Page 1

Senegal, januari 2013 facebooklogg Malins Ber채ttelser


- Snart ska jag berätta om de hemliga baljorna i Senegal ... De vackra skimmerbaljorna som innehåller hopp, tro o kärlek... ris, frukt o vatten ... Om underkjolarnas supermagiska tecken och midjerasselrecept som får din man att glittra o göra allt för dig. De magiska legenderna från gummors bakgårdar med kloka råd från kopplerskor och kloka gummor ...

Bilderberättarboken blir klar i vinter men det behövs mecenater om det ska fungera. 25 beställare finns. Behövs 75 till! Så får boken vingar! Men bara jag lyckas ta mig iväg ... I en hög bland malariamedecin, ritpapper och sandaler har jag somnat framför brasan ... men mitt i nyårsnatten bär det iväg ... Inshallah ..


Senegal, Casamance, dag 4 Miniamba "Ingen kan tro dina ord. Måste varit ett mirakel. Ormen hjälpte dig föda. Den stora Miniamba. Anden Miniamba. Länge vandrade du syster, sökandes ved. Famnen full när barnet ville komma. Ensam. Så långt hemifrån. Ingen höll dig min syster." - Miniamba, tonga ma lam be long - Zaba Miniamba e kånå le lååå ... Hur du än sökte hittade du inte vägen hem. Vi sjunger visan varje gång jag kommer hit. Miniamba, den stora ormen hjälper henne föda, och när hon i gryningen kommer hem med en liten på ryggen kan, ingen tro hennes ord. - Var det verkligen Miniamba som hjälpte dig syster. Den store ormen Miniamba? Klart mina ögon tåras. Som alltid av ton o livssång. Ser kvinnorna. De stora rislassen. Veden hem. Eldarna. Många havande långt från byn. Många som inte klarar sitt första dygn på jorden. Barnet fick bära ormens namn. Och sången sjungs i by efter by, på bar efter bar ... långa ensamma toner. Smärteropen. Kvinnans sång. Den magiska Miniamba som både ger o tar …


Senegal, Zuigenchor, dag 5 MINIAMBA, den andra berättelsen En dag stod han där. Guld! Hur mycket som helst. Pengar. Rikedomar. Smycken ... Han sa han hade sett henne gå från brunnen. Krukan stilla. Högburet huvud. Underskön som få. Nu stod han utanför porten till flickans hem. Ropade alla o en var sin hälsning. Talade högt, talade lågt. Talade länge om främmande ting, några förunderliga och bad till sist om hennes hand. Att det var konstigt tyckte de nog. Men smickrande. Han den rike. Den store i skimmerkåpan. Deras dotter. - Nog kunde det gå an, sa Fadern nöjd. - Men hur ska det gå, viskade Modern böjd. Aldrig har vi sett honom arbeta. Ingen gång före denna har han druckit vårt te eller delat vårt bröd! - Kan nog bli fint, sa Fadern. Pengarna, du hörde ju dem klirra! - Guldet, sa Brodern. Man såg hur det skimra! - Men fötterna, viskade Modern, vi har aldrig sett hans stigar! - Det blir som sig bör, sa Fadern. Absolut sa Brodern. Intet skall oss nånsin saknas! Nästa dag bringade främlingen de hundra kolanötterna till hemmet såsom alla friare bör göra. Allt var som de skulle, sed och hövlighet, takt o ton. Ja så många var hans fina gester o goda tecken att Moderns orosfrågor nu helt tystades med böner, fårslakt, offer och fest. Sen for de de långt, långt bort till främmande ort för att leva. Den första natten i mörker var som för alla kvinnor. Svår och enkel på samma gång. Farligare än hon trott men över ganska fort. Hans händer for fram precis överallt och hans kropp verkade helt sakna slut. Andra natten likaså. Han kastade och vred henne i bädden. Bet och fräste, kramade musten ur henne och släppte. Men den tredje. Han var inte där … Ingen tyngd och vältring. Hon sökte runt gården, kring huset och muren. I skuggor, dunkel o skrymslen. Men ingenstans stod han att finna. Inga tecken, inga spår men förbluffad såg hon honom sova vid hennes sida i gryningen. Drömtyngd i vila som om han hela tiden legat vid hennes sida. Så följde flera liknande nätter och flickan blev rädd. Orolig för natten, mörkret och maken. Började låsa. Stänga o bomma. Skrämd ligga ensam. Orolig i vaka. Sömnlöst ensam i vånda. Men konstigt nog så låg han där var morgon. Stilla och lugn vid hennes sida.


Senegal, dag 6 del 2 Miniamba – den andra berättelsen Till sin mamma rusade hon. Gick genom skogen. Offrade socker vid baubatstammens rot. Bad alla sina böner. Sjöng sångerna. De som stillar skräcken. Rusade för att hon skulle hinna. Hem och åter. Berätta om de märkliga nätterna. Om hans kropp. Den oändliga. Och famntag och försvinnanden. Om låsen och smäcken. Alla luckor hon stängde. Om drapperiet som hängde exakt som hon lämnat det. Om skorna, de orörda framför dörren. Om den tomma bädden. Om hur hon tillåtit honom om natten. Inte nekat. Hur hon vilat och somnat men vaknat. Sett att bädden var tom. Hur hon låst för att veta. Alla luckor och öppningar. Hur hon undrade vart han tog vägen. Maken, den rike. Hennes nye. Den framstående som var natt plötsligt inte fanns. Hon tog sin mammas hand. La sig i famnen att vyssas. - Min man, Mama. Han försvinner. Finns inte kvar. Ingenstans kan han ta sig ut. Jag har nyckeln. Se här är den. Smidd och obrytbar. Men låset. Orört. Vaknar om natten o han är borta. Sen på morgonen är han där igen. Tyckte jag såg nått slingra. En skugga vid kvasten. En skimrande kropp. Mama min, så rädd är jag. Så rädd att gå åter, men jag måste. Nästa dag gick Mamman till Maraboun. Ställde orosord mot vett och sans. Vägde fruktan mot visdom. Bad om tecken och tolkning. En gammal man var han Maraboun. Kände det fördolda. Hade sett i dröm och fjärrsyn. Spådde uti dröm och tanke. Kanske kroppen skulle prövas, sa han. Äter han sig nånsin mätt? Kanske alla tecken redan givits. Flickan var rädd som ett lamm. Skydd behövde hon och skydd skulle hon få. Mamman lämnade med trenne ägg i knyte. - Bruka dem då liv står på spel. Använd dem då döden nalkas. Kasta i backen då själen skälver. Är din dotters make självaste Miniamba finns räddningen i din famn. Håll dem nära. I skydd av ditt hjärta. Bruka dem bara då döden nalkas dock inte inför Guds barmhärtiga död utan bara inför den fara som slukar allt liv. ... mera sen …


