Den försiktiga resenären

Page 1



Schildts & Sรถderstrรถms


Av Merete Mazzarella i urval: Först sålde de pianot (1979 & 2001) Att spela sitt liv (1981 & 2001) Påsk (1983) Den okända sällskapsresenären (1987) Det trånga rummet (1989) Samtal (1990) Hem från festen (1992 & 1995) Tanten och krokodilen (1995 & 2009) Otrohetens lockelse (1997) Där man aldrig är ensam. Om läsandets konst (1999) Då svänger sig sommaren kring sin axel (2000) Linjer mellan stjärnor. Essäer om identitet (2002) November (2004) Den goda beröringen. Om kropp, hälsa, vård och litteratur (2005) När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn (2008) Ingen saknad, ingen sorg. En dag i Zacharias Topelius liv (2009) Resa med rabatt. Om konsten att vara pensionär (2010) Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet (2012) Att berätta sig själv. Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv (2013) Själens nattsida. Om Mary Shelley och hennes Frankenstein (2014) Solkattens år (2015) Om livets mening (2017) Alma. En roman (2018)

Boken är utgiven med stöd från Svenska litteratursällskapet i Finland/ Delegationen för den svenska litteraturens främjande. ISBN 978-951-52-4805-3 © Merete Mazzarella 2019 Grafisk form: Emma Strömberg Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Tryckt hos Livonia Print, Lettland 2019 litteratur.sets.fi


Det här är en bok om att resa, om vad resandet betyder, om olika sätt att resa. Och framför allt om att återvända – inte bara hem utan också till andra platser. Ibland har det känts som om jag rest hem uttryckligen för att kunna återvända, för att kunna känna förväntans glädje inför återseendet med något jag fäst mig vid. Man kan säga att det är en bok om upprepning. Samtidigt reser jag i tiden, tillbaka till tidigare skeden i mitt liv, till människor som inte längre finns. Eftersom det handlar om livsskeden och människor jag skrivit om i tidigare böcker blir det också här fråga om upprepningar, men förhoppningsvis av en art som också är vidareutvecklingar, fördjupningar. Jag är övertygad om att det kan vara värt att upprepa sig, för när man bygger vidare på det pussel som utgör ens förståelse av livet och sig själv måste de nya bitarna hela tiden fogas till gamla. Och de gamla bitarna kan ibland behöva byta plats. Men med tilltagande ålder blir det allt viktigare att påpeka att man är medveten om att man upprepar sig. Och att till och med det påpekandet troligen är en upprepning. Den sommar jag fyllt femton beslöt jag att jag ville ha ett vuxenliv utan resor. Jag var diplomatbarn, jag hade rest från 5


land till land, och i en ålder då man inget hellre vill än vara som alla andra kände jag att mitt resande hade gjort mig till en avvikande. Åtminstone under de första efterkrigsåren var det inte så vanligt att resa, det tog tid innan gränserna öppnade sig igen och det var ingen självklarhet att ha tillgång till utländska valutor. Jag hade en bra mycket äldre kusin som var arkitekt och som tillsammans med sin man, arkitekt också han, i slutet av fyrtiotalet hade rest till USA för att arbeta för den store Alvar Aalto och deras passnummer den gången var ensiffriga. Själv var jag knappt ett och ett halvt när mina föräldrar tog mig med till mors hemland Danmark för att visa upp mig för släkten där. Mor? Det var för att hon var dansk jag alltid kallade henne så, »mamma« och »pappa« finns inte på danska och mor tyckte att orden lät som barnspråk. Följaktligen sa jag inte heller pappa utan far. Den tiden var jag ännu enda barnet, bortskämd och överbeskyddad, men hos mina morföräldrar blev jag plötsligt omgiven av kusiner, de flesta betydligt äldre än jag, som jag gärna ville imponera på. Jag tog en soffkudde som var ett par centimeter tjock, lade den på golvet, klev upp på den och hoppade ner. Varje gång jag hoppat skakade jag på huvudet och sa: »Farligt, farligt.« Genom åren har jag berättat den här episoden på nytt och på nytt, den är mitt paradexempel på en livssymbol, det vill säga en situation som man i efterhand kan uppfatta som typisk för ens personlighet. I ett par och sjuttio år har jag fortsatt att ta mycket små risker, samtidigt som jag själv snarast haft känslan att mitt liv stått på spel. I alla år har det varit oändligt mycket jag har varit rädd för: 6


