Page 1


När det rÜda dammet lagt sig


Boken har utgivits med stöd av Fili/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. © Annika Sandlund 2014 Schildts & Söderströms Helsingfors Omslag och inlaga Pia Lehtinen Omslagsfoton Annika Sandlund Tryckt hos Nord Print Ab, Helsingfors 2014 ISBN 978-951-52-3228-1


INNEHÅLL

Till Afrika ..................................................................................6 Jag introduceras till verkligheten ....................................... 13 Vårt etiopiska palats ............................................................ 21 Victoria Victory .................................................................... 31 Att föda barn i Addis ............................................................ 45 På gränsen till Somalia ......................................................... 59 En vanlig arbetsdag .............................................................. 67 Det moderna caféet .............................................................. 77 Anonymitet ........................................................................... 87 Alla vill bort .......................................................................... 97 Det exotiska i Etiopien ...................................................... 107 “Han är vit!” ........................................................................ 123 Sara från Afar ...................................................................... 129 Den rätta frågan ................................................................. 141 Meskel ................................................................................. 147 Sexton veckor i Finland ..................................................... 155 Vardagsjäkt och familjeliv ................................................. 161 Begravningen ...................................................................... 171 Nadia från gränstrakten .................................................... 179 Trädgårdsmästaren, hunden och barnsköterskan .......... 195 Mitt etiopiska fönster ........................................................ 203


TILL AFRIKA

Planet cirklar långsamt över staden och piloten släcker ljusen inne i flygkabinen. Jag stirrar ut i mörkret och ser bergen avteckna sig i en halvcirkel runt landningsbanan. Nere i dalen och upp mot bergen glimmar tak av korrugerad plåt som fiskfjäll belysta med en ficklampa. Vi är så nära marken att vi ser ljuskäglorna från enstaka bilar som kör förbi. Lamporna kring landningsbanan kastar ett visst ljus över landskapet och jag anstränger mig för att urskilja omgivningen. Utöver konturerna av bergen som omger landningsbanan ser jag oformliga, låga skuggor från de hus som antagligen utgör Addis Abeba. Brunt och grått och … ljusrött kanske? Landskapet är kalt. Inga träd, inget hav. Inget grönt och blått som när man närmar sig Finland. Från luften sett verkar Addis Abeba inte vara någon vacker stad och för första gången slår det mig att det kanske inte är så klokt att flytta till ett helt främmande ställe. Det är den tredje januari år 2006, och vi närmar oss Etiopien med 500, 400, 300 kilometers hastighet. Datorskärmen ovanför våra säten visar kilometrar och minuter. Om sju minuter kommer vi att landa i ett land där vi ska bo de närmaste fyra åren. Jag har aldrig varit i Etiopien förr. Jag har ingen aning om vad som väntar. Jag flyttar lite på det sovande barnet i min famn, men min arm har redan domnat. Freja är femton månader gammal och trots att 7


hon är rätt så liten är det inte helt lätt att ha henne i famnen under de nio timmar det tar att flyga till Etiopien. Vi krånglar oss ut ur planet, med blöjor och mjölkflaskor i en blå ryggsäck, som också innehåller en dator och extra kläder. Kappsäckarna är fyllda till brädden. Arbetsfördelningen när vi packar hemma hos oss går ut på att jag slänger ner kläder i kappsäcken tills den inte längre syns under allt bråte och sedan lämnar jag den röriga högen åt Philip som är ingenjör till utbildningen och alltid lyckas vika ihop kläderna i nätta små fyrkanter och få allt att rymmas medan jag rusar ut och köper någon liten grej som vi absolut måste ha med oss. När Philip somnat låser jag upp kappsäcken och smyger in det där lilla extra, vanligtvis ytterligare ett par svenska pocketböcker och två paket Pantteri-lakritsknappar. Sedan sätter jag mig på kappsäcken för att den ska gå att stänga. Så här i början av vårt äktenskap har Philip ännu inte kommit på varför kappsäckarna väger mera på morgonen på flygfältet än de gjorde kvällen innan. En timme senare står jag med allt vårt bagage plus en sovande Freja i ankomsthallen i Addis Abeba. Golvet är av vit marmor, det är kallt och så rent att man kan spegla sig i det. Långa lysrör hänger i taket och allt ser modernt och välorganiserat ut, även om ankomsthallen verkar vara i minsta laget för att vara på en flygplats i en huvudstad. Mitt i hallen finns en bardisk och en liten inhägnad som möjligen ska bli ett café. Lika öde gapar en lång rad med bord och stolar längs ena väggen, antagligen borde hotellfolk och turistguider vara där. Bland de personer som borde vara här saknar vi alldeles speciellt någon från hotellet. De har lovat skicka en man och en minibuss för att hämta oss. Ankomsthallen är fullständigt övergiven och öde, till och med toaletterna under de blåa skyltarna är låsta. Men så är det förstås mitt i natten. Visumproceduren påminner oss om att Etiopien har ett kommunistiskt förflutet. Tre olika köer, små oläsbara lappar som personalen skriver ut, en gammal skrivmaskin som har huvudrollen, 8


