9789163774515

fossamedia.se Bokens officiella webbplats med blogg: jagarsjuk.se © 2015 Lisa Jisei Fossa Media Förlag, Eskilstuna Redaktör: Fanny Rinman Intervjuer: Jenny Sunding – jennysunding.se Layout av inlaga: Anders Nyman – whipmedia.se Omslag: Johan F. Wahlberg – johanfwahlberg.se Omslagsfoto: Nettan Kock – nettankock.com Smink/styling till omslagsfoto: Caisa Fhager – caisa.fhager@gmail.com Tryckt av Print Group Sp. z o.o. i Polen - booksfactory.se Första upplagan ISBN 978-91-637-7451-5

INNEHÅLL MIN BERÄTTELSE Det finns något som heter lagom… .....................................................8 En sorts början – 1993 till 2005 ...........................................................10 Upptrappning – 2005 till 2006 .............................................................14 Ortorexi – 2007 till 2008 .......................................................................16 Våren – eufori ..................................................................................16 Sommaren – hets ............................................................................19 Hösten - förvirring..........................................................................21 Vintern – kaos .................................................................................39 Våren – ensamhet ...........................................................................81 Livet återvänder – 2009 .........................................................................86

ATT GÅ VIDARE Hur är det att stå bredvid? Dans berättelse.........................................90 Komplex och komplexitet .....................................................................95 Medberoende och manipulation..........................................................99 Skam och skuld ....................................................................................103 Tillit och ärlighet..................................................................................105 Frisk eller sjuk? .....................................................................................108 Är jag frisk? ....................................................................................108 De ständiga bakslagen ..................................................................109 Att träna lagom..............................................................................110 Andras oro .....................................................................................112 Att hantera livet och samhället....................................................113 Vardagen med Dan .......................................................................114 Är jag sjuk?.....................................................................................114 Råd, stöd och förhållningssätt ............................................................116 Råd till förälder .............................................................................117 Råd i parrelationen .......................................................................118 Råd till vänner ...............................................................................119 Identitet och integritet.........................................................................121 Till sist ...................................................................................................125

MIN BERÄTTELSE

DET FINNS NÅGOT SOM HETER LAGOM … … men det är inte jag! Det har aldrig varit min drivkraft att nöja mig, att bara vara som andra. Men det som är en stor del av min personlighet, min ambition och min envishet, kan också vara det som är min farligaste motståndare – det som driver mig över gränser och förstör. Det här är en bok om min jakt på det perfekta, om att försöka uppnå omöjliga mål och ideal och nästan dö på kuppen. Att utveckla en ohälsosam besatthet av att leva hälsosamt kallas ortorexi, och är en sjukdom just jag kanske kommer få leva med resten av livet. Jag är sjuk. Men det som syns på ytan, en fixering vid maten och träningen, är också symptom på något annat. Jag vill, genom att ge en inblick i min historia, öka förståelsen och visa på komplexiteten i både sjukdomen och samhällets hälsohets.

Den mest intensiva delen av min berättelse utspelar sig under ett år. Ett år av kamp och ångest, både för mig och för dem runtomkring. Om gränser som flyttas och suddas ut, tills allt som finns kvar är tvång, måsten, beroenden och överlevnad för stunden. Det som till en början verkade sunt och hälsosamt, påläst och lagom var egentligen aldrig det. Det handlade först inte om mängden träning eller om hur mycket jag åt. Det handlade om min inställning. Jag åt inte för att kunna träna. Jag tränade för att få äta, och det finns en tydlig skillnad där kan jag se i efterhand. Jag tränade för att bli av med ångest och inte för att jag mådde bra av det. För att jag hade ätit var jag tvungen att träna, oavsett om jag var sjuk eller hade ont.

Hur är det att leva med ortorexi, en sjukdom som inte finns? Hur är det att stå bredvid?

Jag ska inte ge svar, inte försöka göra anspråk på att veta allt. Jag kan bara berätta min historia, min sanning. Så som jag minns den, så som andra berättat.

