9789113075167

Helena Thorfinn Den som gĂĽr pĂĽ tigerstigar

Av Helena Thorfinn har tidigare utgivits: Innan floden tar oss, 2012

978-91-1-307516-7 © Helena Thorfinn 2017 och Norstedts, Stockholm Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2017 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 isbn

1

E

n fluga hade fastnat mellan gardinen och fönstret och verkade inte hitta ut. Sofia vaknade långsamt och låg stilla och lyssnade till surret. Det lät som om flugan var stor och den rörde sig klumpigt, surret var dovt. Den krockade mot glasrutan, satt tyst i några sekunder, fortsatte surra, krockade igen. Hon låg på kanten av en uppblåsbar madrass och hade hela natten försökt undvika fyraåringens sparkar. Nu sov han i en obegripligt obekväm ställning, halvvägs ut på golvet, med ansiktet mot en Batmanfigur.

I en utdragssoffa bredvid låg Janne med armarna om åttaåriga Noella och båda sov djupt. Genom den trådslitna rullgardinen kunde hon se hur björklöven kastade runt morgonljuset och förstod att det skulle bli ännu en strålande, småländsk sommardag. Deras resväskor stod öppnade i ett hörn av rummet och kläder låg utkastade på golv och över stolar. Barnens rytmiska andning stördes bara av grymtningar från Janne och från köket hörde hon sin svärmor gnola och ordna med frukost. Fat som klirrade och lukten av kaffe.

Vad var klockan? De hade suttit uppe sent med kusinerna och spelat kort kvällen innan och bara småbarnen hade lagt sig i tid. Nu hörde hon hur en av de allra minsta hjälpte till att få ordning på frukosten i köket. Det tassades och samtalades med låg röst.

Sofia låg kvar. Nu hade väl stressen ändå börjat släppa? Hon låg stilla och kände efter. Jo, hon hade klarat av att vara ledig. Hon hade sovit bra, lekt med barnen och simmat länge i den lilla insjön nedanför huset. Janne och hon hade fått lite egentid. Hon vände försiktigt på huvudet för att inte väcka Teo och tittade på sin make. Det långa, blonda håret som oftast satt i en knut var utsläppt och skägget hade blekts i solen. Hon fick lust att krypa upp i hans famn och bara vara de.

Hon rörde sig försiktigt på luftmadrassen i riktning mot mobiltele9

fonen som låg på laddning. Vad var klockan? Madrassen gungade till och Teo rörde på sig. I samma sekund som Teo vaknade visste Sofia att friden var slut och att dagens intensitet bara skulle tillta i styrka tills han svimmade av utmattning tolv timmar senare.

Hon fick tag i mobilen utan att väcka Teo och började scrolla. Hon scrollade och trodde först att hon hade sett fel, fel land, fel plats. Blinkade och skakade på huvudet för att vara säker på att hon var vaken.

Läste. Klickade sig vidare och läste. Satte sig upp med ett ryck och sträckte ut armen mot Janne och skakade honom. Teo trillade av madrassen, vaknade med ett gny och såg sig yrvaket om innan han greppade sin Batman och försvann ner till farmor i köket. ”Janne, vakna. Vakna för guds skull. Vakna.” Hon höll upp mobilen mot hans ansikte så snart han slagit upp ögonen. ”Vakna. Här. Läs.”

Och några sekunder senare, efter att det fasansfulla hunnit sjunka in och Janne förstått vad hon själv förstått, med låg röst: ”Detta förändrar allt.” *** Mina satte sig på huk i skuggan för att rensa mangolden. Hon kände att ryggen fick avlastning och att den svällande magen lade sig tillrätta mellan knäna och gav hennes kropp balans. Nu när hennes dag närmade sig var det bäst att sitta på huk så mycket som möjligt påstod daien, och Mina lydde sin barnmorska. Den mjuka vattenvarelsen därinne verkade nöjd och hon fick mycket gjort där hon vaggade fram i det lilla köket.

