9789113075167

Page 1


Helena Thorfinn Den som gĂĜr pĂĜ tigerstigar


Av Helena Thorfinn har tidigare utgivits: Innan floden tar oss, 2012

978-91-1-307516-7 © Helena Thorfinn 2017 och Norstedts, Stockholm Omslag: Anders Timrén Tryckt hos Scandbook AB, Falun 2017 www.norstedts.se * Norstedts ingÄr i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 isbn


1

E

n fluga hade fastnat mellan gardinen och fönstret och verkade inte hitta ut. Sofia vaknade lÄngsamt och lÄg stilla och lyssnade till surret. Det lÀt som om flugan var stor och den rörde sig klumpigt, surret var dovt. Den krockade mot glasrutan, satt tyst i nÄgra sekunder, fortsatte surra, krockade igen. Hon lÄg pÄ kanten av en uppblÄsbar madrass och hade hela natten försökt undvika fyraÄringens sparkar. Nu sov han i en obegripligt obekvÀm stÀllning, halvvÀgs ut pÄ golvet, med ansiktet mot en Batmanfigur. I en utdragssoffa bredvid lÄg Janne med armarna om ÄttaÄriga Noella och bÄda sov djupt. Genom den trÄdslitna rullgardinen kunde hon se hur björklöven kastade runt morgonljuset och förstod att det skulle bli Ànnu en strÄlande, smÄlÀndsk sommardag. Deras resvÀskor stod öppnade i ett hörn av rummet och klÀder lÄg utkastade pÄ golv och över stolar. Barnens rytmiska andning stördes bara av grymtningar frÄn Janne och frÄn köket hörde hon sin svÀrmor gnola och ordna med frukost. Fat som klirrade och lukten av kaffe. Vad var klockan? De hade suttit uppe sent med kusinerna och spelat kort kvÀllen innan och bara smÄbarnen hade lagt sig i tid. Nu hörde hon hur en av de allra minsta hjÀlpte till att fÄ ordning pÄ frukosten i köket. Det tassades och samtalades med lÄg röst. Sofia lÄg kvar. Nu hade vÀl stressen ÀndÄ börjat slÀppa? Hon lÄg stilla och kÀnde efter. Jo, hon hade klarat av att vara ledig. Hon hade sovit bra, lekt med barnen och simmat lÀnge i den lilla insjön nedanför huset. Janne och hon hade fÄtt lite egentid. Hon vÀnde försiktigt pÄ huvudet för att inte vÀcka Teo och tittade pÄ sin make. Det lÄnga, blonda hÄret som oftast satt i en knut var utslÀppt och skÀgget hade blekts i solen. Hon fick lust att krypa upp i hans famn och bara vara de. Hon rörde sig försiktigt pÄ luftmadrassen i riktning mot mobiltele9


fonen som lĂ„g pĂ„ laddning. Vad var klockan? Madrassen gungade till och Teo rörde pĂ„ sig. I samma sekund som Teo vaknade visste Sofia att friden var slut och att dagens intensitet bara skulle tillta i styrka tills han svimmade av utmattning tolv timmar senare. Hon fick tag i mobilen utan att vĂ€cka Teo och började scrolla. Hon scrollade och trodde först att hon hade sett fel, fel land, fel plats. Blinkade och skakade pĂ„ huvudet för att vara sĂ€ker pĂ„ att hon var vaken. LĂ€ste. Klickade sig vidare och lĂ€ste. Satte sig upp med ett ryck och strĂ€ckte ut armen mot Janne och skakade honom. Teo trillade av madrassen, vaknade med ett gny och sĂ„g sig yrvaket om innan han greppade sin Batman och försvann ner till farmor i köket. ”Janne, vakna. Vakna för guds skull. Vakna.” Hon höll upp mobilen mot hans ansikte sĂ„ snart han slagit upp ögonen. ”Vakna. HĂ€r. LĂ€s.” Och nĂ„gra sekunder senare, efter att det fasansfulla hunnit sjunka in och Janne förstĂ„tt vad hon sjĂ€lv förstĂ„tt, med lĂ„g röst: ”Detta förĂ€ndrar allt.” *** Mina satte sig pĂ„ huk i skuggan för att rensa mangolden. Hon kĂ€nde att ryggen fick avlastning och att den svĂ€llande magen lade sig tillrĂ€tta mellan knĂ€na och gav hennes kropp balans. Nu nĂ€r hennes dag nĂ€rmade sig var det bĂ€st att sitta pĂ„ huk sĂ„ mycket som möjligt pĂ„stod daien, och Mina lydde sin barnmorska. Den mjuka vattenvarelsen dĂ€rinne verkade nöjd och hon fick mycket gjort dĂ€r hon vaggade fram i det lilla köket. Mina kisade mot Ruel som stod och borstade en av korna med ett knippe halm. Ruel, slumwallahn som hon gift sig med och vars barn han trodde att hon vĂ€ntade. Ibland nĂ€r det blev en stund av stillhet i deras vardag vĂ€llde de upp, minnesbilderna frĂ„n Dhaka. Först Miraj och hans gĂ€ng, sedan den ruttna fisken som kastats efter henne, glĂ„porden och fördrivningen frĂ„n Badda. Och kusin Babul som tvingat sig pĂ„ henne, rört vid henne och bara fortsatt tills han lĂ€mnat henne blodig och slemmig. Mina blundade. Barnet var hans. Ibland kunde hon inte hĂ„lla tillbaka kĂ€nslan av Ă€ckel och panik. Ibland tyckte hon att hon 10


