SÄLSAFARI I KUSTBANDET

Exotisk sälsafari i kustbandet

Upplev den vackra naturen, doften från havet och chansen att se dessa fantastiska djur i dess naturliga miljö.

Text: SYLVIA ASKLÖF FORTELL Foto: ALEXANDER HALL

Det är i mitten av juli. Luften är ljummen, vinden bär fukt med sig från havet. I Bergkvara hamn passerar bilar på väg till och från Dalskärs camping, den prisbelönta pärlan lite i utkanten av samhället. I havsbandet ligger Garpen med sin välkända profil – en svart bläckteckning mot det grafitgrå havet. Vi ska på sälsafari och jag är tacksam för molnen som kommer rullande över himlen, eftersom jag har glömt att ta solskyddsfaktor med mig.

Vi är ett tiotal personer som ska titta på knubbsälarna som finns här utanför. Vi packar ner oss i båten med väskor fulla av kläder, mat, kikare, mössor. Vid våra fötter står en hink med sill – eller är vi norr om gränsen för när det ska kallas strömming? Jag vet inte. På väg ut i farleden passerar vi kobbar och skär bevuxna av ene och frodig grönska. Dessa platser bebos av mås och skarv, trut och tärnor, vars skri stiger mot himlen.

Dunket av båten och vinden i håret är i sig en känsla av frihet. Jag ser inte säl på ett bra tag, tror nästan att det inte ska bli något av det. Men när vi lägger oss vid boj en bit ut, finns de plötsligt där, överallt. Jag får ivrigt fram min kikare. Som grå stenar ligger de på de släta kobbarna, många, många. Unga och gamla. Jag har aldrig sett sälar i det vilda förr. Det är som i ett naturprogram, det känns som om jag kikar på sjölejon på någon exotisk ö i Patagonien.

Skepparen delar ut information om sälen och dess liv. Idag är det egentligen för blåsigt för att det ska vara optimalt, säger han. Knubbsälen föredrar egentligen lugnt vatten och soliga dagar. Men här ligger de ändå, och sträcker ut sig på klipporna.

Så åker hinken med sill (eller är det strömming?) fram. En efter en åker de

”Plötsligt dyker de upp. Det är kutar som är nyfikna, säger skepparen.”

blänkande varelserna i vattnet, så vi kan få möjlighet att se en eller annan säl på närmare håll. Det dröjer ett tag. Men plötsligt dyker de upp. Det är kutar som är nyfikna, säger skepparen. Vuxna sälar gör aldrig så här, kommer fram till båten. Men vi får se stora, svarta ögon. Hundlika dyker de upp ovanför vattenytan, betraktar oss ett kort tag, för att sedan dyka ner i djupet för att leta efter godiset som vi kastat ut. Sällskapet fotograferar ivrigt och kastar utrop mellan sig: ”här är en!” Och ”titta vad nära den är!”

Det är Garpens vänner som ser till att sälsafarin kan bli av. Med deras ideella krafter kan människor, varje dag, komma ut på riktig safari. Vilken ynnest, kommer jag på mig själv med att tänka, att man kan uppleva det här.

Vi fikar. Alla slukar ivrigt sina bullar och sitt kaffe. Det smakar bra på sjön. När vi styr tillbaka mot hamnen har solen börjat bryta igenom molnen och glittret över havet kommer åter, så som det varit under morgonens timmar. Doften av tång och hav rullar emot oss och vi ser ett tältande sällskap packa ihop sina saker för att, liksom vi, ta sig inåt land. Det är högsommar, och när vi kliver i land tackar vi och säger hej, hej till varandra.

Så som man gör när man har upplevt något märkvärdigt tillsammans. ●