Mina kisade mot Ruel som stod och borstade en av korna med ett knippe halm. Ruel, slumwallahn som hon gift sig med och vars barn han trodde att hon väntade. Ibland när det blev en stund av stillhet i deras vardag vällde de upp, minnesbilderna från Dhaka. Först Miraj och hans gäng, sedan den ruttna fisken som kastats efter henne, glåporden och fördrivningen från Badda. Och kusin Babul som tvingat sig på henne, rört vid henne och bara fortsatt tills han lämnat henne blodig och slemmig. Mina blundade. Barnet var hans. Ibland kunde hon inte hålla tillbaka känslan av äckel och panik. Ibland tyckte hon att hon 10

kände lukten av Babuls mjälliga hårbotten när han föll ner över henne.

Ibland vaknade hon svettig i natten och ville bara springa.

Hennes hand rörde vid magen. Någon vände sig tungt i sina hinnor. Hon hade sett otaliga killingar födas och visste vad som väntade, den där mjukheten och ömkligheten som fick en att vilja beskydda och rädda. Hur många killingar hade hon inte vakat över när geten dött efter nedkomsten? Nu skulle hon få en egen killing att ta hand om. Ett barn som alltid skulle finnas med henne.

Ruel var så strålande glad över magen, så stolt. Hans omtänksamhet och ömhet omslöt henne och gjorde minnesbilderna från Dhaka lättare att bära. Han skulle älska barnet, och aldrig få veta att det inte var hans. Hennes hand sökte sig vidare mot armen. En tabaz. Hennes mamma Farida hade tagit med henne till en häxdoktor när Mina berättat att hon väntade barn. Att bara läsa Koranen kanske inte räcker, hade Farida förklarat. De fick inte ta några risker. Nu måste Onda Ögat hållas borta, den här gången skulle välsignelsen över det ofödda livet inte snålas bort som när lillebror föddes. Det såg man ju hur det gick. Lillebror Mostafa låg på dagarna på verandan och stirrade upp i himlen. Vad såg han där? Han borde snart ha börjat skolan, han borde sedan länge ha kunnat gå. Men lillebror låg och stirrade ut i rymden.

Så Farida hade inte gått att rubba på den punkten, Mina skulle ha en tabaz.

Kobaganjen hade läst i Koranen och spottat och mumlat och till sist skurit i Minas hud, och nu satt den där, den lilla amuletten. Inbäddad för alltid i hennes kött.

Hon blåste luggen ur pannan. Ruel borstade den andra kon nu.

Två kor, flera getter och en skock hönor, Mina tittade belåtet på familjens förmögenhet. Pengarna hade börjat strömma in i och med att Ruel numera drog riksha inne i Rajigonj. Dessutom hade Minas varulager från Dhaka sålts för dyra pengar på den lokala marknaden; sakerna som Mina och Ruel hade tagit med sig från Dhaka hade sett så spännande ut bland alla grönsaker och kryddor som låg där i sina vanliga högar. Chilipepparn, potatisen, riset, kikärtorna. Byborna hade flockats vid deras saker: armbandsuren, väckarklockorna, de indiska filmplanscherna. Och populärast av allt: de små schampoflaskorna.

11

Pappa hade börjat prata om att köpa land igen. Men Mina hade andra planer. ”Utan land är man ingen, inte en man, inte en människa. Man är ingen utan land”, gick han runt och sa samtidigt som han hötte med sina händer mot himlen. ”Vi måste köpa land. Familjen Bhuia har alltid varit landägare, vi måste köpa tillbaka jorden vi förlorade. Vi måste ta tillbaka det floden stal.”

Ruel lyssnade på sin svärfar och försökte prata med Mina. När de på nätterna låg på den smala träbritsen viskade han till henne. Om hur gärna han ville äga något, bli någon. Att han aldrig hade kunnat tro att han, Ruel Aktar, en enkel harami, oäkting, någonsin skulle kunna bli jordägare. Han viskade i natten om att det var klokt att äga jord, att det vore så fantastiskt att kunna ge jord vidare till sina barn. ”Till min son. Tänk att kunna ge jord till vår son”, hade han viskat häromnatten och Mina hade känt trotset skjuta upp i henne. ”Eller vår dotter”, hade han snabbt lagt till när han anat Minas reaktion. ”Våra barn ska väl få ärva jord?”

