Page 1


Schildts & Sรถderstrรถms


Första delen i serien Legenden om ögonstenen

© Karin Erlandsson 2017 Omslag: Sami Saramäki Schildts & Söderströms, Helsingfors Tryckt hos Nord Print, Helsingfors 2018 ISBN 978-951-52-4656-1 litteratur.sets.fi


Till barnen.

De som finns,

de som nästan fanns,

och de som nügon längtar efter.


Spådomen

S

pådamen håller min hand i ett stadigt grepp, hennes händer är nariga, som om hennes hud vill skära genom min hud, men det är katten jag ser på. Katten

sitter på spådamens axel och ser på mig utan att blinka.

Den har klarblå ögon och vit päls och ser inte ut som de

andra katterna som springer lösa mellan marknadsstånden. Kattens ögon är blå som havet.

Jag sliter blicken från katten och ser på spådamen. Hon

väntar, hon är van vid att katten är det första folk märker.

Jag kom till den södra regionen igår kväll. Tåget var

försenat och tillsammans med en grupp försäljare beslöt

jag mig för att gå den sista sträckan. De andra var på väg till marknaden med sina varor, de bar på stora säckar med leksaker, bröd och halmarbeten. Jag hade bara min ränsel i läder, den jag alltid reser med.

– Du, sa en stor man som drog en kärra med yxor och

knivar. Gå i mitten så kan vi skydda dig om något händer.

Jag sa inte emot. Jag vet att jag med min långa fläta och

rutiga skjorta ser flickaktig ut. 7


Vi gick i en lång karavan längs tågrälsen. Vetesviolen,

de höga vita blommor som landskapet är känt för, vajade

längs dikesrenen. De doftade starkt och jag rev av en näve blommor att tugga på.

Smaken var som alltid fantastisk. Om jag ska vara helt

ärlig, och det ska jag väl eftersom jag bara har en chans att berätta den här historien, är blommorna en av orsakerna till att jag alltid återkommer. Blommorna och havet.

I skymningen var karavanen framme vid torget, månen

steg upp över hustaken och utan ett ord splittrades den långa raden av människor.

Kanske är det därför jag gillar att resa. Man delar en

stund med andra människor utan att någonsin behöva möta dem igen.

Jag letade upp rummet med balkongen mot stranden.

Pappa och jag sov i samma rum innan han lämnade mig, nu när han är borta har jag tagit över.

Den tandlösa kvinnan satt utanför på sin stol och

sträckte fram handen när jag kom. Det var inte för att hälsa, i den här delen av landet rör man inte vid varandra, och jag lade silvermynten i hennes hand. Jag somnade nästan omedelbart.

Att sova bredvid havet är både lugnande och uppröran-

de. Vågornas rytm mot stranden är sövande, men ljudet

är också en uppmaning. Då man är sömnlös i den södra

regionen räknar man inte får, man räknar vågor som slår mot stranden.

8


Jag vred mig i sängen och tänkte på djupet och att jag

borde vara där. Då jag sover går jag miste om hundratals, kanske tusentals pärlor.

Jag begav mig till marknadsplatsen så fort jag vaknade,

näven vetesviol jag ätit kvällen innan höll mig fortfarande mätt. Jag måste hitta Marko, han väntar på mig.

Spådamen står framför mig utan att jag ser varifrån

hon kommer och hon tar tag om min hand innan jag hinner hindra henne.

Katten vrider på huvudet samtidigt som kvinnan, de

ser båda på mig med huvudet på sned och nästan omärkligt skakar först katten, sen kvinnan på huvudet. – Du kommer att drabbas, säger kvinnan.

Hon har en klar röst som hörs över köpslåendet på

marknadsplatsen.

Katten rynkar på sin nos som om jag luktar illa och jag

försöker dra åt mig min hand.

– Du kommer att drabbas av en …

Hon hejdar sig och ser på katten som långsamt för hu-

vudet upp och ner.

– Det är något du kommer att längta efter, det är något

du ska ha … något stort.

Jag vill hyscha åt henne, hon behöver inte skrika, men

jag säger inget och hon fortsätter.

– Det ska driva dig långt bort och kanske hem igen.

Kanske någon helt annanstans. 9


Hon släpper min hand. Katten hoppar ner från hennes

axel och de tränger sig förbi mig på den smala trottoaren. – Vänta, ropar jag efter dem. När ska jag drabbas?

