9789186480288

LI NA BEN MHENNI

tunisian girl En bloggares berättelse om den arabiska våren

Förord av journalisten Yasmine El Rafie

Lina Ben Mhenni

Tunisian girl En bloggares berättelse om den arabiska våren

Översättning från franska: Alexandra Dumas Förord av Yasmine El Rafie

Helsingborg/Stockholm

LINA BEN MHENNI, TUNISIAN GIRL Originalets titel: Tunisian Girl Copyright © Indegène éditions, juin 2011 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Alexandra Dumas Citatet av Abu al-Qasim al-Shabbi på s. 36 har översatts av Tetz Rooke Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © AFP Photo / Cyril Folliot Författarporträtt: © AFP Photo / Cyril Folliot Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 ISBN 978-91-86480-28-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm www.tunisiangirl.se tunisiangirl@sekwa.se

www.sekwa.se

Innehåll

Förord 9 Inledning 15 Error 404 17 Jag är Fatma 21 22 maj 2010: en tuff dag för ”Ammar 404” 23 Och Mohammed Bouazizi offrade sitt liv i lågorna 27 Advokaten och den prostituerade 30 Nätpiraternas motattack 34 Martyrerna 37 Pappas glädje 41 En tyst minut via sms 44 Från Nightclubbeuse till Tunisian girl 46 Gruvregionen Gafsa 51 Information, solidaritet och mobilisering 53 Ordlista 56

Till martyrerna Till dem som älskar friheten Till pappa, mannen i mitt liv Till mamma som skänkt mig livet två gånger Till min bror eftersom han är en del av mitt liv Till Leila och Abdennaceur som delade min vånda under revolutionen Till bloggarna och nätaktivisterna som trodde på saken och agerade Till mina vänner Till alla politiska fångar som tynar bort i galna diktatorers fängelser Till de arabiska folken som slåss för en arabisk vår Till alla förtryckta folk runtom i världen Till freden, friheten och det fria ordet Till min sjukdom som lärt mig så mycket …

Förord

ör ”experterna” kom det som en blixt från klar himmel. Många mediehus struntade i att bevaka ”lite oroligheter” på landsbygden i ett av arabvärldens minsta och därmed strategiskt oviktigaste länder. Om ingen rapporterar om en folkresning, bevakar den minut-förminut så som senare skedde med Egypten, så är det klart att nyheten om en president som sedan packar väskan – eller guldreserven – och försvinner, kommer som en överraskning.

Problemet är ju att det inte är sant – det är inte så att ”ingen” bevakade folkresningen. Lina Ben Mhenni var en av de centrala bloggare som på sin blogg A Tunisian Girl med medborgarjournalistiska verktyg följde hur hennes folk gick från hundratal till tusental till hundratusental på gatorna samtidigt som stora delar av världens avlönade journalistkår istället firade jul, rapporterade om Wikileaks eller bevakade kyrkbombningen i egyptiska Alexandria på nyårsafton.

Samtidigt borde fler ha insett nyhetsvärdet i att människor alls vågade ta till gatan i ett så brutalt land (åtminstone om man anser att journalistik även ska bevaka

F

9

T UN ISIAN GIRL

frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, och inte bara mellanstatlig, för västvärlden relevant, storpolitik).

Tunisien var ett arabvärldens Nordkorea under Ben Ali. Brutaliteten var dessutom så total att den var ett av skälen till att så få visste om hur illa det var ställt i landet: Avlönade journalister har i många år varit fängslade eller tystade. Censuren har varit total. Landet har dessutom verkat i en ”västvänlig” anda med minimal islamism och trygga avskärmade stränder för turisterna. Dessas preferenser märks nu, ett år efteråt, när turistströmmarna vänder bort från knoppande demokratier som Egypten och Tunisien till förmån för stabila diktaturer där barnen kan leka tryggt på all inclusive utan risk för att tårgasen letar sig in på hotellet – till och med om demonstrationerna är hundratals mil bort.

Som sagt. Det här är ett tidsdokument. Det är en påminnelse om vilka det egentligen är som riskerat sin bekvämlighet, trygghet, hälsa för det fria ordet precis som medborgarjournalister gör i Mexiko, Ryssland eller andra ställen där professionella journalister inte kan, vågar eller bryr sig. Lina Ben Mhenni började blogga långt innan 2010. Det gjorde även tusentals andra som hon, runt om i arabvärlden, i Egypten, Bahrain, Saudiarabien, Jemen, Jordanien, Marocko för att nämna några. Egypten hade sin första Facebookrevolution redan den 6 april 2008.