I Jag är sjuk berättar jag om min sjukdomstid med hjälp av några av mina vänner, mina föräldrar, min make, min psykolog och mina

8 Jag är sjuk

dagböcker. Nyckelpersonerna i den här berättelsen har blivit intervjuade av journalisten Jenny Sunding och har, var och en för sig, fått berätta hur de upplevde den här tiden. Till den verkliga historien finns fler aktörer. Dessa förblir skuggor i bakgrunden till historien då jag valt att basera historien på de nyckelpersoner som haft chansen att själva få berätta.

Jag är sjuk

9

När jag sen blev konfronterad hade jag ångrat mig och sa ingenting. Jag tränade dubbelt så mycket istället som straff för mitt erkännande.

Dagbok

Det går utför. Nära vänner försöker reagera men det är lönlöst. Jag svarar med skratt, undanflykter eller så blir jag arg. Vilka är de att bestämma över mig? De vet verkligen inte vad de ger sig in på. De säger att jag måste fatta, måste besinna mig och förstå att min träning är ohållbar. De har väl egentligen rätt, jag vet det innerst inne, men ingenting av det jag vet hjälper längre. All kunskap finns redan i mig. Om det är något jag kan så är det mat och träning. Är utbildad kostrådgivare, träningsvan sedan åratal av extremt målmedveten träning. Är egentligen ett muskelpaket men allt annat än nöjd. Vill bli ännu mer vältränad.

När min kropp börjar säga ifrån känner jag hur svag jag är. Min automatiska reaktion är att öka träningsfrekvensen till det dubbla för att bli dubbelt så vältränad. Innerst inne vet jag hur ohållbart det är, men ingenting spelar någon roll när ångesten kommer.

Mot den har jag ingen chans.

EM i Norge närmade sig och jag skulle tävla i grupp och formation.

På morgonen för avfärden till Norge hade vi träning i en sporthall längre bort. Hela formationen var där och jag hade uppenbara problem att genomföra dansen på grund av ryggen. Här skedde den första incident som jag kan minnas att flera reagerat direkt på. Efter en lång träning med ryggsmärtor lämnade jag alla och sprang ensam tillbaka till dansskolan. Jag minns hur ångesten slog mig i huvudet och att jag inte orkade tänka på att någon såg på, jag sprang ändå.

Min sista chans att träna innan jag skulle sitta inlåst i en buss hela

Jag är sjuk

33

vägen till Norge. Det var första gången som jag tränade maniskt när någon annan sett på. Väl framme på dansskolan där bussen till EM skulle avgå kollapsade jag. Jag ramlade ihop, kunde inte ta mig upp och hjärtat slog dubbelslag. Sedan gömde jag mig inne på mitt kontor och kurade ihop mig mot en vägg medan tårarna sprutade. Det gjorde så ont. Jag var så rädd. Jag började förstå att mitt beteende var helt utom min kontroll och jag var livrädd. Några hade börjat förstå, men jag märkte också att ingen av dem visste vad de skulle göra. En kompis från formationen hittade mig och satte sig bredvid mig. När hon undrade hur det var med mig egentligen svarade jag inte och hon gick och tog plats i bussen. Jag var ensam kvar. Ryggen gjorde så ont att jag till en början inte kunde ta mig upp från golvet. Till sist hörde jag hur de ropade på mig. Bussen skulle avgå. Jag sa inget, torkade tårarna och försökte ta mig till bussen. Jag hade fruktansvärt ont. Många frågade varför jag sprang tillbaka när alla andra gick, när jag hade så ont i ryggen. Jag svarade inte.

Dagbok

Min träning är sjukt. Varje ledig minut har jag ägnat åt träning, planering av träning, utvärdering av träning, studerande av min spegelbild och ännu mer träning. Springer till affären, till jobbet, från jobbet, till stan, hem igen, styrketränar på kontoret, på toaletten, hemma, borta, i duschen, var jag än befinner mig. Tränar på ett gym tills jag är yr eller kollapsar, springer därifrån och byter gym, samma sak där.