Halka. Höga höjder, stup. Hängbroar, linbanor, berg-och-dalbanor. Ingen människa kan locka mig med en aldrig så underbar utsikt om jag riskerar svindel. En enda gång – det var på Madeir­a – ångrade jag att jag inte åkt linbana, men den ångern kunde jag unna mig därför att linbanan redan stängt för dagen och vi skulle åka hem tidigt morgonen därpå. Jag åkte skridskor som barn men har inte gjort det som vuxen, jag har aldrig åkt skidor och skulle inte drömma om att åka slalom. Jag är rädd för att inte hitta en toalett när jag behöver den – och för att bli inlåst på toaletten. En god vän var en gång på konferensmiddag på ett gods som låg avsides nånstans i det forna Sovjet och inte var bebott utan bara öppnades för särskilda tillfällen. När sällskapet redan brutit upp och skulle åka vidare gick han på toaletten och när han var klar fick han inte upp låset hur han än kämpade. Han föreställde sig redan att inte bara övriga gäster utan så småningom också personalen skulle lämna stället utan att någon lade märke till att han saknades, men ångesten gav honom tydligen övermänskliga krafter för till slut lyckades han bryta upp dörren. »Kanske den inte var av så god kvalitet«, sa han med klädsam anspråkslöshet. Jag är rädd för att komma för sent och för att gå vilse, har jag gått in i en affär kan jag nämligen gå vilse när jag ska ta mig ut. Ja, vid närmare eftertanke: Att gå vilse är kanske det jag är allra mest rädd för. För att kunna hitta tillbaka till utgångspunkter rör jag mig alltid i absolut rak linje i främmande städer, vanligen framåt, ibland åt höger eller vänster. 7


Också då kan det gå på tok och jag frågar mig sällan fram för mitt förhållande till vägbeskrivningar liknar vissa männi­ skors förhållande till matematiska förklaringar: jag är till den grad övertygad om att jag inte kommer att förstå dem att jag inte ens förmår lyssna. Koketterar jag? Nej, men det händer att jag hoppas att mina medmänniskor ska få för sig att jag koketterar och därmed inte tro att det är fullt så illa som det verkligen är. Med andlös beundran kan jag läsa den amerikanska essäisten Rebecca Solnit som citerar filosofen Walter Benjamin. »Att inte hitta i en stad kan mycket väl vara ointressant och banalt. Det kräver okunnighet – inget annat. Men att gå vilse som man gör i en skog – det kräver en helt annan träning.« Att gå vilse i den här bemärkelsen är att släppa taget, menar hon: »en vällustig kapitulation, förlorad i en annans armar, förlorad för världen, så fullständigt uppslukad av det närvarande att omgivningarna tonar bort.« En vällustig kapitulation i min älskades armar kan jag mycket väl tänka mig, men i förhållande till den yttre miljön är jag ständigt rädd för att tappa taget för gott. Jag är också rädd på andras vägnar. Mig skulle ingen få upp på en surfbräda och när en australisk filosofkollega fick upp min man L – liggande, visserligen, inte stående – blev jag kvar på stranden där jag vred mina händer. I mina ögon såg det ut som om L utsattes för skendränkning. Det var med min fars röst jag talade den där gången jag sa »farligt, farligt«, om och om igen måste han redan då ha sagt så åt mig. Nånstans har jag ett fotografi som mor tagit av far och mig från den där första resan, det var med ångbåten 8


Arcturus vi åkte, vi står på ångbåtsdäcket, far håller stadigt i tömmarna – den tiden hade man ofta småbarn i sele med tömmar – och man ser att han hade svårt att tänka på annat än att jag när som helst kunde ramla överbord. »Fars flicka«, vill jag minnas att det stod på baksidan. Far var en man som aldrig – så gott som aldrig – uttryckte kärlek i ord utan visade dem genom omsorg, och omsorg var i första hand att betona tillvarons farlighet. »Man ska inte lita på någon«, var hans motto. Han kunde ha tillagt »eller något«. Spisar var till för att bränna sig på, fönster för att ramla ut genom. Det var för att jag var fars flicka som jag aldrig fick lära mig cykla, till skillnad från min bror som var mors pojke. Far cyklade nämligen inte, vilket mor gjort så länge hon kunde minnas. »Klarar du det här?« brukade han fråga inför minsta utmaning – med resultatet att jag omedelbart blev övertygad om att jag inte skulle klara den. Mor var fars motsats, annars hade de aldrig funnit varandra, och de fann varandra tack vare en resa. Som ung journalist ville mor till fortsättningskrigets Finland för att göra reportage om livet på hemmafronten. Hon behövde visum, hon gick till finska legationen i Köpenhamn där far var nyanländ attaché, hon kom på midsommaraftonens förmiddag. Hon visste inte att midsommaraftonen är en helgdag i Finland och att legationen höll stängt men hon hade tur, far som kände sig ensam hade beslutat att han lika gärna kunde arbeta över. Hon fick sitt visum, de pratade bort en stund, till slut sa far att det vore roligt om fröken efter sin resa ville komma tillbaka och berätta om frökens upplevelser och intryck. Det gjorde hon och ett år senare gifte de sig. Då var jag redan på väg. 9