Kvinnan stannar men vänder sig inte om. Katten fort-

sätter gå och det är svansen jag ser på medan jag pratar. – Är det min tur nu?

Kvinnan har så hög röst att jag hör hennes svar trots att

hon inte ser på mig.

– Det vet man aldrig.

Lika plötsligt som hon dök upp försvinner hon. Jag

gnider handen mot benet för att få bort den stickande känslan.

Människor som passerar knuffar till mig, jag rätar på

mig och ser mot havet. Jag måste komma ihåg varför jag är här.

I samma stund ser jag Marko som står i utkanten av

marknadsplatsen. Han ler inte, det gör han nästan aldrig, men han nickar långsamt då jag närmar mig. Det är länge sedan vi setts och utan ett ord hjälps vi åt att knuffa båten i vattnet.

10


På havet

M

arko styr rakt ut mot havet. Idag är det mörkblått,

det skiftar färg som himlen och de vita moln­tussarna speglar sig i ytan. Jag sitter längst fram i fören och

ser på våg­skummet. Vattnet är klart men så här nära land finns inga pärlor kvar, de är plockade för länge sedan.

Båten är en vanlig fiskebåt, en sådan som alla använder

i den här delen av landet. Det turkosa seglet är lappat på flera ställen men Marko är säker. På samma sätt som jag

kan skogen i mina hemtrakter, varje bergknalle och varje stig, känner han till havet.

Bara fingertopparna nuddar rodret, ändå styr han bå-

ten mjukt runt stenar och grund innan vi kommer ut på öppet hav.

När vi passerar hamnpiren ser jag flera andra båtar på

väg åt samma håll som vi. Det är en vacker dag och ingen pärlfiskare kan stanna på land när vi vet vad som finns i djupen. Ingen båt syns före vår, jag är först, som alltid.

Många av pärlfiskarna har precis som jag anlänt för

säsongens skull. De har lämnat sina hem för en kort tid 11


i den södra regionen. I båtarna finns pärlfiskare från de

östra bergs­regionerna och de västra jordbruksregionerna. Jag är den enda från mina trakter, de i norr.

Jag vill inte tänka på den norra regionen. Mina hem-

trakter har gröna skogar och en himmel som ligger så

lågt att den ser ut att hänga i grantopparna, men norr har aldrig känts som hemma.

Istället tänker jag på spådamen och hennes katt. Inte

förrän nu inser jag att katten hade samma färg på ögonen som seglet som sträcks ovanför mitt huvud.

Jag vet vad jag vill ha, jag har alltid vetat vad jag vill ha.

Men spådomen innebär något annat, något jag både längtat efter att ska hända och fruktat. Jag måste vara redo.

Mina tankar blir avbrutna av Marko som harklar sig.

Han nickar mot en korg som står lutad mot masten.

Marko har en fru med rött hår och märkvärdigt korta

ben. Hon når mig bara till brösthöjd, och jag är inte särskilt lång. Efter varje avslutad säsong blir jag bjuden hem

till Markos familj. Deras fem barn springer runt bordet

medan frun står vid spisen och rör i grytan med tomat,

fänkål och musslor. Det är så jag brukar minnas henne när jag inte får tillräckligt med mat under de kalla nät-

terna i bergskedjorna i öster, eller törstar under de heta dagarna på fälten i väster.

Det enda som kan slå hennes musselgryta är hennes

smörgåsar. Brödet är bakat på ett mjöl gjort av torkad 12


vetes­viol, och tillsammans med kryddorna hon plockat i sin trädgård blir smaken så stark att det knappt behövs något pålägg.

Ändå vet jag att det i korgen finns smörgåsar med alla

slags tillbehör: torkad pilgrimsmussla, rökt lax, honungsströmming och störägg.

Marko ser på mig då jag viker undan den vita linnedu-

ken och drar in dofterna. Jag vet att han berättar allt för sin fru ikväll, hennes belöning är att veta hur glad jag blir. Jag vecklar upp smörpappret och tar en stor tugga.

Munnen fylls genast med smaken av gravad ål och inlagd gurka och jag blundar medan jag äter. Smakerna får mig att minnas varje gång jag och Marko gett oss ut på det

här sättet, det första året var jag bara ett barn. Då satt pappa bredvid mig, han pekade på seglet och pratade om

vindstyrka och fyrarnas kännetecken. När vi skulle äta lät han alltid mig välja smörgås först.

