9789100166632

FLICKAN OCH SKAMMEN

Katarina Wennstam

FLICKAN OCH SKAMMEN en bok om samhällets syn på slampor

albert bonniers förlag

Av Katarina Wennstam har tidigare utgivits: Flickan och skulden 2002 En riktig våldtäktsman 2004 Smuts 2007 Dödergök 2008 Alfahannen 2010 Svikaren 2012 Stenhjärtat 2013 Skuggorna 2014 Skymningsflickan 2015

Citatet ur Satirer av Decimus Junius Juvenalis på sidan 61 är översatt av Bengt Ellenberger och citatet ur Femtio nyanser av honom av E. L. James på sidan 126 är översatt av Jimmy Hofsö. www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0016663-2 © Katarina Wennstam 2016 Omslag: Miroslav Sokcic Satt med Minion Pro Tryck: ScandBook AB, Falun 2016

INNEHÅLL I 9 DEN OFFENTLIGA SKAMMEN 10 AMANDA 22 LEORA 37 EN TUFF BRUD I LYXFÖRPACKNING 42 MANNENS EGENDOM 48 HENNES SKAM ATT BÄRA 54 GÅ I KLOSTER! 60 II 71 RÄTT SVAR ÄR MADRASS 73 EMILIA 84 ATT GÖRA EN BJÄSTA 94 DEN VÅLDTAGNA, DEN KÅTA, DEN ANDRA OCH DEN SÖTA 105 RYKTETS KRAFT 113 III 121 DEN OBEFLÄCKADE AVLELSEN 124 BIRGITTA 130 A LADY IN THE STREETS, A FREAK IN THE SHEETS 141 EN POLSK FRESTERSKA 156 LUDER, HULDROR OCH LISBETH SALANDER 163 IV 171 ICKE ÖNSKVÄRDA ELEMENT 174 MIKAELA 185 DEN DUMMA SLAMPAN 194 I ORMGROPEN 198 V 205 FANNDIS 207 DEN DÄR KVINNAN 216 DEN GLOBALA TOAVÄGGEN 228 VI 237 TACK 245 KÄLLFÖRTECKNING 246

Donna Juanita, syster till Don Juan var en seĂąorita som var lika pilsk som han Hans Alfredson/Tage Danielsson

I

Hon kan inte minnas när det började. När hon gick över gränsen.

Kanske för att hon faktiskt inte riktigt kommer ihåg. Mer troligt för att det egentligen inte fanns någon gräns.

Men en dag hade hon ändå passerat den.

Hon glömmer aldrig skåpen i skolans korridor. Tre våningar uppför breda stentrappor, skolan var enorm. En koloss från en tid då skolor byggdes för att stå kvar för alltid, för att väcka andlös respekt hos sina elever. De brukade säga att den såg ut som ett fängelse. Höga gallergrindar som alltid var låsta, smala prång, trappor som inte verkade leda någonstans.

En dag var hennes skåp insparkat. Det var placerat långt ute på vänstra kanten i en rad av blå plåtskåp, precis utanför klassrummet.

Nästa dag var det insparkat igen.

Sedan igen.

Hon började långsamt att förstå.

Någon sa till henne att det gick rykten. Det var en tjej som hon läste franska med, hon sa det med en röst som var låg och mjuk, som för att varna. Som om hon brydde sig.

Men det handlade mer om att få henne att se det som alla andra redan såg. Det var ju alltid hennes skåp som blev insparkat. Ingen annans.

i 9

DEN OFFENTLIGA SKAMMEN

För många år sedan var jag på vandring i de norska fjällen. Höjdpunkten på resan var ett mödosamt och lite läskigt parti där vi gick över en bergskam. Stigen var smal och stenig men skar tydligt fram över fjället. Tusentals vandrarfötter hade gått här före mig.

På båda sidor stupade berget rakt ner. Det var en svindlande skönhetsupplevelse, men det var också farligt. Det sades att någon hade störtat mot sin död på den här leden, även om jag inte blev klok på om det var just här.

På ena sidan bergskammen såg vi en fjord omgiven av klippor, vattnet var nästan klarblått. Långt där nere syntes ett vitt fartyg på väg in i den djupa fjorden. På den andra sidan om oss låg en fjällsjö med lika osannolikt klart vatten, men mer turkosgrönt. Sjön var skapad av smältvatten från bergen.

