9789176790298

Översättning: Christina Stalby

www.massolit.se Copyright © Mary Louise Kelly 2015 Published by arrangement with Levine Greenberg Rostan Literary Agency and Ulf Töregård Agency AB Svensk utgåva © 2016 Massolit Förlag, Massolit Förlagsgrupp AB Originalets titel The Bullet Omslagsbilder vladimirfloyd/Dollar Photo Club Omslag Maria Sundberg/Art by Sundberg Sättning Kapish produktion Tryck ScandBook AB, Falun 2016 ISBN 978-91-7679-029-8

Den som studerar historia får alltid lära sig att människan är en mycket invecklad mekanism, som inte är ond eller god utan både ond och god. Det goda kommer av det onda och det onda av det goda, och djävulen tar den som kommer sist.

– Robert Penn Warren, Alla kungens män

M

an tror att man känner människorna man vuxit upp med.

När de har funnits vid ens sida hela livet. Man känner deras röster, händernas form, vet vad som får dem att skratta. Man känner deras hjärtan.

Men det visar sig att man inte vet något om deras tankar. Inte på riktigt, inte fullt ut. Alla människor har hemligheter, och inte bara sådant de undanhåller för en, utan hemligheter om en. Saker som de hoppas att man aldrig ska få reda på. Man kan dela sitt hem med någon, dela alla de fåniga småsakerna i livet, dela tvål, sockerskål, skor – utan att ana någonting.

Man tror att man känner någon.

Sedan en dag så springer man. Springer på riktigt, det bränner i lungorna, benen pumpar. För rädd för att stanna och se sig om.

Det visar sig att jag har sprungit i hela mitt liv. Jag har bara aldrig insett det.

Jag ska berätta för dig hur det är att springa.

Jag ska berätta en historia om rädsla.

DEL ETT

Washington

Ett

J

ag heter Caroline Cashion, och jag är den osannolika hjältinnan i den här berättelsen. Med tanke på allt våld som väntar hade du nog väntat dig någon annan. En Lara Croft-typ. Ung och vacker, med spända biceps och lårhölster, eller hur? Erkänn.

Ja okej, jag är väl ganska söt. Jag har långt, mörkt hår, ögon som smält choklad och timglashöfter. Jag ser männens blickar.

Men det finns inga hölster fastspända på de här låren. Till att börja med är jag trettiosju. Inte gammal, inte än, men gammal nog att veta bättre.

Sedan är det det här med vad jag gör på dagarna. Jag sitter i biblioteket och studerar texter av döda vita män. Jag är akademiker, professor vid fakulteten för språk och lingvistik på George­towns universitet. Min inriktning är franskt artonhundratal: Balzac, Flaubert, Stendhal, Zola. Universitetet är generöst nog att låta mig åka till Paris ungefär en gång om året, men för det mesta hittar man mig i biblioteket på universitetsområdet, med glasögonen glidande nerför näsryggen, begravd bland gamla böcker. Efter några timmar reser jag mig, går över universitetsområdet för att hålla en föreläsning, bannar en student som ber om uppskov med en inlämningsuppgift – och sedan återgår jag till mina böcker. Jag läser med benen instoppade under mig, i en mjuk, blå fåtölj i ett

13

soligt hörn på mitt arbetsrum på fjärde våningen. Jag är oftast här på kvällen också och dricker te, skriver, rättar. Börjar du få en bild av hur mina dagar ser ut? Mitt liv är precis så trist som det låter.

Men det var för att jag gjorde just detta, för att jag följde just denna rutin, som det kom sig att jag bokade in läkarbesöket som förändrade allt.

Jag hade haft ont i handleden i flera månader. Först pirrade det bara till då och då. Det övergick i häftig smärta som strålade ut i fingrarna. Smärtan blev värre och värre, till dess att fingrarna var så fumliga och greppet så svagt att jag knappt kunde bära mina väskor. Doktorns utlåtande var att jag satt för mycket vid datorn.

För länge hukad över böcker. För att vara exakt – jag gillar att vara exakt – fick jag diagnosen KTS. Karpaltunnelsyndrom. Han föreslog att jag skulle bära handledsstöd på natten och höja tangentbordet. Det hjälpte, men inte mycket.

