En annan kust
En annan kust är en samling texter skapade vid stranden till Atlanten, i det Västafrikanska landet Togo. Det är ett lapptäcke av texter klumpiga, eleganta, klarsynta och banala. En planlös vandring i allt det som skiljer och i det som förenar.
En annan kust innehåller också fotografier från samma Västafrikanska land. Vi möter människor, detaljer och miljöer från samma tid och plats som texterna skrevs. Det är inget mer än så som förenar text och bild. Ändå hör de ihop.
William Grönlund Simon Hällström
www.bod.se
William Grönlund & Simon Hällström
En annan kust
Förord De säger att livet är en resa. Jag vet inte om jag håller med. För mig är det svårfångat, oavsett var jag befinner mig. Min familj och jag har gjort en resa. Under ett års tid har vi levt vid en annan kust, i ett fiskekvarter i Aného i Togo. Livet där är så annorlunda, förhållandet till varandra, till tiden och till de saker vi omger oss med. Samtidigt omsluts vi där, precis som här, av de fundamenta som aldrig förändrats. Döden, livet och kärleken till våra barn. Alla texter i den här boken skrevs under vistelsen i Togo och på planet på väg hem. Bilderna i boken är tagna av Simon Hällström, som under sin fotoutbildning vid Hällefors folkhögskola besökte oss under två månader. Text och foto är alltså tillkomna under samma period och vid samma platser.. Vid vår vistelse i Togo blev vi bekanta med Mawoli. Mawoli betyder ordagrannt Gud är här. Han vet inte själv sin ålder, men han är uppskattningsvis åtta eller nio år gammal. Hans far sägs var drabbad av en Vodouförbannelse. Pappan, som är döv, luktar ständigt sprit och ragglar ofta runt i kvarteret i bara sina kalsonger. Mawolis mamma är psykiskt sjuk.
Mawoli kallas dårens barn eller bandit av många närboende. Mawoli upptäckte vi ganska snart var en begåvad tjuv. En begåvad överlevare. Vi ville ge honom möjligheten till ett bätte liv. Därför startade vi Facebooksidan Barn som vill gå i skolan. Där samlar vi in pengar för att Mawoli skall få utbildning. I hopp om att han uppvisar begåvning även inom andra områden. All vinst som försäljningen av denna bok eventuellt genererar går oavkortat till Mawolis skolgång.
Nora den 21 november 2011 William Grönlund
Mawoli.
Makt Vi ska hämta ut ett pass. Vägbeskrivningarna till ministeriet har inhämtats dagar i förväg. Vi anländer efter två timmar i bil klockan 06.30, en halvtimme innan den tid hon blivit kallad. Marie är uppklädd och sminkad som om hon vore på väg till bal. Vi står i gryningsljuset inför en väldig grå byggnad - en skrapa. Jag ser ingen skylt, men vi är tydligen på rätt ställe. Hon har bott i Lomé hela sitt liv. Hon vet. Vi är rätt. Marie tar mig förväntansfullt under armen och vi går uppför den vackert stenbelagda vägen mot skrapan. Där hittar vi ett tjugotal slitna träbänkar uppradade framför ett litet rektangulärt hål i en betongvägg. Vi sätter oss där. Det är tyst. Lysröret ovanför hålet blinkar åt oss, men i övrigt syns ingen till. Inte på femton minuter i alla fall, för sedan dyker en försynt militär upp. En ung gosse med automatvapen. Han viskar tyst till Marie, som om han avslöjade statshemligheter. Marie viskar vidare mot mig. När jag inte hör vinkar hon uppfordrande med handen åt mig att följa med. Vi går mot baksidan av byggnaden. Mellan två bilar, en röd och en blå, står en samling soldater kring en muröppning. De visar tydligt att det är där vi ska gå in. Fortfarande ingen skylt, ingen karta över komplexet med
