9789177011347

Porträtt av en dam | Andra boken

Henry James

Porträtt av en dam 2 Översättning av Lisbeth & Louis Renner

4

 Andr a boken

5

6

I F ö l j a n d e dag på kvällen kom lord Warburton återigen för att hälsa på sina vänner på hotellet, och där fick han veta att de hade farit till operan. Han åkte dit i avsikt att göra visit hos dem i deras loge enligt den lättvindiga italienska seden. När han kom in i salongen – det var en av de mindre teatrarna – såg han sig omkring i den kala, illa upplysta lokalen. En akt hade nyss slutat, och han kunde därför obehindrat spana efter sina bekanta. Efter att ha granskat några logerader upptäckte han i en av de största logerna en dam som han med lätthet kände igen. Miss Archer satt vänd mot scenen, och delvis dold av logens draperi bredvid henne, tillbakalutad i sin stol, satt mr Gilbert Osmond. De tycktes ha logen för sig själva, och Warburton antog att deras sällskap hade begagnat sig av mellanakten för att njuta av vestibulens relativa svalka. Han stod en stund och såg på det intressanta paret. Han frågade sig om han skulle gå upp och störa dem. Till slut fick han klart för sig att Isabel säkert hade sett honom, och detta kom honom att fatta sitt beslut. Han ville inte öppet hålla sig undan. Han gick uppför trappan och mötte Ralph Touchett, som långsamt var på väg ner med hatten på nacken, händerna i fickorna och uttråkad min. »Jag såg dig där nere för ett ögonblick sen och tänkte komma ner till dig«, sade Ralph som hälsning. »Jag kände mig ensam och ville ha sällskap.« »Du hade ett mycket trevligt sällskap, som du ändå övergav.« »Menar du min kusin? Hon har besök och vill inte ha mig där. Miss Stackpole och mr Bantling har gått till en servering för att äta glass – miss Stackpole älskar glass. Jag trodde inte de heller ville ha mig med. Operan är urusel. Kvinnorna ser ut som 7

kokerskor och sjunger som påfåglar. Jag känner mig dyster.« »Det är bäst att du går hem«, sa lord Warburton okonstlat. »Och lämnar min unga dam på det här bedrövliga stället?

Nej, jag måste vaka över henne.« »Hon tycks ha gott om vänner.« »Ja, det är därför jag måste vaka över henne«, sade Ralph i samma spelat melankoliska ton. »Om hon inte vill ha dig där, så är det inte troligt att hon vill ha mig heller.« »Jo, du är annorlunda. Gå upp till logen och stanna där medan jag tar mig en liten promenad.« Lord Warburton gick till logen, där Isabel välkomnade honom som om han varit en gammal god vän, vilket kom honom att osäkert fråga sig vad det var för en egendomlig nyck av henne. Han utbytte hälsningar med mr Osmond, för vilken han hade blivit föreställd dagen förut och som, sedan han kommit in, satt älskvärt frånvarande och tyst, som om han hade ansett sig inkompetent att deltaga i det samtal om gemensamma intressen som antagligen skulle utveckla sig. Det slog lord Warburton att miss Archer i operaomgivning verkade strålande och något upphetsad. Eftersom hon emellertid alltid var vaken i blicken, snabb i rörelserna och full av liv, kunde han ha misstagit sig på denna punkt. Hennes samtal med honom pekade dessutom på sinnesnärvaro. Det gav uttryck åt en vänlighet så fyndig och medveten att den tydde på att hon var i ostörd besittning av sina själsförmögenheter. Stackars lord Warburton var förbryllad. Hon hade formellt varit så lite uppmuntrande mot honom som hon gärna kunde vara. Vad menade hon då med sådana konster och sådana uttryck, fram­ för allt med sin ton av att vilja reparera – preparera? Hennes röst ägde ljuva tonfall – men varför slösa dem på honom? De andra kom tillbaka. Den välbekanta, triviala operan började igen. Logen var stor, och det fanns plats för honom att stanna kvar, om han ville sitta lite bakom de andra i mörkret. Han satt där en halvtimme medan mr Osmond satt kvar på en av de 8

