atiq r ahimi
jord och ask a Översättning
kristina ekelund
leopard frlag stockholm 2011
110504Jordochaska.ORIG.indd 3
11-02-14 14.05.42
atiq rahimi Jord och aska leopard frlag S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © p.o.l diteur, 2011 For the Swedish translation © by Leopard förlag. This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris Originalets titel: Terre et cendres Översättning : kristina ekelund Omslag och typografi: hkan liljemrker Sättning: team media sweden ab, falkenberg Tryckt hos bookwell, finland 2011 isbn 978-91-7343-256-6
110504Jordochaska.ORIG.indd 4
11-02-14 14.05.42
den franska versttarens frord
Författaren och filmaren Atiq Rahimi, som lever i exil i Frankrike sedan 1985, ger renässans åt en självständig, afghansk stil och tankevärld genom sitt författarskap. Detta är en bekräftelse på hur originellt och subtilt det persiska språk, som vanligtvis kallas dari, är och som sedan urminnes tider talas i Afghanistan. Jord och aska erövrar ett ointagligt område av frihet där Afghanistan kan fortleva med sina traditioner, känslor, sin våldsamma historia och alla personliga dramer. I den meningen är Jord och aska en roman som fungerar som ett slags katharsis och sådana romaner skulle det behövas många flera av för att afghanerna ska överleva sin historia, men det är också en mänsklig och universell roman. Min avsikt har varit att den franska texten ska vara trogen författarens andemening, de korta och flämtande meningarna, den okonstlade estetiska stilen, denna vilja till upprepningar där medvetandet snärjs in. Min avsikt har varit att min afghanska själ ska styra min franska hand för att
110504Jordochaska.ORIG.indd 5
11-02-14 14.05.42
andra ska följa mig på denna resa in i den återhållna sorgen hos en gammal man och ett barn, sorgen hos ett folk. Jag vill tacka samtliga som funnits vid min sida, Atiq Rahimi, en tillitsfull och entusiastisk vän, men även Christiane Thiollier och Pierre Bonnafous, båda noggranna och värdefulla lektörer, och många andra – tack vare dem finns denna bok i dag. Sabrina Nouri
110504Jordochaska.ORIG.indd 6
11-02-14 14.05.42
- Jag är hungrig. Du tar fram ett äpple ur det röda gol-e-seb-byltet och gnuggar det mot dina dammiga kläder. Äpplet blir bara smuts igare. Du lägger tillbaka det i byltet, tar fram ett annat, renare. Du sträcker det till din sonson Yassin, som sitter bredvid dig med huvudet mot din trötta arm. Barnet tar äpplet med sina små lortiga händer, för det till munnen. Han har inte fått sina framtänder än. Han försöker tugga på äpplet med hörntänderna. En rysning drar över de magra och nariga kinderna. Hans sneda ögon blir ännu smalare. Äpplet är surt. Hans lilla näsa dras ihop; han snörvlar. Du har satt dig med ryggen mot höstsolen, mot broräcket, den bro som norr om staden Pol-e-Khomri förbinder den uttorkade flodens stränder. Det är här som vägen från norra Afghanistan till Kabul går. Slår man in på den grusväg till
110504Jordochaska.ORIG.indd 11
11-02-14 14.05.43
vänster om brofästet som slingrar sig bortom kullarna i ödemarken, kommer man fram till kolgruvan i Karkar … Yassin stönar och det sliter dina tankar från vägen till gruvan. Titta, din sonson kan inte tugga på äpplet. Var har du lagt fickkniven? Du rotar i fickorna och hittar den. Du tar äpplet från sonsonens händer, skär det i två delar, sedan i två till, ger tillbaka allt till honom. Du stoppar ner fickkniven i en ficka. Du lägger armarna i kors över bröstet. Det var längesedan du tuggade tobak. Var har du lagt asken med naswar? Du börjar rota i fickorna igen och hittar den till slut. Du lägger in en pris under läppen. Innan du lägger undan asken, kastar du en blick i spegeln på locket. De sneda ögonen är insjunkna i ögonhålorna. Tidens gång har lämnat sina spår i ögonvrårna, spår formade som ringlande linjer, som hopslingrade maskar runt två hål, utsvultna maskar som lurpassar … Den stora turbanen som du har på dig har lösts upp. Den tynger ner huvudet som sjunker ner mellan axlarna. Den är täckt av damm. Det är kanske det som gör att den är så tung. Dess ursprungliga färgton, som bleknat av sol eller damm, går inte att känna igen. Lägg då tillbaka asken på sin plats! Tänk på något annat, vila blicken någon annanstans.