en liten röd det-är-här-du-är-prick. Militärernas hållning hasar sömnigt mot marken i ädel tävlan med deras dåsiga ögonlock. Det är som om de knappt vet att vi är där. Vi går in genom öppningen och får i steget höra något om en hiss till tredje våningen. Vi ser ingen hiss, men tar några försiktiga steg in på den parkering vi nu kommit till. Det är på denna innergårdsparkering alla nyvaxade bilar bor. Bilarna och deras chaufförer. Vi aktar oss nogsamt för alla exklusiva billarm och söker samtidigt av området med våra blickar. Det tar en stund, men till slut finner jag en blank dörr av rostfritt stål. En typisk hissdörr, inklämd mellan två av skrapans futuristiska betongreliefer. En stund står Marie med kroppen lätt gungandes framför dörren. Med ett harklande pressar jag mig försiktigt förbi och trycker på hissknappen. Ett pling, dörrarna öppnas. Vi går in. Marie börjar åter sökande gunga med kroppen så jag väljer snabbt tredje våningen och vi kan gemensamt storögt betrakta oss själva i spegelväggsinteriören. Fem minuter innan utsatt tid väser hissen oss välkommen. Nu ska hon få det pass hon arbetat så intensivt för i två långa år. Vi är klädda för fest! Nu äntligen! Vi kliver snabbt ur den trånga hissen. Marie först. Över hennes axel möter mig en kort korridorsstump, som viker av åt vänster. Var är receptionen? Den vänliga rösten som
undrar vad den kan stå till tjänst med? Eller åtminstone ett funktionellt kölappssystem? Golvet är av gråvita stora kakelplattor och taket har också det en grå nyans. Marie går så försiktigt, som på audiens, så jag näst intill klättrar uppför hennes hälar. Långsamt rundar vi hörnet och möts av korridorens förlängning. Lika gråblå, men utsmyckad med dörrar. Dörrar utan namn, men med nummer. Nummer 13, 14 och 15, pryder väggarna med sin mörkbruna plywood. Det är nästan fyra meter mellan dörrarna. Nummer 13 och 15 på höger sida och 14 på vänster sida. Längst bort ser vi ljuset i departementstunneln genom en dörröppning. Vi ser också människor där inne. Marie ökar steglängden. Balklänningen frasar runt hennes vader och för en ytterst kort sekund tror jag att vi ska bli bjudna på välkomstdrinken - där borta i ljuset. Det är där det vänliga mottagandet väntar. Det är där de ska förstå hur brådskande vårt ärende verkligen är. Vi passerar de numrerade dörrarna som, bortsett från numren, är identiska. Vi klapprar oss fram på kaklet. Marie måste ha klack under klänningen. Utan att jag riktigt registrerat hur vi tagit oss fram är vi på tröskeln till ljuset, till rummet där vår väntan äntligen skall få möta förståelse, där alla frågor skall få ett svar. Kanske är det den plats där alla år av hårt arbete kommer att bära frukt. Bli ett pass.