främsta platserna strax bakom Isabel med armbågarna stödda mot knäna. Under nästa mellanakt satt alla kvar i logen. Mr Osmond talade med Isabel, och lord Warburton höll sig i sitt hörn. Han stannade emellertid bara en kort stund, sedan reste han sig och sade god natt till damerna. Isabel sade inget för att hålla honom kvar, men det hindrade inte att han återigen kände sig förbryllad. Varför skulle hon så här understryka hans värde som vän – det orätta värdet – när hon inte ville ha något att göra med ett annat värde, som var det rätta? Han var ond på sig själv för att han var förbryllad och sedan ond för att han var ond. Verdis musik tröstade honom föga, och han lämnade teatern och gick hemåt utan att känna till vägen genom Roms slingrande, tragiska gator, där tyngre sorger än hans hade burits under stjärnorna. »Hurdan är den där mannen?« frågade Osmond Isabel sedan lord Warburton hade gått. »Fullkomligt oantastlig – märkte ni inte det?« »Han äger ungefär halva England, sådan är han«, sade Hen­ rietta. »Och det kallas ett fritt land!« »Jaså, han är en stor jordägare? Vilken avundsvärd man!« sade Gilbert Osmond. »Kallar ni det avundsvärt – att äga olyckliga mänskliga var­ elser?« utbrast miss Stackpole. »Han äger sina underlydande, och han har tusentals sådana. Det är trevligt att äga något, men döda ting räcker för mig. Jag vill inte äga kött och blod och sinnen och samveten.« »Jag tycker det verkar som om ni ägde åtminstone några personer«, sade mr Bantling skämtsamt. »Jag undrar om lord Warburton befaller över sina underlydande så som ni befaller över mig.« »Lord Warburton är mycket radikal«, sade Isabel. »Han har mycket avancerade åsikter.« »Han har mycket avancerade stenmurar. Hans park är inne­ sluten av ett jättestort järnstaket, minst femtio kilometer långt«, meddelade Henrietta för mr Osmonds räkning. »Jag skulle vilja 9

höra honom tala med några av våra Bostonradikaler.« »Gillar de inte järnstaket?« frågade mr Bantling. »Bara till att stänga in eländiga konservativa. Jag har alltid en känsla som om jag talade med er över en mur med krossat glas uppe på krönet.« »Känner ni honom väl, den här oreformerade reformatorn?« fortsatte Osmond vänd till Isabel. »Tillräckligt mycket för den inställning jag har till honom.« »Och vad är det för inställning?« »Jag tycker om att tycka om honom.« »Tycker om att tycka om – det låter som lidelse!« sade Os­ mond. »Nej«, sade hon eftertänksamt, »det ordet passar bättre in på ›tycka om att tycka illa om‹.« »Vill ni således provocera mig till lidelse för honom?« Hon svarade inte genast och bemötte sedan den skämtsam­ ma frågan med oproportionerligt allvar. – »Nej, mr Osmond, jag tror aldrig jag skulle våga provocera er. Lord Warburton är i alla fall en mycket präktig man.« »Är han duglig också?« frågade hennes vän. »Mycket duglig, och lika god som han ser ut.« »Lika god som han ser bra ut, menar ni kanske? Han ser mycket bra ut. Så avskyvärt lyckligt – att vara en stor engelsk jordmagnat, att vara intelligent och vacker på köpet och som extra råge åtnjuta er gunst! Jag avundas den mannen.« Isabel såg på honom med intresse. »Jag tycker att ni alltid avundas någon. I går var det påven, i dag är det stackars lord Warburton.« »Min avund är inte farlig. Den vill inte ens en mus illa. Jag vill inte människor ont – jag vill bara vara dem. Och det skulle bara skada mig själv.« »Skulle ni vilja vara påven?« sade Isabel. »Jag skulle älska det – men jag borde ha beslutat mig för det tidigare. Men varför«, sade Osmond och återgick till lord War­ burton, »talar ni om er vän som om det var synd om honom?« 10

»Kvinnor – när de är mycket, mycket snälla – ömkar ibland män som de har sårat. Det är deras fina sätt att visa vänlighet«, sade Ralph och ingrep i samtalet för första gången med en cynism som var så genomskinlig att den var rent av oskyldig. »Har jag sårat lord Warburton, om jag får fråga?« sade Isabel och drog upp ögonbrynen, som om tanken varit fullkomligt ny. »Det är rätt åt honom i så fall«, sade Henrietta medan ridån gick upp för baletten.

Isabel såg inget mer av sitt så kallade offer på de närmaste tjugofyra timmarna, men andra dagen efter operaföreställning­ en mötte hon honom i Capitoliums galleri, där han stod framför samlingens förnämsta konstverk, den döende gladiatorn. Hon hade kommit in tillsammans med sitt sällskap, i vilket även den här gången Gilbert Osmond var med. De hade gått uppför trappan och kommit in i det första och finaste av rummen.

Lord Warburton talade livligt med henne men förklarade efter en kort stund att han måste gå. »Jag ska resa från Rom«, tillade han, »så jag måste säga adjö.« Isabel blev inkonsekvent nog ledsen över att höra det. Detta berodde kanske på att hon inte längre var rädd för att han skulle upprepa sitt frieri. Hon tänkte på något annat. Hon skulle just säga att hon tyckte det var tråkigt att han skulle resa men hejdade sig i tid och önskade honom bara lycklig resa. Lord Warburton såg dystert på henne. »Ni tycker nog att jag är mycket ombytlig. Jag sa häromdan att jag så gärna ville stanna.« »Å, ni kan mycket väl ändra er.« »Det är vad jag har gjort.« »Bon voyage, då!« »Ni har brått att bli av med mig«, sade lorden olyckligt. »Inte alls. Men jag avskyr avskedstaganden.« »Ni bryr er inte om vad jag gör«, fortsatte han klagande.