Byter ställe tills jag inte hinner mer eller att kroppen inte klarar mer. Mer värktabletter, vila lite och så träna igen. Äter alldeles för lite även om jag vägrar erkänna det. Det ligger där någonstans bakom muren. Jag vet att jag får i mig så att jag klarar mig men inget mer, ligger på gränsen och passerar den ibland.

Ingen stoppar, ingen vågar. Alla vill hjälpa, ingen förstår vad det innebär. Ingen skulle orka, ingen skulle

34 Jag är sjuk

vilja om de visste vad det handlade om. Därför har jag inga val. Att sluta träna nu är som att släppa mig själv till hundarna, att hoppa utan skyddsnät. Det skulle slita mig sönder och samman och ingen skulle orka, vilja eller förstå att stoppa varje minut, varje sekund. Därför måste jag göra det här själv. Försöka ändra träningen, motivera mig själv. Ingen tror att det kommer att funka, inte ens jag själv ibland. Alternativen finns inte, vi har ingen hjälp att tillgå. Alla säger att de vill. Ingen fattar vad som krävs. Ingen har än så länge gjort någonting. Hur kan jag då släppa allt som får mig att fungera och lita på att de fångar mig. Jag vet hur farlig jag är för mig själv, tur att ingen annan vet.

På EM rasade det samman fullständigt. Jag tränade och sprang långa löppass på mornarna innan de andra vaknat. Jag hade med mig några konserver med tonfisk jag åt ibland men inget mer. Det var mycket som skulle fixas med, så ingen tog notis om mig. När mat skulle beställas till alla, såg jag till att inte vara där. Ingela råkade bli utan mat och hade inte ätit på hela dagen. Jag gav henne min shake eftersom jag tyckte att hon inte kunde gå utan mat hela dagen när hon skulle tävla och allt. Ingela var tydligt utmattad och jag insisterade på att hon behövde mat. Själv sa jag att jag ätit. En lögn som Ingela avslöjade först långt, långt efteråt.

Jag genomförde tävlingsrundorna med enorma smärtor. Tävlingen minns jag mycket lite av men har sett det på film efteråt. Filmen visar en grupp i guldglittriga kläder som genomför en högintensiv, explosiv dans på cirka två minuter. Fem av tjejerna glittrar och flyger. Jag är på rätt plats, på rätt takt, gör rätt rörelse, ler, men det är uppenbart att min kropp inte orkar mer. Det finns ingen kraft kvar.

Efter tävlingsrundan kollapsade jag. Laget kom tvåa och skulle upp på pallen. Jag låg helt borta på golvet och hade ingen aning om resultatet. Ingela satt kvar med mig på golvet. Jag minns det inte men hon

Jag är sjuk

35

har berättat hur de andra tyckte att hon skulle låta mig vara ifred.

Hon satt kvar bredvid mig och masserade alla kroppsdelar som var kopplade till ryggen. En läkare kom förbi och försökte prata med mig men jag var groggy och svår att få kontakt med. Han frågade Ingela om jag ätit, frågade upprepade gånger eftersom han inte kunde ge starka smärtstillande annars. Ingela, som trodde att jag ätit, sa att jag ätit och jag fick smärtstillande av läkaren. Laget hämtade pokalen på prispallen och Ingela satt bredvid mig på golvet utanför.

Jag hade inte ätit något och tränat långa rundor före tävlingens start.

De starka tabletterna tog bort den värsta smärtan i ryggen och jag tog mig till bussen. När de andra dansarna frågade hur det var med mig kikade jag upp och skrattade bort det. De flesta skrattade med lite men tyckte nog att jag var lite knäpp. Jag låg under en elektrisk värmefilt och minns väldigt lite av resan hem. Jag försökte uppträda så normalt jag kunde. Jag kunde inte stå eller sitta själv och orkade knappt svara på tilltal. Tabletterna gjorde mig som berusad. Jag hade så ont och jag hade sådan ångest över att jag dragit det så långt att många nu börjat fatta. Jag förstod att den här resan skulle få konsekvenser.