De besvärligaste av min barndoms resor var det hon som hade huvudansvaret för. När jag var två år och min bror Marti­n nyfödd förflyttades far till Schweiz. Han fick bråttom att komma till Bern så mor och vi barn fick följa efter senare. Knappt hade vi stigit på tåget som skulle ta oss ner genom Danmark och Tyskland förrän det visade sig att jag hade kikhosta. Jag hostade och jag kräktes, jag hostade och jag kräktes, mor fick byta på mig ännu oftare än hon bytte på Martin och alla sina drömmar om att far skulle få återse sin flicka med blankt hår och näpen klänning fick hon glömma, för när vi närmade oss Bern var det bara att sätta på mig de plagg som var minst oaptitliga. Dessutom måtte hon rimligen ha oroat sig för att jag skulle ha smittat Martin. Själv minns jag – eller minns att man berättat för mig – att de tyska stationerna var fulla av barn som tiggde, att jag i Flensburg hade gett en apelsin åt en liten flicka och att jag i många dagar hade undrat och frågat varför hon saknade flera fingrar på ena handen. När vi kom fram till Bern stod far på perrongen och tog emot och jag fick mitt livs första banan. Mor hade talat så mycket om att jag skulle få banan att jag förstod att jag skulle hålla tyst om att jag inte tyckte det var gott. Sex år senare förflyttades far till Beijing eller Peking som vi alla sa på den tiden och också den gången överlät han åt mor att resa med oss barn. Det var tänkt att vi skulle ta tåget till Moskva och sedan fortsätta med transsibiriska järnvägen om vilken mor inte visste stort annat än att det i varje kupé skulle finnas en liten skylt med orden: »Varmt vatten tisdagar och fredagar«. Det räckte för att vi alla skulle förstå att det inte var någon alldeles kort resa det handlade om och förtänksamt nog hade föräldrarna lärt oss spela bridge så vi skulle få tiden att 10


gå. Från natten på väg till Moskva minns jag hur det blå ljuset från en liten lampa skar i ögonen och vattenkaraffens skallrande gjorde ont i öronen, jag låg nämligen i feberyrsel, och när mor tittade på mig på morgonen kunde hon se att jag hade mässling. Oförvägen som hon var ville hon först genomföra resan som det var tänkt, men så småningom insåg hon att det fanns en betydande risk för att tågpersonalen skulle upptäcka att jag var sjuk och att vi alla tre skulle lämpas av nånstans i Omsk eller Tomsk och isoleras på någon sjukhusavdelning för smittsamma sjukdomar. Så i Moskva klev vi av och finska ambassaden kontaktades och eftersom ambassadörsparet var bortrest inkvarterades vi generöst nog i deras residens. Redan innan jag kryade på mig hade Martin blivit sjuk och Moskvavistelsen kom att räcka en dryg månad. Det hade Martin och jag inget emot, för ambassadörsparet hade hundar, två finska spetsar, och vår sista kväll fick vi gå på Moskvacirkusens första föreställning för säsongen som inleddes med en storslagen hyllning till den nyligen avlidne landsfadern Stalin. Jag minns inte om vi spelade bridge, däremot talade mor mycket om att vi nu skulle lära oss ett nytt språk, engelska, och gav oss våra första lektioner ur en bok med meningar som »Jack is a tall boy, Jill is a short girl«. Sen flög vi till Peking i ett litet tvåmotorigt plan som mödosamt skakade fram medan jag satt där knäckt av flygsjuka och kräktes i den ena bruna papperspåsen efter den andra, och när påsarna tagit slut fick jag kräkas i strutar gjorda av gamla tidningar som de beundransvärt medkännande flygvärdinnorna hastigt snodde ihop. Vid mellanlandningarna i Novosibirisk och Irkutsk och Sverdlovsk – som idag heter Jekaterinburg precis som det gjorde då tsarfamiljen mördades där – bjöds det än på te med sylt och kex och än på kålsoppa men jag ville 11