Mina tittade på honom nu. Han borstade kon noggrant, följde med handen hennes beniga konturer. Hon förstod varför jord var så viktigt för just honom. Ruel, fågelpojken, var inte bara född oönskad utan hade också en märklig röst som ständigt gick upp i falsett och fick människor att betrakta honom med avsky. Han var uppväxt som en vildhund i Dhakas slum, en pojke utan utbildning eller familj, en av alla de tusentals barn som driver runt i myllret utan andra kopplingar till människor än tunna, tunna band till våldsamma föräldrar eller hårdhänta släktingar. Hans barndom hade varit full av hugg och slag och periodvis hade han hjälpt sina äldre bröder med småtjuveri och misshandel på marknadsplatserna. Mina visste allt detta. Hon visste att för Ruel var detta det bästa som kunde hända en människa: att få äga och bruka jord. Mina förstod, men vad han inte verkade förstå var hur mycket det skulle binda deras möjligheter. I Dhaka hade Mina iakttagit pengarna, hur de växte, hur skillnaden kunde förhandlas och förvandlas, dras ut och bli stor och mycket. När barnet var fött skulle hon kunna fortsätta så, fortsätta att göra business. Hon längtade redan tillbaka till sina speciella platser i Dhaka där hon rörde sig snabbt och 12

omärkligt och noterade hur priset på varorna steg och sjönk.

Hon reste sig upp. Sista ordet var ännu inte sagt, land eller business, men frågan hängde över det korrugerade plåttaket varje kväll. Sedan hennes pappa genom de nya pengarna som Mina tjänade hade återfått sin forna status i byn, satt han bredbent på kvällarna i sin lunghi och spottade röd betelsaft på Faridas nysopade veranda, bjöd in sina bröder och kusiner på pitakakor och spekulerade kring vilka landbitar som var till salu i Rajigonjtrakten. Vem skulle snart behöva sälja för att få ihop till dowry när dottern skulle giftas bort, vilka familjer var kontanta nog att betala mer än han själv för marken, och vilka var de olyckliga som tagit för många mikrolån och snart var så desperata att de skulle behöva sälja av marken för en spottstyver? Ruel var inbjuden till diskussionerna. Han satt med familjens män som en kronprins, som sonen hennes far aldrig fått, medan ingen frågade Mina om råd.

Under tiden hade Mina börjat göra iakttagelser i byn. Hon hade planer och såg möjligheter, låg på kvällarna och räknade i huvudet och gjorde små uträkningar i den blå anteckningsboken. Det skulle kunna gå, med några resor tillbaka till Dhaka borde det kunna gå. Men hon visste att hennes ord skulle väga lätt, lättare än jorden, lättare än faderns och Ruels drömmar.

Hon var tung och koncentrerad på magen och på den som snart skulle vara viktigare än allt annat. En pojke, en flicka, ett barn. Mina lämnade mangolden i ett plåtkärl, reste sig upp och vidrörde snabbt sin tabaz och viskade tyst: ”Inshallah.” *** ”Australian Club, road 4. Och vi hämtar madame Antje på vägen.”

Sofia hoppade in i baksätet, slog igen bildörren och drog in lukten av varm jeep i näsborrarna, diesel och plastsäte. En känsla av lättnad. Äntligen, äntligen tillbaka i vardagen, tillbaka som chef över biståndet på Svenska ambassaden i Dhaka. Nu börjar det igen. Nu var hon tillbaka i sitt liv. Hon slöt ögonen en sekund. Även om det aldrig skulle bli som förr.