Isabel såg på honom ett ögonblick. »Ni håller inte ert löfte«, sade hon.

Han rodnade som en femton års pojke. »Om jag inte gör det, så är det för att jag inte kan det. Och det är därför jag reser.« 11

»Adjö då.« »Adjö.« Han dröjde fortfarande kvar. »När får jag träffa er igen?« Isabel tvekade ett ögonblick men svarade sedan som om hon hade fått en lycklig inspiration: »Någon gång sen ni har gift er.« »Det blir aldrig. I varje fall inte förrän ni är gift.« »Det går lika bra«, sade hon leende. »Ja, precis lika bra. Adjö.« De skakade hand, och han lämnade henne ensam i det un­ derbara rummet bland de antika marmorskulpturerna. Hon satte sig i centrum av skulpturernas cirkel och betraktade dem förstrött, lät blicken vila på deras vackra, uttryckslösa ansikten.

Det var som om hon lyssnade till deras eviga tystnad. Det är omöjligt, åtminstone i Rom, att länge betrakta grekiska skulpturer utan att påverkas av deras ädla lugn. Det lägrar sig över själen som en stor, vit fridens mantel. Jag säger speciellt i Rom därför att luften i Rom är ett utsökt medium för sådana intryck. Det gyllene solskenet blandas med dem, den djupa stillheten i det förgångna, så fullt av liv, fast det inte är annat än ett tomrum uppfyllt av namn, tycks kasta en högtidlig förtrollning över dem. Fönstren var delvis fördragna, och en ljus, varm skugga vilade över figurerna och gjorde dem mer milt mänskliga. Isabel satt där en lång stund, fångad av deras orörliga skönhet och undrade vad deras tomma, öppna ögon hade sett och hur deras främmande röster skulle ljuda i hennes öron. De mörkröda väggarna i rummet gav dem relief. Det polerade marmorgolvet speglade deras skönhet. Hon hade sett dem alla förr, men hennes nöje var lika stort återigen, och det var ännu större därför att hon för ögonblicket njöt av att vara ensam. Till slut slappnade emellertid hennes uppmärksamhet, drogs bort av en djupare livsström. En turist kom in, stannade och betraktade den döende gladiatorn och gick sedan ut genom den andra dörren med steg som gnisslade mot det släta mar­ morgolvet. Efter en halvtimme kom Gilbert Osmond tillbaka, tydligen före de andra. Han gick långsamt fram till henne med 12

händerna på ryggen och sitt vanliga spörjande men ändå inte direkt vädjande leende. »Det förvånar mig att finna er ensam, jag trodde ni hade sällskap.« »Det har jag också – det bästa tänkbara.« Och hon kastade en blick på Antinous och faunen. »Kallar ni dem för bättre sällskap än en engelsk lord?« »Å, min engelske lord gick för en lång stund sen.« Hon hade rest sig och gjorde avsiktligt sin ton lite torr.

Mr Osmond lade märke till tonen, och den bidrog till att ge utbyte av frågan. »Jag tror tyvärr att det jag hörde häromkvällen är sant. Ni är ganska grym mot den där adelsmannen.« Isabel såg ett ögonblick på den besegrade gladiatorn. »Det är inte sant. Jag är samvetsgrant vänlig.« »Det är just vad jag menar«, svarade Gilbert Osmond så muntert att hans förtjusning måste förklaras närmare. Vi vet att han var förtjust i original, i rariteter, i det överlägsna och utsökta. Och nu när han hade sett lord Warburton, som han ansåg vara ett mycket fint exempel av sin ras och sin klass, fann han ny lockelse i tanken att vinna en ung dam som kvalificerat sig för hans raritetssamling genom att avvisa en så förnäm mans frieri. Gilbert Osmond uppskattade högt detta slags adelskap. Inte så mycket för dess förnämitet, som han ansåg lätt att bortse ifrån, som för dess solida realitet. Han hade aldrig förlåtit sin ödesstjärna för att han inte hade blivit en engelsk hertig, och han kunde bedöma hur oväntat och orimligt Isabels uppförande var. Det var i sin ordning att den kvinna han gifte sig med hade gjort något i den stilen.

