SKUGGORNA
SKUGGORNA Katarina Wennstam
Albert Bonniers Fรถrlag
Av Katarina Wennstam har tidigare utgivits: Flickan och skulden 2002 En riktig våldtäktsman 2004 Smuts 2007 Dödergök 2008 Alfahannen 2010 Svikaren 2012 Stenhjärtat 2013
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-012550-9 © Katarina Wennstam 2014 UAB Print It, Litauen 2014
Till Emil och Moa
Del 1
Is this the beginning or the end. – We Call This Mutha Revenge, Suicidal Tendencies
2004 – Alex Jag gick sönder den dagen. Och jag blev nog aldrig hel igen. Det var då det började. Jag insåg det först långt senare, när allt var över. Men så var det. Först behövde jag gå itu. För att kunna plocka ihop bitarna och bli någon annan. Jag ville inte. Inte då och inte nu. Men det har egentligen inte med saken att göra. Det handlar inte bara om vad man vill. Precis som med jobbet var det alltid både och. Det fanns saker jag älskade att göra, annat som var helt okej. Ett nödvändigt ont, sådant som måste göras. Inte mer. Och så fanns det saker som jag inte alls tyckte om, som jag till och med fasade för. Som jag äcklades av eller bara tyckte var motbjudande. Men jag gjorde det ändå. Man gör ju det. Dagen då jag gick sönder var en sådan arbetsdag. Det här uppdraget var sådant. Inte något man ville få på sitt bord, men någon måste ju dit. Städa upp skiten. Se det ingen annan ville se. Ingen som inte har stått där kan förstå vad de har att vänta, hur illa det verkligen är. De har verkligen ingen aning. Och det hade inte jag heller. Man tror att man är förberedd, att man kan läsa sig till hur det är. Tills man får se blodet, krop pen, den fula döden. Då står man där. 11
Jag klarade det. Gjorde mitt jobb. Ändå klarade jag det inte. Jag gick sönder den dagen. Inte förrän vi började vår resa levde jag upp. Först då blev jag levande igen. Först då kunde jag känna att det fanns någon mening med det.
12
Sveavägen, Stockholm Det berättas en historia om en ung kvinna och en ung man som skulle gifta sig. Om hur det kom sig att det inte blev nå got bröllop. Hur tragiskt allting slutade, bara några veckor före bröllopet. Det är den berättelsen som Lena Jansson kommer att tänka på den här dagen på Sveavägen. Då när hon blir vittne till en brutal misshandel och står som fastfrusen och bara stirrar på det som sker. Långt senare ska hon få dåligt samvete över att hon inte gjorde mer. Hon ska fråga sig hur hon kunde stå där och tänka på annat. Hon ser hur offret faller till marken, hur sparkarna haglar över kroppen. Ändå är det historien om mannen och kvinnan som skulle gifta sig som hon tänker på. De var också ute på promenad en sommardag ungefär som denna. Så har det berättats för Lena. Paret hade sitt bröllop framför sig, och två människor kunde väl inte vara lyckligare än de två där de gick hand i hand utmed vattnet någonstans i Stockholm. Vad mannen inte visste, men kvinnan var införstådd med, var att de snart skulle bli överfallna. Där borta vid parken skulle hans vänner vänta. Det hade hon och de kommit överens om. Det var mitt på dagen, en lördag, och en sedan länge inbokad dag för mannens svensexa. Vännerna skulle dyka upp under parets promenad, utklädda till rånare med luvor och hela alltet, och lura mannen. Skrämma slag på honom, men bara lite grann. Sedan skulle de ta honom 13
med sig till en välplanerad sörja av god mat, fylla och fysiska utmaningar. De hade tänkt på allt, till och med att det alltid fanns en risk att någon polis skulle råka komma förbi och tro att det var ett riktigt rån. Eller bara någon annan engagerad samhällsmed borgare, som skulle få för sig att slå larm. En av vännerna skulle vänta en bit bort utan rånarluva och förklara för eventuella förbipasserande att det hela bara var ett skämt. Så paret vandrade vidare hand i hand utmed grönskande träd och kluckande vatten, och kom runt en kurva. Fastän kvinnan visste vad som skulle komma studsade hon ändå till. De såg så övertygande ut. Svarta kläder från topp till tå, de var fem stycken. De hade tagit stickade luvor i olika mörka färger och dragit ner dem framför ansiktet, ur de uppklippta hålen stack näsor och ögon fram. Någon av dem slickade sig om läpparna och den där tungan som kilade fram i hålet i mössan såg riktigt läskig ut. De skrek åt paret på stigen. ”Upp med händerna. Får vi allt ni har!” ”Det här är ett rån”, fyllde en annan i med förställd röst. Hon tyckte till och med att han bröt, vilket var lite tramsigt ef tersom han kom från Lidingö, men det var väl för att det skulle låta mer verkligt. Hon såg ju att det var en av hennes mans polare. Och vilken fånig jäkla attrapp till pistol de hade fått tag på, de såg verkligen helt hysteriska ut. Vilken historia det här skulle bli att be rätta sedan på bröllopet, det skulle brudgummen få äta upp länge. Med rusande puls, men ändå lite full i skratt av deras lyckade practical joke vände hon sig om mot honom. Och kände i sam ma stund hur han ryckte tag i henne, hårt. Hon for med kroppen mot hans och tappade ena skon. Han höll hårt i henne, och han höll henne framför sin egen kropp. 14
