Page 1


Tove Jansson

Schildts & Sรถderstrรถms


isbn 978-951-52-3329-5 © Tove Jansson (text & bild) 1976 Schildts & Söderströms, Helsingfors 2014 Omslag Sanna Mander Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2014 www.sets.fi


Sommarboken

förord 7 Badmorgon 15 Månsken 19 Spökskogen 21 Gagelhönan 27 Berenice 33 Hagen 43 Leka Venedig  47 Stiltje 53 Katten 59 Grottan 65 Landsvägen 71 Midsommar 75 Tältet 83 Grannen 89 Schlafrocken 99 Den stora plastkorven  107 Skurkbåten 117 Visiten 123 Metmaskar och andra  131 Sophias storm  139 Den farliga dagen  149 I augusti  155


Förord Mark Levengood Ett sportlov fick jag följa med Jussi och hans pappa till deras skidstuga i östra Finland. Med på resan var också pappans nya bystiga flickvän, medan Jussis betydligt magrare mamma stannade hemma i den lilla inrökta lägenheten där hon hamnat sedan skilsmässan. Att ett gift par gick skilda vägar var inte så vanligt i Gäddviken. Jussis pappa förklarade det havererade äktenskapet med att han och frun vuxit ifrån varandra, medan Jussis mamma menade att den nya flickvännen var en bidragande orsak. Nu följde mamman Jussi och mig till parkeringen bakom matbutiken, gav oss några sista förmaningar och försvann i god tid för att slippa se sin före detta man. Hon tillbringade sedan sportlovet med att försöka röka ihjäl sig i den lilla tvåan. Jag kände redan i bilen att detta inte skulle bli en rolig resa. Jussis pappa hade en tydlig ambition att svetsa ihop en ny familj och lättaste sättet var att visa vem som inte hörde till. När vi kom fram till stugan, efter sju timmar i bil, hade han fortfarande inte tagit reda på vad jag hette utan kallade mig »du där». Små familjer kan vara rätt avskyvärda för den som inte ingår, och en vecka är en lång tid i en ful stuga i östra Finland. Pappans försök att bygga familj var inte så framgångsrikt, eftersom såväl Jussi som flickvännen var djupt skeptiska till varandra, och ju mer motstånd de bjöd, desto högre 7


byggde pappan muren kring sin motsträviga familj. Jag ville egentligen inte vara innanför murarna med Jussis familj. Och samtidigt – jag ville inte vara utanför, liksom ingen, någonsin, vill känna sig utanför. De var som en kropp, jag en influensabakterie. Dagarna gick och pappan lärde sig fortfarande inte vad jag hette. Så småningom slutade även Jussi använda mitt namn. De bemötte mig med suckar (om brasan jag byggt inte genast flammade upp i ett inferno av eld), med himlande ögon (om jag hade problem med skidbindningen), med halvkvävda fnitter (om jag ramlade i backen, vilket jag sällan gjorde). Att den där framtunga flickvännen var som en kossa på skidor låtsades ingen av dem om, nej, tvärtom sprang pappan fram och bedyrade att hon var duktig, vilket var en lögn så fet att Guds änglar grät i sin himmel. Till all lycka bröt Mamma Mu benet i skidbacken den fjärde dagen, skidorna bands hastigt fast vid takräcket och vi åkte brådstörtande hem med flickvännen utsträckt och jämrande i baksätet. När vi var nästan framme brast repet kring packningen på taket, och en efter en matades skidorna ner i trafiken bakom oss. Varenda skida, utom mina två, bröts sönder. Jag satt där i framsätet jag delade med Jussi, och för första gången på länge log jag. Och i mitt hjärta visste jag att denna vecka med en familj hade gjort mig till en sämre människa. Hela denna trista episod kommer tillbaka när jag nu åter läser Sommarboken. I denna novellroman från 1972 utforskar Tove Jansson en familj som bor på en ö. Till denna ö är ingen utifrån välkommen. Den som, de tydliga tecknen till trots, inkräktar på familjen bemöts av artigt ointresse och vänlig frostighet. Farmor 8


