9789187015175

Att de i tid må väckas Frida Arwen Rosesund MÖRKERSDOTTIR FÖRLAG

Copyright © 2013 Frida Arwen Rosesund Mörkersdottir Förlag Omslag Anna Henriksson Tryck ScandBook Falun ISBN: 978-91-87015-17-5 ISBN e-bok: 978-91-87015-24-3

Till farfar John

Ho satans boning tänker på Och de fördömdas pina Hans blod av fasa stelna må Hans kraft av ångst förtvina Där masken gnager som ej dör Där elden ej ska släckas Ack Herre våra hjärtan rör Att de i tid må väckas ur Psalm nr 464 ur 1819 års psalmbok

Mars 1941

i väggarna under natten igen, hårdare än tidigare och hon visallt större för varje år och genom hålen blåste de små på henne

”Vill hon vara vänlig och släppa in mig?”

”Vad gör kyrkoherden här mitt i natten? Jag som trodde vi

hon märkte att han försökte undvika att stirra för länge på ”Var det inte kyrkoherden som talade illa om mig i kyrkan?

-

som små bilder i ögonvitan och om hon tittade riktigt noga 7

-

”Vill pastorn att jag ska dra ur han vad som skett?”

-

”Hin håle?” ”Det tror jag inte, men Gud har övergivit prästgården, det är ”Är kyrkoherden säker på det?”

8

Hilda

November 1940 Kapitel 1 kind, något blombladslätt som smekte magen, det vassa som ansikte? Det brusade i Hildas öron när han sjöng för henne och

Hilda ryckte till, ögonen vidöppna mot ansiktet som skulle säga henne vem han var, men det enda hon såg i mörkret var

kände rundningen och värmen, det rörde sig inuti, något spratt

mörk utanför och lillebror sov med jämna andetag och med ögonvitor var grå, med en spöklig glans i sig och han hade sagt lades om efter att mörkret lagt sig och dem det viskades om i

lägga sig bredvid honom igen, sluta hans ögon försiktigt och

11

Golvet var kallt mot fötterna när hon tassade iväg för att under vedträn och damm och hon var noga så att inget ljud Ränseln var fylld till brädden med sådant hon kunde komma nade upp för ett ögonblick och betraktade den bonad som satt vilja tjäna Herren”, stod i sirliga bokstäver med en broderad den hade alltid gjort henne fundersam som barn, och hon hade Numera fnös hon åt bonaden och var glad att slippa se den

Samtidigt sved det i henne av skuld över att hon lämnade lebror och svälja sin rädsla? Men så ryckte hon blicken från

Hilda visste inte hur många timmars vandring hon hade

knirkade avslöjande, fadern hade inte smörjt gångjärnen på

12

Huset stod stilla och avvaktande bakom henne när hon lämdärunder? Något som växte i hemlighet? Hildas lillebror som talade om gastar som levde under husen, spöken av barn som

Sorgsamt betraktade hon deras egen storsten, där de lekt om vintrarna under uppväxten, hoppat och lekt och skrämt slag på till och skapades ett hålrum inuti som satt kvar långt efter att ”Jag kommer tillbaka”, viskade Hilda och hoppades att lilVägen gick förbi Jönshyttan där det fortfarande fanns spår gånger som barn, smugit bland ruinerna av det gamla gruvfogäven sett mycket som de inte kunnat förklara, vita skuggor som svept förbi sena sommarkvällar, som om älvorna dansade ten var hennes största farhåga att någon människa skulle få syn på henne, nu var hon snarare rädd att oknytten eller gastarna blekt ljus, stenarna och gruset skimrade till då och då och hon När hon passerade hyttan försökte hon att inte se åt sidorna, men blicken drogs ofrivilligt mot de gamla hyttplatserna och

hon var liten talade de om en silverskatt som låg gömd under 13

Hon log åt att hon hade trott på det som barn, hur hon och

de väsen som rörde sig i skogen och som hennes farmor talat fanns en spänning i rädslan och inte som nu då rädslan endast men inte lika skräckslagen som hon var sedan hon upptäckt

-

burit silverkorset runt halsen, men den dag hennes mor dog i barnsäng tog hon av sig det, gömde det längst inne i linne-

Hilda sneglade mot bäcken som rann, svart nu om vintern och hon tänkte på de tänder hon tyckte sig ha sett som barn i vattnets djup, bortglömda avbrutna tänder från någon som inte vuxen och förnuftig och visste att det inte samlades tänder i

I det skugglika gråa kunde vad som helst bli till rörelser och hon hetsade alltid upp sig nattetid då hon var tvungen att besöma springande med andan i halsen, och hoppa under täcket 14

fanns han inte vid hennes sida men hon var samtidigt glad En sista gång vände hon huvudet mot bäcken och då såg hon ett par breda axlar och så stillnade bäcken helt och något följde ningen stannade som när man hoppar i alltför kallt vatten och lederna stelnade och hon ville vända tillbaka, springa in och Det är han som tar tänderna, det är han som tar tänderna, det är han som tar tänderna.