Som en sköld. Som för att skydda sin egen kropp. Med hennes. Det blev aldrig något bröllop, har Lena Jansson hört sägas. Be rättelsen flög runt i sociala medier och återberättades ömsom skadeglatt, ömsom upprört på den ena festen efter den andra ett tag. Lena har hört den i flera varianter. Men alltid med samma slut. Hur den blivande brudgummens reptilhjärna inte tvekade en sekund att offra sin tänkta partner för livet när det brände till. Att han visade vilken krake han var när det verkligen gällde. Lena har alltid tänkt att det ändå måste vara lika bra att få veta en sådan sak. Att det var lika så bra för den där tjejen att hon fick veta vad mannen verkligen gick för. Nu står Lena Jansson på Sveavägen en varm julidag och ser en okänd man falla till marken. Hon ser hur hans vänner tvekar i en, två, exakt tre sekunder innan de lägger benen på ryggen och lämnar honom åt sitt öde. Här och nu förstår hon att den insikten måste göra ont. Att bli övergiven just när man befinner sig i livsfara. Att i det ögonblicket inse att ens vänner är gjorda av luft. Mannen på marken försöker skydda sitt huvud genom att krypa ihop på marken. De är fyra stycken runt honom och de bär också masker, precis som i historien om det unga paret. Med den skillnaden att det här är ett riktigt överfall. Riktiga sparkar. Riktiga dova ljud av smärta från den hopkrupna kroppen. Föt terna går som pendlar. Först bakåt, när den som sparkar tar sats. Sedan framåt, in i högen på marken som är en människokropp. Mest ser sparkarna ut att träffa magen och bröstet. Inte huvudet i alla fall. Ouff, låter det. Inte aj. Inga skrik. Bara ouff, ouff, ouff. Lena mår illa, men kan ändå inte sluta titta. Och hon tänker på det 15
där unga paret som skulle gifta sig. På hur det måste kännas att inse att man är totalt övergiven. Innan Christer Helmersson faller ihop i en gråtande hög på Sveavägen och blir överöst med sparkar har han redan haft en riktigt jobbig förmiddag. Det har varit smågruffigt mellan honom och Mårten ända sedan mötet. De träffade Jimmie och hade olika åsikter om vad samtalet egentligen innebar. Är de väg uppåt eller neråt? Ut ur gemenskapen? Nu när han är så nära? Så Christer var sur på Mårten redan innan, men han trodde ändå aldrig att han skulle sticka så där. Det är många år sedan de lovade varandra, dyrt och heligt och med svulstiga överord, att alltid stå vid varandras sida, aldrig lämna den andra bakom sig om det blev bråk. Han minns det fortfarande, och klarare idag än på länge. De hade varit fulla och de hade sett den där urusla versionen av De tre musketörerna med Kiefer Sutherland i rollen som Athos. Efteråt hade de hållit på mycket med det där, hela kvällen, mer ju fullare de blev. Nästan gråtmilda till slut, med nävarna runt varandras nackar och pannorna ihop. En för alla. Alla för en. Men det var ju många år sedan. Det var bara ord. Nu, när det verkligen gäller, ligger Christer Helmersson lik förbannat övergiven med munnen full av grus och är så fruk tansvärt rädd för att bli ihjälsparkad att han bara kan gny. Han blir inte ens arg när han ser hur Mårten och de andra springer bort längs gatan. Han blir faktiskt mest ledsen. Han ser undersidan på ett par slitna Converse. Han var ju med när Mårten köpte de där skorna för många år sedan, men nu ser han hur de försvinner iväg tvärs över Sveavägen. Mårten springer för sitt liv, den råttan. 16