inga datorer, ingenting modernt. Vi skickas vidare från kö till kö med våra lappar som vi visar upp i luckorna. Har man inte jämna pengar i dollar får man vänta tills banken öppnar klockan nio. Nu är klockan tre på natten. Med undantag av en svensk familj som kommit till Addis för att adoptera sitt andra etiopiska barn, är vi de enda vita som köar för visum. Jag krånglar ner Freja i barnvagnen och sätter mig mitt på golvet med en kappsäck under mig som skydd mot golvets kyla. Det har ännu inte börjat ljusna. Vi prövar våra mobiltelefoner. De fungerar inte. Det finns mynttelefoner i ankomsthallen, men de fungerar bara med etiopiska mynt. Som inte går att få tag på utanför Etiopien, eftersom landet har valutakontroll och birren är inte en valuta som man får föra ut ur landet. Man kan också välja att ge vilken sedel som helst, så länge dess värde överstiger 20 dollar. Utanför glasdörrarna finns beväpnade vakter och en stor och tom parkeringsplats. Inga bussar, inga taxibilar. Det lär vara ungefär femton kilometer till hotellet. Jag överväger för en sekund att gå till fots genom en mörklagd afrikansk storstad mitt i natten. En av orsakerna till att vi valde Etiopien var trots allt att det sägs vara säkrare än Nairobi. Val och val förresten, som med det mesta som verkligen förändrar livet, var det nog slumpen som avgjorde. Slumpen och den form av intuition som gör att man i sista minuten köper den där flygbiljetten, skriver ihop avskedsansökan eller låter bli att springa efter bussen. Ett impulsivt beslut som det undermedvetna har gått och grubblat på i veckor, ibland månader. Addis Abeba. Det lät bra på något sätt. Jag är gravid i fjärde månaden och känner mig vrålhungrig och spyfärdig samtidigt, en känsla som man bara har när man väntar barn. – Det verkar ju i alla fall vara ett rätt så säkert land, säger Philip som kommit tillbaka från ytterligare en fruktlös rekognosceringstur. 9


Med det menar han att jag spritt ut mig för mycket och någon lätt skulle kunna norpa en av våra väskor utan att jag märkte det. Det är säkert sant, men jag har min ryggsäck på ryggen och Freja i famnen och som det känns just i det ögonblicket, kan någon annan gärna få befria mig från resten av vår packning. Jag reser mig ändå med en suck och går fram till städaren, som förutom vi och vakterna är den enda kvar i ankomsthallen. Jag tar fram min utskrivna bokningsbekräftelse där hotellets namn, adress och telefonnummer står prydligt skrivna. Jag visar lappen för städaren. Han tittar på lappen, vänder den upp och ner, och ser sedan medlidsamt på mig. Efter en stunds ömsesidigt begrundande tar han ett fast grepp om min arm och leder mig till en av de beväpnade vakterna. De tittar båda på pappret och samtalar lågt. Sedan ger vakten mig två slantar, mina första etiopiska mynt. Städaren leder mig till en lång rad blåa mynttelefoner som står uppradade längst med en vägg och pekar på vad jag senare förstår är den enda fungerande mynttelefonen i ankomsthallen. Jag ringer hotellet och de lovar skicka en bil. – Bra fixat, säger Philip. Frågade du inte varför inte bilen är här? Jag skakar på huvudet och sätter mig ner på kappsäcken igen. Klaga kan vi göra när vi väl är framme. Dessutom känner jag att jag inte gärna kan spy nu, inte när toaletterna fortfarande är låsta och det är städaren som räddat oss från att tillbringa natten i den kalla ankomsthallen. Så jag koncentrerar mig på att andas djupt och trycka ner illamåendet från halsen till magen. Bilen anländer. Chauffören ignorerar de beväpnade vakterna vid glasdörrarna. Det duggregnar och jag huttrar till. Jag hade väntat mig att det skulle vara varmt i Afrika. Natten är svart och tusentals stjärnor lyser klart på himlen. De djupa hålen i den asfalterade vägen är fyllda med vatten och bildar svarta små sjöar som bilens hjul med jämna mellanrum plumsar ner i. Var10


je gång bilens underrede träffar asfalten går det en stöt genom min kropp och spyorna åker upp och ner i halsen. Mellan filerna, mitt på körbanan, finns det gräs och jag blir varse att där det finns gräs i Addis, där finns det getter. Bruna och svarta och grå. De lyfter sina huvuden och tittar nyfiket på oss när vi åker förbi dem. På båda sidor om vägen finns låga hus som sträcker sig i alla riktningar. Stenhus omringade av låga murar skymtar bakom rucklen av korrugerad plåt som ligger tätt intill vägen. Vi passerar något som ser ut som en begravningsplats, sedan en stor vit kyrka. En åsna dyker upp framför bilen och chauffören gör en elegant parering där han till fullo utnyttjar alla filer, inklusive de två på andra sidan gräset som går i motsatt riktning. Getterna rusar åt alla håll. Närmare centrum försvinner de små husen och ersätts av trötta höghus som lyckas med konststycket att se förfallna ut trots att bara konturernas syns i mörkret. Något i arkitekturen – de breda bulevarderna och de omålade, otillgängliga och frånstötande husen – påminner mig om förorterna i Moskva. Jag tänker för mig själv att det kunde ha varit bra att kolla upp Addis lite noggrannare innan jag skickade in ansökan. Det är klart att vi har gjort lite research – vilket inom FN-världen betyder att vi mejlat alla som vi vet har jobbat i Etiopien, vi har kollat faktasidan om landet på CIA:s webbplats, köpt turistguiden och läst de flesta böcker om Etiopien som finns på Amazon. Vi har alltså en massa kulturella och historiska fakta, men ingen aning om hur man tar sig från flygfältet till staden. Vi vet inte heller att regeringen helt blockerat sms-funktionen i mobilnätet efter ett turbulent riksdagsval i vars efterdyningar oppositionspartiets ledamöter fängslats och åtminstone 193 mist livet. För hjälparbetare är Etiopien ändå fortfarande en sorts Mecka, ett land som de flesta hjälparbetare genom tiderna har besökt 11