Senegal, dag 7 Miniamba, andra legenden del 3 – Vid låret Hon visste det. Den oändliga kroppen. Hon skrek. Den mörka skuggan. Skimmerskinn o blankeväsen. Där var han, svidmuskeln, den lea slukaren. Hon visste det. Skrek och rusade. Kastade sig ur bröllopsbädd och mörker. Såg spindelväv och rot. Såg hål och avgrund. Såh hemmet. Hans boning. En håla. ... Ut. Hon rusade. Ut. Genom gryning, över sand. In i skog och hem till Mamman. - Öppna, skrek hon. Slet i port och grät. Öppna, Mama, maken min, den rike, en Miniamba!!! Öppna! Liten dörr med dålig bräda, öppnades, bommades och låstes. Men in kom något svart.. Något skimmerslingrande längs golvet. Just under kvasten vid springar för regnvatten. In där. Just där det glipar, åla sig djuret långsamt blev större o väldigt. Bort mot flickebarnets ben. Den skälvande bruden. Rädd i vånda. Då var det som åska. Som kaos och brand i moderns hjärta och hon lyfte ur knytet det första ägget. Vräkte det i golvet snett framför ormmakens glipande gap. Tusentals vågor sköljde rummet, kastade Fadern i väggen och Modern ut på gården. Men flickan stod torr. Ormen Miniamba vreds av urhavets vågor. - Kom mitt barn rusa, fly. Ge dig av, bort från ormens käftar. Dottern o mamman sprang. De rusade från hennes slingrande make som kämpade genom havsvågor större än någon tidigare sett. Mamman tillät inte flickan stannade förrän hon var helt säker på att de var i säkerhet. Lade sig utmattade att vila. Men då kom han igen ... Ålandes mot dotterns mage. Svullen, hal och hungrig. - Spring, rusa, fly skrek mamman o kastade sitt andra ägg. En urskog upp som en bur kring honom. Rötter sköt genom kroppen, snår och tagg rev hans skinn. Hans kött slets i slamsor. Men han ålade sig ... Genom giftetörn och brännesnår, förbi brännesand och torrebark. Krälade upp längs vad och lår. Men flickan sprang och sprang och för var steg slog ännu en ny skog upp mellan hennes ben och besten. - Mamma hjälp mig, jag orkar inte, mina fötter brinner – mitt hjärta bits. Kasta ditt tredje ägg mamma. Kasta det nu! Och Mamman kastade i backen sitt tredje o sista ägg. Hårt rakt ned och vildsint. Det sprack med blod mot träskskogens klippblock. Det skvätte med galla och dräggel. Hon slog det i backen med ursinnets styrka så marken den skälvde av vånda. Ur ägget kröp vilddjuren. De med större käftar än Miniambas gap. Bestar med klorna


vässade. Med taggar och huggtänder. De med gift och blodfyllda gap. De som tuggade på sina egna kroppar utan att blinka. De som åt sina nyfödda o lät sin föda plågas i lustlek före svalgets lugnande dödsdans. Alla de djuren kravlade nu ur ägget mot ormen Miniamba som vreds i tu och slaktades bit för bit, muskel för muskel... De drog ur hans tunga, stack hans ögon, sög ur hans innanmäte och svalde hans kropp. Så kunde flickan o modern gå hem igen. Till Fadern och berätta. Säga att maken inte var duglig trots pengarna. Att han var en orm. En Miniamba. En best och förvandlingsmästare. Att han ej var lämplig och nu borta. Fadern höll med om att han hädanefter skulle lyssna på Moderns farhågor när friare nalkas från fjärran. Så var det. Och så blev det. Delar hörde jag berättas under palmens skugga vid dammen där krokodilerna sover. Visst och annat viskas av ödlan som klättrade på min vägg om natten …


