Perspektiv på platsen

Att bekanta sig med en plats innebär att sätta sig in i vad den har betytt för andra. Här delar vi med oss av tre perspektiv som betytt särskilt mycket för oss när vi ska förstå platsen. Många människor har en relation till Solbacka som elev, granne eller besökare. Alla med sina egna erfarenheter om vad platsen innebär för dem. Gemensamt är en önskan om att dess värden ska tas tillvara, bevaras och utvecklas.

Tiden på skolan

Antagligen finns det lika många minnen från Solbacka läroverk som det funnits elever. Alla har sin bild av den undervisning och det kamratskap som fanns där, liksom tillgången till idrotts- och friluftsliv. Lennart Jarnhammar delar med glädje med sig av sina minnen.

Föga anade Lennart Jarnhammar att de tre år som låg framför honom skulle bli några av de finaste i hans liv och att de skulle forma honom till den han är i dag. Det var sensommaren 1966, mitt i den stora Beatleshysterin. Lennart hade just landat på Arlanda efter en språkresa till England när hans far redan i bilen på väg därifrån berättade att sonen skulle börja gymnasiet på internatskola i Sörmland. Fadern var sedan två år tillbaka skild och hade fått en ny tjänst i Brasilien. En god vän hade tipsat om Solbacka. – På den tiden gjorde man som man blev tillsagd så jag protesterade inte så mycket, men till saken hör också att det av många av innerstadens killar ansågs vara jättehäftigt att gå på Solbacka. Vi stockholmare kallade skolan för ”Backen”, och jag hade läst ett reportage i Bildjournalen om skolan. Där fanns coola elever som hade anammat hela 60-talseran med musik och mode, minns Lennart. Det finns en glädje i hans röst som stannar hela samtalet, och han pratar med värme om sina minnen trots att det från början var lite pirrigt att anlända till Solbacka. Han fick elevnummer 202. En gedigen lista på allt han skulle ha med sig hade skickats hem, tillsammans med instruktioner om att alla kläder måste märkas med den unge mannens elevnummer – vita små tygetiketter med röda siffror. Utöver kläder skulle han också ha med sig skridskor och annan idrottsutrustning. Det skulle snart visa sig att Sol-

backa var en idealisk plats för den som tycker om idrott och friluftsliv. Men det visste inte Lennart då han och hans far satte sig i bilen söndagen före terminsstarten. I stället mindes han reportaget i Bildjournalen och rubriken De är fångar för framtidens skull. – På ett helt bilduppslag stod två killar bakom en stor järngrind med idrottsplatsen bakom sig, Det såg ut som om de var instängda. Jag hade många fjärilar i magen när pappa körde mig till Solbacka. Men det visade sig snabbt att det inte var frågan om en inhägnad. I stället fanns det annat som både Lennart och hans pappa förvånades över, som den enkla standarden på det elevrum som han skulle dela med en skolkamrat. – Det blev en mindre chock, både för pappa och för mig. Vi kom inte från någon lyxtillvaro, men jämfört med det här … Det var ett otroligt påvert rum med linoleumgolv, två Lennart Jarnhammar, kurator 1967–68. enkelsängar och en sliten byrå som jag och min rumskompis skulle dela. Här fanns också ett gemensamt arbetsbord med två trästolar och ett gemensamt handfat med en varmvattenkran och en kallvattenkran. Och allt var så slitet. För Lennarts pappa blev det jobbigt. Han hade aldrig varit helt bekväm med att lämna bort sin son till ett internat, och när han nu såg sig omkring var han osäker på om han gjorde rätt. Men beslutet var redan fattat. – Han önskade mig lycka till och sedan for han. Och han kom inte tillbaka förrän vid studentexamen tre år senare. Lennart, liksom de flesta av hans nya skolkamrater, började omedelbart att fundera på när han kunde åka hem. Han minns den där första kvällen, när de nya eleverna samlades i dagrummet. De slog sig ner på de enkla stolarna som stod uppradade, och en pater – den lärare som också bodde och hade ansvaret på elevhemmet samt skulle se till att eleverna skötte sig – berättade om de ordningsregler som gällde för alla. – Ja, sen fick vi ställa frågor, och alla hade väl samma fråga: När får vi åka hem? Han svarade att det fick vi göra tidigast om fem veckor. Han kunde lika gärna sagt fem år. Suck.