Sedan är han borta. Och de fortsätter att sparka. Ett av alla vittnen till den råa och till synes helt oprovocerade misshandeln på en tjugonioårig man i korsningen av Sveavägen och Markvardsgatan är Hjalmar Bergman. Inte den Hjalmar Bergman, som han så ofta säger. Han bor sedan fyrtioåtta år i en stor hyreslägenhet på Svea vägen, med samtliga fönster ut mot en av stans bredaste och mest trafikerade innerstadsgator. Det har aldrig gjort honom något, han har fönstren öppna året runt. Numera bor han dess utom ensam, barnen utflugna, hustrun på hem, och ingen kla gar längre på trafikbuller och avgaser. Han tycker om det. Det är ju inte som att bo i New York pre cis, men den ständiga närvaron av polissirener och brölet från brandbilar påminner ändå Hjalmar om att han bor i en storstad. Det är inte heller första gången som den åttiotreårige före detta revisorn blir vittne till en misshandel just på denna plats, utanför sin port. På andra sidan gatan ligger Observatorie lunden och den där vansinnigt missprydande hamburger restaurangen, och där är det bråk nästan varje helg. Hjalmar har mobiltelefon sedan många år tillbaka och har två gånger tidigare ringt efter polis. Så gör han också idag. Redan när han ser uslingarna till vän ner till den stackaren som faller ihop fly iväg mot Odengatan och Hard Rock Café, tänker Hjalmar att här behövs ett rådigt ingripande. Andra förbipasserande står bara och stirrar, någon hojtar ett meningslöst ”Men hallå, vad gööör ni?” Ingen ingri per. De är fyra stycken. Fyra mot en. De ser taniga ut alla fyra och är maskerade som rånare i någon gangsterfilm. På en av dem sticker det ut ljust hår under mössan, det noterar Hjalmar och 17
tänker att han ska berätta för polisen. Han står kvar ett trappsteg upp precis utanför sin port, på be tryggande avstånd från den pågående misshandeln. Ringa kan han fortfarande, men det var länge sedan han hade krafter att gå emellan och försöka stoppa ett bråk. Det skulle hans sköra höftleder aldrig förlåta honom. Att de andra inte gör något får bli en sak mellan dem och deras samvete. Istället slår Hjalmar Bergman 112 och står stilla och betraktar misshandeln medan signalerna går fram. Iakttar och memore rar. De har tunna skor alla fyra, och det är väl tur för honom som ligger ner. Inga militärkängor precis, sådana skulle göra mycket mer skada. Ändå ser det otäckt ut när de rör sig som i en ring runt mannen på marken och hoppar upp och ner i luften av iver att få fortsätta misshandeln. Att sparka på någon som ligger ner. Hjalmar tycker att det är vidrigt. Det tar åtta signaler innan någon svarar på SOS Alarm. Under den korta tiden hinner Hjalmar observera en hel del. Dels att människor inte har mycket till civilkurage och att ingen av de förbipasserande gör något för att dra undan den sparkande kvartetten från mannen på gatan. Att en ung kvinna däremot får upp sin mobiltelefon och sorglöst verkar filma hela händelsen samtidigt som hon tuggar tuggummi med öppen mun. Att en taxibil först saktar in för att se vad det är som försig går, men sedan åker vidare. Och att en av de maskerade inte sparkar, utan står bredvid och räknar. ”Elva. Tolv. Nu räcker det. Kom igen. Det räcker nu.” Det klickar till i Hjalmar Bergmans telefonlur. ”SOS Alarm, vad är det som har hänt?” säger en kvinnoröst, samtidigt som de fyra lämnar mannen liggande på gatan och springer iväg. De viker av direkt in till vänster på Markvards gatan och försvinner. Som skuggor. 18
TV-huset, Gärdet På landets nyhetsredaktioner är det sommartorka och det är oroväckande tyst trots att de flesta är tillbaka efter en snabb lunch i den kvalmiga tv-husparken. Inga telefoner ringer. Sänd ningar från andra delar av världen står på utan ljud och skickar tyst ut bilder från politikertal och krigsskådeplatser över det stillastående kontorshavet. Några samtalar borta vid ett redige ringsbås, nästan viskande, lite avslaget. Gunnar Lagergren går till sin plats och loggar in med användarnamnet gulag. De satt i skuggan av en stor ek på lunchen, det är tjugoåtta grader varmt där ute. Det doftar svagt av svett inne på redak tionen, oklart från vem. Gunnar Lagergren böjer diskret på hu vudet och sniffar ner mot sin ena armhåla, men han tror inte att det är han. Men varmt är det, och han hade gärna suttit kvar där ute en timme till. Gömt sig bakom en buske i gräset och lagt sig ner med dagens tidning över ansiktet. Inomhus surrar luftkonditioneringen i samma tonart som datorer och redigeringsutrustning och han sitter så långt från närmsta fönster att det lika gärna kunde vara november. Väl inomhus märker han ingen skillnad. Han har blivit ombedd att kolla upp en misshandel på Svea vägen. Den skedde för mindre än en timme sedan. Innan han bokar en fotograf och ger sig iväg vill han veta om det är värt att hugga på. Troligen inte, den skadade ska ha förts till Karolinska men har inga livshotande skador. På Sveavägen finns knappast något kvar att göra nu. 19
