9789113055978

sigrid comb체chen den umb채rliga

Av Sigrid Combüchen har tidigare utgivits: Ett rumsrent sällskap 1960 I norra Europa 1977 Värme 1980 Byron 1988 Korta och långa kapitel 1992 Om en dag man vaknar 1995 Parsifal 1998 En simtur i sundet 2003 Livsklättraren, en bok om Knut Hamsun 2006 Spill 2010

isbn 978-91-1-305597-8 © Sigrid Combüchen 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos Bookwell AB, Lettland 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

kontur

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet? Hon poserar med det hon behöver, omutlighet och litet kvinnlighet. Frisyren är en moderiktig valk men under valken är pannan bred och under den tittar hon utan att iaktta väjningsplikt.

Blus och klänning är skräddade för en flickaktig figur och så står hon där med handen innanför hängslet som en patron.

Hon tar sig på bröstet, uttänkt eftersom hon poserar. Hon är fyrtioett år gammal och skall snart iväg på långresa, på Exportföreningens uppdrag vara borta i månader, ett halvår, kanske år – hon vill till Misiones förutom Buenos Aires, till Paraguay och Brasilien, och visar upp ett kompetent reporteransikte och tar sig på bröstet som om hon inte hade något. Före avresan intervjuas hon i veckotidningen Idun av den unga Elin Wägner, som tycker hon är ”underlig”.

Tjugo år tidigare var hon student och skulle bli lärare eftersom det var främsta födkrok för kvinnor med utbildning.

Sedan har hon försörjt sig som skolföreståndare i småstäder och sedan som anställd i Sofi Almquists reformpedagogiska samskola på Nybrogatan i Stockholm, en värld för mest kvinnor och barn. Nu överger hon den utan saknad och öppnar 5

dörren till en karriär där män gör sig gällande. Hon är ingen novis, har redan förut tagit långa skolpauser och rest och gjort sig ett namn som globetrotter och reporter, nu skall hon vara bara det.

Alla i Stockholm (som räknas) vet vem hon är och många är med henne. Hon är Carl Larssons O du högt älskade lilla Ida Bäckmann och Klara Johansons vän, hon cirkulerar i salonger och frotterar sig med akademier. ”Ni är bestämt en god människa”, skriver Anna Branting när hennes senaste roman fått en inkännande recension av IB, som förstått att Hjalmar finns i det ömma mansporträttet. Stockholms inre kretsar beundrar en fjäderlätt kvinna som tycks gilla fritt fall, som har lätt för att bryta upp, som förlitar sig på det ovissa. För att spara ett par rubel hoppar hon ner i en främmande småbåt på Dnjepr och hoppas att den skall ta henne dit hon vill fastän inget språk är gemensamt för roddare och passagerare.

Brist på bekvämlighet är inget problem, kvalmiga tåg som i dygn skranglar över stäppen är priset för att få se oljan brinna på Kaspiska havet. Eller för att bevittna morgonen efter revolutionen i Odessa, Moskva, Asunción, Lourenço Marques. Hon rider herrsadel, det går alldeles utmärkt också med lång kjol.

Men några människor är emot henne. Och fler skall det bli.

Fem år efter denna posering med hand och hängsle ger hon ut en bok om sig själv och Gustaf Fröding och därefter är det socialt korrekt att beskriva henne som påflugen, mytoman, vampyr, harpya. Och när hon dött år 1950 kommer hennes trettioåriga korrespondens med Selma Lagerlöf under litteraturforskarnas lupp och samma ord går i repris. Föraktet biter sig fast i hennes biografi och glimmar till nästan var gång namnet nämns. Under hundra år har det traderats. Sådant som berättas på samma sätt om och om igen blir som en etablerad san6

ning. Det är en bakgrund till boken jag skriver.

Vad som inte syns på bilden är ett krossat hjärta. Fyra år tidigare hade hon med tvång blivit skild från Gustaf Fröding av hans familj och läkare. Och han behövde inte höra tuppar gala för att förneka henne. Han var känslomässig invalid. När han inte var akut sinnessjuk hade han ändå inga krafter över att älska någon annan, men han kunde låta sig bli älskad – hon var från början klar över att deras förhållande måste förbli ojämlikt. Hon skulle ge konkret. Och tolka hans mer indirekta bidrag som likvärdiga, det var hon med på. Sedan hände något.

Hans trolöshet när de förbjöd henne att komma till honom kunde förklaras med sjukdomen, han var inte stark. Hon förstod att han inte orkade eller ens gitte stå emot de människor som ville ha bort henne ur hans närhet. Men en dag fick hon för sig att han manipulerat hennes känslor bakom psykosens fasad, och då övergick ömhet i äckel.

Tre år efter det att porträttet togs* mötte hon Selma Lagerlöf på den internationella kvinnokonferens som hölls i Stockholm i juni 1911. Den berömda författaren var huvudtalare och hade kommit dit med sin vän Sophie Elkan. Ida Bäckmann kom ensam, just ilandstigen från en av sina många Rysslandsresor, trött och utan ärende. Fröding hade dött i februari samma år, när de konverserade kom han på tal och Selma fick höra hur Ida varit hans vän. Intresse väcktes, brevväxling inleddes. Av den framgår att Ida Bäckmann berättade allt och mer därtill, och så småningom skickade hon en psalmbok som Fröding gett henne med bådas namn inskrivna. Hon ville, hon måste ha den ur huset eftersom dess åsyn blivit henne en pina.

Selma betraktade denna dramatik. Vad hon i början tänkte * På Gustaf Fjæstads utställning på Konstakademien 1908.

7

om sanningshalten i Idas minnen får man spekulera om: ”När jag blir frisk skall jag koncentrera solen till en dryck åt dig”, påstod Ida att Gustaf skulle sagt till henne. Hon har skrivit det i ett av breven, där gör det ett förfluget intryck, verkar inte autentiskt. Man kan aldrig veta vad som sagts privat mellan två, men detta är ett för Fröding otypiskt pekoral. Selma Lagerlöf tycks dock ha respekterat Idas känsla som sådan, även när fakta om timmarna med Fröding lade sig i en skarv mellan verklighet och fiktion. Jag är författare, skrev hon i ett av svarsbreven. Inget mänskligt är mig främmande.

Selma trodde på de dödas efterliv. ”Jag tror de äro vida mer vetande än vi, men att de ha bra svårt att göra sig gällande, de kunna så att säga bara viska i vårt öra. Somliga människor höra dem, de flesta inte.”* Hon själv gjorde det. En höstkväll 1912 i Falun öppnade hon ett paket från Ida. Det innehöll ett porträtt av Fröding som började tala till henne. Det förmanade Selma att hjälpa Ida till harmoni och förståelse; hans väninnas äckel inför honom berodde på ett missförstånd.

Det betraktade sedan en sykorg gjord av ett bältdjur, som legat i samma paket. Han kommenterade den egendomliga souveniren och bad Selma hälsa Ida att ”kölden, som fanns i ditt hjärta skulle smälta”.

