9789176970249 by Smakprov Media AB

© Cecilia Lindblad, 2017 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, hej@picapicadesign.se Formgivning inlaga: Malin Hansson, malin@hanssonproduktion.se Karta: ©Lantmäteriet Tryckt hos ScandBook, Falun, 2017 ISBN 978-91-7697-024-9

Till mina barn Johan Linnea Julia

Prolog Det var en av bärnstensletarna som hittade foten. Han var tidigt ute på stranden, det hade blåst rejält under natten och han ville vara först. Måsarna flög runt, runt alldeles ovanför hans huvud, ivriga att undersöka skräpet som hade sköljts upp från havet. När han tittade ut över vattnet såg han Falsterbos södra spets långt där borta i morgonljuset. Det var kallt i vinden men han var van. Han hade samlat bärnsten i hela sitt liv och han älskade att vandra längs stranden i vadarstövlarna. Det lätta krasandet av snäckskal under fötterna och den salta lukten av hav, det var det som fick honom att stiga upp när de flesta andra sov som bäst. När han gick där och tittade i tånghögarna i den fuktiga sanden såg han nåt som stack upp. Han tog fram krattan och krafsade försiktigt bort lite sand runt omkring, böjde sig ner för att ta tag i det, men då såg han vad det var. En fot. Bärnstensletaren rätade på sig och tog ett djupt andetag. Han tittade frågande ut över havet. Ögonen tårades när han försökte svälja ner illamåendet. Först var det ingen av de andra bärnstensletarna som såg att han kräktes. Bakifrån såg det ut som om han böjde sig ner för att titta närmare på nåt i tången. När han reste sig upp och vände sig mot de andra såg de hur blek han var. Han hade tagit fram sin mobiltelefon och höll upp en hand som för att varna dem för att komma nära.

Kapitel 1 Monica Blom gick raskt de två trapporna upp till sin lägenhet. Hon fick ställa ner matkassarna för att krångla upp nyckelknippan ur handväskan. Medan hon låste upp ytterdörren tänkte hon på hur många nycklar hon hade haft de senaste åren, en ny för varje gång hon flyttat. Efter föräldrahemmet i Skanör var det ett antal lägenheter i Stockholm som passerade förbi, de flesta hyrda i andra hand. Därefter ett par olika i Linköping, där hon bodde när hon började arbeta som polis. Och nu tillbaka i Skåne, en lägenhet i Vellinge denna gång. Hon trivdes mer eller mindre på de olika ställena, men ingenstans hade hon känt sig riktigt hemma. Inte nu heller. Det var inget fel på den lilla tvåan på Mejerigatan, men det var inte riktigt här hon hade tänkt sig att bo som vuxen. Monica hade precis hunnit packa upp i köket och byta om när det ovana ljudet från dörrklockan fick henne att hoppa till. Hon stannade vid spegeln i hallen och drog en hand igenom det korta håret innan hon öppnade dörren. Peter Melander klev in och ställde ifrån sig en blå verktygslåda på stolen bredvid. De kramade om varandra trevande, fumligt, som om de inte visste hur. Den där natten för snart tjugo år sedan kändes långt borta och de hade inte varit ensamma med varandra sedan dess. ”Hej där, polisinspektören”, sa Peter och log. ”Skönt att komma in i värmen.” Han hängde jackan på en krok och slängde upp mössa och handskar på hatthyllan. ”Charlotte hälsar.” ”Tack. Vad snällt av dig att komma och hjälpa mig, det hade du inte behövt.” ”Äsch, lite kroppsarbete skadar aldrig.” De gick in i vardagsrummet där kartongen med bokhyllan från Ikea låg oöppnad på golvet. 8