kĂ€nde lukten av Babuls mjĂ€lliga hĂ„rbotten nĂ€r han föll ner över henne. Ibland vaknade hon svettig i natten och ville bara springa. Hennes hand rörde vid magen. NĂ„gon vĂ€nde sig tungt i sina hinnor. Hon hade sett otaliga killingar födas och visste vad som vĂ€ntade, den dĂ€r mjukheten och ömkligheten som fick en att vilja beskydda och rĂ€dda. Hur mĂ„nga killingar hade hon inte vakat över nĂ€r geten dött efter nedkomsten? Nu skulle hon fĂ„ en egen killing att ta hand om. Ett barn som alltid skulle finnas med henne. Ruel var sĂ„ strĂ„lande glad över magen, sĂ„ stolt. Hans omtĂ€nksamhet och ömhet omslöt henne och gjorde minnesbilderna frĂ„n Dhaka lĂ€ttare att bĂ€ra. Han skulle Ă€lska barnet, och aldrig fĂ„ veta att det inte var hans. Hennes hand sökte sig vidare mot armen. En tabaz. Hennes mamma Farida hade tagit med henne till en hĂ€xdoktor nĂ€r Mina berĂ€ttat att hon vĂ€ntade barn. Att bara lĂ€sa Koranen kanske inte rĂ€cker, hade Farida förklarat. De fick inte ta nĂ„gra risker. Nu mĂ„ste Onda Ögat hĂ„llas borta, den hĂ€r gĂ„ngen skulle vĂ€lsignelsen över det ofödda livet inte snĂ„las bort som nĂ€r lillebror föddes. Det sĂ„g man ju hur det gick. Lillebror Mostafa lĂ„g pĂ„ dagarna pĂ„ verandan och stirrade upp i himlen. Vad sĂ„g han dĂ€r? Han borde snart ha börjat skolan, han borde sedan lĂ€nge ha kunnat gĂ„. Men lillebror lĂ„g och stirrade ut i rymden. SĂ„ Farida hade inte gĂ„tt att rubba pĂ„ den punkten, Mina skulle ha en tabaz. Kobaganjen hade lĂ€st i Koranen och spottat och mumlat och till sist skurit i Minas hud, och nu satt den dĂ€r, den lilla amuletten. InbĂ€ddad för alltid i hennes kött. Hon blĂ„ste luggen ur pannan. Ruel borstade den andra kon nu. TvĂ„ kor, flera getter och en skock hönor, Mina tittade belĂ„tet pĂ„ familjens förmögenhet. Pengarna hade börjat strömma in i och med att Ruel numera drog riksha inne i Rajigonj. Dessutom hade Minas varulager frĂ„n Dhaka sĂ„lts för dyra pengar pĂ„ den lokala marknaden; sakerna som Mina och Ruel hade tagit med sig frĂ„n Dhaka hade sett sĂ„ spĂ€nnande ut bland alla grönsaker och kryddor som lĂ„g dĂ€r i sina vanliga högar. Chilipepparn, potatisen, riset, kikĂ€rtorna. Byborna hade flockats vid deras saker: armbandsuren, vĂ€ckarklockorna, de indiska filmplanscherna. Och populĂ€rast av allt: de smĂ„ schampoflaskorna. 11


Pappa hade börjat prata om att köpa land igen. Men Mina hade andra planer. ”Utan land Ă€r man ingen, inte en man, inte en mĂ€nniska. Man Ă€r ingen utan land”, gick han runt och sa samtidigt som han hötte med sina hĂ€nder mot himlen. ”Vi mĂ„ste köpa land. Familjen Bhuia har alltid varit landĂ€gare, vi mĂ„ste köpa tillbaka jorden vi förlorade. Vi mĂ„ste ta tillbaka det floden stal.” Ruel lyssnade pĂ„ sin svĂ€rfar och försökte prata med Mina. NĂ€r de pĂ„ nĂ€tterna lĂ„g pĂ„ den smala trĂ€britsen viskade han till henne. Om hur gĂ€rna han ville Ă€ga nĂ„got, bli nĂ„gon. Att han aldrig hade kunnat tro att han, Ruel Aktar, en enkel harami, oĂ€kting, nĂ„gonsin skulle kunna bli jordĂ€gare. Han viskade i natten om att det var klokt att Ă€ga jord, att det vore sĂ„ fantastiskt att kunna ge jord vidare till sina barn. ”Till min son. TĂ€nk att kunna ge jord till vĂ„r son”, hade han viskat hĂ€romnatten och Mina hade kĂ€nt trotset skjuta upp i henne. ”Eller vĂ„r dotter”, hade han snabbt lagt till nĂ€r han anat Minas reaktion. ”VĂ„ra barn ska vĂ€l fĂ„ Ă€rva jord?” Mina tittade pĂ„ honom nu. Han borstade kon noggrant, följde med handen hennes beniga konturer. Hon förstod varför jord var sĂ„ viktigt för just honom. Ruel, fĂ„gelpojken, var inte bara född oönskad utan hade ocksĂ„ en mĂ€rklig röst som stĂ€ndigt gick upp i falsett och fick mĂ€nniskor att betrakta honom med avsky. Han var uppvĂ€xt som en vildhund i Dhakas slum, en pojke utan utbildning eller familj, en av alla de tusentals barn som driver runt i myllret utan andra kopplingar till mĂ€nniskor Ă€n tunna, tunna band till vĂ„ldsamma förĂ€ldrar eller hĂ„rdhĂ€nta slĂ€ktingar. Hans barndom hade varit full av hugg och slag och periodvis hade han hjĂ€lpt sina Ă€ldre bröder med smĂ„tjuveri och misshandel pĂ„ marknadsplatserna. Mina visste allt detta. Hon visste att för Ruel var detta det bĂ€sta som kunde hĂ€nda en mĂ€nniska: att fĂ„ Ă€ga och bruka jord. Mina förstod, men vad han inte verkade förstĂ„ var hur mycket det skulle binda deras möjligheter. I Dhaka hade Mina iakttagit pengarna, hur de vĂ€xte, hur skillnaden kunde förhandlas och förvandlas, dras ut och bli stor och mycket. NĂ€r barnet var fött skulle hon kunna fortsĂ€tta sĂ„, fortsĂ€tta att göra business. Hon lĂ€ngtade redan tillbaka till sina speciella platser i Dhaka dĂ€r hon rörde sig snabbt och 12