säger det rakt ut: »Vi är folk som bor på en ö och alla som kommer hit kan hålla sig borta». Den enda som passerar nålsögat är Eriksson, och även han benämns lite avmätt enbart med efternamn. »Familjen hade en vän som aldrig kom för nära och det var Eriksson». De tre medlemmarna i familjen är inte onda, och inte goda heller. De är människor, och Tove Jansson låter dem vara människor. Stundtals är de mycket ensamma, andra gånger finns det ögonblick av gemenskap, framför allt mellan farmor och Sophia. Sommarboken utspelar sig på sommaren. Inte nyss lidna sommar, eller sommaren före den, nej, inte någon speciell sommar alls. Men Sommaren. Årstiden vi längtar till under hela resten av året, den som är ändlöst lång och alltför kort, och som innehåller en massa små besvärligheter som vi väljer att glömma hela hösten, långa vintern och den vår som alltid är kallare och senare än vi minns den som. Tove Jansson känner till varje nyans av sommaren, och hon redovisar dem alla. Det står ingen sol spikad över hennes sommarhimmel. Väderleken skiftar, det är beaufort hit och dit, och väderleksrapporten på radio. Varje skiftning av vind är intressant och en riktig storm är, som alltid hos Tove Jansson, orsak till dyster och förväntansfull upphetsning. Men även sommarens minsta detaljer bjuder på dramatik: i Sommarboken berättas att mossa är det känsligaste som finns. »Man stiger där en gång, och mossan reser sig vid regn, den andra gången reser den sig inte. Den tredje gången man går över mossan är den död». Och precis som när jag var ung och läste boken nickar jag instämmande och tänker »Just så är det!» Sanningen är att jag inte har en aning, nu som då. Vad vet jag om mossa, vad vet jag om små öar? Ingenting! Och ändå 9


tar jag helt okritiskt till mig Toves iakttagelse, eftersom jag inte kan värja mig mot Sommarboken. Jag vill in, fast jag vid det här laget vet att andras familjer för alltid förblir slutna för mig. Ändå är det annorlunda nu, mot första gången jag läste boken. Då var jag tonåring, och tänkte att mamman (som är helt frånvarande i boken) troligen dött i sjukdom. Pappan var, liksom alla våra pappor, i bästa fall fysiskt närvarande och ändå inte där, medan farmor blev den stora hjälten. Hennes karga klarhet, hennes starka närvaro och hennes absoluta tvärsäkerhet stod som en klar fyr i det grumliga ljus som omgav min bild av vuxenhet. Nu, som väldigt vuxen, tycker jag mest att farmodern är jobbig. Maken till beskäftig människa får man väl leta efter. Och, tänker jag, kanske mamman tog livet av sig för att hon helt enkelt inte stod ut med sin svärmor. Där jag förr såg samförstånd och själars gemenskap mellan den unga Sophia och farmodern, ser jag nu hur svårt de har att nå varandra, och hur lite den gamla kvinnan gör för att hjälpa den moderlösa Sophia (pappan är fortfarande saligen frånvarande, antingen arbetar han försjunken i sina papper eller också lägger han nät). Så läsningen blir en annan, när jag som vuxen återvänder till Sommarboken. Men samtidigt tycker jag lika mycket om den som tidigare, kanske ännu mera. Ett tecken på Tove Janssons storhet som författare är just att hon inte väjer för det komplexa, för det motstridiga och mångbottnade som bor i alla människor. Farmodern är underbar och outhärdlig, på det att vi alla är underbara och outhärdliga. Sophia söker, hon njuter, hon förfasas och skriker, hon blir upprörd och glad, hon är omåttligt svartsjuk och betraktar allt utanför den innersta familjekretsen med ohöljd misstänksamhet. 10


