Issuu on Google+

muminpappans memoarer


tove jansson

muminpappans memoarer

Schildts & Sรถderstrรถms


muminböckerna: Småtrollen och den stora översvämningen 1945 Kometjakten 1946, i omarbetad version Kometen kommer 1968 Trollkarlens hatt 1948 Muminpappans Bravader Skrivna av Honom Själv 1950, i omarbeta­d version Muminpappans memoarer 1968 Farlig midsommar 1954 Trollvinter 1957 Det osynliga barnet och andra berättelser 1962 Pappan och havet 1965 Sent i november 1970

isbn 978-951-52-3334-9 © Tove Jansson (text & bild) 1950, 1968 Schildts & Söderströms, Helsingfors Grafisk form Emma Strömberg Ombrytning Mischa C. Salminen Tryck Nord Print Ab 2014 www.sets.fi


innehåll prolog 7 företal 11 första kapitlet  15 i vilket jag berättar om min oförstådda barndom, om den första Händelsen i mitt liv och den skakande flyktnatten samt skildrar det historiska mötet med Fredrikson. andra kapitlet  37 där jag inför Rådd-djuret och Joxaren i memoarerna, presenterar dronten Edward och ger en eldig bild av Haffsårkestern och dess ojämförliga sjösättning. tredje kapitlet  55 i vilket jag nedtecknar min första ärorika räddningsbragd och dess upprörande följder, några tankar samt en beskrivning av klippdassars uppförande. fjärde kapitlet  79 vari min färd över havet når sin toppunkt i en storartad skildring av stormen och avslutas med en förfärlig överraskning.


femte kapitlet  93 där jag (efter ett kort prov på min intelligens) ger en bild av Mymlans familj och den Stora Överraskningsfesten vid vilken jag ur Självhärskarens tass mottager förtrollande äretecken. sjätte kapitlet  114 i vilket jag grundar en koloni och genomgår en kris samt frammanar spöket på Fasornas ö. sjunde kapitlet  136 där jag beskriver den förvandlade Haffsårkesterns triumfala avtäckning och en händelsemättad provdykning ner i djuphavet. åttonde kapitlet  150 vari jag redogör för omständigheterna kring Rådd-djurets bröllop, med lätt tass vidrör mitt dramatiska möte med Mumintrollets mamma och till sist nedskriver de djupa slutorden i mina memoarer. epilog 168


prolog

E

n gång när Mumintrollet var alldeles liten gick hans pappa och skaffade sig en förkylning mitt i den allra hetaste sommaren. Pappan ville inte dricka varm mjölk med lök och socker och han ville inte gå och lägga sig. Han satt i trädgårdsgungan och snöt sig och snöt sig och sa att cigarrerna smakade förfärligt och hela gräsmattan var full av hans näsdukar som Mumintrollets mamma bar bort i en liten korg. När snuvan blev ännu värre flyttade pappan upp på verandan och satte sig i gungstolen med filtar upp över nosen och mamman gav honom en ordentlig romtoddy. Men då var det försent. Romtoddyn smakade lika illa som lökmjölk och pappan gav upp allt hopp och gick och lade sig i sin säng i norra vindskammaren. Han hade aldrig förut varit sjuk och tog det förfärligt allvarligt. När pappan hade som värst ont i halsen lät han mamman gå efter Mumintrollet och Snusmumriken och Sniff 7


och allihop radades upp kring sängen. Sen uppmanade han dem att aldrig glömma bort att de fått leva sitt liv med en äkta äventyrare och bad Sniff gå efter spårvagnen av sjöskum som stod på salongsbyrån. Men pappan var så hes, att ingen förstod vad han menade. När de hade stoppat om honom och beklagat och tröstat och gett honom karameller och aspirin och roliga böcker gick de ut i solskenet igen. Pappan låg kvar och var förargad ända tills han somnade. När han vaknade på kvällssidan var halsen lite bättre men han var fortfarande förargad. Han ringde i matklockan som stod bredvid sängen och Mumintrollets mamma kom genast uppför trappan och frågade hur han mådde. Jag mår asigt, sa pappan. Men det gör detsamma. Just nu är det mycket viktigt att du intresserar dig för min spårvagn av sjöskum. Salongsprydnaden? sa mamman förvånad. Vad är det med den? Pappan satte sig upp i sängen. Vet du verkligen inte att den spelade en mycket stor roll i min ungdom? frågade han. Ja, den var visst nån slags lotterivinst eller nånting, sa Muminmamman. Pappan skakade på huvudet, snöt sig och suckade. Det var det jag trodde, sa han. Tänk nu om jag hade dött av förkylning i morse. Då hade ingen av er haft en aning om spårvagnens historia. Antagligen är det lika8