Därför befann jag mig så en morgon i väntrummet på Washington Radiology Associates. Jag skulle genomgå en magnetkameraundersökning, för att ”utesluta ledinflammation och för att gå till botten med det hela”, som min doktor uttryckte det.

Det var onsdag morgon den 9 oktober. Morgonen då allt började.

14

Två ONSDAG 9 OKTOBER 2013

V

äntrummet på Washington Radiology var ett udda ställe. Där fanns det sedvanliga väntrumsutbudet av sönderbläddrade tidningar, kartongen med näsdukar och en överdimensionerad pumpflaska med handsprit. Men på grund av strålningen var dörren in mot undersökningsrummen gjord av massivt stål. På en stor skylt stod det VARNING! OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE – ­K RAFTIGT MAGNETFÄLT – KAN ORSAKA ALLVARLIGA SKADOR. För att se till att man verkligen hade förstått poängen fanns en bild på en enorm magnet som omgavs av sprakande blixtar. När man satt och väntade kändes det lite som att vänta på att bli eskorterad in i ett kärnkraftverk.

Jag bläddrade igenom en broschyr. Kliniken erbjöd mammografier, ultraljud, biopsier och något med det illavarslande namnet nukleärmedicin. Och sedan kom den magnetiska resonanstomografin. Det som jag var där för. ”Ms Cashion?”

Jag reste mig.

En ung kvinna i bussarong visade mig genom ståldörren och in i ett omklädningsrum. ”Ta av dig allting”, sa hon. ”Knyt den på framsidan.” Hon räckte mig en hopvikt pappersrock och strumpor, och sedan försvann hon.

15

Jag började dra av mig kläderna. Lager av kashmir och mocka.

En före detta pojkvän sa en gång att jag var gjord för att bära vinterkläder, att till och med när jag var naken rörde jag mig som om jag var klädd i sammet. Det låg någonting i det. Året runt klär jag mig i nyanser av plommon och tobak och vin. Fylliga färger. Jag kör inte med pastell.

Sjuksköterskan kom tillbaka och förklarade hur undersökningen skulle gå till. Jag skulle ligga ner på en smal brits som hon skulle föra in i den stora tubformade skannern. Sedan skulle jag ligga stilla i fyrtio minuter. Jag fick inte skruva på mig, inte blinka. Jag skulle till och med försöka undvika att ta djupa andetag. Hon gav mig öronproppar och en nödknapp att använda ifall jag drabbades av klaustrofobi.

Den behövdes inte. MR-undersökningen var himmelsk. Hur kan man inte tycka om att få fyrtio extra minuter en vanlig vardagsmorgon till att bara ligga helt stilla i ett varmt, avskilt utrymme? Maskinen surrade med ett högt, rytmiskt, knackande läte.

Jag höll nästan på att somna.

Efteråt följde sjuksköterskan med mig ut i omklädningsrummet. Hon harklade sig och stirrade på mig. ”Nu kommer vi att skicka bilderna till doktor Will Zartman. Det är väl honom du går till?”

Jag nickade. Hon stirrade fortfarande på mig med ett nyfiket ansiktsuttryck. ”Var det något mer?” ”Nej, nej.” Hon fnissade blygt. ”Jag undrar bara … alltså, hur gick det till?” Hon nuddade sin nacke med ena handen. ”Vad då?” ”Alltså … den här.” Om igen, handen som snuddar nacken. ”Förlåt, jag förstår faktiskt inte riktigt vad du pratar om.” ”Kulan”, sa hon. ”Hur fick du den där kulan i nacken?”

16

Visst är det makalöst? Hur livet kan förändras, bara så där, g­ enom ett par ord från en främling? När man senare tänker tillbaka inser man – det var det. Det var det ögonblicket som klöv livet i två kapitel. ”Innan jag visste” och ”Efter”.

Men jag var inte där än. Jag levde fortfarande helt och fullt i ”Innan”.