omĂ€rkligt och noterade hur priset pĂ„ varorna steg och sjönk. Hon reste sig upp. Sista ordet var Ă€nnu inte sagt, land eller business, men frĂ„gan hĂ€ngde över det korrugerade plĂ„ttaket varje kvĂ€ll. Sedan hennes pappa genom de nya pengarna som Mina tjĂ€nade hade Ă„terfĂ„tt sin forna status i byn, satt han bredbent pĂ„ kvĂ€llarna i sin lunghi och spottade röd betelsaft pĂ„ Faridas nysopade veranda, bjöd in sina bröder och kusiner pĂ„ pitakakor och spekulerade kring vilka landbitar som var till salu i Rajigonjtrakten. Vem skulle snart behöva sĂ€lja för att fĂ„ ihop till dowry nĂ€r dottern skulle giftas bort, vilka familjer var kontanta nog att betala mer Ă€n han sjĂ€lv för marken, och vilka var de olyckliga som tagit för mĂ„nga mikrolĂ„n och snart var sĂ„ desperata att de skulle behöva sĂ€lja av marken för en spottstyver? Ruel var inbjuden till diskussionerna. Han satt med familjens mĂ€n som en kronprins, som sonen hennes far aldrig fĂ„tt, medan ingen frĂ„gade Mina om rĂ„d. Under tiden hade Mina börjat göra iakttagelser i byn. Hon hade planer och sĂ„g möjligheter, lĂ„g pĂ„ kvĂ€llarna och rĂ€knade i huvudet och gjorde smĂ„ utrĂ€kningar i den blĂ„ anteckningsboken. Det skulle kunna gĂ„, med nĂ„gra resor tillbaka till Dhaka borde det kunna gĂ„. Men hon visste att hennes ord skulle vĂ€ga lĂ€tt, lĂ€ttare Ă€n jorden, lĂ€ttare Ă€n faderns och Ruels drömmar. Hon var tung och koncentrerad pĂ„ magen och pĂ„ den som snart skulle vara viktigare Ă€n allt annat. En pojke, en flicka, ett barn. Mina lĂ€mnade mangolden i ett plĂ„tkĂ€rl, reste sig upp och vidrörde snabbt sin tabaz och viskade tyst: ”Inshallah.” *** ”Australian Club, road 4. Och vi hĂ€mtar madame Antje pĂ„ vĂ€gen.” Sofia hoppade in i baksĂ€tet, slog igen bildörren och drog in lukten av varm jeep i nĂ€sborrarna, diesel och plastsĂ€te. En kĂ€nsla av lĂ€ttnad. Äntligen, Ă€ntligen tillbaka i vardagen, tillbaka som chef över bistĂ„ndet pĂ„ Svenska ambassaden i Dhaka. Nu börjar det igen. Nu var hon tillbaka i sitt liv. Hon slöt ögonen en sekund. Även om det aldrig skulle bli som förr. Chauffören Nizamuddhin sĂ„g bedrövad ut och vĂ€nde sig om och 13