dant med en massa andra viktiga saker. Jag har berättat om min ungdom för er men ni har naturligtvis glömt bort alltsammans. Kanske nån liten detalj här och var, medgav mamman. Ens minne blir ju lite obestämt så småningom … Vill du ha din middag nu? Det är sommarsoppa och saftkräm. Jamigt, sa pappan dystert. Han vände sig mot väggen och hostade ihåligt. Mumintrollets mamma satt och tittade på honom en stund. Sen sa hon: Vet du vad, jag hittade ett stort skrivhäfte när jag städade på vinden häromdan. Tänk om du skulle skriva en bok om din ungdom? Pappan sa ingenting men han slutade hosta. Det skulle passa så bra nu när du ändå är förkyld och inte kan gå ut, fortsatte mamman. Kallas det inte memaorer eller nånting när man skriver om sitt liv? Nä, memoarer, sa pappan. Och sen kunde du läsa upp vad du har skrivit för oss, sa Mumintrollets mamma. Till exempel efter frukosten och middagen. Så fort går det inte, utbrast pappan och stack upp ur filtarna. Du ska inte tro att man skriver en bok sådär utan vidare. Jag kommer inte att läsa ett ord förrn ett helt kapitel är färdigt och först läser jag det bara för dig och sen för de andra. Ja, det kan du ha rätt i, sa mamman. Hon gick upp på vinden och letade fram skrivhäftet. 9


Hur mår han? frågade Mumintrollet. Bättre, svarade hans mamma. Och nu ska ni hålla er riktigt tysta för idag börjar din pappa skriva sina memoarer.­

10


företal

J

ag, Mumintrollets pappa, sitter ikväll vid mitt fönster och ser lysmaskarna brodera hemliga tecken därute i trädgårdens sammetsmörker. Förgängliga krumelurer                     av ett kort men lyckligt liv! Familjefader och husägare ser jag med vemod tillbaka på den stormiga ungdom jag nu går att beskriva och memoarpennan darrar tveksamt i min tass. Men jag styrker mig med de anmärkningsvärda visdomsord jag hittat i en annan stor personlighets memoarer och återger dem här: »Alla, av vad stånd de än må vara, som har uträttat något gott i världen eller något som verkligen tycks vara gott, borde, om de är sanningsälskande och goda, egenhändigt skildra sitt liv, likväl ej börja med detta vackra företag förrän de uppnått fyrtio års ålder.» Det förefaller mig som om jag uträttat en hel del som är gott och ännu mer som tycks mig vara gott. Och jag är 11


ganska snäll och håller på sanningen om den inte är för tråkig (min ålder har jag glömt). Ja, jag ger vika för familjens övertalningar och frestelsen att få berätta om mig själv, för jag medger villigt att det är en stor lockelse att bli läst över hela Mumindalen! Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom. Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig. Med hänsyn till ännu levande personers känslor har jag ibland bytt ut till exempel filifjonkor mot hemuler eller gafsor mot igelkottar och så vidare men den begåvade läsaren förstår säkert i alla fall hur det egentligen gick till. Dessutom kommer han att i Joxaren upptäcka Snusmumrikens hemlighetsfulla pappa och utan tvekan gå med på att Sniff härstammar från Rådd-djuret. Du, lilla oförnuftiga barn, som i din fader ser en värdig och allvarsam person, läs denna historia om tre pappors upplevelser och betänk sedan att den ena pappan inte skiljer sig så värst mycket från den andra (åtminstone inte när han är ung). Jag är skyldig mig själv, min samtid och mina efterkommande en beskrivning av vår märkvärdiga ungdom som inte är fri från äventyrlighet. Och jag tror att mången vid läsningen därav tankfullt skall lyfta sin nos och utbrista: Vilket mumintroll! eller: Detta är att leva! (Alldeles 12


förskräckligt vad jag känner mig högtidlig.)* Till sist vill jag rikta ett varmt tack till alla som på sin tid bidrog till att forma mitt liv till det konstverk det onekligen blivit, inte minst Fredrikson, hattifnattarna och min fru, Mumintrollets enastående mamma. Mumindalen i augusti, Författaren

*Om ni nu verkligen läser igenom mina memoarer föreslår jag att ni börjar om från början igen.