Jag tog K Street tillbaka till universitetet, en skön promenad den här friska höstdagen. Det skulle ta en halvtimme att promenera till biblioteket. Ingen brådska. Jag hade ingen undervisning förrän efter lunch. Mötet med MR-sjuksköterskan hade snarare roat än oroat mig. Självklart hade jag ingen kula i nacken. Det skulle ju innebära att jag hade blivit skjuten. Vilket jag naturligtvis aldrig hade blivit. Det är inte något man glömmer. Sjuksköterskan måste ha varit oerfaren. Hon måste ha tagit fel på en skugga på skärmen eller något liknande. Hur som helst skulle det bli en rolig anekdot att berätta på en middagsbjudning någon gång.

Jag tog upp telefonen för att berätta nyheten för min doktor. Jag gillade Will Zartman. Han tillhörde en ovanlig skara läkare: han svarade i telefon, lyssnade uppmärksamt och oftast ringde han in mina recept utan att ens behöva träffa mig. Antagligen hjälpte det att jag aldrig var sjuk och därför sällan besvärade honom. Innan den här smärtan i handleden dök upp hade jag inte talat med honom på flera månader.

Nu hörde han som vanligt noga på vad jag hade att säga, och sedan bad han mig dröja kvar. När han kom tillbaka några minuter senare lät han tankfull. ”Jag tittar på bilderna från undersökningen nu. De har redan mejlat över dem. Det är … hon har rätt, du har något där.” ”Menar du en skugga eller något?” ”Nej … något av metall.” ”Det kan inte stämma.”

17

”Det ligger inkilat mot ryggraden. Lite svårt att få syn på. Har du opererat nacken eller axlarna någon gång?” ”Va? Nej.” ”Ibland tappar man saker. Operationsinstrument, klämmor, sådana saker. Kirurgen märker det inte ens utan syr ihop såret. Det händer då och då. Hur som helst skulle jag inte oroa mig. Vi får en bättre bild från röntgenplåtarna.” ”Måste jag göra en röntgen?” suckade jag. ”Det är nog bäst. Jag bokar en tid.”

Jag tackade och sa hej då. Handleden värkte. Medan jag gick gnuggade jag i små cirklar mot stället där man känner efter pulsen.

Det var besvärligt att behöva avsätta tid för ytterligare ett läkarbesök. Möten som skulle ta en timme hade en tendens att växa och ta upp en halv dag. Men undervisningen den här terminen var inte så betungande. Jag skulle kunna ta mig tid. Och trots allt kunde jag inte låta bli att vara lite nyfiken.

Den kvällen åkte jag hem till mina föräldrar på middag.

Med tanke på att jag är en vuxen kvinna på trettiosju år händer det nog lite för ofta. Mina föräldrar och jag står varandra nära. Vi talar med varandra varje dag, ibland flera gånger. Oftast brukar jag ringa mamma på morgonen medan jag donar i köket och gör i ordning min första kopp te. Vi diskuterar dagens rubriker och de böcker vi läste innan vi somnade kvällen före.

Jag bor nämligen ensam. Jag är en gammal ungmö. Ordet är inte modernt, men det är rättvisande. Jag är inte gift och har aldrig varit det. Jag har aldrig hittat någon som jag har tyckt tillräckligt mycket om. Det passar mig bra, jag odlar mina egna tankar. Jag är inte blyg, tvärtom. Men jag är introvert. Det är inte många som förstår skillnaden.

18

I stället för en make har jag skaffat mig en krets nära väninnor.

Jag tar mig älskare när jag känner för det. Ännu ett gammalmodigt uttryck, men återigen – rättvisande. Och så träffar jag mina föräldrar. De bor nära mig i Cleveland Park, ett område med breda trottoarer och fashionabla gamla villor som hyser journalister och advokater och andra representanter från Washingtons intellektuella klasser. Mina föräldrar bor i ett hus med gul fjällpanel, stor veranda och utsikt mot National Cathedrals stentorn. Det är huset som jag och mina bröder växte upp i, ett kvarter från skolan där vi alla tre lärde oss läsa och skriva. Mina bröder är båda över fyrtio nu, och mina föräldrar en bra bit över sjuttio. Men de verkar inte ha några tankar på att vilja byta till något mindre. Jag tror att de gillar att se mina brorsbarn härja runt i huset, och drämma lacrosse­k lubbor och basebollträn i samma gamla dörrkarmar som fick utstå mina bröders misshandel. En bänk i badrummet på övervåningen har ett brännmärke från mina egna tonår, när jag överhettade en locktång genom att vrida upp den till max innan jag tankspritt åkte hem till en kompis och sov över. Kort och gott känns mina föräldrars hus fortfarande som hemma.