Marko insåg tidigt att jag visste vad jag gjorde, han

förstod att man inte får den slags skada jag har om man inte har lång erfarenhet av att vistas under ytan. Han hade sett mig dyka med min pappa.

Jag vecklar upp nästa smörgåspaket och känner sma-

ken av pepparrot och ostron. Min favorit. När jag öppnar

ögonen har Marko ankrat. Han har ögonen fästa på en punkt långt borta vid horisonten och nickar långsamt, som om hans huvud gungar i takt med båtens rörelser. 13


Det är ytterligare en sak som är bra med Marko, han

vet när han ska se på mig och när han ska låta bli.

Utrustningen har legat ihoprullad sen senaste säsong

och dykarhuvan är stel av saltvatten, jag får räta ut den

innan jag kan trä den över huvudet. Tyget är lätt mot mina axlar och jag drar in den instängda lukten av tång och gummi.

Dykarhuvan är det dyrbaraste föremål jag äger, det är

svårt att komma över en så välgjord som min. De bästa dykar­huvorna tillverkas av drottningens hantverkare, materialet är tunt och lägger sig tätt kring huden, ändå

kan man andas som vanligt. Fönstret framför ögonen är så klart att man glömmer att det finns.

Pappa sa aldrig hur han kom över den, en dag tog han

bara fram huvan ur ränseln och gav den till mig.

Marko drar fram trälådan under sätet. Vi vet båda att

lådan blir fylld med pärlor innan dagen är över.

Jag är den skickligaste pärlfiskaren i hela landet. Det

säger jag inte för att skryta, utan för att det är sant. Innan dagen är slut blir lådan fylld med röda, blå och gula pärlor, medan de andra fiskarna får återvända hem med halvfulla lådor.

Eftersom mina pärlor har de starkaste färgerna, de som

gör sig vackrast i halsband, i kronor och i ringar, är det också jag som får de högsta priserna på torget ikväll.

14


Jag sätter mig på relingen med ryggen mot havet och

låter mig ramla baklänges.

Jag sjunker som en sten innan jag vänder mig om och

tar några kraftiga tag med benen för att komma längre och längre ner mot bottnen.

15


I djupet

O

m någon frågar varför jag är den bästa pärl­ fiskaren, är svaret det här:

Jag är bäst för att jag vill ha pärlorna själv.

De andra ser pärlorna som kor man kan sälja på mark-

naden eller ull som kan bli kläder, som något som gör en rik eller åtminstone hjälper en skaffa mat på bordet. Jag är ute efter pärlorna.

Inte för min egen skull, givetvis inte. Som alla andra

säljer jag pärlorna till uppköparna från huvudstaden, men innan dess är de mina, bara mina. Jag ser pärlans färg

spegla sig i vattnet och känner den starka pärlemorn mot min hand.

Pärlfiskare har ingen nytta av pärlor, de används av fol-

ket kring drottningens hov. Vi sparar på sin höjd någon enstaka pärla som bytesvara för framtiden. Det är vår roll att hitta pärlorna, och drottningens uppgift att använda dem. Men innan dess tänker jag på dem som mina.

Medan jag sjunker i det turkosblå vattnet känner jag

värmen som sprider sig i bröstet. Snart är jag där, snart är 16


jag hos pärlorna. Fiskarna noterar mig inte, för dem är jag bara en sten som kastats i djupet.

Pärlorna får havsbottnen att se ut som en regnbåge. De

vita pärlorna plockar upp färger från de andra pärlorna

och kan skifta i tusen nyanser. De vita pärlorna är mina favoriter, men de röda ger bäst betalt.

Under vinterhalvåret får ingen fiska pärlor. Drottning-

en har bestämt att pärlorna måste få tid att växa och bli fler. På hösten när jag för sista gången stiger upp ur vattnet svider det i mig, och det slutar inte svida förrän jag gör sommarens första dykning.

Det gör ingenting att vi pärlfiskare inte behåller pär-

lorna själva, att de fraktas till huvudstaden och blir delar

av damernas smycken och gatuinfattningar längs drottningens allé.

Den stund jag hittar pärlorna är de mina, det räcker.

Det sägs att drottningens allé är två mil och att hon

istället för kullerstenar har låtit lägga pärlor längs vägen. Det måste vara en otrolig syn, men ändå, tänker jag när

jag når bottnen, kan drottningens allé aldrig mäta sig med havsbottnen i den södra regionen.

Vart jag än ser finns pärlor. Några har sjunkit ner i san-

den, andra ligger ovanpå varandra och en del ligger ensamma på kuddar av sjögräs och alger.