Den ville så gärna smälta. Hälsningen från andra sidan med Selma som medium överröstade Ida Bäckmanns skepsis mot ockultism,** tjugo års hängivenhet för Gustaf vann över några få års bitterhet. Islossning, översvämning. Snart därefter bör* Brev till Ida Bäckmann 28/3 1931 – de diskuterade den frågan helt i början och helt i slutet av sin bekantskap. ** Ida Bäckmann skriver i brev till Selma om att hon också får budskap från andra sidan, men är i brev till andra mer skeptisk mot sådana fenomen.

8

jade hon med Selma Lagerlöfs tillskyndan och uppmuntran att skriva boken Gustaf Fröding skildrad af Ida Bäckmann. *** En gång per år delas det ut ett litteraturpris i Ida Bäckmanns namn.

Liksom Nobel donerade hon kvarlåtenskap i stället för att dela ut det hela som arvslotter. Och befäste på samma sätt sitt namn för en eftervärld med liten kunskap om personen och hur förmögenheten uppstått.

Priset delas ut av Svenska Akademien och motsvarar i storlek donationen. Medan Nobelprisen går upp och ner med börsen och diskuteras ändlöst och bildar höjdpunkt i nationens sociala evenemangskalender, är Ida Bäckmanns pris ett brev på posten höst eller vår, en av många små författar- och språkvårdarlöner som räknas upp i Akademiens verksamhetsberättelse. Eftersom hon i litteraturhistorien är känd för att ha varit en kvarnsten runt snillens halsar – såvitt hon alls är känd – lägger namnet ingen prestige till pengarna. Samma sak gäller ju för de flesta namnpriser som fördelas. Vilka var alla de där goda borgarna som förlängt sin närvaro bland de levande med en donation? De kunde förstås ha skänkt på andra vis, anonymt. Donationsfonder är till sin art oscariansk kulturhistoria och kan i flock liknas vid en välskött kyrkogård med gravstenar i marmor eller röd granit, inte orimligt kostsamma men litet synliga i förflutenhetens skumrask.

(Jag tycker om bänkar med plaketten ”in loving memory”, som en änka eller änkling placerat ut till minne på natursköna platser i England. Men drar mig för att sitta på dem.)

Ida Bäckmann hade samlat sina pengar som bonde. Under 9

sitt sista verksamma decennium drev hon gården Långåkersboda i Storå nära Lindesberg. Hon var över sjuttio när hon 1938 köpte den av Grängesbergsbolaget för att tillsammans med sin tio år äldre kamrat Stina Sahlin göra en redig nystart.

Bra hus och ekonomibyggnader, 20 tunnland jordbruks- och betesmark och 60 tunnland skog.

Som de flesta barn i det sena 1800-talets småstäder – hon kom från Åmål – hade hon vuxit upp med nyttodjur och hemmaodling och någon timme bort fanns då också släktgården Bäck i Tveta över gränsen till Värmland, där farmor skötte skog, kor och åkrar. Men mellan ungdom och medelålder hade Ida haft trettio år som stadsbo och världsdam. Hon hade varit skolföreståndare och självförsörjande från det hon var tjugotre. Hon reste ensam till främmande länder och kontinenter när hon var trettio och fyrtio. Hon bar handskar. Men kupa potatis och nacka en höna är väl som att cykla, när man lärt sig kan man? Hon hade redan varit närmare femtio när hon 1915 övergav staden och köpte sitt första lilla ställe, Himmer, med blänk från Hjälmaren bortom buskaget.

Många nordiska litterater var vid den tiden lantjunkare eller smågodsägare: Karlfeldt, Bjørnson, Hamsun och naturligtvis Selma Lagerlöf. (Det är inget helt liv att vara bara författare.)

Ida Bäckmann var författare. Hon hade debuterat med den lilla romanen Tantali kval 1898 och sedan gett ut flera böcker från sina resor under samlingsnamnet Farliga färder och roliga.

Därutöver de faktaspäckade beställningsverken för Exportföreningen vilka redogjorde för svensk företagsamhet i öst och väst, tanninberedning i den sydamerikanska Chacoprovinsen och Nobels oljeutvinning i Azerbajdzjan. Förutom den där boken om Fröding.

Hon hade realistiska föreställningar om sin litterära talang 10

och jämförde sig inte (ofta) med ovan nämnda diktarbönder med Nobelpris på kistbotten, men kunde dock se sig själv i samma tradition. Även om markens gröda för henne inte var en högre princip, utan dekor på nödtorft: hon måste överleva på egenodlad mat därför att andra karriärvägar hade spärrats när Gustaf Fröding skildrad af Ida Bäckmann kraschlandade hösten 1913.

Fyra månader innan den kom ut hade hon varit på Mårbacka och läst högt ur sitt nästan färdiga manus och fått ett halvt eller helt löfte om att Selma Lagerlöf skulle skriva förord.

Snart efter mötet kom per brev en reträtt från löftet. Så smickrande formulerad att framgången kändes som mer än en föraning. Selma Lagerlöf sade sig ha drabbats av ”estetiska samvetskval” som hemsökte henne när hon vaknade på morgonen och innan hon somnade på kvällen och då tänkte på vad hon skulle kunna tota ihop: ”varför tynga ner det som är lätt, varför göra prosaiskt det som är fulländat poetiskt?”* När boken – utan förord – gavs ut på senhösten var de privat vackra orden till ingen nytta.

Ida Bäckmann blev moraliskt förkastad, intellektuellt hånad och socialt omöjlig. Några uppskattande recensioner kompenserade inte för pressdebatten som innehöll katederangrepp från Frödings läkare Frey Svenson och en intervju med hans syster Cecilia, som antydde att den efterhängsna fröken B inte intresserat brodern och att hon själv fått besvara hennes brev till honom och att det mesta i boken var fiktion. Den var ”en roman”. Få kritiker hittade något ”fulländat poetiskt” och den tidsmässiga närheten till Frödings bortgång, nivån på det rus som hans dikt och tragik väckte dessa första år, stärkte avsma* Brev 14/7 1913.

11

ken för en kvinna som försökte intimisera sig in i hans rampljus. Och ännu levde hans tre systrar, som borde sluppit läsa om galenskap, erotomani, alkoholism och rentav antydningar om vänslande med en av dem.

Fröding hade varit skvallerobjekt i Värmland sedan tjugoårsåldern och nationellt efter tryckfrihetsåtalet mot dikten ”En morgondröm”*, då tidningarna skrev att han hyllades av de prostituerade som tack för diktens friskt erotiska gestaltning.

Kunde Ida Bäckmann då verkligen anses ha avslöjat något nytt i sak? Selma Lagerlöf (och andra som tittat på manus) hade så uppenbart läst ett vän- eller kärleksporträtt som inbegrep alla svårigheter och ändå lyfte Frödingkaraktären över dem. Vad annat kunde ”fulländad poesi” betyda?