ville samtala. Han la först handen pĂ„ sitt hjĂ€rta och höll sedan hĂ€nderna mot henne som i bön. ”Madame, förlĂ„t. Av hela mitt hjĂ€rta förlĂ„t.” Han jĂ€mrade sig. ”SĂ„ förfĂ€rligt, en sĂ„dan tragedi, mĂ„ Allah sörja för deras sjĂ€lar. Jag Ă€r sĂ„ ledsen, sĂ„ djupt skakad, madame. Att ni som kommit hit för att hjĂ€lpa oss skulle drabbas. Madame, ta emot min sorg. Madame mĂ„ste lova att stanna och arbeta hĂ€r. Madame kĂ€nner att vĂ„rt land Ă€r hennes land, eller hur?” ”Vi Ă€r alla förtvivlade, Nizamuddhin”, sa Sofia och tog emot hans framstrĂ€ckta hĂ€nder och kramade om dem. ”Ditt vackra land. SĂ„ mĂ„nga unga mĂ€nniskor. Vi kommer att stanna kvar, du behöver inte oroa dig, vi stannar.” ”Du vet, detta Ă€r inte Bangladesh, madame vet, madame kĂ€nner oss. Detta Ă€r inte sĂ„ som vi Ă€r. Vi Ă€r inte vĂ„ldsamma, vi hatar vĂ„ld. Jag ber om ursĂ€kt för vad som har hĂ€nt med ditt folk, mitt folk ber ditt folk om ursĂ€kt. Vid Allah, förlĂ„t, de vet inte vad de gör.” Under sommaren hade det som alla lĂ€nge fruktat till slut intrĂ€ffat i Dhaka. Den globala terrorismen i form av jihadistnĂ€tverket IS hade utfört en massaker pĂ„ vĂ€sterlĂ€nningar som saknade motstycke i landet. Dittills hade Bangladesh varit mer eller mindre förskonat frĂ„n organiserad terrorism, landet hade ansetts alltför liberalt och sekulariserat för att islamisterna skulle fĂ„ fĂ€ste pĂ„ allvar. Lokala jihadister hade visserligen under senare Ă„r attackerat personer som misshagat dem och analysen hade varit att det var lokala celler som agerade, inte grupper som var lierade med IS. Men alla politiska bedömare hade haft fel. Efter att ha missbedömt de varningsklockor som ringt under de senare Ă„ren i form av attacker mot sekulĂ€ra bloggare och mord pĂ„ homosexuella och hinduer hade nu en regelrĂ€tt massaker Ă€gt rum. Tjugo personer hade brutalt avrĂ€ttats pĂ„ en restaurang i Jannes och Sofias grannskap, i diplomatenklaven Gulshan. Jihadisterna hade tagit femtio personer som gisslan och bara slĂ€ppt de som kunde recitera Koranen. Alla andra: japaner, italienare, britter, amerikaner som hade suttit och Ă€tit i klubbens restaurang, upptagna med sina vardagsangelĂ€genheter, hade avrĂ€ttats. De hade gĂ„tt till restaurangen för att de spelat tennis och ville ha en öl, för att den grekiska salladen de serverade var sĂ„ god, för 14


att vĂ€lkomna en ny medarbetare, för att fĂ„ sitta en stund med stabilt wifi, för att Ă€ntligen trĂ€ffa vĂ€nner som studerade utomlands, för att de bara hade vĂ€garna förbi och kaffet var gott. Och sedan kom de aldrig ut igen. DĂ„det hade skakat hela Bangladesh, ja, hela vĂ€rlden, men framförallt chockat de vĂ€sterlĂ€nningar som arbetade i landet och som var det uttalade mĂ„let för attacken. VĂ€nner och kollegor till Sofia och Janne som vant sig vid att gĂ„ in pĂ„ banker utan vakter, röra sig fritt och lita pĂ„ lokalbefolkningen, hade varit mĂ„llösa. ”Inte hĂ€r, inte hĂ€r ocksĂ„. Gode Gud, vi Ă€r sĂ„ fĂ„ i detta folkhav, sĂ„ vita, sĂ„ annorlunda, sĂ„ oskyddade”, som en italiensk kollega som varit pĂ„ plats och förlorat kollegor hade mejlat till Sofia under sommaren. ”Be för oss.” Genast som Sofia var tillbaka i Dhaka efter semestern hade hon förstĂ„tt att varje bengal hon trĂ€ffade, varje kollega och vĂ€n som var frĂ„n Bangladesh hade behov av att uttrycka sin förfĂ€ran till henne och av nĂ„gon anledning be om ursĂ€kt. Redan i tullen hade en man lagt huvudet pĂ„ sned och skakat pĂ„ det och mumlat ”So, so sorry”. ”Jag brukade köra er dit ibland med barnen”, fortsatte Nizamuddhin. ”Till restaurangen, bara runt hörnet. Jag hörde skotten, det var folk pĂ„ taken. Blod överallt, kropparna 
 Det hĂ€r Ă€r förfĂ€rligt, en tragedi för mitt land. Vad ska hĂ€nda med oss vanliga bengaler nu? Jag ber sĂ„ mycket om ursĂ€kt, jag Ă€r sĂ„ ledsen.” Efter att Sofia fĂ„tt nyheterna frĂ„n Dhaka hade sommaren i Sverige tagit abrupt slut. Först hade hon och Janne med svindel konstaterat att det lika gĂ€rna kunde varit de sjĂ€lva som avrĂ€ttats. De hade varit pĂ„ restaurangen flera gĂ„nger sedan den öppnat, det var hĂ€r man Ă„t brunch med barnen pĂ„ lördagarna, det var hĂ€r de bakade det enda surdegsbrödet som gick att fĂ„ tag pĂ„ i Dhaka. Det var hit man gick om man var vĂ€sterlĂ€ndsk gĂ€starbetare, en expat, och hade tröttnat pĂ„ sin klubb. Hon hade bara försökt fĂ„ semesterdagarna att gĂ„ för barnens och Jannes skull. HalvhjĂ€rtat hade hon deltagit i grillfester och slĂ€kttrĂ€ffar, förstrött tittat pĂ„ barnens strandlekar och pĂ„börjat samtal med Janne som aldrig avslutades. Hela tiden med tankarna pĂ„ annat. PĂ„ jobbet. PĂ„ Bangladesh. 15