Jag plockar upp en stor grön pärla som ligger rakt fram-

för mig. Pärlan är lika stor som min handflata och känns 17


precis som den ska: hal yta och hård som sten. Inget kan krossa en pärla.

Värmen i bröstet sprider sig till mina ben och min arm,

jag är hemma, det är här jag ska vara. I havet, under ytan. Jag behöver inte ta många steg på bottnen för att plocka

ränseln full med pärlor. När den inte går att stänga, sparkar jag mig upp till ytan.

Marko ser bubblorna och har lådan klar vid reling-

en. Jag slänger upp ränseln och ser mig omkring medan Marko tömmer pärlorna i lådan.

Fler båtar har ankrat i närheten men alla är på behörigt

avstånd. Vi respekterar varandras revir och håller våra

bästa platser hemliga, precis som vi i norr håller tyst om de bästa platserna där man hittar svamp.

Efter bara ett par dykningar är lådan nästan full. Jag

nickar åt Marko att jag ska göra ett sista dyk, griper tag i ränseln och sjunker neråt.

På ett rev med blå alger har jag sett flera röda pärlor.

Just den här nyansen av rött är ovanlig och jag vet att jag kan få ett bra pris för dem.

Jag sparkar några kraftiga tag med benen, men när jag

sträcker fram handen märker jag en skugga ovanför mig.

De ljusgröna algerna har blivit svarta och de röda pärlor-

na har fått en mörkare nyans. Jag stelnar till, för jag vet genast vad det är.

Roshajen har fått sitt namn för att nosen liknar en 18


hopknycklad ros. Mitt bland kronbladen finns munnen med de vassa tänderna, som rostaggar. De kan slita av en

kroppsdel på några sekunder. Jag vet, för det var en roshaj som tog min arm.

Jag var elva år och hade under många år följt med min

pappa på hans resor. Redan vid den tiden stod det klart att jag var en begåvad dykare och pappa lämnade mig allt oftare ensam i vattnet medan han dök en bit därifrån.

Jag var bara elva år, så jag kan knappast klandras för att

inte ha varit uppmärksam. Jag var upptagen av pärlornas

olika färger och såg inte hajen förrän den skrynkliga nosen knuffade till min axel. Roshajar har gula ögon och vitt

skinn. Andra hajar hugger bara då någon bråkar med dem, de är lika rädda för människorna som människorna är för dem. Men roshajen attackerar, de ser pärlorna som sina.

En stund såg vi varandra i ögonen, hajen som snart skul-

le sätta tänderna i mig och jag. Den blinkade inte och de gula ögonen såg ut som pärlor av den där bärnstensfärgade nyansen som är så vanlig att man får betalt per dussinet.

Nosen öppnades långsamt, kronbladen vecklade ut sig

men den hade ingen brådska. Den visste att jag inte kunde simma undan, både hajen och jag visste att den var den snabbare av oss två.

Så simmade roshajen ännu närmare. Jag såg de spetsi-

ga tänderna i gapet innan den stängde munnen. Den här gången hade den min arm mellan sina tänder. 19


Vattnet färgades rött och jag kände hur jag sjönk. Jag

minns inget mer, bara rosen som slog ut kronbladen i det röda vattnet.

Jo, en sak till minns jag: hur jag låg på durken i båten

och såg upp mot himlen, och att solen som gick ner såg ut som hajens gula ögon.

– Riv ner seglen, ropade pappa. Vi måste stoppa blöd-

ningen.

Och jag tänkte att det måste ha hänt något allvarligt

eftersom pappa offrade seglen. De var dyra, vi hade dykt tre somrar för att ha råd med dem.

Den här gången, under säsongens första dykning då

alla pärlor fortfarande är oplockade, är det precis likadant som då. Roshajen som cirklar ovanför mig har kommit nära medan jag koncentrerat mig på pärlorna.

Skuggan ovanför mig ligger stilla i vattnet och jag

behöver inte se uppåt för att veta hur nära den är. Jag

simmar långsamt bakåt så att revet kommer mellan mig och hajen.

Den svarta skuggan rör sig mot mig och jag ser den

hopskrynklade nosen öppna sig.

20

Pärlfiskaren nyutgåva – blädderex  

Pärlfiskaren – Karin Erlandsson

Pärlfiskaren nyutgåva – blädderex  

Pärlfiskaren – Karin Erlandsson