När vi kom hem igen började Johan få upp ögonen på riktigt för mig och mina problem. Eftersom han utbildar inom första hjälpen hade han många sjukvårdsutbildningar i bagaget. Han började märka små saker som de andra missade, som att jag började nypa mig själv i armarna när ångesten kom och hur jag dolde smärtan genom att gå på ett annat sätt. När han sa att han såg nekade jag, men han förstod att något måste vara ordentligt fel. Först när han började bevaka och ifrågasätta mig märkte han att jag tränade hela tiden, ungefär tio timmar om dagen. Jag hade alltid löparskorna på mig.

Jag sprang överallt. Eftersom jag arbetade med träning kunde jag ju träna då med. Jag tränade konstant. Jag körde klasser med eleverna och tränade själv direkt efteråt. Jag tränade på förmiddagen. Hela tiden. Ingela såg mig alltid i träningskläder men tyckte inte att det var så konstigt eftersom jag var så mycket på dansskolan. Jag kom joggande dit och joggande hem men inte heller det verkade konstigt i sammanhanget. Jobbet blev ett enkelt sätt att dölja sjukdomen.

36 Jag är sjuk

Johan började på allvar att konfrontera mig dagligen. Han mötte upp mig i hallen till dansskolan när jag kom i springkläder. Han konfronterade, argumenterade och sa att han förstod. Det blev tydligt för honom att jag försvann ifrån dansstudion och när jag var tillbaka sa han att han visste att jag tränat. Han sa att han såg på mig att jag hade ont, han påpekade, diskuterade, skällde och frågade. Jag nekade, erkände små delar eller skrattade och gick därifrån. Trots allt var jag var lättad att någon börjat förstå, kanske skulle någon kunna hjälpa mig. Men jag var rädd och arg på att han la sig i mitt liv.

Dagbok

Jag fullkomligt hatar att folk fått se in i mig. Att jag gett ut mina hemligheter och står här sårad och ännu mer sårbar. Jag är avslöjad, eller har jag kanske avslöjat mig själv. Allt gick enligt planerna innan skadan.

Jag tränade mot mina mål, levde som jag lärde och vardagen fungerade som den borde. Visst har min träning aldrig varit riktigt normal, jag har aldrig tränat friskt egentligen. Men så blev jag skadad och inkapabel att träna och nu finns det inget stopp på beroendet. Ingenting gick enligt planerna. Planerade fortfarande min träning som om jag vore frisk, även om min rygg skrek. Det hjälpte inte även om den skrek högre och högre. Min vardag var bestämd, mina mål satta. Ingenting betydde något om inte min vardag gick som den var tänkt att gå. Hela livet uppbyggt på rutiner, rutiner eller ritualer. Byggt på de små bestämda saker som förvandlade kaoset till ordning. Men när brickorna faller blir allt en enda röra igen. Inga mål, ingen mening. Tränar helt ofokuserat, mer och mer. Någonstans finns hoppet om att målet ska komma, att träningen ska få brickorna på plats igen, att vardagen ska fungera. Mer skadad, mer sårad, ännu mer sårbar. Människor börjar märka,

Jag är sjuk

37

fäller kommentarer eller blickar. Min önskan om att få stopp på kaoset når inte fram och vi står där på olika sidor av samma problem. Fler blickar, fler förhoppningar om jag att ska landa, sluta, stanna, vila, fundera, bestämma. Inget får någon mening, brickorna ligger fortfarande i en enda röra. Kaos, kaos, tränar bort kaoset. Flyr från alla blickar och tankar, kommentarer och åsikter in på gymmet. Ensam och ledsen tränar jag bort tankarna, skulden och skammen. Vill aldrig tillbaka igen, vill stanna och svettas, skrika av smärta tills alla har gått igen. Tills tankar och åsikter är borta. Då kan jag vara ensam med mitt kaos som ingen ändå förstår. Folk vill prata om vanliga saker, om livet, dagen, timmen som just gått. Jag försvinner bort så fort de börjat. Varken lyssnar eller pratar.