Senegal, dag 8 Nattrecept för kvinnor som älskar sina män. På verandan med min sångfröken. Ado Foune Cissokho bär över tusentals legender i sitt hjärta. Hennes famn är stor. Rösten vibrerar. Igår låg vi hela eftmiddagen i hennes kammare på den stora dubbelsängen. Talade om kärlekar. De som vågar och de som försvinner. Om mannen som aldrig kommer glömma. Hur skulle han? Om friden som infinner sig när man minst anar. Om valen. De stora. Om att lämnas eller satsa. Hon berättade om livet i fordom. Om de magiska ritualerna o vi sjöng. Tyst, tyst i mörkret. Jag hade grubbel och hon svarade med sagor. Sen strök hon mig över pannan och sa everythings gonna be alright. A person can not stay low forever. One day everything will be perfect ... Så sjöng vi lite till. Å lite till. Å sen var alla mina utrymmen fulla av ro o rökelse, hopp o livsmod. Choray, är rökelsen du tänder om du är gift för att göra din make lycklig, berättar hon. Det doftar underbart. Som allt här. Bra med förtrollande doft så han stannar hemma, trivs o inte luras! Och det finns en annan rökelse som heter " njafalatede" som betyder typ "nedi sängen med dig älskling". Sen finns det " bonbongoodie" som är "nattens sötsak". Ado skrattar. Det finns många namn för nätternas rus! Men viktigt är nog ändå midjebältet av pärlor. Binbins ... Vissa lyser på natten och gör älskaren lycklig. Viktigt så han hittar dig i mörkret. Min fotografvän Lars kommer ut med stora öron. Nu skrattar hon o ska ta med honom till marknaden i eftermiddag så han kan köpa lyspärlebälte till sin flickvän hemma. - Du kan även klä dig i de stora pärlebältet, Malin ... De bär du när du vill ha långt förspel. "Tjass tjass tjass" det låter när du rör dig i rummet o din man blir galen av att vänta på sin underbara natt. Då får du be honom räkna pärlorna ... "Because the ladies need more time, Malin!” Och din man kommer säga "Oh no ... Do I have to?” And yes he has to. He will count very fast, but you will say, take your time darling." Ados kammare är mitt älsklingsrum. Vi sjunger o pratar i timmar. Delar och jämför. Hittar ord och liknelser. Hon delar sina hemliga knep och jag frågar vad jag får berätta för er och hon läser efter vad jag skrivit o godkänner. Ado säger att jag skulle kunna ge lite knep till er Svenskar. "Facebook will explode today!" Wohhoo – You have to make some kyckling med ingefära och svartpeppar med vitlök.


Stoppa in i ungnen och se till att din ingefärajuice är redo med citron och honung. Pressa ingefäran, sila den. Pressa o lägg i kallt vatten. Bär dina sexigaste kläder. Mata varandra. Gläd varandra med het ginger i kyckling. Se till att du doftar underbart." Och efter denna underbara måltid så måste du se till att ingefäradrycken är redo. Bjud honom drycken. Drick själv. Och natten blir er bästa ... Och du behåller din man för alltid. ... Och han, han behåller dig Malin. Hälsa honom det från griot Ado. Mina råd säger hon kommer hålla många äktenskap säkra. Hm ... Har ingen egen make ännu. Satan. Men ginger kan jag nog fixa. "Får jag det?" "Absolutly, my sister, make the ginger and go and get him ... he can not ever leave you!" I april kommer Ado till mig. Då blir det workshops på Dalkulla Ängalänga o alla kommer veta det mesta om livets magi.


Senegal, dag 10 Vad är ett liv Var sekund en ny en annan. Att behålla hoppet betyder överlevnad. Att fånga glädjen. Sekunden. Inshalla ... Allt om Gud vill. I Serrekunda såg jag så många incidenter. Bilar som for in i varandra. Cyklar som välte. Människor som hjälpte. Bönen. Tron. Allt i den högstes händer. Mannen som nästan blir platt av en skranglig taxi nickar till chauffören och båda vet att deras stund var ej kommen. Den orädda tron. Det urstarka hoppet. Hängivenheten. Vi fyller oss med deklarationer o visar vår barmhärtighet med momsredovisning och skatter. Här ger alla en hungrig vad de kan. Alla gör sitt bästa. Under tröjor o klänningar massor av amuletter. Små skinnpungar fyllda av besvärjelser. Bälte mot våld. Snäcka mot ondska. I hjärtat Gud. Allt du gör med din inre glädje är Gud, sjunger min sångfröken. Allt du måste och vill är Guds väg. Följd den. Men låt bönen gå emellan. Vila i hans namn och hitta din stund på jorden. Den som ber om mer går som förlorare. Endast din väg är dig given. Utanför Marabouns hus står rader av plaststolar. Som en vårdcentral sitter människor i långa rader för att gå in o få råd. Få tecken och tolkning. Maraboun är den kloke, sanningssägaren och förmedlaren av det osagda. Han arbetar ofta nära Imamen och hängivelsen för tecken är lika stark som tron. Man betalar en pytteliten summa. Kliver in i hans kammare. Tv:n på hög volum. Man talar lite. Delar sitt bekymmer. Klok är han. Ser igenom fasad o önskan. Skriver tanke på en liten lapp. Sover på den. Nästa dag går du åter. Får din väg för bot o bättring. Kanske skall du offra socker, tre äpplen eller sex baguetter till sex barn du möt på gatan. Sen sker ting. Antingen si eller så. Men ting bara du förstår utifrån din innersta önskan. Ditt innersta hopp och hjärtats väg blir tydligt. I Baubabträdet, det stora finns små knyten. Någon har offrat. Utanför Mosken sitter de skadade som behöver. Många lämnar sina offer där, till dem. Livet går runt, fortsätter, den enes önskan blir den andres bröd. En vän har skurit av sina dreads. Mot sjukdomen, sa han. Alla vet. Hans stolthet är offrad. Man ber i barmhärtighet. Ger en stilla sekund av sin dag till den som behöver mest just nu. Något gör mig stilla. Mina stöld, blixt, tjuv o banditförsäkringar, mitt larm och mina olycksfallsförsäkringar hemma oroar. Mitt pass hjälper föga mot Malaria.