och där många har fått sina drömmar krossade. Landet hör till de äldsta i världen och anammande kristendomen och civilisationen före Rom. Genom tiderna har landet bevarat sin självständighet, men ändå ligger Etiopien idag på hundrasjuttiotredje platsen av totalt 186 länder i FN:s utvecklingsindex. Allt i Etiopien, inklusive biståndsindustrin, är mångbottnat och komplext och om det fanns enkla sätt att åtgärda fattigdomen och svälten skulle de redan ha använts. I taxin lutar jag mig bakåt och ser de fula byggnaderna glida förbi, medan jag kramar det sovande barnet i min famn. Bilen kör upp för en brant sluttning och svänger in på en parkeringsplats. Chauffören vänder sig om och ler mot mig. – Välkommen till Addis Abeba. Philip som sitter i framsätet sträcker sig över stolsryggen och puffar till Freja för att hon ska vakna. Våra ögon möts. Utanför bilens fönster har det redan börjat ljusna. En rosa gryning. Ett tjugotal unga män som är barfota men har tjocka tröjor ovanpå shortsen joggar förbi på den fyrfiliga vägen, tydligen på väg upp mot berget Entoto som kastar en massiv skugga över staden. Det är kallt och deras andedräkter bildar små moln i luften. Någonstans bräker ett får. Jag gör ett nytt försök att trycka ner illamåendet. Vi kommer att bo i det här landet i fyra år. Jag ska leva, bo och föda barn här. Jag undrar om Etiopien någonsin kommer att kännas som ett hem.

12


JAG INTRODUCERAS TILL VERKLIGHETEN

Jag har alltid haft ett behov av att förändra världen. När jag var sju år organiserade jag en namninsamling mot kärnvapen tillsammans med min skolkamrat Janina. Jag hade sett USA:s president Ronald Reagan hålla ett tal som genomsyrades av hat mot Sovjetunionen. Jag förstod inte speciellt mycket av världspolitiken, men i skolan hade vi lärt oss att stormakterna hade vapen nog att spränga jorden sju gånger om. Av talet förstod jag att Reagan inte bara hade makten, utan också viljan. Och att det applåderades. Protestlistan vi skrev var full med stavfel, men undertecknades av nästan alla elever i skolan. Alla fick skriva på två gånger, för ett brev skulle skickas till president Reagan och ett annat till president Gorbatjov och vi vågade inte be att få låna skolans kopieringsmaskin. Det länder mina lärare och föräldrar till heders att de aldrig sade att ”det nog inte lönar sig”. Det fick de stora pojkarna göra, mycket senare, i högstadiet, då vi debatterade kommunism och kapitalism på rasterna. Då hade även jag själv blivit stor, åtminstone i mina egna ögon. De som påstod att det inte lönade sig att försöka ändra på världen såg jag som självgoda slappare. Världen var visserligen ofullkomlig, men det fanns inget problem i världen som inte kunde åtgärdas med lite god vilja och hårt arbete. Orättvisor var till för att utraderas och världen förändrades i rätt riktning. Jag ansåg att Berlinmurens fall gav mig rätt. 13


Kriget i Bosnien blev den första kallduschen. Då jobbade jag som journalist och hjälparbetare, en kombination som jag upplevde som självklar. Alla kunde förstås inte åka ut och hjälpa till, men bara folk fick grepp om händelseförloppet så skulle de inse vidden av katastrofen och göra något för att stoppa den. Jag ville så gärna att folk skulle anstränga sig för att förstå. Som frivillig hjälparbetare bodde jag två månader i en kroatisk by som inhyste 300 bosniska flyktingar. Flyktingarna bodde i skolans gymnastiksal. Grå filtar hängde som väggar mellan familjerna som sov ihopträngda på madrasser på golven och försökte låtsas som om allt detta var helt normalt och som om de snart kunde lämna byn och återvända hem. Vi hjälparbetare – en grupp unga frivilliga från olika delar av Europa – sov först i samma sal, men flyttade senare till ett närbelegäget hus. På eftermiddagarna såg vi rader av FN-bilar med FN-soldater köra förbi skolan i riktning mot kriget. På nätterna hördes explosioner. Flyktingarna bodde i byn på nåder, barnen fick inte gå till lektionerna och det lokala sjukhuset vårdade dem inte. Detta gällde även då en av de lokala pojkarna släppte en sax från andra våningen ner på skolgården och träffade en tvåårig flicka i ögat. Det var ingen olycka, pojken siktade noga. När flickan skrek sprang pojkarna tillbaka in i klassrummet. Deras skratt ekade över den asfalterade gården. Bosnien var mitt första möte med ett inbördeskrig. På nära håll såg jag vad det innebär att vända sitt vapen mot grannen. Varken de bosniska barnen eller deras föräldrar gick upp till skolans rektor för att berätta att en tioårig pojke gjort en tvåårig flicka blind på ena ögat. De visste alla att rektorn lät dem bo i gymnastiksalen trots de andra bybornas protester. Långt senare skrev jag en artikel om en trettioårig kvinna i lägret, Mina, som hade två barn, en fyraårig dotter och en tvåårig son. De levde och 14