Samma år bevakade Lina ben Mhenni och hennes kollegor fackliga protester i Tunisien. Vid just denna tid befann jag mig i Egypten som frilansjournalist, ringde en redaktion och erbjöd en artikel men avfärdades med kommentaren ”ring om det smäller”. Utan bloggarnas/twittrarnas 10

fö R o R d

envetna arbete skulle de åratal av kamp som föregått den arabiska våren knappt finnas dokumenterade.

Tunisien. Ett land i periferin men lik förbaskat vaggan till den arabiska våren. Att påstå att jag träffat Lina Ben Mhenni är en överdrift. Vi skakade hand som hastigast när hon besökte Stockholm våren 2011. Skakade hand, utbytte några ord om det politiska läget och jag fick hennes visitkort, på samma sätt som hon antagligen vid det här laget fått göra med de hundratals människor som nu drar i henne men som inte läste hennes blogg när det hade behövts som mest. En späd tjej. Fortfarande något blyg, som hon själv beskriver i sin bok, och med en tydlig skärpa i sin politiska analys kring landets kvarstående behov när andra fortfarande befann sig i ett revolutionsrus.

Lina Ben Mhenni är representativ för dessa aktivister och bloggare som drivit logistiken i många av den arabiska vårens folkresningar under 2011: runt 30, akademiker, från en politiskt medveten familj och vars blogg följdes runt om i arabvärlden och väst som en primär informationskälla för de människor ute på nätet som förstod vad som var på gång. Hon var såklart inte den enda bloggaren i Tunisien. Men en person som skriver på engelska når ut, citeras, bjuds till demokratikonferenser och kramas ihjäl, särskilt om hon dessutom är kvinna, sekulär och vad som slarvigt benämns som ”liberal”. En återkommande fråga som många av de kvinnliga aktivisterna och bloggarna i arabvärlden är less på är ”hur känns det att vara kvinnlig demonstrant”. Det eftersom det är en fråga som, åter, speglar västvärldens bild av hur en ”vanlig” arab är, en fundamentalistisk ”angry Arab boy”.

11

T UN ISIAN GIRL

Det var samma fördomar hos ”Mellanösternexperterna” – och de unga aktivisternas egna uppgivna föräldrageneration – som ställde sig i vägen när de drogs in i tv-soffor, intervjuades i fina politiska veckomagasin och i sina analyser tvärsäkert påstod att det inte skulle bli något maktskifte i Tunisien. När Tunisien föll beskrev de landet som ett undantag, ett undantag som berodde på Tunisiens välutbildade medelklass, dess Västtillvändning, på gåvan Wikileaks som tunisierna fått från väst, på slumpen. Men det skulle minsann inte sprida sig till den övriga passiviserade Arabvärlden.

Trots att dessa experter sedan visade sig ha så fel så behövde de inte lång karantän förrän de åter togs in i alla studios för att tvärsäkert sia om framtiden, beklaga bristen på stabilitet, slå fast hur utbildningen och förutsättningarna saknas för dessa araber att ta sig upp för egen maskin och hur illa det kommer att bli nu när demokratiovana människor tillåts rösta fritt och välja islamister mot bättre vetande. ”Vi bloggare är fria”, skriver Lina Ben Mhenni som i likhet med många andra unga valde att ställa sig utanför det politiska etablissemanget. Hon har en poäng. När det inte fanns något att förlora, när det lilla struntlandet Tunisien reste sig, höll sig de flesta experterna, politikerna, de tunga Mellanösternjournalisterna borta och lämnade bevakningen åt bloggarna. När sedan oljelandet Libyen och den regionala stormakten Egypten kom in på banan – då uppstod prestigen, då togs folkresningarna över av dem som hållit sig i periferin eller kommit med avfärdande profetior. Bloggarna, ungdomarna, förärades 12

fö R o R d

en guldstjärna, porträtt i livsstilsmagasin som Vanity Fair men inte så mycket mer när ”experterna” återtagit sitt åsiktsmonopol. Detta trots att det var de unga som utgjort kanonmaten från Marocko i väster till Bahrain i Öster, från Jemen i Söder till Syrien i norr.

Det är därför denna bok – sitt smala omfång till trots – är så viktig. Den är ett källhistoriskt tidsdokument, skrivet i nära anslutning till de händelser den berör, en påminnelse om hur det egentligen gick till när Arabvärldens järnridå revs ner och vilka som låg bakom, istället för böckerna som de stora namnen, ”experterna”, i efterhand skyndat till för att skriva. Det var tunisierna som var först, inga andra. Deras folkresning var lika vacker och lika fredlig trots att den bevakades sparsamt i mainstreammedia. Och den var om möjligt modigare för att den var först, utan något land som gått före och ens visat att det hela alls var möjligt. Utan Tunisien – ingen arabisk vår 2011.