”Du Ă€r som en gĂ€st, Sofia! Du bara flyter med”, hade Janne irriterat sagt mer Ă€n en gĂ„ng. ”Jag vet att det Ă€r avskyvĂ€rt det som hĂ€nt, men du mĂ„ste försöka koppla bort det. Det Ă€r det hĂ€r som Ă€r livet, semester som folk lĂ€ngtar efter. VĂ„rt liv Ă€r hĂ€r nu. Man umgĂ„s, man roar sig med fĂ„niga saker, man vilar upp sig. Semester – delta!” Hon hade försökt. I korta stunder hade hon lyckats riktigt bra, engagerat sig i grillmarinader och brĂ€nnbollsmatcher, och kommit ihĂ„g att Noella inte ville ha filmjölk till flingorna lĂ€ngre utan yoghurt, och att Teo oförvĂ€get kastade sig i alla vattendrag oavsett om han hade flytkuddar pĂ„ sig eller inte. Men snart gled hon bort igen. Blev stĂ„ende med hĂ€nderna nedkörda i en diskho eller satt pĂ„ en sten med Teos badbyxor i hĂ€nderna. Bilder frĂ„n restaurangen som hon sett pĂ„ lokala bloggar störde, mejl frĂ„n kollegor om vilka som avrĂ€ttats gick inte att glömma. Ingen hon kĂ€nde personligen hade mördats, men flera som hon kĂ€nde till namnet hade förlorat livet. Noella hade slutat be henne titta pĂ„ hennes kojor och vĂ€nde sig mest till sin pappa. Och efter ett tag hade Janne lĂ„tit sin fru vara, lĂ„tit henne stĂ„ i skuggan och scrolla. Semester som utlandssvensk med barnen pĂ„ slĂ€ptĂ„g över hela Sverige var alltid en prövning, men framför allt detta Ă„r. Först hade de firat midsommar hos goda vĂ€nner utanför Stockholm, dĂ€refter varit tvĂ„ veckor i SmĂ„land hos Jannes förĂ€ldrar, sedan lĂ„nat en lĂ€genhet pĂ„ Södermalm, efter det hade de besökt vĂ€nner i skĂ€rgĂ„rden och tillbringat tio dagar hos Sofias förĂ€ldrar och sedan slutligen Ă„kt tillbaka nĂ„gra dagar till SmĂ„land för att fira en slĂ€ktings sjuttioĂ„rsdag. Nu var Janne och barnen tillbaka pĂ„ Södermalm i en annan lĂ„nad lĂ€genhet och skulle komma hem till Dhaka om en vecka. Egentligen hade veckorna i SmĂ„land varit de bĂ€sta för Sofia. Hennes av barnen avgudade och varma svĂ€rmor hade tagit emot med öppen famn och förstĂ„tt Sofias behov av att jobba. ”Det Ă€r sĂ„ underbart att ha er hĂ€r. Att fĂ„ rĂ„ om barnen för en gĂ„ngs skull”, var Jannes mammas grundinstĂ€llning. ”Ni fĂ„r ha dem hela Ă„ret, men nu Ă€r de mina.” Och sĂ„ hade hon skyfflat bort barnen till jordgubbsplanteringar och lĂ„dbilsrallyn och Sofia hade kunnat dra en lĂ€ttnadens suck. 16


Förutom att följa rapporteringen frĂ„n terrordĂ„det, som efterhand avslöjade fler och fler makabra detaljer, hade hon hunnit kommentera rapporter och lĂ€sa memos, gjort ett utkast till en förelĂ€sning om mĂ€nskliga rĂ€ttigheter och hur de relaterar till medborgarskap. Hon hade försökt svara vĂ€nligt men bestĂ€mt pĂ„ administrativa chefen Sivs uppfordrande mejl om en avskedsfest och ögnat underlag till upphandlingar. Helt enkelt bemĂ€strat stressen med en svĂ€rm av mejl och tyckte sjĂ€lv att hon fĂ„tt en del gjort. Janne hade varit ute och fiskat med sin storebror och hon hade tyckt om att se honom dĂ€r i sitt rĂ€tta element, omfamnad av sin stora smĂ„lĂ€ndska slĂ€kt dĂ€r han var den sjĂ€lvklara medelpunkten och den som i alla tider förkroppsligat Äventyret. Nu mer Ă€n nĂ„gonsin. Hon blev inte irriterad utan mest imponerad nĂ€r han, som om det vore första gĂ„ngen, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng drog samma berĂ€ttelser om deras liv i Bangladesh inför beundrande kusiner och sysslingar: fabriksraset, Bjarnes flykt, deras personal, hans fotografplaner; Beppins testĂ„nd, nordiska klubben, barnens skola, festerna, kontrasterna, de spetĂ€lska utanför klubben. Det var mĂ€rkligt, tĂ€nkte Sofia, hur deras obearbetade och oöverblickbara Ă„r i Bangladesh kunde komma ut i sĂ„ fĂ€rdiga smĂ„ berĂ€ttelsepaket med perfekt dramaturgi. En början, en konflikt, ett skĂ€mt, en stegring av dramat, en upplösning. Eller. Åtminstone oftast en upplösning. Janne fick ut mesta möjliga av deras upplevelser, men historien om raset av Bjarnes fabrik fortsatte att störa dem. Den gick inte att avsluta pĂ„ ett bra sĂ€tt, inte ens för Janne. Och alla frĂ„gor om hur det skulle bli nu, efter terrordĂ„det mitt i Gulshan nĂ„gra hundra meter frĂ„n deras hus, kunde ingen av dem besvara. ”MĂ„ste ni Ă„ka tillbaka dit?” hade Jannes mamma undrat med tjock röst och Sofia hade lĂ„tsats som att hon och Janne inte alls var oroliga. ”Nu Ă€r sĂ€kerheten förhöjd överallt och vi kommer att ha vakter runt oss hela tiden”, hade Sofia försökt lugna sin svĂ€rmor. ”Barnen kommer inte att mĂ€rka sĂ„ stor skillnad och vi fĂ„r extra hemresor pĂ„ köpet! Det Ă€r klart att vi mĂ„ste tillbaka. Eller hur, Janne?” Janne hade dröjt med att svara och istĂ€llet trasslat runt med Noellas hĂ„r och hade sedan gett Sofia en blick som inte var helt lĂ€tt att tyda. Hon hade fortsatt. 17