Hon är ett underbarn och en jävla unge. Tove Jansson hjälper mig att försona mig med Jussi och hans pappa. I Sommarboken blottlägger hon varsamt det vi egentligen vet men kanske inte låtit växa till en medveten tanke: det är alltid svårt att leva i familj. Svårt för gamla fruar och nya flickvänner, svårt för pappor och för barn. Svårt, men stundtals väldigt fint. Nämnde jag att Tove Jansson är en stor författare? Låt mig tydliggöra detta genom att plocka in ännu en Jussi i detta förord: En av de snyggaste öppningsmeningarna i den finländska litteraturen står Väinö Linna för: »I begynnelsen var kärret, gräftan och Jussi». Jag vet inte vad en gräfta är, men blir omåttligt imponerad över det direkta anslaget. Väinö Linna står i den finländska litteraturen som ett monument hugget i litterär granit, och det är liksom underförstått att han, likt sin Jussi, under slit och stön gräftade fram sina romaner. Linnas böcker är fantastiska för att Väinö var en hårt arbetande begåvad författare. Bilden av Sommarbokens författare är en helt annan. Tove Jansson framstår i den kollektiva tanken som en sagotant, som med ett blitt leende sitter på sin lilla ö och snällt svarar på alla brev som beundrare runtom på jorden sänder. Kring henne står som en virvelvind av filifjonkor och småskrutt som Tove emellanåt förstrött plockar ner i sina böcker. I hennes prosa är allt lätt och självklart, texten andas lugnt och avskalat, som om en flyktig tanke liksom råkat fastna på sidan. Janssons böcker är underbara för att Tove var en underbar människa. Väinö flåsar, Tove dansar. 11


Även jag har dansat, i min ungdom, klassisk balett. Det gick inte alls bra. Även om jag var stark och hoppade högt så saknade jag motorik, och allt tog en ända med förskräckelse när jag till tonerna av Tjajkovskij sparkade pianistens axel ur led. Vi pojkar förväntades studsa och lyfta och bära fåniga trikåer. Flickorna skulle sväva, de skulle virvla, stå på tåspetsarna och hult leende upphäva tyngdlagar. Jag har än i dag en enorm respekt för ballerinornas arbete, för jag vet vilket ändlöst slit det är. Varje dag, varje år kämpar de stenhårt för att sedan, en liten stund, stå på scenen och vara magiska. Och när den sista Spanska Dansen (som de alltid lyckas pilla in i handlingen på ett mycket sökt sätt) avslutats, och när den sista svanen gracefullt vaggat ner i ett träsk mycket olikt Väinö Linnas, då sjunker ballerinan ner i en nigning, och över hennes leende läppar svävar ett uttryck som alldeles tydligt betyder »Ah, det var inte alls svårt». Men – det var svårt. Vägen till magin gjorde ont, det var slitsamt, tidsödande och svettigt. Alla som hört en ballerina svära i kulisserna vet hur svavel luktar. Tove Jansson är en litteraturens ballerina. Hon svävar fram över sina sidor. Där Väinö stånkar stenar med sin gräfta låter Tove granitblock snurra på sitt utsträckta pekfinger, och i förbifarten skjuter hon med tåspetsen upp dörren till en Janssonsk värld som vi alla vill vara en del av. Men när vi hänförda applåderar och kastar rosor upp på scenen, låt då åtminstone några av blommorna vid hennes fötter hylla allt det hårda arbete som ligger bakom magin. Sommarboken visar att Tove Jansson är en författare av världsformat. Om veckan med Jussis familj gjorde mig till en sämre människa, så blir jag kanske inte en bättre av att läsa denna bok. Men texten skänker mig en djupare förståelse för hur en familj fungerar, och förståelse är alltid början till läkning och försoning. Och då … tja, lite bättre blir jag väl i alla fall. 12


Sommarboken2014 bladderex  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you