Chauffören Nizamuddhin såg bedrövad ut och vände sig om och 13

ville samtala. Han la först handen på sitt hjärta och höll sedan händerna mot henne som i bön. ”Madame, förlåt. Av hela mitt hjärta förlåt.” Han jämrade sig. ”Så förfärligt, en sådan tragedi, må Allah sörja för deras själar. Jag är så ledsen, så djupt skakad, madame. Att ni som kommit hit för att hjälpa oss skulle drabbas. Madame, ta emot min sorg. Madame måste lova att stanna och arbeta här. Madame känner att vårt land är hennes land, eller hur?” ”Vi är alla förtvivlade, Nizamuddhin”, sa Sofia och tog emot hans framsträckta händer och kramade om dem. ”Ditt vackra land. Så många unga människor. Vi kommer att stanna kvar, du behöver inte oroa dig, vi stannar.” ”Du vet, detta är inte Bangladesh, madame vet, madame känner oss. Detta är inte så som vi är. Vi är inte våldsamma, vi hatar våld. Jag ber om ursäkt för vad som har hänt med ditt folk, mitt folk ber ditt folk om ursäkt. Vid Allah, förlåt, de vet inte vad de gör.”

Under sommaren hade det som alla länge fruktat till slut inträffat i Dhaka. Den globala terrorismen i form av jihadistnätverket IS hade utfört en massaker på västerlänningar som saknade motstycke i landet.

Dittills hade Bangladesh varit mer eller mindre förskonat från organiserad terrorism, landet hade ansetts alltför liberalt och sekulariserat för att islamisterna skulle få fäste på allvar. Lokala jihadister hade visserligen under senare år attackerat personer som misshagat dem och analysen hade varit att det var lokala celler som agerade, inte grupper som var lierade med IS. Men alla politiska bedömare hade haft fel. Efter att ha missbedömt de varningsklockor som ringt under de senare åren i form av attacker mot sekulära bloggare och mord på homosexuella och hinduer hade nu en regelrätt massaker ägt rum. Tjugo personer hade brutalt avrättats på en restaurang i Jannes och Sofias grannskap, i diplomatenklaven Gulshan. Jihadisterna hade tagit femtio personer som gisslan och bara släppt de som kunde recitera Koranen. Alla andra: japaner, italienare, britter, amerikaner som hade suttit och ätit i klubbens restaurang, upptagna med sina vardagsangelägenheter, hade avrättats. De hade gått till restaurangen för att de spelat tennis och ville ha en öl, för att den grekiska salladen de serverade var så god, för 14

att välkomna en ny medarbetare, för att få sitta en stund med stabilt wifi, för att äntligen träffa vänner som studerade utomlands, för att de bara hade vägarna förbi och kaffet var gott. Och sedan kom de aldrig ut igen.

Dådet hade skakat hela Bangladesh, ja, hela världen, men framförallt chockat de västerlänningar som arbetade i landet och som var det uttalade målet för attacken. Vänner och kollegor till Sofia och Janne som vant sig vid att gå in på banker utan vakter, röra sig fritt och lita på lokalbefolkningen, hade varit mållösa. ”Inte här, inte här också. Gode Gud, vi är så få i detta folkhav, så vita, så annorlunda, så oskyddade”, som en italiensk kollega som varit på plats och förlorat kollegor hade mejlat till Sofia under sommaren. ”Be för oss.”

Genast som Sofia var tillbaka i Dhaka efter semestern hade hon förstått att varje bengal hon träffade, varje kollega och vän som var från Bangladesh hade behov av att uttrycka sin förfäran till henne och av någon anledning be om ursäkt. Redan i tullen hade en man lagt huvudet på sned och skakat på det och mumlat ”So, so sorry”. ”Jag brukade köra er dit ibland med barnen”, fortsatte Nizamuddhin. ”Till restaurangen, bara runt hörnet. Jag hörde skotten, det var folk på taken. Blod överallt, kropparna … Det här är förfärligt, en tragedi för mitt land. Vad ska hända med oss vanliga bengaler nu? Jag ber så mycket om ursäkt, jag är så ledsen.”

Efter att Sofia fått nyheterna från Dhaka hade sommaren i Sverige tagit abrupt slut. Först hade hon och Janne med svindel konstaterat att det lika gärna kunde varit de själva som avrättats. De hade varit på restaurangen flera gånger sedan den öppnat, det var här man åt brunch med barnen på lördagarna, det var här de bakade det enda surdegsbrödet som gick att få tag på i Dhaka. Det var hit man gick om man var västerländsk gästarbetare, en expat, och hade tröttnat på sin klubb. Hon hade bara försökt få semesterdagarna att gå för barnens och Jannes skull. Halvhjärtat hade hon deltagit i grillfester och släktträffar, förstrött tittat på barnens strandlekar och påbörjat samtal med Janne som aldrig avslutades. Hela tiden med tankarna på annat. På jobbet. På Bangladesh.

