9789140690029

M채nskliga r채ttigheter i Indien Parul Sharma

Om boken ”Med syfte att belysa det indiska samhället har Sharma skrivit den mycket viktiga boken Mänskliga rättigheter i Indien, som tar upp alla de centrala teman som begreppet kan härledas till: barns rättig­heter, kvinnors rättigheter, dödsstraffet, tiggeri och hemlöshet, rätts­systemet och arbetsrätten. Tydligt och välformulerat tar hon sig igenom det indiska samhällets alla lager ur ett lag och rätt-perspektiv och ger oss inblick i situationer som uppstår när de mänskliga rättigheterna sätts på sin spets. Hennes brinnande engagemang ger läsaren en mycket god inblick i ämnet mänskliga rättigheter i Indien.”

Johanna Sommansson, Redaktör Tidskriften Sydasien ”Parul Sharma bärs fram av en glöd som aldrig tycks falna. Och hon tänder eldar där hon drar fram. Som med den här boken. Om alla människors lika rätt till värdiga och anständiga liv. Hennes ’övningar i fritt tänkande’ tvingar mig att tänka tankar jag aldrig tidigare har tänkt.

Reflektera. Söka efter nya perspektiv. Det är stort och hälsosamt.”

Bosse Schön, Journalist och författare ”Indien kallas ofta för ’världens största demokrati’ och en mycket spännande marknad för investerare sedan ekonomin öppnades upp för utländskt kapital. Det är dock en demokrati som har mycket kvar att göra innan allas liv värderas lika högt och alla 1,3 miljarder innevånare åtnjuter samma fri- och rättigheter. För ansvarsfulla investerare är det viktigt att förstå vilka möjligheter och risker som bolag med verksamhet i Indien har att bli en del av lösningen i stället för problemet – det vill säga att genom sin affärsverksamhet stärka enskilda individers och gruppers rättigheter i stället för att indirekt kränka dem via sin verk3

samhet. Ett första steg för finansanalytiker, aktiehandlare och andra investerare är att läsa den här boken för att få en bild av hur lagstiftningen ser ut, men även brister i implementeringen av lagstiftningen.”

Emma Ihre, Hållbarhetschef på advokatbyrån Mannheimer Swartling ”För tio år sedan mötte jag Parul Sharma, då som nu i rollen som extremt tydlig människorättsjurist. Många andra som arbetar med mänskliga rättigheter är också djupt passionerade för uppgiften, men ytterst sällan möter man någon som också besitter den djupa kunskap som är utmärkande för Parul Sharma. Därtill är hon orädd på ett sätt som också sticker ut och hon viker inte en tum från sin etiska hållning kring mänskliga rättigheter. Kombinationen har gjort henne fruktad. De som har smutsig byk att dölja, eller bara okunskap, aktar sig med rätta för Parul. Mänskliga rättigheter i Indien är ett välkommet faktaspäckat nytryck inom hennes specialområde i Indien. Genom saklighet och passion visar Parul komplexiteten i frågorna och varför mänskliga rättigheter fortsatt är frågor med kraft att definiera vår globala framtid.”

Niclas Ihrén, Demos Helsinki, Strategic Advisor Sustainability & Communication ”Från min horisont så känns det som en förändring just nu sker, att det skruvas åt inom området CSR. Mänskliga rättigheter kommer för företag att bli en fråga som inte längre kan hanteras som en åsikts-, perceptions- eller mjuk fråga. Det kommer att ställas krav som kräver intern kompetens och kunskap. Som i dag ofta saknas. Mitt råd till företag är kunskapsrusta inom ämnet mänskliga rättigheter för att vara väl förberedd att hantera risker och att kunna stå rak i ryggen när insyn krävs. Vi gör affärer i Indien, med Indien – då är det väl alldeles utmärkt att börja läsa den här boken.”

Marianne Bogle, Verksamhetsansvarig på CSR Sweden

”Frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet. Mäns våld mot kvinnor och barn är ett globalt omfattande folkhälsoproblem, och säkerhetsproblem med stora samhällsekonomiska konsekvenser. Detta slags våld skördar fler dödsoffer varje år än alla världens väpnade konflikter tillsammans, inte minst i Indien. Som människa ser jag allt detta våld som mycket onaturligt och denna bok arbetar för ett upphörande av våldet. Om inte barn får sina rättigheter tillgodosedda och kvinnor rätt till sin kropp, kan vi aldrig vara hela människor.”

Maria Starck, Vice ordförande på Food First Information and Action Network, FIAN Sverige ”En människas rätt till ett värdigt liv börjar i det lilla barnet. I ett land som Indien där 45 procent av barnen mellan 6 och 14 år inte går i skolan eller där mellan 80 och 100 miljoner barn ingår i landets arbetskraft, är det barnens rättigheter som måste prioriteras. Det är också med barnens rätt i fokus svenska företag ska närma sig en marknad som Indien och sprida den erfarenhet och kunskap de tagit med sig hemifrån.”