sov på två madrasser som de delade med svärmor. Mina hade blivit våldtagen av tre män när de flydde från byn. Hennes man hade blivit bortförd. Jag blev imponerad av Mina, först för att hon höll barnen så hela och rena, och senare, när vi lärde känna varandra bättre, för att hon överlevt. Efter en extra våldsam natt då stridigheterna hördes allt närmare kom den lokala polisen in i skolan tidigt på morgonen och tvingade oss alla att donera blod. Vilket vi gjorde. Vi gav blod till de kroatiska soldater som våldtagit Mina. Jag skrev aldrig om hur vi låg bredvid varandra på britsarna och såg blodet pumpas ut genom slangen och in i de små genomskinliga påsarna. Vad kunde jag ha skrivit som skulle ha förändrat det som skedde? På flygresan hem från Bosnien gav flygvärdinnan mig en plastbricka med kniv och gaffel invirade i plast. Det var de första bestick jag sett på två månader. Jag satt länge och såg på dem utan att röra dem. Det var alltså möjligt att leva i två parallella världar. Jag hade Mina i tankarna medan jag satt och tittade på den blåa plastbrickan där allt var invirat i plast och aluminiumfolie några hundra meter ovanför skolan där Mina bodde. Jag kommer ihåg att jag bläddrade genom tidningen på flygplanet. Där stod inget av värde. Någonstans där, mellan de två världarna, beslöt jag mig för att det inte räckte med att vara journalist. Flera år senare flyttade jag från Finland för att studera internationell juridik. I slutskedet av studierna fick jag genom att jag hade kontakt med andra européer som jobbat som friviliga under krigen på Balkan ett ”riktigt” jobb på en medborgarorganisation, för första gången med lön. Kriget hade då flyttats till Kosovo, och under ett par veckor strömmade tusentals flyktingar in i det långt mera outvecklade Albanien. Vid gränsen stod folk från FN:s flyktingorganisation med en liten mätare som såg ut som ett tidtagarur och klockade bilar och traktorer. De gjorde en upp15


skattning på fem människor per bil, åtta människor per traktor. Det fanns ingen tid att räkna individer. Varje dag klockan fem höll FN-människorna ett möte med alla organisationer som kommit för att hjälpa albanerna som flytt Bosnien till den lilla staden Kukes. Det var inte bara matoch biståndsorganisationer utan också clowner och cowboys – hundratals organisationer som alla ville göra något. Det var ett fullständigt kaos. FN:s flyktingorganisation var underbemannad och slogs mot väderkvarnar, men deras arbete gjorde intryck på mig. Med ett mandat som ingen tog på allvar, men med mänskor som var så kunniga och diplomatiska att folk tog dem på allvar förmådde de skapa ordning i kaoset och när de bad organisationerna att ta sig an ett visst läger, eller när de förhandlade med landägare om att få använda deras marker, då blev det som de ville till slut. Och det räddade liv. De räddade liv. Det där vill jag också göra, tänkte jag. Det tog flera år innan jag fick mitt första jobb i organisationen. Efter en svajig start i Albanien blev det östra Timor under självständighetskampen, Irak under Saddam Husseins tidevarv, och så småningom befann jag mig långt inne i lejonets kula i Genève. Jag fortsatte att fascineras av personligheterna i den humanitära branschen och funderade ett tag på att skriva en bok om dem. Min första chef var en läkare som hade brutit med sin rika familj i Latinamerika och blivit revolutionär under militärjuntan. Sedan tröttnade han och åkte till Asien. Där plockades upp av en FN-bil när han liftade runt på småvägar. Han gick med på att jobba officiellt som allt-i-allo och inofficiellt som läkare i ett flyktingläger. När han många år och befodringar senare åkte tillbaka och fick höra att FN:s flyktingorganisation inte kunde ge sjukvård år internflyktingarna i Kambodja, eftersom de inte hade 16


korsat gränsen bad han gränsvakterna att istället återkomma nästa morgon. Under natten mobiliserade han lägrets alla män. De arbetade snabbt och tyst. När vakterna kom tillbaka morgonen därpå låg lägret exakt på samma ställe som förut, medan alla gränsposteringar hade flyttats. Lägret var nu officiellt på andra sidan gränsen. Jag hade andra chefer som jag beundrade. De som kände alla revolutionärer, som i det tysta hade gjort avtal för att föra flyktingar i säkerhet undan stridande parter, som alltid kände alla. De kunde ringa upp general Dostum i Afghanistan och visste vilken sorts smycken man skulle ge i gåva till den sudanesiska befrielsefrontens andra fru. När jag började som chef för ett litet kontor i norra Irak, tog min chef med mig upp i bergen för att träffa den kurdiska gerillans ledare. Under denna tid levde han bevakad av den kurdiska gerillans bästa män under ständigt hot att bli avrättad. Formellt var Saddams män visserligen på flykt och i norra Irak hade ingen gjort motstånd mot soldaterna från USA utan tvärtom väglett dem och pekat ut de byar som befolkats av araberna. Området var numera under de amerikanska soldaternas kontroll, åtminstone formellt. Men min chef slog armarna om den kurdiska gerillaledaren och sade att de kände varandra väl sedan det förra kriget tolv år tidigare. Jag blev presenterad och kände mig granskad under hela mötet som varade mindre än en halvtimme. På vägen tillbaka till kontoret gav min chef mig en snabb lektion i de olika kurdiska fraktionerna. Ett ständigt spel av skiftande allianser. ”Det är han som har makten här”, sade min chef. ”Det är bra om han vet vem du är.” Men av boken blev det ingenting eftersom de verkligt intressanta sakerna de gjorde, de saker som jag såg och som förändrade mig, nästan alltid gjordes i skydd av viskningar. Som journalist hade jag trott att det mesta stod att läsa i tidningarna.

