9789186515195 by Smakprov Media AB

P R O V L Ä S N I N G

Carol O’Connell Översättning av Lisbet Holst

P R O V L Ä S N I N G

Copyright © Carol O’Connell, 2008 Originalets titel: Bone by bone Ursprungligen utgiven av G.P Putnam’s Sons, en del av Penguin Group (USA) Inc. Denna svenska utgåva är utgiven enligt överrenskommelse med G.P Putnam’s Sons, en del av Penguin Group (USA) Inc. genom Sane Töregård Agency AB. Alla rättigheter är reserverade. Ben för ben Svensk utgåva: Copyright © Voltaire Publishing, 2011 Översättning från engelska: Lisbet Holst Inlaga: Italgraf Media Omslagsdesign: Edison reklam Tryck: CPI Books genom Italgraf Media ISBN: 978-91-86515-19-5 Voltaire Publishing, imprint inom Kraft&Kultur i Sverige AB www.voltairepublishing.se

P R O V L Ä S N I N G

Denna bok är tillägnad män och kvinnor som befunnit sig i farliga situationer och som återvänt hem med en synlig skada men också en skada som ingen ser och ingen kan veta något om.

P R O V L Ä S N I N G

Jag tackar alla som hjälpt mig med min research, däribland hela den armé som opererar utifrån en femsidig byggnad och som föredrar att inte nämnas med namn här (hade visst något att göra med att inte gå via de rätta kanalerna för att få ett samtal). Och tack mr Hanlon med Hanlons rakkniv.

P R O V L Ä S N I N G

ETT En tokig gammal präst hade en gång beskrivit pojken Hobbs som ett Guds skämt: en ärkeängel tillhörande krigarnas skara och en fyrbåk för kvinnor med siktet inställt på det köttsliga. En ängel. Om han bara haft vingar ändå. Oren Hobbs, som nu var en vuxen man, slog upp ögonen i mörkret och koncentrerade sig på att ta djupa andetag för att kväva paniken. Varje gång han drömde dog han. Ett par sekunder svävade han mitt emellan sömn och vaka, mitt emellan mardrömmen att resa tillbaka hem och den konkreta värld dit han kommit – och där en hund skällde i trädgården. Han låg med spretande armar och ben på den gamla tagelstoppade soffan. Klädseln luktade tobak och utspilld whisky, hans fars och hushållerskans käraste laster. Dessa unkna dunster blandades med en strimma kylig, ren luft från fönstret som stod öppet mot verandan. Oren hade glömt stänga det efter sig när han klättrat in, och nu mindes han att dörren till detta hus varit låst för honom för första gången så långt tillbaka som han kunde minnas. Han var ännu inte riktigt vaken, och ögonen urskiljde långsamt de omgivande skuggorna som började anta möblernas välbekanta form men inga detaljer.

P R O V L Ä S N I N G Carol O’Connell

Men vad fan? En av skuggorna kilade över mattan, orolig och fladdrande med vingarna som en grå mal – en mal som kunde skrubba smalbenet mot soffbordet och viska fram svordomar. Minnet styrde Orens hand till en lampa som han tände för att bättre kunna se en kvinna insvept i en lila morgonrock med vida, flaxande ärmar. ”Hannah?” Hushållerskan, som snart skulle fylla sextio, var liten och spenslig inuti det bylsiga plagget – samma gamla badrock. Kanske var hon lika lång som en tioåring, men bara om hon stod på tå. Den långa flätan hade gått från svart till järngrått, och ansiktets linjer när hon log hade djupnat, men i övrigt föreföll det som om de senaste tjugo åren gått henne spårlöst förbi. Det fanns ingenting slappt i det hjärtformade ansiktet. Vättar åldras med behag. ”Förbannat.” Hennes glest sittande bruna ögon blinkade i lampskenet när hon böjde sig ned och masserade smalbenet som hon slagit i bordet. Han följde hennes exempel och talade viskande för att inte väcka den gamle som låg för döden. ”Hannah, det är jag – Oren. Förlåt om jag skrämde dig.” Han steg upp från soffan och stod där barfota i sweatshirt och jeans. Det var mycket möjligt att han, trettiosjuåringen, var den som förändrats mest av tiden som gått. Hon tittade på honom uppifrån och ned och skakade på huvudet, hon tycktes inte få bilden att gå ihop med den långhårige pojke som lämnat detta hus när han var sjutton år. Det mörkbruna håret var kortare nu, och en slinga dolde det ena av de blå ögonen. Han nickade mot det öppna fönstret, beviset på hans inbrott. ”Jag kom sent, och jag ville inte …” ”Sch.” Hannah höll upp en ådrad hand i luften. Den stannade där. Han föreställde sig att hennes hörsel börjat bli sämre och att hon spetsade öronen för att höra någonting. Hennes uppmärksamhet belönades