Nej, skandalen handlade nog mindre om bokens innehåll än om Ida Bäckmann. Som oombedd ställt sig i Frödings inre sfär utan att ha förtjänat positionen genom att själv vara bosatt på Parnassen. Hon var en skolfröken och ett pennskaft från Åmål, visserligen anlitad och berest, men utan format för dem som gått främst i liktåget. Hennes bok kom därför inte som en inblick utan som en obehaglig överraskning när hon innerligt – ofta högtravande – berättade om deras vänskap i två akter: *** den första av dem i ett tidsspann mellan sommaren 1895, då de möttes i Lillehammer i Norge, och vintern 1898 då han blev internerad på Uppsala hospital. Umgänget skedde mest per brev, frånsett några få bekräftande eller frustrerande möten. Breven * I samlingen Stänk och flikar 1896.

12

är många och långa initiativ från Ida och få korta svar från honom. Det kan man inte se i boken, men väl i den bevarade korrespondensen mellan dem. Efterhand kompletterades den med en högintensiv och helt ömsesidig brevväxling mellan Ida och Cecilia Fröding – välciterad i boken – som då delade bostad med Gustaf och gav information om och tillgång till honom på ett sätt som annars inte varit möjligt.

Denna akt på tre år rymmer Ida Bäckmanns unga förälskelse och närmanden; den andra är kort och handlar om luttrad kärlek. Den utspelas huvudsakligen under första halvåret 1904, då hennes besök på hospitalet kulminerade, då hon gick in i hans liv, blev den flitigaste besökaren i hans sjukcell och umgicks med hans röster och fantasier och humor och intelligens. Självsvåldigt började hon också forska efter alternativa behandlingsmetoder utomlands. Den idén stöddes av Frödings förste läkare Herman Lundborg.* Men ansvarig för patienten var sedan vårvintern -04 professor Frey Svenson, han bedömde saken annorlunda, eller intresserade sig inte för den.

Ida Bäckmann letade efter expertis som förstod problemkomplexet konstnärskap-missbruk-vanföreställningar. Hon trodde sig ha funnit den hos den holländske psykiatern och poeten Frederik van Eeden, som ledde en utopistisk kommun i Nederländerna som hon besökt. Men Svenson ansåg sig själv ha denna expertis. Det framgår av hans bok Gustaf Frödings diktning (1916), som integrerar sjukdomsanalys och litteratur och plöjer i samma fåra som många andra Frödingforskare gjort: parkoppling av dikt och syndrom.

Det var Fröding själv som den våren föreslog att han och Ida skulle gifta sig. Så står det i hennes bok, men det bekräftas * Den sedermera beryktade rasbiologen.

13

också av hans läkare,* ibland med underförstådd reservation för att hans vacklande själsförmögenheter kunde få honom att tala i hugskott eller under påverkan. Cecilia Fröding upprördes på vårvintern när hon hört ryktas att de skulle vara förlovade.** Hon hade inte blivit förvarnad. Hon misstrodde projektet. Hon agerade. Så började mekaniken patient/sjukhus/ anhöriga sitt kugghjulsarbete. I juli 1904 togs Ida Bäckmann på sängen av ett brev från Frey Svenson, där han meddelade att hon omedelbart skulle upphöra med sina besök. Hon besvor.

Hon var förtvivlad, amputerad, det ledde till mer medgörliga tongångar ett slag men sedan stängdes dörrspringan bit för bit och hon tvangs dra ut foten.

Naturligt nog misstänkte hon Cecilia för att ligga bakom.

Om kärleken till Gustaf förblev oförminskad under de första åren efter brytningen, förvandlades systern till objekt för en avsky som växte ju kallare hon bemötte Idas vädjanden och kontaktförsök. En del av kritiken mot Gustaf Fröding skildrad af… väcktes av försåtligheten i porträttet av Cecilia. Å ena sidan är hon den visa, storartade, smekande väninna vid vars fötter Ida fann inspiration tio år tidigare. Men tydlig under skriftens yta finns en annan bild som är hämnd: Cecilia med mörk mustasch, gråsprängd knutfrisyr, gulblek hy och nedlåtande kommentarer. Man ges intrycket att Ida oskuldsfullt och godtroget dyrkade och beundrade en kvinna som läsaren samtidigt uppmuntras att se som splitterzon: behövande och distanserad, infam och ädel, pliktmedveten och intrigant.

Vad beträffar Gustaf själv används aldrig kluven tunga för att beskriva honom. Ida återger bildade samtal med honom, skis* I första hand Herman Lundborg. ** Brev till IB 11 februari 1904.

14

sar honom som filosof och storläsare, berättar om alla skratt de fick dela, om det litet svåråtkomliga i hans livsvision – och hans utstrålning. Men varför skriva alls, om man inte samtidigt gör porträttet flerdimensionellt och lägger skugga vid ljuset? Så hon berättade om sjukdomssymptom, idiosynkrasier, konstiga beteenden, sexuella tvångstankar, stora skuldkomplex och fattigdom – i reda pengar femtio öre om dagen att leva på! Hade hon varit för privat i detta?

Eller var hon inte en tillräckligt vacker kvinna för att ha älskat en romantisk skald – Ida en musa? Nää. Ful är ett tillmäle som klänger på henne, särskilt från dem som lärde känna henne när hon blivit gammal. Läkaren Gerda Kjellberg som blev hennes vän på 1930-talet berättar att alla trodde att den fula lilla mänskan hittat på sina fästmän och beundrare för att förgylla sagan om sig själv. Till dess att en bekant till en av dem infann sig på Idas begravning och bekräftade förhållandet.* Skönhetsidealet var kring 1900 getingmidja med hjälp av valbenskorsett, långt, koafferat hår, yppig barm och bak och drömmande ögon under en sobelrand av fransar. Ida Bäckmann kallades alltid ”lilla”. Mer obetalbar och käck än sensuell. Hon klippte sitt röda hår kort innan det blev modernt och inte heller på ungdomsbilder verkar hon korsetterad. En tid med mindre låsta idéer om utseende kunde nog tyckt hon var pikant, småsöt eller kul. 1904 jämförde Fröding och hon sina håravfall och han sade att hon såg ut som ett fotografi av hans morfar, Karlstadbiskopen C A Agardh, som liknat en svartalf.

När de talade om skönhet och ömhet som sammanlänkade begrepp sade han – enligt henne – något om närvaro: hon var den som kom, som uthärdade hospitalet, enda besökare när * Gerda Kjellberg – Hänt och sant – ss 165–173, Stockholm 1931.