13

II R a l p h To u c h e t t hade som vi vet under sitt samtal med lord Warburton ganska tydligt modifierat sitt erkännande av Gilbert Osmonds personliga meriter. Men han skulle mycket lätt ha kunnat känna sig orättvis med hänsyn till denne herres uppförande under resten av besöket i Rom. Osmond tillbringa­ de en del av varje dag i Isabels och hennes följeslagares sällskap, och alla fick till slut ett intryck av att han var en synnerligen trevlig människa att umgås med. Vem skulle inte ha lagt märke till att han kunde prestera både takt och munterhet? Vilket kanske just var skälet till att Ralph hade låtit sin gammalmodiga uppfattning om ytlig sällskaplighet bli till kritik mot honom.

Till och med Isabels till synes orättvise släkting var tvungen erkänna att Osmond just nu var ett angenämt sällskap. Hans godmodighet var orubblig, hans vetskap om riktiga fakta, hans förmåga att alltid finna de rätta orden var något lika självklart som en vänlig tändstickslåga för ens cigarett. Tydligen var han road – så road som en människa som aldrig blev det ­minsta överraskad kunde vara – och detta gjorde honom nästan en­ tusiastisk. Det förhöll sig inte så att han var översvallande glad – under nöjeskonserten rörde han inte vid bastrumman ens med en knoge: han hade en utpräglad motvilja mot den dånande, skrovliga tonen, mot vad han kallade blind yra. Han tyckte att miss Archer ibland var alltför överilat beredvillig. Det var synd att hon hade det felet, därför att om hon inte hade haft det skulle hon inte ha haft något. Hon skulle ha varit lika slät för hans allmänna behov av henne som en elfenbenskrycka för handflatan. Om han inte var personligt högljudd, så var han emellertid djup, och de sista romerska majdagarna visade han en tillfredsställelse som harmoniserade med långsamma, ore­ 14

gelbundna promenader under Villa Borgheses pinjer, bland de små vackra ängsblommorna och den mossbetäckta marmorn.

Han var belåten med allt, han hade aldrig förr varit belåten med så många ting på samma gång. Gamla intryck, gamla glädjekällor fick liv på nytt. En kväll sedan han hade gått hem till sitt rum på värdshuset skrev han ner en liten sonett som han försåg med överskriften »Åter i Rom«. Ett par dagar senare visade han detta lilla stycke av korrekt och fyndig vers för Isabel och förklarade för henne att det var en italiensk sedvänja att hugfästa minnet av livets bemärkelsedagar genom en tribut till sånggudinnan.

Han hängav sig i allmänhet åt sina glädjeämnen ensam. Han var alltför ofta och – han skulle ha medgett det – alltför mycket medveten om något orätt, något fult. En fattbar lyckas befruk­ tande dagg föll alltför sällan på hans själ. Men för närvarande var han lycklig – lyckligare kanske än han hade varit i hela sitt liv, och den känslan hade en vidsträckt grund. Den var helt enkelt känslan av framgång – det mänskliga hjärtats mest angenäma sinnesrörelse. Osmond hade aldrig haft för mycket av denna känsla. I det avseendet led han nu av övermättnadens irritation, vilket han mycket väl visste och ofta påminde sig om. »Ack nej, jag har inte blivit bortskämd«, brukade han säga sig själv. »Om jag får framgång innan jag dör, kommer jag att grundligt ha förtjänat det.« Han var benägen att resonera som att »förtjäna« den välsignelsen framför allt bestod i att i hemlighet längta efter den och kunde inskränkas till denna känsloverksamhet. Absolut renons på framgång hade förresten inte hans karriär varit. Han skulle till och med ha kunnat ge en och annan åskådare intrycket av att han vilade på inte närmare bestämda lagrar. Men hans triumfer var, somliga av dem, för gamla, och andra hade varit för lätta. Den senaste hade varit mindre mödosam än vad som hade kunnat väntas, men den hade varit lätt – det vill säga snabb – uteslutande därför att han hade gjort en alldeles exceptionell ansträngning, en större ansträngning än han själv hade trott sig om att kunna göra.

15

Önskan att ha något vad det vara månde att visa upp som prov på sin begåvning – att bevisa den på ett eller annat sätt – hade varit hans ungdoms dröm, men allt eftersom åren gick hade de villkor som måste uppfyllas för att få ett uttryckligt sådant bevis mer och mer kommit att synas honom grova och föraktliga – ungefär som att behöva dricka ur en massa ölsejdlar för att bevisa hur mycket man kunde tåla. Om en målning av okänd konstnär på en museivägg hade varit medveten och reflekterande, skulle den ha kunnat erfara denna speciella njutning att äntligen och helt plötsligt ha blivit identifierad – såsom härstammande från en stor mästares hand – genom sin överlägsna och hittills så oobserverade stil. Hans »stil« var det som flickan med någon hjälp hade upptäckt, och nu skulle hon förutom att själv njuta av den, låta den bli känd för hela världen utan att han behövde göra sig något besvär. Hon skulle göra detta för honom, och han skulle inte ha väntat förgäves.