Rummet är väl nedkylt av tre surrande klimatanläggningar. Den tidiga timmen till trots har redan ett stort antal personer kommit hit och sitter rakryggade på de enkla träbänkar som är uppställda längs med väggarna. Enkla i konstruktionen, men av teak. Dyra. I övrigt är rummets väggar kala och fönstren täckta av tunga mörkbruna sammetsgardiner. Vi nickar till alla församlade. Det verkar nästan som om Marie känner några sedan tidigare. Bänken närmast dörröppningen bjuder in oss. Vi slår oss ned. Ytan är så kall att det känns genom byxorna. Bänken längs ena väggen är full av människor, uppskattningsvis närmare tjugo. Några ser ut att knappt ha vaknat, men alla är propert klädda. Ett häfte når Marie. Hon ger mig en penna. Ärende skall fyllas i, namn, personnummer, adress och kön. Jag ögnar snabbt bakåt i häftet, på alla de som tidigare fyllt i sina uppgifter. Det är sammanlagt tolv ärenden med dagens datum. Vi har alltså plats tretton i kön. Tanken slår ut med vingarna och för mig hem till Sveriges telefonköer. Du har plats tretton i kön, för närvarande har vi en stycken handläggare. De måste vara fler! Annars kommer detta att ta timmar. Jag som har en hel lista med saker att uträtta i Lomé. Marie har utan tvekan hittat sin plats, samspråkar lite med mannen som kommit strax efter oss och som jag nu
räcker vidare häftet till. Han har fyllt i detta häfte förr det ser jag. Han tittar knappt åt de olika frågorna utan krafsar snabbt ned de eftersökta svaren. Andas ut och börjar ackompanjera sin långa utandning med ett rytmiskt klapprande med skorna mot golvkaklet. Ett distinkt lättdefinierat ljud av välputsad hård skolsula mot skinande blankt kakel. Tåtappandet mot det svala kaklet studsar upp mot taket, runt väggarna. Ljudet färdas i rummet och delas av alla närvarande. Av den unga missionären, som nu börjat nynna på gospel från Ghana, av den unga kvinnan bredvid honom, smal, stringent och rakryggad, av den stora familjen som varit här förut och där frukosten fördelats i form av bananer till alla medlemmar. Ljudet når nu också den minst sagt korpulente man som står i dörröppningen. Runt halsen, väl synlig i den uppknäppta skjorthalsen, hänger ett glänsande stort krucifix i tjock blänkande kedja. De svarta lackskorna slutar att ge ifrån sig ljud. Missionären, Marie och all övriga församlade tystnar också. Den korpulente har tydligen någon sorts viktig funktion. Förmodligen en tjänsteman på passenheten. Förmodligen, eftersom han varken bär namnbricka eller presenterar sig med någon titel. Förmodligen övergår så snart han öppnat munnen till helt säkert. Innan han låter sina ganska blöta mungipor smacka i takt med en rapp, kontitentalt skorrande franska vinkar han till sig blocket. Några namn ropas upp. De vinkar lite, eller harklar sig för att visa sin
närvaro. Varje person har gjort något misstag i ifyllandet av blocket som för en halvtimme sedan fördes runt i den ganska manstarka skaran. Vi är säkert trettiofem personer nu. Den tjockes monolog varar i nästan tio minuter. Jag förstår endast brottstycken, lösa delar, lösa ord. Får inget sammanhang. Eftersom jag vill ha sammanhang, vill förstå, frågar jag Marie, strax efter den korpulente gått, vad han egentligen sagt. Inget, blir svaret. Han sa inget. Jag förklarar att han uppenbart framförde franska under en lång tid - något måste väl ha blivit sagt. Maries ögon glittrar när hon ler överseende åt mig. Jag rodnar en aning och min blick finner ny riktning, Den följer de elkablar som med klämmor fästs längs väggen. All el verkar vara dragen utanpå väggen. Enkelt om man vill laga. Kablarna blir vägar. Det brummar i mitt huvud. Som en treåring kör jag tävlingar med små fantasibilar längs med kablarna. Jag kör rally i nästan fyrtio minuter. Kör så det ryker i kurvorna. Upptäcker att träbänken skaver. Flyttar över vikten till den andra skinkan, men får istället lyssna på hur ryggslutet gnäller. Jag kommer med min vänstra axel åt damen vid min sida. Hon märker inget. Hennes öppna snarkande mun möter mig när jag skall be om ursäkt. Damens huvud dåsar tungt mot min axel. Jag låter