15

allt var som värst och ingen annan orkade. Men det är inte den sortens skönhet offentligheten efterfrågar. Alla som blandade sig i debatten kring hennes bok var förstås medvetna om att Frödings kärleksliv handlat om prostituerade, frånsett en och annan episod med den snälla butiksflickan eller caféservitrisen. Ändå iscensattes 1913 trick med flera speglar för att visa upp något som var mer värdigt en diktare. Cecilia Fröding värmde i ett brev till Ellen Key* upp bilden av den stiliga herrgårdsflickan Hildegard Alstermark, som Gustaf i sina snyltande, slashasiga ungdomsår skrivit ihop en hygglig dikt och slängt iväg ett friarbrev till. Bara för att illustrera hur själva idén om Ida var patetisk, löjlig. *** Hon hade kort sträcka från impuls till handling. Född Bäckman lade hon till ett n i slutet och gav sitt namn finlandssvensk finhet. Snobben är en av de trista typerna i hennes personlighets arkana. Man ser den figurera fin i kanten och titelsjuk på de interkontinentala routerna och i Stockholm på 1910-talet. Repet, tågan är det bästa karaktärsdraget, hon skulle klarat sig på tundran, var inte tjusig men tålig. Hon kom alltid igen, byggde av ruinsten, fick nya allierade och visade till slut sin fiber med köpet av Långåkersboda, i en ålder då andra på nusvenska ”trappar ner”. På 1930-talet var livstrappans uppför och utför ännu mer obönhörligt än nu. Man skulle veta sin plats och veta sin ålder. I Elin Wägners biografi över Selma Lagerlöf står att när Selma närmade sig sjuttioårsdagen ”beredde hon sig för att gå in i ålderdomens tystnad”. Ida Bäckmann be* 8/1 1914.

16

redde sig aldrig för tystnad och lät sig varken dämpas av flera magsår eller en sjukdom som tvang läkarna att ta bort ett öga, en operation under vilken hon dessutom fick en hjärtattack.

Hon kom igen, bråkade mera, sökte nya kontakter som kunde hjälpa henne med att ge något till eftervärlden. Vad hon själv fick var den svenska litteraturhistoriens fulaste eftermäle.

Ingen människa kan föreställa sig att få ett sådant. Man lever ju inuti sig själv och känner sina strömmar och motströmmar söndra och hela jaget. Man måste älska sig litet. Därifrån är det svårt att förutse andras summariska förkastelse. När Ida i slutet av 1940-talet blev så trött som hennes jämnåriga sagt sig vara i decennier, började hon i reda pengar tänka på sin kvarlåtenskap. Donation till Akademien föresvävade henne inte, det blev en postum lösning. Hennes första idé var ett vilohem på Långåkersboda, i kristen regi, för trötta kulturpersoner och missionärer. Men hur skulle det bära sig? Hon hade ingen ekonomisk sockel utöver huset och det kostar pengar att bli ihågkommen. Ett tag hoppades hon att manna från berget skulle välsigna företaget. ”Det har yppat sig en möjlighet att jag har malmförande jord att sälja till Stripabolaget”, skrev hon till sin läkare Israel Holmgren. En annan tänkbar skatt var lådorna med brev från Selma Lagerlöf. De kunde omsättas i kontanter.

Om inte svenska staten var intresserad så kanske Amerika?

Hursa! sälja sin nära, kära, intima väns, sin ”Svalörts” privata brev?

Varför inte? så att hon sent omsider skulle kunna få något igen för att hon under decennier uthärdat Selmas snåla, trolösa vänskap. ***

17

Det historiska minnet är ironiskt. Den som idag känner till Ida Bäckmann vet framför allt att hon var Selmas väninna. För Lagerlöfforskningen och det som annars bildar skyddsmur kring den berömda författaren är hon Selmas helt och hållet besvärliga, jobbiga väninna – en övermäktig bekantskap som tjatade sig till uppmärksamhet; ett förvuxet hittebarn som plirade i sin spånkorg på förstutrappen närhelst Selma öppnade dörren, en svartsjuk monopolist som ville bre ut sin bak så att Selma Lagerlöfs verkligare vänner trillade av pallen.

Innan man börjar fördjupa sig i historien kan man ha den wikipediska uppfattningen ”vän och förtrogen” rätt och slätt.

Men den kompliceras redan av Ida Bäckmanns egen minnesbok Mitt liv med Selma Lagerlöf som är späckad av brev från och till Mårbacka. Där är vänskapen inte lätt. Ida kritiserar Selma för att förslösa sin enda tid på jorden med strunt som beundrarbrev och uppvaktande skolklasser. Selmas samvetskval över vad hon gjorde och inte gjorde när Frödingboken kom är en böld i framställningen. Idas skenbart storsinta avfärdande av hela historien punkterar den inte, för det är villkorat: under åratal kräver hon enträget att Selma skall skriva en bok, ett drama – någonting! – om tretalet Fröding, Ida, Selma, med motiveringen att ett sådant verk skulle lyfta Selma ur hennes litterära trivialitet och få henne att ”nå toppen” igen. En plötsligt klarsynt kommentar från Selma Lagerlöf i ett brev tidigt på 30-talet är att Ida inte respekterar hennes diktning. Ida slår förskräckt ifrån sig, det vore ju förhållandets död.

Säregen surrogatharmoni präglar boken, den används för att baka in disharmonierna mellan den temperamentsfulla, agerande IB och den stationära Selma Lagerlöf. Kärleksord får överrösta och blanda sig med gnisslet. Selmas brev avslutas ofta s.t.m.o.d. – utskrivet ”som tycker mycket om dig”.

18

Men när man läser breven som inte finns med i boken dras man in i rena, bittra misshälligheter. Idas brev till Selma kan innehålla fientlighet och förtäckta hot. Hon är ofta rasande när hon bedömer sin låga rang i Selmas adressbok. Att det alltid finns tid för alfaväninnan Valborg Olander men sällan för henne, att det skickas sämre parkettbiljetter till henne när dramatiseringen av Gösta Berling har premiär, medan fint folk får sitta i Selmas loge. Selma Lagerlöf å sin sida baktalar Ida konsekvent och ibland elakt i brev till Sophie Elkan och Valborg Olander, säger sig avsky henne, aldrig någonsin ha tyckt om henne, håller sig väl med henne bara för att Ida har hennes entusiastiska brev kring Frödingboken. Detta samtidigt med att hon bjuder henne till Mårbacka, blir fodervärd åt hennes häst, föreslår att de lägger bort titlarna och s.t.m.o.d.

Skruvar man ett varv till finner man i boken ett sovrat resultat. Den är en halvmesyr, något tillrättalagt, inte den version som ville bli skriven utan den som kompromissades vidare ner från kompromisser och till sist blev publicerbar. Manuskriptet som Ida författade efter eget sinne och i glödgad inspiration är ett skepp med violetta segel som aldrig nådde hamn. Men dess spillror och trasor driver igenom hennes omfattande korrespondens under fyra decennier och visar en indignation som aldrig fick levas ut och därför heller inte mildrades – tvärtom.

Man kunde inte öppet snacka skit om Selma Lagerlöf, inte offentligt kalla henne feg. Det finns kanoniserade människor vilkas handlingar skulle fördömts – om de inte utförts av just dem. Men den som inte hålls ansvarig har en motpart, som å sin sida är dömd att förbli ohörd och går omkring i tillvaron och känner att varje ord hen säger spräcks mot kanons järnridå.