Men att sitta här nära kvinnan som steker äggen på gatan. I dammet på träbänken odlar ro i mitt kaotiska innansinne. Hon ler. Så går hon. Bönen. Mosken kallar. Jag sitt alltid som i trans när det ropas. Hur kassa högtalare det än är. Övertonerna i mässandet sjunger, vibrerar och svalkar ... Hon ber. Jag stillnar. Fick frikort på sjukhuset hemma efter min långa huvudvärk. Sen fråga apoteket om jag ville ha medlemskort. Jag som aldrig är skrockfull. Aldrig tror på något varken affirmation eller bön fick en sorts stopp i skallen. Frikort på sjukdom.. Medlemskap på apotek. Nä ... Det går inte. Men tack. Betalar hellre mera. Igår delade jag berättelser igen som var så fruktansvärt sorgliga att jag knappt kunde andas. Vet att livet här mellan internet och forntid är som för min mormors mamma vid förra sekelskiftet ... Fick den historia som nog även var min gammelmormor Almas i Landskrona ... Om förlossningen. Fattighuset och borstbindarbordet som hon var tvungen att ha för att inte åka fast på spinnhuset för arma kvinnor. Hon som ej fick mannen hon älskade men vars barn hon födde. Fick den sorgligaste historia jag någonsin hört igår. Den hände nyligen här. Vi grät och jag greps av vanmakt. - Sorry sister, sa min vän, dont you cry. We will trust God will help us. We must trust and a person can not stay sad forever. Vackra liv. Tack för du berättar mig.


Senegal dag 13 Man kan inte skriva det man är med om. Jag kan inte. Heller ej fotografera. Går inte. Lätt trycka på knappen. Men vad visas. Hur berättar jag. Grisen bökar på tippen. Tippen utanför tillståndsmyndighetens palats. Barnen som häller ut skumvattnet. Stilla så det inte forsar. Flödar ur på gatan. Grisen som bökar direkt i tvål och papper. Mannen. Den vackra. I gula skjortan. Långsamma steg. Han går förbi mig. Ser vänligt på mig. Hälsar. Går vidare. En man som bär en portfölj. Nej. Något skimrande. En fot? En tupp? En middag hämtad för att nackas. Lammet. Två lamm. Röda band om halsen. Vet det betyder skydd. Besvärjelse. Rör dem inte. Skyddade av Maraboun. Ingen skulle ens drömma om att ta dem. Taxin. Vi åker fort. Han öppnar handskfacket för att visa legetimation o försäkringspapper och massa inplastade dokument för en av de många kontrollstationerna mellan byarna. Bland papper och dokument ligger en käke, en kolanöt och en liten benbit. Säkerhet tänker jag. Magiska detaljer. Runt ratten ett oljat rep. Knutet på ett speciellt vis. Som en liten ögla. - Is it from the Marabou? - Yes, yes, svarar han o ler. Protection. Sen skrattar han. The African way. Tro och hopp. Man lämnar livet i händerna på Gud, inshalla, men gör sitt yttersta för att besvärja faror via Maraboun. Alla jag känner har midjebälten med amulett. Skinnpung med koranord eller kanske en snäcka mot det onda insydd i håret. Har man den bak på skallen skyddar den från det man själv inte ser. Många har silverringar eller berlocker som små askar fyllda med guldpulver. För att skydda mot sjukdom. Man köper guld i ett litet pappersetui går till smeden som försluter den på visst vis för kraft o styrka. Många bär silverringar eller mässingsringar om armen för att visa när Malaria eller annan febersjukdom härjar med en. Man polerar dem varje dag och när de möknar vet man att kroppen kämpar. Jag går här med mina smutsiga silversmycken o inser att jag sänder ut fel signaler varenda dag. Som mina sandiga, smutsiga fötter. Mina vänner som ber fem gånger om dagen är alltid rena. Sköljer fot hand o ansikte innan närheten till Gud. Jag går o svettas damm med mina märkliga solskydd och myggmedel medan de lyser nya, välstrukna och perfekta varenda dag. Alltid en ny frisyr, en ny dräkt. Går utan att skynda. Rör sig som om de äger gatan, landet, universum. Ler och välkomnar. - I drink coffee, strong, strong coffee. Some medicine and then I sleep for two days, säger min vän Daoda. The Malaria is hard but I usually know when it is my turn and I stop it. Barn dör. Många före fem års ålder. Havande o babys klarar malarian dåligt. Men de som klarar sina första fem år blir starkare. köarar mer och kanske ett helt liv utan för svåra skador trots malaria. Det går fort här. Om man blir sjuk. Den bryter snabbt ned vävnader o ger en sömnighet, yrsel, apati och håglöshet. Som tillfällig besökare gäller det att ha nån som kollar till en. Som vet hur man brukar vara. Lägger man sig ned och bara sover sjuk kan man vakna med svår feber och oförmåga att söka hjälp. Ambulansen kan var omöjlig att få till sig och sjukhuset i byarna saknar hjälp. Har vänner som vänta till ambulansen var fylld av andra innan den skulle köra.


Sen väl framme på hospitalet fanns ej dropp och ingen läkare. Man måste akta sig själv. Sova i nät, äta sina malariamedeciner och ha koll. Leva hel. Våra försäkringar livräddar ingen. Ingen. Sommaren med sina tunga regnperioder och lervägar odlar mygg i hord. Astma och obehagliga influensor bryter ned de mest utsatta. Sår får svårt att läka och knappt några tak klarar hålla hällregnen ute.