38 Jag är sjuk

ATT GÅ VIDARE

KOMPLEX OCH KOMPLEXITET Jag är Lisa, men jag är också sjuk. Inte alltid, inte lika mycket, inte i alla situationer, men ibland. Att se skillnaden på min sjukdom och mig som person har varit svårt både för mig och min omgivning, olika svårt i olika stadier. Ju sjukare jag blivit, desto tydligare har det varit att sjukdomen helt tagit över mig, det som är jag. Svårare har det varit i stadierna däremellan. Vad är egentligen min egen ambition och väldiga drivkraft och när blir det sjukt? Jag ljög och manipulerade Johan och trots att han visste att en del av det jag gav uttryck för egentligen var ortorexin var det inte lätt. Johan berättar: – Sjukdomen gav mig hela tiden örfilar, medan jag försökte lyfta upp personen, Lisa. Det blir väldigt svårt när det är samma fysiska person.

Komplexen över kroppen har varit näst intill konstanta oavsett hur mycket jag gått upp eller ner i vikt. Samma kroppsdelar stör mig och jag tycker alltid att jag är för tjock. Oavsett hur mycket jag går upp eller ner i vikt kvarstår formen på min kropp. Även om jag rationellt förstår att min kropp har den form den har, i större eller mindre förpackning, kan jag i praktiken inte helt acceptera det.

Jag förstår verkligen att det är galenskap att som 30-åring inte ha kommit längre. Jag känner mig som en löjlig tonåring som går runt och analyserar världen i hur tjock jag är. Det är så märkligt. Jag vet från djupet av mitt hjärta och i min hjärna att det inte handlar om min kropp alls egentligen. Ändå står jag där på morgonen, drar och granskar. Hur kan man förstå allt intellektuellt men ändå resonera helt galet? Det är inget jag kan tänka mig ur eller bli övertygad om.

Jag har bra och dåliga perioder. I bra perioder kan jag både resonera och handla klart, hantera mat och träning balanserat och prata om min sjukdom med distans och klokhet. Under mina bra perioder har jag inget emot att föreläsa om min sjukdom, göra intervjuer och

Jag är sjuk

95

svara på frågor om den. Då märker jag inte av ortorexin så mycket i vardagen. Jag har tydliga strategier för att hantera mina ätstörningar och kan klart och tydligt redogöra för dem. När jag sen kommer in i mina sämre perioder fräser jag när någon frågar om min mat eller träning, orkar inte diskutera utan svarar något kort. Det blir svårt att gå från att ha kunnat förklara mina strategier och leva efter dessa i praktiken, till att sen tappa fotfästet. Det känns som en sorts dubbelmoral. Jag har just pratat om hur jag kan hantera min sjukdom och i nästa stund gör jag tvärt om. Ibland ljuger jag för att slippa svara eller ler i försvar och går därifrån. Eftersom jag vet vad jag borde göra men inte förmår göra just det, just då. Jag skäms och orkar inte bli konfronterad eller prata så mycket om det, både för att jag är arg på mig själv och för att jag inte vill bli min sjukdom igen. Jag blir trött på mig själv och att på att jag aldrig lär mig trots min kunskap.

Det handlar inte om logik. Jag vet att jag måste acceptera mig som jag är, att jag måste äta, träna lagom och fokusera på annat. Ibland går det bra, ibland inte. När övertygelsen om att jag ska äta och träna normalt övergår till osundhet vet jag inte, men helt plötsligt står jag där, för det handlar inte om rationellt tänkande utan snarare om min kropps automatiska inlärda sätt att hantera känslor på.

Jag har i perioder valt att vara helt öppen med min sjukdom. Det har på många sätt varit bra. För mig är det oftast inte jobbigt att prata om det eftersom jag kan tänka på min sjukdom ganska kallt och faktamässigt. Jag vet hur jag fungerar. Jag kan förklara och visa på exempel från mig själv. När jag väljer att vara öppen med min sjukdom blir relationerna närmare och känns på riktigt. Det negativa är att mycket av det som bara är min personlighet läses in som min sjukdom. Jag blir övertolkad och blir konfronterad om småsaker som egentligen inte handlar om att jag är sjuk. Det kan bli tröttsamt.