110504Jordochaska.ORIG.indd 12
11-02-14 14.05.43
Du lägger asken i en ficka. Du drar med handen över ditt gråsprängda skägg, håller om knäna och stirrar på din trötta skugga som smälter ihop med brogallrens välstrukturerade skugga. En militärlastbil med en röd stjärna på dörren kör över bron. Den river upp dammet som slumrar tungt. Dammet far upp och väller in över bron. Sedan lägger det sig helt stilla. Dammet sprider sig överallt: på äpplet, på turbanen, på ögonfransarna … Du vill skydda Yassins äpple med handen. – Sluta! Din sonson skriker. Men snälla du, din hand är i vägen när han ska äta sitt äpple. – Du vill kanske hellre svälja damm?! – Sluta! Låt honom vara ifred. Ta hand om dig själv. Dammet tränger in i munnen och näsborrarna. Du spottar ut prisen naswar bredvid fem andra grönaktiga fläckar. Med en flik av turbanen täcker du mun och näsa. Du kastar en blick mot bomvaktens svartmålade skjul vid början av bron, där vägen till gruvan börjar. Det kommer ut rök från ett litet fönster. Efter några sekunders tvekan griper du med ena handen tag i brons rostiga räcke, med den andra tar du tag i det röda byltet. Du reser dig och går haltande mot skjulet. Yassin re-
110504Jordochaska.ORIG.indd 13
11-02-14 14.05.43
ser sig och följer med dig medan han klamrar sig fast vid din jacka. Ni kommer fram till skjulet. Du sticker in huvudet genom luckan som inte har något glas längre. Därinne är det rökigt. Det strömmar ut en lukt av kol och varm, fuktig luft. Vakten står lutad mot en av väggarna i samma ställning som nyss. Han halvsover fortfarande. Kepin har kanske sjunkit lite längre ner. Inte mer än så! Allt annat är som tidigare, till och med den halvrökta cigaretten som hänger mellan de bleka läpparna … Hosta då! Du kan inte ens höra din egen hosta, så då kan du inte säga något om att vakten inte hör! Hosta igen, kom igen, högre! Han hör fortfarande ingenting. Kanske kolet har kvävt honom. Du ropar på honom. – Broder … – Vad vill du nu igen, Bâba djân? Tack gode gud, han kan tala. Han är vid liv, men fortfarande orörlig med slutna ögon i skuggan under kepin … Din tunga rör sig, gör sig redo att säga någonting. Avbryt honom inte när han talar! – … Du gör mig snart tokig! Jag har nog sagt det fyrtio gånger*: när första bästa bil kommer, så kastar jag mig under * Där man skulle säga hundra föredrar man i persiskan att säga fyrtio, den mycket starka symboliken kommer från muslimsk mytologi.
110504Jordochaska.ORIG.indd 14
11-02-14 14.05.43
hjulen på den och ber att de tar med dig till gruvan! Vad vill du mer att jag ska göra? Har du sett några bilar hittills? Då så! Du behöver kanske ett vittne? – Så långt skulle jag inte gå, vördnadsvärde broder! Jag vet mycket väl att det inte kommit någon bil. Men man vet inte om du olyckligtvis skulle glömma bort oss … – Varför tror du att jag ska glömma bort dig, Bâba djân? Om du vill höra din egen historia, så kan jag den utantill. Ska jag …? Din son arbetar i gruvan, du är här med hans pojke för att besöka honom, du … – Gode Gud, du kommer ihåg allt … Det är jag som tappat huvudet, det är som att jag inte berättat något för dig … Ibland har jag en känsla av att andra glömmer som jag själv gör … Jag ber om ursäkt, broder … för att jag besvärat dig. Du är verkligen sorgsen. Det var längesedan en vän, eller till och med en okänd människa, brydde sig om dig. Det var längesedan några ord från en familjemedlem eller en främling värmde ditt hjärta … Du har lust att säga något så du får höra en röst. Sätt igång, prata! Men det är knappast troligt att det kommer något svar! Vakten kommer inte att lyssna på dig. Han står i sina tankar. Han är hos sina tankar. Han är avskärmad i sin ensamhet. Låt honom vara ifred.