13


första kapitlet

i vilket jag berättar om min oförstådda barndom, om den första Händelsen i mitt liv och den skakande flyktnatten samt skildrar det historiska mötet med Fredrikson. n trist och blåsig augustikväll för länge sen fann man en enkel torgpåse på trappan till hittebarnshuset för mumintroll. I påsen låg ingen annan än jag, tämligen slarvigt insvept i tidningspapper. Hur mycket mer romantiskt hade det inte varit att till exempel lägga mig på mossa i en vacker liten korg! Emellertid var Hemulen som grundat hittebarnshuset intresserad av astrologi (till husbehov) och förståndigt nog gav hon akt på de stjärnor som härskade vid min ankomst till jorden. De tydde på födelsen av ett mycket ovanligt och begåvat mumintroll och Hemulen oroade sig alltså för att hon skulle få besvär med mig (genier anses ju i allmänhet vara otrevliga men själv har jag åtminstone aldrig känt mig störd av det). Stjärnornas ställning är en märklig sak! Hade jag fötts ett par timmar tidigare skulle jag ha blivit en vild poker15


spelare och alla som föddes tjugu minuter efter mig kände sig tvungna att gå in i hemulernas frivilliga musikkår (pappor och mammor kan inte vara nog försiktiga när de sätter barn till världen och jag anbefaller för var och en de noggrannaste beräkningar). Alltnog, när jag lyftes upp ur torgpåsen nös jag tre gånger på ett mycket bestämt sätt. Det kan ha betytt något! Hemulen satte sigill på min svans och stämplade det med det magiska talet tretton eftersom hon hade tolv hittebarn förut. De var allihop lika allvarsamma, lydiga och ordentliga för Hemulen tvättade dem tyvärr oftare än hon tog dem i famnen (hon hade den form av gedigen karaktär som saknar alla finare nyanser). Käre läsare, föreställ er ett muminhus där alla rum ligger i ordentliga rader, fyrkantiga och målade i en enda pilsnerbrun färg. Ni tror mig inte? Muminhus ska vara fyllda av de mest förvånande vinklar och lönnrum, trappor, balkonger och torn, säger ni. Inte det här! Och ännu värre; ingen fick gå upp om natten för att äta, prata eller promenera! (Det var nätt och jämnt att vi fick kissa!) Jag fick inte ta trevliga småkryp med mig hem och ha dem under sängen! Jag måste äta och tvätta mig på bestämda tider! Jag måste hålla svansen i fyrtiofem graders vinkel när jag hälsade! O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!? Jag brukade stå framför den lilla tamburspegeln och se djupt in i mina sorgsna blå ögon medan jag försökte genomtränga mitt livs hemlighet. Med nosen i tassarna 16


framsuckade jag: Ensam! Hårda Värld! Ödet är min Lott! och andra sorgliga ord tills det kändes lite lättare. Jag var ett mycket ensamt muminbarn som fallet ofta är med egenartade begåvningar. Ingen förstod sig på mig, allraminst jag själv. Givetvis lade jag märke till skillnaden mellan mig och de andra muminungarna. Den bestod huvudsakligen av deras sorgliga oförmåga att undra och bli förvånade. Jag kunde till exempel fråga Hemulen varför allting var som det var och inte tvärtom. Det skulle just se skönt ut, sade Hemulen då. Är det inte bra så här, kanske? Hon gav mig aldrig några ordentliga förklaringar och jag fick en mer och mer bestämd känsla av att hon försökte slarva ifrån sig hela saken. Vad när? och Vem hur? har ingen betydelse för hemuler. Jag kunde fråga henne varför jag var jag och inte någon helt annan.

17


Otur för oss båda två! Har du tvättat dig? var Hemu­ lens svar på denna viktiga fråga. Jag fortsatte: Men varför är tant en hemul och inte ett mumintroll? Min pappa och mamma var hemuler, ära vare lov, svarade hon. Och deras pappa och mamma? undrade jag. Hemuler! utropade Hemulen. Och deras pappor och mammor och alla deras och så vidare och så vidare och gå nu och tvätta dig annars blir jag nervös! Så kusligt. Tar de aldrig slut? frågade jag. Någon gång måste ju den första pappan och mamman ha funnits? Det är så länge sen så det behöver man inte bry sig om, sade Hemulen. Varför skulle vi ta slut förresten? (En dunkel men ofrånkomlig aning sade mig att den rad av pappor och mammor som hade med mig att göra var något ganska enastående. Det skulle inte förvåna mig om en kunglig krona varit broderad på min linda. Men ack! vad säger ett tidningspapper!?) En natt drömde jag att jag hälsade på Hemulen med svansen i fel vinkel, nämligen sjuttio grader. Jag beskrev min trevliga dröm för Hemulen och frågade om den gjorde henne arg. Drömmar är skräp, sade Hemulen. Hur vet man det? invände jag. Kanske Mumintrollet jag drömde är det riktiga och Mumintrollet som står här bara någonting som tant har drömt? Tyvärr inte! Du finns nog! sade Hemulen trött. Jag hin18


