9789198348699 by Smakprov Media AB

Underjorden 1

Utan att veta Text: Sofia Jarlo Bild: Katarina Vintrafors

Innehållsförteckning KAPITEL 1. Nya huset .................................................. 5 KAPITEL 2. Dörren ....................................................... 8 KAPITEL 3. Över vattnet ..............................................13 KAPITEL 4. Silversalen ............................................... 15 KAPITEL 5. Uppdraget ................................................ 19 KAPITEL 6. Ombytet................................................... 23 KAPITEL 7. Biblioteket ............................................... 26 KAPITEL 8. Lärdomar ................................................. 31 KAPITEL 9. Den onde ..................................................33 KAPITEL 10. Trollkarlarnas rike ..................................39 KAPITEL 11. Det läkande landet ................................. 46 KAPITEL 12. Färden tillbaka ....................................... 50 KAPITEL 13. Kvällstid ................................................ 52 KAPITEL 14. Yxfolkets rike ........................................ 54

KAPITEL 15. Nästa utflykt .......................................... 58 KAPITEL 16. Den grå återvändsgränden ..................... 60 KAPITEL 17. Sökandet ................................................ 65 KAPITEL 18. Landet Långtbort ................................... 67 KAPITEL 19. I fängelsehålan ...................................... 70 KAPITEL 20. Räddningen ........................................... 72 KAPITEL 21. Planen ................................................... 77 KAPITEL 22. Omväg ................................................... 79 KAPITEL 23. Mötet ..................................................... 80 KAPITEL 24. Farväl .................................................... 86 KAPITEL 25. Hemkomsten ......................................... 89 Författarens tack ........................................................... 95 Mer om underjorden ..................................................... 96 Författare och illustratör................................................ 97

Utan att veta är den första boken i serien Underjorden. Följande delar är: Silverfejden och trollkarlarnas förlorade kraft (2017) Det försvunna folket (2018) Läs mer om serien: www.underjorden.info

Tryckt på miljömärkt papper inom EU 2016 Första upplagan, första tryckningen ISBN: 978-91-983486-9-9 ©Text: Sofia Jarlo ©Bild: Katarina Vintrafors Formgivning: Katarina Vintrafors

www.fivedirections.se info@fivedirections.se 6

1 NYA HUSET

Där trädgården slutar finns en skog. Ibland leker jag där. Det är roligt att gå omkring och samla på saker och leka i skogen. Men jag får inte gå så långt in, fast det gör jag inte heller! Men märkliga saker kan hända ändå, precis som det gjorde den här dagen. Till att börja med så var det helt hopplöst att få tag på lekkamrater. Vi hade ringt runt till alla mina vänner, mamma och jag. Men listan tog snabbt slut och ingen kunde eller ville åka så långt bort som vi hade hamnat, på andra sidan staden. Jag saknade mitt gamla hus. – Kan vi inte flytta tillbaka? föreslog jag. Mamma log och skakade på huvudet. Hon gick fram och strök mig över mitt långa bruna hår. – Det går inte, Ellie! sa hon. Det vet du! Och visst. Det visste jag att hon skulle svara. – Du får hitta på något annat. Kan inte du och Simon göra något? 5

Jag gav henne en arg blick. – Nej! Min lillebror är hur jobbig som helst. – MAMMA, jag är FÄÄÄÄJDIG! hördes han vråla. Mamma suckade och gick dit. Jag drog på mig skorna. – Jag går ut till baksidan! ropade jag till mamma. Men jag hann inte få något svar tillbaka innan dörren for igen. Där ute stod pappa på garageuppfarten och hummade för sig själv. – Hmmmm ... a … hum … hmm … Han vände och vred på nummerskylten som hade lossnat från bilen. – En sån här måste man ha ... på bilen, sa han och höll upp skylten när han fick syn på mig. – Om man köper en ny bil, ska dom inte sitta lite bättre då? frågade jag pappa. Pappa skrattade till. – Ja, det kan man ju tycka! Det var inte så längesedan vi köpte den dyra bilen. Men att garantin hade gått ut visste jag redan. Pappa hade ägnat mycket tid åt att leta fel på den, eftersom någon annan hade ägt den före oss, innan den kom in till bilaffären. – Ta silvertejp! sa jag och ryckte på axlarna. Mias pappa säger att det går till allt. Han har till och med lagat sina glasögon med det, tillade jag. Pappa log. – Ja, i värsta fall får det bli så för tillfället, suckade 6

han. – Ibland får man göra det man måste. Jag gick till baksidan. Bredvid gungorna hade jag lagt några småpinnar. Det var min egen lilla samling. Till slut skulle de bli ett miniskelett som jag hade sett på bild i en av mina pysseltidningar. Fast jag hade inte tillräckligt många pinnar än. Det behövdes några till. Min blick drogs till skogen.

2 DÖRREN

Trots att jag hade gått där flera gånger förut, hade jag aldrig sett något liknande. Det var när jag blev tvungen att stanna för att knyta skosnöret. Då fick jag syn på en liten, liten dörr i berget. Jag blev förstås nyfiken. Väldigt nyfiken. Sådär så jag bara inte kunde låta bli att ta reda på mera. Jag gick försiktigt närmare. Grenar knäcktes under mina fötter. Dörrhandtaget var så litet att jag fick öppna det med tre fingrar. Jag hoppade till för mitt emot mig stod en liten pojke med gröna hängslen och jag var inte alls beredd på att någon skulle stå där bakom dörren. Han var så liten att han bara räckte mig till låren. Jag tittade på hans rufsiga blonda frisyr med en liten lock på toppen av huvudet. Det såg nästan ut som han var nyvaken. Han granskade mig, mitt långa bruna hår, min ljusblå tröja och mina jeans. Det var nästan som han tittade lite för länge utan att säga något. Hade han aldrig sett en flicka förut? 8