17


På gränsen till Liberia jobbade jag med att flytta flyktingar bort från gränstrakten, längre in i landet. Jag jobbade för FN. Vi förflyttade tusentals människor varje dag, men vi hade inga pengar och inga tält. En stupfull soldat som bevakade gränsen bjöd mig på hembränd sprit gjord på palmolja. Jag satt i hans hydda medan han förklarade att han hade släppt in alla flyktingar, trots att det stred mot order från högre ort. Jag beslöt mig för att skåla, dricka och le, för den här mannen kunde lika gärna skjuta rakt mot flyktingarna som släppa in dem. Jag förklarade att vi skulle flytta människorna till ett läger längre bort från gränsen. Och jag tackade för att han hade släppt in dem i landet. – Vad kunde jag annat göra, de är människor de med, sade han och vände sina blodsprängda ögon mot mig. Sedan drack han ur sitt glas. Han gick ut före mig och på vägen plockade han upp sin kalasjnikov som stod lutad mot dörrkarmen. Ute vid vägen stod de fyra lastbilarna och väntade på sina passagerare. Ombord på lastbilsflaken satt kvinnor och män ihopträngda med barn mellan sig. En gammal man utan ben satt vid vägkanten med en liten brunvit hund i knät. Runt honom stod flera andra män och argumenterade högljutt med chauffören. Det visade sig att mannen hade blivit upphivad på flaket, men vägrade åka med. Lastbilschauffören hade sagt att han kunde sitta där framme, men mannen hade vägrat. Den lilla brunvita hunden tillhörde mannen och utan den vägrade han flytta sig. Lastbilschauffören som varit vänligt inställd i början hade tappat tålamodet totalt, i synnerhet som en kvinna i förvirringen och på grund av förseningen lyft upp en liten pojke så han kunde kissa över kanten. Barnet var så litet att hon vägrade låta honom stiga av ensam och människorna så tätt packade att hon inte hade vågat navigera genom dem och kliva ner på marken tillsammans med pojken. Lastbilschauffören hade inte direkt bli18


vit kissad i nacken, men tydligen hade det varit nära. Jag beslöt snabbt att både hunden och mannen skulle med och hävde mig sedan upp i passagerarsätet bredvid chauffören som vid det här laget såg ut som ett åskmoln. På vägen mötte vi en pickup med berusade eller drogade killar på flaket med kalasjnikovs och andra vapen dinglande om halsarna. De skrålade och sjöng. Som tur var beslöt den unga killen som körde att öva sig på terrängåkning och körde ner bilen i den tunga undervegetationen bredvid vägen. Det blev alldeles tyst på våra fyra lastbilsflak, soldaterna passerade. När de kört vidare lät lastbilschauffören undslippa sig en lång vissling. – Det var tur att vi inte stannade kvar i byn, sade han och jag nickade. Episoden med mannen och hunden förpassades till historien. Väl framme i lägret bad en gammal man som jag hjälpt ombord dagen innan om fem dollar. Hans fru var sjuk, jag hade sett henne tidigare, och hon verkade mera än bara sjuk, hon var döende. Han pratade om henne, om att han behövde hjälp för att skaffa mediciner. Och han ville få kontakt med sina söner som antagligen var i huvudstaden redan. Han var en före detta professor från universitet i Monrovia. Hans engelska var mycket mer begriplig än de flesta andras. Hans fråga kunde inte missförstås. Jag sade nej. Vi fick naturligtvis inte ge pengar åt enskilda flyktingar, det fanns 2000 till som väntade. Mannen lade sin hand på min arm och jag plockade vänligt bort den och gick min väg. Jag följde reglerna. Än i dag minns jag detta som något av det jag ångrat mest under alla år jag jobbat i den humanitära världen. Jag minns den gamla mannens ögon. Och jag hatar mig själv i den stunden. Att jag inte såg människan. 19


Dagen då allt det här börjar, då vi sitter i vårt vardagsrum och väljer just Etiopien bland hundratals ställen i världen, har jag jobbat för FN i sex år. Under tiden har jag hunnit gifta mig med Philip, som jag träffade på en kurs för humanitära arbetare, och fått ett barn som vi har döpt till Freja efter min farmor. Livet har rusat framåt i sådan takt att det varit svårt att få grepp om det som händer. Så jag skriver. Jag har lämnat journalistyrket och saknar det inte, men jag saknar mig. Det blir spridda anteckningar med långa mellanrum. Spretigt. Det hänger inte ihop. Men kanske blir det en bild till sist, i alla fall.