huvudet ligga där ett tag. Det tycks som om detta väntrum gör skäl för namnet. Tiden går, även när allt annat står stilla. Det viner kring fönstren. En man, iklädd sammetsröd afrikansk dräkt med guldinslag, för gardinen bakom sig lite åt sidan. Plastpåsarna yr runt i en kokande luftgryta. Vindmassorna möter varandra därute, en lång mast lutar betänkligt i vinden, sanden pressas upp i kollisionen och gör dagen disig, morgonljuset trött. Gardinen förs tillbaka. Jag hör bara den vinande vinden. Kvinnans huvud lägger sig tillrätta för sjätte gången mot min axel. Utan att vrida allt för mycket på huvudet, utan att vara allt för uppenbar, studerar jag hennes ansikte. Hon är över de femtio, sminket ligger som ett eget lager utanpå hennes grova hud. På så här nära håll kan jag också se borsthår, strån, sticka ut från hennes nästipp. Jag räknar till fem. Näsryggen är bred, men avståndet mellan ögonen, i alla fall från den vinkel jag studerar henne, förvånansvärt litet. Hon snarkar nu ljudligt. Långa djupa hävande andetag med en skorrande, brummande botten. Därefter korta nasala avbrott och något litet hostande ljud. En ljudserie satt i återkommande repris. Djupt, brummande, nasalt. Djupt, brummande, nasalt. Tiden går. Skarvarna mellan kakelplattorna blir ett pussel, en egen liten labyrint. Min blick följer detta labyrintmönster ända fram till skorna. Två svarta blanka skor. Blicken fortsätter uppåt förbi pressvecken och läderbältets väl tilltagna
guldspänne över den korpulente kullen, till det uppknäppta skjortbröstet och det stora blänkande krucifixet. Han är tillbaka. Kvinnan vid min axel vaknar när jag snabbt sätter mig rakryggad. I sin hand håller han ett nytt, större, anteckningsblock. Utan att invänta församlingens unisona givakt i sittande ställning börjar han räkna upp namn. Dide Brisona, Kumla Ngono...Nu är alla klarvakna. Varje person som hör sitt namn myndigt förkunnat blir genast ett par centimeter längre, ett par centimeter gladare. Han läser upp namnen i bokstavsordning. Marie Satchivi kommer sent i en sådan uppräkning. Oli Mbna, Marie gungar oroligt förväntansfullt med blicken fastnaglad vid hans tunga kors i guld. Ali Pongdé, hon öppnar sin mun lite, som för att hjälpa honom säga rätt namn. Nästa namn, snälla. Kotoka Rakon. Hon har dragit upp axlarna dikt an mot öronen, fingrarna trummar tyst mot träbänken. Marie blundar. Nu kommer S, som i Satchivi, som i snälla. De klotrunda ögon som sitter i mannens skalle vilar en stund hos varje person i rummet. Han följer bänkraderna med blicken. Han stannar vid Maire. Ingen andas. Med en oplanerad styrka slår han ihop häftet, kommer av sig en kort sekund. Andas tungt genom näsan och förklarar sedan att han är klar. −
Ni, som jag just räknat upp, kan gå hem idag.
De som ställt sig upp sätter sig återigen och de som nyss satt rakryggade och glada över att vara i de utvaldas skara, förstår inte riktigt. Medan de söker bekräftelse hos de andra har han med guldkorset runt halsen försvunnit. En reser sig, samlar ihop sina saker och går. En till och därefter ytterligare en. Snart sitter några få utvalda kvar, däribland Marie. Utvalda till att vänta ytterligare en liten stund.
En annan kust
En annan kust är en samling texter skapade vid stranden till Atlanten, i det Västafrikanska landet Togo. Det är ett lapptäcke av texter klumpiga, eleganta, klarsynta och banala. En planlös vandring i allt det som skiljer och i det som förenar.
En annan kust innehåller också fotografier från samma Västafrikanska land. Vi möter människor, detaljer och miljöer från samma tid och plats som texterna skrevs. Det är inget mer än så som förenar text och bild. Ändå hör de ihop.
William Grönlund Simon Hällström
www.bod.se
William Grönlund & Simon Hällström
En annan kust