Peter tog fram en morakniv ur verktygslådan. Han ställde sig på knä och började sprätta upp förpackningen. ”Då får vi hoppas att det inte fattas några skruvar då”, sa han. Monica satte sig på stolen bredvid och funderade på om hon skulle hjälpa till eller låta Peter fixa det själv. ”Hur är det med Nina?” ”Det går lite upp och ner”, sa Peter. ”Mest ner tror jag. Det är en kamp varje dag.” ”Men hon är väl på den där ätstörningskliniken nu?” ”Ja, alla vardagar”, sa Peter och tittade upp. ”Hon åker innan frukost och kommer hem på kvällen. Det är knappt vi ser henne längre.” ”Stackars Nina, hon måste verkligen må dåligt.” ”Du skulle se en del av de andra tjejerna där, det finns de som är sämre däran än vad hon är. De går fram och tillbaka i korridoren hela tiden, tar varje chans att bränna kalorier.” Peter tittade på henne med sorg i blicken. Han var fortfarande samma snygga, vältränade kille som hon en gång hade varit kär i, även om han nu var tjugo år äldre och det hade smugit sig in några gråa strån i det mörka håret. ”Jag tycker så synd om er, Charlotte och dig”, sa hon. ”Man är orolig hela tiden. Alla säger att vi inte ska anklaga oss själva, att det inte är vårt fel. Men det kanske det är.” Peter skakade på huvudet. ”I början kunde vi prata om det, men Charlotte drar sig undan och håller sig för sig själv när Nina inte är hemma. Det är svårt för Emma, hon behöver sin mamma.” ”Hur orkar du då, får du nån hjälp?” ”Det får gå. Bara Nina blir frisk får vi ta tag i våra liv sen. Här, kan du hålla emot så jag får in bakstycket.” De jobbade en stund under tystnad. Peter var noggrann, han hade lagt upp alla skruvar och tillbehör i ordning bredvid bruksanvisningen. Lugnt och metodiskt fick han ihop hyllan och ställde den på plats. ”Vad fint det blev! Nu kan jag äntligen packa upp det sista”, sa Monica och log mot Peter. ”Du vill väl ha en öl? Eller kanske ett glas vin?” ”Jag tar gärna en öl, men bara en. Man har ju hört att det finns poliser här i närheten.” 9

Medan Peter plockade ihop verktygen gick Monica ut i köket och hämtade två ölburkar och en skål jordnötter som hon ställde på soffbordet. Hon satte sig i ena ändan av tresitssoffan. ”Vad ska jag göra av kartongen?” frågade Peter. ”Lämna den där, jag tar den till återvinningen imorgon.” ”Det blev inte så dumt, va?” sa Peter när han hade satt sig i soffan bredvid henne. ”Vad ska du ha där, din grodsamling?” ”Hur kan du komma ihåg det där?” sa Monica och skrattade. Hon hade fått en porslinsgroda av Charlotte när de tog studenten. Charlotte skulle åka utomlands och plugga några månader och hon var orolig för att Monica skulle bli ensam utan henne. Hon sa till Monica att kyssa grodan för att se om det dök upp nån prins. Då var det ingen av dem som visste vad som skulle hända medan hon var borta. ”Tror du jag har glömt det? Det var en fin kväll, även om det inte var helt genomtänkt”, sa Peter och la sin hand över Monicas i soffan. ”Jag har alltid haft så dåligt samvete för det där.” Monica skakade på huvudet. ”Challe var min bästa kompis och du var hennes pojkvän.” ”Men vi var unga, och hon var borta länge. Det var inte självklart att vi skulle vara ihop igen när hon kom tillbaka.” ”Tur att ni blev det, ni passar ihop”, sa Monica. ”Just nu vet jag inte, Charlotte verkar irriterad på mig jämt. Ibland tror jag att hon helst skulle vilja bli av med mig.” Monica kramade Peters hand. ”Så får du inte tänka. Det är bara för att ni har det jobbigt nu, med Nina menar jag. Challe kommer säkert att bli sig själv igen när det är över.” Peter svarade inte, han såg ut som om han funderade på nåt. Han harklade sig och tittade Monica i ögonen. ”Jag borde kanske ha sagt det här tidigare”, sa han sedan. ”Jag var kär i dig länge. När Charlotte berättade att hon skulle resa bort så tänkte jag att det kanske kunde bli du och jag. Inte bara för en kväll.” ”Var du? Det visste jag inte.” Monica drog tillbaka sin hand, som om hon hade fått en stöt. ”Du sa aldrig nåt.” ”Jag vågade inte. Du var så cool på nåt sätt.” Peter flyttade närmare och la försiktigt armen om henne. Monica 10