Strax före den dag som i förväg hade bestämts för Isabels avresa mottog denna unga dam från mrs Touchett ett telegram av följande lydelse: »Reser från Florens 4 juni till Bellaggio och tar dig med om du inte har andra planer. Men kan inte vänta om du sölar i Rom.« Sölandet i Rom var mycket angenämt, men Isabel hade andra planer, och hon lät mostern veta att hon omedelbart skulle förena sig med henne. Hon berättade för Gilbert Osmond att hon hade gjort det, och han svarade att eftersom han brukade tillbringa många av sina somrar liksom vintrar i Italien skulle han själv dröja kvar lite längre i S:t Peters svala skugga. Han skulle inte fara tillbaka till Florens på tio dagar ännu, och under den tiden skulle hon ha gett sig av till Bellaggio. Det skulle på det sättet kunna gå många månader innan han träffade henne igen. Denna konversation ägde rum i det stora utsmyckade vardagsrum som våra vänner disponerade på hotellet. Det var sent på kvällen, och Ralph Touchett skulle eskortera sin kusin tillbaka till Florens följande förmiddag. Osmond hade funnit flickan ensam. Miss Stackpole hade blivit god vän med en förtjusande amerikansk familj i 16

fjärde våningen och hade gått uppför de oändliga trapporna för att avlägga visit hos dem. Henrietta knöt vänskapsförbindelser med stor lätthet medan hon reste och hade i järnvägsvagnar blivit god vän med flera personer som hon satte högt värde på. Ralph höll på med förberedelser för morgondagens resa, och Isabel satt ensam i en ödemark av gula, stoppade möbler.

Stolarna och sofforna var orangefärgade, väggarna och fönster­ na var i purpur och guld. Speglarna och tavlorna hade breda, pråliga ramar, taket var djupt välvt och målat med nakna muser och keruber. I Osmonds tycke var rummet fasaväckande fult, de falska färgerna, den falska prakten var som vulgärt skryt, lögnaktigt tal. Isabel hade försett sig med en bok av Ampère som hon hade fått av Ralph vid ankomsten till Rom. Men fast hon höll den i knäet med ett finger som bokmärke, var hon inte ivrig att fortsätta läsningen. En lampa täckt med en slöja av hängande skärt silkespapper brann på bordet bredvid henne och spred en egendomlig, blek rosighet över scenen. »Ni säger att ni ska komma tillbaka, men vem vet det?« sade Gilbert Osmond. »Jag anser det mycket mer troligt att ni på­börjar er resa kring jorden. Ni har ingen skyldighet att kom­ma tillbaka. Ni kan göra precis vad ni vill. Ni kan flacka omkring i hela världen.« »Nåja, Italien är en del av den«, svarade Isabel. »Jag kan ta det på vägen.« »På vägen runt världen? Nej, gör inte det. Sätt oss inte inom parentes – ge oss ett kapitel för egen räkning. Jag vill inte träffa er under era resor. Jag vill hellre träffa er när de är över. Jag skulle vilja träffa er när ni är trött och mätt«, tillade Osmond efter ett ögonblick. »Jag kommer att tycka bättre om er i det stadiet.« Med nerslagna ögon fingrade Isabel på boken. »Ni förlöjligar saker och ting utan att tyckas göra det, fast, enligt vad jag tror, inte utan avsikt. Ni har ingen respekt för mina resor – ni anser dem löjliga.« »Hur kan ni dra den slutsatsen?« 17

Hon fortsatte i samma ton och skrapade på boken med papperskniven. »Ni lägger märke till min okunnighet, mina misstag, mitt sätt att flacka omkring som om världen tillhörde mig bara för att… för att jag har fått medel att göra det. Ni anser inte att en kvinna borde göra det. Ni anser det djärvt och osympatiskt.« »Jag anser det vackert«, sade Osmond. »Ni känner till mina åsikter – jag har framhållit dem mer än nog för er. Minns ni att jag en gång sa er att man borde göra sitt liv till ett konstverk?

Ni såg ganska chockerad ut till att börja med, men sen sa jag er att det var precis vad ni tycktes försöka göra med ert eget.« Hon såg upp från boken. »Men det som ni föraktar mest i världen är dålig, dum konst.« »Kanske det. Men er konst tycks mig mycket klar och mycket god.« »Om jag skulle resa till Japan nästa vinter, så skulle ni skratta åt mig«, fortsatte hon.