Det brann i halsen och bröstet och hon måste sakta in på kroppen och stannade upp och lyssnade med alla sinnen på -

Men hon vågade inte se bakåt och nu gick hon på, bestämt steg kom hon närmare sitt mål, hon måste tänka så, ett steg i taget, närmare och närmare och aldrig se sig om, aldrig se Hon frös om ryggen där hon gick, som om någon fanns nära satte händerna i armhålorna som hennes far visat henne en gång Det tryckte i brösten och ömmade, de hade växt den senaste tiden och hon hade hört av Olga att mjölkproduktionen kunde provade hon att trycka på bröstet för att se om något sipprade ut, 15

men det enda som kom var blod och det röda var så skrämse hennes nedblodade undertröja så hon hade gömt den under

ofullgångna, men fadern hade talat om häxfödsel, simhud mel-

Bördan hade kommit till henne smygande, som den svarta

men hon var rädd för att sjukdomen eller rentav Döden skulle

hon var helt tappad bakom en vagn, nog kände hon till och hade läst om hur kvinnor blev gravida och varningarna från fadern att inte vara ensam med unga män hade hon tagit på stort

Hon lade handen på magen, trots oron kunde hon inte låta bli att undra vem det var som fanns där, hur barnet skulle komma att se ut och på något vis kände hon kärlek till det, även om Hon kunde känna hur den rörde sig, sparkade mot den tunna magväggen, tryckte på blåsan och ibland kändes det som om nätterna inbillade hon sig att hon hörde dess skrik inuti, en

Olga hade gått före, visat Hilda den väg som hon själv skulle 16

Olga hade gråtit, sagt att hon var oskyldig och Hildas far hade ryat om den ogudaktiga väninnan och förbjudit Hilda att träffa

den bruna spottloskan och sett sin framtid däri om hon inte senaste tiden hade fadern varit mer retlig än någonsin och varje gång han såg på henne var hon rädd att han skulle se vad att hon inte kunde äta, vilket förvärrade saken ytterligare efkropp var ständigt spänd och hon började få värk i både axlar

Hilda hade noga tänkt igenom sina val, blev hon kvar skulle hon lägga skam över familjen och även om de kunde dölja det för omvärlden ville hon inte se sin fars onda blick vid ett av-

efter en kvinna som bodde ensam, en kvinna skulle inte döma

låg också tillräckligt långt bort från Dalkarlsnäs men ändå så

17

Kapitel 2 Hilda såg de vaktande bergen som skymtade i fjärran, betraktade konturerna av de svarta träden mot den mörka himlen och synerna gjorde henne ännu kallare, både i kroppen och rörde sig över vattnet och vid kanten av sjön på andra sidan syntes ljus från en stuga, ett litet men synbart sken av mänsklig

Vassruggen var vissen nu, bara bleka spröt som stack upp på området skymtade förbi, där skulle hon aldrig våga sätta sin hennes far visat henne den ödekyrkogård som låg i närheten av gruvområdet, han berättade för henne om de gamla anfäderna som låg under marken och han sa att det funnits ett kapell på des att hon som liten undrat om de kunde titta på sina gamla släktingar, eftersom de ändå bara låg där under marken, kanske de kunde ta fram dem och se om de kände igen dem? Far hade blivit vred då, sagt att det var ogudaktigt att tala på det så smärtsamt nära och hon tänkte ofta på att modern låg där nere under marken intill kyrkan i Säter och undrade hur hon 18

hon tänkte att hon inte ville att hennes kropp skulle gömmas hon bli bränd till aska och strödd för vinden, över sin barnhade en själ trodde hon att den skulle trivas bättre där än att ”Du ska vara beredd att återuppstå på den yttersta dagen då