Jill Bederoff, reporter Veckans Affärer

Författarpresentation Parul Sharma är i dag rektor på The Academy for Human Rights in Business. Parul är människorättsjurist med gedigen erfarenhet inom CSR-frågor i och från så kallade högriskländer där hon arbetat med efter­levnads­frågor i leverantörsledet. Parul har bott och verkat i Syd­ asien i flera år. Hon har författat tre faktaböcker om mänskliga rättig­ heter med fokus på barns och kvinnors rättigheter. 2012 gav Parul ut sin första barnbok om rätten till vatten. 2010–2012 rankades hon som en av Sveriges mest inflytelserika CSR-experter. År 2011–2014 rankades hon som en av de mest miljömäktiga i Sverige. I dag är hon en ambassadör för Trygga Barnen, en organisation som arbetar för barn som växer upp i familjer med en beroendeproblematik. Parul är också en ambassadör för Realstars, en organisation som arbetar mot trafficking. Hon är djupt engagerad i rätten till mat-frågan genom organisationen FIAN Sverige och Parul bedriver sedan 15 år tillbaka en folk­rörelse för barnens rättigheter i Indien.

Förord Att helt enkelt konstatera att ett land är fattigt och sedan dra slutsatser endast utifrån detta är nog mycket riskabelt för en verksamhet eller en individ som vill investera tid i eller försöker fördjupa sig i ett land som Indien. Det är viktigt att förstå vad det är för befintligt förändringsarbete som pågår i Indien just nu och vilka argumenten är för detta.

Den här boken har som syfte att beskriva en del problemområden inom mänskliga rättigheter samt ge en inblick i delar av den indiska debatten och förändringsarbetet.

I korthet handlar det om att beskriva den skakiga grund som är verklighet för majoriteten av Indiens befolkning. Vi talar om de cirka 800 miljoner som inte tillhör medelklassen, det vill säga ”the emerging class in the emerging market”, den indiska medelklassen vars ekonomiska kapacitet vuxit enormt de senaste åren. Förstår man den här grunden gör man också en rättvis omvärldsanalys av Indien, eller riskbedömning om man så vill.

Samtidigt som vi försöker förstå ett land där investeringar och out-sourcing frodas varje dag finns det svåra frågor att hantera – extrem­fattigdom, barn som dör av svält eller drabbas av barngifte, och diskriminering av flickebarn. Att hitta en balans i gråzonernas land Indien är svårt, men det viktiga är nu att belysa fattigdomen och svältdöden, så att den moderna industrialiseringen inte blir den enda verkligheten för åskådarna. När mina aktivistvänner och medarbetare från People’s Vigilance Committee on Human Rights frågar familjer hur de hanterar svältproblematiken, kan de få som svar: ”Vi slår våra hungriga barn till sömns.”

Så mycket som 80 procent av livsmedel som konsumeras i större delen av världen kommer från småbrukare, ändå är dessa värst drabbade

av sociala förödelser som svältdöd och ekonomisk katastrof. Sådan är verkligheten även för småbrukare i Indien. Sedan 1995 har hundra­ tusentals indiska bönder begått självmord. I dag finns det forskning som visar att ett självmord begås var 30:e minut av just bönder i Indien.

En bidragande faktor är det höga priset på genetiskt modifierat utsäde, som sätter dessa redan resurssvaga bönder i livslånga skulder – där även en måltid om dagen blir en omöjlighet.

Jag glömmer aldrig mitt första möte med bonden Raja Swamy i delstaten Tamil Nadu år 2003. Swamy låg förlamad i sin halmsäng efter ett misslyckat självmordsförsök. Jag var där för att dokumentera antalet drabbade barn som inte kunde gå i skolan, eftersom de arbetade med att spruta bekämpningsmedel ute på bomullsfälten. Swamy dog några månader senare och hans familj försvann från jordens yta. Antagligen flyttade de till närmaste storstad för att döttrarna skulle kunna arbeta i fabrik, eller i värsta fall bli del av den växande barnprostitutionen i storstäderna.

Om du är student, journalist, jurist eller sköter omvärldsbevakningen på ditt företag, då är den här boken avsedd för dig. Vill man lära sig förstå mänskliga rättigheter är Indien ett bra land att börja studera, hon har varit min lärarinna i många år!

I rättvisans namn, Parul Sharma Människorättsjurist

Innehåll

Förkortningar 15 1. ”Du frågar, därför berättar jag”

17

2. Introduktion till mänskliga rättigheter i Indien

19

Barnens situation i Indien Internationella åtaganden

20 24

DEL I VÄLFÄRDSSTATEN OCH MÄNSKLIGT LIV

3. Empati – en slags social medvetenhet Polisvåld och det fattiga barnet

4. Statens ansvar

29 31

33

Förmåga 33 Matpolitik 35

5. Indiens grundlag – vägledande principer för statens politik och sociala mål Det indiska rättssystemet

37 37

DEL II STRAFFRÄTT OCH SKYDDSVÄRDA GRUPPER

6. Rätten till liv och rättsväsendet

49

Ett ”oberörbart” rättssystem för de fattiga

53

7. Dödsstraffet och rätten till liv i Indien

55

Det sociala kontraktet 55 Det mest sällsynta av sällsynta fall 59 Rättsstatsprincipen 59 Olika förhållningssätt till dödsstraff 64 Hängning 65 Lagutskottets 35:e rapport – Indiens speciella sociala situation 66 Mental tortyr och artikel 21 67 Övning i fritt tänkande 68

