9789144099880 by Smakprov Media AB

Klassisk retorik fรถr vรฅr tid JANNE LINDQVIST

Omslagsbilden är ett av få bevarade foton på USA:s president Abraham Lincoln, taget precis när han anlänt till platsen där han skulle hålla sitt tal till minne av de stupade vid slaget vid Gettysburg. Talet blev ingen större succé i sin samtid utan har typiskt nog först långt senare blivit ett betydelsefullt skriftligt dokument med makt över både djupa idéströmningar och dagliga politiska beslut.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 32916 ISBN 978-91-44-09988-0 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2008, 2016 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskare: Birger Bergh 1:a upplagan Christian Kock 2:a upplagan Formgivning omslag: Dick Claésson Formgivning inlaga: Henrik Hast Författarfoto omslagets baksida: Peter Mattsson Printed by Mediapool Print Syd AB, Estonia 2016

Till Billie, Nikanor och Aeneas

Innehåll Tack 8 Förord 9

II Inventio

I Vad är retorik?

5. Vad gäller saken? 95

1. Inledning 15 Retorikens två sidor 15 Strukturen i denna bok 23

2. Retoriken i antiken 25 Retorik, kunskap och vetenskap 26 Retorik, bildning och medborgarskap 34 Retorik, diktning och annat konstnärskap 42 Aristoteles retorik 47 Finns det en klassisk retorik? 58 En klassisk retorik för vår tid? 60

4. Inledning 93 Att formulera sin ståndpunkt 95 Statusläran 99

6. Retorikens kropp: enthymemet 105 Deduktion och induktion 106 Vad är ett enthymem? 119 Exemplets makt 129

7. Topikerna 133 Vad är en topik? 133 Allmänna och speciella topiker 137

3. Retorikens grundbegrepp 63

8. Speciella topiker 145

Retorikens mål och motiv 63 Den retoriska situationen: Talaren, talet, publiken och situationen 67 Retorikens genrer: judiciell, deliberativ och demonstrativ retorik 69 De tre retoriska övertygelsemedlen 74 Talarens tre plikter 84 Rhetorices Partes: den retoriska arbetsprocessen 85 Övningar och diskussionsuppgifter 88

Topiker för mänskliga handlingar: de sju frågorna 146 Topiker som hör till personer 148 Topiker för genus judiciale 155 Topiker för genus deliberativum 160 Topiker för genus demonstrativum 163 Topiker för pathos 168 Topiker för ethos 176 De speciella topikerna i tolkning och skrivande 183

Inne h ål l • 5

9. Allmänna topiker 187

14. Analysexempel 255

Definitionstopiker 189 Jämförelsetopiker 194 Kausalitetstopiker 199 Motsatstopiker 204 De allmänna topikerna i tolkning och skapande 209

Systembolaget motiverar sitt monopol 255 Dispositionens betydelse i Gaspar Noés Irréversible 257 Övningar och diskussionsuppgifter 259

IV Elocutio

10. Analysexempel 211

15. Inledning 263

Enthymem och paradigm i Nina Björks Under det rosa täcket (1996) 212 Topikerna i en annons för Peugeot (2005) 215 Argumentationen på ett uppslag i Ikea-katalogen (2008) 217 Argumentationen i kungens tal efter flodvågskatastrofen (2005) 222 Övningar och diskussionsuppgifter 231

Med orden som argument – ett exempel 264 Elocutio som tolkningslära 264 Stilens dygder 265

III Dispositio 11. Inledning 235 12. Disposition enligt konstens regler 237 Exordium 238 Narratio 242 Partitio eller divisio 245 Propositio 245 Probatio, confirmatio eller argumentatio 246 Refutatio eller confutatio 247 Recapitulatio och peroratio 248

13. Dispositioner anpassade efter det enskilda tillfället 251 Disposition för att väcka känslor 251 Att dämpa känslorna vid starkt motstånd 252 Disposition för multipla ståndpunkter och presenterande tal 252 Andra dispositionsprinciper 253 Avslutning: om disposition och arbetsordning 253

6 • Inne h ål l

16. Det korrekta språket 267 Språklig variation 269 Abstraktion – konkretion 271

17. Det klara språket 273 Det konkreta och det kända 274 Retorik och språkriktighet 275

18. Det konstfulla språket 277 Troper 279 Figurer 297 Tropernas och figurernas retoriska funktioner 307

19. Decorum: att uttrycka sig passande eller kongenialt 311 De tre stilarterna 312 Mer avancerade stilsystem 314 Avslutning 316

20. Analysexempel 317 Stilfigurernas funktioner i Heidenstams ”Jag längtar hem” 317 Tempus, meningslängd och ornament i en artikel i Åka Skidor 318 Övningar och diskussionsuppgifter 323

V Actio

Översikter

21. Inledning 327

2.1 Aristoteles retorikdefinition 50 2.2 Tre typer av resonemangskonst enligt Aristoteles 54 6.1 Tjugo exempel på fallasier 116 6.2 De två härledningsformerna 119 6.3 Enthymemets former. Ett urval 128 6.4 Induktion och paradigm 130 6.5 Paradigmet som enthymem 132 7.1 Övertygelsemedlen 143 8.1 Speciella topiker 184 9.1 De allmänna topikerna 210 12.1 Dispositionsmodeller enligt konstens regler 238 18.1 Troperna 296 18.2 De retoriska figurerna 306 18.3 De retoriska ornamentens retoriska funktioner: några exempel 310 19.1 Stilarternas beskrivning, viktigaste funktioner och deras huvudsakliga användningsområden ifråga om ämne och texttyp 313 19.2 Stilarternas funktioner i skilda delar av ett tal 313 23.1 Kroppsspråk i skilda delar av ett tal 339

22. Rösten 331 Röstens fyra dygder 331

23. Kroppsspråket 335 Att anpassa kroppsspråket till situationen 336 Kroppsspråket, talarens tre plikter och de tre stilnivåerna 336 Kroppsspråket i talets olika delar 337 Ögonen 339 Retorik och nervositet 340 Gester och handrörelser i den klassiska retoriken 340

24. Klädseln, tillbehören och hjälpmedlen 343 Hjälpmedel och tillbehör 344 Att tolka actio 345 Övningar och diskussionsuppgifter 347

VI Memoria 25. Inledning 351 26. Den klassiska retorikens minnestekniker 353 Olika typer av minne 353 Memoria: Retorikens början 357 Övningar och diskussionsuppgifter 359

Referenser 361 Sak- och personregister 379

Inne h ål l • 7

Tack

till de högre seminarierna i retorik vid Lunds universitet, Södertörns högskola och Uppsala universitet samt det numera nedlagda forskarseminariet vid ämnesavdelningen för litteraturvetenskap och svenska språket vid Högskolan i Gävle för stimulerande samtal om boken i olika manuskriptversioner. Vissa personer förtjänar att lyftas fram speciellt, som Anders Eriksson, Anders Sigrell, Anders Ullholm, Annika Ström, Ann Öhrberg, Dimitrios Iordanoglou, Erik Bengtsson, Eva-Britta Ståhl, Fredrik Nordgren, Fredrik Söderquist, Frida Buhre, Hans Rudsänger, Istvan Pusztai, Jon Viklund, Lars Burman, Magnus Rodell, Magnus Ullén, Maria Dahlin, Maria Karlsson, Maria Wolrath Söderberg, Mats Ekström, Mats Rosengren, Otto Fischer, Patrik Mehrens, Paula Grinde, Peter Lind, Sara Santesson, Sharon Rider, Sofi Qvarnström, Staffan Vahlquist och Stefan Rimm, som samtliga bidragit med små och stora påpekanden som lett till omarbetningar av längre och kortare passager i boken. Att jag däremot inte alltid följt råden är naturligtvis i viss mån mitt eget fel. Mitt varmaste tack till er alla! Birger Bergh fackgranskade bokens första utgåva och gav en mängd användbara påpekanden. Den andra utgåvan har fackgranskats av Christian Kock. Han har bidragit med mängder av klargörande förslag och kritiska synpunkter som förbättrat särskilt bokens argumentationsteoretiska avsnitt avsevärt. Men bokens viktigaste kritiker har ändå varit de studenter som läst och använt boken. Det gäller de som vid Högskolan i Gävle använde texten i manuskriptformat före den första tryckta utgåvan och alla de som senare använt den färdiga boken, särskilt vid Uppsala universitet och Mälardalens högskola, och som genom sina frågor och påpekanden i och utanför seminarierummet har hjälpt mig att upptäcka felaktigheter, svårigheter och motsägelser i texten. Till sist: någon ny utgåva hade det inte blivit utan Moa. Hon har ställt högre intellektuella krav än någon annan på både boken och dess författare, och hänsynslöst men med sin säregna, varma, ironi pekat ut felaktigheter och ytligheter och dessutom alltid påmint mig om att förvänta mig det allra mesta av bokens framtida läsare. Men att boken beror på henne är sant på många fler sätt än så, och alla passar sig inte att nämna i tryck. Min tacksamhetsskuld till henne sträcker sig därför långt utanför detta förord.