Osmond log – ett fint leende, men han skrattade inte, för samtalets ton var inte skämtsam. Isabel kunde i själva verket vara mycket högtidlig, det hade han lagt märke till förut. »Ni har då en fantasi som kommer en att häpna!« »Där ser ni, det var vad jag sa. Ni tycker att en sådan tanke är orimlig.« »Jag skulle ge ett finger för att kunna resa till Japan. Det är ett av de länder jag är mest ivrig att besöka. Kan ni inte tro det, ni som känner till min smak för gamla lackarbeten?« »Jag har ingen sådan ursäkt som smak för gamla lackarbe­ ten«, sade Isabel. »Ni har en bättre ursäkt – pengar så att ni kan resa. Ni misstar er alldeles när ni tror att jag skrattar åt er. Jag kan inte förstå hur ni har kommit på den idén.« »Det skulle inte vara egendomligt om ni fann det löjligt att jag har råd att resa när ni inte har det. För ni vet allt, och jag vet ingenting.« »Desto större skäl för er att resa och lära«, sade Osmond 18

leende. »För övrigt«, tillade han som om det var en punkt som måste framhållas, »vet jag inte allt.« Isabel fann inget egendomligt i att han sade detta allvarligt.

Hon tänkte på att den angenämaste upplevelsen i hennes liv – så behagade det henne att kalla det alltför korta uppehållet i Rom – nu var slut. Att det till största delen var mr Osmonds förtjänst att dessa dagar hade varit så intressanta var en reflexion som hon inte besvärade sig att göra just nu. Hon hade redan gjort honom full rättvisa i det avseendet. Men hon sade sig att om det fanns fara för att de aldrig mer skulle träffas, så kanske det när allt kom omkring var bäst så. Lyckliga upplevelser upprepar sig inte, och hennes äventyr hade redan en förändrad prägel liksom havssidan av någon romantisk ö, från vilken hon efter att ha festat på purpurdruvor gav sig av när vinden friskade.

Hon skulle kanske komma tillbaka till Italien och finna honom förändrad – denne egendomlige man, som behagade henne just sådan han var. Och det skulle vara bättre att inte komma tillbaka än att utsätta sig för den risken. Men om hon inte skulle komma tillbaka, desto mer beklagligt då att kapitlet skulle vara slut. Hon kände ett ögonblick ett plötsligt sting som rörde vid tårarnas källa. Denna känsla gjorde att hon teg, och Gilbert Osmond var också tyst. Han såg på henne. »Res överallt«, sade han till slut med låg, vänlig röst. »Gör allting, skaffa er allt av livet. Var lycklig – var triumferande.« »Vad menar ni med att vara triumferande?« »Att göra vad ni vill.« »I så fall tycks mig att triumfera är detsamma som att miss­ lyckas! Att göra alla de dåraktiga saker man vill göra är ofta ganska tröttsamt.« »Just det«, sade Osmond med sin lugna snabbtänkthet. »Som jag nyss antydde kommer ni en dag att bli trött.« Han gjorde ett ögonblicks paus och fortsatte sedan: »Jag vet inte riktigt om det inte är bäst att jag väntar till dess med något som jag vill säga er.« »Ja, jag kan inte råda er utan att veta vad det är. Men jag är 19

otäck när jag är trött«, tillade Isabel med vederbörlig inkonse­ kvens. »Det tror jag inte. Ni kan bli ond ibland – det tror jag fast jag aldrig har sett det. Men jag är säker på att ni aldrig är elak.« »Inte ens när jag förlorar självbehärskningen?« »Den förlorar ni aldrig – ni finner den, och det måste vara vackert.« Osmond talade med högsint allvar. »Sådana ögonblick måste vara storartade att bevittna.« »Om jag bara kunde finna den nu!« utropade Isabel nervöst. »Jag är inte rädd för det. Jag skulle bara lägga armarna i kors och beundra er. Jag talar med största allvar.« Han lutade sig framåt med händerna på knäna. Några ögonblick såg han ner i golvet. »Vad jag skulle vilja säga er«, fortsatte han till sist och såg upp, »är att jag har kommit underfund med att jag älskar er.« Hon reste sig ögonblickligen. »Å, dröj med det tills jag är trött!« »Trött på att höra det från andra?« Han satt kvar och lyfte sina ögon till hennes. »Ni må fästa avseende vid det nu eller aldrig, som ni behagar. Men jag måste i alla fall säga det nu.« Hon hade vänt sig bort, men medan hon gjorde det hade hon hejdat sig och sett ner på honom. De två förblev en stund i denna situation och utbytte en lång blick – livets kritiska stunders innehållsrika, forskande blick. Sedan reste han sig och ställde sig bredvid henne, djupt respektfull, som om han fruktade att han hade varit alltför familjär. »Jag älskar er.« Han hade upprepat orden med en ton av nästan opersonlig grannlagenhet, likt en man som väntade sig mycket lite av dem och bara uttalade dem för att finna en lättnad som han själv behövde. Tårarna kom i hennes ögon, den här gången lydde de skärpan i stinget, som sade henne att på något sätt en fin rigel hade rört sig – bakåt eller framåt skulle hon inte ha kun­ nat säga. De ord han hade yttrat gjorde honom, där han stod, vacker och högsint, omslöt honom så att säga med den tidiga höstens gyllene luft, men bildligt talat ryggade hon tillbaka 20