Hade det inte varit för att det är juli och för att misshandeln ändå har skett inom tio minuters bilväg från tv-huset i Stock holms innerstad så skulle ingen journalist göra något alls på historien. Visst, en man som blir nedslagen mitt på dagen, till synes helt oprovocerat, det är alltid hemskt. Och enligt vaktha vande befäl var det fyra mot en. ”Usch då”, säger Gunnar Lagergren deltagande, utan att egentligen mena så mycket med det och ritar krumelurer i sitt anteckningsblock istället för att skriva ner vad polismannen i luren säger. Å andra sidan. Igår gjorde han ett inslag för rikstäckande tvnyheter på bästa sändningstid som handlade om sopsorteringen kring Gotlandsfärjan, så ribban ligger ganska lågt så här mitt i juli. Men det var trevligare att åka ner till färjeläget i Nynäshamn och ta en glass på bryggan medan fotografen filmade överfulla soptunnor än att behöva bege sig till Polishuset på Kungshol men för att göra en fullständigt meningslös intervju med en polis som inget har att säga. ”Jag återkommer om vi gör något på det”, meddelar Gunnar Lagergren och lägger på. Han surfar in på aftonbladet.se som har gjort en grej på misshandeln en bra bit ner på nyhetssidan. Någon har uppenbarligen filmat och sålt filmen till tidningens webbplats. Kanske borde de också försöka få loss den, tänker Gunnar och spelar upp misshandeln på sin datorskärm. Redan efter tio sekunder trycker han på paus och ropar ut över redaktionen efter kvällens redaktör. Hon kommer bort till hans plats när han vinkar och ställer sig bakom honom med händerna i bakfickorna och ber honom spela upp videon igen. ”Har du sett det här?” ”Vad är det jag ska se?” ”Ser du inte vem det är?” ”Hur ska jag kunna göra det? Han kryper ihop ju.” 20
”Nej, kolla. Kolla här.” Gunnar böjer sig fram och trycker på paus precis på rätt ställe. För en kort sekund är den misshand lade mannens huvud vridet åt sidan så att hans ansikte är vinklat mot den som filmar. Hans kind ligger tryckt mot asfalten och hans ögon återspeglar panik och smärta. ”Ser du?” ”Nej, jag är ledsen, borde jag känna igen honom eller?” Re daktören lägger huvudet på sned som för att se bättre. Hon böjer sig fram, men skakar på huvudet. Maria Allende som är redaktör för kvällens sändning muttrar otydligt. Det här går väl att peta in mellan Egypten-demonstra tionerna och efterspelet till statsministerns tal om pensionerna, om det går att köpa loss filmen utan att behöva ge credit till Aftonbladet. En misshandel på öppen gata är ju ändå en… ja, en misshandel på öppen gata. Dagtid, dessutom. Det räcker långt i juli. Folk är inte kloka som obekymrat filmar olyckor med sina mobiler, men det underlättar onekligen arbetet för en nyhets redaktion. Gunnar Lagergren säger inget utan klickar fram ett nytt mindre fönster på datorn och går in på stillbildsarkivet som de har tillgång till genom bara några tangenttryckningar. Miljoner foton finns lagrade, både på specifika personer och nyhetshän delser, och genrebilder som används för att bildsätta grafik och bakgrunder i studion. Lagergren får fram ett foto från Almedalsveckan som precis har ägt rum i Visby. Tagen under någon av alla roséstimmiga vimmelkvällar runt Donners plats. Bilden föreställer Sverige demokraternas partiledare Jimmie Åkesson, glasögonprydd och med präktig min. Han håller armen om en något yngre man som har en lite töntig lugg kammad över pannan och blå vitrutig skjorta. 21
Gunnar Lagergren knackar på mannen med luggen på skär men och flyttar sedan fingret till den frysta stillbilden från miss handeln på Sveavägen. ”Ser du?” Redaktör Allende nickar. ”Ja jävlar. Du har rätt…” ”Sverigedemokraternas ungdomsförbunds ordförande Chris ter Helmersson. Mannen som alla i Almedalen sa är den mest troliga kandidaten till att ta över när Åkesson slutar vid årsskiftet.” ”Lever han?” ”Jaja, men han ligger på KS-akuten.” ”Och Aftonbladet har inte förstått vem han är?” Lagergren skakar på huvudet. ”Ingen. Bara vi, tror jag.” ”Du åker dit. Nu.” ”Polisen säger att fyra maskerade personer flydde från platsen efter misshandeln.” Redaktör Allende nickar. ”AFA eller nån annan militant vän sterorganisation? Vad tror du?” ”Det skulle det kunna vara.” ”Du ligger i topp i sändning som det ser ut nu, beroende på hur det utvecklar sig. Men det låter bra. Eller illa, beroende på hur man ser det.”