20


VÅRT ETIOPISKA PALATS

Det är jag som hittar det. Vårt hus. Jag står uppe på en kulle utanför den stora stenbyggnaden, som tornar upp sig ovanför mig. Runt mig växer höga röda och gula rosor och låga violetta svärmorsdrömmar. Högst uppe på kullen klänger en vinranka sig fast vid en provisorisk trästege som står lutad mot ett lågt uthus byggt av cementblock. Uthuset är för tjänstefolket, får vi höra. Redan när huset byggdes för hundra år sedan, som ett av de första husen i Addis, hade etiopierna tjänstefolk. Det är en tradition som finns än i dag. Två meter höga buskar med djupgröna barr löper runt hela gårdsplanen och förhindrar insyn. På en av de tre gräsmattorna som omger huset finns en grön, rund brunn med ett grönt plåtlock som sitter fast med ett stort hänglås. – Brunnen fungerar, så om vattnet tar slut i staden så är det bara att låsa upp, säger kvinnan som visar mig runt. Det kommer att visa sig vara ett bra tips. Jag går runt huset och stannar vid två buskar med röda bär. Kaffebuskar. I trädgården! Jag har inte ens gått in genom dörren när jag ringer Philip, som sitter på hotellrummet och skriver klart sin avhandling om barnsoldater medan han vaktar Freja. – Jag har hittat vårt hus, säger jag. Kom! Så gott som all vår lediga tid under vår första månad i Etiopien har gått åt till att leta hus. Hus och gynekologer, eftersom 21


min graviditet med jämna mellanrum gör sig påmind. Vi har synat bortåt femtio lediga hus, och ännu inte gett upp. Det är inte bara våra krav som ska tillgodoses, jobbar man för FN finns det vissa säkerhetsregler som ska följas. För att säkerhetsfolket ska godkänna att man flyttar bort från hotellet måste huset ligga i rätt distrikt, ha tre meter höga murar omkring sig, galler för fönstren och ett så kallat ”säkert rum” dit man kan fly och låsa in både sig och sin familj ifall huset blir utsatt för anfall. Eftersom många av de nyrika i Addis Abeba har blivit förmögna just genom att hyra ut hus åt diplomater finns det en mängd sådana hus i staden. De ligger främst i en stadsdel som kallas för Bole nära flygplatsen. De nya husen är gigantiska, med mängder av sovrum och toaletter, asfalterad gårdsplan, duschar som är importerade från USA – ibland till och med en jacuzzi eller en bastu – och meterhöga murar med taggtråd ovanpå. Det här huset byggdes av den nuvarande ägaren Hiwots farfarsfar i början av 1900-talet. Som många andra hus på den tiden gjordes det i armenisk stil, och ritades av en av de många arkitekterna från Armenien som flytt förföljelser i Europa och sökt en fristad i Etiopien. Huset är vitrappat med stora rum, högt i tak och väggar som är tre meter tjocka. Istället för dörrar finns bågformade valv mellan rummen. Det finns inga galler för fönstren, men tjocka och bastanta fönsterluckor av mörkt, rödskiftande trä, samma färg som dörrarna. Det enda som stör prakten är golvet. Det är upprivet, och marken ligger blottad under oss. Det ser ut som om det har varit trägolv en gång i tiden. – Det var det, säger Hiwot, och förklarar: När huset år 1975 beslagtogs av Derg, den kommunistiska regim som nationaliserade många av etiopiernas privata hus, förlorade Hiwots familj inte bara huset utan också vetskapen om vad som skedde därinne. 22


Enligt Hiwot användes huset som ett slags kontor för soldaterna, som trampade omkring med leriga stövlar och gjorde upp eld på golvet. Hon låter förstå att de kommunistiska rebelledarna som kom till makten betedde sig som barbariska tölpar. – Huset är mer än hundra år gammalt, och det åldrades mest under de år Derg-regimen använde det som kontor. När jag fick det tillbaka var golvet så förstört att vi måste riva upp det. Trots att Etiopien är en av de två afrikanska stater som aldrig koloniserats (den andra staten är Liberia) betyder det inte att allt gått fredligt tillväga. Med undantag av den italienska perioden 1936-1941 har etiopierna alltid styrt sig själva, men mycket förenklat har det sällan betytt något annat än att en minoritet styrt över majoriteten. Den röda terrorn är namnet på den period på sjutton år då kommunisterna styrde landet efter att ha tagit makten i en statskupp år 1974. I ett slag avskaffade de kejsardömet, som ansågs härstamma i direkt nedstigande led från drottningen av Sheba, de förstatligade egendom och förföljde alla som kunde hota deras maktposition, vilket undan för undan kom att omfatta en allt större del av befolkningen. Före kommunisterna var kejsaren Haile Selassie envåldshärskare i Etiopien. I sin ungdom hade han moderniserat landet, avskaffat slaveriet och infört fri skolgång och hälsovård. Mot slutet av hans styre tilltog dock korruptionen och under åren 1972– 1974 drabbades landsbygden av en svältkatastrof som dödade flera hundra tusen. År 1974 utbröt en sorts bondeuppror som understöddes av strejkande taxichaufförer, studenter och delar av militären. En man av folket, en kortväxt liten officer som hette Mengistu Haile Mariam blev ordförande i juntan, och behöll makten tills regimen störtades 1991. Mengistu Haile Mariam, i folkmun Mengistu, anses inte bara vara skyldig till kejsarens 23