för dem – fortfarande med ansiktet vänt mot honom – liksom hon hade ryggat tillbaka i andra fall inför en kärleksförklaring. »O, var snäll och säg inte så«, svarade hon honom med en iver som uttryckte hennes fruktan för att också i detta fall bli tvingad att välja och avgöra. Vad som gjorde hennes fruktan stor var just den makt som, skulle man tro, borde ha bannlyst all fruktan – känslan av något inom henne, djupt inom henne, som hon antog vara inspirerad och förtroendefull lidelse. Den fanns där likt en stor summa deponerad i en bank – och att börja ge ut den åstadkom skräck. Om hon bara började röra den skulle hela summan gå åt. »Jag har ingen tanke på att det kan vara av någon betydelse för er«, sade Osmond. »Jag har alltför lite att bjuda er. Vad jag har är nog för mig, men det är inte nog för er. Jag har varken förmögenhet eller ryktbarhet, inte heller yttre fördelar av något slag. Därför bjuder jag er ingenting. Jag bara talar om det för er därför att jag är övertygad om att det inte kan förolämpa er, och någon gång i framtiden kan det möjligen bereda er nöje. Mig själv bereder det nöje, det kan jag försäkra er«, fortsatte han.

Han stod framför henne i en hänsynsfullt bugande ställning och vred sin hatt, som han hade tagit upp, långsamt runt med en rörelse som hade försagdhetens hela tillbörliga darrning men ingenting av dess egenhet, och samtidigt vände han mot henne sitt fasta, förfinade, något härjade ansikte. »Det förorsakar mig ingen smärta, därför att det är så fullkomligt enkelt. För mig kommer ni alltid att förbli den mest betydelsefulla kvinnan i världen.« Isabel såg sig själv i den rollen – hon skärskådade sig inten­ sivt och hon tyckte att hon skulle kunna spela den med en viss grace. Men vad hon sade var alls inte uttryck för någon sådan tillfredsställelse. »Ni förolämpar mig inte, men ni borde tänka på att man utan att bli förolämpad kan bli besvärad, bekymrad.« Hon hörde sig säga »besvärad«, och hon tyckte det var ett löjligt ord. Men det var det ord som självmant om också dumt kom henne på läpparna.

21

»Det har jag tänkt på. Naturligtvis är ni förvånad och upprörd.

Men om det inte är något annat, så kommer det att försvinna.

Och det kommer kanske att lämna efter sig något som jag inte behöver skämmas för.« »Jag vet inte vad det kan lämna efter sig. Ni ser att jag i alla fall inte är överväldigad«, sade Isabel med ett ganska blekt leende. »Jag är inte alltför bekymrad för att tänka. Och jag tänker att jag är glad över att vi ska skiljas åt – att jag lämnar Rom i morgon.« »Naturligtvis kan jag inte hålla med er om det.« »Jag känner er inte alls«, tillade hon plötsligt, och sedan rodnade hon, eftersom hon hörde sig säga precis detsamma som hon för nästan ett år sedan hade sagt till lord Warburton. »Om ni inte reste er väg skulle ni lära känna mig bättre.« »Det får jag göra någon annan gång.« »Jag hoppas det. Jag är mycket lätt att lära känna.« »Nej, nej!« utropade hon med eftertryck. »Nu är ni inte upp­ riktig. Ni är inte lätt att lära känna, ingen kunde vara mindre lätt att lära känna.« »Ja, jag sa ju det för att jag känner mig själv«, sade han med ett skratt. »Det kanske låter som ett skryt, men jag gör det verkligen.« »Det är mycket troligt, ni är ju så vis.« »Det är ni också, miss Archer!« utropade Osmond. »Jag känner mig inte så just nu. Men jag är i alla fall tillräck­ ligt vis för att tycka att det är bäst ni går nu. God natt.« »Gud välsigne er!« sade Gilbert Osmond och tog hennes hand fast hon inte räckte honom den. Sedan tillade han: »Om vi träffas igen kommer ni att finna mig likadan som ni lämnar mig. Om vi inte gör det kommer jag i alla fall att vara likadan.« »Jag tackar er av allt mitt hjärta. Adjö.« Det var något mycket lugnt och bestämt hos Isabels besökare.

