Copyright © 2017 Författaren och Libris förlag Omslag: Emma Graves Omslagsfoto: Trevillion Images Författarfoto: Rickard L. Eriksson Sättning: Aina Larsson, Sättaren Tryck: Bookwell Digital Oy, Finland 2017 ISBN: 978-91-7387-576-9 www.libris.se
Även om skildringarna i den här boken har sitt ursprung i faktiska händelser har jag för berättelsens och den personliga integritetens skull tillåtit mig vissa friheter. Personer, platser och händelseförlopp är ibland resultatet av en sammanfogning av flera olika verkliga förlagor, och namn, kön och andra egenskaper hos personerna i boken behöver inte stämma överens med verkligheten. Med det sagt – det här är min berättelse, och den är sann.
5
VÄLKOMMEN IN I MIN GARDEROB Jag har gjort det så hemtrevligt som möjligt. Precis som andra gaykristna har jag försökt att skapa ett rum som inte känns alltför trångt, som har lite ljusinsläpp, färg på väggarna. Hoppas du ska trivas här. Det är inte stort, men det finns hjärterum. Ditt besök gör mig gladare än du rimligtvis förstår. Det blir så ensamt efter ett tag. Du stannar väl en stund? Hur hittade du hit, förresten? De flesta lägger inte märke till mig, och ändå står du här. Du är så välkommen att stiga in. Slå dig ner. Känn dig som hemma. Anton Lundholm
7
EN INBJUDAN Den här boken är en inbjudan till såväl den erfarne garderobsbesökaren som den som aldrig förut har satt sin fot i en garderob. För den som är ovan vid garderobsmiljön kan första gången upplevas lite skrämmande. Men var inte orolig. Vi gör det här tillsammans. Jag vill bara visa dig hur verkligheten ser ut för vissa av dina frikyrkligt kristna vänner, kollegor, familjemedlemmar och bekanta. För mig. Garderober kan skilja sig åt i färg, form och storlek. Det finns garderober med stängda dörrar och dubbla lås. Andra garderobsdörrar står på glänt och ytterligare några är vidöppna. Några saker har de flesta garderober dock gemensamt – de är mer eller mindre trånga och väggarna består av rädslor, negativa erfarenheter och tunga anspråk från omgivningen. Dessa väggar har byggts både utifrån och inifrån under olika lång tid och kan variera i tjocklek. Just den här garderoben är min, och bara ett av många exempel på hur det kan se ut. Vissa erfarenheter, tankar och perspektiv delar jag med garderobsinnehavare i din omgiv-
9
ning, andra är unika för just mig. Kanske kan ett besök hos mig inspirera dig till fler möten, med andra gaykristna i andra garderober. De är inte alltid lätta att hitta. Själva poängen med garderober är ju att de inte ger utslag på den vanliga radarn. Men det är inte omöjligt att upptäcka dem. Genom ödmjukhet, tillit och tålamod kan garderobsdörrar sakta öppnas på glänt för dig. Men tvinga dig aldrig in. Garderobsdörrar måste öppnas inifrån. Hetsiga debatter om homosexualitet och kristen tro riskerar att resa berg av oförståelse mellan olika grupper av människor. Personer och församlingar på olika sidor känner ett behov av att skydda och försvara sig. Men på andra sidan bergen bor det också människor. Min inbjudan till garderoben är en utsträckt hand till dig som inte själv lever i en frikyrklig garderob, en erbjuden möjlighet att lyssna innan du svarar. Jag vill försöka trampa upp en stig för dig. Öppna en dörr. Välkomna dig att sitta ner vid mitt bord och blicka ut på världen från mitt garderobsfönster. Jag är både frikyrkligt kristen (och då talar vi om Bibeln, lyfta händer, extatisk musik, karismatiska predikanter, missionerande, tungotal och hela baletten) och homosexuell. Sådana som jag har inte lyxen att kunna välja tillhörighet. Jag talar om oss som av delar av den så kallade gayvärlden säkerligen uppfattas som bakåtsträvande sektkristna, samtidigt som vissa frikyrkligt kristna uppfattar oss som falska profeter med en livsfarlig dold agenda. Alldeles säkert finns det ett mycket brett spektrum av människor mellan dessa
10
båda ytterligheter. Men kanske lutar du som läser ändå åt det ena eller andra hållet. Den möjligheten har inte jag. Jag har att leva i en både-och-tillvaro. Både kristen och homosexuell. Det finns kristna som kommer att uppröras över att jag inte tar tillräckligt tydligt avstånd från en så kallad homosexuell livsstil, och det finns homosexuella som kommer att provoceras över att jag inte omfamnar den mer. Det finns kristna som vill att jag ska predika omvändelse från homosexualitet, och det finns homosexuella som vill höra omvändelsens kallelse riktad mot de kristna. Och sedan finns det män och kvinnor, unga och gamla, som känner att det är som om de inte fanns. Som upplever att deras blotta existens är en provokation. Som precis som jag lever i skräddarsydda garderober som heter gay och frikyrkligt kristen. Garderober som ibland upplevs som trygga, varma och hemtrevliga, för att i andra stunder vara mörka, trånga, kvävande och hotfulla. Välkomna hit! Kanske undrar någon varför jag på det här sättet inbjuder vilt främmande människor att nyfiket se sig omkring i mitt liv som om det vore fråga om en safariexpedition med undertecknad i rollen som det exotiska exemplaret? Det är en rimlig fråga. Många som hoppfullt har vågat glänta på sina garderobsdörrar har upplevt hur fumliga och i värsta fall illvilliga besökare trampat omkring i deras liv utan hänsyn och lämnat smuts och trasighet efter sig.