8. Tiggeri och hemlöshet Stämpling av de fattiga

9. Barnoffer Sekundär viktimisering av barnet – bristen på förebyggande funktioner i lagen Kommission för skydd av barns rättigheter

10. Flickebarnet och kvinnan Kvinnan i Indiens historia Sociojuridisk diskriminering av kvinnor Våld mot kvinnor i hemmet

11. Rätten till psykisk hälsa Institutioner för psykiatrisk vård Åtgärder i det civila samhället – lovvärda men inte alltid korrekta

73 75

79 82 84

89 91 95 97

101 103 105

12. Sexualundervisning – förnekande av verkliga problem 111 Hiv och sexualundervisning Sexuella minoriteter och sexualundervisning Kvinnor och sexualundervisning Barnmisshandel, sexuellt utnyttjande och sexualundervisning

112 115 116 117 DEL III ARBETSRÄTT

13. Arbetsrättens historia Indien och ILO Organiserad och oorganiserad arbetskraft Skydd av anställningsvillkor Arbetsskador, hälsa och föräldrapenning Kvinnlig arbetskraft och lagen Genomförande av arbetslagstiftning

14. Indiens inhemska miljökamp

125 126 127 132 134 136 136

141

Ekonomiska exploateringszoner eller ekonomiska frizoner? 141 Två steg fram och ett tillbaka 145

15. Avslutning

149

Källor 151 Offentligt tryck

154

Register 157

Förkortningar CEDAW Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women CERD Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination CRC Convention on the Rights of the Child CrPC Code of Criminal Procedure – den indiska straffprocesslagen CPRD Convention on the Rights of Persons with Disabilities CSR Corporate Social Responsibility ICCPR International Covenant on Civil and Political Rights ICDS Integrated Child Development Scheme ICESCR International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights IDA Industrial Disputes Act IPC Indian Penal Code – den indiska strafflagen ITPA Immoral Trafficking Prevention Act NCRB National Crime Records Bureau NHRC National Commission on Human Rights NLC National Labour Commission NREGA National Rural Employment Guarantee Act SEZ Special Economic Zone UNEP United Nations Environment Programme WTO World Trade Organization (Världshandelsorganisationen)

15

1. ”Du frågar, därför berättar jag” ”Du frågar, därför berättar jag.

De flesta av er tror ju att vi alla som sitter här på gatan också är födda här. Kanske några av oss, men inte jag. En sak har vi alla gemensamt och det är att vi nog kommer att dö på gatan. Det finns ingen återvändsgränd, brukar jag skoja om.

Se dig omkring: Vi alla på gatan är olika, vi är inte lika. Vi sitter här av olika anledningar. Vi är inte lika – våra sorger är inte lika. Goda människor säger att vi är lika, onda människor säger att vi är lika. Men ingen orkar lyssna. Orkar du lyssna?

Du frågar, därför berättar jag.

Men det är långt det jag har att berätta. Orkar du lyssna? Det är långt eftersom det handlar om så många fler än bara mig. Jag växte upp i en torr by som varken hade sett regn eller grönska på flera år. Jag föddes med förlamade ben, som också förlamade mina föräldrars kärlek till mig. Det var jobbigt för dem att jag var annorlunda, trots att jag hjälpte till att väva tyg till saris precis som alla andra barn i fabriken.

Mor och far hade vävt hela sitt liv, sent ut på nätterna. Jag och mina systrar hjälpte till, men ändå fanns det sällan mat.

Du frågar, därför berättar jag.

Min mor dog – hon hade varit svag länge. Hon orkade inte, men jobbade dag och natt i alla fall. Det är klart att man inte orkar när man nästan aldrig äter. Min far förändrades. Han gifte om sig med en liten flicka – lite äldre än jag. Tretton år och livrädd. Min far förändrades ännu mer. Blev argare och argare, slog mig oftare och oftare. Men vi fortsatte att väva, nu med min nya mamma, liten och vettskrämd.

Du frågar, därför berättar jag.

17

mänskliga rättigheter i indien Vi vävde dag och natt, med hoppet om att jobbet någon gång skulle mätta våra magar helt. Vi vävde och vävde tills det förödande beskedet kom. Någon från den stora staden hade köpt fabriken och skulle ersätta oss med maskiner. Det skulle gå mycket fortare med maskiner. Min far bröt ihop – hunger och sorg blev vår verklighet nu. Nu var det på riktigt. Sista gången min far slog mig var sista gången jag såg honom.

Min käre far. Jag rymde. Jag släpade mina förlamade ben med värkande armar mot tågstationen. Jag visste inte vart jag var på väg – kanske var jag på väg rakt in i döden.

Du frågar, därför berättar jag. Dina tårfyllda ögon säger mig att du inte orkar mer – du orkar inte lyssna. Aur maine aap ko abhi apni sadak ki zindagi ke bare me to bataia hi nahi. Och jag har ju inte ens börjat berätta om mitt liv här på gatan.”

Ur ett samtal mellan författaren och Rahul, 9 år, i New Delhi. Rahul lever på den indiska huvudstadens gator.

18

2. Introduktion till mänskliga rättigheter i Indien Varför är det viktigt att förhålla sig till hur situationen för mänskliga rättigheter ser ut i Indien? För vem i Sverige är detta viktigt och varför?