Han skulle kunna gå av eget initiativ, men han ville inte låta sig avskedas. »Det är en sak till«, sade han. »Jag har inte bett er om någonting – inte ens om en tanke i framtiden, den rättvisan 22

måste ni göra mig. Men det är en liten tjänst som jag skulle vilja be er om. Jag kommer inte att resa hem på en liten tid ännu. Rom är förtjusande, och det är en bra plats för en man i min sinnesstämning. Å, jag vet att ni själv tycker det är tråkigt att behöva resa härifrån, men ni gör rätt i att foga er efter er mosters önskningar.« »Hon önskar det inte ens!« utbrast Isabel omotiverat.

Osmond var tydligen nära att säga något som skulle passa ihop med de orden, men han ändrade sig och svarade helt enkelt: »Det är passande att ni gör henne sällskap, mycket passande. Gör allting som är passande. Det har jag till princip.

Ursäkta att jag verkar så beskyddande. Ni säger att ni inte kän­ ner mig, men när ni en gång gör det kommer ni att upptäcka hur högt jag sätter konvenansen.« »Ni är väl inte konventionell?« frågade Isabel allvarligt. »Jag tycker om ert sätt att säga det där ordet! Nej, jag är inte konventionell, jag är själva konvenansen. Ni förstår inte det?« Han gjorde en paus och log. »Jag skulle vilja förklara det.« Sedan sade han vädjande med plötslig klar naturlighet: »Kom tillbaka igen. Det är så många saker som vi skulle kunna resonera om.« Hon stod där med sänkta ögon. »Vad var det för en tjänst ni nyss talade om?« »Gör ett besök hos min lilla dotter innan ni lämnar Florens.

Hon är ensam i villan. Jag beslöt att inte skicka henne till min syster, som inte alls har samma uppfattning om saker och ting som jag. Säg henne att hon måste älska sin stackars far mycket«, sade Gilbert Osmond i mild ton. »Det ska bli mig ett stort nöje att söka upp henne«, svarade Isabel. »Jag ska säga henne vad ni bad mig säga. Och nu en gång till – adjö.« Nu tog han snabbt och respektfullt avsked. När han hade gått stod hon ett ögonblick och såg sig omkring, sedan satte hon sig långsamt och med en grubblande min. Hon satt där med hopknäppta händer och stirrade på den fula mattan tills 23

Henrietta kom tillbaka. Hennes upphetsning – den hade mins­ kats – var mycket stillsam, mycket djup. Det som hade hänt var något som hennes fantasi den sista veckan hade berett sig på att möta, men när det hände fungerade den inte längre – hennes sublima princip föll på något sätt sönder. Denna unga dams själsliv var egendomligt, och jag kan bara skildra det som jag ser det utan förhoppning att jag ska få det att synas alldeles naturligt. Hennes fantasi slutade, som jag säger, att fungera, det var ett sista, vidsträckt fält som den inte kunde ta sig över, en dunkel, osäker trakt som verkade tvetydig och till och med lite förrädisk, lik en sumpmark sedd i vinterskymning. Men hon måste förr eller senare ta sig över den.

24

IIi H o n återvände dagen därpå till Florens under kusinens eskort, och fast Ralph Touchett i vanliga fall blev otålig under stilla­ sittandet på tågresor, njöt han nu av varje timme som förde hans sällskap bort från den stad där Gilbert Osmond hade valt att uppehålla sig – timmar som skulle bilda första etappen i en mer vidsträckt resplan. Miss Stackpole hade stannat kvar.

Hon planerade en liten tripp till Neapel i sällskap med mr Bantling. Isabel skulle ha tre dagar på sig i Florens före den 4 juni, den dag då mrs Touchett skulle resa, och hon beslöt att ägna den sista av dem att uppfylla sitt löfte att hälsa på Pansy Osmond. Hennes planer tycktes emellertid ett ögonblick nära att gå om intet på grund av en av madame Merles idéer.

Denna dam befann sig fortfarande i Casa Touchett. Men även hon stod i begrepp att lämna Florens, och hennes nästa mål var ett gammalt slott i Toscanas bergstrakter, tillhörande en gammal förnäm familj, vars bekantskap (hon hade, som hon sade, känt den familjen i »evigheter«) tycktes vara ett dyrbart privilegium, att döma av vissa fotografier av det jättestora, krenelerade slottet som hon visade Isabel. Isabel nämnde för den lyckliga madame Merle att mr Osmond hade bett henne hälsa på dottern men nämnde ingenting om att han också hade gjort henne en kärleksförklaring. »Ah, comme cela se trouve!« utbrast madame Merle. »Jag har själv tänkt på att det skulle vara en vänlighet att hälsa på barnet en gång innan jag reser.« »Då kan vi göra sällskap«, sade Isabel förnuftigt men utan entusiasm. Hon hade tänkt sig att företaga den lilla utflykten ensam. Hon hade hellre velat göra det. Men hon var beredd att uppoffra denna mystiska känsla av hänsyn till vännen.

25