Yasmine El Rafie STockHoLM, dEcEMBER 2011 Yasmine El Rafie är en svensk journalist med erfarenhet från olika medier. Hon har varit informationsnod i sociala medier och kommentator i svensk media om den arabiska våren.

Inledning

ag bloggar och det kommer jag att fortsätta med. Det är jag övertygad om nu, så här bara några månader efter de händelser som jag bestämt mig för att berätta om i denna tunna bok.

Jag bevakar det som händer i Tunisien sedan den 14 januari 2011 då vi gjorde oss av med bördan och mardrömmen ZABA, Zine al-Abidine Ben Ali, diktatorn som varit Tunisiens president sedan den 7 november 1987. Han har lämnat landet, men mycket finns kvar efter honom: hans män, hans levnadsvanor och mycket våld.

Jag är politiskt obunden och det vill jag förbli. Ända sedan jag började engagera mig på internet har jag fått höra att det är konstigt att jag inte går med i ett politiskt parti: ”Du kommer aldrig att lyckas på egen hand.” Men jag har personligen fått uppleva motsatsen. Jag har haft möjlighet att närma mig politiska partier, jag har fått träffa ledare och har kunnat konstatera att deras metoder inte är effektiva, att deras arbete bara går ut på att kritisera andra, anordna konferenser och hålla möten. De förlorar vansinnigt mycket tid på inbördes strider och strider om ledarskapet, och nu hoppas de på att ta makten över ungdomarna. Jag vill fortsätta ta avstånd från makten. Vi

J

15

T UN ISIAN GIRL

bloggare är fria, vi har aldrig velat samla oss under någon organisation, även om andra försökt förmå oss till det. De gånger vi har gått med på att samlas, som under Arab Bloggers Meeting i Beirut 2008 och 2009, har det varit för att utbyta erfarenheter. I ett parti har man begränsat med tid, man blir värvad, fjättrad och bunden, man tvingas följa en politisk agenda och man upphör att reagera instinktivt på det som händer. Det finns regler, konventioner och begränsningar. Som politiskt obunden har man inga begränsningar. En bloggare är tusen gånger effektivare och snabbare. Ingen är ledare. Alla kan delta i beslutsprocessen. Nätaktivister bidrar alla på sitt sätt och alla bidrar till allt, det var så det gick till under den tunisiska revolutionen. Alla tunisier var aktivister under revolutionen, ingen var ledare och alla var det, var och en på sitt sätt.

Error 404

edan flera år tillbaka för vi en viktig och effektiv kamp mot censur och tortyr via våra bloggar och de två stora sociala nätverken Facebook och Twitter. Jag minns när jag själv kom i kontakt med censuren för första gången. Det var 2008 och jag hade åkt till USA för att undervisa i arabiska tack vare ett Fulbright-stipendium. Tillsammans med min dåvarande pojkvän, en oppositionell journalist jag lärt känna på Facebook, drev jag en blogg som blockerats av Ben Alis censur eftersom vi vågat skriva om politiska ämnen regimen klassade som tabubelagda. Jag kokade av ilska, började hamra på tangentbordet och en halvtimme senare syntes min första censurkritiska text på skärmen.

Sami Ben Gharbia, en känd nätaktivist, frågade om han fick publicera texten på Global Voices Online, en webbplats där ett nätverk av volontärbloggare beskriver vad som händer i deras respektive bloggosfärer. Jag svarade ja utan att tveka. Jag skrev: ”De tunisiska internetanvändarna är numera mycket vana vid felkoden ’404 not found’, de har till och med skapat en internetfigur som de kallar Ammar 404 och som utrustats med censurens saxar.

Försök gå in på YouTube eller DailyMotion när du är i Tunisien – du kommer genast att mötas av samma felkod!