Inte heller senare fick vi åka hem hur som helst, utan bara under bestämda lov och två valfria helger. Alltid med rektors godkännande. Vi skulle bo och leva på skolan, och vi vande oss vid det, men just då, den där första kvällen, var vi i en mindre chock. Jag hade min flickvän i Stockholm, och det gjorde det ännu mer plågsamt att behöva vänta fem långa veckor.

Hemfärd eller ej, kontakten med familjen skulle hållas. Varje vecka skulle alla elever skriva brev hem. Breven lämnades in till respektive pater som bockade av att de lämnat in sina brev, frankerade dem och postade dem.

Lennart gick på Solbacka under åren 1966–1969. Under den tiden var skolan också som störst. Här bodde och studerade drygt 360 internatelever och ett 30-tal externelever. Solbacka erbjöd både 5-årig realskola och 3–4-årigt gymnasium med inriktning samhälle eller naturvetenskap. 1967, när Lennart gick i andra ring, började också de första flickorna på Solbacka. Det första året var de 15, och bodde på ett eget elevhem, året efter blev de något fler. Sistaårseleverna hade eget rum, med motiveringen att de nu skulle koncentrera sig på sina studier. Fram till dess delade de rum två och två.

Lennart pratar mycket om vänskap och den gemenskap som uppstår när man tillbringar inte bara skoltimmarna utan också all fritid tillsammans. Hans årskull fick en stark sammanhållning, och många tidigare skolkamrater håller fortfarande kontakt. – När jag kom till Solbacka var det som att jag fick en helt ny familj. Jag hade haft det mycket jobbigt hemma, och äntligen slapp jag tänka på mina föräldrars skilsmässa, utan här fick jag som en ny start. Han gör en kort paus, funderar och säger sedan: – Det är lustigt … Första tiden kunde vi inte åka hem på fem veckor. Sista terminen hade vi inte lust att åka hem överhuvudtaget. Min kompis Kaj Sjunnesson och jag var alltid, alltid tillsammans under hela tredje året och resten av vårt liv. Fram tills han nyligen gick bort pratade vi i telefon varje dag. Det var en fantastisk vänskap. Jag saknar honom varje dag.

Den sociala delen var en viktig del av internatskolorna, liksom kamratfostran. På Solbacka fanns ett elevråd, som valdes av eleverna. Elevrådet ansvarade för ordningen på skolan utanför lektionstid. Att välja elevråd var en process som tog ett par veckor i början av varje hösttermin. Namnen på de valbara eleverna för varje årskull skrevs upp på en stor griffeltavla i skolans stora aula. De valbara måste ha gått på skolan under minst ett år. Sedan diskuterade alla i tur och ordning varje person, om han var lämplig eller ej. När 10–15 namn valts ut var det dags för eleverna att rösta i demokratisk ordning. Rektor och lärare la sig aldrig i denna procedur. Realskolan hade två representanter, och i gymnasiet fanns två representanter för varje årskull. Därutöver valdes två kuratorer som ansvariga för elevrådet. – Det var en otrolig prestige att bli invald i elevrådet, men jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna vara med. Jag var faktiskt ganska tystlåten under mitt för-

Elevrådet 1967–68.

sta läsår på skolan, men när jag började i andra ring … Jag glömmer aldrig när jag fick frågan om jag kunde acceptera rollen som kurator under följande läsår. Det blev så stort för mig att jag ensam gick ut i skogen och satte mig på en sten och grät en kort stund. Känslorna bara kom. Jag tror att det är grunden till min kärlek till Solbacka, att jag fick det ansvarsfulla uppdraget att sköta elevrådet, att det blev mitt arbete under ett helt läsår.

