Läs mer om Anna Jansson och Mimmi Tollerup på: rabensjogren.se thriller.se mimmi.stanford.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Anna Jansson 2015 enligt avtal med Grand Agency © Bild: Mimmi Tollerup 2015 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2015 ISBN 978-91-29-69421-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Anna Jansson EM D E IL W T E ER KT N IV
Brevtjuven Illustrationer av Mimmi Tollerup
3
Emil Wern bor i Visby, precis innanför ringmuren. I trädgården finns en gammal gul kiosk där han har sin detektivbyrå – och den behövs verkligen! Till sin hjälp har Emil lillasystern Linda och den olydiga hunden Molly. Men ibland måste även hans mamma, polisen Maria Wern, rycka in!
KA
PI
TE
L1
Det var snart sommarlov. I dag spelade barnen i klassen brännboll på gräset utanför ringmuren. Egentligen skulle de ha haft svenska. – Det är alldeles för vackert väder för att sitta inne och uggla, sa fröken Märta. – Uggla? Emil fick skojiga bilder i huvudet när hon sa så. Att uggla – vad är det? När utelaget och innelaget bytte plats passade han på att fråga. – Hur ugglar man? Märta såg förvånat på honom och skrattade. – Jag vet inte, det är bara något man säger, att man sitter och ugglar. Det betyder väl att
9
man sitter inomhus och tittar ut genom fönstret, i stället för att gå ut och leka. – Man kan säga att grisa, sa Sokrates som precis skulle sätta sig i gräset och vila. Han hade sin stödkrage om halsen och han ville inte att den skulle bli svettig. Därför tog han det väldigt lugnt när de spelade brännboll. Varje gång man frågade Sokrates varför han hade den där kragen fick man olika svar.
10
– Vadå? Att grisa säger man väl inte? Emil var tveksam. – Att grisa ned sig kan man säga. Och man kan säga att man ormar sig om man vrider sig som en mask. Och man kan säga att man maskar om man inte skyndar sig. Men man brukar inte säga att hästa sig. – Det är helt riktigt. Det brukar man inte säga, sa Märta i ett försök att avbryta Sokrates,
11
som annars kunde prata hur länge som helst när han tänkte högt. – Lagen byter plats så att vi kan fortsätta spela, ropade hon.
– Jag vet hur man gör när man tuppar sig, fortsatte Sokrates. Då mallar man sig. Och min pappa brukar säga att folk kör bil som höns. Fast det heter inte att hönsa sig. – Tack, Sokrates, det räcker nu. Märta blåste i visselpipan och såg på klockan. Varje lag skulle spela inne tio minuter och ute tio minuter. Men Sokrates kunde inte vara tyst, inte när han tänkte på djur. – Eller också kan man hästa sig, det är bara det att ingen har kommit på hur man gör. Man kanske går omkring på alla fyra och äter gräs och bajsar. Emil som just då skulle slå bollen fick ett skrattanfall. Han skrattade så att han missade och tappade slagträet på foten. – Nu är du tyst, Sokrates. Annars sabbar du för vårt lag. Emil tog upp det runda slagträet igen. Alva var brännare. Hon såg på honom och plötsligt började hon också att skratta och Emil missade igen.
13
– Man kan faktiskt apa sig, sa Sokrates allvarligt och hela klassen brast ut i ett gapskratt. Seriöst! Sokrates gjorde några galna miner för att visa hur man gör när man apar sig. Emil hade bara ett slag kvar. Han valde mellan det platta träet och det runda. Om han tog det platta skulle det kanske bli lyra. Rudolf Bråkensvärd stod långt fram och var beredd att
14
fånga bollen. Om Emil tog det runda var det större risk att han skulle missa. Emil tog ändå upp det runda. Han koncentrerade sig allt han kunde och tänkte slå hårt och långt. – Att snoka … man kan snoka upp hemligheter! Sokrates log med hela ansiktet för att han hade kommit på ett nytt djur. Emil missade för tredje gången.
– Du skulle vara tyst, Sokrates! – Du är en sopa, Emil. Helt värdelös! vrålade Rudolf. Och Sokrates är ett pucko. – Så säger vi inte till varandra! sa fröken Märta. Alla kan missa.
– Det var faktiskt inte mitt fel, mumlade Emil och gav bollen till Ubbe som stod efter honom. Ubbe fick in en fullträff innan Sokrates hann säga något mer. Ubbe och Emil sprang det fortaste de kunde. Precis när Emil skulle springa i
16
mål sträckte Rudolf ut benet så att Emil ramlade. – Bränd! ropade Alva och fångade bollen. – Hur gick det, Emil? frågade fröken. Emil svarade inte. Det gjorde väldigt ont i knäet och han var nära att börja gråta. – Det var Rudolfs fel att Emil ramlade, sa Alva. Emil skulle inte ha blivit bränd om inte Rudolf lagt krokben för honom. – Skvallerbytta! Rudolf gav Alva en arg blick. Men Alva var arg tillbaka. – Jag säger sanningen. Jag tänker inte vara tyst. Du ska inte komma undan när du gör elaka saker. Jag är inte rädd för dej. Rudolf, som var mycket längre än Alva, började trumma henne i huvudet med det platta slagträet. – Här låter det ihåligt. Alva är en dummatrumma. – Aj, det gör ont. Mitt huvud behöver vara helt så jag kan tänka när jag ska planera min födelsedagsfest!
17
Fröken Märta hade fullt upp med Sokrates som snubblat på sina skosnören. Hon hade inte märkt att det var bråk. Men hon hörde ordet födelsedag.
18
– När det gäller födelsedagar har vi en regel i klassen, det hoppas jag att ni kommer ihåg. Man får bara lämna inbjudningskorten i skolan om alla i klassen är bjudna. – Varför då? frågade Sokrates. – För att de som inte blir bjudna kan bli ledsna om alla andra får inbjudningskort. – Men om man bara vill bjuda några stycken, hur gör man då? frågade Alva. – Då får man skicka brev hemifrån, sa fröken Märta.
”Anna Janssons barndeckare är här för att stanna.” Andreas Palmaer, DN
ETT FALL FÖR EMIL WERN! Emil verkar vara den enda som inte har fått någon inbjudan till Alvas kalas. Men allt visar sig vara ett stort missförstånd. Det är inte bara Emils inbjudan som är borta. Någon har stulit all post ur brevlådan på Stora torget – ett solklart fall för Emil Werns detektivbyrå!
I S B N 978-91-29-69421-5
9
789129 694215