Förord

Klassisk retorik för vår tid skrevs för att avhjälpa vad jag uppfattade som en brist på en svenskspråkig systematisk och vetenskaplig framställning av den klassiska retorikens begrepp. Sedan textens första utgåva år 2008 har mycket hänt inom retorikforskningen och inom svensk retorikutbildning. Jag har också själv under dessa år fördjupat mig i den antika retoriska teorin, och delvis omvärderat några av de ståndpunkter som framfördes i bokens första utgåva. Denna andra utgåva syftar därför dels till att rätta till några av de brister i texten som jag upplevt som särskilt besvärande eller som påpekats för mig av studenter och kollegor, dels till att i så hög grad som möjligt uppdatera boken så att den bättre överensstämmer med det moderna forskningsläget. I denna nya omarbetade och utökade utgåva läggs en större vikt vid att presentera retoriken som en lära om det kloka medborgerliga samtalet – för var och ens förmåga att kritiskt granska och delta i politiska, kulturella, vetenskapliga och etiska diskussioner. Därmed ses retoriken som en helt nödvändig konst för en fungerande demokrati och en väg till ett mer välgrundat omdöme. Men syftet med boken är fortfarande att ge en introduktion till den klassiska retorikens grunder inklusive dess argumentationsteori för nybörjarstudenter samtidigt som boken ska fungera som ett pålitligt vetenskapligt och akademiskt uppslags- och referensverk för den som kommit lite längre. I denna andra utgåva ges dessutom en betydligt fylligare

presentation av den klassiska retorikens filosofiska aspekter, i synnerhet dess betydelse för ett aktivt och deltagande medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Den klassiska retoriken ses därmed inte endast som en teknik som syftar till att övertyga en grupp mer eller mindre motvilliga åhörare, utan som en i djupaste mening humanistisk konst som syftar till att medborgarna tillsammans ska kunna söka sig till ett mer välgrundat omdöme i politiska, sociala och kulturella frågor. Retoriken är så betraktad en omistlig del av förståelsen av vad det innebär att vara människa. Två av bokens sex delar har genomgått mer avgörande förändringar: del I som bland annat beskriver antikens skilda retorikuppfattningar och retorikens centrala grundbegrepp samt del II som behandlar retorisk argumentation – i synnerhet de avsnitt som handlar om enthymemet, syllogismen och läran om topikerna. Det betyder också att både exempel, resonemang och förklaringar och till och med vissa viktiga termer bytts ut. Dessutom har jag i slutet av var och en av bokens sex delar lagt till ett antal övningsexempel som ska hjälpa studenten att förstå och använda boken för att både tolka och skapa text. I den löpande texten presenteras fortfarande den klassiska retorikens grundläggande termer och begrepp, medan fotnoterna just därför ägnas åt att både ange källor och att problematisera och fördjupa diskussionen. Vissa typer av mycket allmänna resonemang och generella begrepps För or d • 9

presentationer saknar referenser: de ges istället genom hänvisningar till pålitliga uppslagsverk i bokens allra första fotnot. Däremot utgör boken inte någon ”retorikens historia”. Den innehåller verkligen ingen redogörelse för alla de typer av tankegångar, begrepp och perspektiv som antikens tänkare formulerade för att förstå, utveckla och analysera tal, texter och argument. Jag begränsar mig till de begrepp som av tradition brukar räknas till den klassiska retoriken, fast denna tradition på många sätt är en sentida skapelse. Men det är inte heller mitt primära syfte att ge en historiskt riktig bild av de klassiska retorikteorierna. Boken är skriven för vår tid och jag vill presentera den klassiska retoriken för att jag själv funnit att den är användbar – främst för den som vill tolka en text, men även för den som vill skriva en. Det betyder att jag i många fall har valt att endast presentera sådana aspekter av den retoriska teorin som förefaller användbara för nutida textförfattare och uttolkare – och valt bort sådant som inte tycks mig användbart. Dessutom har jag på vissa ställen lagt till infallsvinklar som saknas hos de klassiska retorikerna men som samtidigt verkar trogna mot deras grundläggande idéer (i dessa fall har jag självfallet försökt vara mycket tydlig med vad som är mina egna tillägg). I den mån som senare teoretiker och historiker anfört vägande invändningar mot den klassiska retorikens teori försöker jag också ta hänsyn till dessa om de enligt min mening gör att teorin bli mer användbar eller begriplig. Men det handlar då framförallt om enskilda begrepp – inte om att problematisera mer grundläggande förutsättningar. Exempelvis förutsätter den klassiska retoriken att både talare och åhörare är fria individer med jämlik rätt att

10 • För or d

gripa ordet. Så är det som bekant inte ställt för alla människor här i världen: utbildning, status, kön, etnicitet och pengar bestämmer vem som får yttra sig var och när och vad som i så fall är tillåtet att säga. De begrepp som jag presenterar lyckas sällan fånga sådana aspekter, utan de beskriver bäst situationen för sådana personer som har någorlunda fullständig rätt att tala och skriva. Mitt syfte är än en gång att framställa en användbar teori för vår tid. Boken är därför personlig och subjektiv. I det avseendet vill jag gärna se mig som en sentida lärjunge till de klassiska retoriklärarna – inte som en antikvarie som rättroget presenterar vad klassikerna ”egentligen” tyckte och tänkte. Ytterligare en förändring kan vara värd att nämnas: tidigare hade boken en ganska lång och detaljerad ”bruksanvisning” istället för detta kortare förord. Förhoppningsvis innebär även denna förändring att jag bättre lyckas uppnå det som var den bruksanvisningens avslutande förhoppning: att läsaren skulle närma sig texten kreativt och självständigt. Retoriken utgår från en idé om att den mänskliga tillvaron är mångtydig, föränderlig och osäker; vi är dömda att trevande söka vår väg i en smutsig verklighet som kan förändras från den ena dagen till den andra. Det är den insikten som gör att retoriken är en livsnödvändig konst ännu två och ett halvt årtusende efter de klassiska grekiska retoriklärarna. Och därför tillägnar jag denna bokens andra utgåva mina barn: Billie, Nikanor och Aeneas. Ban Huay Yang, februari 2016 Janne Lindqvist

Om ordformer, transkriber ing och hänvisningar till klassiska och moderna texter

För att texten ska fungera som uppslagsverk har jag valt att använda de ordformer som jag uppfattar som gängse i nutida svenskspråkig forskning och undervisning. Det betyder att jag blandar latinska, grekiska och svenska termer i texten (fastän det säkert sticker i ögonen på den som hellre önskar principiell konsekvens). I fall där det varit möjligt att använda en försvenskad term när den grekiska eller latinska inte förefallit helt inarbetad har jag gjort det, så att exempelvis det grekiska anadiplosis blivit anadiplos, allt för att ge möjlighet till svenska böjningar och så vidare. Undantaget är termer som i svensk form redan är etablerade i annan betydelse (jag har sålunda inte försvenskat det grekiska ordet för omdöme, krisis, till ’kris’). De utländska termer som ändå förekommer i texten anges som brukligt med kursiverad stil, exempelvis logos och erotema. Dessa saknar alltså svenska böjningsformer, och den som vill tala om flera exempel på logos får uttrycka sig ungefär så – eller använda den grekiska pluralformen logoi. När jag däremot använder klassiska termer som har fått en försvenskad form med svenska böjningsmönster – exempelvis syllogism och metafor – har jag använt normal stil utom vid vissa betoningar och definitioner. Vid translittereringen av grekiska termer har jag – för att så långt som möjligt koncentrera diskussionen till termernas betydelse snarare än till deras uttal – använt en förenklad princip och inte skiljt mellan långa och korta vokaler. Jag skriver alltså exempelvis logon techne, inte logōn technē. I de flesta fall hänvisar jag till klassiska källor genom att ange författare och titel i svensk översättning, följd av boknummer, kapitel och eventuellt stycke – om sådant finns i texten – och dessutom Bekkerpaginering för Aristoteles verk, Stefanuspaginering för Platons (och motsvarande för övriga författare). Det betyder att läsaren kan hitta rätt passage oavsett vilken utgåva som hon eller han använder.

Vad gäller verktitlarna är det dock värt att göra en kommentar. I vissa fall är det enkelt att ange en svensk översättning av originaltiteln: när det finns en svensk översättning där titeln någorlunda motsvarar originalspråkets: Aristoteles Retoriken är ett sådant exempel. I något fall, när en svenskspråkig utgåvas titel ligger mycket långt från originalets, har jag valt att använda en titelöversättning som ligger närmare originalet (det gäller exempelvis Augustinus De doctrina christiana som jag valt att kalla Om den kristna läran, fast den svenska utgåvan har namnet Tolkning och retorik). Sådana titlar som saknar svenskspråkiga utgåvor har jag valt att översätta till svenska, ofta genom att följa Nationalencyklopedin eller genom att följa praxis i Sverige eller, i brist på det, i våra grannländer; mina överväganden förklaras då i en fotnot första gången texten nämns. Men här finns vissa inkonsekvenser som kanske måste förklaras: när det är etablerad praxis i svensk retorikforskning att benämna en text med dess titel på originalspråk

12 • För or d

(som Quintilianus Institutio oratoria) har jag följt denna praxis och alltså bibehållt originaltiteln – även om det existerar svenskspråkiga översättningar med mer eller mindre fantasifulla titlar. I litteraturförteckningen i bokens slut står texterna upptagna i den form som jag använder i texten, och därefter följer precisa bibliografiska uppgifter om den utgåva (eller de utgåvor) jag använt. Här återges titeln då ofta på originalspråk och/eller engelska. I hänvisningarna till moderna källor har jag använt ett förenklat hänvisningssystem, och i fotnoterna anges normalt bara författarens efternamn och publikationsår (eller eventuellt titel när det gäller elektroniska uppslagsverk och antologier). Fullständiga bibliografiska uppgifter ges i litteraturförteckningen. Detsamma gäller elektroniska källor; fullständigare uppgifter (exempelvis internetadresserna) återfinns då endast i litteraturförteckningen. Författaren

Retorikens grundbegrepp KAPITEL 3

Nu ska vi se närmare på några av den klassiska retorikens mest grundläggande generella begrepp. De kommer från tänkare med skilda uppfattningar om vad retorik är och vad en retoriker bör göra, men de är alla i någon mån centrala i den moderna retorikdiskussionen. Flera av dem har diskuterats ingående redan i föregående kapitel, och vissa av begreppen behandlas mer ingående på andra ställen i boken, så vissa upprepningar kan inte undvikas: här följer hursomhelst en samlad framställning av dem, användbar om inte annat som en snabb referens att gå tillbaka till vid läsningen av resten av boken. Det handlar i tur och ordning om retorikens mål och syfte, om själva villkoren för den retoriska kommunikationen, de tre retoriska genrerna, de tre retoriska övertygelse medlen, talarens tre plikter och slutligen den retoriska arbetsprocessen, partesläran.