blundade och andades in doften av man, för första gången på länge. Hon förstod att han skulle kyssa henne, hon ville att han skulle kyssa henne – åtminstone en del av henne. Ändå flyttade hon sig bakåt. ”Peter, vi kan inte, det går inte.” ”Jag vet. Förlåt”, sa Peter och sänkte huvudet. ”Det var lika mycket mitt fel. Jag … jag tycker verkligen om dig. Men vi är vuxna nu och Charlotte skulle aldrig förlåta oss.” ”Nej, kanske inte den här gången.” ”Men hon vet väl inte om det som hände?” Monica reste sig ur soﬀan. Hon kände sig illamående, hade Charlotte vetat om det hela tiden? ”Det är klart hon vet”, sa Peter och ställde sig upp. ”När hon kom hem pratade vi mycket om hur vi skulle ha det i framtiden och jag berättade att jag hade råkat ligga med dig. Jag uttryckte mig kanske inte så, men du förstår vad jag menar.” ”Vad sa hon då?” ”Hon var väldigt förstående faktiskt, sa att det inte var så konstigt. Jag tror att hon träﬀade nån i Paris också, även om hon inte erkände det.” ”Här har jag gått och låtsats som ingenting och så har hon vetat om det hela tiden”, sa Monica. Hon gick och ställde sig vid fönstret med ryggen åt Peter. ”Jag känner mig som en idiot.” ”Det är okej, vi har inte pratat om det på flera år.” ”Inte ens nu när jag flyttade tillbaka?” ”Nej, faktiskt inte. Det är ingen fara, Monica.” Peter gick fram till henne och la armen om hennes axlar. Värmen från hans kropp fick henne att mjukna, när hon borde vara stark. Monica tittade ut genom fönstret, mest för att slippa möta Peters blick. En knappt märkbar rörelse fångade hennes uppmärksamhet. ”Det ser ut som om det står nån där ute och tittar upp”, sa hon och kisade. ”Var då?” ”Bredvid trädet, på andra sidan gatan.” Peter gick närmare. ”Jag ser ingen.” ”Han gick. Men det var nån där, det är jag säker på.” Monica 11

hörde själv hur dumt det lät, som en dålig ursäkt för att prata om nåt annat. Hon skulle inte ha sagt nåt. ”Jag måste åka hem nu”, sa Peter och gick mot hallen. ”Jag kan spana efter mystiska män på vägen.” Monica följde med honom ut i hallen. ”Tänkte du berätta det här också för Charlotte?” ”Det hände ju ingenting. Strunt i det nu.” Peter klappade henne på kinden. ”Du har rätt”, sa Monica och log. ”Vi fortsätter att vara goda vänner, ingenting annat.” När hon stängde dörren efter honom råkade hon knuffa till det tunga skohornet så att det ramlade i golvet med en smäll. Hon ställde tillbaka det i hörnet och hoppades att hon inte hade väckt nån av grannarna. Monica satte sig i soffan igen och drack upp sin öl. Det var så onödigt, varför skulle han försöka kyssa henne? Hon hade inte tänkt på honom på länge, i alla fall inte på det sättet, och nu satt hon och var alldeles pirrig. Peter hade sett ledsen ut där i soffan, fastän han hade sagt att han visste att det var fel. Monica skakade på huvudet. Vad rörigt det blev alltihop. Hon borde packa upp sina böcker och annat, men nu orkade hon inte. Det fick vänta tills imorgon. Hon släckte taklampan och gick fram till fönstret. Efter en stund såg hon honom igen, mannen stod en bit bort men han tittade upp mot hennes fönster. Hon såg honom bara som en skugga, inga konturer. Det stack till i fingertopparna och hela kroppen blev stel. Hon hade sina aningar om vem det var och det gjorde henne livrädd.

Kapitel 2 Det plingade i dörren när den sista kunden för dagen gick ut från salongen. Angela Svensson tog fram borsten och sopade ihop håret som hade samlats på golvet. De korta mörkbruna tussarna som blandades med de andra färgerna i en stor hög såg ut som ett virvelmarsvin. Salong Klipp Till låg vid torget i Vellinge, mellan en spelbutik och en skoaﬀär. När Angela övertog salongen ett par år tidigare funderade hon länge på att döpa om den, men det gamla namnet var väl inarbetat och dessutom skulle det bli för dyrt att byta skylten. Hon ville hellre lägga pengarna på att måla om och byta ut en del av inredningen. Nu var väggarna svagt rosa med svart- och vitrutigt kakel vid tvättfaten. De gamla dammiga plastormbunkarna var utbytta mot tygorkidéer. Angelas kollega kom ut från det lilla rummet bakom kassan med två koppar. Pernilla var nagelskulptris och jobbade på salongen tre dagar i veckan. ”Gela, vill du ha kaﬀe?” Pernilla kallade henne alltid Gela, med g som i glass. ”Ja tack, gärna. Vad snällt av dig att fixa.” ”Varsågod. Jag tänkte att du behövde det efter den där snuskgubben.” Hon gav Angela en rosablommig kopp. Själv drack hon te ur sin stora kattmugg. ”Ja, han var verkligen obehaglig. Vet du vad han sa?” Angela härmade en mansröst. ”Jag ser att du tittar på min vigselring.” ”Meh … vad sa du då?” ”Jag ser att du tittar på mina bröst.” Pernilla hade just tagit en klunk te. Hon frustade till, höll för munnen och svalde. ”Säg inte så där när jag har varmt te i munnen”, sa hon och skrattade. ”Förlåt då. Men han var ganska tyst efter det”, sa Angela. ”Har du några fler kunder idag?” ”Nix, inga fler naglar. Nu ska jag gå hem och ta ett bad.” 13