”Folk arbetar ju i Afghanistan, Pakistan och Irak 
” ”Med barn?” SvĂ€rmodern hade lagt armarna om Noella som stod och tittade pĂ„ sin mamma med samma intensiva blĂ„a blick som Sofia sjĂ€lv hade. ”Ambassaden kommer att förstĂ€rka bevakningen och en amerikansk insatsstyrka kommer att finnas i regionen. Och kĂ€nns det pĂ„ minsta sĂ€tt otryggt sĂ„ kommer vi hem, sĂ„klart. Eller hur, Janne?” ”Ja, du har ju ditt jobb dĂ€r, eller hur? DĂ„ mĂ„ste vi vĂ€l tillbaka.” Sofia lĂ€t tĂ„lmodigt minuterna gĂ„ och Nizamuddhin fick ur sig sin förtvivlan över terrordĂ„den. Hon försökte sedan milt fĂ„ honom att Ă„tergĂ„ till rollen som chaufför. Han backade ut bilen frĂ„n deras hus och svĂ€ngde nĂ„gra minuter senare in pĂ„ Antjes uppfart. Ett ögonblick senare satt vĂ€ninnan bredvid henne i bilen, hon var solbrĂ€nd och det burriga hĂ„ret hade blekts. Hon sĂ„g allvarlig ut nĂ€r hon kramade om Sofia i baksĂ€tet och skakade pĂ„ huvudet och sa ”terrible”. Det behövde inte sĂ€gas mycket mer. Australian Clubs vĂ€ldiga terrass var upplyst och tycktes svĂ€va i det parkliknande omrĂ„det som omgav klubben i diplomatkvarteret Gulshan. KvĂ€llen till Ă€ra hade uteserveringen dekorerats med ljusslingor och kulörta lyktor. Redan frĂ„n klubbens vĂ€lbevakade grind sĂ„g Sofia hur folk satt i klungor i de generösa soffgrupperna och drack drinkar med pinnar i som skimrade i blĂ„tt, grönt och orange. I ett hörn stod nĂ„gra musiker och spelade jazz. Den stenbelagda gĂ„ngen frĂ„n infarten upp mot terrassen gick först förbi tennisbanorna och sedan lĂ€ngs de mjukt kurviga poolerna som var upplysta underifrĂ„n. Doften av klor blandades med doften frĂ„n de rökelser som skulle hĂ„lla myggen borta. Sofia ville nĂ€stan springa upp pĂ„ terrassen. Det var Welcome Back Night för alla Ă„tervĂ€ndande utlandsstationerade sĂ„ kallade expats och hon sĂ„g frĂ„n hĂ„ll att alla hon ville trĂ€ffa var dĂ€r. Ambassadfolk, bistĂ„ndskollegor, FN-personal. NĂ„gra frĂ„n HM och Ericsson. En och annan bangladeshier, men mest vĂ€sterlĂ€nningar. Sofia och Antje gick runt och kramades och hĂ€lsade och Sofia kĂ€nde hur kretsen av vĂ€lbekanta ansikten slöt sig som ett varmt tĂ€cke runt henne. Detta, detta var att komma hem. Samtidigt som samtalsĂ€mnet var givet, och Antjes 18