Retorikens mål och motiv Vilken är själva poängen med att studera retorik? Många föreställer sig, som vi har sett ovan, att målet är att vi ska lära oss att bli bättre på att vinna

diskussioner, förmedla vårt budskap eller rentav ljuga snyggt. Men vi har också sett att retoriken inte riktigt kan leva upp till sådana högt (eller lågt) ställda mål. Dessutom skulle väl en sådan konst kanske inte riktigt ha vid akademin att göra. Så vilket är retorikens mål? Vilka ”motiv” – för att använda ett uttryck från den amerikanska retori kern Kenneth Burke – kan retoriken ha?1 Några sådana presenteras härnäst. Peitho eller persuasio Retoriken är alltså konsten att upptäcka det som kan övertyga och övertala, det som kan ”påverka”, som jag skrev i inledningen till boken. Det som på svenska uttrycks i de två termerna övertyga och övertala samsades på grekiska i ett enda ord. Det grekiska adjektivet (övertygande) hette pithanos och verbet (att övertyga) hette peitho.2 Romarna talade om persuasio. Det råder inga tvivel om att peitho/persuasio i någon mening är det vanligaste målet som sätts upp för retoriken i de antika text erna, även om (som vi ska se några exempel på) andra förekommer.3

1 Begreppet ”motive” hos Burke är mångfacetterat och svåröversättbart och används dessutom

i skilda betydelser i olika texter. Men i A Rhetoric of Motives nämner han i varje fall persuasion och identification som två möjliga motives (Burke 1969, s. 49–65; för en kort diskussion om det problematiska förhållandet mellan just dessa två motives hos Burke se Jasinski 2001, s. 306) 2 Jämför Akujärvi 2012, s. 19–22. 3 Lausberg 1998, § 257. Mot bakgrund av deras centrala ställning i den klassiskretoriska teorin är det uppseendeväckande att ingendera av termerna persuasio och peitho ägnas särskilt stort intresse i de viktigaste internationella uppslagsverken. De saknas exempelvis helt som uppslagsord i samtliga de tre engelskspråkiga Jasinski 2001, Encyclopedia of Rhetoric, och Encyclopedia of Rhetoric and Composition. Däremot innehåller de två sistnämnda ▶

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 63

Men vad betyder det egentligen – att ”övertyga eller övertala”? Enkelt uttryckt handlar det om att förmå åhörarna (eller läsarna) att acceptera den ståndpunkt som talaren föreslår.4 I den romerska retorikteorin urskiljs tre skilda aspekter av övertygandet: att undervisa åhöraren om det riktiga sakförhållandet, docere, att behaga åhöraren, delectare, och att röra vid åhörarens känslor, movere (se nedan i avsnittet om talarens plikter) – med andra ord är persuasio inriktat både mot förnuftet och mot känslolivet.5 Den grekiska termen pithanos i sin tur innefat tar faktiskt både ’övertygande’ och ’övertalande’.6 Det betyder som vi har sett att retoriken handlar både om det verkligt övertygande och det som bara skenbart är det. Men hur är det med skillnaden mellan att övertyga och att ”bevisa” något? Skillnaden mellan att övertyga och att bevisa något kan uppfattas på två skilda sätt. En populär uppfattning – som vi också möter hos vissa filosofer och retoriker både från antiken och nutiden – är att det ena handlar om att ha rätt, alltså att nå en slutsats som är sann och logiskt giltig alldeles oavsett vad eventuella åhörare tycker om saken, och det andra handlar om att få rätt, alltså att förmå åhörarna att tro på något alldeles oavsett vad som egentligen är rätt och sant. Ofta tänks då den förstnämnda vara filosofins och vetenskapens domän, medan retoriken endast sägs handla om den andra. En sådan uppfattning ligger faktiskt till grund för en mängd vetenskapliga studier även i nutiden. För en retoriker som Aristoteles är det däremot en alldeles för enkel uppdelning – och i det avseendet är grundsynen i boken du nu läser samma som hans. Enligt hans uppfattning rör det sig som vi har sett faktiskt om två skilda typer av frågor, där den ena handlar om sådant som bara kan vara på ett sätt, medan den andra typen faktiskt inte kan avgöras på det sättet en gång för alla (se även nästföljande avsnitt om begreppet eikos: ’det rimliga’ eller ’det sannolika’). Medan logiken i så fall handlar om den första typen handlar retoriken om den andra. 6 4 • DEL I – Vad är r etor ik ?

Ett mål med retorikens konst kan alltså vara att finna medel för att påverka andra, att finna det som kan övertyga eller övertala – i frågor där det inte finns ett sant svar. Om vi ser retoriken på det sättet så får det konsekvenser för vad som intresserar oss när vi gör en retorisk analys eller retorisk tolkning. Med en sådan utgångspunkt blir syftet med retorisk tolkning exempelvis att besvara frågan om en talare verkligen gjort bruk av allt som stod till buds för att övertyga i den givna situationen samt att kritiskt bedöma de medel som talaren använt. Själva resultatet av ett tal, en text eller en debatt kan retorikern däremot inte säga så mycket om. Det beror på en mängd faktorer där de ord som har framförts bara är en del. Aristoteles jämför som sagt retoriken med läkekonsten.7 Precis som den skicklige läkaren i varje enskilt fall kan finna alla tillgängliga möjligheter att skapa bättre hälsa – men inte kan bota eller rädda alla sina patienter – så kan retorikern aldrig vara säker på framgång, vare sig målet är att påverka någon annan eller att själv finna vägen inför ett svårt beslut. Och omvänt svarar den retoriska analysen alltså inte på frågan om vem som ”vann” debatten – fast det finns mängder av självutnämnda retorikexperter som uttalar sig om just det. Den frågan kan man kanske besvara genom att göra en enkät eller opinionsundersökning, men nej: inte genom en retorisk analys. Retorikern kan tolka en text, inte mäta resultatet av den. Vissa tänkare menar att termen persuasio täcker en mängd skilda typer av påverkan, medan andra avgränsar termens betydelse till rent argumentativa aspekter i traditionell bemärkelse. Den danske retorikern Jens Elmelund Kjeldsen skiljer sålunda mellan vad han kallar ”bred persuasio” och ”snäv persuasio”.8 Det är i många fall en användbar och enkel distinktion. Men en del av de mål och motiv som då räknas in i det breda begreppet kan emellertid också urskiljas som egna, särskilda typer för att uppnå större precision. Vi ska nu se närmare på några av dem.

Eikos: det sannolika eller rimliga När väl en matematiker har accepterat vissa axiom så är 2+2=4. Den som når ett annat resultat har helt enkelt räknat fel. Sådana resonemang handlar enligt vårt sätt att se om bevis, inte övertygelse, och retorik kommer inte in i bilden alls. Men alla frågor är inte av det slaget: ibland ställs vi inför en situation då det inte går att nå ett ”bevis” utan där det finns två sidor av saken, där det så att säga kan vara på bägge sätten. Så kommer det exempelvis alltid att finnas sanna och logiskt riktiga argument både för och emot att höja skatten. Den konflikten kan inte lösas genom en ”uträkning” av något slag, utan vi måste bestämma oss för det mest rimliga – och antagligen kommer skilda individer att fälla olika omdömen i sådana frågor. Enligt vissa av de klassiska retorikerna handlar retoriken just om det ”rimliga” eller ”sannolika” i denna mening – vad grekerna kallade för eikos.9 ”Det rimliga” var – om vi får tro legenden – kärnan i den retorik som lärdes ut av en av de allra första retoriklärarna, Korax från Syrakusa, och det är ett återkommande begrepp även i Aristoteles Retoriken.10 Att en typ av resonemang handlar om det rimliga innebär i denna mening att det inte går att nå några säkra slutsatser. Vi kan inte invänta ytterligare bevis eller kunskaper, utan det handlar om frågor som till sin natur är sådana.11 Till och med för den som redan fattat ett beslut kan det finnas sådant som talar emot den egna uppfattningen – dessa invändningar ”försvinner” inte för att beslutet är fattat. Att inte erkänna det är bara

ohederligt. I modern retorikforskning används ibland termen konduktiv argumentation för att beteckna just sådan argumentation som måste ta hänsyn till många olika typer av argument – bland annat sådana som faktiskt talar både för och emot ett visst beslut.12 Och retoriken syftar just till att finna det som kan vara övertygande – inte till att finna bevis, eftersom retoriken enligt detta sätt att se inte handlar om den typen av frågor där det existerar bevis av det slaget (när ordet bevis används i rättegångssammanhang betyder det alltså ibland någonting annat som inte är formellt bindande ”bevis” i den här meningen: sådana rättegångsförhandlingar syftar med en retorikers språkbruk till att övertyga om skuld, inte till att bevisa skuld). Att retoriken har att göra med det rimliga innebär att två individer kan nå fram till skilda eller rentav motsatta bedömningar eftersom det inte alltid finns ett svar på vad som är rimligt i en viss situation. Ett val kan inte heller vara sant eller falskt och därför handlar retoriken inte om vad som är sant utan om vad som är rimligt.13 Målet kan helt enkelt inte vara att slutgiltigt bevisa något, utan kan endast handla om att fälla ett omdöme. Krisis: omdömet Den som känner till allt som kan övertyga och övertala i en viss situation har naturligtvis också lättare att själv fälla ett välgrundat omdöme. Och enligt en av Aristoteles formuleringar är över tygandet eller övertalandet faktiskt inte retorikens

uppslagsordet ”Persuasion”, men diskuterar detta framförallt ur modern experimentalpsykologisk bemärkelse (Nothstine 1996 respektive O’Keefe 2001). I den omfattande tyskspråkiga Historisches Wörterbuch der Rhetorik, finns endast en (ganska kort) artikel om den grekiska termen (Mirhady 2003, sp. 741–745), medan den latinska behandlas – något mer detaljerat – under det tyskspråkiga uppslagsordet ”Persuasion” – i Knape 2003. 4 Lausberg 1998, § 257. 5 Lausberg 1998, § 257. 6 Akujärvi 2012, s. 19–22; Mirhady 2003, sp. 741–745. 7 Aristoteles Retoriken 1.1.14; 1355b. 8 Kjeldsen 2008, s. 16–18. 9 För en analytisk diskussion om distinktionen mellan det rimliga och det säkra i grekisk filosofi se Lloyd 1966, s. 424–425. 10 Till exempel i Aristoteles Retoriken 1.2.15; 1357a. 11 Lloyd 1966, s. 425. 12 Kock 2012:a, s. 80. 13 Se Kock 2009.