Ju mer jag är här desto mer förstår jag att vanmakt leder till hängivelse. Annars klarar man sig inte. Överlevnad är hopp. Sjukdom och fattigdom är inte det farligaste. Det är hopplösheten, apatin o depressionen. Det är den som släcker det sista man han. Inget annat är givet. Gud tar Gud ger. Däremellan sker ditt liv där endast din förmåga att fånga dagen odlar din egen framtid. I himmelen eller på jorden. Vilket som. Att hänge sig till Gud och alla de krafter som kan göra såväl glädje som lidande meningsfullt är själva kraftkällan till din stund. Många av mina Mandinkavänner här bär alla sina babys navelsträngar insydda i en liten skinnpung barnets första två år. För att skydda den lilla. Pungen sys fast med tvinnade läderremmar runt mammans mage och senare ersätts pungen med annat beskydd. Men först bär barnet amuletten runt halsen. Det finns så många symboler. Hela kropparna fulla. Remmar runt handled och, små knyten med innehåll eller små miniatyrflaskor. På namngivningscermonin som sker ganska snart efter födseln blir det stor fest. Redan första dygnet förses flickan med pyttesmå guldörhängen. På dopdagen har hon svart kajal med vackra ögonbryn målade i det lilla ansiktet. Stor fest. Och hela gatan samlas o firar den nya människan. Grytor kokar. Plaststolar i cirkel. Mamman håller hov. Man ger gåvor o hälsar den lilla. Häpen står jag o tittar. Hur kan mamman se så otrött ut. Så vacker och hel. Ser henne gå till arbetet nästa morgon. Lilla knytet på ryggen. Undrar så många saker .... Ado, visar mig hur man lär barnen kissa på kommando. Ett smackande sugljud gör hon. - It is easy you know! You teach them very fast. Everytime they do the weewee, you do the sound, sen gör hon smackkysssugljudet och fortsätter berätta. Barn gråter för tre saker. För de är hungriga. - You check, hunger ... Aha no. They cry because they need some rest. But this you know when. And then they cry because the need to weewee. Make that sound and they will learn. Jag vet. Sett det. Satt på bussen ihopträngd mellan Gambia o Senegal. Höns och säckar, mammor o barn. Män och väskor, kontrollanter o chaffören. Bussen stannade. Mamman med babyn som just lärt sig sitta i hennes knä hölls ut från bussdörren. Hon gjorde smacksugljudet o babyn kissade. Åh ... Det är så mycket med allt här. Allt. Allt. Allt. Tycker om …


Senegal, dag 12 Man kan aldrig veta Om sagorna. De är urgamla. Legender från Mandinkarikets guldålder. Från tiden då det fanns så mycket guld att kvinnors hår rasslade av skimmersmycken för var steg . Man kan aldrig veta. Vad som är tillagt och fråndraget. Jag märker hur jag värjer mig. Hur jag halvlyssnar på det orättfärdiga. Och efterönskar att annat skulle sagts. Hör hur vänner vrider sig i vånda. Men nej, hon måste få revanch, inte kan det sluta så illa. Jo, i liv slutar händelser på alla möjliga sätt. I sagor pågår grymhet som spegel till verkligheten. Kanske bara i vår välredigerade politiskt eller religiöst korrigerade tryckpressartid finns de snygga indiansluten. De kluriga afrikadjuren och de hjälterika europariddarna ... Här kan hjälten lika gärna dö och så är berättelsen slut och man sjunger den sorgligaste sång och tystnar. Jag har varit mycket på Grönland. Levt med jägare och sökt gammelberättelser. Föll för det svulstiga sagorna, de groteska bilderna och kraftfulla dramatiken. Väl där märkre jag att åthävor och berättarspråk är så milt. Så litet. Nästan viskande tyst. De stora arktiska berättelserna jag läst hemma uttalades med lågmät fnitter bland isbergen. Men ju mer jag vistades i norr desto mer lärde jag mig symboliken. Jag paddlade över dråddjupa vatten och kände mig lika liten som människan alltid måste gjort inför de stora naturkrafterna. Visste att väv av legend tillslut blir min stig att färdas genom vansinnesrädslan men att sällan slutet var som jag förväntade: Gott och redigt. Oftast bordust hårt och blodigt. När jag studerade sång i Mongoliet o satt hos musikprofessorn på etnologiska institutionen i Ulan Bator så blev han helt oroad över den svenska sångskatten. - Vad? Sjunger ni om brödet som är slut, osten som möglat? Om brännevin och skogen? Han berättade att ett folk måste ha sina hjältar. Man skulle aldrig besjunga det usla, sa han. Hästen, hjälten, kvinnan och skatterna är där kraften finns. Annat är att dra olyckan över sig. Nu är jag här. I Casamance. Återberättar för er som en spelman tolkar sin grannes låt. Med min själs klanger. Jag skriver som det lyder. Men berättar som jag. Stoppar ofta. Grubblar. Vad sa hon egentligen? Fanns ingen barmhärtighet. Dör alla snälla. Ja. Ibland var det så. Min sångfröken har berättat vissa legender var år vi setts. Jag märker de har ny klang var gång. Ett sidospår. Ett nytt delta. Ado gör som jag. Lyssnar med ögonen. Ser min reaktion och väver vidare. I Marocko är en berättare den som förtäljer lite mer sanning än det finns. Den meningen var avgörande för hela min karriär. Jag slutade som föredragshållare och blev den berättare jag idag är. Fri att lyssna med min själ och ge vidare.