11
Min egen personliga garderob har stått mer eller mindre öppen de senaste åren. Människor har kommit och gått. De flesta har varit försiktiga medan andra har klampat omkring och förstört. Jag lever inte mitt liv instängd längre, men garderoben finns kvar och kommer kanske alltid att finnas där som en plats att dra sig tillbaka till när världen utanför blir alltför skrämmande. Det är min garderob. Jag bestämmer reglerna här. Vi kan se den som ett slags museum, och jag vill använda det för att visa att jag finns. Den här boken innehåller många frågor och få svar. Inga stora sanningar kommer att presenteras. Mina texter är inte ett enkelt inlägg i någon debatt, ett definitivt ställningstagande eller en strikt förmedling av kunskap. Samtidigt kanske den är alltihop det där, och lite till? Men främst är detta berättelsen om min garderob och vägen ut ur den.
12
PROLOG Det är fel att vara kristen och gay. Det har de sagt till mig. Om och om igen har jag hört det. Det är fel. Så säger de. Inte till mig såklart, utan till någon annan. Alltid till någon annan, någon annanstans. Längre bort. Inte bland oss, utan rent hypotetiskt alltså … Jag är en hypotetisk person, en omöjlig kombination som bara existerar i teorin. Kristen och … det där andra. Jag finns inte. Jag är en ingen. Som barn älskar jag att leka kurragömma med min farmor i mina farföräldrars stora hus. Det finns gott om skrymslen där. Jag brukar stänga in mig i en trång garderob, sitta hukad över farmors skor och insupa den fantastiska doften av gamla kläder och kvarblivet sjuttiotal. Jag är ganska dålig på kurragömma. Riktigt usel faktiskt. För det roligaste är att bli hittad. Det där ögonblicket när farmor öppnar garderobsdörren och kikar in. Jag spelar förvånad.
13
Vi skrattar. Farmor hittade mig! Jag har blivit bättre på att gömma mig nu. Fast det roligaste är fortfarande att bli hittad. Vissa av mina vänner leker också kurragömma, men på det där sättet som riktigt små barn gör. Ni vet, barn som gömmer ansiktet bakom händerna i tron att det är tillräckligt för att inte synas för världen. Jesus finns fast han inte syns. Jag syns fast jag inte finns. Man behöver bara gömma ansiktet i händerna för att bli av med mig. Bli av med det där. Även om jag skulle köpa allt prat om att det där är fel, har inte något mirakel skett under de gångna åren. Det finns kvar. Jag är fortfarande gay. Efter flera års hård kamp. Fel, fel, fel. Som Brasse och hans lattjo-lajban-låda. Alla kombinationer blir fel. Svaret är alltid detsamma. Snälla, hjälp mig istället! Det får vara hur fel det vill, men jag vill kunna leva mitt liv nu. Idag. Inte om sju år, eller sjuttiosju ... Farmors garderob har tapeter med stora rosa blommor mot en brun och mossgrön bakgrund. De skymtar knappt fram i mörkret, men jag älskar de där väggarna. Önskar att jag aldrig behövde komma ut därifrån, att farmor skulle kliva in till
14
mig istället. Men hon är gammal och har svårt att böja sig under alla skjortor och gamla klänningar. Hon hittar mig nog snart. Då ska vi skratta. Så roligt det kommer att bli. Jag sitter på en grön parkbänk med flagnad färg i utkanten av Kronobergsparken på Kungsholmen i Stockholm. Det är tidig vår 2012 och ovanligt varmt för årstiden. Jag är 27 år gammal och bredvid mig sitter min vän Kim som är några år yngre. Kim är också gay. I hemlighet. En av hans passioner i livet är lovsång. Han sjunger i kören i den frikyrkoförsamling han tillhör. Kim är en innerlig kristen som gärna uttrycker sin kärlek till Jesus genom att sjunga. Det är också viktigt för honom att göra det rätta och leva på ett sätt som glädjer Gud. Idag berättar han för mig om sina självmordstankar. Det är svårt att lyssna till hans berättelse. Han lägger den försiktigt i mitt knä och där ligger den nu, skör och hotfull. ”Du vet väl att jag stöttar dig?” försöker jag säga. ”Oavsett om du bestämmer dig för att eftersträva ett liv helt utan någon romantisk relation eller om du i framtiden vill leva tillsammans med någon. Jag står med dig till hundra procent. Alldeles oavsett vad du kommer fram till.” ”Jag pratar med en ledare i församlingen”, säger han. ”Han stöttar mig i att inte leva ut min läggning.”