P R O V L Ä S N I N G BEN FÖR BEN

med ett hundskall mycket nära huset – och sedan hördes det hur någonting släpptes på verandan, hur någonting landade med en skräll på brädorna. Hushållerskan hoppade till som om det varit ett kanonskott. Oren gick mot hallen med handen utsträckt mot dörrhandtaget. ”Gå inte ut!” Hannah släckte lampan i vardagsrummet. Han hade en känsla av att hon uppfört det här lilla dramat tidigare. ”Vad är det som händer?” Mer hundskall hördes från trädgården. Oren fick inte upp ytterdörren. I hallens mörker kände han en regel, men han kunde inte låsa upp. Han vände tillbaka till vardagsrummet och dunklet som föregick gryningen, hittade sin väska och plockade fram en revolver. Det var en ren reflex, och han ändrade sig igen. Bäst att inte skjuta någons husdjur första dagen sedan han kommit tillbaka till stan. Han stoppade ned vapnet och drog igen blixtlåset. Vips – borta. ”Det är ingenting, Hannah. Gå och lägg dig igen. En hund bara.” ”Det är inte vår hund”, viskade hon och drog sig närmare. ”Horatio dog för evigheter sedan.” När han gick fram mot det öppna fönstret till verandan sträckte Hannah ut båda händerna för att gripa tag i honom och rycka honom tillbaka. För sent. Oren klättrade ut. Himlen hade den tidiga morgonens grå färg, och de höga träden saknade ännu kulör. Slätslitna brädor var svala under hans bara fötter när han satte sig på huk framför gåvan som lagts på kanten av verandan – ett underkäksben utan vävnader men med tänder. Även om han inte sett den silverblanka fyllningen i en kindtand skulle han ha vetat att detta ben tillhörde ett människoskelett. Han var väl bekant med mänskliga kvarlevor i olika stadier av förgängelse.

P R O V L Ä S N I N G

TVÅ Medan himlen ljusnade i öster såg Oren att det inte var något fynd som den skällande hunden gjort i all oskuld. Ett djur skulle ha efterlämnat våta salivspår, men käkbenet var torrt. Det hade släppts på verandan av någon som gick på två ben. Han tittade mot skogen, spanade efter tecken på att en inkräktare varit där, spår i luften, avsatta av vajande ormbunkar och lågt hängande grenar. Efter att ha lämnat en present av det här slaget kunde en pervers individ väntas stanna kvar för att iaktta reaktionen – och då skulle hunden kunna förråda sin husbonde med ännu ett skall. Oren slog sig ned på trappan för att vänta och lyssna. Ingenting blommade ännu, men nog hade den gamle planterat lökar av lilja, dahlia och gladiolus. När det kom en dag med högsommarvärme skulle allihop skjuta upp i ett överdåd av gul blom. Denna tidiga morgon i juni gömde sig lökarna fortfarande och bidade sin tid. Orens mor hade tyckt mycket om gula blommor. Det var i alla fall vad han hört sägas. Det fanns inga minnen av henne – bara av den här ihärdigt iakttagna odlingsritualen, det enda som visade att hans far var ett viljelöst offer för kärleken. Hur lång tid som gått kunde han inte säga. Bakom sig hörde han dörrhandtaget vridas om, sedan en golvbräda knarra och så kände han