”Det låter skönt.” ”Du då, ska du ut på dejt ikväll?” frågade Pernilla. ”Inte ikväll, men jag ska faktiskt träﬀa nån i helgen. Vi har bara chattat lite, men jag tror att han kan vara nåt.” ”Vad roligt! Det är du värd, efter den där galningen du var ihop med. Har han gett upp nu, Leif?” ”Jag hoppas det”, sa Angela. ”Jag har inte hört av honom på ett tag. Men jag har bestämt mig för att anmäla honom om han kontaktar mig igen, jag orkar inte mer.” Pernilla gick fram till henne och kramade om henne. ”Bra, det tycker jag att du ska göra. Men vi får hoppas att han håller sig borta.” ”Jag trodde att Andrej skulle hjälpa mig men han tycker att jag får skylla mig själv som är ihop med svenska män. Han säger att de bara utnyttjar mig för att jag är polska.” ”Men du är ju född här, och din pappa var svensk, så strunt i brorsan, vad vet han? Du är vuxen, han har ingenting att säga till om. Nu går jag. Vi ses på måndag, Gela.” Pernilla gick ut och Angela satte sig framför spegeln. Hon kammade det långa blonda håret och gjorde en fläta. När hon var liten hade håret varit spikrakt, hon var avundsjuk på alla som var lockiga. Nu använde hon plattången för att räta ut det. Alltid ville man ha det man inte hade. Plötsligt såg hon en rörelse i spegeln, en man gick sakta och tittade in. Angela höll andan. När han hade gått förbi gick hon bort till fönstret och tittade försiktigt ut i ena hörnet. Det var inte Leif, mannen där ute var längre och han hade ljusare hår. Hon låste ytterdörren och skyndade sig att städa det sista. Då och då kastade hon en blick mot fönstret. Hon bara väntade på att nån skulle rycka i dörrhandtaget eller knacka på rutan. Hon hatade Leif för att han hade påverkat henne så. När Angela kom hem var hon fortfarande uppjagad. Hon satte på tv:n och tände alla lamporna i vardagsrummet. Angela satte sig i soﬀan och tog fram en sudoku-tidning. Hon bläddrade förbi de lätta varianterna i början och gick direkt på de mer avancerade. Medan 14

hon försökte koncentrera sig på siffrorna såg hon hela tiden sin före detta pojkvän framför sig. Leif hade aldrig lyckats lära sig hur man gjorde. I början hade de skojat om det, men han blev mer och mer frustrerad och till slut fick hon lägga undan tidningarna för att inte göra honom arg. Leif hade varit så snäll när de träffades, alltid omtänksam och mån om henne. Det hade snabbt urartat, särskilt när han hade druckit. Han blev mer och mer svartsjuk och ville inte att hon skulle träffa sina andra vänner. Efter ett tag försökte han få henne att bara ta kvinnliga kunder på salongen. När hon vägrade blev han ursinnig och det blev bråk. Första gången han slog henne var det ändå helt oväntat. Det gick så fort att hon inte förstod vad som hände. Plötsligt satt hon där på golvet och höll handen mot örat som var alldeles rött och varmt medan Leif bad om ursäkt. Han sa att det inte var meningen, han visste inte vad som hade flugit i honom. Han hade plötsligt blivit rädd att förlora henne, sa han. Det skulle aldrig nånsin hända igen, och hon trodde honom. Hon ville tro honom. När han var nykter kunde han fortfarande vara den omtänksamme Leif, men det var mer och mer sällan. Han hade flera tillfälliga jobb som byggnadsarbetare, men han hade svårt att behålla dem. Leif satt ofta på pizzerian runt hörnet, med en stor stark och en spelkupong. En dag skulle han dra in en storvinst och då skulle de resa bort, Angela och han. Två veckor senare slog han henne igen, denna gång med en knytnäve i magen. Därefter fanns det ingen väg tillbaka, allt accelererade och några månader senare råkade Andrej se att hon hade blåmärken. De var hemma hos mamma Barbara på middag och för en gångs skull var Leif inte med. ”Vad fan är det där”, sa Andrej och pekade på ett stort grönlila märke på baksidan av Angelas arm. Hon hade fått det några dagar tidigare, när Leif hade tagit tag om hennes armar och skakat henne så hon trodde att hon skulle bryta nacken. ”Vadå?” sa Angela och drog ner tröjärmen. ”Det ser ut som ett blåmärke”, sa Andrej och höll upp hennes armar. ”Det där, det är ingenting, jag gjorde mig illa bara.” 15