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 65

egentliga mål. Syftet är istället att nå ett omdöme, eller vad som på grekiska kallas för krisis.14 Ordet har givit upphov till de svenska orden kris och kritik, och det är talande. Retorikens mål har alltså med den kritiska granskningen att göra, snarare än med att förmå en åhörare att okritiskt acceptera en slutsats. Tanken är ungefär följande: För att vi ska kunna fälla välunderbyggda omdömen och göra kloka val så måste vi känna till så många aspekter av saken som möjligt, ha känne dom om för- och nackdelar med de beslut som är möjliga och så vidare. Retorikens syfte är att bidra till att så många sådana aspekter som möjligt uppmärksammas och ges röst. Det kan antingen ske genom att alla sidor i en konflikt finner så goda argument som möjligt och (genom offentliga tal eller skrifter) förmår framföra dessa på lämpligaste sätt, eller att vi själva äger verktyg för att upptäcka nya aspekter på ett ämne. Ett typexempel är en domstolsförhandling som ska avslutas med att rätten fattar något slags beslut. För att beslutet ska bli så bra som möjligt är det en viktig princip att båda sidor ska höras. Vi har alla hört repliken i amerikanska polisfilmer: You have the right to an attorney. If you cannot afford an attorney, one will be provided for you. Båda sidor ska höras. På liknande sätt föreställer vi oss att yttrandefrihet är en nödvändig rättighet för ett fungerande demokratiskt samhälle; för att vi ska kunna fatta kloka beslut som medborgare är det naturligtvis nödvändigt att känna till en mångfald av perspektiv – fastän en sådan kännedom i sig naturligtvis inte garanterar kloka beslut. Retoriken kan användas för både goda och onda syften. Retoriken handlar alltså om sådana frågor där vi måste väga i sig giltiga men olika uppfattningar och förslag mot varandra – där vi måste överväga (eller bouleuein med ett grekiskt ord).15 Det går förstås att problematisera föreställningen att yttrandefriheten är särskilt jämnt fördelad i de moderna demokratierna (liksom tron på att båda sidor verkligen ges en röst i amerikanska 6 6 • DEL I – Vad är r etor ik ?

rättegångar). Om retoriken är den konst som har som mål att se till att olika argument inte bara har rätt att höras, utan att ge dess utövare förmågan att finna och framföra dem så går det att hävda att det särskilt åligger oss som retoriker att också granska hur dessa rättigheter verkligen efterlevs. Så handlar retorisk kritik, retorisk analys och retorisk tolkning inte bara om att granska de texter som framförs utan också om att granska själva de sociala, politiska och ekonomiska villkoren för att skriva, framföra och sprida dessa texter. Det sublima och andra retoriska motiv Men i antiken återfinner vi också andra uppfattningar om vad som egentligen är retorikens mål och mening.16 Vissa av sofisterna framhöll att det övertygande måste kombineras med förmågan att utforma talet så att det skapar estetisk njutning (terpsis).17 Vissa senare retoriker inriktar sig, som vi har sett i det föregående kapitlets diskussion om ”Språket som drog och berusningsmedel”, på att beskriva sådana tekniker som syftar till att skapa en känsla av upphöjdhet, bävan eller rentav skräck hos åhörarna, till det som ibland kallas för det sublima.18 I modern retorikforskning återfinner vi dessutom en mängd ytterligare motiv som intresserar retorikforskare: det handlar exempelvis om hur språket får oss att identifiera oss själva på särskilda sätt, att uppleva sig som ett med en grupp eller såsom skild från en annan (hos Kenneth Burke19 ), hur språket alltid predikar en världsbild (hos Richard Weaver20 ), eller hur våra kön och sexuella identiteter ”görs” performativt genom våra handlingar snarare än föreligger i våra kroppar (hos Judith Butler21 ). Men det har också påpekats att även texters rent informativa drag – även om de är extremt ovanliga – kan betraktas ur retoriska perspektiv (exempelvis hos Ivory Armstrong Richards).22 Många av dessa bygger vidare på den klassiska retorikens insikter, men har i varje fall till viktiga delar lämnat idéerna om det persuasiva som retorikens mål bakom sig. Så kan en retoriker

vid den moderna akademin intressera sig för hur språk och andra symboliska handlingar skapar estetisk njutning, upplevelser av det sublima, identifikationer och identiteter, världsbilder – eller helt enkelt används för att informera.

Den retoriska situationen: Talaren, talet, publiken och situationen Man skulle kunna hävda att den klassiskretoriska kommunikationsmodellen i varje fall förutsätter dessa kategorier: avsändare, text och mottagare.23 Och dessa termer ska förstås i sin vidaste betydelse: ”Avsändaren” kan vara en författare eller en reklambyrå – eller en talare i traditionell mening. Med ”text” kan vi förstå både skrivna och talade ord, men också bilder, filmer, gester eller andra symbolhandlingar – kanske till och med byggnader. Mottagaren – eller auditoriet, som det ofta kallas i retorisk teori – kan på mostvarande sätt vara en åhörare, en läsare eller rentav en betraktare. Men i antik retorisk teori finns dessutom ytterligare ett antal termer som kan sägas fokusera aspekter av kommunikationens villkor och förutsättningar på hög abstrakt nivå. Flera av dem har nämnts och diskuterats redan i föregående kapitel, men här ges mer generella presentationer av hur de brukar användas i modern retorikdiskussion. Det

handlar om begrepp som utformats för att förstå såväl de försanthållanden som präglar en viss kulturell miljö som det dynamiska förhållandet mellan dessa försanthållanden och den aktuella tidpunktens tillfälliga krav samt vad som betraktas som passande och möjligt i skilda sammanhang. Doxa Eftersom retoriken alltså handlar om frågor där det inte går att nå fram till ett enda sant svar måste retorikens utgångspunkt alltid vara de ofta mot sägelsefulla föreställningar som uppfattas som sanna och självklara. Aristoteles beskriver doxa som de föreställningar som hela publiken, de flesta av åhörarna eller de mest respekterade av dem uppfattar som sanna, och det är så jag kommer att använda termen här.24 Doxa är trosföreställningar som inte får eller kan ifrågasättas vid en viss tidpunkt, men också sådant som är så självklart att det knappt behöver sägas – sådant vi nästan inte vet att vi vet. Den som vill övertyga om något måste försöka kartlägga vad publiken tror på och känner. Först när jag vet vad mitt auditorium uppfattar som ”rätt”, ”moraliskt” eller ”nyttigt” kan jag övertyga dem om att de bör agera på ett visst sätt. Men även en tolkning kan syfta till att försöka förstå en text mot bakgrund av vilka läsare den

14 Aristoteles Retoriken 2.1.2; 1377b. Se vidare Wardy 1996, passim, särskilt s. 80; Burnyeat 1996,

s. 93 och 99, och Enos 2012, s. 111. För en avvikande tolkning se Oksenberg Rorty 1996, s. 26. 15 Se Kock 2009, s. 70. 16 Se även diskussionen om detta hos Burke 1969, passim, särskilt s. 49–64. 17 Segal 1962, s. 122. 18 [Pseudo-] Longinos Om det sublima, passim. 19 Jämför också de varianter av ”the rhetorical motive” som urskiljts av den amerikanske retorikern Kenneth Burke, bland annat att tillskansa sig fördelar, att uppnå det sublima och att skapa identifikation (Burke 1969, passim, särskilt s. 49–64). 20 Weaver 2001, passim. 21 Motivet är genomgående i Butlers filosofiska projekt. Se exempelvis Butler 2007, s. 67–78. 22 Richards 1936, s. 41. 23 Det är exempelvis dessa som uttryckligen ligger till grund för den aristoteliska retorikens tre övertygelsemedel, ethos (som hör till talaren), logos (som hör till talet) och pathos (som hör till mottagaren): se Aristoteles Retoriken 1.2.3; 1356a. Dessa tre skiljer sig alltså från dem som brukar framhållas i modern retorisk teori, som jag anspelar på i rubriken och som är hämtade från Lloyd F. Bitzers berömda artikel ”Den retoriska situationen”: påträngande problem (exigence), publik (audience) och begränsningar (constraints), se Bitzer 1968. 24 Resonemanget är en förenkling. Det resonemang som jag utgår från ligger i början av Topikerna och här använder Aristoteles adjektivet endoxa – inte substantivet doxa; Aristoteles Topikerna 1.1.30; 100a–b. Ett snarlikt resonemang finns i Retoriken 2.22.3; 1395b–1396a. Att det (framförallt) platonska begreppet doxa skiljer sig från Aristoteles endoxa påpekas i Moriarty 1997. Jämför Stowers 1994, sp. 904.

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 67

riktade sig till, vad de trodde på och kände – att helt enkelt tolka texten mot bakgrund av den doxa som rådde i samtiden. Kanske syftar texten till att förändra denna doxa, eller tvärtom till att förstärka läsarnas tro på den. När vi påstår att retoriken är konsten att uppfatta det som kan övertyga, så säger vi med andra ord att retoriken är ett verktyg som hjälper oss att söka igenom doxa. Därmed kan vi, som den svenske filosofen och retorikern Mats Rosengren, hävda att retoriken erbjuder en alternativ syn på kunskap, och att retoriken därför kan ses som en doxologi – en lära om doxa – eftersom vår mänskliga kunskap är ”doxisk”, alltså består av provisoriska försanthållanden och är mänsklig, språkligt grundad och föränderlig.25 Men samtidigt kan det vara talarens mål att förändra de sanningar som publiken tror på. Doxa är alltså både en utgångspunkt och ett mål för en talare.26 De svenska samernas frihetskämpar under tidigt 1900-tal kunde exempelvis ibland ta rasistiska föreställningar som utgångspunkt för sina argumentationer, trots att målet var en befrielse från orättvisor som delvis stammade från samma rasistiska övertygelser.27 Doxa tas här alltså, skulle man kunna säga, som grund för att förändra doxa. Trots att doxa dämed kan uppfattas som ett av retorikens mest centrala begrepp är det först under de senaste decennierna – och kanske särskilt i kontinental retorikforskning – som begreppet på allvar kommit att diskuteras, och det ges ofta ett förhållandevis litet utrymme i retoriska uppslags verk.28 Här finns utrymme för många framtida vetenskapliga studier. Kairos Den aktuella och specifika situationen är också avgörande för övertygandet. Kairos står för den situation som kräver ett tal och som samtidigt ger möjligheten till en talare att övertyga om ett visst budskap. Kairos är ett sådant ögonblick då talaren kan gripa möjligheten och skapa förändring med 6 8 • DEL I – Vad är r etor ik ?