död – många påstår att Mengistu kvävde honom med en kudde – utan också till 30 000 etiopers våldsamma död och att flera hundra tusen svalt ihjäl. Beroende på vem man frågar kan antalet offer för den röda terrorn uppgå till en halv miljon. Under den röda terrorn understödde västvärlden landet med bistånd medan östblocket donerade vapen. Mengistu ville göra om landet till en socialistisk stat av sovjetisk modell. Logiken bakom förstatligandet av privathus var att ingen fick äga mer än ett hus. Det här huset var det som familjen valde att bevara, medan de gav ifrån sig två hus som fortfarande ägs av staten och som bebos av statliga tjänstemän. Jag förstår det inte då, men inser så småningom att det handlar om husen nere vid grinden och att våra grannar bor i dem. Ingen nämner det dock på flera år och det blir en ständig påminnelse om hur lite man som utlänning vet om det samhälle man lever i, och dess makttrukturer. Hiwot, den äldre kvinna som nu visar oss runt, flydde till Tyskland undan den jakt på intellektuella – läkare, jurister, lärare – och den forna överklassen som pågick under kommunismen. Det är oklart om Mengistu, som enligt vissa rykten var en oäkta son till en piga vid hovet, misstrodde de intellektuella på grund av sin bakgrund eller sin ideologi. Klart är i alla fall att en mängd intellektuella skickades antingen till avrättning eller till landsbygden i Etiopien, precis som i kommunistiska maktövertaganden världen över. De intellektuella flyttade ut och soldaterna flyttade in. Det vita huset blev en sorts lokal administration, men också ett ställe där soldaterna bodde och sov. – Men vi håller på att vinna det tillbaka, för officiellt har det aldrig varit någon annans, säger kvinnan som under de närmaste fyra åren kommer att bli inte bara vår hyresvärdinna utan också en vän. – Ärendet behandlas fortfarande i domstol. 24


Efter att ha levt och arbetat som sjuksköterska en halv livstid i Tyskland flyttade Hiwot tillbaka till Etiopien. Under de kommande åren kommer jag att stöta på många andra som gjort detsamma, dock alltid efter att först ha försäkrat sig om att de har utländskt pass eller andra garantier på att de också i framtiden ska kunna lämna Etiopien. Jag frågar varför Hiwot valt att flytta tillbaka och hon ler och säger att det är så de gamla gör. De påminner mig om min farmor som på frågan om hur hon mådde alltid hade standardsvaret klart. ”Jag mår som de gamla mår.” Trots att Hiwot officiellt äger huset litar hon varken på politikerna eller på den juridiska process som ska ge hennes barndomshem tillbaka. Därtill har alltför mycket gått fel i den etiopiska historien under det senaste århundradet. Men huset är hennes hem. – Det är för stort för mig, och jag vill gärna att det hyrs ut till en familj med barn, säger hon och drar fram en skranglig stol, den enda stolen i hela det stora huset, för mig att sitta på. – Rummet där borta, det var barnens sovrum tills jag bestämde mig för att flytta härifrån. Jag frågar om Hiwots make, och hon svarar undvikande. Hur han dog får jag aldrig veta. Om det var orsaken till att hon och barnen lämnade Etiopien förblir oklart. Huset är byggt som en jättefyrkant i mitten av en grön oas. Åtta breda stentrappsteg leder upp till en liten veranda framför vardagsrummet. Det finns tre stora rum och två sovrum i huset. Det finns också två små rum som är avsedda att vara kök, men ingetdera har någon som helst köksutrustning. Förr låg köket i tjänstefolkets hus. Därifrån bar de maten in till herrskapet, och de tomma faten tillbaka över gården igen. I vardagsrummet tronar en öppen spis i marmor. Överallt finns rymd och luft och hela stället andas frid. Philip, som hör min entusiasm, kommenterar mycket kort: 25


– Din arbetsgivare kommer aldrig att godkänna det. Huset ligger på fel ställe. Huset är också för stort för oss, men det är något som jag slår ifrån mig. Huset har själ och hjärta – det är det som räknas. Visserligen är det sant att det bor mest fattiga i området, men vi omges inte av slumkvarter, snarare av ett lägre medelklassområde. I kvarteret bor familjerna i små hus byggda av sten utan tillgång till rinnande vatten eller avlopp, men det är folk som är på väg att komma upp sig. De klär sina barn oklanderligt inför varje skoldag och på lördagarna sitter flickorna på rad utanför husen och får sina hår flätade. De rikare har anställt pigor från landsbygden som städar, lagar mat och tvättar åt dem mot husrum och 100 birr (ungefär 10 euro) i månaden. På morgnarna ser jag kvinnor som i brist på fungerande avlopp häller hinkar med exkrementer och vatten rakt på gatorna av kullersten som slingrar sig mellan husen. Smutsvattnet rinner ner för gränderna och barnen hoppar snabbt och med väl inövad precision över det rinnande vattnet för deras blankputsade skor inte ska bli smutsiga. Vi går omkring i huset. Jag är övertygad om att det här måste bli vårt hem, men säkerhetspersonalen som kommer och tittar på huset säger genast ifrån: – Muren är för låg och taggtråden fattas. Dessutom är det här inget bra område. – Prat, säger hyresvärdinnan. Jag känner varenda granne, och de är sannerligen inte att lita på, men de skulle aldrig våga göra er något ont. Säkerhetspersonalen, representerad av en stressad etiopisk man som förr var polischef i något av distrikten, kommer med en lång lista på saker som måste åtgärdas innan vi kan flytta in. Bland annat måste vi sätta upp tre meter höga stängsel och galler för fönstren. Och någon form av bur inne i huset, ifall det blir 26