15

”Du är som en gäst, Sofia! Du bara flyter med”, hade Janne irriterat sagt mer än en gång. ”Jag vet att det är avskyvärt det som hänt, men du måste försöka koppla bort det. Det är det här som är livet, semester som folk längtar efter. Vårt liv är här nu. Man umgås, man roar sig med fåniga saker, man vilar upp sig. Semester – delta!”

Hon hade försökt. I korta stunder hade hon lyckats riktigt bra, engagerat sig i grillmarinader och brännbollsmatcher, och kommit ihåg att Noella inte ville ha filmjölk till flingorna längre utan yoghurt, och att Teo oförväget kastade sig i alla vattendrag oavsett om han hade flytkuddar på sig eller inte. Men snart gled hon bort igen. Blev stående med händerna nedkörda i en diskho eller satt på en sten med Teos badbyxor i händerna. Bilder från restaurangen som hon sett på lokala bloggar störde, mejl från kollegor om vilka som avrättats gick inte att glömma. Ingen hon kände personligen hade mördats, men flera som hon kände till namnet hade förlorat livet.

Noella hade slutat be henne titta på hennes kojor och vände sig mest till sin pappa. Och efter ett tag hade Janne låtit sin fru vara, låtit henne stå i skuggan och scrolla.

Semester som utlandssvensk med barnen på släptåg över hela Sverige var alltid en prövning, men framför allt detta år. Först hade de firat midsommar hos goda vänner utanför Stockholm, därefter varit två veckor i Småland hos Jannes föräldrar, sedan lånat en lägenhet på Södermalm, efter det hade de besökt vänner i skärgården och tillbringat tio dagar hos Sofias föräldrar och sedan slutligen åkt tillbaka några dagar till Småland för att fira en släktings sjuttioårsdag. Nu var Janne och barnen tillbaka på Södermalm i en annan lånad lägenhet och skulle komma hem till Dhaka om en vecka.

Egentligen hade veckorna i Småland varit de bästa för Sofia. Hennes av barnen avgudade och varma svärmor hade tagit emot med öppen famn och förstått Sofias behov av att jobba. ”Det är så underbart att ha er här. Att få rå om barnen för en gångs skull”, var Jannes mammas grundinställning. ”Ni får ha dem hela året, men nu är de mina.” Och så hade hon skyfflat bort barnen till jordgubbsplanteringar och lådbilsrallyn och Sofia hade kunnat dra en lättnadens suck.

16

Förutom att följa rapporteringen från terrordådet, som efterhand avslöjade fler och fler makabra detaljer, hade hon hunnit kommentera rapporter och läsa memos, gjort ett utkast till en föreläsning om mänskliga rättigheter och hur de relaterar till medborgarskap. Hon hade försökt svara vänligt men bestämt på administrativa chefen Sivs uppfordrande mejl om en avskedsfest och ögnat underlag till upphandlingar. Helt enkelt bemästrat stressen med en svärm av mejl och tyckte själv att hon fått en del gjort.