Boken består av tre delar: I. Välfärdsstaten och mänskligt liv II. Straffrätt och skyddsvärda grupper III. Arbetsrätt I bokens första del förhåller vi oss till statens ansvar för enskildas sociala och ekonomiska rättigheter som ett sätt att bidra till enskildas stärkta förmågor, enligt nationalekonomen Amartya Sens tankar kring utveckling.

I bokens andra del beskrivs indisk straffrätt och straffprocessrätt.

Härigenom försvaras människors anseende i ett välfärdssamhälle. Det är samma förutsättningar som gäller även för socialt missanpassade människor, för psykiskt sjuka samt för kriminella. Begreppet välfärdsstat konkretiseras i de vägledande principerna för statens politik som finns i del IV av den indiska grundlagen (hädanefter kallad grund­lagen), vilka är riktlinjer som ska följas i alla delstaters regerings­utövning.

De grundläggande rättigheterna ingår i del III. I den indiska konstitutionen fungerar de som en garanti för att alla indiska medborgare kan och kommer att njuta medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter. Dessa medborgerliga rättigheter har företräde framför alla andra lagar i landet. De är individuella rättigheter, som vanligtvis 19

mänskliga rättigheter i indien ingår i konstitutioner i liberala demokratier. Några av dessa viktiga rättigheter är: likhet inför lagen, yttrandefrihet, föreningsfrihet och mötesfrihet, religionsfrihet och rätten till konstitutionella rättsmedel för skydd av medborgerliga rättigheter. Men detta är inte tillräckligt: Indiska medborgare behöver även möjlig­heter till ekonomisk och social utveckling. Det är därför som direktivet Principer för statens politik ingår i den indiska konstitutionen. Indiens högsta domstol har i flera av sina domstolsutslag förklarat att dessa principer kompletterar de grundläggande rättigheterna i syfte att uppnå en välfärdsstat. Det är tydligt att kärnfrågan varit att uppnå en fungerande välfärd genom rättslig prövning.

Mot bakgrund av innebörden av ett socialt kontrakt definieras sedan skyddet för liv och personlig frihet, så som dessa uttrycks i den indiska grundlagen artikel 21 ur ett socialt perspektiv.

Barnens situation i Indien Ett barns kön, klass och kasttillhörighet har stor betydelse för barnets välbefinnande.1

60 procent av alla barn i Indien klassificeras som absolut fattiga.

I landet är 47 procent av barnen i åldersgruppen 0–3 år undernärda, 51 procent av dem lider av allvarlig eller måttlig blodbrist och barnadödligheten (i gruppen 0–5 år) är den högsta i världen. I en rapport från Plan International fastställs vidare att Indien också har den högsta andelen barnarbetare i världen. Indien har det största antalet fattiga barn i Asien och 80 procent av landets 400 miljoner unga är allvarligt underprivilegierade.

• En fjärdedel av Indiens befolkning på en miljard människor består av barn under 18 års ålder.

• Beräkningar tyder på att 80–100 miljoner barn ingår i landets arbets­ kraft.

1 Growing up in Asia. Report. http://news.bbc.co.uk/2/hi/south_ asia/4174012.stm [2015-04-20]

20

2. Introduktion till mänskliga rättigheter i Indien • Det finns 400 000 barnprostituerade i landet. Det sägs att omkring 200 flickor och kvinnor blir prostituerade varje dag.

• 45 procent av barnen i åldersgruppen 6–14 år går inte i skolan.

• Omkring 11 miljoner barn lever på gatan.

• Cirka 15 000 barn rapporteras saknade varje år.

• 400 spädbarn av kvinnligt kön dödas varje år.

• 20 000 kvinnliga foster aborteras varje år.

• Nästan hälften av födslarna i landet är fortfarande oregistrerade.

Lagen mot handel med kvinnor och barn (Immoral Trafficking Prevention Act, ITPA) kritiseras för att enbart omfatta handel för sexuella ändamål och utesluta annan människohandel. Tillämpningen av lagen varierar från delstat till delstat, men få har dömts under den. Regering­ en har tagit fram en handlingsplan för att bekämpa människohandel och kommersiell exploatering av kvinnor och barn samt riktlinjer för rehabilitering av offer. Satsningar har gjorts för att öka kunskapen om människohandel i samhället. 3 554 fall av människohandel rapporterades under 2012 enligt NCRB. Till hopp för barnens rättigheter och möjligheter till välbefinnande finns det statliga utvecklingsprogrammet ICDS (Integrated Child Development Scheme), som arbetar för barn i åldersgruppen 0–6 år.

Med stöd av ökade anslag försöker denna organisation hjälpa de mest utsatta grupperna, men utan tillräckliga resurser blir arbetet med att skapa sociala skyddsnät för de utsatta barnen näst intill omöjligt.

I enlighet med den lag som trädde i kraft den 1 april 2010, Right of Children to Free and Compulsory Education Act, är skolgång obligatorisk och avgiftsfri för alla barn i åldrarna 6–14 år. I syfte att göra skolan mer attraktiv och även för att bekämpa undernäring har regeringen infört ett gratis mål mat om dagen i skolorna. Enligt Världsbanken spenderade regeringen år 2011 tre procent av BNP på utbildning och 93 procent av barnen gick samma år i grundskolan.

