Barrvithätta, Hemimycena lactea, 6 mm. Dessa små exemplar av arten växer på ett förmultnande tallbarr som sticker upp ur mossan. Barrvithättans bräckliga fot kan bli uppemot 50 mm.
ÄN LEVER SKOGEN JOHN HALLMÉN ROINE MAGNUSSON PELLE SVENSSON
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2013 John Hallmén, Jonas Jernberg, Roine Magnusson, Pelle Svensson och Norstedts, Stockholm Formgivning: Petter Antonisen/Helen Österlund Typsnitt: Indigo, Gill sans Papper: Respecta, FSC®, 150 g Fedrigoni Tatami white, FSC®, 150 g Pärmöverdrag: Efalin, mörkgrön. Producent: Jonas Jernberg/Creabok Tryckt hos STIGE, Turin 2013 ISBN 978-91-1-304975-5
Hösten 2010 beslutades vid COP10-mötet i Nagoya att länderna bakom konventionen om biologisk mångfald (CBD, Convention on Biological Diversity) ska skydda 17 procent av sina skogar långsiktigt. Sverige hävdade 20 procent. Totalt finns 12 procent av världens skogar i skyddade områden. I Sverige är det mindre än 5 procent.
13
Lyssna till Gammelskogens sång, specialskriven musik till denna bok av Björn J:son Lindh. www.bjson.se
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
DET FINNS SKOG. OCH SÅ FINNS DET RIKTIG SKOG
29
UNDER ÅRMILJONER HAR SKOGEN LÄKT SIG SJÄLV. MEN NU...?
47
GAMMELSKOGEN OCH VÄXTHUSEFFEKTEN
65
DET FINNS INGET SÅ LEVANDE SOM ETT DÖTT TRÄD
85
DÅ FÅR DU HÖRA ARTERNAS BERÄTTELSE
101
BARKPLATTBAGGENS BÄSTA VÄN
127
TÄNK OM GAMMELSKOGEN ÄR MER VÄRD ORÖRD ÄN AVVERKAD
141
SKOGEN I VÅR SJÄL
159
I VÄNTAN
197
JAG ÄR GAMMELSKOGEN
211
Rötträklokrypare, Allochernes wideri. Klokrypare är spindeldjur, släkt med spindlar och skorpioner. Den här arten är 2,5 mm och lever under bark och i mulm inuti döda träd. Klokryparna är små rovdjur som dödar sitt byte genom att injicera gift genom sina klor. Favoritfödan består av små kvalster och hoppstjärtar.
38
En harkrankhona av arten Tanyptera atrata, 25 mm, använder sin spetsigt utdragna bakkropp till att lägga ägg i springor och håligheter i en gammal trädstam. På ena frambenet har en liftare klamrat sig fast, en mulmklokrypare, Pselaphochernes scorpioides, 2 mm. Klokrypare har begränsade möjligheter att sprida sig för egen maskin eftersom de saknar vingar, kryper långsamt och har dåligt utvecklad syn. Istället utnyttjar många klokrypare som bilden visar flygande insekter för att öka sin spridningsförmåga.
Det finns inget så levande som ett dött träd Det har lagt sig till ro nu. Grått och ihåligt har det dragit sin sista suck. För hundratals år sedan trängde det igenom markytan och såg dagsljuset för första gången. Det ljus som drivit på färden upp från den fuktiga jorden till världen där uppe. Det måste vara som för ett barn som lämnar sin mors inre. En chock, en explosion av nya intryck. Eller är en liten planta av fur eller gran bättre förberedd att möta världen än ett människobarn? Det får klara sig själv direkt. Näring finns det gott om. Det suger i sig vad det behöver ur den jord det kom ifrån. Växer sig resligt och starkt. Blir ståtligare än de flesta. Ser andra plantor tränga upp underifrån. Ser upp till de träd som är större och kraftigare än den själv. Runt vårt träd tar åldern hos andra träd ut sin rätt. De tappar sin forna lyster, mister sin prakt, torkar och dör till slut där de står. Efter ännu en tid hörs då och då dova dunsar när de faller, ett efter ett. Några faller på varandra, som i en sista omfamning. Många hundra år senare faller även vårt träd. Det ser ruttet och skadat ut där det ligger. Men dött är det inte. Tvärtom. Det har sällan varit så levande. Stående torrakor och liggande döda träd i olika nedbrytningsstadier är en bra livsmiljö för många hotade djur och växter. Ved är mat för massorna. För många svampar och insekter är det deras främsta föda. Några livnär sig på de lättåtkomliga delarna av veden, andra har förmågan att bryta ner den svårsmälta cellulosan och ligninet, trädets eget klister som binder samman träfibrerna. Många mossor och lavar är beroende av död ved för att växa och utvecklas. I norra Sverige är majoriteten av de rödlistade skogsmossorna beroende av murknade lågor och de mest krävande arterna föredrar grova lågor i sena nedbrytningsstadier. För många lavar är de döda stående träden i form av högstubbar och torrakor viktiga. I kulturskogar är död ved en bristvara. I gammelskogar, som tillåts leva
85
i en skyddad tillvaro, förekommer den naturligt i större mängder. Vid skogsbrand kan en del död ved förbrukas, men merparten blir ofta kvar i bestånden och förser övriga delar av ekosystemet med stora mängder organiskt material; en förutsättning för växtkraft och utveckling. Den sotsvarta praktbaggen, till exempel, kommer till brandfält för att para sig när det fortfarande är varmt. Död ved ger den gamla skogen liv. Tänk på det, när du vandrar i en gammelskog och stöter på ett grått och ihåligt träd som lagt sig till ro på marken.
Här ser du några av trädens olika faser. Växande ungt träd, moget träd, stående torraka och låga.
GRANLÅGA En granlåga är alltid en gran som ligger som död ved. Trädet har långsamt dödats av till exempel insekter eller vedsvampar och veden har brutits ned under en lång tid innan trädet faller omkull. Granlågan har en stor biologisk mångfald i fallögonblicket eftersom den redan är angripen av olika organismer. GRANVINDFÄLLE Till skillnad mot lågan är vindfället ett levande träd som faller på grund av till exempel en storm. När en sådan gran faller följer hela roten med upp ur jorden. Trots att granen faller fortsätter den ofta att leva om tillräckligt många rottrådar har kontakt med marken. Ett vindfälle som lever kämpar med näbbar och klor mot rötsvampar och insekter. Till slut blir granen ändå så svag att den faller offer för de organismer som vill föda sig på den. Den blir till död ved, och därmed en granlåga.
86
Ädelguldbagge, Gnorimus nobilis, 17 mm. Denna grönskimrande skalbagge påminner till utseendet om den mycket vanligare gräsgröna guldbaggen Cetonia aurata. Ädelguldbaggen ställer högre krav på larvernas utvecklingsmiljö och är beroende av mulmen inuti ihåliga stammar och grova grenar av ädellövträd såsom ek, lind och bok.
124