Janne hade varit ute och fiskat med sin storebror och hon hade tyckt om att se honom där i sitt rätta element, omfamnad av sin stora småländska släkt där han var den självklara medelpunkten och den som i alla tider förkroppsligat Äventyret. Nu mer än någonsin. Hon blev inte irriterad utan mest imponerad när han, som om det vore första gången, gång på gång drog samma berättelser om deras liv i Bangladesh inför beundrande kusiner och sysslingar: fabriksraset, Bjarnes flykt, deras personal, hans fotografplaner; Beppins testånd, nordiska klubben, barnens skola, festerna, kontrasterna, de spetälska utanför klubben. Det var märkligt, tänkte Sofia, hur deras obearbetade och oöverblickbara år i Bangladesh kunde komma ut i så färdiga små berättelsepaket med perfekt dramaturgi. En början, en konflikt, ett skämt, en stegring av dramat, en upplösning. Eller. Åtminstone oftast en upplösning. Janne fick ut mesta möjliga av deras upplevelser, men historien om raset av Bjarnes fabrik fortsatte att störa dem. Den gick inte att avsluta på ett bra sätt, inte ens för Janne. Och alla frågor om hur det skulle bli nu, efter terrordådet mitt i Gulshan några hundra meter från deras hus, kunde ingen av dem besvara. ”Måste ni åka tillbaka dit?” hade Jannes mamma undrat med tjock röst och Sofia hade låtsats som att hon och Janne inte alls var oroliga. ”Nu är säkerheten förhöjd överallt och vi kommer att ha vakter runt oss hela tiden”, hade Sofia försökt lugna sin svärmor. ”Barnen kommer inte att märka så stor skillnad och vi får extra hemresor på köpet!

Det är klart att vi måste tillbaka. Eller hur, Janne?”

Janne hade dröjt med att svara och istället trasslat runt med Noellas hår och hade sedan gett Sofia en blick som inte var helt lätt att tyda.

Hon hade fortsatt.

17

”Folk arbetar ju i Afghanistan, Pakistan och Irak …” ”Med barn?” Svärmodern hade lagt armarna om Noella som stod och tittade på sin mamma med samma intensiva blåa blick som Sofia själv hade. ”Ambassaden kommer att förstärka bevakningen och en amerikansk insatsstyrka kommer att finnas i regionen. Och känns det på minsta sätt otryggt så kommer vi hem, såklart. Eller hur, Janne?” ”Ja, du har ju ditt jobb där, eller hur? Då måste vi väl tillbaka.”

Sofia lät tålmodigt minuterna gå och Nizamuddhin fick ur sig sin förtvivlan över terrordåden. Hon försökte sedan milt få honom att återgå till rollen som chaufför. Han backade ut bilen från deras hus och svängde några minuter senare in på Antjes uppfart. Ett ögonblick senare satt väninnan bredvid henne i bilen, hon var solbränd och det burriga håret hade blekts. Hon såg allvarlig ut när hon kramade om Sofia i baksätet och skakade på huvudet och sa ”terrible”. Det behövde inte sägas mycket mer.

Australian Clubs väldiga terrass var upplyst och tycktes sväva i det parkliknande området som omgav klubben i diplomatkvarteret Gulshan. Kvällen till ära hade uteserveringen dekorerats med ljusslingor och kulörta lyktor. Redan från klubbens välbevakade grind såg Sofia hur folk satt i klungor i de generösa soffgrupperna och drack drinkar med pinnar i som skimrade i blått, grönt och orange. I ett hörn stod några musiker och spelade jazz. Den stenbelagda gången från infarten upp mot terrassen gick först förbi tennisbanorna och sedan längs de mjukt kurviga poolerna som var upplysta underifrån. Doften av klor blandades med doften från de rökelser som skulle hålla myggen borta.

Sofia ville nästan springa upp på terrassen. Det var Welcome Back Night för alla återvändande utlandsstationerade så kallade expats och hon såg från håll att alla hon ville träffa var där. Ambassadfolk, biståndskollegor, FN-personal. Några från HM och Ericsson. En och annan bangladeshier, men mest västerlänningar. Sofia och Antje gick runt och kramades och hälsade och Sofia kände hur kretsen av välbekanta ansikten slöt sig som ett varmt täcke runt henne. Detta, detta var att komma hem. Samtidigt som samtalsämnet var givet, och Antjes 18

”terrible” ekade bland gästerna, så var det också förvånansvärt mycket som var precis som vanligt. Inbjudningar till middagar och seminarier virvlade runt i luften och hon blev presenterad för nyanlända och deras medföljare. Många undrade var Janne höll hus. ”Om en vecka, han kommer med barnen när skolan börjar.”