hjälp av sin text.29 Den kloke talaren förstår när det rätta ögonblicket infinner sig och äger förmågan att självständigt anpassa talet till situationen. Det betyder att kreativitet och originalitet blir viktiga aspekter av argumentationskonsten. Isokrates skriver det rakt ut i Mot sofisterna: För det som sagts av en person är inte omedelbart användbart för den som talar efter honom. Snarare anses den vara skickligast som talar på ett sätt som gör ämnet rättvisa, och som kan hitta saker att säga som på intet sätt liknar det som andra använt sig av. Det bästa beviset på skillnaden dem emellan är att ett tal inte kan vara bra om det inte är anpassat till omständig heterna, gör ämnet rättvisa och är originellt.30

Men samtidigt betyder det att doxa kan vara en central del av kairos eftersom situationen bland annat bestäms av publikens ståndpunkter, tillsammans med historiska händelser eller andra omständigheter som gör att kairos uppstår. Enligt vissa moderna uttolkare var det kairos som var den sofistiska retorikens mest centrala term, och det talas ibland om en ”kairotisk” kunskapsuppfattning som ska ha präglat sofisternas syn på talekonsten.31 Decorum Decorum är förmågan att anpassa sig till situationen, att välja rätt argument och de rätta orden för rätt tillfälle, rätt talare, rätt publik, rätt doxa och rätt kairos, kort sagt känslan för ”det passande”.32 Denna talang kallades av sofisterna för to prepon, men den har blivit mest känd under sina två latinska benämningar, decorum och aptum. Decorum är förmågan att se till att ”allt passar med allt”. To prepon var för sofisterna framförallt en närmast intuitiv förmåga, en konstnärlig färdighet, men under senare tider knöts decorum framförallt till sociala vett- och etikettsregler, det vill säga till före ställningar om vad som passar sig i olika sociala miljöer och ceremoniella sammanhang. I synnerhet blev decorum en fråga om textens språkliga

stil.33 Senare i denna bok, i avdelningen om den språkliga utformningen (elocutio), kommer decorum att ges en utförligare diskussion. Förmågan att känna av och anpassa sig till situationens krav förblir hursomhelst central för varje talare. Det möjliga Den talare som vill påverka en publik kan inte nöja sig med att anpassa sig till det närvarande ögonblickets krav och förväntningar. För att verkligen beröra människor är det nödvändigt att också kunna frammana bilden av en skrämmande eller lockande möjlig framtid. Varje talare eller skribent måste alltså ge sitt auditorium en bild av hur det skulle kunna vara, en bild av ”det möjliga” (vilket grekerna kallade för to dynaton). Retoriken handlar därför även om människors förhoppningar (och rädslor), och den skicklige talaren förmår alltid måla upp en möjlig annan värld i åhörarnas sinnen. To dynaton hänger därmed nära ihop med vad som brukar kallas evidentia eller förmågan att måla upp något i åhörarnas sinnen så att de ”ser det framför sig”.34

Begreppet evidentia presenteras närmare i avsnittet om retoriska figurer senare i denna bok, men det kan vara värt att nämna redan här eftersom talaren måste lyckas med att skapa en konkret och tydlig bild av ”det möjliga” för att påverka sitt auditorium.

Retorikens genrer: judiciell, deliberativ och demonstrativ retorik Aristoteles menade, liksom de flesta antika retoriklärarna efter honom, att det är möjligt att urskilja tre typer av tal.35 Vi kan alltså skilja mellan tre retoriska genrer (ordet genre kommer av latinets genus som betyder ’sort’) som brukar kallas för rättsliga, politiska och ceremoniella tal – eller judiciella, deliberativa och demonstrativa tal. Hos de flesta av antikens retoriker finner vi råd som särskilt lämpar sig för den ena eller andra genren. Flera av dessa råd är fortfarande giltiga. För en retoriker är det därför nödvändigt att begripa vad som särskiljer de tre talgenrerna. För det första har vi sådana tal som framförs

25 Rosengren 2003. 26 Denna paradoxala situation har diskuterats av en mängd forskare.

En introduktion till problematiken finns i Jasinski 2001, s. 185–186. 27 Buhre 2015, s. 56–57 (utan att begreppet doxa används i sammanhanget). 28 Uppslagsordet ”Doxa” saknas i både Encyclopedia of Rhetoric and Composition och Encyclopedia of Rhetoric. I den sistnämnda finns begreppet inte ens med i index, och i den förstnämnda nämns termen endast tre gånger i samband med diskussioner om olika aspekter av sofistisk retorik (s. 288, 484 och 515). Begreppet presenteras inte heller hos Lausberg 1998. En (relativt kort) introduktion ges däremot i det tyskspråkiga Historisches Wörterbuch der Rhetorik (Stowers 1994). Jasinski 2001, s. 183–187, ger en filosofiskt intressant introduktion till begreppet ur ett retoriskt perspektiv. En kort men saklig genomgång är också Stowers 1994. Annars är det på senare tid kanske främst hos Perelmanlärjungen Ruth Amossy som begreppet tematiserats i retoriska sammanhang (exempelvis Amossy 2002:a och 2002:b). Begreppet doxa har däremot diskuterats relativt ingående i svensk retorikforskning, i synnerhet hos Mats Rosengren (exempelvis Rosengren 2003). 29 Kairos är i själva verket en komplex term, som kan förstås på en mångfald olika sätt; se Carter 1988, Andersen 1997, Sutton, 2001, s. 413. Jämför Lausberg 1998, § 388. 30 Isokrates Mot sofisterna 12–13 (övers. Dimitrios Iordanoglou). 31 Lindqvist 2013, s. 29. 32 Begreppet uppfattas lite olika hos skilda tänkare. Cicero urskiljer exempelvis två nivåer av aptum: att talets enskilda delar ”passar” med varandra och att talet i sin tur passar med de sociala omständigheterna kring talet, det vill säga med talaren, publiken, tillfället och platsen (Lausberg 1998, §§ 1055–1057). Hermogenes framhåller att även ämnet, innehållet, argumenten och andra formella aspekter (exempelvis dispositionen) ska passa med det övriga (se Kock 2012:a, s. 114). 33 För en utredning om to prepon i sofisternas retorik, se Poulakos 1999. För en mer allmän presentation av begreppet decorum i senare retorisk teori se exempelvis Enkvist 1974, s. 28. Se vidare Lausberg 1998, § 1055–1062. 34 För betydelsen av to dynaton särskilt för sofisterna, se Poulakos 1999. 35 Aristoteles Retoriken 1.3; 1358a–1359a. Det följande avsnittet bygger alltså inte på någon specifik källa: föreställningen om de tre talgenrerna och vad som utmärker dem är likartad hos de flesta av de klassiska retorikerna (se exempelvis Lausberg 1998, § 59–65 med hänvisningar).

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 69

i domstol, anklagelsetal eller försvarstal. Dessa rättsliga tal handlar om vad som skett i det förflutna och hur vi ska värdera och bedöma dessa händelser. Denna talgenre kom av de latintalande retoriklärarna att kallas för genus judiciale, en term som används än idag om exempelvis försvarstal av alla slag.36 Vi kan erinra oss att engelsmännen talar om the judicial system när de menar rättsväsendet. Nästa talgenre var den som rörde politiska beslut, till exempel frågor om vilka byggnadsverk som borde uppföras, vilka krig som borde startas eller avslutas, vilka lagar som borde stiftas. Dessa tal hölls i folkförsamlingen eller senaten och kan beskrivas som politiska tal. De handlade om framtiden, om vilka handlingar som bör utföras, och kom att betecknas som genus deliberativum. Ordet deliberativ är besläktat med det latinska ordet för ”våg”, libra, vilket kastar mer ljus över denna genre: det har med övervägningar att göra. Vi kan också tänka på engelskans deliberation som betyder ’överläggning’. Den tredje talgenren bestod av ceremoniella tal, tal som exempelvis hyllade en furste på en högtidsdag, prisade skönheten hos en stad eller snabbheten hos en löpare. Men det kunde också röra sig om att smäda en motståndare, att håna fegheten hos en fiendearmé, att smutskasta en konkurrent. Dessa tal handlade alltså i en mening om nuet, om hur vi bör värdera sådant som finns eller pågår just nu.37 Denna genre kom att kallas genus demonstrativum; ordet är självfallet besläktat med ”demonstration”, som när en försäljare demonstrerar en ny teflonstekpanna. Det handlar så att säga om att ”visa upp” något. För denna genre används särskilt i engelskspråkig tradition även den gre kiska termen epideiktisk retorik.38 När Aristoteles påstod att tal kan sorteras i tre typer eller genrer så berodde detta säker ligen till viss del på de praktiska förhållandena i dåtidens Aten. Här fanns det nämligen tre typer av situationer som kunde föranleda ett tal: domstolsförhandlingar, politiska rådslag och fester. I någon mån är det alltså en historisk tillfällighet 70 • DEL I – Vad är r etor ik ?

