INGRID CARLQVIST
prolog
April 2009
george frös så att han skakade. Utanför bilen var det femton grader kallt och de tre paren strumpor han hade på fötterna var dyngsura och började nu stelna till is. Skorna hade han gömt under en buske ett par hundra meter bort och han vågade varken smyga tillbaka och hämta dem eller starta bilmotorn för att få igång lite värme. Någon granne skulle kunna undra vad det var frågan om och dra uppmärksamhet till hans hyrbil. Han spanade bort mot huset som han bevakat i en vecka. Äntligen hade han fått visshet, äntligen skulle mardrömmen ta slut. Nu väntade George bara på att polisen skulle agera. Hans oupphörliga tittande på klockan hjälpte inte ett dugg. Sekunderna sniglade sig fram och det hade fortfarande bara gått sex minuter sedan han hört pojkarnas röster därinifrån och bara fyra minuter sedan han ringt länskriminalens chef Mikael Backman och med andan i halsen berättat om sin upptäckt. – George, ta det nu lugnt, hade länspolischefen sagt. Det här kommer att ta en liten stund. Jag måste ha åklagartillstånd för att göra en husrannsakan mellan klockan tjugoett och nollsex. Jag ringer Thomas Malmenby med en gång, 11
hoppas bara att han svarar. Du måste lova mig att inte hitta på något dumt nu, George. Och du, hur säker är du egentligen på att du hörde rätt? Han sneglade på klockan igen, det hade gått exakt trettiofem sekunder sedan han senast tittade på den. George hade försäkrat Backman om att han inte skulle agera på egen hand, men att han definitivt inte tänkte släppa huset ur sikte. Han skulle sitta i sin iskalla hyrbil hela natten om så krävdes. Hans pojkar var där inne, han hade hört deras röster lika tydligt som om han själv hade befunnit sig inne i rummet. Men det kunde ju inte Backman veta … Den före detta polisen som sålt avlyssningsutrustningen till honom visste helt klart vad han sysslade med. Han sålde vapen och allehanda spionutrustning och enda möjligheten att besöka hans butik var att boka tid i förväg. Där fanns avlyssningsutrustningar i alla prisklasser, men George fastnade för en som kostade femtontusen kronor, betydligt mer än han hade råd med. När han tömt alla sina krediter fattades det ändå sjuhundra kronor. – Skit i det, George, sa den före detta polisen. Du får helt enkelt sjuhundra kronor i rabatt. Ta grejerna nu och gör som jag visat dig. Lycka till! Åtta timmar senare var jakten över. I bara strumplästen hade han tassat över de snöpudrade stenarna på kidnapparnas uppfart, skorna hade han tagit av sig för att åstadkomma så lite ljud som möjligt och gömt under en buske. Att sätta upp spionutrustningen på väggen till huset hade varit lätt och med bultande hjärta och halvt förfrusna tår hade han smugit sig tillbaka till bilen och börjat lyssna. Det dröjde inte många minuter förrän pojkarnas röster ljöd i hans hörlurar. Etthundrasjuttiofem fasansfulla dagar 12
då han inte visste om hans barn levde, om de fick ordentligt med mat, om de fick någon kärlek eller bara hölls fångna, etthundrasjuttiofem dagars ständig plåga skulle snart vara över. En blick på klockan visade att ytterligare två minuter hade passerat. Han kollade mobiltelefonen igen, som om han med blotta viljan skulle kunna få den att ringa. Plötsligt insåg han vad som skulle kunna få tiden att gå lite fortare – ett Skypesamtal till Australien. Mette klättrade säkert på väggarna i väntan på att han skulle ringa och lämna rapport med senaste nytt. Hon svarade på en gång. – Mette, håll i dig. Jag har hittat pojkarna! Hon skrek rakt ut och började hoppa upp och ner framför hans ögon. Den kärlek och glädje han såg i hennes blick fick hans hjärta att slå ett extraslag. Hur kunde hans nya fru älska hans barn mer än deras egen mor någonsin gjort? Själv skulle modern naturligtvis påstå att hon kidnappat barnen för att hon älskade dem och saknade dem eftersom de levde sina liv på andra sidan jordklotet, men George visste bättre än så. Han hade levt ihop med henne i många år och visste alltför väl att hennes moderskärlek lämnade en hel del övrigt att önska. Skräcken som kramat hans hjärta när han satte elvaårige Oliver och nioårige Nicholas på planet till Sverige ett halvår tidigare, hade visat sig befogad. Deras mamma var inte att lita på, det visste han alltför väl, så trots alla de löften hon givit Familjedomstolen i Melbourne var det med tunga steg George följt sina pojkar till flygplatsen. De skulle flyga till Sverige för att tillbringa en månad med sin mamma och sedan skulle de komma hem igen. Det var vad hans före detta fru dyrt och heligt lovat domstolen. Och de hade trott på henne. Vilket misstag. 13