Det samt det faktum att jag tycker om att vara med dem, och en inte obetydlig tredje anledning till att jag äter middag där flera gånger i veckan är min mammas matlagning. Hon struntar högaktningsfullt i både kolesterolvarningar och kaloritabeller när hon lagar mat och serverar stora portioner gryta från receptböcker som slutade tryckas på 1970-talet. Den här kvällen tog hon ut en kycklingpaj ur ugnen. Jag visste av erfarenhet att den innehöll en hel påse frysta morötter och ärter och massor av matfett, och att den skulle smaka underbart.

Jag väntade tills vi hade satt oss och alla hade fått vin i glasen innan jag började berätta: ”Ni kan aldrig ana vad som hände när jag var hos doktorn i morse. Världens konstigaste sak.”

19

”Åh, det var väl inte handleden igen?” frågade mamma. ”Börjar den kännas bättre?” ”Nej. Men de försöker ta reda på vad som är fel, varför handledsstödet inte hjälper. Jag gjorde en magnetkameraundersökning i morse …” ”Vilken handled är det nu igen?” avbröt pappa. ”Höger.” Jag höll upp handen. ”Men de gör en MR över hela överkroppen för att se var det finns svullnader, om något inte ligger i rätt läge, sådana saker. Just när jag skulle gå därifrån kom sjuksköterskan framrusande, helt uppe i varv. Hon frågade – hur galet låter inte det här? – hon frågade: ’Hur fick du den där kulan i nacken?’ Jag gjorde en paus för att få till en dramatisk effekt. ”En kula i nacken. Kan ni tänka er?”

Man måste verkligen känna min pappa väl för att se att han ryckte till. Käken spändes lite, en liten tillstymmelse till rörelse.

Jag tittade på mamma. Hon såg ner i tallriken, djupt fokuserad på sin paj, och jagade ärtor runt tallriken med gaffeln.

De var tysta. Inte den reaktion som jag hade förväntat mig. ”Jösses”, fick pappa ur sig till slut. ”Vad sa du då?”

Jag gav honom en konstig blick. ”Jag sa att hon måste ha tagit fel så klart. Man ska ju ligga still medan de gör undersökningen.

Men jag måste ha rört på mig. Det kanske gör att det blir skuggor på bilden.”

Han nickade. ”Ja, precis. Ja, det låter som ett riktigt äventyr.”

Han vände sig till mamma. ”Kycklingen är underbar. Kan jag få lite till?”

De satt och tuggade. ”Var det allt?” undrade jag. ”Är det er reaktion? Jag trodde att ni skulle skratta ihjäl er.” ”Ja, men du sa ju själv att det antagligen beror på att sjuksköters­ kan gjorde ett misstag”, sa pappa.

20

”Älskling, vi är bara oroliga”, sa mamma. ”Jag tycker inte om tanken på att du har ont. Jag hoppas att det här med handleden går över snart.”

Jag suckade. ”Jag också. Och nu måste jag tillbaka och göra en röntgenundersökning. Jag kommer att vara gipsad från topp till tå innan de är färdiga med mig.”

Mina föräldrar såg på varandra. ”Jag skojade. Jag mår bra.”

Mamma öppnade munnen för att säga något, sedan ändrade hon sig. Middagen fortsatte. Samtalet gick vidare till en gammal Brando-film de just hade sett. Men pappa darrade på handen när han fyllde på vinglasen. Han såg att jag lade märke till det och låtsades böja sig ner och klappa hunden. ”Det är åldern”, sa han och gjorde en grimas när han lutade sig tillbaka igen. ”Snart kommer jag att bli senil.”

När vi reste oss från bordet såg jag att mamma och pappa utbytte ännu en blick. Par som varit gifta länge utvecklar ett alldeles eget språk, ett där man inte behöver ord för att kommunicera. Jag kunde inte tolka allt de sa till varandra. Bara tillräckligt för att förstå att det var något som de valde att inte berätta för mig.