”Är det Leif? Jag har nog sett att du har haft blåmärken förut. Den jäveln, han har ingen rätt att röra dig.” ”Men det var ett misstag, han menade inte att göra mig illa”, sa Angela. ”Jag ska slå ihjäl honom”, sa Andrej och knöt händerna. ”Nej, det får du inte”, sa Angela, även om en del av henne tyckte att det var en bra idé. ”Jag har ändå tänkt göra slut med honom, jag lovar.” Hon ångrade sig så fort hon hade sagt det, Leif skulle aldrig låta henne komma undan. Men nu var hon tvungen, hon hade lovat sin bror. Leif tog det oväntat bra, han sa att han ändå inte ville vara ihop med en hora som hon. Angela trodde knappt det var sant. Hon hade inte kunnat äta på flera dagar innan hon äntligen tog mod till sig och sa att hon ville att de skulle sluta träffas. Andrej hade hotat med att komma hem till henne och prata med Leif, om hon inte höll sitt löfte. Det var lugnt ett tag och Angela andades ut. Hon registrerade sig på en kontaktförmedling på nätet och gick på ett par dejter. Då hörde Leif plötsligt av sig igen. Han ringde och ville träffas, men hon sa nej. Därefter hade hon sett honom i Vellinge några gånger. Han tog inte kontakt med henne utan iakttog henne på avstånd. Ett avstånd som krympte för varje gång hon såg honom. Hon hoppades att dejten i helgen skulle bli lyckad, om hon träffade en man skulle Leif inte kunna göra henne nåt, då skulle hon äntligen vara säker.

Kapitel 3 Monica gick ut genom porten och tittade upp mot himlen. Fåglarna hade börjat flyga söderut i långa streck. På nätterna hördes gässen, de lät nästan som skällande hundar. Det var kallare än vanligt för att vara i slutet av oktober, och de gulröda löven som satt kvar på träden hade fått en silvervit kant. Klimatet var annars en av de saker Monica gillade med Skåne. Det var höst längre och våren kom tidigare än i resten av landet. Så ofta hon kunde promenerade hon till jobbet. Polisstationen låg i utkanten av Vellinge, nära vägen till Malmö och bredvid hennes gamla skola. Det var precis lagom långt och på vägen kunde hon förbereda sig för arbetet. Om man nu kunde förbereda sig, hon visste aldrig vad som skulle hända under dagen. När hon kom fram till parkeringen saktade hon in och såg sig om. Ända sedan hon varit nära att bli överkörd här i somras var hon försiktig. Det var en idiot som hade gasat och kört rakt emot henne så att hon fick kasta sig in mellan två parkerade bilar. Hon kom undan med blotta förskräckelsen och bilföraren stannade inte ens för att se hur det hade gått. Det lilla som Monica såg av honom påminde henne om Krister Myhrberg, mannen som fått henne att begära förflyttning från Linköping i våras. Han var en kollega som hon blev vän med, men det spårade ur när han ville mer. Hon satte stopp och han började trakassera henne. Han spred rykten om henne som till slut gjorde situationen ohållbar. Eftersom hon inte fick nån hjälp av sin chef fanns det bara en sak att göra. Monica flyttade tillbaka till Skåne i början av sommaren. Att det blev just hennes gamla hemtrakter var mest en slump. Jobbet dök upp och hon tackade ja med en gång, innan hon hann ändra sig. Hösten hade varit lugn hittills, de hade haft gott om tid att hämta sig efter sommarens dramatik då de hade fått utreda två dödsfall på kort tid. Nu såg Monica fram emot nya fall, hon hade mycket kvar att bevisa när det gällde jobbet. Det var många som hade blivit förvånade när hon utbildade sig till polis, inte minst hennes föräldrar som inte 17