Varje måltid var det de bägge kuratorernas och övriga elevrådsrepresentanters ansvar dels att hålla ordning i mässen, dels att läsa upp en mängd meddelande som kommit in från rektor, lärare, elever och andra på skolan. – Lunchen och middagen fungerade som vår kommunikationskanal, då alla var samlade, det var nästan som ett dåtidens internet, säger Lennart och skrattar. – Men jag insåg också att jag behövde sätta mig i respekt direkt. Om någon bråkade eller om någon slängde mat i stället för att äta upp kunde jag skicka ut honom. Varje gång det hände tystnade hela mässen. Tänk 375 killar som tvärtystnar. Men det var en roll vi kuratorer hade, det var viktigt att vi styrde för att det skulle vara lugn och ro under måltiderna. Det förstod också de flesta. Speciellt minns han hur han hade ansvaret för att pojkarna skulle se propra ut. En regel var att man skulle vara välklippt, och det var kuratorerna som beslutade vilka som behövde klippas. – Alla ville se ut som The Beatles på den tiden. Någon gång i månaden gick jag runt på lunchen och bestämde vem som behövdes klippas. Under ett par kvällar kom frisören från Gnesta och klippte de killar som fanns på listan. Jag kan inte minnas att någon protesterade högljutt. Det var en del av skolans vardag.

Själv hade han en liknande frisyr som beatlarna, och Lennart bedyrar att det aldrig handlade om att alla på skolan skulle snaggas. Mycket var tillåtet, både när det gällde frisyr och mode. Den blå skolkavajen med emblem skulle visserligen bäras, tillsammans med grå byxor, svarta strumpor och svarta skor, varje söndagsmiddag och när de var på utflykt som representanter för skolan, till exempel gemensamma idrotts- och teaterbesök. – Man skulle väl egentligen bära den officiella skolklädseln även när man åkte hem med tåg till och från skolan, men det kan jag väl inte säga att så många brydde sig om. Inte jag i alla fall. Men på de större loven kollades vår klädsel. Övrig tid fick vi klä oss som vi ville, och det var framför allt det amerikanska collegemodet som dominerade. Slitna Levi’s-jeans, loafers och Bognerjacka. Jag har fortfarande kvar min jacka, den är fantastiskt varm och skön. År 1965 kostade den 375 kronor på NK. Det var mycket pengar på sin tid.

Lennart återkommer flera gånger till den fantastiska naturen runt Solbacka. Här fanns alla förutsättningar både för den som ville idrotta och den som bara ville vara ute och njuta av den sörmländska naturen. Här fanns tillgång till egen slalombacke, hockeyrink, stor idrotts- och fotbollsplan. Men också en mängd fritidsaktiviteter, allt från skytte, gymnastik och basket

Frukost i mässen 1966 med Fredrik von Matern, Rutger Lindahl, Einar Dahlin och Christer Persson.

till sång, matlagning och schack. Skolan hade även en stor betydelse för hela Gryts socknen. Solbacka gav inte enbart arbetstillfällen för lärare och husmödrar, utan också för vaktmästare, städerskor och en stor köks- och serveringspersonal. På skolan fanns också en sjukstuga med en heltidsanställd sjuksköterska, liksom en väl fungerande brandkår med egen brandbil. Ett tjugotal elever tränades som brandmän. Brandkåren var en trygghet inte enbart för skolan, utan också för hela bygden. Lennart liknar Solbacka vid ett eget litet samhälle, och kanske var det just det som gjorde att han trivdes så bra. – Rollen som kurator gav mig självförtroende och självkänsla, och det var en fin tid. Men de senaste åren har det varit plågsamt att se hur Solbacka stått övergivet och vandaliserat. Ofta har jag undrat hur det har var möjligt att låta den här stora anläggningen ligga för fäfot. Men nu känner jag att det kanske ändå finns lite framtidshopp.

Lennart radar upp idel härliga minnen från sin tid på Solbacka. Men faktum är att det kunde ha blivit en mycket kortare tid för honom på skolan. Efter bara ett år utomlands flyttade nämligen Lennarts far hem igen, och då ville han att sonen skulle återvända till Stockholm. – Men då, för första gången tror jag, stod jag på mig och krävde att jag skulle fortsätta resten av gymnasietiden. Och så blev det. Långt senare frågade pappa lite bekymrat om det hade varit fel av honom att sätta mig på Solbacka, men jag svarade honom att han inte skulle oroa sig mer över det. För åren på Solbacka blev nog de bästa i mitt liv.

Mottagare av årliga priset Idrottssköldarna: Hans Åke Wängö och Hans Parneus. Sista ring, klass 3b, med magister Martin Österdahl i trappan vid Forum 1969. Martin Gerentz nedanför slalombacken på Mistelns is 1968.