110504Jordochaska.ORIG.indd 15
11-02-14 14.05.43
Du står orörlig framför skjulet. Tyst. Blicken glider iväg, vandrar bort mot backarna i dalen. Dalen är torr, full med taggiga busksnår, fridfull … I andra änden av dalen finns din son Murad. Blicken lämnar dalen. Du vänder den mot skjulet. Du skulle vilja säga till vakten att om du stannar här och väntar på en bil, så är det bara för din sonson Yassins skull. Om det bara berodde på dig skulle du för längesedan ha gett dig ut på vägen till fots. Fyra eller fem timmars promenad är inget som skrämmer dig. Du skulle vilja säga till honom att du brukade jorden från morgon till kväll, att du är en arbetsam man, att … och vad mer? Är det verkligen nödvändigt att säga allt det där till vakten? Vad spelar det för roll för honom? Ingen alls! Låt honom då vara ifred. Sov i lugn och ro, broder … Vi ger oss av. Vi ska inte störa dig mer. Men du rör dig inte. Du står kvar orörlig utan att säga ett ord. Ljudet av stenar som slås mot varandra precis vid dina fötter får dig att titta mot Yassin, som sitter hopkrupen och håller på att mosa en bit äpple mellan två stenar. – Vad gör du? Gode gud! Ät äpplet! Du hugger tag i Yassins axlar och skäller på honom. Pojken vrålar:
110504Jordochaska.ORIG.indd 16
11-02-14 14.05.43
– Sluta! Släpp mig! Varför låter det inget om den här stenen? Lukten från kolet som strömmar ut från skjulet blandas nu med vaktens skrik: – Inte konstigt att man blir irriterad på er båda! Kan du inte få tyst på din sonson en stund? Du tar dig inte tid att be om ursäkt eller snarare du kommer dig inte för. Du hugger snabbt tag i Yassin och släpar honom med våld mot bron. Du är rasande och sjunker ner på din plats mot broräcket, lägger ner byltet bredvid dig och samtidigt som du håller om din sonson skäller du: – Håll dig lite lugn! Vem säger du det där till? Till Yassin? Han som inte ens kan höra ljudet av en sten. Vad ska man då inte säga om din svaga och darriga röst! Yassin lever numera i en annan värld. I en stum värld. Han var inte döv. Han har blivit det. Han är inte medveten om det själv. Han är förvånad över att ingenting längre låter. Fastän allt var annorlunda bara för några dagar sedan. Tänk dig att vara ett barn som Yassin, ett barn som till helt nyligen kunde höra och inte ens visste vad det innebär att vara döv. Och så en dag hör du ingenting längre. Varför? Det skulle alltså vara idiotiskt att berätta för dig att du blivit döv! Du hör inte, du förstår inte, du kan inte föreställa dig att det är du som inte kan höra längre. Du tror att
110504Jordochaska.ORIG.indd 17
11-02-14 14.05.43
det är de andra som blivit stumma. Människorna har ingen röst längre, det låter inget om stenen längre. Världen är tyst … Men varför rör då människorna på läpparna? Yassin borrar in sitt lilla huvud fullt av frågor under din jacka. Din blick vågar sig bort mot andra sidan av bron mot den uttorkade floden som blivit till en bädd av svarta stenar och torra buskar. Den vandrar iväg bortom floden mot bergen långt borta … Bergen smälter samman med Murads silhuett, han står nu framför dig och frågar: – Vad gör du här, far? Jag hoppas allt är bra? I mer än en vecka, dag och natt, har det ansiktet och den frågan dominerat dina tankar. Frågan får dig att våndas. Kan ditt huvud alltså inte komma med ett svar?! Å, om bara den där frågan inte fanns. Om man aldrig någonsin behövde säga varför! Du kom för att få höra hur det är med din son. Helt enkelt. Ja, men… som vilken far som helst tänker du då och då på din son. Är det förbjudet? Nej. Och ändå, du vet själv varför du är här. Du letar efter asken med naswar i en av fickorna. Du häller ut lite i handflatan och lägger in det under tungan. Om bara saker och ting kunde vara enkla, njutbara, som naswar, som
110504Jordochaska.ORIG.indd 18
11-02-14 14.05.43
sömn … Och din blick förlorar sig bortom de avlägsna bergstopparna. Murads ansikte smälter fortfarande samman med bergen. De branta bergväggarna blir allt varmare, de blir rödglödgade. Man skulle kunna tro att de förvandlas till glödande kol, att berget nu bara är en enorm brand. Glöden blossar upp, rasar utför berget och sprids i den torra floden alldeles i närheten av dig. Du sitter på en flodstrand, Murad på den andra. Murad fortsätter att fråga varför du kommer på besök. Varför är du ensam med Yassin? Varför har du gett honom tysta stenar? Sedan börjar Murad gå ner i flodbädden. Du börjar skrika: – Murad, min son, stanna! Stanna kvar där du är! Floden står i brand, du kommer att brinna upp! Kom inte hit! Du undrar vem som verkligen kan tro på något sådant. En flod i brand? Du yrar! Titta, Murad går över floden utan att brinna upp. Nej, nog brinner han upp men han visar det inte. Murad är en hjälte. Han gråter inte. Titta på honom. Han badar i svett. Du börjar vråla: – Murad, stanna! Floden står i brand! Och Murad fortsätter att gå mot dig med sin fråga: – Varför kom du hit? Varför kom du hit?
110504Jordochaska.ORIG.indd 19
11-02-14 14.05.44