Jag kommer att tänka på fjällstigen i Norge när jag på­börjar arbetet med den här boken. När jag ska försöka visua­lisera det som kvinnorna jag har intervjuat berättar, åter­kommer den där vandringen på den smala stigen. I mitt minne gör jag den kanske farligare än den verkligen var, men känslan var ändå att minsta felsteg åt ena eller andra hållet kunde vara direkt katastrofalt.

Lite så skulle jag vilja beskriva vandringen genom tonårstiden för en ung kvinna. En smal stig, upptrampad av tusen och åter tusen flickor och kvinnor före oss. Tjejer som har vaktat på varje steg, som har haft avgrunder på båda sidor om sig.

Du kanske kan snegla på det inbjudande vattnet där nedanför dig, men du kan inte ge efter för lockelsen och kliva för långt åt 10 f l i c k a n o c h s k a m m e n

sidan, för då störtar du rakt ner. Du måste hålla dig kvar på den bestämda vägen.

Framför allt kan båda alternativen te sig lika illa. På ena sidan finns ett liv stämplad som nucka, som torris, som tråkig. På den andra sidan ett om möjligt ännu brådare stup ner mot ryktesspridning och stämpeln som hora.

Det gäller att vakta på varenda litet steg man tar. Aldrig kan man tillåta sig att slappna av.

Varje tidsålder har sitt ord. Sköka, frilla, hora.

Vandringspokal.

Madrass.

Fallen kvinna. Subba.

Luder, hetär, gatflicka. Orre.

Slyna, gnoa.

Fnask. Hoe eller ho’.

Fladderfitta. Kokott.

Knullpåse.

Portkona, liggbräda. Hålldam.

Berglärka. Slampa.

Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats och smutskastats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, kvinnor kan kallas slampa för sin klädsel eller sitt sätt att prata.

En flicka som tar plats, i offentligheten eller i klassrummet, kan snabbt degraderas genom att stämplas som hora. Inget är effektivare för att oskadliggöra en kvinna, för att få hennes person och hennes ord att bedömas annorlunda. För det en ”hora” säger eller gör bedöms utifrån en helt annan skala. Det är inte lika mycket värt, inte lika viktigt eller sant. Ordet färgar av sig på allt.

Tjejer kan utsättas för ryktesspridning om de har gett en kille nobben, om de har blivit utsatta för övergrepp eller om de tar för mycket plats. Om de ”ligger runt”. Om de blir av med oskulden tidigt. De som sprider ryktena är både killar och tjejer, och det kan d e n o f f e n t l i g a s k a m m e n 11

vara skitsnack som hänger kvar i många, många år efteråt.

Dagens digitala verklighet gör förstås att bilder, kommentarer och rykten kan få en enorm omfattning väldigt snabbt, och de finns kvar på nätet för alltid, utom offrets kontroll. Ryktesspridning i sig är inget nytt fenomen, uppdelningen av kvinnor i antingen horor eller madonnor har alltid funnits. Själva mekanismerna är desamma nu som för femtio år sedan eller för tvåtusen år sedan. Det vet alla som har hört talas om Monica Lewinsky, Jennifer Lawrence, kejsarinnan Messalina, Anne Boleyn eller den våldtagna flickan i Bjästa.

Det vet också de kvinnor som du kommer att få möta i den här boken. Det är kvinnor med olika bakgrunder, i olika åldrar, som alla har det gemensamt att de har utsatts för sexuell ryktesspridning. Jag har kommit i kontakt med dem under mina år som journalist och författare. Någon har kommit fram till mig efter en föreläsning, en annan har skickat mig ett mail, någon kände jag sedan tidigare och andra har jag kontaktat.

Det är modiga, härliga kvinnor som har valt att berätta om rykten och utanförskap, om vänner som sviker och om paniken över att mista kontrollen över sitt eget liv. De berättar om priset de har fått betala för att andra har satt sig till doms över dem.

De är med ett undantag anonyma, med fingerade namn, och en del detaljer har jag ändrat på för att göra en identifiering svårare.

Deras önskan att få vara anonyma säger en del om hur stigmatiserande det fortfarande är att prata om att man har kallats för hora, och om hur skammen hela tiden landar i knät på offret. Det gjorde den på medeltiden, och det gör den fortfarande.

Det historiska perspektivet är viktigt, och jag kommer att återkomma till det – eftersom det synliggör att detta handlar om mångtusenåriga kulturmönster. Det är föreställningar om kvinnlig sexua­litet som kan te sig gammalmodiga och ålderdomliga idag, men som fortfarande påverkar oss i vår vardag. Historien är avgörande för att vi ska kunna förstå varför detta sker. Vad fyller horryktet för funktion? Vad finns det för likheter mellan nu och då?