I gammelgrönland skulle den som la till eller drog ifrån dö alla dödars död o få andarnas vrede över sig. Den bäste berättaren var den vars historier ingen hunnit höra slutet på. Sagor lindrade hunger, gav väntan mening, och vävde dag o natt till vår. De skriftlärda, ofta präst o missionärer var de som tecknade ned sagorna. Jag tänker på öronen. Hur hörde han? Man måste för att förmedla historiens innebörd alltid klä berättelsen i ny dräkt. Annars missar man lyssnaren. Som ett språk. Jag hör hur vi förfinar och andligförklarar nordamerikanska urberättelser. Kanske har jag fel. Kanske har alla historier från Amerikas urinvånare snygga slut med andliga budskap. Men jag tror det kan vara vi. Våra öron och vår nutids vilja att det skall bli bra. Måste bli bra. På vårt vis. Tror vi älskar andliga budskap och flätar in dem varän vi kommer. De flesta av oss är så politiskt o andligt nutidskorrekta att vi till och med lyssnar med filter på legender äldre än vi kan ana. På Grönland finns berättelser om det stora djuret som sökte sin väg över isen med svansen... Han som slog vilt kring sig. Man tror att djuret som beskrivs kan vara en mamut o att legenden är äldre än tiden före istiden. Och att mamuten bevarats som väsen i sagorna. Fast utan sitt rätta namn med en svans därfram istället för snabel. Vi är fria att lyssna hur vi vill. Jag som konstnär vilt skapande. Jag smyger in, lyssnar, för ut. Och ingen vet hur jag hörde. Min farfar o alla hans bröder var spelemän. Tänker ofta på de notuppteckningar som finns från Malung. Små anvisningar om stommen till låten. Ett historiskt dokument. Men hur lyssnade notskrivaren? Var han full eller förälskad, sur kanske hungrig. Vilka toner och vilken klang uppfattade han. De där punkterna alla blint följer som en själens farled. Vart bär den? Är skrift och not det sanna?! Farfarbror SkinnarAlbin, vem hörde han låtar bäst? Jag mötte den klurige mannen som följde honom på logdanserna. Då var han en pojk. Nu var han gammal. Hans berättariver var sprudlande glad. Jag liknade min farmor Back-Kari, sa han o sa å att nog kunde han dem alla. Låtarna. Varenda en av brödernas faktiskt. Kanske var hans tolkningar var den som låg närmast Skinnar Albins. Trots tid o glömska. Troligen. Men sen levde han ett liv med romska vänner och snirklande toner från när o fjärran. Hur blev hans dräkt. Hans tal. Hans toner. Och är det viktigt att låta exakt. Nej, inte viktigt. Att inspireras och bära vidare klangen man själv erfar är liv. Inte att härma o kopiera. Inte att förvalta och låsa in. För den dag man tror man är exakt är man det sämsta vittnet. Kulturhistoria och folklivvskildringar är endast möten. Mellan forn och nutid. Mellan dig och mig. Mellan oss och universum. En liten berättelse ... Många tankar ... - Och var det verkligen så ... Att jordemödrarna tog hennes barn? Kanske, kanske inte ... Det kommer vi aldrig få veta …


Senegal, dag 14 Fano, del 2 - Talin-talin, säger barnen till Ado Foune Cissokho min sångfröken. Berätta-berätta! Hon svarar talin-talin. Vi sjunger sången. En av de första jag lärde mig här. På Bambara. Det urgamla språket som ännu talas i Mali. Ados mamma en stor Griotkvinna härstammar från Guinea Conakry där sångspråket alltid är Bambara. Orden mjuka och runda. Bumliga. De ligger i munnen som rytmstavelser. Alla ansiktets övertonsutrymmen öppnas. "Nawå, nawå nawå diiinah - Om fawing fawå fanå diinah -Mundje mung fanå diinah soma ring TALLAWALEEE - munje mong fanå Diiinah!” - Mamma, mamma, ge mig din sjal! - Jag har ingen att ge dig. Jag som är Tarrawale. Den morgonen de bytte min sons pojkhuvud mot en flickas. Sen den dagen har jag inget att svepa dig i.

"Kabiri ka dinke falling kong – DIMOSOLALOMIIII.” - Åh Mamma, orden du säger är sanna. Pojken är förtvivlad.

"AA NAAA WÅLLE KOMMAAA - LA BANNE BE KOOLAH - A WHAM BELUUUMMMAH" Här sjunger vi starkt. Ado lyfter handen och jag brukar bli tåras. - Dagen kommer då sanningen kommer fram blir svår för alla. Den dagen kommer.


Pojken lutar sig mot väggen och ber igen. - Snälla Mamma, svep mig i din sjal.

"Den deee naa fanu dinnnnah - kabiri be luminahh - ah fanå dinnnah!” - Den dagen du födde mig skulle jag svepts i din sjal. Du gav mig livet. Du förde mig hit Mamma snälla svep in mig i din sjal." Vi sitter alltid nära varandra. På hennes bakgård. Den är en meter bred och 25 m lång. Där pickar en höna. Barnen leker. Någon knackar på. "Gong-gong" ropas det utanför porten. Någon säljer fisk, säljer kasettband, säljer borstar, säljer sallad. Vi talar, hälsar o sjunger vidare. Jag lär mig sången o jag sjunger med barnen på framsidan. Sadio Cissokho Ados bror kommer hem. Brodern med den gyllene rösten o koran. Han ser bekymrad ut. Hyschar oss. Tittar strängt på barnen som tystnar. - Sjung inte den sången nu. It is very powerfull säger han och att Ado bara låter barnen sjunga den med henne på kvällen. Vi tystnar. De vet. Barnen vet verkligen. Och nu hinner jag ej skriva fortsättningen. Del tre om de två kvinnorna som födde konungens barn i morgon.