inget ha. Vid sista mellanlandningen – i Ulanbator klockan tre på natten – serverades stekt gås och rödkål och när jag kräktes vid blotta anblicken kom en kraftig mongoliska och sa att saltgurka var det allra bästa medlet mot illamående och så åt jag det och blev omedelbart bra. När vi kom fram till Peking stod far på flygplatsen och tog emot. I Kina var vi sedan kvar i drygt tre år. Den tiden var semesterresor till hemlandet inte att tänka på. I vilken utsträckning kunde mor kommunicera med far på sina resor med Martin och mig? När min mässling bröt ut genast i början på resan till Peking kunde hon rimligtvis ringa från ambassaden i Moskva men besvärligt var det säkert, för då, och ännu ett par decennier senare, måste man beställa utlandssamtal och sedan vänta – ibland i åtskilliga timmar – på att samtalet skulle bli av. Jag betvivlar att hon kunde höra av sig när jag fick kikhosta på tåget till Schweiz, jag föreställer mig att far blev häpen när han fick se vilken sorglig liten tropp vi var. Och vem vet om det inte i själva verket var bra att far slapp oroa sig? Vem vet om det inte var bra att också jag slapp oroa mig fyrtio år senare när min son Ville nitton år gammal blev gripen av thailändsk polis för att han och den kamrat han var på jordenruntresa med inte hade tänkt på att de borde ha skaffat arbetstillstånd innan de erbjöd sig att uppträda som restaurangmusiker och blev så uppskattade att innehavaren av en annan krog blev avundsjuk och angav dem? Hur hade jag reagerat om det hade funnits mobiltelefoner och han hade kunnat ringa och säga: »Mamma, nu sitter jag i polishäkte i Phuket«? 12


Som det nu var fick jag inget veta förrän han kom hem efter att ha släppts fri och blivit utvisad med en poliseskort som följde honom ända förbi säkerhetskontrollen och krävde att han skulle köpa ut hela sin ranson taxfreesprit och överräcka den åt dem. Att jag var ett försiktigt barn betydde förövrigt ingalunda att jag var rädd för förändring, tvärtom visade jag tidigt både til�lit och förväntan inför det som komma skulle. Enligt mina föräldrar ska jag genast vid uppvaknandet ha stigit upp i spjälsängen och frågat: »Vad ska hända idag?« Vid närmare eftertanke frågar jag mig om inte också det är en livssymbol – rentav en som det kan vara roligare att identifiera sig med än den med den lilla kudden? Jag blev ivrig varje gång jag fick veta att vi skulle förflyttas, i Bern hade jag gladeligen börjat i schweizisk barnträdgård och lärt mig schweizertyska, i Peking var jag redan på förhand lika positivt inställd till The Sacred Heart, franciskanernunnornas skola för diplomatbarn där jag lärde mig engelska. Av kinesiskan lärde jag mig däremot knappt mer än räkneorden. I Maos Kina kunde det innebära livsfara för kineser att umgås med utlänningar; också vår kock, vår barnsköterska och vår chaufför var på sin vakt. Och utanför en liten gårdsbyggnad satt en gammal kvinna och hennes sondotter ofta på en bänk och tittade på oss. Far sa att de var manchuriska prinsessor och att det hus vi bodde i hade varit deras förut. Den lilla prinsessan var jämnårig med mig och jag förstod inte varför jag inte fick leka med henne och fråga varför huset inte längre var hennes. Nu förstår jag att det var just därför jag inte fick leka med henne. 13