12 f l i c k a n o c h s k a m m e n

Vad är det för urgamla mekanismer som sätts igång när det börjar gå rykten om en flicka eller kvinna?

Horstämpeln finns där i alla högsta grad för de flickor som förföljs, förlöjligas och kallas för öknamn – men det är också ett hot som hela tiden hovrar ovanför huvudet på de flesta kvinnor, särskilt om du är ung tjej.

Risken att vara näst på tur att bli kallad hora får majoriteten av tjejer att begränsa sig och anpassa sitt beteende när det kommer till sex, romantik och relationer. Rädslan för horryktet påverkar därför alla kvinnor.

Det tar bara några sekunder att kalla en tjej för hora, men stämpeln sitter kvar länge, länge efteråt, till synes omöjlig att bli av med.

Horstämpeln är dessutom närmast som en smittsam sjukdom.

Ingen vill vara vän med den som av omgivningen har utsetts till slampa. Det är som om andra fasar för att ordet kan spilla över om de försvarar henne. Hon blir till paria, och de som fäller de hårdaste domarna är ofta andra tjejer.

Kanske finns svaret på frågan varför kvinnor gör så mot varand­ ra i denna skräck för att ”smittas”. Ingen vill vara ”som hon”, och genom att markera sitt avstånd till horan, genom skitsnack och ryktesspridning, säkrar andra kvinnor sin egen position.

I en värld där kvinnor inte i första hand definieras utifrån sitt eget jag, utan för vad de är i förhållande till män, blir mannens godkännande eller avståndstagande allt. I en tillvaro där kvinnor fortfarande delas upp i ”fina flickor”, så kallat flickvänsmaterial, respektive ”dåliga flickor”, de man bara ligger med, är sorteringen central. Genom att inte kvalificera sig som hora, är kvinnan per definition det andra: madonnan.

Vår kultur står på en stadig grund av uråldriga mönster skapade av män, för män, som definierar vad som är en bra kvinna. Eller motsatsen.

Vem som är skyddsvärd, och vem som blir bespottad. d e n o f f e n t l i g a s k a m m e n 13

Donna Juanita, syster till Don Juan sitter i ett fönster och väntar på en man Juan, ja han är hjälten, det har man alltid sagt Donna Juanita, däremot, är värd förakt Monica Zetterlund sjöng Tage Danielssons och Hasse Alfredsons spetsfundiga och suggestiva sång om Donna Juanita, ”syster till Don Juan, en señorita lika pilsk som han”, i revyn Spader Madame! på Oscarsteatern 1969. Den skulle, som så många av Hasse och Tages texter, kunna vara skriven i vår tid. Att kallas Don Juan om du är man är nästan uteslutande något eftersträvansvärt. Men ingen kvinna kallas för Donna Juanita. Kallas en pilsk señorita för något, så är det betydligt mer nervärderande ord som används. ”En dam ska tas, får aldrig ta, så lyder världens grymma dom”, skrev Hasse och Tage.

Den flicka, eller kvinna, som kliver fel på den oerhört smala stig hon vandrar, kan snabbt bli karakteriserad som slyna eller hora. Om hon å andra sidan verkar för ointresserad av att göra sig vacker och se sexig ut framstår hon som frigid eller trist.

Kanske har denna balansgång blivit svårare än någonsin. Reglerna har blivit otydligare, och det är många gånger omöjligt att avgöra när en tjej befinner sig innanför gränsen, på den eller har överträtt den. Det är oerhört svårt att säga vad en kvinna kan göra – det beteende som är okej ena stunden kan i nästa förkastas eller bestraffas.

En ung tjej ska gärna se ut som om hon anspelar på sex, som om hon vet att hon kan attrahera män med sitt yttre. Men hon får samtidigt inte vara för övertydlig. Och hon får inte vara en sexuell varelse med en egen stark sexualitet.

Kjolen får vara kort, men inte för kort. Hon ska gärna ha urringat, men det kan röra sig om millimeter innan ringningen anses för djup. Domen fäller alltid någon utifrån.

En ung kvinna idag uppmuntras till att ta plats och att göra sin 14 f l i c k a n o c h s k a m m e n

röst hörd i klassrum och på arbetsplatser, men kan lika gärna näpsas och få höra att hon har gått för långt, att hon inte beter sig som en tjej ska. Märka hur det börjar pratas om henne. Att hon kallas för hora bara för att sättas på plats.