22
Stockholms innerstad Han bromsar in i panik när en ung kvinna hoppar ut framför bilen. Nej, hon hoppar inte. Snubblar till är ordet. Även om det är lika farligt som vore det ett självmordsförsök. Kvinnan rör sig mjukt och utan styrsel, tar ett steg bakåt och hamnar med ena foten utanför trottoarkanten. Mer behövs inte för att hon ska falla handlöst. Det sista Darius Babakzadeh ser när foten pressar ner brom sen och bilen rycker till, så hårt att han känner säkerhetsbältet skära in från axeln ner mot magen, är ett stort leende. Hon skrattar och försvinner. Sveps tillbaka in i folkmassan runt krogkön och har inte en aning om hur nära det var. Darius svär högt och ser fortfarande den berusade och glitt rande blicken möta hans. Jag hade kunnat döda dig, tänker han, och lägger i ettan. Han följer strömmen av bilar som sniglar sig fram på gatan, men får ingen körning. Det är för tidigt än, folk ska inte hem än på några timmar. De flesta går till fots mellan ställena. Det är en sådan kväll. En kväll då han hade velat ställa taxibilen och vara en del av det. Följa efter den där bruden in i folksamlingen, leta rätt på henne och pressa henne mot en bardisk. Bara för att se vad som händer. Han åker upp för Kungsgatan och i höjd med de två tornen mitt på får han ändå två kunder. Kvinnan kliver in först och mannen kommer efter in i baksätet. De säger en adress och när 23
Darius har sagt sitt okej är det som att han upphör att existera. Också för sig själv försöker han ställa in sig på autopilot. Inte snegla för mycket i backspegeln på det som sker. Inte känna ef ter, inte fundera på hur kvinnan med alla de där kurvorna måste kännas under mannens händer. Inte tänka på hennes läppar, hennes låga skratt och de små suckarna av upphetsning. Han kan ge sig fan på att mannen redan är innanför hennes trosor. Darius bromsar in vid ett rödljus och vilar blicken ut genom vindrutan. Han är bara en chaufför. Darius kör ut från stan med det grovhånglande paret i bak sätet. Han tar vägen över Västerbron och månen skymtar fram bakom några tunna moln. Stan ligger stilla och glittrar nedan för. På Långholmen växer träden ända ner till vattnet, vissa av dem hänger med böjda stammar ner över Mälaren. Han tycker sig se hur det rör sig i vattnet, av kroppar som skapar ringar på ytan. Han har själv badat där ljumma sommarnätter som den här. Svingat sig i rep som hängts fast i en gren. Släppt taget mitt uppe i luften och låtit kroppen falla ner i det svala, lite unket doftande sjövattnet. Inget är som Stockholm på sommaren. Paret hoppar av på Vattenledningsvägen i Midsommarkran sen och killen ger honom ganska mycket i dricks. En lite ursäk tande min följt av ett vidrigt flin. Kvinnan har en fotlänk runt höger fot och ballerinaskor, det är det sista Darius ser innan porten smäller igen bakom dem. Han tar en bokning till en adress en kort bit därifrån. Det är en återvändsgata som löper parallellt med E4:an. Det är den del av Midsommarkransen som snarare är utkanten av Västberga industriområde, där några stackars gator med lägenheter lig ger inpressade mellan höga lagerbyggnader och den ständigt bullrande motorvägen. Darius har en polare som bor här, men det var ett tag sedan han var där. 24
Efter fem minuter utanför porten till Dansbanevägen num mer 16 börjar han misstänka att det är en bomkörning och ringer växeln. Han får ett nummer till kunden och ringer från sin mobil. Signalerna går fram, en efter en. Ingen svarare och bara ett kontantkortsnummer. Han ringer växeln igen. ”Åk då, de får väl ringa igen.” ”Jag väntar en minut till. Om du inte har nåt annat i närheten.” Växeltelefonisten svarar att hon inte har det och han sitter kvar med blicken på porten. Genom den halvt nedvevade rutan känner han nattluften. Det är fortfarande skönt fastän klockan har passerat två. En man i shorts och keps cyklar förbi, det knastrar i gruset när han parkerar cykeln i ett ställ utanför porten till nummer 13. Undrar var Fereidoon bor någonstans, tänker Darius och spanar framåt gatan. Han ringer kundens mobil en sista gång samtidigt som han rullar framåt gatan med bilen. Inget svar. Gatan är tyst igen, så när som på det tunga suset från passerande bilar på E4:an. Han minns att Ferres astma blev värre när han flyttade hit. Inte så konstigt med tanke på avgaserna. Husen är låga, bara tre våningar, och utan balkonger. Bortglömda planteringar gapar tomma, en rostig piskställning står som ett skelett framför en port. En gatlyktas sken rinner ner mot asfalten. Darius förbannar kunden som lurade honom hit, samtidigt som han ser en port en bit bort öppnas. Han hör skratt genom det öppna fönstret, och springande steg. En, två, nej tre perso ner passerar över Dansbanevägen och försvinner bakom det upplysta trädet. Blir ett med skuggorna. Det är Ferres port de kom ut från, det minns han nu när han ser den. Han bor på andra våningen, ovanför en man som har en Bajen-flagga som gardin i sovrummet. Det lyser i taket inne hos Ferre fastän det är sent på natten. 25