trodde att yrket skulle passa henne. Men hon hade alltid varit envis, motgångar gjorde henne än mer bestämd att lyckas. Monica tittade mot ingången till den lilla polisstationen. Utanför stod en lång, mörk man och väntade på henne. Fredrik Bohlin, hennes kollega och vän sedan ett par månader. Det hade gnisslat lite i början mellan henne och Fredrik, fast nu kom hon knappt ihåg varför. De hade varit ute tillsammans ett par gånger, men de var fortfarande bara vänner och kollegor. Fredrik var en bra kille, men Monica hade ändå inte fått den där rätta känslan. Den där eviga kärleken verkade bara finnas på film, inte i verkligheten. Åtminstone inte för henne. ”Det är en kille som har snattat grejer på El-center”, sa Fredrik när hon närmade sig. ”Vi åker dit på en gång.” ”God morgon på dig också”, sa Monica. ”Hoppas du har haft en trevlig helg.” Hon sträckte fram handen efter bilnycklarna som Fredrik höll i medan hon undrade vad som hade hänt honom i helgen. Eller inte hänt kanske. Det var glest mellan bilarna på vägen ner mot Höllviken. Annat var det under varma sommardagar, då kunde det ta flera timmar att åka en mil. Men nu var inga badgäster på väg till de vita sandstränderna. De kom fram till köpcentrumet där El-center låg. Det var nästan tomt på parkeringen, bara några enstaka bilar. Monica tittade ut över motorvägen mot havet och tog ett djupt andetag. Det blåste inte lika mycket idag, vattnet låg blankt och blått ända bort till Danmark. På ängarna betade små hästar. Hon insåg plötsligt hur mycket hon hade saknat den här utsikten. ”Ja visst ja, du var ju en gammal hästtjej”, sa Fredrik. ”Jag gick faktiskt på ridskola här i närheten.” ”Du kan väl gå och fixa kaﬀe åt oss, jag tar hand om snattaren.” ”Är det säkert?” sa Monica. ”Absolut. Så kan du gå och klappa hästarna sen, jag ser nog att du vill.” Monica stod kvar en stund, med huvudet fullt av gamla minnen. Hon hade gått och ridit på fredagskvällar. Hennes föräldrar hade inte varit så glada över att stå där och frysa, men de ställde alltid upp. På 18

hemvägen stannade de och köpte med sig pizza hem. Konstigt, det där hade hon inte tänkt på på länge. Det var nåt med utsikten och havet som satte igång hennes tankar. ”Monkan? Visst är det du?” Monica tittade sig omkring. Utanför ingången till gallerian stod en kvinna och vinkade till henne. Hon såg ut att vara i fyrtioårsåldern, blont hår uppsatt i hästsvans. Kvinnan vände sig om och sa nånting till mannen som stod bredvid henne och gick sedan mot Monica. ”Det var inte igår. Du känner väl igen mig?” ”Ann-Sofie, klart jag känner igen dig”, sa Monica och andades ut. Hon kom på det i sista sekunden, det var en gammal klasskamrat från högstadiet. ”Så roligt att se dig”, sa Ann-Sofie och kramade om henne. ”Har du flyttat tillbaka?” ”Detsamma. Ja, jag har flyttat ner igen. Jag har en lägenhet i Vellinge.” ”Jag hörde att du är polis nu, vad spännande. Det hade man aldrig kunnat tro. Är du här i tjänsten?” ”Jag väntar på min kollega, vi blev utkallade för att undersöka snatteri”, sa Monica och tittade sig omkring. ”Själv då, jobbar du här?” ”Nej, jag är här med min bror.” Ann-Sofie vände sig om mot dörrarna. ”Han var här nyss. Kommer du ihåg Svenne?” ”Kanske. Men han är väl äldre än du, jag tror inte att vi umgicks.” ”Han har haft det jobbigt, varit igenom en separation och så. Jag tänkte pigga upp honom lite. Men har du träﬀat Charlotte förresten? Ni var ju bästisar på den tiden.” ”Ja, vi har träﬀats en del sen jag flyttade ner faktiskt.” Ann-Sofie tog ett steg närmare Monica. Hon tittade sig omkring. ”Jag kanske inte borde berätta det här men … jag såg Peter, hennes man, häromkvällen. Han kom ut från en restaurang med en kvinna. Jag hade varit på bio med grannen och var på väg till centralen.” ”Men det behöver inte vara nåt konstigt med det?” sa Monica. ”Det kanske var en jobbmiddag.” ”Jag vet inte, men de gick in i en port tillsammans, i ett av de där 19

fina gamla husen på Västergatan. Du vet där den där mexikanska restaurangen ligger.” Ann-Sofie höjde menande på ögonbrynen. ”Låter skumt, men det behöver fortfarande inte vara nåt konstigt med det”, sa Monica. ”Jag måste rusa, min kollega undrar nog vart jag tog vägen. Vi får höras.” ”Äntligen”, sa Monica och räckte över en mugg kaffe till Fredrik. ”Jag träffade en gammal klasskompis, hon är så himla snackig.” ”Vem var det?” ”Ann-Sofie G, eller Soffan som hon också kallades. Jag kände inte igen henne först, hon har förändrats. Till utseendet alltså, tyvärr inte till sättet.” ”Du menar att hon har blivit äldre medan du fortfarande är tonåring?” ”Jag fattar piken”, sa Monica och log. ”Vi har alla blivit äldre, men somliga av oss har kanske svårare att acceptera det.” ”Lyckades de hålla kvar snattaren i butiken?” frågade Monica när de gick till bilen. ”Han är bara sexton år. Personalen känner till honom, han bor i närheten.” ”Jag förstår inte varför en kille från Höllviken måste snatta, han har säkert råd att betala för sig.” ”Snatteri har för det mesta inte med pengarna att göra, det vet du väl?” sa Fredrik. ”Det är nån sorts spänning som de är ute efter. Eller så är det kanske ett sätt att få uppmärksamhet, ett rop på hjälp.” Monica tittade förvånat på honom. ”Tittar du mycket på Dr. Phil?” frågade hon. Fredrik skrattade. ”Nåt kommer man väl ihåg från utbildningen. Men jag är ju några år yngre än dig, du kanske har glömt.” När de kom tillbaka stannade Monica till i receptionen. Ylva Månsson hade varit hennes räddning i början när hon var ny och bjudit hem henne på middag ett par gånger. Ylva och hennes man Bertil hade två orientaliska katter som de avgudade. Hemmet var också 20