Och hon kommer att upptäcka att det tyvärr fungerar. Horan dalar snabbt i den sociala hierarkin. Hon kan visserligen få höra att tjejer kallar varandra för hora lite till höger och vänster nu för tiden, det är väl inte så farligt. Hon kan till och med försöka göra ordet till sitt – men hon kommer också att märka att det är något helt annat att vara den som andra utser till Horan med stort H. Hon ska inte vara oskuld när hon gifter sig (för gifta sig, det ska ju alla tjejer vilja). Idag framstår det som något udda och märkligt med en tjej över tjugo som inte har haft någon eller några sexuella relationer. Men hon får inte ha haft för många. Exakt vilken siffra som är okej för just den ena eller andra tjejen är omöjligt att säga – det är upp till omgivningen att avgöra. Men en sak är säker: det ska alltid vara färre än killen.

Hon ska utstråla sex, men inte signalera att hon gillar sex i första hand för sin egen skull.

Hon ska vara sexig – men inte sexuell.

Jag skulle vilja beskriva det med en sportmetafor. Kvinnor och män spelar samma spel, på till synes likadana planer. Den avgörande skillnaden är att killarnas spelplan är stor, och att tjejerna har tilldelats en miniatyrkopia. Den ser ut som killarnas, men är väldigt mycket mindre. Hur tjejerna än försöker röra sig så hamnar några av dem hela tiden utanför linjerna. Grabbarna däremot får plats att göra nästan vad de vill. Hur duktiga tjejerna än blir krävs det så väldigt lite för att de ska få höra av självutnämnda domare att de har gått över gränsen.

Det är orättvist, och är det något vi kan kräva av ett modernt samhälle så är det att vi alla får samma spelregler och samma plan att röra oss på. d e n o f f e n t l i g a s k a m m e n 15

De ord som används för att karakterisera en man utifrån hans sexua­litet är långt ifrån lika många som de som finns för kvinnor, och framför allt har de nästan alltid en positiv klang. En man som får många kvinnor på fall är beundransvärd, respekterad, cool.

Kvinnokarl.

Player. Hingst och Don Juan.

En häradsbetäckare, en Casanova.

Fittjägare eller fittmagnet.

The King, The Man, Mr World-Wide.

En man som kallas kåtbock, alfahanne, konferensknullare eller tupp kan det förvisso gå rykten om, men inte rykten som utesluter honom ur den sociala gemenskapen. De förstör inte hans karriär, inte hans studietid, inte hans chanser hos det motsatta könet.

Skolans stud får inte glåpord kastade efter sig i korridorerna.

Han får inte oanständiga förslag om att hans kropp är till salu från okända kvinnor. Det snackas om honom, ja – men på ett sätt som höjer hans status. Andra män avundas honom hans framgångar med kvinnor, vill kanske i hemlighet vara som han. Kvinnor vill ha honom, han som alla andra tjejer tycks ha varit med.

Varför är vi fortfarande kvar här – i en värld där pojkar och flickor, män och kvinnor har helt olika planer att agera på när det kommer till sexualitet och social acceptans? Hur kan det komma sig att vi en bit in på 2000-talet fortfarande gör så stor skillnad på vad tjejer respektive killar får lov att göra sexuellt?

På engelska finns det sedan många år ett begrepp för hur omgivningen sprider rykten om en tjej utifrån hennes (förmodade) sexua­litet: slut-shaming.

Ordet är inte helt lätt att översätta, det närmaste vi kommer bland svenska begrepp är horstämpling. Men engelskans förmåga att göra substantiv av verb med hjälp av ing-ändelser ger dem bättre möjligheter att beskriva just detta fenomen. Slut-shaming, att skämma ut någon genom att kalla denna person slampa, innefattar allt det som är problemet med sexuella rykten. Det som saknas i det 16 f l i c k a n o c h s k a m m e n

svenska begreppet är just att belägga någon med skam, shaming.

Skam är en av människans mest smärtsamma känslor. Det är en social känsla, som liksom avund, empati, svartsjuka eller stolthet bygger på att den speglas i andra, till skillnad från glädje eller sorg, som är känslor vi kan uppleva utan samspel med andra. Skammen blir till först i gemenskapen eller samspelet i en grupp. Det är när ett beteende betraktas som skambelagt av andra eller av samhällsnormen som det kan leda till skamkänslor. Det är också något som man kan uppmanas till att känna, andra kan så att säga tilldela känslan utifrån. ”Skäms på dig” eller ”Du borde skämmas” är tillsägelser som faktiskt kan skapa en känsla av just skam hos mottagaren.

