Anna Eriksson Skarin
3. Möten Christine lyfte varsamt ner Levi i bilbarnstolen. Efter en stunds famlade med spännet lyckades hon knäppa fast honom. De åkte hissen ner under tystnad, och Christine noterade att Johan höll i stolens handtag med samma avslappnade självklarhet som han skulle burit en matkasse. Utanför entrén väntade Christine med den sovande Levi medan Johan gick och hämtade bilen som var parkerad en bit bort. Huvudet snurrade med galna tankar när hon tittade ner på den lilla bebisen i röd overall och vit mössa. Tänk om jag får en black out och vi glömmer honom på parkeringsplatsen. Eller om jag ställer honom på biltaket och åker iväg. Tänk om en meteorit faller ner precis här och krossar honom. Eller terrorister. När Johan lyfte in barnstolen i bilen kastade Christine en snabb blick över axeln liksom för att säkerställa att ingen var på väg ut för att hindra dem från att åka. För ett par minuter sedan när hon gick ut genom dörrarna från BB väntade hon sig att det skulle börja tjuta, som om hon tagit med sig något olovandes. Det är märkligt ändå att man behöver en utbildning och göra prov för att få köra bil, eller ens för att övningsköra med någon. Men ett barn får man bara ta med sig hem hur olämplig man än är, tänkte Christine. För Christine kände sig olämplig. Hon visste att hon självklart skulle göra sitt bästa som förälder, men en känsla att vara utomordentligt oförberedd hängde över henne. De senaste månaderna hade känslan av att ha glömt något viktigt varit hennes trogna följeslagare och hon hade försökt att shoppa bort den på en lång rad barnbutiker runt om i stan. Det hade blivit många små saker. Små
18