Nu ringde telefonen! Mikael Backmans myndiga stämma lät upphetsad: – George, nu är det klart! Åklagaren har gett oss tillstånd till husrannsakan, om de inte öppnar dörren så bryter vi oss in. Du är väl helt säker på att du hörde Oliver och Nicholas? George drabbades av en nästan oemotståndlig lust att avslöja hur säker han var. Att han tack vare en spionutrustning för femtontusen kronor (minus sjuhundra!) var fullkomligt säker på att hans båda pojkar befann sig inne i huset där deras morföräldrar bodde. Huset som han spanat på i över en vecka och vars hemligheter nu äntligen skulle avslöjas för världen. I sista sekunden sansade han sig och svarade bestämt: – Tro mig, Mikael, jag hörde båda pojkarnas röster, klart och tydligt genom ett öppet fönster. De är därinne! – Okej, vi är på plats om en timme. Se nu för tusan till att ingen upptäcker dig!
14
Efterord
östen hägg på vanliga pappor har satt ihop ett litet »abc« om hur man kan gå tillväga och hur man bildar ett nätverk kring barn som kidnappats av den andre föräldern. legitimitet. Det absolut första och viktigaste man bör göra är att göra klart hur rättsläget ser ut. Ett sunt ifrågasättande är helt rimligt här i motsats till exempelvis kvinnojourerna som inte ifrågasätter något över huvud taget när en kvinna tar kontakt. Har man ensam vårdnad har man också dokument som styrker det, till exempel en vårdnadsdom. Den förälder som redan initialt redogör för rättsläget slipper sedan att bli ifrågasatt. efterlysning. Vad man omgående bör göra är en efterlysning av barnet/barnen som publiceras på utvalda bloggar och forum. Efterlysningen bör vara så detaljerad som möjligt och foton är också bra. När en efterlysning publicerats brukar en effekt uppstå, nämligen att andra rättrådiga bloggare och innehavare av hemsidor publicerar eller länkar till efterlysningen på sina sidor. En efterlysning får med andra ord snabbt en stor spridning.
267
mejllistor. Det är också viktigt att snabbt få ut en efterlysning till olika instanser som kvinnojourer, skolor och församlingar. Om barnen göms på något sådant ställe är chansen god att människorna där blivit lurade, att de tror att de gör en god gärning som hjälper en mamma på flykt undan en farlig man. släktforskning och kartläggning av socialt nätverk. När man gjort ovanstående kan man också börja titta på den kidnappande förälderns släkt och vänner och kartlägga dessa. Detta kan ge uppslag till var de eventuellt kan gömma sig. Med detta kan man få fram troliga platser, mindre troliga och platser man helt och hållet kan avfärda. media. Om en dagstidning publicerar en artikel så får den en stor spridning. Det finns också organisationer som Saknade Barns Nätverk som jobbar på ett liknande sätt, genom att bilda ett nätverk kring det bortförda barnet. SBN jobbar dock i första hand med barn som förts utomlands och under andra förutsättningar. När ett barn förs utomlands så är vistelseorten ofta känd och det är då ofta fråga om kontakt med landets myndigheter eller en rättslig process för att få hem barnet. SBN har därför en annan typ av resurser, till exempel översättare av olika språk och juridiskt kunniga som är insatta i andra länders rättssystem. så gjorde vi: Jag kom i kontakt med George genom att en person jag haft kontakt med i andra frågor skickade mig ett mejl som George skrivit. Det var en förtvivlad pappas rop på hjälp och den här personen visste att jag är engagerad i fall där barn försvunnit och denne uppmanade mig att ta kontakt med George. Jag skrev ett brev till George på en engelska som övriga världen helst bör besparas från och George 268