Senegal, dag 15 Ziguinchor, Linjam Senis beautiful mother vid fruktfaten. Den alltid lysande frukten och de alltid skimmerklädda kvinnorna. I var korsning. Myller. Stanna en stund. Vara kvar. Sitta på bänken längs väggen. Seni lagar mat hemma hos Ado min sångfröken. Och hennes mamma hälsar mig var gång där vi tar taxi mot stan. Mitt namn ropas lite överallt. Alla vet. Går man vilse kommer en hand o leder en rätt. Pekar och följer. Självklart hjälpa. - Hello, how is your family? What is your name? Ah Sweden, Zlatan ... How is Sweden? - Tobab, tobab, ropar barnen i kör o vinkar eller kikar med förskräckelse på en. - Vit, vit!!! De minsta barnen som ej sett oss långväga börjar gråta medan de stora trissar upp stämningen med att våga säga något på franska o kanske peta på mig. I taxin trängs man många. Åker som en buss. Betalar en slant o hoppar av. Jag brukar bo i Ados familj på griogården Jalikunda. Men denna resa har jag fotograf Lars Kårholm med mig så vi får ej plats utan bor nere på hotellet i stan. I stan är allt annorlunda. Asfalt och barn som far illa. De sänds hit från grannlandet Guinea Conakry för att bo i stora kollektiv under någon marabous beskydd. Oftast från familjer som inte hittar annan väg än att skicka iväg dem för att få någon sorts liv o koranskolning överhuvudtaget. De måste tigga hela dagarna. I sånger sjungs att man skall hjälpa barnen, ge dem, dela det man har. Samtidigt får jag höra av engagerade europeer som bor här att de ska inte tigga, de ska till skola. - Ge dem inget! Men var finns skolan, taket över huvudet, maten. Famnen? Mina vänner här i familjen ger talibebarnen alltid något. Man ger vad man kan och alltid en fattig en gång om dagen. Man måste. Så säger koranen. Barnen gör mig så ont. Så många. De är så små, snoriga, rädda eller har de klätt rädslan i påstridig attityd. De cirkulerar runt hotellen, torgen och taxistationen. Staten försöker få ordning på talibeerna men det är inte lätt. Barnen har ingenstans att ta vägen. Urgamla sedvänjor och barn ivägsända för överlevnad från grannlandet. För att kanske få skolning o mat.

Talibe betyder lärljunge. Allt jag berättar för er har någon annan sagt till mig. Ibland som svar på mina frågor men lika ofta som del av samtal. Märker det finns lika många svar som möten. Man måste söka och själv välja hur man agerar. - Follow your heart säger Ado lhela tiden. God is in your heart and God know what is best as long as you always do your best. Follow your heart.


Jag tar upp några mynt. Men det räcker inte. Fler händer sträcks fram. Måste gå. Eller måste jag? Jag läser parallellt med färden läser jag Fogelströms skildring från sekelskiftets Sverige: Mödrar o Söner. Läser om de hierarkiska, penalistiska barnhemmet på Kungsholmen. Fostringshemmen. Om smärtan hos ensamstående mödrar som inte kunde sköta sitt barn o samtidigt arbeta. Att behöva gå till arbete för knappt någon lön, att alltid stå i skuld och sen behöva sända iväg sitt barn till en välgörenhetsorganisation eller ordenssällskaps verksamhet som kanske kan bringa ordning o ge skolning. Jag läser om de svenska sekelskiftesmödrarnas löner som var lägre än allas då samhället räkna med att en make fanns där som extraförsörjare. De ensamstående mödrarna slet. Hos oss var det mängder av barn som skulle skolas i hyfs genom straff och ensamhet. Ju mer man slog de "tröga" barnen desto bättre skulle de övriga skärpa sig. Så var det här i Sverige. Jag ser de små pojkarna. Hör att de får stryk när de kommer åter på kvällen utan ris i skålen. Som tur är bor många engagerade i just Ziguinnchor men detta gäller hela världen. Hela, hela världen.


Vi har det så fruktansvärt bra här. Vi har barnomsorg för arbetssökande till och med. Knappt jag kan beskriva vårt land för mina vänner i Senegal. Skillnaden ... och att depression o håglöshet och utbrändhet härjar, trots maten ... taken ... sjukvården? Jag ser de små pojkarna. Deras ögon. Vissa bor hos bra ledare. Andra inte. Ordet snorungar förstår jag nu. Ser deras små, små ansikten. Smutsiga. Så trasiga. Hör de sänts från föräldrar för många år sen. Ingen famn. Det finns många barn på jorden utan hem. Min anmoder hade inte hem heller. Men fick sen en dyrkad fostmor när hon fyllt tre. En famn att växa i. - Vad kan jag göra nu som jag skulle kunna klara med all min kompetens. Vi? Går vidare i sandgränderna i Linjam där stillheten råder trots påvra förhållanden. Brunnarna är rena. Pengar svåra att skaffa men alla har familjer. Den som blir föräldralös flyttar in till någon annan på gatan eller blir tjänsteflicka hos någon som har turen eller talangen att skaffa mer pengar, mer mat eller lite tak. Familjen är allt. Tänker igen på EU. På att det finns så stora berättelser bakom varje båt som kämpat över havet mot Europa. Att få vill lämna detta för bara äventyrslusten och lycksökandet. Att det handlar om sista utvägen. Ingen vill lämna sin mening med livet. Sin familj och kärna, plats på jorden o trygghet. - Hello Malin Sweden!!! Kvinnan med frukten ropar, Senis Mamma, ca va! Vet så många nu. Så många släkttrådar. Så många människor. Så mångas berättelser. Jag är någon där jag går. En del av verkligheten här. Det berör mig. Omtumlar mig. Och gör mig knivskarpt medveten om många ting som handlar om liv och medmänsklighet.