Det råder stora skillnader vad gäller tillgång till och kvalitet på undervisning mellan olika delstater och regioner, men generellt är kvaliteten i de statliga skolorna låg. Bristen på kvalificerade lärare och relevanta läromedel är stor. Lokalerna är ofta i dåligt skick och 21

mänskliga rättigheter i indien många saknar toaletter och vatten. Antalet flickor som går i skolan är fortfarande betydligt lägre än antalet pojkar. Barn från lägre kast, personer som tillhör etniska minoriteter, gatubarn, flyktingbarn och barn med funktionsnedsättning har generellt sämre tillgång till utbildning än andra. Antalet barn, särskilt flickor, som avslutar skolan i förtid är högt. År 2002 hade Indien ett överskott på 65 millioner ton spannmål, trots detta lider tolv miljoner indier av svår brist på vitamin A, 53 procent av Indiens barn är undernärda, 21 procent är svårt undernärda och 20 procent dör innan de når fem års ålder. Trots spannmålsöverskottet har Indien över 200 miljoner undernärda barn. Sedan dess har överskotten i spannmål bara ökat och 2013 ruttnade överskottet i statliga lager. Varje dag dör barn av svält i det så kallade moderna Indien, och varje dag protesterar indiska aktivister för allas rätt till mat. Varje dag tas döende barn till sjukhus, där läkare konstaterar att de lider av svår näringsbrist och att staten enligt indisk lag faktiskt måste förse dessa drabbade familjer med stöd i form av mat och näring. Det är viktigt att även belysa fattigdom och svältdöd i landet, så att den moderna industrialiseringen, där investeringar och outsourcing frodas, inte blir den enda verklighet som visas upp för omvärlden.

Jean Ziegler, före detta Special Rapporteur on right to food för FN, övergav alla försök till diplomatiska formuleringar när han för några år sedan besökte Indiens svältdrabbade områden och med egna ögon såg svälten och diskrimineringen. Detta är inte svältdöd, detta handlar om mord (Assassination), menade han. Trots detta förnekar välfärdsstaten Indien att landet har en svältdödsproblematik, och utländska biståndsorganisationer lämnar Indien för att i stället överlåta åt marknadskrafterna att lösa den ”eventuella” fattigdomen i landet.

Den indiska högsta domstolen har i juli 2010 konstaterat att inte ett enda sädeskorn ska gå förlorat på grund av statliga tjänstemäns korruption och lättja. I ett prejudicerande domslut konstaterar den högsta domstolen att staten ska distribuera varje sädeskorn till landets fattiga, i stället för att närmare tre miljoner ton spannmål ruttnar i statliga 22

2. Introduktion till mänskliga rättigheter i Indien förråd. Den indiska staten skyller på bristen på förvaringsutrymmen och ”outsourcar” i stället till skyhöga hyrespriser utrymmen av vänner och bekanta i den privata sektorn. Ett hyreskontrakt med en vän eller bekant kan löpa i minst tio år. Att de överdrivna hyrorna är en del av statstjänstemännens korruption är ingen nyhet i landet. Och detta händer i ett land som klassas som en av de värst svältdrabbade nationerna i världen.

Indien är det land där flest människor lever under slavliknande förhållanden, enligt Walk Free Foundations globala slaveriindex från 2013.

Problemet är enormt och täcker in alla former av modernt slaveri. Det handlar om mellan 13,3 och 14,7 miljoner slavar. Den största delen är indiska medborgare som utnyttjas inom landet, ofta i sina egna hembyar. Mest sårbara är människor ur lägre kaster (daliter) och stamfolk (adivasier), särskilt kvinnor och barn. Många arbetar inom textilindustrin, byggsektorn, tegelstenstillverkning, gruvindustrin, fiske och räkodlingar. Den utbredda korruptionen försvårar möjligheten för de utsatta att få hjälp. Risken att hamna i slaveri varierar över landet. Uttar Pradesh (44 miljoner människor) och Bihar (83 miljoner människor) är ett par delstater som är kända för trafficking och utbrett skuldslaveri som går också går i arv.

Barnäktenskap är förbjudna enligt lag (flickor ska vara minst 18 år och pojkar 21), men det är vanligt, främst i fattiga familjer, att yngre tonårsflickor gifts bort. Enligt statistik från Unicef gifter sig 47 procent av flickor innan de fyllt 18 år och 18 procent innan de fyllt 15.

Konflikter i delstaten Jammu och Kashmir och i nordöstra Indien har medfört svårigheter för många barn. Barn har utsatts för våld, blivit föräldralösa, upplevt trauman, tvångsförflyttats och därmed berövats sin barndom. Majoriteten av de internflyktingar som konflikten gett upphov till har varit kvinnor och barn. Militanta grupper i nordöstra Indien rekryterar enligt organisationer som Child Soldiers International barnsoldater till sina militära operationer och maoistiska grupper lär ha använt barn som mänskliga sköldar i delstaten Chhattisgarh.

Indien antog 2013 en handlingsplan för barn, som i stort bygger på principerna i FN:s barnkonvention. Den nationella kommissionen för 23

mänskliga rättigheter i indien skydd av barn föreskriver att varje delstat ska etablera en kommission för barnfrågor, vilket nu gjorts i majoriteten delstater. Människorättsorganisationer har dock riktat kritik mot att kommissionerna inte har några reella möjligheter att ingripa i fall där barn far illa.