fyllt med foton på barnen, Jenny och Niklas som var vuxna nu, men även deras äldsta dotter, Johanna, som aldrig fick bli vuxen. Johanna hade blivit mördad vid tolv års ålder, ett fall som aldrig klarades upp. Ylva bar alltid färgglada kläder och långa dinglande silversmycken, hon log nästan jämt, men ibland kunde man ana en mörkare skugga där bakom. ”Hur var helgen då?” frågade Monica. ”Det var så härligt väder”, sa Ylva. ”Vi var ute i trädgården hela dagen igår. Satte lökar och gjorde fint. Det var en himla tur, nu blev det visst vinter på en gång. Du då?” ”Jag har inte ens några växter på balkongen, så inget trädgårdsjobb för mig. Men jag var nere i Skanör en sväng, gick till kyrkogården och så.” Monicas föräldrar hade dött några år tidigare och eftersom hon var enda barnet hade hon ingen annan familj kvar. När hon tänkte på alla år som hon hade bott i Stockholm och Linköping, långt från sin mamma och pappa, gjorde det ont. Hon svalde och tog ett djupt andetag. ”Jag var på stranden också. Undrar vad det ska bli av gamla strandkaféet nu när det är nya ägare.” ”Hoppas verkligen att de gör nåt bra av tomten”, sa Ylva. ”Det är ett sånt fantastiskt läge precis vid vattnet, synd att slarva bort det.” Den tidigare ägaren till tomten vid Skanörs hamn hade varit i högsta grad inblandad i de mordfall som Monica varit med om att lösa när hon var ny i Vellinge. Det kändes som om det var evigheter sedan, inte bara ett par månader. Det var då som hon hade fått kontakt med Charlotte igen, efter att de hade tappat bort varandra när Monica flyttade från Skåne. Monkan och Challe, som de kallades, hade varit bästisar sedan de var små. De var alltid tillsammans. Challes pappa kallade dem för natt och dag, en mörkhårig och en ljus. Nu hade de börjat umgås igen även om det inte var som förr. ”Vill du ha kaﬀe? Jag tänkte gå och hämta”, sa Ylva. Monica ryckte till. Hon hade varit djupt inne i sina egna tankar. ”Tack, men det är bra, vi tog en kopp i Höllviken. Nu är det dags att börja jobba, pappersarbetet tar visst aldrig slut.” 21

Hon gick in och satte sig vid sitt skrivbord i det gemensamma rummet. Det var verkligen segt, ingenting hände. Jag borde inte önska mig ett mord, tänkte hon och bläddrade i pappershögen, men nånting mer spännande än snatterier kan man väl få be om. Underst i högen låg ett pm från Region Syd. De hade haft ett par fall av våldtäkter i samband med besök på uteställen i Malmö och de misstänkte att gärningsmannen använde nån form av droger. Monica kollade datumet högst upp. 15 mars, det var mer än ett halvår sedan. Hon la pm:et i pappersåtervinningen. Nu var det dags att det hände nåt på riktigt.