I kiosken med kuratorerna Gustaf Nobel och Tomas Stenberg, 1969–70.

Idrottens betydelse

Idrotten var en viktig del av Solbackas miljö. Här fick eleverna möjlighet att prova många olika sporter. Per-Magnus Ihse, som gick på skolan 1958–68 – han är den elev som har gått där flest år – berättar om idrottslivet på skolan.

Per-Magnus Ihse framför elevhemmet Hammarskog. ”Förutsättningarna för att idrotta på Solbacka var superba, helt underbara. Jag kom dit redan som tolvåring och hade inte spelat så mycket fotboll tidigare, men min gymnastiklärare peppade mig och redan när jag var fjorton kom jag med i stora skollaget. Senare började jag spela i Malmköpings IF som spelade i division 3.

Jag var också med i skollaget i basket, och vi var rätt bra. Vi spelade i en seniorserie mot bland andra Eskilstuna och Katrineholm. Jag var faktiskt på väg in i juniorlandslaget i basket, men det blev inget eftersom jag strax före var med i Solbackamästerskapen där jag skulle hoppa stillastående höjd, och då föll jag och bröt armen.

Många av oss tränade friidrott. Jag hoppade 3,80 meter i stavhopp, men jag minns inte om det var med bambustav eller med den stålstav som blev modern ungefär då. Jag sprang också 400 meter och 1 500 meter och tävlade i distriktsmästerskapen.

Det roliga med att Solbacka satsade på idrotten var att vi fick komma ut och resa. Men inte bara genom tävlingar, utan på sportlovet var vi med lärarna uppe i Fjällnäs. Vi gick på långtur och åkte slalom. Det fanns en slalombacke på Solbacka, så vi hade kunnat öva innan. Faktiskt var det då jag blev kär för första gången, vi träffade ju andra skolor när vi var där, och den här flickan och jag höll kontakten länge även om det inte direkt blev något. Särskilt i fotboll och basket hade skolan riktigt bra lag. Skollaget bestod av de bästa, oavsett årskurs. Många av oss fortsatte att idrotta även när de slutat skolan, och många blev väldigt duktiga. Varje år delade läroverket ut pris till bästa kamrat och idrottsman och jag fick priset två gånger.

Mycket kretsade kring idrotten, och de som inte tyckte att det var kul med sport hade kanske inte lika roligt på fritiden. De var väl ute i skogen och tjuvrökte i stället. Men vi hade också andra aktiviteter, som biovisning och spex, och spexet har jag fortsatt med. För några år sedan satte jag upp en revy.

Men framför allt idrotten på Solbacka har gett mig otroligt mycket. Den har bidragit till att jag träffat så många vänner, och det la skolan grunden till. En sund själ i en sund kropp, var skolans motto, och det tycker jag är väldigt bra.”

Per-Magnus Ihse tar emot pokalen av dåvarande kronprins Carl Gustaf efter segern i privatläroverkens cup efter vinst mot Sigtuna Humanistiska skolan. Foto: Sven-Erik Sjöberg/TT

Idrott och integration

Idrotten på Solbacka och i Stjärnhov har också tillfört andra värden till socknen. Under den tid som fastigheten tjänade som flyktingförläggning blev de boende ett fint tillskott till idrottsklubben Stjärnhovs IK.

Vad händer med en plats när dess 500 invånare på väldigt kort tid ökar till 700 personer? När de 200 nya dessutom behöver lära känna ett nytt land och bosätta sig på en plats som ur integrationssynpunkt inte är den mest ideala, med avsaknad av goda kommunikationer och kontakt med tätorten? När de inte bara behöver lära sig ett nytt språk utan också att hitta ut i den svenska naturen och skapa sig en ny tillvaro? Det som hände i Gryts socken när Solbacka år 2015 blev flyktingförläggning och 200 asylsökande flyttade in där är så nära ett skolboksexempel som man kan komma. – Jag tror att en viktig del av framgången var att alla var så positiva och nyfikna och hjälpte till med vad de kunde. Kyrkan och flera föreningar och privatpersoner var inblandade, och inom idrottsföreningen sa vi direkt att vi skulle bjuda in de nyanlända till våra aktiviteter, säger Kerstin Andersson. Kerstin är född och uppvuxen i Stjärnhov, lämnade tillfälligt orten för studier till lärare, men sedan hon därefter återvände har hon blivit kvar. Här är hon också ordförande för Stjärnhovs Idrottsklubb som har runt 450 medlemmar och som varje sommar lär 160 barn att simma. – Det är klart att det var svårt att sia om hur det skulle bli. Vi visste inte alls vad vi kunde vänta oss, för vi hade ingen erfarenhet av nyanlända, men de nya grannarna var alla så otroligt hjälpsamma och trevliga, konstaterar Kerstin. Men visst fanns det en viss oro och undran i början, som så