”terrible” ekade bland gĂ€sterna, sĂ„ var det ocksĂ„ förvĂ„nansvĂ€rt mycket som var precis som vanligt. Inbjudningar till middagar och seminarier virvlade runt i luften och hon blev presenterad för nyanlĂ€nda och deras medföljare. MĂ„nga undrade var Janne höll hus. ”Om en vecka, han kommer med barnen nĂ€r skolan börjar.” Plötsligt blev det tyst och allas uppmĂ€rksamhet riktades mot en liten scen i terrassens ena hörn dĂ€r en dekorerad pĂ„le belystes med spotlights. ”SĂ€tt dig, Sofia.” Kollegan Peter frĂ„n det brittiska bistĂ„ndskontoret slĂ€ngde upp en arm och drog ner henne bredvid sig i en stor rottingsoffa. Han förklarade att det pĂ„gick en lek mellan olika lĂ€nder, och att Sofia kunde fĂ„ rĂ€knas som britt. ”GĂ€nget frĂ„n Nordic Club har redan Ă„kt ut. Vi har gĂ„tt till final. Collin Ă€r mĂ€sterlig pĂ„ poledance, vĂ€nta fĂ„r du se!” Musiken vĂ€xlade till tung gammeldisco med Donna Summers ”Hot Stuff” pĂ„ hög volym och alla började klappa hĂ€nderna i takt med musiken. Strax uppenbarade sig en lĂ„ng man som dragqueen pĂ„ den lilla scenen. Han bar en guldgul peruk och var hĂ„rt mĂ„lad i ansiktet. LĂ„nga lösögonfransar och knallröda lĂ€ppar. Den vĂ€ltrĂ€nade överkroppen var naken och pĂ„ nederdelen bar han ett par tajta jeans och gymnastikskor. Runt halsen lĂ„g en fjĂ€derboa kastad. Med sjĂ€lvsĂ€kra steg gick han med vickande höfter fram mot pĂ„len och greppade den med överdriven liderlighet. Folk tjöt nĂ€r han började dansa mot pĂ„len, och musiken dĂ„nade rytmiskt. Han hade gjort detta förr, det mĂ€rktes. Han lĂ€t tungan spela över lĂ€pparna, gned sig mot pĂ„len, juckade och slingrade sina ben runt den. Hela tiden i takt med musiken. Verandan gungade av skratt och Sofia kunde inte lĂ„ta bli att ryckas med, men slog generat ner blicken nĂ€r mannens stön och rörelser blev vĂ€l explicita. ”Collin Stanton”, sa Peter genom musiken och nickade uppskattande mot mannen vid pĂ„len. ”Han kom efter terrorattacken och ingĂ„r i CT-teamet inom polisreformprogrammet. Han har varit hĂ€r förr och Ă€r senior rĂ„dgivare. Du vet, det Ă€r red alert och kapaciteten ska mĂ„ngdubblas.” Mannen vid pĂ„len krĂ„made sig och hade stuckit in ett finger i mun19


nen som han ihĂ€rdigt sög pĂ„. Publikens rytmiska klappningar hade utökats med stamp i marken. Peter jublade och Sofia klappade hĂ€nderna. ”CT?” Sofia visste att bistĂ„ndet ofta bestod av akronymer som det gĂ€llde att hĂ„lla ordning pĂ„. Vad var nu CT? Hon hade inte riktigt landat efter semestern. Peter hade höjt armarna ovanför huvudet och klappade entusiastiskt Ă„t sin nya kollega. ”Jamen, herregud, counter terrorism”, sa Peter genom jublet och tittade en extra gĂ„ng pĂ„ Sofia. ”HallĂ„? Det har just varit en massaker i stan. Var inte sĂ„ aningslöst svensk, du vet mycket vĂ€l vad CT Ă€r i dessa tider. Du har sjĂ€lv blivit cc:ad alla mejl.” Sofia hĂ€mtade sig snabbt. ”Visst. UrsĂ€kta, jag var bara lite ringrostig. Hur mĂ„nga blev det till slut?” ”Det finns i dokumenten, ett tiotal experter, tror jag. Amerikanerna plockar in folk, vi betalar. Samarbete.” Han blinkade Ă„t henne och hojtade uppskattande mot scenen. Mannen avslutade genom att rycka av sig peruken och knyta fjĂ€derboan runt sin midja. Han bugade djupt Ă„t publikens jubel, skrattade med armarna i en segergest ovanför huvudet och gick sedan mot Peters och Sofias bord. Han sjönk ner i en korgfĂ„tölj mitt emot Sofia. ”Briljant!” Peter var förtjust och alla britter runt bordet skĂ„lade för Collin. ”Nu vinner vi över de andra mesarna. HĂ€r, Collin, lĂ„t mig presentera Sofia, svenskan i poliskonsortiet som du ska jobba med.” Peter la vĂ€nskapligt en arm runt Sofia. Collin försökte plocka av sig lösögonfransarna samtidigt som han granskade Sofia. NĂ€r den blonda peruken Ă„kt av visade sig Collin vara en man i femtioĂ„rsĂ„ldern med kort, grĂ„ snagg och kraftig haka. Sminket hade lagt sig i hudvecken under ögonen och det sĂ„g ut att klia, tĂ€nkte hon. En trött och sliten konsult, var hennes slutsats, innan mannens leende bröt igenom rynkorna och ansiktet förĂ€ndrades helt. Blicken som mötte Sofias fick henne att sĂ€tta sig upp. Den var intressantare Ă€n ansiktet i övrigt, intressantare och intresserad. Sofia förstod att han mycket vĂ€l visste vem hon var. Han nickade artigt och strĂ€ckte fram handen. ”Trevligt att rĂ„kas. Peter har berĂ€ttat att det Ă€r du som Ă€r den svens20