S

17

T UN ISIAN GIRL

Vill du följa nyheterna på al-Jaziras eller al-Arabiyas webbplatser? Dessvärre kan den tunisiska internetbyrån ATI inte tillhandahålla tjänsten. Vill du veta mer om tunisiernas vardag och problem via webbplatser som Tunisian News, aafaq.org eller nawaat.org? Beklagar, vi inte kan tillgodose detta privilegium. Är du utlänning i Tunisien och vill ta en titt på din kompis blogg som han länkat till? Beklagar återigen, det är omöjligt. Nu sprids nyheten om den inhemska censuren i Tunisien över hela världen, speciellt sedan man började blockera det sociala nätverket Facebook. […] Min blogg är inte den enda som stängts ner i Tunisien. Listan är lång. Det går sällan en dag utan att man upptäcker att en eller ett par bloggar har censurerats: Astrubal, Mochageb, enne9ed, Samsoum, For Gafsa, Against Censorship, Free Word, Free Race m.fl. […] Men problemet är att förtrycket inte stannar vid censur. Det går längre än så och leder till att bloggare grips, förhörs och fängslas. […]” Detta var min första individuella protesthandling och kort därefter deltog jag även i en kollektiv kampanj mot blockeringen av Facebook. Sexton dagar senare gav Ben Ali order om att öppna det sociala nätverket igen.

I slutet av december 2008, när Israel inledde våldsamma attacker mot Gazaremsan och hundratals civila brutalt dödades i bombräderna och den efterföljande markoffensiven, deltog jag i alla demonstrationer som anordnades i Tunis för att protestera mot angreppet. Jag hade åkt hem över vinterlovet. Jag fördömde Israels brott på min blogg. De flesta av demonstrationerna förbjöds eller slogs ner, trots att vår regering inte var inblandad i 18

ERRoR 404

händelserna. Vid samma tid fick jag reda på att tunisiska medborgare behandlades mycket orättvist av medlemmar i den ökända familjen Trabelsi, Ben Alis hustrus familj.

De hade bestämt sig för att vräka invånarna i El Bratel, ett bostadsområde i staden La Goulette, eftersom de ville lägga beslag på marken och bygga ett parkeringshus eller ett köpcentrum. Jag åkte dit tillsammans med min pojkvän som arbetade som journalist. Området var omringat av poliser och stora maskiner rev ner delar av husen medan de maktlösa hyresgästerna chockade såg på. Vi lyckades ta en del bilder och spela in några vittnesmål.

När jag samma kväll laddade upp allt material på nätet sa mina vänner åt mig att låta bli, att jag inte var klok.

Men jag fortsatte. I februari 2009 var jag tillbaka i USA och råkade få syn på en artikel som en nätkompis hade skrivit angående fem studenter som inlett en hungerstrejk. De protesterade mot att de blivit avstängda från universitetet i Tunis på grund av sitt engagemang i studenternas fackförbund UGET (Union générale des étudiants de Tunisie). Jag kontaktade dem via telefon eftersom de inte hade tillgång till internet. Med hjälp av min vän Wissem, aktiv inom UGET och medlem i oppositionspartiet PdP (Partie démocrate progressiste), fick jag löpande information om läget och kunde föra ut deras kampanj på nätet. Vi pratade i timtal via Skype. Jag skrev texter och publicerade bilderna de skickade till mig. Jag kontaktade också flera icke-statliga organisationer i USA och några av dem anordnade till och med stödkampanjer. Strejken pågick i femtionio dagar, men regeringen fortsatte att tiga. Studenternas hälsotillstånd försämrades 19

T UN ISIAN GIRL

undan för undan. Några av dem fick vid upprepade tillfällen föras till sjukhus. Dagarna släpade sig fram och faran för deras liv blev alltmer påtaglig. Till slut övertalades studenterna av representanter från olika intresseföreningar att avbryta hungerstrejken.

LINA B E N M HENNI

tunisian girl

Lina Ben Mhenni nominerades till Nobels fredspris 2011

A FP PH OTO / CY R IL FO L LI OT

Nätaktivisten Lina Ben Mhenni började blogga 2007 om ämnen som kvinnors rättigheter och pressfrihet. När revolten blossade upp i Tunisien i december 2010 började hon resa runt i landet och dokumentera regeringens kraftåtgärder mot demonstranterna och publicera foton på dem som skadats eller dödats av polisen. Hon bloggade under sitt riktiga namn och vågade skriva om det som Tunisiens officiella media struntade i eller förvanskade, och uppmuntrade andra att inte vara rädda.

Hon använde alla tillgängliga sociala medier för att rapportera om revolutionen från dag till dag.

Lina Ben Mhenni, född 1983, undervisar i engelska vid universitetet i Tunis. Hon tilldelades Jonas Weiss Memorial Awards hedersutmärkelse och vann Deutsche Welles bloggpris BOB Award i kategorin Bästa blogg. Översättning från franska: Alexandra Dumas

”Hennes bok återger på ett intelligent sätt de händelser som utspelade sig helt nyligen och förmedlar tron på en bättre framtid.”

LE SOIR ( BELG I EN)

”Linas bok är skarp. Gripande. Och dessutom oerhört lärorik.”

M ID I L IB R E

www.sekwa.se