att han urskilde just dessa tre. Vi märker också snabbt att Aristoteles resonemang inte omedelbart verkar vara helt användbart för nutidens alla typer av påverkande texter. Vart ska vi exempelvis hänföra en vetenskaplig avhandling, en reklam annons eller en löneförhandling? Senare tiders retoriker har också velat komplettera systemet med sådana genrer som de saknat: exempelvis införde Augustinus den kristna predikan som en fjärde genre, och i modern retorikforskning har ofta den traditionella tredelningen övergivits för betydligt mer komplexa och dynamiska genredefinitioner.39 Men även om Aristoteles genresystem alltså byggde på den samtida praktikens faktiska förhållanden, så gjorde han något mer när han definierade genrerna, och han anstränger sig för att definiera deras essentiella karakteristika så att de inte ska vara bundna till de tre typsituationerna. Exempelvis menade han att en viktig skillnad mellan talgenrerna är vilket slags publik talaren vänder sig till. I juridisk och deliberativ retorik handlar det om en publik av beslutsfattare, sådana som faktiskt kommer att fatta ett formellt beslut om något. I demonstrativ retorik rör det sig snarare om en mer långsiktig påverkan av lyssnarnas attityder. Publiken kan snarare beskrivas som åskådare och fattar inget formellt beslut om att tycka att en fiende är feg, att fursten är god eller att en stad är vacker. Ceremoniell retorik vänder sig alltså till passiva åskådare.40 En strikt tolkning av Aristoteles skulle innebära att endast texter som syftar till formella beslut – exempelvis genom omröstning – kan räknas som judiciella eller deliberativa. Mycket av det vi kallar ”försvar” i vardagsspråket (exempelvis när vi förklarar för en vän varför vi kom för sent till ett möte) skulle således enligt Aristoteles inte kunna räknas till genus judiciale eftersom det inte fattas något formellt beslut efteråt. Vännens ilska över förseningen kanske avtar något, men hon fattar inget formellt beslut att döma eller inte döma oss för det som hänt (i motsats till yttranden i en domstolsförhandling som leder till att nämndemännen

fattar ett mycket konkret beslut åt endera hållet). Enligt en sådan uppfattning faller nästan allting in i den demonstrativa genren. Men om vi bortser från det strikt situationsbundna i Aristoteles genrer och istället tar fasta på tidsaspekten – att judiciell retorik behandlar dåtid, att demonstrativ retorik handlar om nutid och att deliberativ retorik handlar om framtid – så blir uppdelningen mer användbar. Det är i denna vida betydelse som jag här kommer att använda Aristoteles genrebegrepp. Det stämmer också väl med hur de romerska retorikerna, exempelvis Quintilianus, kom att uppfatta genreuppdel ningen.41 Det betyder att försvarsadvokatens framställan under en domstolsförhandling faller in i genus judiciale, precis som ett tal från en politiker som försvarar sig efter en skandal – oavsett om det sker i domstol eller vid en presskonferens; i båda fallen har vi ju att göra med frågor om hur det förflutna ska tolkas, beskrivas och förstås. Ett tal som syftar till att förmå landstinget att investera i nya sjukhusplatser är ett deliberativt tal, liksom en löneförhandling, eftersom båda syftar till att förmå någon att fatta ett beslut om framtiden. Ett gratulationstal kan självfallet främst betraktas som genus demonstrativum, liksom ett bröllopstal

eller en sång vid invigningen av en ny byggnad. En doktorsavhandling i ämnet historia kan – om den diskuterar en förfluten händelse och hur vi bör förstå eller tolka den – betraktas som judiciell retorik.42 Men denna lite oprecisa användning av begreppen är alltså egentligen främmande för Aristoteles, som från början skapade dem. Hos de klassiska retorikerna framställs den demonstrativa retoriken vanligen som mindre politiskt och samhälleligt betydelsefull än de andra två genrerna.43 Men saken kan istället ses på närmast motsatt sätt. Det är de ceremoniella talen som skapar gemenskap kring vissa kulturella värden. När en avliden hyllas för att han älskade naturen så hyllas ju samtidigt själva kärleken till naturen. När ett byggnadsverk hyllas för att dess arkitektur är nyskapande, så förstärks åsikten att det nyskapande är något gott och värt att hylla. När vi läser en hyllning av en entreprenör som kämpat sig från fattigdom till rikedom förstår vi att det är något värt att beundra. Ceremoniell retorik bidrar därför till att förstärka tron på våra centrala kulturella värden eller – i vissa fall – att kritisera dem eller till och med förmå oss att förkasta dem. Vid sidan av den uppenbara funktionen att hylla eller smäda personer och ting kan vi alltså säga att

36 Exempelvis i Quintilianus Institutio oratoria 3.4. På latin stavades denna genre egentligen genus

iudiciale, men stavningen judiciale får betecknas som helt normaliserad på modern svenska. För stavningen ”judiciale” se exempelvis Johannesson 1998, s. 36. I viss modern forskning används även formen ”judicale”, exempelvis Kock 2008, men i samtliga de klassiska latinska källor som använts i föreliggande text används formen genus iudiciale (eller böjningar av den). 37 Tidsaspekten är emellertid mindre framträdande för den ceremoniella retoriken än för de två andra genrerna, och det är framförallt åskådarnas funktion som i logisk bemärkelse skiljer genren från de övriga (Vossius, s. 6–7). Jämför Lausberg 1998, § 59–65. 38 Däremot har de grekiska termerna för de andra genrerna (det skulle bli symbouleutisk respektive dikanisk retorik för deliberativ och rättslig retorik) inte vunnit något särskilt insteg. 39 Se exempelvis Miller 1984. En mycket användbar danskspråkig introduktion till retorisk genreteori i både klassisk och modern retorikteori är Villadsen 2009. 40 Jämför den komplexa diskussionen i Lausberg 1998 (§ 59) och hos Grimaldi 1958:b, s. 373. 41 Quintilianus Institutio oratoria 2.21.20–23. Jämför Lausberg 1998, § 65. 42 Det kan förefalla svårare att placera in exempelvis en avhandling i matematik i det klassiska genre systemet. Enligt en ”sofistisk retorikdefinition” är även matematiken en del av det retoriska (jämför Scott 1999). Men hos Aristoteles räknades just matematiken tillsammans med logiken till sådana verksamheter som föll utanför retorikens domäner. Däremot är det inte omöjligt att anlägga vissa retoriska aspekter även på matematikavhandlingen, även om vi bibehåller en ganska traditionell (aristotelisk) syn på vilken typ av kunskap matematiken egentligen står för. Den syftar exempelvis till att ge författaren en vetenskaplig meritering, till att ge vetenskapen högre status med mera – aspekter som snarast kunde räknas till genus demonstrativum. Om vi däremot tänker på att en betygskommitté ska fatta ett formellt beslut om avhand lingen är godkänd eller inte, så hör den till någon av de andra genrerna, kanske främst till genus judiciale. 43 Perelman & Olbrechts-Tyteca 1969, s. 47–51.

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 71

demonstrativ retorik medverkar till att bestämma vad som är moralisk doxa i en viss kultur. Därmed spelar den ceremoniella retoriken en nyckelroll i samhället och politiken – den bestämmer vilka vi är, vad vi känner, älskar och föraktar.44 De ceremoniella talen – kanske särskilt i vår tid – hålls ofta med anledning av krisartade händelser som naturkatastrofer, politiska omvälvningar, stora olyckor eller krigshändelser. Det kan då förefalla märkligt att tala om ”hyllningstal” eller ”smädestal”. Vad är det egentligen som hyllas eller smädas när en statschef talar i tv efter ett terroristattentat? Likafullt spelar våra moraliska värderingar ofta en viktig roll i just dessa tal, och det är i varje fall ofta möjligt att hävda att talaren hyllar vissa centrala kulturella värden. Det ovanstående innebär också att den demonstrativa retoriken i det moderna samhället är den utan jämförelse mest omfattande genren.45 Hit kan inte bara räknas ceremoniella tal i strikt mening, utan även en mängd andra typer av texter: hjältebiografier, propagandafilmer och många av de böcker, filmer och tv-program som sägs vara ”baserade på verkliga händelser”.46 Till genus demonstrativum kan vi rentav föra en stor del av populärkulturens fiktionsverk, från amerikanska actionfilmer till mer nedtonade svenska komedier om krisande medelklassfamiljer. Alla de ovannämnda texttyperna ägnas ju i någon mån åt att framställa hjältar och hjältinnor, människor som förkroppsligar vissa kulturella ideal. Och texterna bidrar sammantaget till att förstärka publikens tro på idealen – eller i enstaka fall åt att kritisera dem eller till och med ersätta dem med andra.47 Men det är inte alltid helt enkelt att bestämma vilken genre det är fråga om. Ett verkligt exempel kan också belysa svårigheten. För några år sedan

råkade ett stort försäkringsbolag i blåsväder efter att några av de högsta cheferna tagit emot stora bonusbelopp. En tid senare lanserade bolaget en reklamkampanj som på olika sätt varierade formuleringen ”med vårt rykte har vi inte råd att göra fel”. Annonsen här intill är en helsida ur Svenska Dagbladet den 18 november 2004.48 Tillsammans med denna slogan publicerades en kortare text som bland annat berättade om hur skandalen fört med sig nya noggranna rutiner. I en mening kan annonsen betraktas som genus judiciale: det är ju fråga om ett slags ”försvarstal”, även om försvaret snarast går ut på att åberopa särskilda omständigheter. Men annonsens publik är knappast de domare eller beslutsfattare som enligt Aristoteles hör till den judiciella retoriken. Annonsen riktar in sig på publikens attityder, på en mindre specifik form av påverkan på en grupp av åskådare snarare än beslutsfattare. Dessutom skulle vi kunna hävda att annonsen handlar om ett nu, om vilka rutiner som nu utmärker företaget. Betraktat på detta sätt kan den snarare räknas till genus demonstrativum – den blir ett slags hyllningstal. Men om vi nu frågar oss vad som är annonsens egentliga syfte så måste vi inse att den har som främsta mål att locka kunder till företaget. Då blir publiken dessutom till beslutsfattare, som väljer om de ska anlita Skandia eller inte. I det avseendet hör annonsen snarare till genus deliberativum. I så fall kan vi dessutom betrakta genreproblematiken som en retorisk strategi från reklammakarnas sida. Syftet är naturligtvis att locka nya kunder – eller att förmå de gamla att stanna kvar. I den givna situationen kunde en vanlig annons (exempelvis med en slogan som ”köp dina försäkringar hos Skandia!”) snarast få motsatt effekt – det kunde

44 Perelman & Olbrechts-Tyteca 1969, s. 47–51. För en svenskspråkig undersökning av hur

demonstrativ retorik bidrar till att förändra moraliska ideal över tid se Lindqvist 2002. 45 Den amerikanske retorikern Kenneth Burke kallade också den demonstrativa retoriken för en ”catch-all” (Burke 1969, s. 70). 46 Jämför Burke 1969, s. 70–71. 47 Se Perelman 2004, s. 46. 48 SvD 18 november 2004, s. 13. Denna och liknande annonser publicerades i flera olika dagstidningar vid olika tillfällen, exempelvis i DN den 17 november 2004, s. 3.

72 • DEL I – Vad är r etor ik ?

ha spätt på alla misstankar om girighet. För att lyckas med sitt mål så måste reklambyrån utforma annonsen som om den gjorde något annat än att försöka locka kunder. Man döljer alltså det deliberativa syftet under en mask av judiciell eller demonstrativ retorik.

