandra – stod en annan man. Han såg ut att just ha klivit ur sängen, i skrynkliga kläder, tovigt skägg och rufsigt hår. Jag såg mattan genom hans fötter och han stirrade upp mot taket som om han fruktade för sitt liv. ”Två uppsättningar dödsglöd”, sa Lockwood. ”Den ena lyser mycket klarare än den andra. Olika datum, olika händelser. Något dödade båda de här männen medan de sov.” ”Jag är bara glad att ingen av dem sov naken”, sa George. ”Särskilt den där hårige. Vi burar in dem, tycker jag.

De ser passiva ut, men man vet aldrig. Har du ditt järn, Lucy?”

Jag svarade honom inte. En spöklik kyla trängde sig på mig och med den följde ekon av sinnesstämningar – av ensamheten, skräcken och sorgen männen i de här rummen hade upplevt. Jag hörde ljudet av den rytmiska andhämt29

Lockwood & Co. ningen hos någon som sov tungt. Sedan ett hasande, mjukt, vått ljud som av en sprattlande ål.

Ur ögonvrån såg jag någonting i taket.

Det vinkade åt mig, blekt och formlöst.

Jag vred på huvudet, men där fanns ingenting. ”Är allt okej, Lucy?” Lockwood och George stod bredvid mig. Borta vid sängen tittade den skäggige mannens spöke uppåt, mot samma punkt i taket där min blick vilat alldeles nyss. ”Jag såg något där uppe, som en vinkande hand. Fast det var ingen hand.” ”Vad var det då, tror du?”

Jag ryste till av vämjelse. ”Jag vet inte.”

Vi spärrade in de båda spökena och sökte igenom det sista sovrummet på våningsplanet. Där fanns inga döda gäster, vilket var en trevlig omväxling. Sedan gick vi fram till den sista trappan. Flottiga trådar av spökdimma rann nerför den, flödade som vatten över en fördämning, och ljuset från våra ficklampor tycktes vrida och skruva sig när de trängde in i mörkret. ”Japp, här har vi händelsernas centrum”, sa Lockwood. ”Kom.” Vi samlade ihop det som återstod av vår utrustning. Det groteska ansiktet iakttog oss vaksamt från spökburkens inre. ”Ni tänker väl inte lämna mig här? Jag hoppas få se på från första parkett när ni dör en fasansfull död.” ”Jaja”, sa jag. ”Har du hittat Källan till allt det här?” ”Någonstans där uppe. Men det visste du redan, eller hur?”

Jag slängde vårdslöst ner burken i ryggsäcken och skyndade efter de andra, som redan var halvvägs uppför trappan.

30

Den ihåliga vålnaden ”Jag gillade inte det där Evans sa om att han skulle komma och sopa upp oss i morgon bitti”, viskade George när vi närmade oss översta våningen. ”Det lät liksom som om det inte skulle finnas så mycket kvar. Men han överdrev väl, antar jag.”

Lockwood skakade på huvudet. ”Inte nödvändigtvis.

Vissa andar suger så mycket energi ur sina offer att kropparna blir helt torra och pappersaktiga, som tomma skal. Det kan förklara varför polisen aldrig hittade några kvarlevor.

Evans har förmodligen bränt dem i den där öppna spisen på bottenvåningen eller vikt ihop dem och lagt dem i en låda under sängen. Eller hängt upp dem prydligt i en garderob, som en samling ovanliga, aningen knottriga kostymer. Jag hittar inte på – det har faktiskt hänt.” ”Tack, Lockwood”, sa George efter en kort paus. ”Nu känns det mycket bättre.” ”Men vad får de ut av det?” undrade jag. ”Mr och mrs Evans, menar jag?” ”De tar väl för sig av offrens pengar och tillhörigheter.

Vem vet? De är uppenbarligen rätt rubbade …”

Lockwood lyfte ena armen och vi stannade på de övre trappstegen. Våningsplanet liknade det nedanför och hade tre dörrar, alla stängda. Temperaturen hade sjunkit igen och spökdimma flöt fram över golvet som kokande mjölk. Döda mäns viskningar rasslade i mina öron. Vi var nära hemsökelsens hjärta.

Vi rörde oss långsamt alla tre, som om vi bar tunga bördor på våra axlar, och vi tittade noga utan att upptäcka några apparitioner. ”Skallen”, sa jag. ”Vad ser du?”

31

Lockwood & Co. ”Jag ser stor fara”, svarade en uttråkad röst från min ryggsäck. ”Stor fara väldigt nära. Menar du att du inte gör det? Ärligt talat, du är helt hopplös. Du skulle inte ens märka om en Vålnad klampade fram och placerade sitt bäcken i knäet på dig.”

Jag ruskade på ryggsäcken. ”Ditt elaka gamla benrangel!

Var är den här faran?” ”Inte den blekaste. Alldeles för många parapsykiska störningar. Beklagar.”

Jag rapporterade detta och Lockwood suckade. ”Vi får helt enkelt välja en dörr”, sa han. ”Eller varsin, rättare sagt.” ”Jag tar den här.” George gick bestämt mot dörren längst till vänster och slog upp den med en teatralisk gest. ”Så synd”, sa han. ”Tomt.” ”Det syntes tydligt att det där var en städskrubb”, sa jag. ”Dörren är mindre än de andra och har inte ens ett nummer.

Du borde faktiskt välja igen.”

George skakade på huvudet. ”Glöm det. Din tur.”

Jag valde dörren till höger, som var märkt med siffran 1. Jag höll värjan framför mig och tryckte upp den. Innanför fanns ett litet sovrum med ett tvättställ och en spegel.