ka feministen som vill reformera polisen i Bangladesh. Jag Ă€r konsult, ursprungligen frĂ„n Midwest men har jobbat bĂ„de hĂ€r och dĂ€r. Vi kommer sĂ€kert att fĂ„ anledning att arbeta ihop.” Sofia hĂ€lsade och stĂ€llde nĂ„gra frĂ„gor och Collin gav henne ytterligare pusselbitar om vad som hĂ€nt i Dhaka efter attentatet. Den stora frĂ„gan var om trĂ€ningslĂ€gren för attentatsmĂ€nnen lĂ„g i Bangladesh eller i Malaysia, förklarade han, och hur lokalt förankrade IS var. Var detta ett verk av enskilda galningar eller början pĂ„ en organiserad jihad med mĂ„l att destabilisera landet och skada den viktiga textilindustrin. Collin talade snabbt och initierat och kastade ur sig frĂ„gor och scenarier som Peter och Sofia kommenterade. Sofia noterade att han flera gĂ„nger sa ”det vet vi inte idag”, vilket hon uppskattade. Ingen visste. Alla spekulerade. Efter en stund kĂ€nde hon en hand pĂ„ sin axel och vĂ€nde sig om. Antje bad henne komma med, tog resolut tag i Sofias hand och drog bort henne frĂ„n terrassen. ”Kom. Jag anar att du inte hört nĂ„got”, började hon nĂ€r de kommit en bit bort och la armen om Sofia och kramade om. ”Jag fick höra detta först nu. En av de som dödades i somras var Kadija Anams son, Nirmol. Han var tydligen pĂ„ besök frĂ„n London och trĂ€ffade sina gamla vĂ€nner för att Ă€ta middag. Hans vĂ€nner kunde recitera Koranen, men inte Nirmol, sĂ„ de 
 ja, han avrĂ€ttades.” ”Det Ă€r inte sant.” Sofia var mĂ„llös och sjönk ner pĂ„ en stol. För första gĂ„ngen sedan hon fick reda pĂ„ vad som hĂ€nt i hennes asiatiska hemstad fick tragedin ett ansikte. Kadija Anam var en nĂ€ra bangladeshisk kollega, en kvinna som bĂ„de Antje och Sofia högaktade. Professor, feminist och en av de internationella profiler som gjort Bangladesh kĂ€nt i globala bistĂ„ndskretsar. En av fĂ„ bangladeshier som Sofia hade börjat tĂ€nka pĂ„ som ”vĂ€n”. ”Jag har aldrig trĂ€ffat honom, men jag vet att han var Kadijas allt, hennes enda familj”, fortsatte Antje lĂ„gt och strök lĂ„ngsamt Sofia över ryggen. ”Det fĂ„r inte vara sant”, sa hon igen. ”Hon pratade alltid om honom, han pluggade medicin i London, han höll pĂ„ med musik, hon var sĂ„ stolt, de var sĂ„ nĂ€ra”, Sofia stirrade framför sig och sökte orden. 21


Hon tittade upp pĂ„ Antje. Kunde det vara ett misstag? ”Jag Ă€r sĂ„ ledsen, Sofia, men det verkar stĂ€mma. Det var Nirmol som var den 23-Ă„rige brittiske medborgaren som det skrivits om.” I samma ögonblick öppnades en högtalare i en nĂ€rbelĂ€gen moskĂ© och kvĂ€llens sista bön fyllde luften, klagande, enslig och med urĂ„ldrig syntax. Sofia kĂ€nde sorgen som hon hĂ„llit tillbaka sedan sommaren vĂ€lla fram, sĂ€nkte huvudet och lĂ€t tĂ„rarna komma. ***

22


”Romanen Ă€r en bladvĂ€ndare, skriven sĂ„ mustigt att dofterna och hettan kĂ€nns. Det Ă€r med saknad och ilska man lĂ€gger ifrĂ„n sig boken. Ett lĂ€smĂ„ste.” FEMINA om Innan floden tar oss

Sofia och Janne ÄtervÀnder med barnen till Bangladesh efter sommarsemestern i Sverige. Men Dhaka Àr förÀndrat. Ett terrorattentat har intrÀffat pÄ ett av de stÀllen familjen brukar besöka och de kommer tillbaka till en chockad stad. Sofia fortsÀtter sitt arbete med mÀnskliga rÀttigheter och jÀmstÀlldhet, och lÀmnar lÀttad barnen och vardagen till en alltmer uttrÄkad Janne. Inte förrÀn hon blir fast med en amerikansk kollega, Collin, i det tigertÀta trÀsket Sunderbans inser hon att hon Àr i fara bÄde politiskt och privat. Mina har flyttat hem till byn för att föda sitt barn, och i hennes rum pÄ Jannes och Sofias garagetak flyttar dansarna Dipita och Pinky in. Deras nattliga uppdrag pÄ den nÀrliggande militÀrförlÀggningen undgÄr helt svenskarna. Precis som debutromanen Innan floden tar oss Àr uppföljaren Den som gÄr pÄ tigerstigar en tÀt berÀttelse dÀr privatmoral och globala Ätaganden inte alltid gÄr hand i hand.

www.norstedts.se ISBN 978-91-1-307516-7


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.