De tre retoriska övertygelsemedlen Redan när vi diskuterade utformningen av tjuvlarmsannonsen i början av denna bok så uppmärksammade vi att retoriken erbjuder tre olika typer av övertygelsemedel som en skribent eller talare kan använda sig av för att påverka en publik, nämligen en förtroendeingivande karaktär (ethos), de känslor (pathos) talaren eller skribenten kan visa upp eller väcka hos publiken, och de argument eller sakskäl (logos) som kan anföras i texten. Dessa tre begrepp är antagligen de mest kända i hela den klassiska retoriska teorin. Stora delar av de antika retorikhandböckerna syftar till att hjälpa talaren att använda dem så konstruktivt som möjligt, och det finns knappast någon modern introduktion till retoriken som inte tar upp dem. Diskussionen om tjuvlarmsannonsen illustrerar också rätt väl hur termerna brukar användas i lite enkare varianter av retoriska analyser och i elementära retorikkurser. I många fall räcker den enklare förståelsen ganska långt: Ethos är alla de grepp som används för att etablera ett förtroende för textens avsändare, logos är de sakliga argument som används för att stödja den tes som texten ska övertyga om och pathos är alla de grepp som används för att påverka auditoriet känslomässigt. Det kan därmed tyckas som om begreppen inte behöver förklaras närmare. Men vid noggrannare påseende är de inte alltid så motsägelsefria eller ens lättbegripliga som man skulle kunna tro. Det brukar bli uppenbart så fort begreppen ska användas för att skapa eller analysera text. När exempelvis USA:s president Barack Obama vid Vita husets korrespondentmiddag 2015 skämtade om att han åldrats så synbart under sina år som

74 • DEL I – Vad är r etor ik ?

president, var det då ett exempel på pathos (han rörde ju flera av åhörarna till skratt) eller var det fråga om ethos (han visade ju härigenom tecken på blygsamhet och självironi)? Och är det fortfarande pathos för de gäster som inte alls skrattade? Förresten, hängde inte publikens reaktioner – både hos skrattarna och de oberörda – mer ihop med att det var just president Obama som skämtade än med vad han faktiskt sade? Hur användbart är alltså det klassiska ethosbegreppet när det inte tycks ta hänsyn till att olika talare redan på förhand bemöts på helt ojämlikt sätt beroende på kön, ålder, etnicitet eller rykte? Det blir inte heller enklare av att begreppen faktiskt inte alltid definieras på samma sätt, vare sig i moderna översikter eller i de klassiska texterna. Är pathos exempelvis de känslor vi väcker hos publiken (som i många moderna handböcker49 ), de känslor hos publiken som vi använder för att övertyga (som hos Aristoteles50) eller de känslor vi själva visar upp när vi står i talarstolen (som hos Quintilianus51 )? Plötsligt framstår begreppen inte längre som så entydiga. Närmast följer därför en lite mer avancerad diskussion om begreppen som förhoppningsvis ska göra dem både mer dynamiska och intressanta – men i längden också mer precisa och användbara för både hermeneutiska och heuristiska syften. Först måste vi skaffa oss en förståelse för vad som menas med att dessa tre är just retoriska övertygelsemedel. Vi ska börja med att diskutera vad som skiljer ett övertygelsemedel från vad vi i vardagslag brukar kalla för ett argument. Vad är ett argument? Ett argument är det som anges som stöd för ett påstående. Hon: Vi måste köpa en ny bil. Han: Varför då? Hon: För att vår bil kostar för mycket att reparera och dessutom är så dålig för miljön. Våra grannar köpte en ny bil och de är jättenöjda.

I ovanstående dialog möter vi först ett påstående – en ståndpunkt eller en tes – som säger att vi måste köpa en ny bil. I den sista repliken ges tre argument för detta påstående: ekonomin, miljön och grannarnas glädje. Det är möjligt att diskutera om alla tre är särskilt goda argument – men de uttrycks som argument, som stöd för ståndpunkten att vi bör köpa en ny bil. Oftast betraktar man inte allt som kan tänkas påverka ett auditorium som argument. Hotelser eller böner om nåd brukar exempelvis inte räknas som argument. Framförallt räcker det inte med att någon framför en ståndpunkt för att det ska räknas som ett argument. ”Vi bör köpa en ny bil” är sålunda inget argument i sig själv utan bara en ståndpunkt. I dialogen här ovanför kommer argumenten inte förrän i den sista repliken – men i verkligheten kan argumenten och ståndpunkten naturligtvis framföras i vilken ordning som helst. Sökandet efter argument liksom tolkningen och analysen av argument och deras förhållande till en viss ståndpunkt spelar en viktig roll i retoriken. Men argumenten är inte allt, och de är bara en del av det som kallas övertygelsemedel.52

som de grekiska orden för att övertyga (peitho) och övertygande (pithanos). Men pistis är ett ännu mer mångtydigt ord eftersom det både betyder ”bevis” och den ”tro” eller det ”förtroende” som skapas hos auditoriet.53 Det kan stå för allt från talarens eller skribentens ansträngning att vara trovärdig, de argument eller bevis som talaren anför och de delar som måste ingå i ett tal till den känsla av tillit som (förhoppningsvis) skapas hos åhöraren med hjälp av allt det ovannämnda. Pistis kan vara ett vetenskapligt välunderbyggt medicinskt faktum, men det kan också vara den upprördhet som får en viss talare att framstå som särskilt trovärdig i ett visst sammanhang. Därför väljer jag att använda den svenska termen ”övertygelsemedel” för detta begrepp. Men ibland stöter vi på andra översättningar, vilket kan vara viktigt att komma ihåg för den som är ny inom ämnet. På svenska har exempelvis samma grekiska term tidigare översatts både med ’bevismedel’ och ’övertalningsmedel’, ord som betonar sinsemellan motsatta aspekter av termen.54 Med ordet övertygelsemedel vill jag fånga in alla dessa möjliga betydelser – precis som ordet pistis gjorde i det klassiska Grekland.

Vad är ett övertygelsemedel? Retoriken är alltså inte inriktad bara på argument utan på alla de tillgängliga medlen för att övertyga eller övertala, vad som på klassisk grekiska kallas pisteis (singularis pistis). Ordet har samma stam

Retoriska och icke-retoriska övertygelsemedel Det kan tyckas som om retoriken kommer med lite väl övermodiga anspråk: kan en enda konst verkligen alltid ge oss verktyg för att finna allt som

49 Exempelvis hos Johannesson 1998, s. 18. 50 Aristoteles Retoriken 2.1; 1377b–1378a. 51 Quintilianus Institutio oratoria 6.2.26–31. 52 Begreppet argumentation är naturligtvis betydligt mer komplext än det finns plats att redogöra för här. För en

fullständigare behandling se exempelvis Feldman 1999 eller, på svenska, Björnsson, Kihlbom & Ullholm 2009. Det ovanstående torde dock räcka ganska långt för denna boks syften och baseras på Jørgensen 2009:b, s. 129–131, en text som för övrigt ger en introduktion till argumentation ur ett retoriskt perspektiv; se även Hietanen 2014:a. 53 Akujärvi 2012, s. 22–27. Frågan om de tre retoriska övertygelsemedlen (pisteis) är egentligen ännu mer komplicerad – inte minst frågan om de olika betydelser som termen pistis kan ha hos Aristoteles (jämför Lienhard 1966, särskilt s. 454, och Grimaldi 1998, s. 70). Att termen pistis också kan stå för ”tro” eller ”tillit” tematiseras i Cöster 1995. 54 I den första utgåvan av denna bok valde jag översättningen ’bevismedel’, men översättaren av Aristoteles Retoriken, Johanna Akujärvi, har med rätta påpekat att den termen ger ett alltför ”statiskt, fast och säkert” intryck och att ”[k]änslor och karaktär inte är bevis” (Akujärvi 2012, s. 23). Hon väljer själv istället termen ”övertalningsmedel”. Denna term innebär dock enligt min mening att det manipulativa i begreppet istället överbetonas. I motsats till henne uppfattar jag dessutom inte övertygelsemedel som nämnvärt mycket ”klumpigare” (s. 23). Övertygelsemedel – som bättre fångar begreppets innebörd – förekommer också i litteraturen (exempelvis så tidigt som i Larsson 1917, s. 219).

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 75

kan vara övertygande? Behövs inte sakkunskaper, psykologisk insikt och vissa typer av karaktärsegenskaper för att lyckas med det? Retoriken är en värdefull konst, men den kan inte ersätta exempelvis studier i andra ämnen, praktiskt förnuft, karaktärsfasthet, duglighet och moralisk resning eller för den delen den auktoritet som kommer av rikedom, god uppfostran, social status eller av att helt enkelt tillhöra en privilegierad grupp. I så fall skulle ju alla andra studieämnen, alla andra färdigheter, alla statusmässiga eller ekonomiska fördelar vara betydelselösa – och det vet vi alla att så är det helt enkelt inte. Den som ger sig in i en diskussion om politiska strategier har – sådant påpekar Aristoteles gång på gång – antagligen nytta av noggranna kunskaper om statens finanser och vilka lagar som styr dem, liksom att känna till statsskickens kännetecken och deras föroch nackdelar (vi kanske skulle rekommendera studier i nationalekonomi och statsvetenskap).55 Den som studerat lagarna och deras tolkning (juridik) är antagligen kunnigare, och uppfattas antagligen redan på förhand som pålitligare när det gäller juridiska frågor. Och – om vi ska vara ärliga – uppfostran, social bakgrund, etnicitet och kön kan också vara helt avgörande faktorer för den som försöker övertyga. Även sådant påpekar exempelvis Aristoteles uttryckligen vid ett flertal tillfällen.56 Och dessa faktorer förändrar vi knappast heller genom studier i retorik. Det ovanstående kan tyckas självklart, men hos de tidigaste lärarna i argumentationskonsten, sofisterna, framfördes ibland påståendet att de faktiskt kunde lära sina studenter att alltid finna det mest övertygande, så att de exempelvis skulle kunna vinna i diskussioner även mot specialister. Aristoteles och senare retoriker har betydligt mer blygsamma anspråk. De upprättar en skillnad mellan sådana övertygelsemedel som vi kan finna med retorikens hjälp och sådana som kommer av kunskaper i andra konster och discipliner – eller ur givna förutsättningar. Klassiska retoriker skiljer sålunda mellan sådana övertygelsemedel som hör 76 • DEL I – Vad är r etor ik ?