Det furiösa hos Ida Bäckmann har ett sådant psykologiskt 19

innehåll. I förhållande till såväl Selma Lagerlöf och hennes krets som till Fröding och hans omgivning var hennes status låg och hennes sanning av ringare värde. Inte bara därför att de var berömda och geniala utan också därför att hon i sin person framstod som en udda, kantig kvinna utan förtroende för sin egen kvinnlighet, ”underlig” och välsk. Hon överlevde Selma med tio år och fortsatte nidskriva henne, om möjligt mer fördömande än medan hon levde – som i ett brev 1948 till författaren Harry Blomberg om Selmas bristfälliga karaktär och hennes ”obestämda hållning i allt, religion, välgörenhet, omsorg om sitt hus, slapphänthet mot de odugliga penningslukande släktingarna, feghet och allt som härleder sig härur”.

De sakerna hade Ida velat ha i öppen dag i sin Lagerlöfbiografi som påbörjades i slutet av 30-talet. När andra världskriget brutit ut och Långåkersboda sadlade om till beredskapsjordbruk, satt hon glömsk därav inne i huset och hamrade på skrivmaskinen och stred argt mot den kritiklösa allmänuppfattningen om Diktaren på Mårbacka. Då anmälde sig två skyddsänglar: I Stockholm den sjukliga och hårt arbetande kritikern Klara Johanson, som lovat att granska manus före publicering. De hade varit bekanta alltsedan sekelskiftet då de lärt känna varandra på Stockholms Dagblad. Ida tillhörde inte Klaras krets av konstnärer och feminister. (Hon var själv ingetdera.) De umgicks främst brevledes, men när det blivit dags att skriva bok om Selma förtröstade Ida på K.J. av olika skäl. Dels eftersom denna själv hade kritiska, om än sakliga, synpunkter på Selma Lagerlöfs diktning och personlighet. Men främst på grund av K.J:s intellektuella heder. Där kunde inte förväntas medhårsstrykning – bara okorrumperad läsning.

Buntar av maskinskrift i osorterad maskopi med ”dokument” 20

– alltså brev – anlände och belamrade K.J:s våning på Drottningholmsvägen. Hon fann svettigt att det bästa hon kunde göra var att bromsa, mota och storstäda i över tusen sidor som tillkommit under full känsloanarki. Som kritiker hade hon lärt sig se hur ett slags textlogik driver författaren vidare i samma riktning som hen en gång slagit in på, att det behövs erfarenhet och medvetenhet för att manövrera sig ner från konsekvensens enfaldiga räls. Hon förnam (jag spekulerar, men tror på det här) att Ida Bäckmanns känslor för Selma renodlades av att hon tillbringade dagarna med att skriva om henne.

Men saker kan berättas med olika svansföring och denna var för buskig. Klara Johanson vägrade vara det hetsiga subjektets assistent och försökte stryka texten från blind till någorlunda vettig konsekvens. Klara uppskattade Ida som skribent, hon hade varit en av de kritiker som berömt Frödingboken och funnit tonen inlevelsefull och vacker. Men ansåg att författaren denna gång rullade sig i tusen oförrätter, gjorde paranoida tolkningar av ord och gester och framför allt inte använde stilens filter utan vräkte fram kakofoniskt direktöversatta känslor i ord. Kom den ut i sådant skick blev den ett nytt offentligt självmord och denna gång medvetet. Selma var nationalklenod och avled därtill i mars 1940. Ingen skulle tolerera en smädeskrift mot henne.

Och så hade det ju faktiskt blivit överspelat att än en gång harpa fram historien om Selmas pratstund med Frödingporträttet och hennes upprepade begäran att Ida skulle sätta sig att skriva och göra henne ”den glädjen att ge mig en levande bild av Fröding”. Ty Selma hade före sin död själv ett par gånger berättat om saken, sist i det förord som hon nu äntligen författat till en redigerad, mycket väl mottagen nyutgåva av 1913 års skandalbok, omdöpt till Gralsökaren. Ida hade alltså blivit 21

revanscherad och därmed desarmerad. Men vapenlös är inte detsamma som försonad. I brevet till Harry Blomberg gav hon sig på nytt hän åt sin bitterhet över att Selma Lagerlöf sommaren 1913 sagt om den första boken ”det är alltid en ljuvlighet att fördjupa sig i den”, men sedan inte levt upp till sin åsikt utan ”då skallet for över mig vid utgivandet, drog hon sig fint undan av feghet för att det skulle minska hennes popularitet”.

Vad hjälpte ett förord tjugofem år för sent! Det var ju precis då Ida blommat upp i sin karriär som världsreporter som Selma bogserat henne till offentlighetens träsk; och – när hon börjat sjunka därute – vänt sig bort och visslat en stump.

Under båda världskrigen och dyrtider däremellan skickades lådor med livgivande godsaker till Klara Johanson och hennes käresta Ellen Kleman. Ägg, smör, frukt, bakverk och fågel och skinkor från först Himmer, sedan Långåkersboda. Men det var inte tjänster/gentjänster utan en känsla av rimlighet som fick Ida att packa matpaket till ransoneringsbygden på Östermalm.

Medan Klara Johanson svärande förödde obetald tid och kraft på att rädda Idas manus eftersom det kändes rimligt för henne. Lika litet som smöret satte henne i beroendeförhållande till Ida, kände sig den människan skuldsatt för redigeringen.

Tvärtom struntade hon till sist i Klaras alla strykningar och försiktighetsåtgärder och skaffade en rådgivare till, först parallell, sedan ensam vid rödpennan.

Det var den unge, framgångsrike författaren och licentiaten Sven Stolpe som drogs in i historien sedan han entusiastiskt recenserat Gralsökaren i BLM. Han var värmländsk och han var världsman, försedd med kontakter och snabb till beslut.

Han läste ungefär samma manus som Klara Johanson. Han delade på intet vis Idas förbehåll mot Selma. Han lyssnade tyst på hennes ilska och lät den brinna upp vid källan. Lyssnade också 22

dövt när den ilskna gumman skvallrade av sig om det ena och det andra. Han hade hört ryktet att Ida och Selma skulle haft ett kärleksförhållande och snöpt snacket. Och ignorerade likaså när han nu av sin skyddsling fick höra sladder om att Selma i brev yttrat sig om sin närmaste vän Valborg Olander på ett sätt ”som kan vara mycket komprometterande för hennes inställning – jag menar för de båda damernas inställning till varandra. [---] Det var synd om Selma att hon skulle råka i sådana bläckfiskartade fångstarmar. Först skilde de henne från Sophie Elkan och sedan sökte de med alla medel att skilja henne från mig. [---] Vad livet är underligt. Hur ångestfullt klamrade hon [Selma] sig inte fast vid det starka religiösa inslaget hos mig och väntade av detta sin räddning ur andlig nöd. Alldeles som Fröding i sin storhet stödde sig på min frimodighet inför Gud. [---]Hennes själ hade nog inte nått den mognad hon önskade sig.”