Plötsligt blev det tyst och allas uppmärksamhet riktades mot en liten scen i terrassens ena hörn där en dekorerad påle belystes med spotlights. ”Sätt dig, Sofia.” Kollegan Peter från det brittiska biståndskontoret slängde upp en arm och drog ner henne bredvid sig i en stor rottingsoffa. Han förklarade att det pågick en lek mellan olika länder, och att Sofia kunde få räknas som britt. ”Gänget från Nordic Club har redan åkt ut. Vi har gått till final. Collin är mästerlig på poledance, vänta får du se!”

Musiken växlade till tung gammeldisco med Donna Summers ”Hot Stuff” på hög volym och alla började klappa händerna i takt med musiken. Strax uppenbarade sig en lång man som dragqueen på den lilla scenen. Han bar en guldgul peruk och var hårt målad i ansiktet. Långa lösögonfransar och knallröda läppar. Den vältränade överkroppen var naken och på nederdelen bar han ett par tajta jeans och gymnastikskor.

Runt halsen låg en fjäderboa kastad. Med självsäkra steg gick han med vickande höfter fram mot pålen och greppade den med överdriven liderlighet.

Folk tjöt när han började dansa mot pålen, och musiken dånade rytmiskt. Han hade gjort detta förr, det märktes. Han lät tungan spela över läpparna, gned sig mot pålen, juckade och slingrade sina ben runt den. Hela tiden i takt med musiken. Verandan gungade av skratt och Sofia kunde inte låta bli att ryckas med, men slog generat ner blicken när mannens stön och rörelser blev väl explicita. ”Collin Stanton”, sa Peter genom musiken och nickade uppskattande mot mannen vid pålen. ”Han kom efter terrorattacken och ingår i CT-teamet inom polisreformprogrammet. Han har varit här förr och är senior rådgivare. Du vet, det är red alert och kapaciteten ska mångdubblas.”

Mannen vid pålen kråmade sig och hade stuckit in ett finger i mun19

nen som han ihärdigt sög på. Publikens rytmiska klappningar hade utökats med stamp i marken. Peter jublade och Sofia klappade händerna. ”CT?” Sofia visste att biståndet ofta bestod av akronymer som det gällde att hålla ordning på. Vad var nu CT? Hon hade inte riktigt landat efter semestern. Peter hade höjt armarna ovanför huvudet och klappade entusiastiskt åt sin nya kollega. ”Jamen, herregud, counter terrorism”, sa Peter genom jublet och tittade en extra gång på Sofia. ”Hallå? Det har just varit en massaker i stan. Var inte så aningslöst svensk, du vet mycket väl vad CT är i dessa tider. Du har själv blivit cc:ad alla mejl.”

Sofia hämtade sig snabbt. ”Visst. Ursäkta, jag var bara lite ringrostig. Hur många blev det till slut?” ”Det finns i dokumenten, ett tiotal experter, tror jag. Amerikanerna plockar in folk, vi betalar. Samarbete.”

Han blinkade åt henne och hojtade uppskattande mot scenen.

Mannen avslutade genom att rycka av sig peruken och knyta fjäderboan runt sin midja. Han bugade djupt åt publikens jubel, skrattade med armarna i en segergest ovanför huvudet och gick sedan mot Peters och Sofias bord. Han sjönk ner i en korgfåtölj mitt emot Sofia. ”Briljant!” Peter var förtjust och alla britter runt bordet skålade för Collin. ”Nu vinner vi över de andra mesarna. Här, Collin, låt mig presentera Sofia, svenskan i poliskonsortiet som du ska jobba med.”

Peter la vänskapligt en arm runt Sofia. Collin försökte plocka av sig lösögonfransarna samtidigt som han granskade Sofia. När den blonda peruken åkt av visade sig Collin vara en man i femtioårsåldern med kort, grå snagg och kraftig haka. Sminket hade lagt sig i hudvecken under ögonen och det såg ut att klia, tänkte hon. En trött och sliten konsult, var hennes slutsats, innan mannens leende bröt igenom rynkorna och ansiktet förändrades helt. Blicken som mötte Sofias fick henne att sätta sig upp. Den var intressantare än ansiktet i övrigt, intressantare och intresserad. Sofia förstod att han mycket väl visste vem hon var. Han nickade artigt och sträckte fram handen. ”Trevligt att råkas. Peter har berättat att det är du som är den svens20

ka feministen som vill reformera polisen i Bangladesh. Jag är konsult, ursprungligen från Midwest men har jobbat både här och där. Vi kommer säkert att få anledning att arbeta ihop.”