21

Tre TORSDAG 10 OKTOBER 2013

R

öntgenbilderna var sensationella.

Till skillnad från mina bröder var jag ett stillsamt barn som inte bröt benen eller behövde åka till akuten sent på kvällen.

Jag ägnar mig inte åt skidåkning eller mountainbike eller ridning eller några andra farliga aktiviteter över huvud taget, om jag kan undvika det. Som jag sa är jag ingen Lara Croft. Och därför har jag – bortsett från tandläkarbesöken och de suddiga bilderna på mina kindtänder därifrån – aldrig blivit röntgad, aldrig sett skymten av min kropps inre arkitektur.

Jag tyckte att det var fascinerande, spelet mellan det mörka och det ljusa, nyanser av silver och kol och krita. Man kunde se de långa, delade tandrötterna. De hade skarpare konturer än på bilderna som jag sett hos tandläkaren. Den här apparaten måste vara av bättre kvalitet. Längre ner kom nackens sköra båge, kotorna i en prydlig stapel. Hudens och musklernas mjuka vävnad syntes som en spöklik dimma. Röntgenbilden var vacker, på sitt sätt.

Den var också otvetydig. Jag hade ännu inte sett bilderna från gårdagens MR-undersökning, så jag kunde inte jämföra dem. Men sköterskan hade haft fullständigt, obestridligt rätt.

Kulan lyste. Den lyste kritvit, till och med ljusare än metallfyllningarna i mina tänder. Ju högre densitet ett föremål har, desto

22

ljusare blir det på en röntgenbild. Och kulan var förmodligen gjord av bly. Den såg ut att vara ett par centimeter lång, smalare i ena änden. Spetsen pekade ner mot mina axlar. Den platta änden låg nära nedre delen av skallbenet.

Jag såg skeptiskt på bilden. Det kunde helt enkelt inte vara sant.

Jag blinkade om och om igen, såg bort, såg dit igen – och den var fortfarande kvar med sitt spöklika sken. Mina tankar fladdrade runt i cirklar av cartesiansk logik. Där har vi franskaforskaren i mig: Je pense, donc je suis. Jag tänker, alltså finns jag. Jag tvivlar på att kulan finns där, alltså måste den finnas. Nej, det stämde inte. Men jag var för snurrig för att få ordning på det. René Descartes försökte aldrig ägna sig åt filosofi med en kula inbäddad farligt nära hjärnan.

En kula. Gode Gud. Jag satt på en undersökningsbrits på andra våningen i läkarmottagningen på M Street. Doktor Zartman har sin mottagning i samma byggnad. Han hade ringt en vän som var radiolog och lyckats få en läkartid under lunchen. Nu satt röntgenläkaren och såg fram och tillbaka mellan mig och min röntgenbild, som belystes av en platt skärm som hängde på väggen.

Han var storögd, med ett ansiktsuttryck som var en blandning av upphetsning och fasa. ”Hade du verkligen ingen aning om att den sitter där?” ”Nej.” ”Sa du att du redan hade gjort en MR-undersökning? Har du den bilden med dig?” ”Nej.” Jag rynkade pannan. ”Doktor Zartman har den. Vi kan be honom …” ”Apropå det, du ska nog inte göra om det.” ”Vad?” ”Gör ingen mer MR. Maskinen är en enda stor magnet. Det är det som M:et står för. Och du har en stor metallklump i nacken. Å andra sidan … Bly är inte magnetiskt.” Han lade huvudet på

23

sned och funderade. ”Fast om det är en legering … eller om det sitter metallfragment …”

Han såg på röntgenbilden igen. ”Nej, det är inte värt att ta risken. Kulan ligger precis vid ryggraden. Det går stora blodkärl runt den. Det är inte bra om den rör på sig.”

