Pappan och havet

Pappan satt hela eftermiddagen och vaktade den svarta fläcken. Han rev upp mossan på ett stort stycke runt omkring den. Han ville inte komma in till middagen. Han ville vara sårad.

Tror du han stannar där hela natten? frågade Mumintrollet.

Det kan nog hända, sa mamman.

Om man är arg så är man arg, konstaterade Lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket. Men han är arg på fel sätt, han blåser inte ut nånting, han drar i sig.

Kära barn, sa mamma. Pappa vet nog själv.

Det tror jag inte, sa Lilla My uppriktigt. Han vet inte alls. Vet ni?

Inte riktigt, medgav mamman.

Pappan körde ner nosen i mossan och kände den sura lukten av rök. Jorden var inte ens varm längre. Han tömde pipan i hålet och blåste på gnistorna. De glödde ett tag och slocknade. Pappan stampade till det olycksaliga stället och gick långsamt nedåt trädgården för att titta i glaskulan.

Skymningen hade växt fram ur marken som den brukade och samlat sig inne under träden. Kring glaskulan var det lite ljusare. Där låg den och speglade hela trädgården, vacker på sin pelare av sjöskum. Den var pap­pans, absolut hans egen, hans egen magiska kula av lysande blått glas som var trädgårdens och dalens medelpunkt och, varför 13