P R O V L Ä S N I N G BEN FÖR BEN

doften av kaffe. Han tittade upp och såg sin långe, gänglige far stå där med två ångande muggar. Så du är inte död än, gamle man? Långt därifrån. Den pensionerade domaren tycktes åtnjuta en robust hälsa, fast han var inte längre okänslig för kalla morgnar. Henry Hobbs bar en flanellskjorta över sina urblekta jeans, och på fötterna hade han sandaler med rågummisulor, kopior av de gamla. Iförd dem hade han kunnat smyga sig på pojkar som funderade på jäkelskap. Av enbart denna anledning hade Oren och hans lillebror Josh ofta önskat att domaren skulle bära vanliga skor och strumpor som andra fäder. En lång hästsvans hade också varit hans kännemärke. Nu var han kal på hjässan. Som kompensation hade han låtit skägget växa. De tunna vita testarnas toppar rörde sig för ett lätt luftdrag. Med en nästan hövisk bugning räckte han Oren den ena muggen och slog sig sedan ned på trappan bredvid sin son. De båda männen satt intill varandra i trivsam tystnad, som om tjugo års skilsmässa inte varit mer än en timme – som om ett käkben från en människa inte lämnats liggande fullt synligt på verandan, mellan dem. Solen hade gått upp, och omgivningens färg hade djupnat till frodigt skogsgrönt. Ängen var överströdd med vilda gula blommor. Och käkbenet var rödaktigt. En flock kråkor lättade kraxande ur ett träd. Kraa! Kraa! Krax-kraxkrax! Hans far följde deras flykt med blicken. ”Fågeljävlar. Jag har aldrig behövt någon väckarklocka.” Lika nonchalant fortsatte han: ”Du har alltså kommit hem.” ”Hm, ja.” Oren tog en liten klunk av kaffet. ”Jag trodde att du var döende.” ”Va?” Domaren vände sig mot sin son. ”Sa Hannah det?” ”Nej, sir. Hon sa det inte rent ut i sina brev.” Ändå hade hon gett honom intrycket att det snart skulle bli begravning – bara en vansinnig slutsats han dragit av det hon skrivit om att köpa kista.

P R O V L Ä S N I N G Carol O’Connell

Domaren viftade med handen för att avfärda idén. ”Jag kommer att överleva henne. Hon dricker mer än jag.” Han knäppte bort en nyckelpiga från kanten på sin mugg – ett bevis på att han inte var blind. Utom för skelettbiten från en människa som låg bara några centimeter från hans armbåge. Dörren öppnades och Hannah kom utfarande på verandan med klapprande träskor. Hon böjde sig ned och lade en virkad yllesjal om sin arbetsgivares axlar. ”Sluta med det där pjåskandet”, sa domaren fast han drog sjalen tätt omkring sig, tacksam för värmen. När hans hushållerska gått tillbaka in och dörren hade slagit igen bakom henne vände han sig till sin son. ”Jävlar, vilket humör hon är på i dag.” Oren knackade lätt på den torra bit av en kropp som låg mellan dem på kanten av verandagolvet – bara som en antydan om att detta skulle kunna vara anledningen till Hannahs upprördhet. ”Tja”, sa den gamle mannen med utstuderad nonchalans, ”det är ju faktiskt inte så att hon inte har sett sådant här tidigare.” Så mycket hade Oren redan gissat, men han tänkte inte nappa på kroken och ställa en uppenbar fråga. Läxorna han lärt sig i barndomen hade gjort honom tålmodig. Som om det varit någon sorts tävling läppjade han – sakta – på det sista av sitt kaffe, sedan tittade han upp mot himlen och sa: ”Jag hörde att hunden dött.” Domaren nickade. ”Horatio var skröplig och halvblind när han jagade sin sista ekorre.” Han tömde sin mugg och ställde den bredvid käkbenet. ”Jag hörde ingen bil. Hur tog du dig hit, pojk?” ”Med flyg och taxi.” Även om han väntat i tjugo år till med den här återföreningen skulle han fortfarande ha fått heta ”pojk”. ”Jag lät taxin stanna på landsvägen och gick sista biten.” Föregående kväll hade han tänkt att det var bäst att smyga sig på det här stället som ruvade på en djup smärta och nattliga fasor men också de bästa stunderna i hans liv. Oren log, en smula falskt. ”Det var sent. Jag trodde att ljudet av en bil kanske skulle störa en sjuk gammal man på hans dödsbädd.”