I stället för att ur dessa ordgarn försöka dra loss ålar som kunnat skicka blixtar över himlen, vände han uppmärksamheten till det där med Gud. Raskt som en pastor började han räkna in Ida i en fålla av kristlighet där hon egentligen knappast hörde hemma. Hennes fromhet var inte katolskintellektuell som Stolpes, hon hade inget förhållande till Jesus utan var gammaltestamentlig, en bekännande naivist, hennes ord i ämnet rimmar med bibliska berättelser och planscher i gamla folkskolan. Men det gjorde ingenting. Gud som Gud. Och eftersom han så beslutsamt – och taktiskt å hennes och Selmas vägnar – vädjade till något bättre än hednisk hämnd, föll hon till föga och lät honom hjälpa henne till den neutrala och sovrade brevbok som så småningom kunde plockas ur askan efter utbrunnen passion.

Gentlemannen Stolpe, som Ida så uppskattade under perio23

den då han lirkade med henne och hjälpte henne till publicering, skrev också ett förord till Mitt liv med Selma Lagerlöf.

Men den höga uppskattning av IB som han hade, eller låtsades ha där, var som bortblåst på 50-talet när Frödingforskningen och Lagerlöfforskningen med förnyad energi skapade ett Idaabjekt. ”Den fula, gastande lilla gnomen” blev hans bidrag till det. *** Gustaf Fröding började Ida Bäckmann beundra innan han blivit diktare i det offentliga.

Som nybakad studentska, 1889, såg hon honom sitta med några släktingar vid ett bord i Stadsträdgården i Karlstad. Hon själv satt vid ett annat. De möttes inte men ”Hans stora ögon svepte över mig med ett blåaktigt sken, likt lysmaskens eller likt de fiskars, vilka i de södra haven tittar upp ur vågorna som en eldhjälm på deras kammar”.* Så mareldskt och ödesdigert mindes hon episoden när hon 1908 seglade från Göteborg till Buenos Aires. Första gestaltningen av hennes Frödingminnen skrevs ombord på m/s Kronprinsessan Viktoria med början 22 mars. Dag för dag skrev hon, vecka för vecka; förbi de kanariska öarna, över tidsgräns efter tidsgräns och sedan över ekvatorn, där stjärnbilderna tippar och Södra Korset visar sig och vågglidande evighetsfåglar ersätter de pilande måsarna. Den var skriven till henne själv men adresserad till den finlandssvenska grevinnan Aina Björnstjerna, en dam som höll kulturell salong, vilken Ida Bäckmann * Brev till Aina Björnstjerna (moderniserat av mig, liksom övriga dokument från tiden före stavningsreformen).

24

bevistat och där hon blött ur sitt sår och fått grevinnan intresserad av historien.

De elva långa breven berättar den så som Ida skulle velat ha den. Man behöver inte ens jämföra med Frödings sparsamma brev till henne för att konstatera hur en berättelses behov av mening och progression brottar ner den sanna verklighetens planlöshet. Det är i sättet att röra sig som fact och fiction visar sig vara olika. I traditionell fiktion händer saker i varandras följd, utvecklingen är konsekvent. I verkligheten kan allt verka lamt och styrt av icke-beslut. Ida Bäckmann var varken intresserad av eller kapabel att gestalta hur nästan ingenting skedde på tio år, eller hur passiv Fröding var när de blev bekanta. Hon dagdrömde sig över Sydatlanten, romantiserade och fabulerade en missroman på delvis faktaunderlag.

Gralsökaren är tredje och sista versionen av samma historia som Björnstjernabreven och Gustaf Fröding skildrad af Ida Bäckmann. Den är en klarare och renare bok, något anstötligt parti har strukits, men viktigare är att upprördhet och entusiasm och romantiskt bokmärkesglitter inte längre trixar och fixar runt det lilla som faktiskt hände. Ida Bäckmann skönskriver fortfarande, fabulerar och hittar på. Men på nästan fyrtio års avstånd från de verkliga händelserna orkar hon inte längre ge dem ett magiskt sken av långvarig symbios och själarnas sympati, utan tillstår i praktiken att förhållandet inte pågick under tio år utan ibland var intensivt (från hennes sida) och långa tider tyst, däremellan sporadiskt. Fröding beskrivs nu som en del av hennes liv, central i boken, men i realtid ändå bara en rad episoder som först mot slutet vävdes ihop till en relation och gemensamma planer. När den boken skrevs var både världen och Ida äldre och modernare. Världskrig, dyrtid, revolutioner, kubism hade passerat. Själv hade hon upplevt ny 25

vänskap och vänskapskärlek. Hon hade gått över klimakteriets spång och funnit klarheten på andra sidan. En rad sjukdomar hade hon haft, och slit i lagård och på åker. Detta har i boken skavt bort det mesta av narcissismen som stör i tidigare versioner. Den har tonvikt på samtal, ger frågeställningar, där den yngre Ida skapat tablåer med sig själv – ”Norrskenets dotter” – som en Tingeling kring bardens tunga, trötta skalle. *** Abrupt förlovade hon sig. Hon blev uppvaktad och tackade nej till samma frieri ett par gånger, innan hon till sist gick med på att gifta sig med mannen långt utanför Frödinghistorien, ingenjören Georg Lewerentz från Sydafrika som var konvalescent hos en släkting på skånska östkusten. Ida hade på hösten -96 slagit sig ner i kustsamhället Åhus för att förestå skolan.

Därifrån började hon bistå syskonen Fröding, först med en gås, äpplen, bergamotter och filtar. När deras finanser rasade med hans allt tätare skov och sjukhusvistelser fram till hospitaliseringen -98, anordnade hon penninginsamlingar åt dem, det var dock ingen hållbar lösning.

Hennes ja till Georg Lewerentz betydde att hon måste lämna Sverige och sitt eget yrkesliv och Gustaf Fröding. Men hon hade berättat för sin tillkommande vad hon kände för diktaren och låter förstå att han köpte loss henne, genom att lova stå för rivalens underhåll så länge det behövdes. Är det sant var hennes förlovning och kommande äktenskap den slutliga gåvan till Gustaf. Önskan att ”Göra Gott” genom uppoffring var en kvinnoprydnad vid förra sekelskiftet. Inget så enkelt som göra gott för sakens skull. Inte heller så rent som att se till den andres behov.

26

Om Fröding köpte sin ”kärlek för pengar”, fanns som kyskt alternativ att köpa tillgivenhet för tjänster, eller göra välgärningar som skapar en bindning. Uppoffra sig var en investering för lycka eller gott rykte. Idas efterträdare hos Fröding blev när han sluppit ur hospitalet sköterskan Signe Trotzig, som vårdade den sjuklige förtida gubben i ett hus på Djurgården fram till hans död, och hon har fått beröm från litteraturforskare i tredelad kostym därför att de tror att hon – för att åter citera Sven Stolpe – ”också svalkade honom med sin kropp och gjorde detta av ren, osjälvisk generositet”.