Enligt den amerikanska kulturantropologen Ruth Benedict (1887–1948) är skamkänslor resultatet av en överträdelse av kulturella och sociala värderingar, medan skuldkänslor kommer sig av brott mot de egna, personliga värderingarna. Skuldkänslor kan till exempel uppstå när man har agerat mot sin övertygelse. Skamkänslorna uppstår när egna tillkortakommanden eller ”defekter” blottas inför andra. Skammen är ett resultat av andra personers negativa värdering (oavsett om den är verklig eller inbillad), inte den egna. Att känna skam är att internalisera andras fördömande blickar och göra dem till en bild av det egna jaget. Skam är därför mer än en känsla, det är enligt vissa forskare också ett tillstånd, en del av själva medvetandet och självbilden.

Den amerikanska psykologiprofessorn Gershen Kaufman be­skri­ ver i sin bok The psychology of shame hur skammen påverkar människan på djupet. Inget annat känsloläge stör självuppfattningen mer, ingen annan känsla är mer central för identiteten. ”Skammen skapar självtvivel och stör både trygghetskänslan och självförtroendet”, skriver Kaufman.

Han beskriver också hur skam kan ligga bakom känslotillstånd som främlingskap (alienation), ensamhet, underlägsenhet och perfektionism. Skammen kan ligga bakom många psykologiska ­sjukdomstillstånd som depression, paranoia, olika typer av beroende, med mera. d e n o f f e n t l i g a s k a m m e n 17

Hos våldtäktsoffer är skammen helt central när man talar om deras upplevelser av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Skammen över att stämplas som ”medskyldig” till övergreppet eller som sexuellt lösaktig är högst personlig, men den är också något som samhället lär flickor och kvinnor att de ”ska” känna. Detta blir extra tydligt när det kommer till sexuella övergrepp och den ålderdomliga norm som säger att det är den som utsatts som borde skämmas, inte förövaren eller de som sprider rykten. Skammen gör att ansvaret förskjuts från den som har begått en orätt eller från den som sprider rykten, de som gör illa, till den drabbade. Det är offret som får skämmas. Det är slampan som ska stå där med skammen.

Så har det varit för kvinnor ända från medeltiden till idag. Förr tvingades kvinnor att bära horluva för att visa att de gjort sig skyldiga till (eller anklagats för) hor och osedlighetsbrott. Idag väntar istället ryktesspridning på sociala medier.

Det är offentliggörandet som är en stor del av flickans skam.

Det är för att andra säger åt henne eller signalerar att hon ska skämmas som skammen blir hennes att bära.

* För snart femton år sedan började jag skriva min första bok, som jag valde att kalla Flickan och skulden – en bok om samhällets syn på våldtäkt. Den boken är ett resultat av mina år som rättsreporter på Sveriges Television, och granskar det dåliga bemötande som våldtagna tjejer får av skolan, av vuxenvärlden och av rättsväsendet.

Den handlar om hur kvinnor fortfarande får höra att det är de som ska se till att bete sig på ett sådant sätt att de inte blir våldtagna – snarare än att det är vissa män som ska se till att inte våldta.

Jag kan med glädje konstatera att Flickan och skulden ledde till en massiv debatt om skuldbeläggande av våldtäktsoffer och om alla kvinnors rätt till sexuell integritet, en debatt som fördes från klassrum ända in på juridiska institutioner och in i riksdagshuset.

Jag kan med stor sorg konstatera att boken fortfarande är aktuell.

18 f l i c k a n o c h s k a m m e n

Den används i undervisningen på grundskolor, polishögskolan och juristutbildningar, och det är förstås positivt att ämnet diskuteras – men det är för att vi fortfarande har en mycket lång väg kvar att gå. Än idag är det som om ansvaret för sexualiteten helt och hållet vilar på kvinnan – hon förväntas se till så att hon inte blir våldtagen, inte gravid, inte smittad med någon könssjukdom eller får dåligt rykte. Men hon ska också ta ansvar för den manliga sexua­liteten och inte locka honom om hon inte menar allvar – hans lust omgärdas av gammalmodiga föreställningar om att den är starkare än kvinnans, mer biologisk än känslostyrd, svår att stoppa när kåtheten väl är väckt och nästintill djurisk. Väck inte den björn som sover. Ger du honom lillfingret tar han hela handen. Den som sig i leken ger får leken tåla. Och så vidare.