Jag svalde. Det kändes som om rummet krympte. ”Får jag känna?” Han lade sin hand på min nacke. Klämde försiktigt uppåt och neråt. ”Jag känner ingen utbuktning. Ingen subkutan ärrvävnad som jag kan känna. Var är ärret?” ”Jag vet inte.” ”Kanske här någonstans?” Hans fingrar rörde sig uppåt, masserade den nedre delen av bakhuvudet. ”Jag sa att jag inte vet. Jag visste inte ens att den sitter där.” ”Så du vet inte hur länge du har haft den där?” ”Ingen aning. Jag har ingen aning. Jag vet inte vad jag ska säga.”

Hans ögon smalnade. ”Det låter väldigt … ovanligt. Man borde ju minnas att man blivit skjuten. Särskilt om man blev skjuten i nacken.” ”Jag håller med. Vart vill du komma?” ”Det är bara det att – förlåt, jag vet inte hur jag ska säga det här – men jag har svårt att tro att du verkligen inte hade någon aning om att du går omkring med en kula i nacken.”

Jag blängde på honom. ”Då är vi väl två, då. Två som tycker att det här …” Jag knackade med fingrarna mot skärmen. ”Att det här inte går att få ihop.”

”Jag kan verkligen inte ett skit om vapen. Eller ammunition.

Men du kan ge dig fan på att det inte är en kirurgisk klammer som någon har tappat.”

Will Zartman och jag satt bredvid varandra på hans mottag-

24

ning, med ögonen klistrade på bilden av min nacke på hans datorskärm. Han var ungdomlig för att vara läkare, inte mycket äldre än jag. Jag kände honom inte särskilt väl. Men jag kände mig lugnad av hans reaktion. Han verkade vara lika förbryllad som jag, osäker på om rätt reaktion vore att få panik och springa ut i väntrummet eller att fnittra åt det absurda i situationen. ”Du menar på allvar att du inte hade en aning om att den sitter där?”

Jag började ana att jag skulle få höra den frågan många gånger. ”Nej, jag hade verkligen inte det.” ”Och du har aldrig haft ont? Aldrig känt dig stel i nacken, ingen stickande känsla?” ”Nja …” Jag rörde försiktigt höger hand upp och ner. ”Du känner ju till det här med handleden. Jag vet inte om det har med det här att göra.” ”Nej, inte jag heller.” Han vände sig mot skärmen igen. ”Jag antar att frågan just nu är om vi ska försöka ta bort kulan eller inte. Jag kan komma på alla möjliga risker med att ta bort den. Å andra sidan kan jag komma på alla möjliga risker med att låta den vara kvar också. Blyförgiftning till exempel.” Han skrev något i ett anteckningsblock. ”Jag tror att nästa steg för dig bör vara att träffa en neurokirurg. Men först vill jag bara titta lite närmare.”

Han höll undan mitt mörka vågiga hår och böjde sig fram. ”Det finns inget ärr.” ”Jag vet.” ”Jag vet att jag redan har frågat, men visst har du aldrig blivit opererad? Ovanför midjan?” ”Nej, jag har aldrig genomgått någon operation, punkt slut. Inte som jag kan komma på. Jag kan svara på din nästa fråga också: nej, jag har aldrig blivit skjuten heller. Som din röntgenläkarkompis så vänligt påpekade är det en händelse i livet som man brukar minnas.”

25

Doktor Zartman tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka. ”Jag har aldrig sett något liknande. Jag menar, kulor brukar inte dyka upp ur tomma intet. Den här måste ju ha hamnat mitt i nacken på dig på något sätt. Har du verkligen ingen aning om hur det gick till?” ”Du kan fråga hur många gånger du vill. Svaret är fortfarande nej.” ”Vad säger dina föräldrar?” ”De …” Jag tvekade. ”De verkar inte veta något.”

Han måste ha hört något i mitt tonfall för han såg upp. ”Vad menar du med att de ’inte verkar veta något’?” ”Jag nämnde det för dem i går kväll. Att MR-undersökningen hade visat något som såg ut som en kula. Det var så skrattretande.

Men deras reaktion var … man kan väl säga att den var lite udda.” ”På vilket sätt?”

Jag tänkte efter en stund och försökte hitta rätt ord. ”Illa till mods. De verkade bli illa till mods. Men det är väl normalt?” Plötsligt kände jag mig beskyddande. ”Det är väl helt normalt för en förälder att känna sig illa till mods när dottern har ont och tvingas genomgå medicinska undersökningar och sedan meddelar att resultatet var besynnerligt. Hur skulle dina föräldrar reagera om du berättade för dem att du kanske hade en kula i nacken?”