Internationella åtaganden Indien har ratificerat följande centrala FN-konventioner till skydd för mänskliga rättigheter: • Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights, ICCPR, 1979 – men inte de fakultativa protokollen till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet.

• Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättig­heter, Inter­national Covenant on Economic, Social and Cultural Rights, ICESCR, 1979 – men inte det fakultativa protokollet till konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter om enskild klagorätt.

• Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering, Convention on the Elimination of All Forms of Racial Discrimination, CERD, 1968.

• Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, CEDAW, 1993 – men inte det fakultativa protokollet till konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor om enskild klagorätt.

• Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child, CRC, 1992, och de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter, 2005, och om handel med barn och barnpornografi, 2005 – men inte det fakultativa protokollet till konventionen om barnens rättigheter om enskild klagorätt. Indien har ratificerat konventionen med reservation för artikel 32 och 33 som förbjuder barnarbete.

24

2. Introduktion till mänskliga rättigheter i Indien • Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CPRD, 2007 – men inte det fakultativa protokollet till konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning om enskild klagorätt.

Indien har rapporter utestående till drygt hälften av de relevanta övervakningskommittéerna. Rapportering har generellt sett skett regelbundet om än med flera årslånga förseningar. Flera rapporter har lämnats in men ännu inte granskats. Indien grans­kades i maj 2012 av FN:s råd för mänskliga rättigheter, i den universella granskningen av respekten för mänskliga rättigheter, UPR. 169 rekommendationer gjordes, varav 67 accepterades av Indien.2 Under perioden 2008 till 2013 besöktes Indien av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och av FN:s särskilda rapportörer för religionsfrihet och giftigt avfall samt försvarare av mänskliga rättigheter, summariska avrättningar samt för våld mot kvinnor.

Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter, NHRC, bildades 1993. Dess mandat omfattar, med vissa begränsningar, rätten att utreda anmälningar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, rätten att intervenera i domstolsärenden som rör påstådda brott mot de mänskliga rättigheterna samt rätten att pröva om ny lagstiftning är förenlig med konstitutionen och de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Indien tillträtt. Vidare kan NHRC göra särskilda rekommendationer till parlament och andra myndigheter samt utföra utbildning inom området mänskliga rättigheter. En av NHRC:s begränsningar är att dess utlåtanden endast har formen av rekommendationer och inte är juridiskt bindande. Kommissionen har inte heller rätt att undersöka övergrepp som begås av militären. NHRC har även små möjligheter att driva enskilda ärenden till åtal. Under de senaste 20 åren har NHRC tagit emot över en miljon anmälningar 2 ”Mänskliga rättigheter i Indien 2013”. MR-rapport från Regeringskansliet, UD. http://www.manskligarattigheter.se/sv/manskliga-rattigheter-i-varlden/ud-s-rapporter-om-manskliga-rattigheter/asien-och-oceanien?c=Indien [2015-04-22]

25

mänskliga rättigheter i indien om påstådda kränkningar av mänskliga rättigheter. 29 000 fall var under utredning i oktober 2013. I 20 av 28 delstater finns liknande och självständiga kommissioner för mänskliga rättigheter. Kvaliteten på kommissionerna varierar, men en gemensam nämnare är att de saknar tillräckliga resurser.

Nationella kommissioner finns även för lågkastiga och för urfolk (National Commission for Scheduled Castes, National Commission for Scheduled Tribes), för kvinnofrågor (National Commission for Women), för barn (National Commission for Protection of the Child), liksom för minoriteter (National Commission for Minorities). Ordföranden i dessa kommissioner är medlemmar i NHRC. Kommissionerna har inte varit lika framgångsrika i att driva frågor om mänskliga rättigheter som NHRC.

26

8. Tiggeri och hemlöshet 400 oidentifierade kroppar, har hittats i olika delar av staden sedan december 2013. Av dessa har 174 fall rapporterats hittills i år, enligt frivilligorganisation Shahri Adhikar Manch: Begharon Ke Saath (SAM: BKS). Indu Prakash Singh från SAM-BKS menar att ”Även om kylan inte enbart varit orsaken till många sådana dödsfall, komplicerar den redan försämrade hälsotillstånd för många fattiga på huvudstadens gator.” Källa: The Hindu, januari 2014

Såväl nationella som internationella lagtexter är främst texter utan socialt sammanhang, om man inte lägger till empati i dem. Psykologer definierar empati som förmågan att i viss utsträckning identifiera sig med en person. I den indiska lagstiftningen om tiggeri saknas helt och hållet empati. Problemet med tiggeri och hemlöshet måste anses vara ett problem för både landet och folket, då artiklarna 1–15 i FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättig­ heter måste betraktas som grundläggande principer i diskussionen om hemlösa människors rättigheter och allas inneboende rätt till utveckling. Bombay Prevention of Begging Act från 1959 (nedan kallad tiggerilagen), som också utökats till att omfatta unionsterritoriet Delhi, har definierat tiggeri med yttre, synbara kriterier, som till exempel att be om och ta emot allmosor, att exponera eller visa upp sig i syfte att skaffa eller pressa fram allmosor eller att inte ha några påvisbara medel till sitt uppehälle. Efter att ha frihetsberövat de synbart fattiga, som genomgående kallas för ”tiggare” i lagen, utarbetas en konfidentiell rapport 73

mänskliga rättigheter i indien av en övervakare från de sociala myndigheterna. Denna rapport, som innefattar skälen för kvarhållande, kommuniceras inte nödvändigtvis till tiggarna. Detta har lett till att de flesta frihetsberövade personer inte är medvetna om på vilka faktiska grunder de frihetsberövats och placerats i en så kallad certifierad institution, där en person kan hållas frihetsberövad i upp emot tio år.