15
Av hans berättelse anar jag att stöttar egentligen betyder pressar. Kim låter inte övertygad. ”Okej. Men det är viktigt att du kommer fram till vad du själv tror och hur du vill leva ditt liv. Du kan inte leva på dina föräldrars eller den här församlingsledarens uppfattning hur länge som helst. Som homosexuell och kristen är det inte fel att tänka att du bör leva i celibat, men det måste i så fall vara ditt eget beslut. Okej?” Jag undrar om Kim kan tänka sig att prata med någon om sina självmordstankar. En terapeut? Men han är tveksam. Rädd? ”Jag kan inte hjälpa dig med det här, Kim”, säger jag så ärligt jag förmår. ”Jag stöttar dig helhjärtat, jag står med dig, men jag kan inte hjälpa dig med känslorna av att inte vilja leva. Det är bortom mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Men det finns hjälp. Du kan få kontakt med någon att prata med genom till exempel vårdcentralen eller ungdomsmottagningen. Det behöver inte vara fel att prata med någon utanför din församling. Någon som förstår hur sådana här saker fungerar. Fundera på saken åtminstone.” Vi träffas några gånger den våren, jag och Kim. Det händer att vi kör omkring i hans bil. Sprudlande lovsång dundrar från bilstereons högtalare. Såklart. Det är ju Kims bilstereo. När jag senare det året blir sjuk och drabbas av utmattning orkar jag inte längre prata med Kim. Varje gång han ringer eller hör av sig på annat sätt drabbas jag av stark ångest. Hans
16
berättelse drar upp svåra saker ur mitt eget djup som jag inte klarar av att hantera utan att själv bli sämre. Så jag börjar undvika honom. Jag skäms för det. Det leder till att jag kontaktar körledaren i Kims församling. Honom känner jag sedan tidigare, och jag vet att han anser att homosexuella bör leva i celibat. Det är en bra kille som har varit till stöd för mig under en tid då jag själv försökte vara avhållsam. Och eftersom Kim har berättat för mig att han vill fortsätta på den inslagna vägen och eftersträva ett liv utan romantisk kärlek, tänker jag att han i körledaren skulle kunna finna någon att vända sig till för att få stöd och hjälp i sina ambitioner. Dessutom delar de en längtan att arbeta för Gud genom att leda lovsång. Och jag kan vara friare att bearbeta min egen ångest kring identitet och sexualitet utan att behöva lägga Kims börda till min egen innan jag är redo för det. Det verkar som en bra lösning. Men saker och ting blir inte som planerat. Även om vi inte förlorar kontakten helt och hållet har jag bara sporadisk insyn i Kims liv den följande tiden. Av det jag ser verkar hans känslor fara upp och ner som en termometer i april. Han beskriver en haltande tillvaro, ena stunden överlåten åt celibatet och sedan plötsligt i säng med någon kille han träffat på nätet eftersom han uppenbarligen inte orkar leva upp till sina egna och andras ideal. Inte alltför långt senare får jag höra att Kim har omvärderat sin inställning. Han har kommit fram till att han trots allt vill eftersträva att hitta någon att dela sitt liv med i en
17
långvarig, stadig relation. När körledaren får reda på det blir Kim ombedd att lämna församlingens lovsångskör. Jag träffar Kim en tid därefter. Då är han inte längre en del av församlingen överhuvudtaget. Om de som låtsas att homosexuella kristna inte finns genom att leka omvänd kurragömma skulle våga ta bort händerna från ögonen hade de kanske sett detta: Att min vän Kim hyser självmordstankar över sin sexualitet, något han är långt ifrån ensam om. Att jag själv bär på en ångest som slår mig med panikattacker när jag försöker närma mig kyrkor. Att gaykristna i stor utsträckning försvinner från de frikyrkliga församlingarna efter att de har kommit ut. Men istället verkar de se homosexuella frikyrkomedlemmar som ett abstrakt teologiskt problem som behöver lösas. Grundantagandet verkar vara att om det går att enas om en teologisk lösning på homosexfrågan är tillämpningen sedan en enkel match. Det är ju bara att upplysa de homosexuella om rätt och fel. Samtalen tar sällan språnget från det abstrakta och in i min och andras verklighet. Många gånger har jag känt mig som ett barn i en brunn med kallt och djupt vatten. Jag har sett mina vänner och bekanta böja sig över brunnsmynningen ovanför mig och ropa: Sprattla inte så mycket där nere. Du gör fel! Du borde trampa vatten istället! De har mängder av synpunkter på min svåra situation, medan det enda jag önskar är att någon skulle sträcka ner en hand.