Under alla de rättegångar jag bevakade som journalist insåg jag att ryktesspridningen efter våldtäkten många gånger gör flickan eller kvinnan minst lika illa som själva övergreppet. Att ingen verkar tro på henne, att alla säger att hon nog var med på det, att det snackas om henne bakom hennes rygg, att detaljer om hennes sexliv kommer ut bland folk hon känner eller i media sårar djupt.

Det som upprör mig allra mest, förutom hänsynslösheten i övergreppen och bristen på empati hos människorna i de drabbade tjejernas närhet, är det faktum att lösa rykten letar sig hela vägen från skolkorridorerna in i rättssalen. Uppgifter som har mycket tvivelaktigt ursprung, som ibland kommer från de misstänkta gärningsmännen själva eller personer som står dem nära, tillmäts orimligt stor betydelse och blir till ”fakta” bara för att tillräckligt många människor verkar ha hört eller återgett ryktena.

Lögner förvandlas till sanning bara genom sin spridning.

Sedan Flickan och skulden kom ut 2002 har mycket hänt – bland annat har sexualbrottslagen genomgått flera uppdateringar och idag är det till exempel våldtäkt oavsett om den drabbade är berusad eller nykter (fram till lagändringen 2005 kallades det sexuellt utnyttjande om någon tvingade till sig sex av en person som ”försatt d e n o f f e n t l i g a s k a m m e n 19

sig i vanmakt av egen förskyllan”). Det krävs inte längre att det har förekommit våld eller hot om våld för att det ska betraktas som våldtäkt om offret är under femton år. Ett barn ska inte behöva freda sig mot sexuella övergrepp.

Vi har också en delvis annan debatt idag, med ett betydligt större fokus på gärningsmannen och hans beteende. Vi pratar mer och mer om vem våldtäktsmannen är och vad han har för ansvar (han har hela ansvaret, för övrigt).

Men fortfarande är rykten och slut-shaming en väldigt vanlig konsekvens efter en våldtäkt. Offret drabbas i dubbel mening – både av ett övergrepp på den egna kroppen och personen, och därtill av omgivningens fördömande, ifrågasättande eller avståndstagande.

Under åren har jag haft många samtal med terapeuter och psykologer som hjälper våldtäktsoffer att bearbeta vad de har varit med om. Deras erfarenhet är att just omgivningens skuldbeläggande och ryktesspridning är en av de främsta anledningarna till att den utsatta får problem att gå vidare. Skammen är svår att göra sig fri från. Skammen begränsar och blir kvar också om någon bedöms vara juridiskt skyldig till att ha begått brottet.

Jag har därtill mött flera kvinnor och flickor som just av rädsla för att det ska bli ”snack” på bygden eller att de ska utsättas för ryktesspridning på skolan har avstått från att polisanmäla sexuella övergrepp. Det är ett enormt underkännande av rättsapparaten och samhällets förmåga att hjälpa de mest utsatta om slut-shaming leder till mörkertal och brist på juridisk upprättelse.

Jag skrev Flickan och skulden i vredesmod och frustration över sakernas tillstånd. Likadant är det med denna bok. Och jag hoppas nu som då att detta är en bok som ska påverka både enskilda personer och samhällsdebatten. Det måste till en förändring.

För detta påverkar alla kvinnor – de som känner att de inte kan vara sig själva av risk för att kallas hora, och de som stämplas, bespottas, hånas och hetsas. Kvinnor gör inte vad de själva vill, utan i första hand vad omgivningen förväntar sig eller accepterar.

Det handlar om sexualitet, om livsutrymme, om livskvalitet och 20 f l i c k a n o c h s k a m m e n

grundläggande mänskliga rättigheter, som att ha rätt att styra över sin egen kropp och vad man gör med den.

Vi kan inte en bit in på 2000-talet stillatigande stå och se på hur kvinnors rätt till sexuell integritet och sexuell frihet begränsas av något så ålderdomligt som att vi gör skillnad på killar och tjejer och hur de antas vara sexuellt.

Enkelt uttryckt är det egentligen fullständigt häpnadsväckande att det än idag verkar vara främmande för många att tjejer kan vara lika kåta som killar, att tjejer tycker om sex lika mycket som killar, eller att tjejer ska ha exakt samma rättigheter i och utanför sängkammaren som killar har.