Tiggerilagen innefattar inte något krav på samverkan med tiggaren när det gäller att spåra orsakerna till tiggeriet. Att rapporten hemlighålls från den som berörs av frihetsberövandet tyder på misstro mot vissa grupper i samhället, och att varken de politiskt ansvariga eller lagstiftarna är intresserade av att åtgärda de faktorer som utlöst fattigdomen. Det viktigaste syftet med lagen är att förhindra tiggeri, men de metoder som används för att göra detta baseras helt och hållet på att isolera tiggare under en kort period genom något som kan liknas vid ett fängelsestraff.

Den indiska grundlagen eftersträvar genom sina vägledande principer en välfärdsstat. En välfärdsstat har dubbla målsättningar: den föreskriver att staten ska ge medborgarna en lång rad förmåner som del av deras rättigheter, men stärker samtidigt byråkratins makt, efter­ som de föreskrivna förmånerna oundvikligen administreras av poli­ tiska organ. Byråkratins makt upprätthålls säkert, men ansvaret mot medborgarna har glömts bort. Med tanke på att målsättningen med välfärdsstaten och dess rättspraxis är social utveckling av alla medborgare i Indien, borde man använda rehabilitering och inte frihetsberövande som huvud­strategi för att förebygga tiggeri. Lagen strider uppenbarligen mot grundlagen ur ett välfärdsperspektiv. Dessutom är Indiens grundlag ett socialt dokument. Tolkningen av de rättigheter den anger bör riktas mot och syfta till social jämlikhet, men av sådan återstår inte mycket i denna lag. En fördömande inställning genomsyrar hela lagen genom att den stämplar människor som tiggare och helt saknar möjligheter till insatser för att bekämpa tiggeri som del av en mer generell fattigdomsbekämpning. Genom att spåra skälen till varför en människa tigger kan en rehabiliteringsprocess sättas i verket som beaktar problemets orsaker. Detta skulle verkligen leda till social utveckling, vilket är lagens huvudsakliga syfte utifrån ett rättig­hetsoch välfärdsperspektiv.

74

8. Tiggeri och hemlöshet

Stämpling av de fattiga Teorin om stämpling inom psykologin anger att en av de faktorer som vidmakthåller och påskyndar kriminellt beteende är brottslingens känsla av stigmatisering, som växer fram under rättsskipningsprocessen. Detta får negativa effekter på individens självkänsla och stöder sannolikt att en person håller fast vid en kriminell väg. Stämpling är ganska lätt att ta till, i synnerhet i sociala strukturer där det finns många ekonomiska och sociala skillnader. Det kan undvikas genom så kallade avledningsprogram, där man leder unga brottslingar bort från rättssystemet och i synnerhet från institutionalisering. Stämpling kan även undvikas genom alternativa program, som har med medling och gottgörelse att göra, eller genom socialt arbete. Det är mycket viktigt att förstå termen stämpling inom psykologin och dess effekter på enskilda eller grupper av enskilda när lagstiftaren eller den som upprätthåller lagen tillämpar stämpling i sin verksamhet. Sådana verksamheter leder lätt till segregering och klassinriktade samhällen.

Välfärdsstatens sociala ansvar är ett av många starka argument mot denna verksamhet. Ett annat är att staten är en garant för lag och ordning, vilket i allmänt kräver att den ska styras utifrån regler snarare än på godtyckliga grunder. Detta ger medborgare möjlighet till personligt självbestämmande när de planerar sina liv enligt sådana regler och garanterar att deras rättigheter och friheter erkänns och skyddas. Respekt för lagregler anses vara ett kännetecken på liberala, demokratiska samhällen. Den internationella juristkommissionen hävdar att rättsstaten bör försöka skapa och vidmakthålla sådana villkor som upprätthåller människors värdighet som individer genom att erkänna medborgerliga, politiska och sociala rättigheter. För att detta ska kunna uppnås måste de lagar som införs i ett rättssamhälle ha vissa kännetecken.

Lagen måste kunna bli känd, det vill säga den måste vara klar och specifik. I annat fall kan medborgarna inte utöva den själv­bestäm­mande­rätt som lagregeln ska tillförsäkra. Generella förbud mot tiggeri, som de som finns i Indien, kan kritiseras för att sakna klarhet och specifik karaktär.

Tiggeri definieras sällan i lagstiftningen, och därför kan skillnaden mellan tiggeri och andra former av ekonomisk aktivitet på gatunivå vara 75

mänskliga rättigheter i indien oklar. Ett annat krav på lagregeln är allmängiltighet, det vill säga att lagar ska tillämpas lika på alla medborgare. Man kan hävda att detta är en egenskap som förbud mot tiggeri inte har. Bestämmelser mot tiggeri kriminaliserar i själva verket fattigdom och hemlöshet. De som kan uppfylla sina omedelbara behov har inget behov av att tigga och riskerar inte så lätt att åtalas, enligt sådana lagar.