Men om Idas äktenskap med en annan var tänkt som ett Frödingoffer, tycks friarens ambition ha varit att göra gott för henne. Han lovade uppfylla hennes två villkor. Att hon skulle få ett hus i Afrika, samt det där med att de skulle stå som ekonomiska garanter för Fröding. Hon blev både avrådd från och tillrådd att hoppa in i detta äventyr. Hennes mor var nöjd med att det skulle betyda slutet för hennes umgänge med den sinnessjuke skalden som skrev åtalbar vers. Ida hade blivit trettio år, och ville hon gifta sig var det dags. Hon hade sedan barndomen drömt om resor, hon var inte rädd för det okända. Skulle för den delen inte vara en upptäcktsresande på farliga vägar till en hypotetisk källa, utan passagerare på brudresa. Kanske tyckte hon rentav om Georg Lewerentz.

Men hennes tilltänkte dog före bröllopet. De skildes i Åhus.

Medan han reste ner genom Europa brevväxlade de, och någonstans på vägen fick han hennes ja. Före hennes egen avresa kom bud att han dött i tyfoidfeber i Lourenço Marques.

Att hon ändå sommaren 1899 gav sig av ensam och oerfaren har förklarats på olika sätt och utan belägg för någon version.

Kanske var hon den enda i hans europeiska krets som vågade en utflykt till det annalkande andra boerkriget för att realisera 27

hans tillgångar. Kanske och kanske – Georg Lewerentz och hans afrikanska företag hade kunnat vara en barkbåt på en vattenpöl – vem som helst kan tvivla på att han faktiskt existerat – ifall det inte varit för att hennes resplan förverkligades och hans namn nämns osökt i hennes korrespondens. Efter hemkomsten i ett brev från Cecilia, som kallar det ”den besynnerliga episoden med G Lewerentz”. Sista gången i ett av Idas brev till Selma Lagerlöf, där hon nämner en Putte i Buenos Aires som var gudson till Georg och som hon därför ägnat särskilt intresse.

En känsla av att inte veta ett skvatt om Ida Bäckmanns verkliga liv infinner sig ofta när man under åratal försöker väva ihop de faktatrådar hon spänt med dem hon låter hänga. Hon har ett mycket oväntat drag av diskretion vad gäller folk hon känner och umgås med. Cecilia Fröding noterade torrt att hon var ”talför”, ett understatement om Idas utagerande stil. Men när hon skriver bok håller hon igen. Den person som är bokens centrum får allt ljus. Författaren sekonderar, utan blygsamhet, men är inget riktigt egenliv utan vill vara en reflekterande, filosoferande partner till bara Fröding, bara Lagerlöf. De flesta bipersoner som hör till hennes eget liv går då anonyma som ”min vän” eller ”personer i min närhet”, ”mitt värdfolk”. En del av dem står henne långvarigt nära. Paradoxalt hade det gynnat hennes trovärdighet om hon namedroppat mer och i böckerna skapat en levande miljö åt sig själv, som motvikt mot berömdheterna. *** När hon gammal, ensam, enögd och sjuk satt på Långåkersboda och funderade över sin kvarlåtenskap, behövdes en un28

derrubrik för legatet. Den löd ursprungligen ”till minne av Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf och Stina Sahlin”. Det sista namnet har vittrat bort.

1909, efter återkomsten från den långa resan till Sydamerika, saknades en definierad livsuppgift i Sverige. Globetrotter är en fin identitet och hon skulle fortsätta resa, men hon hade slutat som lärarinna, hennes mor hade dött, man behöver ett hem.

Hon skulle skriva några böcker och hyste in sig i en flygel till herrgården Kristinedal mellan Åmål och Säffle för att slutföra arbetet. Argentinas utveckling under dess första frihetssekel och svenskarne därstädes under denna period utkom 1910, ett illustrerat verk i folioformat, där Ida Bäckmanns kolsyrade personlighet bara ett par gånger smäller korken ur faktaredovisningen.

Vid första besöket bodde hon hos vänner till en kusin vilka hyrde en av flyglarna. Andra gången lärde hon känna ägarfamiljen. Gården tillhörde vid denna tid en av sönerna till förre rektorn och filosofiprofessorn vid Uppsala universitet, C Y Sahlin. Dennes söner var många men äldst i syskonskaran var en flicka, Stina. Barnens mor hade dött när hon var tio och hon tvangs då bli extramamma till sex små pojkar – en enorm moderlöshet som hon delade och på samma gång skulle fylla.

Bröderna blev män och gjorde olika karriärer, akademiska, ekonomiska. Stina Sahlin utbildade sig liksom Ida Bäckmann till skollärare och arbetade som sådan bland annat i Uppsala.* Som konfirmand blev hon religiöst väckt. När hon var trettiofem år – varav tjugofem hade försvunnit som värdinna i * Erland Bohlin, en person som jag tolkar har band till familjen Sahlin, är veterligt den ende som fördjupat sig i hennes liv och har på en hemsida försökt ge henne egen identitet, ovanför anekdoterna i Idasagan.

29

fadershuset – slapp hon lös. C Y Sahlin flyttade till en av sönerna och stängde huset i Uppsala. Det gav Stina chansen att förverkliga en dröm. Hon reste ut som Zenanamissionär för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och kom till centrala Indien, där hennes dagliga liv skulle vara att omvända kvinnorna och – som framgår av Idas brev – bedriva sjukvård och barnavård efter förmåga. Hon klarade få år, tvangs sedan återvända hem efter ett psykiskt sammanbrott, förklarat av klimatet och möjligen en olycklig kärlekshistoria.* Hemma på Kristinedal hämtade hon sig någorlunda men inte helt, utan fortsatte ha perioder av förvirring och hallucinationer. Ida kände sig hemma med sådant. Hon hade ju sällskapat med en galning förut.

De blev varandras vänner – eller companions. Det är svårt att förstå vad som band dem till varandra. Stina verkar förbehållsam, Ida låggradigt irriterad. Brev till Selma Lagerlöf innehåller under de första åren ironier om Stinas hektiska missionsprojekt som nu bedrevs hemma i Sverige, hennes ”predikanter och präster och föreningar och försäljningar”. När Ida köpte torpet Himmer Kilsmo och flyttade till Närke blev Stina snart del av hushållet. Ida närmade sig femtio och Stina sextio och de var inte sambo i någon nutida bemärkelse utan kallade sig klart och tydligt kamrater. De hade också skrivit ett kontrakt om ömsesidigt ansvar för hus och hem. Men Ida var den praktiska och duktiga som skötte det mesta. Stina var andlig och skör, hon sjönk med åren in i de egenskaperna. Hennes goda vilja räckte sällan till. Det finns ett brev om marme* Birgitta Frostin har skrivit boken Missionsbrudar och lingon. Den handlar om hennes mormor, som kom till uppenbarligen samma missionsförsamling som Stina Sahlin och förälskade sig i änklingen som var pastor där – åter av allt att döma samme man som Stina älskat. Han blev så småningom Birgitta Frostins morfar.