Kapitel 4 Charlotte Melander tog med sig en kopp kaﬀe ut i trädgården. Det började bli alldeles för kallt att sitta ute, men det fanns ett hörn som fortfarande var skönt när solen låg på. Hon satte upp sitt långa hår i en tofs och blundade. Det luktade höst, fuktig jord och ruttnande äpplen. Hon hade precis kommit hem efter att ha skjutsat Nina till kliniken i Malmö. Det var i början av sommaren som skolsköterskan hade slagit larm om att Charlotte och Peters äldsta dotter hade slutat äta lunch i skolan. Därefter hade det gått fort utför. Nina åt nästan ingenting längre och hon ville bara ligga i sängen. När läkaren hade föreslagit att han skulle skriva ut ett intyg för vård av barn hade Charlotte blivit lättad. Nu fick jobbet klara sig utan henne ett tag, så att hon kunde koncentrera sig på att hjälpa Nina att bli frisk. Det var oftast knäpptyst i bilen när de åkte till Malmö, Nina ville inte prata om vad som hände. Hon hade börjat öppna sig för sin terapeut, Sofia, och berättat om ångesten, att det var som om hon hade en röst i huvudet som sa till henne att hon inte dög. Charlotte kunde inte hjälpa att hon blev svartsjuk på Sofia, hon förstod inte varför inte Nina kunde prata med sin egen mamma istället. Men hon insåg att det var bra för Nina, det var bara att acceptera. Som så mycket annat nu för tiden, allt var tillrättalagt för Nina. De hade inga lättprodukter hemma, inget margarin och ingen matlagningsgrädde. Det skulle vara vispgrädde och riktigt smör i maten. De kunde aldrig kommentera vad de åt, och de pratade aldrig om vikt eller bantning. Luften började bli klarare och kallare. De första gula bladen låg på marken under björkarna. Hösten hade kommit nästan över en natt och nu kändes det redan som om vintern var på väg. Charlotte brukade tycka det var skönt att få ta på sig en varm kofta och tända ljus, börja tänka på julen. Men nu såg hon inte fram emot nånting längre. Hon vågade inte och det gjorde henne arg. Vem har bestämt 23

att just jag ska klara av detta, tänkte hon. Peter var sällan inkluderad i tankarna. Hon såg att han var orolig och sörjde som hon, men hon orkade helt enkelt inte trösta honom, all energi gick åt till Nina. Än värre var att hon inte heller räckte till för Emma. Hon såg Peters besvikna blickar när hon gick undan och lät honom ta hand om deras yngsta dotter. Emma var bara nio år, och trots att hon var klok och mogen för sin ålder var det svårt att veta hur mycket hon förstod av Ninas sjukdom. Ibland tröttnade hon på alltihop och skrek att det var väl bara att äta. Det var på nåt sätt skönt att Emma sa det, tyckte Charlotte. Själv måste hon hela tiden hålla tillbaka. Kvällen innan hade Peter pratat om att boka en resa. Charlotte hade suttit framför tv:n utan att titta på den, när han kom hem och satte sig bredvid henne. ”Sover tjejerna?” frågade han. ”Emma sover nog. Nina har varit i sitt rum hela kvällen, jag ska gå och kolla henne snart.” ”Kan vi inte resa nånstans?” sa Peter efter en stunds tystnad. ”Hur menar du då?” ”Jag tänkte att vi kunde åka till nåt mysigt ställe alla fyra. Sen alltså, när Nina mår bättre.” ”Vi vet ju inte när det blir.” ”Men vi kan väl boka nåt till sportlovet kanske? Det är långt till dess.” ”Jag vet inte”, sa Charlotte. ”Vågar vi det?” ”Varför inte? Det var länge sen vi var iväg tillsammans.” ”Vart skulle vi åka?” ”Kanarieöarna är kanske tråkigt. Thailand? Eller Florida, det skulle vara häftigt.” Charlotte sa ingenting. Hon tänkte på hur länge det var till sportlovet och att de ändå inte kunde veta om Nina skulle vara frisk då. Eller åtminstone tillräckligt bra för att åka iväg. Peter tröttnade till slut och gick iväg för att titta till tjejerna utan att de hade bestämt nåt. En fågel kom och satte sig i äppelträdet. Grenarna gungade när den försökte få loss en bit frukt. Snart skulle hela trädet vara fullt av 24

skränande skator som slogs om de sista äpplena. Charlotte blundade och tänkte på Peter, vart var det han skulle idag? Det dunkade vid tinningarna när hon tänkte på det. Möten på konstiga tider, alla sms som plingade in, hon förstod inte vad han sysslade med. Eller egentligen förstod hon nog precis, men hon ville inte att det skulle vara sant. Värst av allt var att hon misstänkte att det var Monica, hennes kompis, som han träffade i smyg. Peter nekade förstås, han hade absolut inte träffat nån annan. Men de pratade knappt med varandra längre, inte på riktigt. Häromdagen hade hon stått och tittat på fotografierna på byrån i sovrummet. Deras bröllopsfoto, de såg så lyckliga ut. Kortet på svärmor, som var död sedan länge. Båda bilderna var från en tid som aldrig skulle komma tillbaka. Kaffet hade kallnat i den stora muggen. Charlotte hade tagit med sig tidningen ut men hon läste den inte. Det var i alla fall ingenting som intresserade henne längre. Hon suckade djupt och tittade på växterna som började se överblommade och tråkiga ut i sina krukor. Det var dags att tömma dem och ställa in dem i förrådet. Imorgon kanske, då skulle hon ta tag i det.