Darius svänger in med bilen på en ledig parkeringsplats. Porten har inte gått igen ordentligt och Darius kliver in. Det luktar fan där inne. De har fortfarande sopnedkast här och nå gon måste ha kastat räkskal. Darius tycker sig höra något där uppifrån, ett hasande följt av en duns. Utan att riktigt veta varför hans kropp reagerar så instinktivt känner han rädsla. Han ser sig om. Dörren har gått igen helt bakom honom nu. De som sprang över gatan är borta. Sedan länge. Han tar sig upp för trappan med två steg i taget. En duns igen. Utan att ens bli riktigt förvånad, konstaterar han någon sekund senare att dörren till Ferres lägenhet står öppen. Kanske har han känt på sig att något har hänt ända sedan de tre figurerna kom ut ur skuggorna och försvann lika snabbt. Var det tre, tänker han sedan och försöker se bilden framför sig igen. De kan ha varit fyra. Eller bara två? Han vet faktiskt inte. Darius tar ett sista kliv upp på trappavsatsen utanför Ferei doons öppna dörr och tittar in i den upplysta hallen. Ingen där, men han hör något inifrån. ”Ferre?” ropar han med låg röst och kliver in i vardagsrum met. Han ligger på golvet framför tv:n. En vält stol ligger bredvid honom, de fyra stolsbenen sticker snett upp mot taket. Fereidoon Hosseini sträcker händerna mot rösten han hör från dörröppningen, men han kan inte se vem det är som stiger in i rummet. Allt är bara blod.
26
Stockholms tingsrätt, Rådhuset Shirin Sundin har inget att göra. Det händer inte ofta, men just nu står hon nästan rådvill mitt på entréplanet i den enorma stenbyggnad som är Stockholms tingsrätt. Runt henne skyndar andra advokater, åklagare, rådmän och notarier sida vid sida med anhöriga, målsäganden och en och annan misstänkt. Det plingar i domstolens högtalare och det ropas ut till för handling i olika salar. Den stora tunga ekdörren ut mot gatan trycks upp och en ung man kommer in, tätt följd av en obetyd ligt äldre man. Klient och försvarare kan även ett ganska otränat öga se. Den ena mannens slips ser ut att ha knutits för första gången, den andra slipsen vilar oklanderlig mellan skjortsnib barna på en bländande vit skjorta. Shirin har precis ätit lunch, hon skyndade sig till och med för att bli klar till tolv och trettio. Bara för att två minuter i halv få veta att en planerad häktningsförhandling ställts in. Hon un nade sig en kopp kaffe, men sedan reste hon sig upp för att gå. Hon blir stående en minut mitt framför centralvakten och stryker frånvarande med ena handen över dräktkjolen som har skrynklats i höjd med höfterna. Den andra handen håller i en tung portfölj med alla nödvändiga dokument för den nu av blåsta förhandlingen. Den gamla vanliga Shirin skulle antingen slå sig ner vid ett lugnt bord och läsa in sig på nästa fall eller skyndsamt återvända till kontoret på Ferkens gränd i Gamla stan för att jobba sig ige nom olika pappershögar. Men det är mycket som inte är som 27
det borde. Vissa delar av Shirin fungerar inte riktigt som förr. Till sin irritation märker hon att hjärnan rör sig långsamt ibland, särskilt på eftermiddagarna. Faktauppgifter som tidi gare skulle bitit sig fast som om de vore självhäftande, passerar istället genom systemet och bara försvinner. Namn på klienter, målnummer, paragrafer och formuleringar. Ibland tänker hon en sak, men något annat kommer ut ur munnen på henne. Det sker inte så ofta att hon är orolig, men helt klart irriterad. Hon vet ju vad det beror på. Hon sover så förbannat dåligt. Ända sedan separationen, nej fel, ända sedan uppgörelsen med Fredrik hemma i vardagsrummet på Lugna stigen, har nattron varit rubbad. Hon somnar in, men det tar ett tag. Och någon gång varje natt vaknar hon. Känner sig otrygg och får för sig att hon har hört något, trots att hon numera bor i en lägen het högst upp i en låst portuppgång i