Han nickade. ”Du har rätt. Men ändå. Någon måste veta vad som hände. Du borde prata med dem igen.”

När jag körde hem till mina föräldrar var jag fylld av bävan.

Det kändes som om samtalet jag snart skulle ha med dem kunde gå på två sätt. Det var möjligt – snarare troligt – att de inte visste något. Men det var en klen tröst. Jag hade ju trots allt en kula i nacken. Om inte mina föräldrar visste något om den, vem skulle då göra det?

26

Det ännu mer oroande alternativet var att de faktiskt visste något. Jag mindes hur pappa hade darrat på handen under middagen.

Hur mamma hade föst omkring ärter på tallriken och vägrat möta min blick. Det kunde inte vara några goda nyheter, ingen gemytlig version av en historia som slutar med att en kula kilat fast sig i min nacke. Men hur hemskt kunde det vara? Vad som än hade hänt verkade jag inte ha tagit någon större skada. Så varför hade de då inte berättat något för mig?

Den enda tänkbara förklaringen som jag kunde komma på hade med mina bröder att göra. I dag var båda ansedda, gifta och engagerade i den lokala golfklubben. Sammanlagt sex barn, plus huslån och aktieportföljer och regelbundna golfrundor – alla symboler för medelklass och medelålder. Men som barn hade de varit vilda. Än i dag vägrar vår granne på andra sidan gatan att tala med dem. Hon hyser fortfarande agg mot dem, trettiofem år senare.

Så länge sedan var det som de sköt sönder hennes sovrumsfönster.

Jag var liten när det hände, så jag har inget minne av det. Mina bröder har dock berättat att de hade fått luftgevär av vår morbror i julklapp. Båda två var usla skyttar, och de hade övat genom att försöka skjuta prick på en ekorre som bodde i magnolian utanför deras fönster. (I den version som har berättats vidare i familjen blev de bättre på att sikta, och till slut sköt de ekorren, och de lämnade den – tydligen som någon form av botgöring – på grannens dörrmatta. Det kanske var klyftigt av henne att hålla sig undan dem under alla dessa år.) Men, för att återgå till ämnet, kunde det vara så att de även hade skjutit mig? När jag var för liten för att minnas det?

Inte särskilt troligt. Om de inte hade kommit undan med att skjuta sönder grannens fönster skulle de aldrig ha kommit undan med att skjuta sin syster. Det skulle ha blivit en familjelegend, en sådan historia som berättas och förbättras vid bröllopsmiddagar

27

och fyrtioårsfester. Det fanns inte en chans att jag inte skulle ha fått reda på det. Sedan är det själva kulan också. Jag vet förmodligen ännu mindre om vapen och ammunition än doktor Zartman, men den där klumpen i min nacke såg mycket större och dödligare ut än något man laddar ett leksaksgevär med.

När jag körde mot Cleveland Park stannade jag gång på gång för att se på den. Radiologen hade skickat ett mejl med en JPEGversion av röntgenbilden. Vid varje trafikljus stannade jag och tog upp telefonen. Man kunde zooma tills kulan fyllde hela skärmen.

Sedan zooma ut, tills den bara var en liten vit ljusglimt inkilad mellan smala, grå halskotor.

Det var sen eftermiddag när jag körde in på uppfarten. Dagsljuset var på väg bort. Jag låste bilen och gick in i mina föräldrars hus som jag brukade: en rutinmässig knackning samtidigt som jag vred om nyckeln i låset.

Pappa satt vid köksbordet, böjd över ett korsord. Hans beagle Hunt struntade som vanligt i mig. Men pappa sken upp. ”Caroline! Jag hoppades att du skulle komma förbi. En synonym på sju bokstäver för …” ”Pappa.” Min röst höll inte. Jag visste inte hur jag skulle ställa frågan. I stället höll jag fram telefonen och lät honom se den epostade röntgenbilden.

Hans blick sa allt jag behövde veta. ”Åh herregud. Älskade vän.

Vi visste inte att den sitter kvar.”

28