Kerstin Andersson. ofta när något är nytt. Kunde de fortsätta att springa i spåret runt Solbacka? Vad skulle hända med bygden? Skulle den bli segregerad? Oron visade sig vara obefogad. Idrottsföreningen ordnade gemensamma springtillfällen i motionsspåret och fick snart kontakt med en av de asylsökande som blev deras kontaktperson. Snart åkte de upp till Solbacka och ropade att ”nu är det träning”. – Vi sa att om inte vi kan komma ut i världen så får världen komma till oss, och det var så kul att träna gemensamt. Tidigare hade vi ungefär tio tränings- och gympapass i veckan men nu fick vi utöka dem, och för första gången någonsin hade vi fler män än kvinnor på passen. Vi ordnade också gemensamma vandringar på Sörmlandsleden och särskilda cykeldagar, berättar Kerstin. Många av de nyanlända hade aldrig tidigare sett snö, än mindre åkt längdskidor, men det hindrade inte idrottsföreningen. De lånade vi ihop termokläder från snart när varje hushåll i Stjärnhov, och de ordnade fram längdskidor till dem som ville prova att åka i spår och backar runt Solbacka. – Det gav mersmak, så vi hyrde en buss och åkte till Romme för att åka utför. Det var så uppskattat, och än i dag pratar några av dem som bodde på Solbacka om våra skidresor.

Skidor lånades och köptes så att de nyanlända kunde prova att åka för första gången.

Kerstins beskrivning av hur bygden gick samman för att välkomna flyktingar är visserligen ett bra exempel på hur bra integration kan och borde gå till. Men leendet i hennes röst när hon berättar påminner också om den andra sidan, att det inte handlar om att den ena parten bara stöttar och ger, utan lika mycket om att de också får något fint tillbaka, något som man kanske inte alltid kan sätta ord på. Kerstin menar att det var ett viktigt utbyte för alla. – Det blev så roligt och tacksamt att göra saker tillsammans, och det gav massor till oss. För idrottsklubben blev det verkligen ett lyft.

Vid sidan av det herrfotbollslag som redan fanns kunde de nu också starta ett lag som bestod av boende på Solbacka och som spelade inomhus under vintern. Flera av dem började sedan i föreningens herrlag. – Solbacka formade dessutom ett eget herrlag när vi hade vår årliga cup, och de återvänder än i dag med ett lag till Stjärnhovsdagen, berättar Kerstin.

Ett gissel på en liten ort är annars att det kan vara svårt att samla tillräckligt många personer för att få ihop ett helt lag, framför allt gäller det verksamhet för barn och ungdomar där seriespel utgår från ungdomarnas ålder, och om man inte är tillräckligt många i en årskull blir det svårt. Stjärnhovs IK har sitt sätt att hantera det. – Vi satsar på att ha en bred verksamhet, och vi har väldigt kort startsträcka från idé till förverkligande. Om någon är sugen på att spela pingis brukar det gå rätt fort att hitta fler som vill göra det, vi springer och vi cyklar tillsammans. Men det gäller inte bara idrottsföreningen, här går alla samman. Vi har ett byalag, en hembygdsförening och en kyrka som alla är aktiva och dit människor är välkomna, och de tog också ett stort ansvar i flyktingmottagandet tillsammans med flera privata initiativ.