en annan gränd i Gamla stan. Trots att Fredrik inte har hotat henne igen, trots att hon när solen är uppe och nattspökena är borta inte tror på riktigt att han skulle skada henne. Men i sina drömmar kan hon nästan känna det där greppet runt handlederna igen. Allt blir så konstigt på natten. Verkligt, också då hjärnan säger till henne att det inte är på riktigt. Shirin blinkar några gånger där hon står och önskar mest av allt att en stor skön säng kunde materialisera sig framför henne i detta nu. I nästa sekund undrar hon vad det var hon skulle göra. Har hon förhandling? Hon blinkar igen och kommer tillbaka. Det plingar åter i högtalarsystemet ovanför hennes huvud. ”Parterna kallas till sal 4, åklagaren mot Geronimo Lind ström. Målnummer B 3454 för 13.” Något klingar bekant. En advokatkollega till henne företrä der den misstänkte, det är därför hon känner igen det ovanliga namnet. Saken gäller en misshandel, det kan bara vara ett par 28
veckor sedan. Ibland mal rättsapparatens kvarnar snabbt. Sär skilt om industrisemestern hägrar några dagar bort. Shirin minns det också för att advokatkollegan nämnde vem som var åklagare i målet. Theodor Dahlgren. Shirin vet vad hon borde göra. Ta sin portfölj, gå ut i solen och ta en lång promenad tillbaka till Gamla stan. Sätta sig på ett fik. Gräva ner sig i ett arkiv. Vad som helst annat än det hon gör just nu. Hon vänder på klacken och går upp för den breda stentrap pan. Ljudet från hennes klackar ekar mot de murade väggarna. Dörren till sal 4 är stängd, förhandlingen har börjat. Hon bru kar själv kasta ogillande blickar på folk som glider in för sent, men det är som om hon inte riktigt är sig själv just nu. Hon säger sig att hon gör det för att retas, för att se hur han reagerar. Hon säger att det är riktigt roligt det här, fastän hon vet bättre. Domaren, en äldre kvinna som hon har mött i rätten många gånger, tittar bort mot dörren med bister min och ett lite förvånat uttryck när hon stiger in. Domaren undrar förstås vad advokat Shirin Sundin gör här, hon står inte uppsatt som ombud i målet. Shirin pressar ihop läpparna till ett ursäktande leende och viftar samtidigt avfärdande med handen för att få domaren att förstå att hon inte ska ta någon notis om henne. Hon slår sig ner på en stol precis innanför dörren. Hon möter sin advokatkollega Annie Karlströms blick och får ett glatt leende. Åklagaren däremot sitter böjd över sina papper och gör några sista anteckningar i marginalen. Hon har inte sett Theodor Dahlgren på flera månader, sedan de satt i rätten tillsammans i ett annat mål gällande en fyra månaders flicka som skakats av sin mamma. Under pågående rättegång avled flickan av sina hjärnskador och fallet lämnade djupa spår hos samtliga inblandade. 29
Inte minst hos Shirin och Theodor som under förundersök ningen gått över alla tänkbara professionella gränser. Och pri vata, för den delen. För bara ett halvår sedan var de båda gifta på varsitt håll. Så vitt Shirin kan se är Theodor det än, ringen sitter där den ska på vänster hand. Hon betraktar hans välbekanta nacke. Hon har faktiskt haft sina läppar där, gripit runt den med sina händer. Håret har vuxit sig lite långt och borde klippas. Hon tycker att det har grånat lite vid tinningarna, men hon kanske inbillar sig. Hon ser inte hans glasögon där han sitter framåtböjd, men gissar på att de är smutsiga som alltid. Kavajen är välskräddad och när han påbörjar sin plädering gör han ett felfritt arbete. Lite tråkig och väldigt korrekt, men utan anmärkningar. Ändå är det andra ord som ekar i Shirins huvud, formule ringar från deras sista samtal med varandra. Fattar du vad du har ställt till med, Shirin? Hon kommer att slänga ut mig. Vad ska hända med huset? Han bor nog kvar, tänker Shirin med mängder av motstridiga känslor inom sig. Vrede. Besvikelse. Fortfarande något som lik nar ömhet. Och skam, över att hon faktiskt trodde att han var något han inte var. Som om det är hon som borde skämmas. Undrar om han sitter där i sitt renoverade vardagsrum med utsikt över vattnet och känner att det är värt det, tänker hon och funderar samtidigt på varför hon utsätter sig för det här. Vad gör hon här egentligen? Som en tonårsflicka som går omvägar för att få syn på den senaste kärleken på väg hem från skolan. Han var inte värd det, tänker hon och sluter ögonen. Inte för att hon är trött längre, utan för att hindra att känslorna ska synas också utåt. Gråt inte över en man som inte är mycket mer än en förvuxen pojke. 30