till konsten (det vill säga som hör till retorikens konst) och övertygelsemedel som inte hör till konsten.57 På grekiska blir detta relativt enkelt att uttrycka: pisteis entechnoi kallas de övertygelse medel som hör till retorikens konst, och pisteis atechnoi kallas de som inte hör till retoriken. På svenska är det svårare att hitta ett lämpligt lätt använt uttryck. Jag har fastnat för de någorlunda behändiga uttrycken retoriska och icke-retoriska övertygelsemedel av flera skäl – inte minst för att de är intuitivt lättbegripliga och enkla att använda.58 Men den som studerar retorik måste även ifråga om detta lära sig stå ut med att olika forskare använder skilda termer och att det är nödvändigt att vara uppmärksam på det. Vilka är de icke-retoriska övertygelsemedlen? Den klassiska retorikens exempel på sådana övertygelsemedel som inte hör till konsten är ganska få. Aristoteles nämner lagar, vittnesmål, kontrakt, eder och tortyr – det sista en kategori man skulle önska att civiliserade samhällen hade lämnat bakom sig.59 Till vittnesmålen räknas olika former av skriftliga dokument, vetenskapliga studier, specialistutlåtanden, ja till och med ordspråk. Samtliga Aristoteles exempel hör som synes alltså till den rättsliga retoriken, men det finns egentligen ingenting i definitionen av de icke-retoriska övertygelsemedlen som säger att de endast skulle höra dit, utan det är nog bara en följd av att rättslig retorik var särskilt central i dåtida retorikutbildning. Vi skulle kunna lägga till fler: Den som anklagar någon för ett brott tar säkert stöd i en mängd undersökningar av olika slag – det kan exempelvis gälla provskjutningar, DNA eller fingeravtryck. Förmågan att finna sådana beror på olika färdigheter och kunskaper – det kan röra vanligt detektivarbete eller kemiska analyser i laboratorium – men är hursomhelst ingenting som retoriken kan hjälpa oss med.60 Av den anledningen passar uttrycket icke-retoriska övertygelsemedel bra för dem. Vi kan fortsätta på samma sätt med

att lägga till exempel även för icke-rättslig retorik. Även inför ett politiskt beslut görs ju mängder av undersökningar som inte vilar på kunskaper i retorik – det kan röra miljökonsekvenser, ekonomiska beräkningar eller något annat. Demonstrativ retorik kan också ta icke-retoriska metoder till hjälp för att finna utgångspunkter. En noggrann reklammakare gör exempelvis självfallet grundliga marknadsundersökningar för att ta reda på vad den tänkbara kundkretsen tycker, tänker och känner. Men de mätmetoder som används då hör inte till retorikens område – fastän resultatet av undersökningarna kan vara av stort intresse för en retoriker. Men till de icke-retoriska övertygelse-

medlen kan vi också räkna sådant som egentligen inte alls har med studier eller ämneskunskaper (i varje fall i vår tids mening) att göra. Den som enligt en viss publik har moraliskt högtstående karaktär framstår som pålitligare, och det förändras i sig inte av retorikstudier. Likaså kan det finnas aspekter av vår person som vi inte kan förändra med den klassiska retorikens hjälp: kön, hudfärg, utseende, etnicitet. Allt sådant ligger definitionsmässigt utanför retorikens konst, och hör alltså till de icke-retoriska övertygelsemedlen.61 Det är ju inte kunskaperna i den klassiska retorikens konst som ger oss dem.62 För att analysera sådana aspekter brukar moderna uttolkare ibland använda sig

55 Exempelvis i Aristoteles Retoriken 1.4.8; 1359b och 1.4.12–13;1360a. 56 Exempelvis handlar hela Aristoteles Retoriken 2.12–17; 1388b–1391b om vilka karaktärsegenskaper

som redan på förhand enligt allmän uppfattning hör till olika grupper (unga, gamla, rika, mäktiga och så vidare). Kategorin kön tematiseras däremot mycket sällan i dessa typer av diskussioner hos Aristoteles – kvinnor, barn och slavar hade inte rätt att föra sin egen talan inför myndiheterna – men ett exempel återfinns i Retoriken 3.7.6; 1408a; jämför Akujärvi 2012, s. 200, n. 54. 57 Distinktionen härstammar från början från Aristoteles, men den är central även hos exempelvis Cicero (fast han gör en annan tolkning av den, se Rubinelli 2009, exempelvis s. 127). 58 Ibland kallas de retoriska övertygelsemedlen för ”tekniska bevismedel”, ibland ”artistiska övertalningsmedel”, ibland ”konstfulla bevis” – bland flera varianter. Det finns naturligtvis ett antal andra möjligheter att ge en svensk språkdräkt till uttrycken technoi/atechnoi, och jag tackar Birger Bergh för det förslag som jag slutligen fastnade för, retoriska respektive icke-retoriska. I engelska översättningar förekommer ”artificial” respektive ”non-artificial” (Freeses Aristotelesöversättning 1926) och ”technical” respektive ”non-technical” (Lawson-Tancreds Aristotelesöversättning 1991), men även ”rhetorical” och ”non-rhetorical” (Solmsen 1941, s. 178). Rydstedt använder termerna ”konstfulla” respektive ”konstlösa” bevis (Rydstedt 1993, s. 192). Att kalla sådana övertygelsemedel som hör till konsten retorik för ”konstfulla”, ”artificiella”, ”artistiska”, ”konstgjorda” eller ”konstnärliga” övertygelsemedel leder enligt min mening tanken fel, eftersom uttrycken ger intryck av att det centrala skulle vara att dessa övertygelsemedel är antingen eleganta och estetiskt tilltalande eller syntetiska och oäkta. En slagning på dessa ord i Bonniers synonymordbok (Walter 1995) ger exempelvis inte en enda synonym som närmar sig den betydelse som begreppet entechnoi har i den klassiska retoriken. De ovanstående orden ger följande synonymer: Artificiell: ”konstgjord, syntetisk, onaturlig, inte naturlig, tillverkad; konstlad, tillgjord, förkonstlad”; Artistisk: ”konstnärlig, stilfull, konstfull, elegant”; Konstfull: ”konstnärlig, artistisk, stilfull, konstfärdig, skickligt utförd, skicklig”; Konstgjord: ”artificiell, syntetisk, inte naturlig, onaturlig, oäkta, tillverkad”; Konstnärlig ”artistisk, stilfull, konstfull, kreativ, estetisk, mästerlig, konstnärs-, konst-”. Alla dess betydelser ligger långt från den vi söker efter. ”Fackliga” respektive ”icke-fackliga” övertygelsemedel är också en möjlig variant som bygger på att retorikens konst uppfattas som ett ”fack”. Termen ”facklig” ger dock olyckliga associationer till exempelvis löneförhandlingar och arbetsmarknadskonflikter. Att tala om ”icke-tekniska” bevis blir dessutom problematiskt när termen ska beskriva fingeravtryck och liknande som normalt brukar kallas just ”teknisk bevisning”. 59 Aristoteles Retoriken 1.15; 1375a–1377b. Aristoteles beskriver endast fem typer av icke-retoriska övertygelse medel, se Aristoteles Retoriken 1.15; 1375a–1377b. Cicero beskriver i Topikerna icke-retoriska övertygelsemedel som en särskild topik (se detta begrepp i nästföljande del av boken). Se Cicero Topikerna, 4.24. 60 Quintilianus har delvis en annorlunda uppfattning. Han räknar nämligen ”tecken” till de retoriska övertygelsemedlen, och tecken är sådant som vi brukar kalla för teknisk bevisning i en rättegång (han nämner bland annat blodiga klädesplagg och missfärgningar på huden) Institutio oratoria 5.9 61 När jag här beskriver känslor och aspekter på personligheten som ”icke-retoriska bevis” så följer jag alltså Aristoteles definition av alla sådana typer av övertygelsemedel som talaren inte kan påverka som icke-retoriska övertygelsemedel i Aristoteles Retoriken 1.2.2; 1355b. Liknande resonemang men med andra termer finns i Cicero Topikerna 4.8 och Quintilianus Institutio oratoria 5.1.1–2. 62 I modern kommunikationsforskning – de studier som utförts av James McCroskey kan nämnas särskilt – har det exempelvis funnits ett intresse för i vilken mån vissa på förhand givna förutsättningar som personlighetsdrag, kön och etnicitet spelar roll för förmågan att övertyga, förutsättningar som ibland beskrivits i termer av ethos (se exempelvis McCroskey 1966). Det är viktiga samhällsvetenskapliga studier, men de har inte mycket med den klassiska retorikens ethosbegrepp att göra; de rör just icke-retoriska övertygelsemedel.

3. R etor ik e ns gru ndbegr e pp • 77

Janne Lindqvist är filosofie doktor i litteraturvetenskap och universitetslektor i retorik vid Uppsala universitet. Han har publicerat en rad vetenskapliga studier och har lång erfarenhet som retoriklärare både inom och utanför universitetsvärlden.

Klassisk retorik för vår tid Klassisk retorik för vår tid ger en grundläggande introduktion i den klassiska retorikens teori och är sedan länge standardverket på området. Här presenteras och förklaras både de enklaste termerna och de mer invecklade teoretiska förutsättningarna med exempel ur svenskt vardagsliv, internationell politik, filosofisk och poetisk litteratur, reklam och amerikanska storfilmer. De rikliga hänvisningarna till modern retorikforskning och klassiska källor gör dessutom att olika uppfattningar kommer till tals och att begreppen problematiseras. Bokens andra utgåva är reviderad i alla delar. Avsnitten om argumentation och språklig stil har genomgått särskilt stora omarbetningar och inledningen innehåller nya avsnitt om retorikens plats i politik, samhälle och utbildning både i antiken och i vår egen tid. För första gången i en svensk introduktionsbok lyfts här den klassiska retoriken fram som en helt nödvändig konst för det kloka medborgerliga samtalet och en väg till ett mer välgrundat omdöme. Boken är en introduktion till retoriken på universitetsnivå, men även ett akademiskt referensverk för den som kommit lite längre. Den är användbar för var och en som vill utveckla sin förmåga att analysera påverkande texter och kommunicera effektivt i muntlig och skriftlig form.

Andra upplagan

Art.nr 32916

studentlitteratur.se