Asylboendet är sedan flera år nedlagt, men flera av de flyktingar som kom hit och hade Solbacka som sitt första hem i Sverige har blivit kvar på orten. Ett fint bemötandet, liksom den vackra miljön och gemenskapen har antagligen spelat in. – Stjärnhov är min vardag, och då är det lätt att bli hemmablind. Men ibland tittar jag mig omkring och tänker att det är en så fin plats. Det märks särskilt när nya människor flyttar hit och pratar om allt det vackra, att det är mycket som vi tar för självklart. Vi har många fina sjöar och vi har fantastiska stigar i skogen att både springa och cykla på, säger Kerstin.

Hennes egna minnen från Solbacka är framför allt idrottsrelaterade – bortsett från bubbelpoolen och solariet som en gång i tiden inhystes i källaren och dit hon smög sig med kompisarna. Men helst tänker hon tillbaka på den där första gången som hennes fotbollslag fick möjlighet att spela på Solbackas plan, känslan när just hon gjorde mål på matchens första frispark. Hon minns när idrottshallen byggdes, hur damlaget nu fick möjlighet att träna inomhus på vintern och hur ett läger på hemmaplan kunde förvandlas till något festligt tack vare Solbackas miljö. Hon pratar om det fina hopptornet som är av trä och att hon hoppas att elljusspåret snart kan rustas upp. – Jag hoppas att det kommer att finnas plats på Solbacka även för oss som bor i Stjärnhov, att vi kan ha ett samspel. Vi

Solbackas eget lag på en av de första matcherna.

tipsar gärna om aktiviteter och lånar ut kanoter. Och tänk om det kommer nya Solbackabor som är intresserade av att vara aktiva i vår förening. De kanske tycker om att åka långfärdsskridskor, eller kan mycket om odling och växter som de vill lära oss andra. Det finns massor av möjligheter här.

Foto: Solbacka Integrationscentrums bildbank.

Lugnet nära staden

Sjöar, beteshagar och skogar. Vidsträckta, öppna fält och bördig jord. Gryts socken är som en tavla det inte går att se sig mätt på. Ett andningshål tillräckligt långt från storstaden för att stressen ska sjunka. Samtidigt tillräckligt nära stadsbruset för att drömmen inte ska stanna vid en utopi.

Det är sannolikt ingen slump att så många godsherrar för länge sedan valde att slå sig ner i Sörmland, rekreation och friluftsliv fick de på köpet. I dag har människor åter börjat söka sig alltmer utanför storstaden, kanske för att hitta tillbaka till det enkla livet men samtidigt ha en hög livskvalitet. – Det är någonting här som gör att jag trivs väldigt bra, ett fantastiskt landskap med sjöar och grönska. Det konstaterar Erik Brandberg. Hans familj driver genom sina bolag de två större anläggningar som är Solbackas närmsta grannar: Mötesplatsen Grytsbergs säteri samt Högtorps gård. Högtorp rymmer såväl åkermark som bostäder och ett träningscenter för travhästar. Nio av närliggande golfbanans arton hål är placerade på ägorna, resterande nio på Solbackas mark. Här har familjen verkat sedan 20 år, då Eriks far tog över Högtorps gård. För några år sedan förvärvades också Grytsbergs säteri som på 1700-talet var ett skattebefriat privilegium för adeln, rättigheter som år 1810 togs bort i hela Sverige. I stället kom säteriet att i hundra år drivas som lantbruksfastighet, ända tills den förra ägaren en dag insåg hur trevligt det skulle vara att erbjuda bröllop i den gamla ladugården. Och så har det fortsatt. – Lars var en man som alla här i trakten kände till, och han la grunden till dagens verksamhet på Grytsberg, genom att upplåta den gamla ladugården för bröllop och Grytsbergs övriga hus för övernattning. Han var involverad i alla