Han log mot mig, nickade och sträckte ut sin lilla hand. Jag vet inte vad det tog åt mig, för mamma hade lärt mig att inte följa med någon jag inte kände, men utan att tveka följde jag med den lille. Jag fick böja mig ner allt jag kunde för att komma in genom dörröppningen i berget. Vi började gå nedför en stentrappa. Det var ganska mörkt, trots att det hängde tända facklor längs med bergväggen. Trappan var så lång att man inte kunde se slutet på den. Vi gick och gick. Det blev kallare och kallare ju längre ner vi kom. Det luktade som i mormors källare. Gammalt och unket. Mina fingrar drog längs den mörka bergsväggen. Den var kall och fuktig. Jag tittade ner på den lille. – Vad heter du? frågade jag. Men han svarade inte.

– Jag heter Ellie, vad heter du? frågade jag. Han svarade inte nu heller. Den lille bara gick på i rask takt. Jag fick skynda på för att hänga med. Det var precis så att jag kunde se trappstegen i facklornas sken. Så mörkt var det. Jag hade aldrig trott på småfolk. De fanns ju bara i sagans värld. Men tänk så fel jag haft! Jag log för mig själv och började fantisera om vad som fanns djupt därinne i berget. Kanske är det här trollen bor? Hjälp! Eller en stor drake? Dubbelhjälp! Jag började bli lite rädd. – Vart ska vi någonstans? frågade jag. Den lille svarade inte. Han bara fortsatte. Kanske hörde han inte min fråga. – Vart är vi på väg? frågade jag igen. Den här gången lite högre. Det ekade lite. Han vände sig raskt om och visade tecken åt mig att vara tyst. Jag tystnade. Vi gick längre och längre nerför trappan. Och kallare och kallare blev det. Jag började frysa. – Är vi framme snart? frågade jag. Han stannade till. Nickade och pekade. I väggfacklornas sken såg jag att trappan tog slut där framme. Vi gick dit. Han pekade på en liten träbåt. Den låg i vatten. Vi hade kommit ner till grundvattnet. Det var som att komma långt ner i en underjordisk grotta. Jag gick fram några steg. Vattenytan låg alldeles blank och vattnet såg blågrönt ut. Den gamla träbåten låg där alldeles stilla med en upphöjd hals. Båten liknade ett litet vikingaskepp. Då slog det mig att båten var alldeles för liten för mig. Jag vände mig hastigt om. 10

– Men båten… jag kommer inte få plats i den.., gnällde jag. Den lille log. Han tog fram en stor vacker sten. Den var stor som ett människohuvud och färgen var vit genomskinlig som om den vore gjord av kristall. Jag hade inte ens sett att han bar den. Han satte stenen på båtens hals och när stenen nuddade träet började den omedelbart att lysa. Samtidigt slocknade alla facklor och i grottmörkret var det bara kristallstenen som lyste. Den lille snurrade ett varv på den lysande kristallen och båten blev stor nog för mig också. Jag kände mig glad och klev i. Den lille gick bak i båten och tog tag i en jättelång åra. Sakta men säkert satte han båten i rörelse. – Men vem är du? frågade jag. Den lille stirrade. Han lyfte upp sitt finger och gjorde än en gång tecken åt mig att vara tyst. Jag bestämde mig för att göra som han sa.

3 ÖVER VATTNET

Undra varför man inte fick säga någonting. Och hur skulle man få honom att säga något? Han kanske inte ens kunde prata?! Jag tittade på honom. Med van hand stod han där bak och rodde båten med en enda lång åra. Det såg ut som han hade gjort det hundratals gånger, men det kunde väl inte stämma? För han var ju bara ett barn. Åran plaskade för varje tag han tog. Jag satt tyst och tittade upp på bergsväggarna. De var mörka klippaktiga och det var högt till tak. Det ekade säkert. Jag fick lust att testa, men vågade inte. Han hade sagt åt mig att vara tyst. Vi åkte längre in i grottan. Vattnet glimmade i skenet av kristallen. – Knaaak! knarrade båten. Klippkanten syntes inte förrän båten stötte emot den. Den lille hoppade av, drog intill båten och lät mig hoppa ur. Sedan tog han bort kristallen från båten och just då tändes alla väggfacklor igen. Nu syntes avsatsen mycket tydligare. Den lille gjorde 13

tecken åt mig att fortsätta in genom grottöppningen i bergväggen. Jag gick. Och när jag vände mig om var han borta. Vad underligt! Inte ens båten fanns kvar. Jag svalde ett par gånger och insåg att jag måste fortsätta själv. Framför mig fanns en gång genom en tunnel. Längre fram lyste det och jag kände hur nyfikenheten tog överhanden. Det vore spännande att se vad som fanns där framme!

”Detta är berättelsen om mitt äventyr och hur det gick till när jag kallades ner i underjorden för första gången. Helt utan att veta vad som väntade.” - Ellie I Sofia Jarlos spännande debutbok får vi följa Ellie som kommer ner till underjorden där hon är väntad av alla rikens kungar. Det visar sig att underjordens fiende nummer ett, Elakingen, är på fri fot och att hela underjorden är i fara. Kungarna tror att hon är den som kan hjälpa dem med att göra upp en plan och självklart vill hon det. Men först behöver hon lära sig mer om underjorden och till sin hjälp får hon flickan Mischa. De blir bästa vänner men allt ställs på sin spets när Mischa blir tillfångatagen av Elakingen. Följ med Ellie på sitt livs äventyr! Utan att veta är den första boken i serien om Underjorden, där varje del kan läsas fristående.