Men hon kan inte resa sig upp och gå nu, bara fem minuter in i förhandlingen. Då skulle hon verkligen skämma ut sig. Istället lyssnar hon. Det var länge sedan hon var på en för handling där hon själv inte arbetade. Har det ens skett sedan studietiden? Den tilltalade Geronimo Lindström står åtalad för att ha miss handlat en annan jämnårig man, Jonas Eriksson, inne på natt klubben Debaser. Lindström, som arbetar som kock på en välbe kant krog på Södermalm, nekar till brott och menar att man har blandat ihop honom med någon annan. Det var proppfullt den kvällen, ett band spelade, och de flesta var ordentligt berusade. Det är mindre än en månad sedan Eriksson fick sin näsa av slagen och han ser ut som en boxare i ansiktet. Han har tagit bort förbandet men näsan är fortfarande så svullen att den är jämntjock från nästippen och upp i pannan. Den är aningen sned och Jonas Eriksson snörvlar om och om igen. Det är säkert därför åklagaren har försökt få det tämligen enkla målet till domstol före semestrarna. Det är effektfullt att sitta med ett offer vid sin sida som är så illa tilltygad att åskå darna får ont bara av att se honom. Inget är så verkningsfullt inne i en rättssal som att skapa med lidande, det vet Shirin. Det är en känsla som är nästan omöjlig att värja sig emot. Oavsett om det är den tilltalade eller måls äganden som lyckas få rättens sympatier, så brukar det vara ett av de så kallade ”mjuka värden” som kan avgöra ett mål. Shirin tycker annars att bevisningen låter tunn. Alla vittnen var rejält berusade, så pass att deras utpekande av den tilltalade måste bedömas med stor försiktighet. Säkerligen har det också funnits andra vittnen, personer som skulle kunna peka ut i prin cip vem som helst som befann sig i närheten av Jonas Eriksson klockan noll ett fyrtioåtta en lördagsnatt. Man ser det man vill se. 31
Geronimo Lindström är kanske inte en typisk yrkeskriminell men har ändå utseendet emot sig. Hans ögon är små och runda och ligger djupt insjunkna i ett trots sommaren mycket blekt an sikte. Han har en trendig men missprydande frisyr. Shirin har alltid undrat varför modet med långt hår på vuxna män alltid letar sig tillbaka. På vissa kan det vara snyggt, men inte om man som Geronimo Lindström har tunt råttfärgat hår. Som dessutom börjar glesna i hårfästet. Munnen strävar neråt och han ser ut som om det mesta i livet har gått honom emot. Eller som om han bara tycker att livet i största allmänhet är en lång uppförsbacke. Åklagaren bläddrar i sina papper och läser högt ur ett läkar utlåtande från Södersjukhusets akutmottagning. Näsan bruten. Två knytnävsslag i magen som enligt offret gett upphov till and nöd och kvardröjande ömhet i solar plexus. En svag skiftning på huden under vänster öra, troligen början till ett blåmärke och resultatet av ett påstått strypgrepp. Theodor Dahlgren ber Jonas Eriksson att visa sin hals för rätt en och det syns fortfarande ett bleknande blåmärke. Effektfullt. Den tilltalade skakar på huvudet och böjer sig fram mot sin försvarare, viskar något. Tittar tvärs över rättssalen bort mot offret och skakar återigen på huvudet som för att säga att det inte är sant. Blåmärket är ju högst verkligt, men frågan är om det är Geronimo Lindström som har åsamkat det. Shirin gissar på det, men känner sig inte helt övertygad. Domaren bryter för en kort paus och de flesta ställer sig upp som på en given signal. Eftermiddagskaffet hägrar. Vänd dig om, tänker Shirin innan hon smiter ut ur rättssalen tillsammans med de andra. Hon tar en blaskig kopp kaffe med Annie Karlström i pausen. Hon väljer en automat långt bort i korridoren utom synhåll från folksamlingen utanför rättssalen. 32
”Vad kul att du kom och lyssnade på ett sånt här skitmål”, säger Annie och ler. ”Jag gick fel och hade en stund över.” ”Tror vi är klara till fyra, det är i princip avgjort.” ”Men det är ganska tunt.” ”Jag vet. Men min klient har både vittnena och ett långt krimi nalregister emot sig. Flera fall av misshandel som alla påminner om den här. Fylla och krog, luften full av manliga tillkortakom manden och så någon som råkar stöta till någon med en öl.” ”Offret då? Hur ser hans kriminalregister ut?” ”Vet inte.” Annie rycker på axlarna och läppjar på kaffet. ”Ska du med in igen?” ”Nej, nej.” Shirin skakar på huvudet. ”Det var ett misstag som sagt.”
33