Samtidigt är relationer där jag inte berättar något svårare. Jag har ibland sjuka sidor som kommer fram och de kan tolkas som att jag är oärlig och otacksam. Då blir jag en svår människa att vara vän med. Jag handlar inte alltid logiskt och kan vara svår att förstå sig på om man inte förstår bakgrunden. Däremot slipper jag ha ögonen

96 Jag är sjuk

på mig och ständigt bli ifrågasatt. Det är en ständig avvägning av lögner, sanningar och försköningar. Ibland väljer jag att förbli lite svårbegriplig och anonym, andra gånger att vara ärlig och få allas ögon på mig, men jag måste alltid göra ett val.

Komplexiteten i mitt sätt att tänka visar sig i mitt sätt att se, tolka och döma min omgivning. Jag är en i grunden tolerant och öppen person som accepterar och uppmuntrar olikheter och oliktänkande, men trots att jag vet att det normala är att äta formfranska till frukost, åka bil till jobbet och äta pannkakor eller falukorv till middag, kan jag inte hjälpa att, under mina sämre perioder, tycka att andra människor är lite slöa och lata. Jag förstår inte hur de kan äta vad som helst och kan inte relatera till det. Det handlar inte om att jag tycker att de gör fel. Det handlar om mitt osunda sätt att hantera min egen kropp, vilket avspeglas på mina medmänniskor. Det är en sida av mig jag ogillar, och då måste jag påminna mig om att det är fixeringen som lyser igenom, inte mitt riktiga jag, för jag vill inte se ner på andra människor för att de tar hand om sig själva bara för att jag är sjuk och inte gör det. Men det är så det kan bli när världar, ideal och krav krockar.

Det är inte alltid enkelt varken för mig eller mina anhöriga att skilja på vad som är mina sjuka sidor och vad som är jag. Jag vet mycket och kan förklara hur jag borde lägga upp träningen och maten, men ändå gör jag tvärtom ibland. De fem kilon jag till en början skulle gå ner blir fler och fler utan att jag märker det. Målet flyttas fram och jag ser inga resultat. Träningsmålet kan lätt bli lite flytande.

Det kan börja med att jag ska träna tre gånger i veckan, men sen ställer jag mig frågan, vad är träning? Är promenaden till jobbet träning? Är ett danspass träning eller är det löppass som räknas? Målet verkar ofta väldigt klart till en början, men allt eftersom tiden går flyttas det, ibland under träningspassets gång, och en femkilometers springtur blir plötsligt en mil eftersom jag ju inte känner mig så trött. Även om jag har insikt i att jag är sjuk och kan tänka väldigt rationellt om det, trillar jag dit ibland. Det är det som är det dubbla, det komplexa.

Jag är sjuk

97

Dan har tyckt att det hjälpt honom att tänka på mig uppdelat. Att jag och min sjukdom är separerade: För mig har det varit att lyssna och lära mig om sjukdomen och att det faktiskt är bra att tänka uppdelat. Sen har jag följt mina instinkter inom ramen för det jag lärt mig, menar han.

Det som gör det extra knepigt att avgränsa sig i det riktiga, vanliga, vardagliga och normala livet är det att mina problemområden inte är farliga i lagom mängd – att äta bra och träna är nyttigt och viktigt för hälsan. Det blir inte hälsosamt att bara äta skräp och inte träna. Svårigheten ligger i att hitta det magiska lagom. Ingenting blir å andra sidan hälsosamt i överdriven mängd. Det handlar om balans och det är helt enkelt så att den balansen kommer mer naturligt för de flesta människor, medan jag måste tänka aktivt på att upprätthålla min. Det är den stora skillnaden. Egentligen är det inte svårare än så.

98 Jag är sjuk