30

ladkok, avsänt till Idas väninna Elin Hallgren i Örebro. Stina skulle göra plommonmarmelad, men kastrullen blev för liten.

Liksom nästa. När Ida kom till undsättning knastrade golvet av karamell och ett flertal kastruller hade fastbränd fruktmassa i botten. Det blev ändå några krukor marmelad och Stina fick fylla en särskilt fin burk att ha som gåbortgåva.

Krisen kom när det visade sig att Stina hellre ville vara gift än leva tillsammans med en kvinna. I grannsocknen Svennevad fjädrade den förälskade prosten Herman Pettersson och gav ögon åt fröken Sahlin. Hon ville men vågade först inte. Det gavs ett löfte att herr och fru Pettersson skulle leva som syskon.

Vad hjälpte det när Ida och Stina levat i vad som liknade ett vitt äktenskap. Lustiga anekdoter har skrivits om triangeldramat.

Till exempel: ena året flyttar Stina in hos prosten, nästa år har han den goda smaken att dö och strax beger sig Ida till Svennevad med sin djurbesättning och anför sedan, tillsammans med änkan Pettersson, det kacklande följet hem till Himmer.

I själva verket var det varken roligt eller kortfattat utan pågick bittert i fyra år. I brevväxling med olika vänner som Klara Johanson och Herman Lundborg uppenbaras hur Ida stänkte av svartsjuka och bitterhet, adressaterna försökte tala henne till rätta. Som i alla dåliga skilsmässor fick gemensamma ägodelar bli stridsäpplen. Sedan bråk om skrivna och oskrivna avtal, hot ledde till processer och överklaganden och partstagande bland släkt och vänner, och sedan dog prosten och det blev tyst. Man får inget intryck av att Ida var långsint när kamratens civilrättsliga heteroepisod var över. De återgick bara till sin samvaro och Stina blev en tynande, porslinssöt följeslagare under mer än tjugo år. När hon 1943 avled på Långåkersboda skrev Ida änkans brev.

31

*** Ida Bäckmann är inte fokus men centrum i sina böcker. Det är en sak som också lagts henne till last. Hennes perspektiv råder även när ämnet är Fröding. Hon är själv ofta blickfång när hon lägger all synbar vikt vid andra. Sådan subjektivitet kan accepteras förutsatt att man inte uppträder som sanningsfacit, utan problematiserar även sig själv. Men hon spelar naiv: hon ser sig själv genom andras ögon så som hon vill bli sedd. Hon visar upp sig i olika situationer och repliker och ställningar, med sprakande hår, och någon kommenterar det. Ibland blir man generad av att läsa. Hon citerar vad som sagts om henne – att Frödingarna liknade henne vid ett norrsken. Det finns inte belagt någon annanstans. Ett norrsken skulle man vilja vara, gröna och löpande reflektioner av solenergi. Man skulle vilja vara en resande suverän med ”entourage” som hon, aldrig sjösjuk i atlantstormar, essensen av sina bästa egenskaper och av dem man önskar att man hade haft.

Det är ett grundbehov från barndomen att bli bekräftad av andra. Känslomässigt är det ett nederlag att inte alls bli beskriven av dem som man anser sig ha betytt något för.

Skulle hon kunnat upptäcka någon skymt av sig själv i Frödings verk? Lagerlöfs? En naiv fråga. Alla människor och mest av allt författare nano-komponerar: man gör inga konterfej av levande individer när man gestaltar, utan drar spån av intryck till idén om ett väsen. Det är så man skapar livslikhet, inte genom att ”avbilda”. Det hände att Ida önskade vara där i diktarens dikt, åtminstone som skärva. I Gralsökaren finns en scen från hospitalet som innehåller en antydan om att hon skulle kunna vara ”Flickan i ögat”, titeln på en av Frödings mest kända dikter. Men episoden utspelades nästan tio år efter dikten 32

och det ser ut som att hon här fallit för den biografiska frestelsen att citera greatest hits. Sista versen inleds: Men jag är dömd att veva/ mitt verspositiv,/ och du är gjord att leva/ ditt älskande liv, och det ”passar” i just den situationen. När hon någon gång direkt nämnde sig själv som porträtterad av honom var det – ironiskt – som Lelle Karl-Johan.

En lustiger stump, flott vers i Stänk och flikar. Slutstroferna ett bibliskt förhör med mor på plats: Säj mej, Karl-Johan, vad lovade Mosen – tork dej om nosen – Israels barn, som han förde ur Gosen, om en vill hedra sin far och mor?

Nu skall ni höra, att lelle Karl-Johan allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor, – sade och smekte sin lelle Karl-Johan mor till Karl-Johan, men tänk, vill ni tro, han svor sturigt och lett: ”Jag gir jäkel i mor!”

En kvinna som trots alla komplikationer älskar en man, och av honom tror sig porträtterad som snorig lymmel, bjuder på kokett eller äkta anspråkslöshet. Men som alla förtäcktheter äger också denna allvarskärna. I den finns frågan vad den porträtterade tror sig vara för målaren, som objekt, ålder och kön.

Vad tillåts hon vara? Tack, hon tar vad det blir.

Inte ens med motsvarande blygsamhet har Ida Bäckmann sett sig avbildad av Selma Lagerlöf. Men hon har någon gång blivit pådyvlad tolkningen att Thea Sundler skulle vara en ut33

mattad Selmas hämnd. Romanfiguren Thea slingrar genom Selma Lagerlöfs version av Ringen eller Sagan om Ringen – Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd – falsk och feg som Gollum hos Tolkien och Alberich hos Wagner, halkande, haklös, undercover. Hon vill ha vad andra vill ha, fast hon inte förmår värdera det eftersom hon fastnat för ytans glans. Hon förbrukar det som någon annan skulle vårdat och förbättrat. Hon gillar det som är ”fint” och tävlar om det med folk som inte tävlar.

Vanligare är dock att Ida anses ha blivit porträtterad som Lotta Hedman i Bannlyst, en av Selma Lagerlöfs mindre lyckade romaner. Den kom ut 1918, och om hon läste den då mötte hon verkligen en ful och gastande liten gnom som hon aldrig kan ha känt igen, då skulle hon brustit. Lotta Hedman uppenbarar sig i handlingen när hon tvingar en hel järnvägsvagn att höra på när hon outtröttligt, med hög, skärande stämma klagar över sin lott i livet. Kläderna sitter som lump och hattskrållan har hamnat på sned och även om hon besvarar medpassagerares följdfrågor på jämmerlåten, är det som att hon tronar ensam i universum och rabblar litanian ut i dess tomhet. Efter att ha karikerat klart detta oknytt i fulpaltor och med döv mans stämma, veknar ändå författaren. Lotta får vara synsk – en positiv bestämning i Lagerlöfdikten. När hon sedan på allvar smälter in i berättelsen och börjar handla, är hon inte det ondas eller obehagligas genius utan ofta hjälpsam och följsam.

Men ändå. Något av det första intrycket stannar kvar – det av en icke-kvinna, en varelse som är ofullständig även för sig själv.

34