moment, från att vara hovmästare och att kratta grusgångar till att köra brudpar från kyrkan och välja vin till gästerna … och han kände nog alla här i socknen, berättar Erik. Redan då var upplevelsen i samklang med platsen viktig, och det är något som Eriks familj har fortsatt att sträva efter, att de två faktorerna tillsammans ska bidra till att skapa en upplevelse som man minns för resten av livet och att en varsamt hållen miljö också ska bidra till att göra tillvaron lite bättre. – Kanske är det en plats du besöker och något du gör för första och enda gången i livet. Då krävs det att maten, miljön och umgänget ger dig något extra. Men också att det väcker känslor och känns meningsfullt för dig att vara just där. Det kan vara ett bröllop, men det finns också många andra sociala stunder som stämmer in på det, säger Erik. Visst går det att få fantastiska upplevelser hemma i sitt Erik Brandberg. eget kvarter. Storstadsbor har ofta nöjen runt knuten, och i många tätorter är det inte heller långt till större grönområden. Men kanske finns det också ett viktigt värde i att ha en viss restid för att nå fram till platsen, en timme eller två kan vara vad som behövs för att lämna stress och vardag bakom sig, en nedvarvning som kanske slår till på riktigt först när det gröna landskapet och sjöarna tar vid. Sörmland erbjuder en plats för de viktiga stunderna i livet. Här blir man inte bara närvarande, utan också härvarande, när man rent geografiskt är avskild från annat som kan pocka på uppmärksamhet, samtidigt som man har stor närhet till dem man vill tillbringa tid med. – Visst finns det ett värde i avståndet, men det är också så nära till Stockholm att det går att åka hit över dagen, för ett möte, en golfrunda eller en stund i naturen. Oavsett syfte med besöket tänker jag att det ska kännas så viktigt att åka hit att man verkligen vill lägga tid och energi på det. Men i hjärtat av Sörmland finns inte bara moderna möten med anor från godsägartiden. Landskapet bär också spår från tiden långt innan säterier, gårdar och Solbacka tog plats i det, och att förvalta fastigheter här förpliktigar också.

– En kilometer från Grytsberg ligger en gammal ruin från en fornborg som har åtskilliga år på nacken. Det är väl mest ett stenröse, men det ger ändå en känsla av att det för länge sedan fanns människor som trivdes här, och Gryts kyrka med anor från 1100-talet ligger på den allra vackraste platsen, som verkligen valdes ut som en viktig samlingsplats. Det är faktiskt något visst med att få förvalta det arv som finns här. Vår uppgift är att ge platsen och byggnaderna fortsatt liv, men vi behöver också förvalta det vi har med historien i åtanke, säger Erik.

Men, förklarar han, här finns också en annan viktig sida att ha med sig. Även en äldre byggnad måste ha en funktion både för att ge besökare den där extra upplevelsen och för att det rent ekonomiskt ska vara rimligt att underhålla byggnaden. – Det finns en dröm om den oinredda ladan, som en historisk länk, en orörd byggnad som ska väcka tankar om hur det var förr. Men man får inte glömma att fastigheten inte bara behöver vara miljömässigt hållbar, utan också både ekonomiskt och socialt hållbar, för att den ska stå kvar och användas. För oss innebär det att renovera i tidlös stil, med främst klassiska material som trä, tegel och plåt, men samtidigt uppfylla krav på ventilation, tillgänglighet, brandskydd, energieffektivitet och miljö. Vi producerar till exempel årligen nästan 100 000 kilowattimmar med solceller på Grytsbergs tak. En snabb kik på grannen Solbacka bekräftar den tesen. En byggnad som bär på en brokig historia har den senaste tiden stått kvar på sin plats, men utan att någon riktigt vetat hur den skulle användas. Men det blir det ändring på nu. – Det känns utmärkt att Solbackas arv nu kan förvaltas i fin samklang med Grytsberg och Högtorp. Solbacka har en hundra år gammal historia, men en mer modern arkitektur än till exempel Grytsberg så jag tror att vi kommer att komplettera varandra. Solbacka är en plats med stora sociala värden och som många har fått ta del av. Dessutom innebär det större miljömässiga värden, när nya ägaren kan ta ett helhetsgrepp om till exempel vatten och avlopp, säger Erik.

Vad händer då med en plats om den växer och utvecklas fort, om Solbacka nu skulle locka ännu fler att besöka bygden? Erik tror inte att det är något problem. – Skolan var ju en verksamhet som var ganska exploaterad och rymde många människor här samtidigt. Nu blir det en något annan målgrupp, men det finns gott om plats i hela socknen. Och i Sörmland finns ju allt det som människor vill ha. Från skärgård till insjö, från vilt till betande kor, från närliggande storstad till lantbruksgårdar. Och här finns en rik flora, både täta granskogar och ekbackar.

Foto: Grytsbergs säteri