inbördeskrig eller vi blir attackerade. Philip ögnar igenom listan och suckar. De skickar också ett memo till min chef som säger att huset inte är säkert. Min chef skickar det vidare till vår säkerhetsavdelning som består av en person. Jag går över och bjuder personen ifråga på lunch medan jag slår på charmen. Jag låter det gå några dagar, sedan svarar jag på memot och säger att vi för närvarande åtgärdar bristerna. Philip och en av vakterna sätter upp ett staket på ett litet område ovanpå den låga stenmuren. Staketet är vitt, ser förskräckligt ut och gör det ännu lättare att klättra in i trädgården – men eftersom det står på en tre meter hög stenmur, är det endast kvarterets katter som försöker. – Tänk om de kommer och kollar, muttrar Philip oroligt, trots att han inte kan dölja sin förtjusning över vårt nya hus. – Äsch, låt verktygen ligga framme, säger jag glatt. Norrut gränsar vårt hus mot franska skolan och ett lokalt högstadium medan porten mot söder leder rakt ut mot en av de asfalterade gatorna som kantas av små bodar som säljer krimskrams till turister. Postkontoret ligger snett mittemot, bara ett tjugotal meter bort. Under den tid vi bor där exploderar flera bomber i minibussar och taxibilar utanför vår port och postkontoret drabbas av en oförklarlig brand. Bara några månader efter att vi flyttat in är det polisräd mot högstadiet. Polisen jagar unga studerande som vågat opponera sig mot resultaten av de senaste parlamentsvalen. Två rädda skolpojkar klättrar upp på skolans tak och hoppar över staketet in i vår trädgård. Philip och vakten Davit drar in dem i huset och stänger dörrarna. Så sitter de där i tystnaden och dricker te medan skrik och batongslag ekar utifrån. När det blivit tyst ringer pojkarna sina föräldrar. Flera timmar senare följer Philip pojkarna genom rader av poliser till busshållplatsen. Våra vakter har gett pojkarna pengar till buss27


biljetterna. Nästa dag ringer båda pojkarnas föräldrar och tackar. Det står inget om incidenten i tidningarna, och inte heller FN:s säkerhetsfolk verkar ha reagerat på polisens räd mot skolan, som anses vara erkänt ”besvärlig”. Jag säger ingenting. Flera veckor senare när en bilbomb exploderar i en minibuss och tar livet av sju passagerare går jag in till kontorets säkerhetschef och nämner att vi hörde explosionen. – Jo, jo, jag ser det här i rapporten, det var visst på Churchill Avenue, säger säkerhetschefen. Sedan bjuder jag honom på en kopp kaffe. Han frågar efter vakten, och jag säger att han mår bra. Han frågar om huset är klart ur säkerhetssynvinkel sett och jag säger att vi jobbar på det. Han nickar. Jag vet inte om jag är rapporteringsskyldig eller inte, men anser att jag har gjort mitt. Med tiden blir vi en del av det lokala livet, men hudfärgen går det inte att göra något åt. Vi kommer alltid att vara annorlunda och därmed suspekta. Ändå är det är ingen som försöker attackera huset. – Det skulle knappast vara någon idé, vi betalar ju elektriciteten för hela kvarteret, påpekar Philip när han ser hur många tjuvkopplingar det finns längs elledningarna. Jag känner mig ibland osäker över att vi hyr en bostad som i jämförelse med husen i omgivningen ser ut som ett palats, även om det med sitt strejkande varmvattensystem och ett badkar som man aldrig riktigt lyckas fylla med vatten inte direkt kan mäta sig med de nya husen i diplomatkvarteren. I jämförelse med grannarna bor vi dock oerhört lyxigt. Etiopien är ett fattigt land, kanske borde vi bo lite mera anspråkslöst? Kontroversen med säkerhetsfolket övertygar mig ändå om att det är här jag vill bo, i hjärtat av staden. Visst skaver det att vi bor så fint då grannarna bor i så mycket mindre hus, men det är inget som vi aktivt 28


tänker på. Grannarna bjuder på kaffe och vi bjuder tillbaka. Den ena grannen arbetar som lokal administrativ chef för kvarteret och är allmänt hatad. Han betalar drygt tio dollar i hyra i månaden till staten, medan vi betalar två tusen. De andra i kvarteret säger att han skor sig på dem – varje gång de vill bygga till eller få ett bevis på att de bor där – ett bevis som behövs för allt från att anmäla barnen till skolan till att ansöka om pass – tar han en ”administrativ avgift” som möjligen, eller möjligen inte, förs vidare till kommunen. Under de första månaderna anställer vi tre vakter (ytterligare ett säkerhetskrav från min arbetsgivare), en köksa och en barnvakt för Freja. Köksan heter Genet och har jobbat sex år i Saudi-Arabien. Barnvakten heter Meron och har jobbat för utlänningar i Etiopien förr. Vi betalar fullgoda löner, tio gånger mer än vad grannarna betalar. Det är en spottstyver för oss, men så mycket att våra vakter själva kan anställa köksor för sina egna hushåll. En äldre journalistkollega berättar för mig om när han kom till Afrika för första gången. Han landade på ett litet flygfält och som den unga och idealistiska man han var, vägrade han låta bäraren ta hand om hans bagage. Han skakade hand med bäraren, log och hälsade vänligt, och snappade sedan tillbaka sina väskor ur bärarens händer. Sedan släpade han själv, jämlik som han var, sina väskor hela vägen över flygplatsen och ut genom grinden till den väntande bilen. – Jag kan bära mina egna väskor själv. Vi är alla lika mycket värda, resonerade han. Först när bäraren spottade efter honom gick det upp för den unge mannen att bäraren inte alls var tacksam. Istället för modern, jämlik och rättvis framstod han i bärarens ögon som en girig och elak vit man som inte ens kunde ge en hederlig arbeta29


re ett enkelt jobb. Gester och strukturer. Man ska vara försiktig med båda om man slår ner bopålarna långt bort ifrån hemknutarna. Men man måste också vara ärlig mot sig själv. Och sanningen är den att det inte tar många dagar innan jag börjar trivas i vårt välstädade palats.

30

Annika Sandlund – När det röda dammet lagt sig  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you