18
Jag har känt mig fångad mellan olika skyttegravar i ett ståndpunktskrig, där skarpslipade argument viner kring öronen som projektiler. Ja, ropas det från ett håll. Från andra riktningen skanderas ett lika starkt Nej. Mellan dessa röster står jag i ett ingenmansland av gyttja och sjunker sakta. Varför gör ingen något? Jag upplever att jag som gay och frikyrkligt kristen ofta blir reducerad till en uppsättning frågor att ta itu med snarare än en likvärdig, kristen broder att möta och utforska livet och den kristna tron tillsammans med. Som om jag vore en slutsats hellre än en utgångspunkt.
19
POJKEN PÅ TV En bild har fastnat på näthinnan. Jag ser den när jag blundar. Var kommer den ifrån? Något sommarlovsprogram på tv tror jag. Där fanns en pojke i samma ålder som min vid den tiden, eller något äldre. Han var kanske tolv eller tretton år. Jag såg honom i det där tv-programmet och det var någonting särskilt med honom. Jag kände en dragning. Det handlade naturligtvis inte om sex, inte i mitt barnamedvetande. Puberteten hade knappast kommit igång på allvar. Nej, det var något annat. Något större och djupare. En svårdefinierad längtan efter att få vara nära den där pojken, känna och bli känd. På djupet. Jag ville sträcka mig in genom tv-rutan och nå fram till honom. Det är inte helt lätt att sätta fingret på exakt vad det var den där pojken hade som jag så intensivt ville åt. Det var en känslomässig dragning, långt mer grundläggande än några rent kroppsliga begär. Ett hål i själen som ropade efter att bli fyllt. Och det skulle komma fler pojkar som han. Pojkar med en alldeles särskild lyster.
20
Som tolvåring spenderar jag en sommarlovsvecka hos mina kusiner. Jag tycker mycket om kusinfamiljen och ser upp till dem. Tillsammans med kusinerna hjälper jag till lite grann i min fasters livsmedelsbutik. I själva verket är vi nog mest i vägen, men vi får i alla fall betalt för vår ”hjälp”. För pengarna köper vi godis i samma butik, godis som vi sedan spelar poker om på kvällarna. En dag när vi är på väg från butiken till mina kusiners hus frågar de mig: ”Är du en bög i en bur?” Jag svarar inte. ”Är du det?” fortsätter de fnissande. ”Är du en bög i en bur?” Jag tvekar. ”Na-ee-j”, säger jag försiktigt. ”Det är jag väl inte.” ”Bögen är lös!” ropar kusinerna mellan ljudliga skrattsalvor. ”Böögen är löööös!” Om sanningen ska fram var jag faktiskt en bög i en bur, men det kunde ju inte kusinerna veta. Jag visste det inte ens själv då. Hade inte språket för att beskriva min dragning till andra pojkar. Bög var ett skällsord bland andra. Jag hörde det på skolgården ibland. Ett fult ord som jag aldrig tog i min mun. Att ordet bög skulle kunna ha något med min märkliga längtan att göra var för mig helt otänkbart. Det existerade inte ens som en fråga, eftersom homosexuell läggning inte förekom
21
i min idévärld. Och även om jag i viss mån trodde mig veta vad ordet betydde, att det hade med sex mellan två pojkar att göra, hade det ingen bäring på verkligheten eller mina egna erfarenheter. Jag hade inte sex med några pojkar. Usch nej! Det var en ickefråga. Någonting som inte fanns. Men min längtan fanns. Den där lika mäktiga som underliga längtan jag upplevde under barndomen följde med mig in i tonåren och högstadiet. Intresset för tjejer var svalt, men killar fortsatte att vara märkligt lockande. Vissa killar i skolan, på tv eller i filmer hade en påtaglig dragningskraft och jag cirkulerade längtande omkring dem, på avstånd, liksom i omloppsbana. Vid den tiden var sexualdriften visserligen i högform med det var samtidigt fråga om något större och djupare, samma själsliga längtan som tidigare.
22