ner inte med dig! Du ger mig huvudvärk! Vad ska det bli av dig i denna ohemula värld! Jag skall bli berömd, förklarade jag allvarligt. Och bland annat kommer jag att bygga ett hus för små upphittade hemuler. Och de skall allesammans få äta sirapssmörgås i sängen och ha snokar och skunkar under den! Det går de aldrig med på, sade Hemulen. Tyvärr tror jag hon har rätt. Så förflöt min tidiga barndom under ständig och stillsam förundran. Jag gjorde ingenting annat än förvånade mig och upprepade ständigt mina frågor angående Vad när? och Vem hur? Hemulen och hennes lydiga hittebarn undvek mig så mycket de kunde; ordet varför gjorde dem tydligen illa till mods. Alltså vandrade jag ensam omkring i det ödsliga, trädlösa kustlandskapet kring hemulen­s hus, grubblande över spindelvävar och stjärnor, över småkryp som fnattade runt i vattenpussarna med krumma svansar och över vinden som kom från olika håll och alltid luktade olika (senare har jag fått veta att det begåvade Mumintrollet alltid förundrar sig över det som verkar självklart men inte alls finner något underligt i det som förefaller ett vanligt mumintroll märkvärdigt). Det var en melankolisk tid. Men småningom inträdde en förändring; jag började grubbla över formen på min egen näsa. Jag lämnade den likgiltiga omgivningen åt sitt öde och funderade mer och mer över mig själv vilket jag fann vara en förtrollande sys19


selsättning. Jag slutade fråga och greps istället av längtan att tala om vad jag kände och tänkte. Men ack, det fanns ingen annan än jag själv som tyckte att jag var intressant. Men så kom den där våren som var så viktig för min utveckling. Först förstod jag inte att den var avsedd för mig. Jag hörde det vanliga pipandet, surrandet och brummandet av alla som vaknade efter vintern och hade bråttom. Jag såg Hemulens symmetriska köksträdgård sätta fart och allt som stack upp var skrynkligt av otålighet. Nya vindar sjöng om natten. Det luktade annorlunda. Det luktade förändring. Jag nosade och vädrade och fick växtvärk i benen men förstod fortfarande inte att alltihop bara gällde mig. Slutligen en blåsig morgon kände jag på mig … ja, jag kände på mig helt enkelt. Och jag gick raka vägen ner till havet som Hemulen inte tyckte om och följaktligen hade förbjudit. Där väntade mig en betydelsefull upplevelse. För första gången såg jag mig själv i helfigur. Den blanka isen var mycket större än Hemulens tamburspegel. Jag såg vårhimlens moln flyga förbi mina små vackra upprättstående öron. Äntligen kunde jag betrakta hela näsan och den fasta, välsvarvade fortsättningen ända ner till mina tassar. Tassarna var egentligen det enda som gjorde mig lätt besviken; de hade ett drag av hjälplöshet och barnslighet som förvirrade mig. Men, tänkte jag, det kanske går över med tiden. Det är tvivelsutan huvudet som är min styrka. 20


Vad jag än gör så kommer jag aldrig att tråka ut folk. De kommer aldrig att hinna titta så långt ner som till tassarna. Förtrollad betraktade jag min bild. För att se den bättre lade jag mig på mage på isen. Men då försvann jag. Kvar fanns bara ett grönt mörker som kröp längre och längre ner. Obestämda skuggor rörde sig i den främmande värld som levde i smyg under isen. De verkade hotfulla och mycket lockande. Jag greps av svindel och tänkte, att falla ner! Ner bland de främmande skuggorna … Det var en så hemsk tanke att jag tänkte den en gång till, djupare, djupare … Aldrig mera! Bara ner och ner och ner. Det där gjorde mig förfärligt upprörd. Jag reste mig upp och stampade i isen för att se om den höll. Det gjorde den. Då gick jag längre ut för att se om den höll där också och det gjorde den inte. Jag låg plötsligt till öronen i det kalla gröna havet och mina hjälplösa tassar dinglade över ett bottenlöst och farligt mörker. Under tiden seglade molnen vidare på himlen som om ingenting hänt, alldeles lugna. Kanske skulle en av de hotfulla skuggorna äta upp mig! Det var mycket möjligt att han tog ett öra med sig hem och sade till sina barn: Ät nu fort innan det kallnar! Det är äkta mumintroll det här och det får man inte alla dagar! Eller också flöt jag iland med en tragisk ryka sjögräs bakom örat och Hemulen grät och ångrade sig och sade åt alla hon kände: Ack, det var ett så ovanligt mumintroll! 21


Muminpappans memoarer