P R O V L Ä S N I N G BEN FÖR BEN

Domare Hobbs skrattade. Han närmade sig visserligen sjuttiofem, men han kunde tas för tio år yngre. Hans rosiga hy visade inga tecken på sjukdom, inte heller hade åldern gjort hans hjärna trögare. Han aviserade varje tanke med glitter i de lysande blå ögonen, var snabb att notera allting, missade ingenting – inte ens det som försiggick bakom hans rygg, för nu vände han sig om och kom på Hannah med att iaktta dem genom fönstret. Oren böjde sig ned mot ett lägre trappsteg och plockade en liten tuss av gula hårstrån från en flisa i träet innan nästa vindpust hann ta den. Det behövdes inget mikroskop. Utan tvivel hade pälstussen tappats nyligen av den skällande hunden. ”Jag trodde att du skulle vara klädd i uniform, pojk.” Oren stoppade ned pälsstråna i klockfickan på jeansen. ”Jag har begärt avsked.” Att hitta skelettdelar av en människa på verandan verkade vara vardagsmat för domaren, men denna upplysning från hans son tycktes göra honom upprörd. ”Har du slutat? Inte för min skull.” ”Nej då, sir. Dags för ombyte.” Det var åtskilliga år sedan han slutat kalla sig soldat. Han sökte efter andra akten, och de senaste breven från Hannah hade bänt loss honom från slöheten inom det militära. Posten från hans far hade alltid returnerats oöppnad, tjugo års brev, men ändå hade den gamle fortsatt att skriva hela tiden. Det tysta kriget mellan far och son var enkelriktat. Oren, före detta fanjunkare i Förenta staternas armés brottsutredningsdivision, plockade upp käkbenet och begrundade den rostbruna fläcken. ”Det här … händer alltså titt som tätt?” Dörren öppnades på vid gavel. Hannah stod där med händerna på höfterna iförd en formlös jeansklänning. Håret var hopkammat på hjässan, där det hölls på plats med hjälp av två träpinnar och magi. Den nya dagen hade officiellt börjat, och maktbalansen försköts till hennes sida av verandan. ”Oren, jag vill att du ska bära upp din väska. Den är för tung för mig.”

P R O V L Ä S N I N G Carol O’Connell

Förr i tiden hade hushållerskan använt denna myndiga stämma enbart för speciella överträdelser, som smutsränderna – lämningar av pojkars liv – i porslinsbadkaret. Leende reste han sig från verandatrappan och följde efter henne in. När han stängt dörren stannade han och tittade på låsanordningarna. En gång hade låset – ett enda – varit en gammal pittoresk sak med nyckelhål, och någon nyckel hade det aldrig funnits. Nu satt där tre kraftiga lås, och det krävdes nyckel till vart och ett för att låsa upp dem från insidan. Solen strömmade in i vardagsrummet i det gamla viktorianska huset, och nu såg Oren för första gången vad tiden hade gjort med rummet. Det var oroande. Sjabbigheten var inte ett tecken på apati, det var värre än så: någonting medvetet. En sönderslagen vas som inte hade något värde, varken sentimentalt eller annat, hade klistrats ihop så att den kunde fortsätta att stå som prydnad på spiselkransen. Mattan var urblekt och nästan kalskurad på en del ställen där man spillt någonting eller en gammal ålderdomssvag hund kanske råkat ut för någon olycka. Och fastän Henry Hobbs ägde massor med pengar hade han behållit samma möbler. Revor i den tunga röda soffan hade blivit omsorgsfullt lagade, liksom sprickorna i de gamla bruna skinnklädda klubbfåtöljerna och vilstolen. Det här handlade inte om att bevara utan liknade snarare ett benhårt förnekande av att två decennier gått sedan han förlorade Josh. En irländsk setter låg på golvet bredvid den öppna spisen. Hunden såg ut som om den sov, men ingenting kunde vara så stilla som döden. ”Horatio?” ”Din far lät stoppa upp honom för tolv år sedan”, svarade hushållerskan. Horatio hade inte varit världens smartaste djur och hade aldrig lärt sig vare sig konster eller lydnad. Han hade bara kunnat slafsa ned sin familj med pussar och dregla dem blöta. Han var så lycklig över att älska och bli älskad att han viftade på svansen i sömnen. Den här uppstoppade – saken – var inte ett dugg lik Horatio.

P R O V L Ä S N I N G BEN FÖR BEN

Hannah kisade som för att kunna se det livlösa skalet tydligare. ”Nej, det är väl inte särskilt snällt mot en död hund.” Hon signalerade åt Oren med händerna att han skulle komma med henne upp på övervåningen så att de kunde prata utan att bli hörda. Oren tog väskan, strumporna och cowboystövlarna, sedan följde han efter henne uppför trappan. Upp till hallen på andra våningen gick de och fortsatte sedan genom korridoren. Hushållerskan stegade iväg före, och Oren talade till hennes rygg. ”Du nämnde en kista i ditt sista brev, Hannah.” Överraskad stannade hon mitt i ett steg. ”Sa inte domaren något?” Därefter fortsatte hon genom korridoren samtidigt som hon sa över axeln: ”Din bror har kommit hem – en benknota i sänder.”