na och tro, men det fanns ett skavande tvivel i henne som sa kyrka, även efter moderns död och hennes far hade talat om Gud under de där promenaderna, så mycket att Hilda till slut så motsägelsefull, å ena sidan god och å andra sidan en straffanvar ofta rädd för att handla fel, att tänka fel och höll ständigt reda på henne och brodern för att se till att de inte vredgade Vägen genom skogarna var som Hilda mindes den från sin barndom, men de vandringar hon gjort med sin far hade ägt rum dagtid eller på morgnarna, helst under vårar och somrar Hilda tänkte på brevet hon lämnat på sin huvudkudde, där hon förklarat för sin far att hon drabbats av en synd, närmare än så kunde hon inte beskriva det oförklarliga, men att hon måste bege sig bort för att ta hand om det, lösa sitt problem och Länge hade hon stått och tvekat över vad hon skulle skriva, vilka ord kunde hon använda för att inte få honom att tro att det var fara för hennes liv?

Hon hoppades att hon en dag kunde komma tillbaka för hon varit tvungen att handla som hon gjorde och att 19

Skogen viskade till henne där hon gick, men det var ingen trygghet hon kände, skogen var svekfull, det slog henne nu och värmen bjöd skogen på en trolsk värld full av under och

skulle stå där stilla och betrakta hennes kamp, men de skulle nes vänner, de var lika rädda för henne som hon var för de djur som kunde skada, som hade vassa tänder och stora rovskogarna och hade gjort det sedan urminnes tider, inte heller de hade något att vinna på att vara goda mot en människa, de bror funnits nära henne, han som kunde se dem hon inte såg, på halsen och lyssnade mer intensivt när deras farmor berättade om den gamla folktron, medan hon själv drog sig tillbaka, Älskade bror, om du hör mig, skydda mig från skogens faror.

Vägen gick upp på en höjd och Hilda undrade om hon gått vädrade som ett djur, försökte hitta vägledning i stjärnorna, men det gav hon snart upp, hon hade aldrig förstått faderns inbefann sig, åt vilket håll som kändes rätt och visste med ens att för tidigt, nu var hon på väg mot byn Gustafs och det var inte grund av det här? Och hur hade hon kunnat vara så ofokuserad att hon svängt fel på den väg hon så många gånger gått? När hon tänkte efter var sjön hon passerat också fel, den kom för 20

Det var tungt att vända om och ett ögonblick övervägde hon om hon skulle fortsätta ändå, ta en annan väg, gå rakt igenom gen, hon kände inte stigarna här och risken fanns att hon skul”Håller man sig bara till de större vägarna och inte viker av sagt och när hon mindes orden var det nästan som om han gick

Hur skulle nästa sommar se ut, var hon ens vid liv då? Hon skulle ha fött barnet, men var befann hon sig? Blev det en pades hon få svar på vem fadern var, kanske skulle hon komma det rent av en jungfrufödsel? Ett nervöst havandeskap? Var barnet ett stenfoster? I en av moderns gamla böcker hade hon läst om kvinnans sjukdomar, sådant som kunde hända vid en som läkarvetenskapen tog upp, däremot fanns det nervösa havandeskapet, där kvinnan inbillade sig att hon var gravid, som förtvinade stenfostret, det som utvecklades i äggledaren och Länge hade hon hoppats på det nervösa havandeskapet, men skrivningarna och de otäcka bilder av dissekerade foster som avsmak, kunde hon inte låta bli att titta i den då och då, ibland så ofta som varje kväll, som för att hitta orsaken till gravidite-

Efter några timmars vandring var Hilda trött och törstig, hon 21

Brödet var inte längre färskt, det hade legat i vedlåren tillsammans med packningen och det mjuka hade hårdnat, tuggorna tade på att hon skulle se något hon kände igen, hoppades att frusen efter att hon gått vilse, tänkte hon och ökade på tak-

stund gick inte för sig, som hon tidigare tänkt, det var bara att Efter en lång nedförsbacke vek träden bort och slätten öpp-

knotiga grenar kunde hon skymta Silvbergs vita kyrka till höDen såg ut som hon mindes den, en liten, åttakantig kyrka,

gamla bruksruiner, fadern hade berättat att bruket hade funnits sedan 1500-talet, men lagts ner i slutet av 1800-talet och hyttan hade nu tagit över verksamheten, det var inte lönsamt

Det måste vara morgon snart, hon kände det i hela kropSträckan mellan Grängshammar och Norbo var för Hilda okänd, men hon visste att det bara var att följa vägen så skulle

22