Framför spegeln stod en svagt lysande, mager man med bar överkropp. Hakan var vit av rakskum och han höll en rakkniv i handen. När dörren öppnades vände han sig mot mig med oseende ögon och en plötslig skräck sköljde över mig.

Jag fumlade med bältet, hittade burkarna med salt och järnfilsspån och tömde dem på golvet. De skapade en gräns som anden inte kunde passera, så den rörde sig fram och tillbaka i sidled som ett inburat djur och stirrade oavvänt på mig.

Jag torkade kallsvetten ur pannan. ”Jaha”, sa jag. ”Då var jag klar.”

32

Den ihåliga vålnaden Lockwood rättade till skjortkragen och betraktade den sista dörren. ”Är det min tur nu?” ”Japp”, sa jag. ”Det där är förresten rum två, det Evans nämnde.” ”Just det … Så det finns förmodligen ett spöke eller två där inne.” Lockwood såg vanligtvis gladare ut än han gjorde just då. Han grep hårt om värjan, rullade på axlarna och drog ett djupt andetag. Sedan gav han oss plötsligt det där bländande leendet som fick allting att kännas bra. ”Då så”, sa han. ”Jag menar, hur illa kan det vara egentligen?”

Han tryckte upp dörren.

Den goda nyheten var att det inte fanns två spöken där inne. Den dåliga var att vi inte ens kunde räkna dem. Det vimlade av dem – pyjamasklädda herrar fyllde hela rummet.

Vissa lyste klart, andra mycket svagare. De var magra, orakade, hopsjunkna och tomögda. Vissa såg ut att just ha väckts ur en djup sömn, andra som om de dött när de just börjat klä på sig. De överlappade varandra i det sjaskiga lilla rummet, trängdes mellan garderoben och handduksstången, mellan sänggaveln och handfatet. Vissa tittade upp mot taket, andra drev haltande omkring och stirrade på den öppna dörren.

Alla var de offer – men det gjorde dem inte ofarliga. Jag kände deras förbittring över sitt öde, kraften i deras fientlighet. En kall vindpust drog förbi – Lockwoods rockskört fladdrade till och mitt hår svepte över ansiktet. ”Försiktigt!” utbrast George. ”De vet att vi är här! Släng ut en barriär innan …”

Innan de rör sig, var vad George hade tänkt säga. Men det var för sent.

Vissa spöken dras mot levande väsen – kanske känner 33

Lockwood & Co. de vår värme och vill ha den själva. De här männen hade dött i ensamhet, så deras längtan efter värme var stark. Som en tidvattenvåg vällde flocken av lysande gestalter framåt, och i nästa ögonblick hade de strömmat ut genom dörren till korridoren. Lockwood släppte burken med järnfilsspån som han varit på väg att tömma ut och svingade sin värja.

Jag hade också dragit min, och vi rörde vapnen i avancerade mönster i ett försök att skapa en trygg försvarsmur. Vissa andar backade undan, andra rörde sig kvickt åt höger och vänster utom räckhåll för våra klingor.

Jag tog tag i Lockwoods arm. ”De kommer att omringa oss! Nerför trappan! Fort!”

Han skakade på huvudet. ”Nej, det finns ingenting där nere. Och om de följer efter oss är vi fast. Vi måste hitta orsaken till allt det här. Vi måste fortsätta uppåt.” ”Men vi är ju redan högst upp i huset!” ”Är vi? Vad är det där då?” Han pekade.

Jag tittade och såg en smal vindslucka högt uppe i taket. ”George”, sa Lockwood lugnt. ”Var snäll och ge mig stegen.” ”Vilken stege?” George kastade en saltbomb som studsade mot väggen och pepprade Skuggorna med små klargröna gnistor. ”Ge mig stegen, George.”

George viftade panikslaget med händerna över huvudet. ”Men var ska jag hämta den? Tror du jag har en i fickan?” ”Det stod en i skrubben du öppnade, dumbom. Skynda dig!” ”Ja, just det. Nu minns jag.” George kastade sig mot den lilla dörren.

34

Den ihåliga vålnaden Spökena fortsatte tränga sig på oss. Deras viskningar hade blivit ett dån, och vid min ena sida såg jag den skimrande siluetten av en man i väst och pyjamasbyxor. Han kom emot mig, och jag högg med värjan på diagonalen och skar rakt igenom honom. De två halvorna vacklade till, flöt ihop och smälte samman på nytt. På min andra sida hade Lockwood tagit upp några kedjor ur väskan och börjat lägga ut dem i en slarvig cirkel på golvet.

Ett ögonblick senare var George tillbaka med en stege – en sådan där med utdragbara teleskopben. Han tog ett språng in i cirkeln, landade bredvid mig och Lockwood och började dra ut stegen utan att säga ett ord. Han lutade överdelen mot kanten av öppningen, strax nedanför själva luckan.

Den lilla hallen hade fyllts av ett spöklikt sken. Gestalter svävade mot oss med vita, framsträckta armar och ektoplasma fräste mot kedjorna.

Vi började klättra uppför stegen – först Lockwood, sedan George, sedan jag. Lockwood tryckte till luckan hårt och ett band av mörker expanderade långsamt, som kanterna på en solfjäder. Lite damm rasade ner.

Hade inte spöksamlingen nedanför oss plötsligt blivit väldigt tyst? Deras viskningar avtog och de såg på oss med tomma ögon.

Lockwood tryckte till igen och med en smäll föll luckan bakåt över gångjärnen. Nu fanns där ett fyrkantigt hål, en svart öppning som påminde mig om en gapande mun. Iskall luft strömmade ner från den.

Det var därifrån den kom, ondskan i det här huset. Det var där uppe vi skulle hitta orsaken. Vi tvekade inte. Vi klättrade upp och svaldes, en efter en, av mörkret.

35