SENEGAL Tredje delen FANO Att berätta är ej att skådespela, inte heller att föra vidare något som en hantlangare. Det är att klä sig i sagors dräkt och nästan bli ett med den. Bereda väg för lyssnaren att kliva ut på o själv våga vara budbäraren. Jag ville berätta slutet på Fano. Men märker hur jag inte vill att slutet skall vara som det lyder. Frågar om flera gånger ifall det verkligen är så som det sägs i sången? Att mamman vars son byttes mot en flicka fick sova bland djuren? Eller att andrahustrun vid rättskipningen förvisades trots att hon hade ett litet barn i famnen. Det var ju trots allt kungens viljetro som drev jordmödrarna att byta de nyfödda så deras konung skulle få det gossebarn han så hett önskade med just sin favorithustru ... trots att hon just fött en flicka. Så funderar jag på de tre jordmödrarna som straffades med döden. Märker hur jag värjer mig ... hur jag försöker modernisera, psykologisera och omdirigera slutet. Inser hur jag är genomsyrad av annan sagogrund o försöker ställa till rätta det bistra slutet bara genom att ställa frågor – som ommjag måste för att klara lyssna. Mina frågor drar ut på historien i det oändliga tills Ado tittar på mig och säger : but Malin, they lived all happily after. The second wife started to love both kids and the first wife, förlät andrehustruns lögnande omkring sonen. Och hon älskade både sitt o bihustruns barn. Märker hur jag skruvar på mig. Känns som min blick tvingar Ado att ge mig ett lugnande slut trots att legenderna här oftast har en helt annan utgång. Ado berättade vidare om den stora festen o hur alla lärde sig att aldrig undanhålla sanningar mer. Det jag minns från då första gången jag hörde Fano för fem år sen, var att kungen överhörde hur den lilla pojken bad sin äkta moder om en saga. Hur kungen såg sin son luta sig mot väggen o be henne svepa honom i sin sjal. Hur konungen vredgad förstått att jordmödrarna bytt förstehustruns son mot andehustruns flicka o hur han lät avrätta jordmödrarna för sitt illdåd. Igen sjunger vi sången om förstehustruns sorgebud, att ingen saga kunde hon ge till den pojke som stals ur hennes armar. "Hur skulle jag kunna berätta dina sagor eller svepa dig i min sjal? Hur skulle jag, förstehustrun till konungen, den ratade, som bär namnet Tarrawalle, ge dig min som tröst när du bytts ut mot bihustruns dotter?” Kungen stängde slutligen in den ljugande andrahustrun med djuren och där fick hon och flickan vara medan pojken o hans rättmätige mamma blev hyllade.


Flickan då? Minns hur jag o min syster ifrågasatte. Flickebarnet hade ju ammats o fostrats av förstehustrun. Klarade hon se sin fosterdotter förvisad? Kom ihåg hur böneutroparen avbröt oss och att vi inte fick fortsättningen då men att vi grubblade hela vägen hem till Sverige. Nu har sagan fått nya trådar. Är längre. Vet ej om det beror på mina frågande ögon eller på att en berättare här även ger lindring. Inte bara visdom. En berättare är ingen skådespelare. Hon ger och får o är inte stagnerad som en film. Ado berättar att andre hustrun förläts och alla älskade varandra. Konung, fruar o barn ... - Visserligare älskade pojken sin mamma lite mer och flickan sin mamma lite innerligare. Men annars var de så otroligt lyckliga så lyckligare fanns ej i den tiden o ingen blev utfryst och utestängd. Tänker att det är med sagoberättare o lyssnare som mellan älskande. Man dansar med ögonen framför sin kärlek, säger de orden som stillar, som lugnar, lockar och behagar. För man vill väl. Famnar med framtidslängtan och hopp av innerlighet. Man berättar för att lära varandra om ens vilja, gräns och önskningar.


Man vill ge en berättelse man trivs i. En bild av livet som det kunde vara o testar dem på sin äskade. Gnistrar blicken så fortsätt man.. Om inte kan man lägga till o ifrån för att skapa bilder o samtycke, mål och fokus. Enheten … lyssnarens o berättarens överenskommelse. Två älskade kan gå vilse i varandras ord tills en snubblar och sanningar skjuter knivar med ordens sanna krafter. Jag klär mig i folks andedräkter. Via sångerna hör jag ord och vändningar jag aldrig skulle komma på att fråga om. Och jag måste begripa för att kunna sjunga o minnas. Via sången får jag den ojusterade legenden ur tidens mage. Inser att sången bär urålderlig sanning medan legenderna är de omklädda dansarnas redskap. De anpassande, lirkande historiedokumenten. Via sångerna drabbas jag av fakta jag inte skulle ens kommit i närheten av som vanlig resenär o absolut inte som journalist. En reporter ställer frågor o får sina svar. Ett mönster färdigt att skräddarsy reportag utifrån. Begripligt och slagkraftigt. Via sångerna kan jag bli stum. Kan inte få ordning på innehållet alls. Måste fråga o fråga o vänta på begriplighet ibland i flera dagar för att komma till ett slut jag inte ens anar hur jag skall trassla mig ur eller vidare. Jag ser alla andra åhörares reaktioner. De är helt annorlunda min mimik. Sången förmedlar bilder vi inte anar. Den urgamla länken till forntiden. Jag kan ej sjunga er Fano så ni förstår med text och krumelurer. Bara säga vad jag förstod. Att inte som folklivsskildrande berättare klarar att berätta rakt upp o ned vad som hände de tu mödrarna utan att ljuga o lägga till. Fick vrida historien många varv och på fb-flottens durk höra era kommentarer för att inse ännu mer av det jag redan anade: att vi ej klarar att lyssna passivt. Vi lyssnar med hopp, empati och framgångsutveckling. Vi vill något mer. Nästan som att vara lyssnare är en viljeakt i sig. En väldigt aktiv viljeakt. Ungefär som att vara älskande i tråna. Man lyssnar med tro, hopp o kärlek på den andres utsagor o försök till berättelser ur sitt liv för att själv kolla om man kan pusslas in i sammanhanget. Att lyssna är kanske att älska ... Vet inte. Funderar på det ikväll. Allena o grubblande. Och undrar vad man egentligen hör under detta livet? Undrar hur mycket som istället är tro och önskan. Hur mycket görande som är förhoppning och vad som är vår väg eller enbart önskningar. Ja, så funderar jag o ritar de gamla legenderna med ord som gör mig till en förmedlare av hopp hur grymma de än är.


Senegal  

Malins berättelser facebooklogg, januari 2013

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you