Sofia hälsade och ställde några frågor och Collin gav henne ytterligare pusselbitar om vad som hänt i Dhaka efter attentatet. Den stora frågan var om träningslägren för attentatsmännen låg i Bangladesh eller i Malaysia, förklarade han, och hur lokalt förankrade IS var. Var detta ett verk av enskilda galningar eller början på en organiserad jihad med mål att destabilisera landet och skada den viktiga textilindustrin.

Collin talade snabbt och initierat och kastade ur sig frågor och scenarier som Peter och Sofia kommenterade. Sofia noterade att han flera gånger sa ”det vet vi inte idag”, vilket hon uppskattade. Ingen visste.

Alla spekulerade.

Efter en stund kände hon en hand på sin axel och vände sig om.

Antje bad henne komma med, tog resolut tag i Sofias hand och drog bort henne från terrassen. ”Kom. Jag anar att du inte hört något”, började hon när de kommit en bit bort och la armen om Sofia och kramade om. ”Jag fick höra detta först nu. En av de som dödades i somras var Kadija Anams son, Nirmol. Han var tydligen på besök från London och träffade sina gamla vänner för att äta middag. Hans vänner kunde recitera Koranen, men inte Nirmol, så de … ja, han avrättades.” ”Det är inte sant.” Sofia var mållös och sjönk ner på en stol. För första gången sedan hon fick reda på vad som hänt i hennes asiatiska hemstad fick tragedin ett ansikte. Kadija Anam var en nära bangladeshisk kollega, en kvinna som både Antje och Sofia högaktade. Professor, feminist och en av de internationella profiler som gjort Bangladesh känt i globala biståndskretsar. En av få bangladeshier som Sofia hade börjat tänka på som ”vän”. ”Jag har aldrig träffat honom, men jag vet att han var Kadijas allt, hennes enda familj”, fortsatte Antje lågt och strök långsamt Sofia över ryggen. ”Det får inte vara sant”, sa hon igen. ”Hon pratade alltid om honom, han pluggade medicin i London, han höll på med musik, hon var så stolt, de var så nära”, Sofia stirrade framför sig och sökte orden.

21

Hon tittade upp på Antje. Kunde det vara ett misstag? ”Jag är så ledsen, Sofia, men det verkar stämma. Det var Nirmol som var den 23-årige brittiske medborgaren som det skrivits om.”

I samma ögonblick öppnades en högtalare i en närbelägen moské och kvällens sista bön fyllde luften, klagande, enslig och med uråldrig syntax. Sofia kände sorgen som hon hållit tillbaka sedan sommaren välla fram, sänkte huvudet och lät tårarna komma. ***

22

”Romanen är en bladvändare, skriven så mustigt att dofterna och hettan känns. Det är med saknad och ilska man lägger ifrån sig boken. Ett läsmåste.”

FEMINA om Innan floden tar oss

Sofia och Janne återvänder med barnen till Bangladesh efter sommarsemestern i Sverige. Men Dhaka är förändrat. Ett terrorattentat har inträffat på ett av de ställen familjen brukar besöka och de kommer tillbaka till en chockad stad.

Sofia fortsätter sitt arbete med mänskliga rättigheter och jämställdhet, och lämnar lättad barnen och vardagen till en alltmer uttråkad Janne. Inte förrän hon blir fast med en amerikansk kollega, Collin, i det tigertäta träsket Sunderbans inser hon att hon är i fara både politiskt och privat.

Mina har flyttat hem till byn för att föda sitt barn, och i hennes rum på Jannes och Sofias garagetak flyttar dansarna Dipita och Pinky in. Deras nattliga uppdrag på den närliggande militärförläggningen undgår helt svenskarna.

Precis som debutromanen Innan floden tar oss är uppföljaren Den som går på tigerstigar en tät berättelse där privatmoral och globala åtaganden inte alltid går hand i hand.

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-307516-7