Dessutom kan lagar som kriminaliserar fattigdom och hemlöshet, som förbudet att tigga, verkställas selektivt som ett sätt att sopa bort hemlösa människor från gatorna eller uppmuntra dem att flytta på sig. Ett ”fördömande straffrättsligt system” leder bara till att tysta mänskligt lidande, inte till att bota det. Erkännandet av detta baseras på hur lagen utformats och hur inhemska domstolar tolkar den. En hög nivå av allmän, social, politisk, moralisk och juridisk utbildning å ena sidan och en hög levnadsstandard å andra sidan är de två oumbärliga villkoren för att uppnå och införa de höga ideal som uttrycks i de två koncepten mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Det är sant att det bara är möjligt att verkligen säkerställa att mänskliga rättig­heter efterlevs i en sann demokrati, till skillnad från en ”pappers­ demokrati” som tillämpar konstgjorda rättsnormer. Jag skulle vilja hävda att kriminalisering av tiggeri kan vara både grundlagsstridigt och oförenligt med internationell lag om mänskliga rättigheter.

Samtidigt som vi rekommenderar alternativ till den nuvarande lagstiftningen, i vilka en korrekt definition av rehabilitering bör ges, måste vi inkludera kraftfulla paragrafer för våra gatubarn och deras återanpassning, som uppfyller deras rätt att växa och utvecklas både psykiskt och fysiskt.

Det är olyckligt men sant att denna lag inte innehåller någon social ingenjörskonst och rättvisa för ett stort antal människor som berövats social jämlikhet från födseln, de som kallas tiggare. Samtidigt som resten av den medvetna världen går mot social rättspraxis, förflyttar sig Indien till synes längre bort från den genom sådan lagstiftning. Bombay Prevention of Begging Act från 1959 misslyckas kapitalt att uppfylla den globala principen ”alla mänskliga rättigheter åt alla”.

76

8. Tiggeri och hemlöshet

”60 procent av dem som räddats från gatan är mentalt sjuka” Bangalore: I det härbärge för tiggare och hemlösa som drivs av regeringen i stadens utkant har 60 procent av dem som räddats från gatan befunnits vara mentalt sjuka, enligt H. Sudarshan, kommissionär för Vigilance (Healthcare) i Lokayukta. ”Det finns så kallade tiggarhem i Bangalore och Mysore, där människor hålls i häkte enligt lagen Bombay Prevention of Begging Act. Men de mentalt sjuka bland dem får inte den psykiatriska behandling och rådgivning de så väl behöver”, har han sagt. Sudarshan donerade kontanter som togs emot som ett stipendium och samlade även in pengar från vänner utomlands för att hjälpa de fattiga. ”Manasa-projektet, som nu ska genomföras i Mysore och senare i Bangalore, kommer att ta hand om de psykiskt sjuka som inte har någon annanstans att ta vägen än gatan. De behöver mycket mer än mat, kläder och tak över huvudet. Inte ens sjukhusen kan behålla dem i mer än ett par dagar åt gången. Utan lämplig psykiatrisk vård kommer de aldrig att kunna klara sig själva”, fortsatte han. Det första Manasa-projektet består av en vårdcentral, ett sjukhus och lekområden. Det kommer att erbjuda övergångsvård och särskild utbildning till de unga. Ett journummer ska också öppnas. Psykisk vård kommer att lämnas i samarbete med primärvårdscentraler i närheten och läkare som frivilligt erbjuder hjälp.

Källa: The Hindu, april 2006

77

Mänskliga rättigheter i Indien Parul Sharma Den här boken behandlar de mänskliga rättigheterna i Indien ur två perspektiv: ett perspektiv där barns, kvinnors, tiggares, bönders och den övriga befolkning­ ens situation jämte miljöförhållanden beskrivs och diskuteras, och ett ytterligare perspektiv som förhåller sig till det gedigna förändringsarbete som pågår inom alla dessa områden. Om du är student, journalist, jurist eller sköter omvärlds­ bevakningen på ditt företag, då är den här boken avsedd för dig. Samtidigt som vi försöker förstå ett land där investeringar och outsourcing frodas varje dag finns svåra frågor att hantera – extrem fattigdom, barn som dör av svält eller drabbas av barngifte jämte diskriminering av flickebarn och kvinnor. Vill man lära sig förstå mänskliga rättigheter är Indien ett bra land att börja studera.

Parul Sharma är i dag rektor på The Academy for Human Rights in Business. Hon är människorättsjurist med gedigen erfarenhet inom CSR­frågor i och från så kallade högriskländer, där hon arbetat med mänskliga rättigheter, anti­korrup­ tion, och ansvarsfulla leverantörsled. Parul har också bott och verkat i Sydasien i flera år med erfarenhet inom näringslivet och den offentliga sektorn. Hon har författat tre faktaböcker om mänskliga rättigheter med fokus på barns och kvin­ nors rättigheter. År 2012 gav Parul ut sin första barnbok om rätten till vatten.

ISBN 978-91-40-69002-9

9 789140 690029