Från Peking förflyttades far till Turkiet men en månad innan jag fyllde tolv reste jag iväg på min första alldeles egna resa till en internatskola i södra England. Det var ingalunda så att jag skickades, vilket ju var fallet med många brittiska barn, somliga inte äldre än sju. Det var jag själv som ville iväg, jag önskade ingenting högre eftersom min bästa väninna i Peking, en engelsk flicka, Janet, som var ett år äldre än jag hade lånat mig otaliga flickböcker om internatskolor där man svor vänskap för livet och där det ständigt mumsades kex och choklad mitt i natten. Hon hade också visat mig ett prospekt med oemotståndliga bilder av Wispers, den skola hennes föräldrar hade valt ut åt henne, ett gammalt herresäte i Sussex som låg omgivet av en lummig park med böljande gräsmattor, välkrattade stigar och urgamla träd. Mina föräldrar tyckte att jag var för liten, de var vid den tidpunkten stationerade i Ankara och tyckte det räckte med den tyska skola som fanns där och som både Martin och jag hade börjat i. I ett års tid tjatade jag om att också jag skulle till Wispers och till slut gav mor och far med sig. Samtidigt lät de mig förstå att det var en ekonomisk uppoffring. Terminsavgifterna var höga, flygresor var betydligt dyrare då än idag så det gjordes klart att jag inte skulle kunna komma hem på ett halvår. Jag åkte i januari, mina föräldrar skulle komma efter mig vid sommarterminens slut i början av juli, det drygt tre veckor långa påsklovet skulle jag få tillbringa hos Janets familj. Några dagar innan jag reste gav far mig ett armbandsur – mitt livs första. Han fäste det själv vid min handled och sa: »Var rädd om det, du får inte tappa det.« Båda föräldrarna följde mig till flygplatsen, tack vare sitt diplomatpass kunde far följa mig ända ombord och i avskedets stund kramade han om mig. Han hade aldrig kramat mig förr och han skulle bara 14


komma att göra det en gång till, i Borgå domkyrka, inför min första vigsel, när jag tog hans arm för att anträda vandringen fram till altaret. Båda gångerna anade jag att han gjorde det för att han tyckte det var ett misstag jag höll på att begå. Att han kunde tänkas ha rätt anade jag redan några timmar senare på flygplatsen i Frankfurt där jag möttes av en stram och fåordig markvärdinna som lämnade av mig på det hotell där jag för första gången i mitt liv skulle sova alldeles ensam i en alldeles främmande och ödsligt stor säng. Jag minns inte hur jag sov, jag minns bara att jag inte vågade fråga efter frukost. Samma markvärdinna avhämtade mig för att föra mig till det flyg som skulle ta mig till London och hon var lika tystlåten som förut. På Heathrow togs jag emot av Janets pappa och två dagar ägnades sedan åt att med hjälp av Janets mamma få min skol­ uniform i ordning, vinteruniformen med brun sedesamt lång tweedkjol, smaragdgrön jumper, prydlig vit löskrage. Och så det mest bekymmersamma: strumpor som krävde strumpebandshållare, ett plagg jag aldrig haft förut och som det tog mig lång tid att lära mig hantera. Sen följde Janets mamma oss till Waterloo Station därifrån tåget till skolan skulle gå. Perrongen var full av flickor i samma skoluniform som vi, några kände varandra, skuttade och pratade. Janet var mycket tyst, hon hade i själva verket inte visat nån särskild glädje över min ankomst och i storögd förskräckelse fick jag nu se på när hon gråtande kastade sig ner på perrongen och skrek att hon inte ville åka, att hon ville få följa med sin mamma hem. Hennes mamma sa ingenting, hon bara tittade sammanbitet på Janet och tog tag i henne och drog upp henne. Vid det laget hade Jane­t slutat skrika, som en trasdocka lät hon sig ledas in i kupén och lämpas ner på sin sittplats. Själv följde jag efter, utan att säga ett ord. 15


Och sen? Av tågresan minns jag inget annat än att Janet undvek mig. Hon kom att undvika mig i fortsättningen också, kanske helt enkelt för att jag hade sett hennes nakna förtvivlan. Jag minns att vi kom fram, att vi hälsades välkomna av rektor, en dam med överväldigande byst, vitt hår i knut och mycket löst puder i rynkorna. Jag minns också att vi serverades kvällste, att vi uppmanades installera oss i våra sovsalar. Det var fuktigt och mörkt och sovsalen var kall. Jag minns att de andra ivrigt pratade med varandra medan de möblerade sina nattduksbord med små figurer i glas eller porslin och fotografier i ram. Några hade fotografier av sina föräldrar och syskon, andra av ett hus, en hund eller en häst. De där föremålen var det enda som signalerade en klasskillnad: några av ramarna var av silver, några av husen var slott. Bara mitt nattduksbord förblev tomt. Jag minns att vi klädde av oss och lade oss utan att nån hade hälsat på mig mer än flyktigt, men vad jag minns bäst är den hemlängtan som kom över mig när ljuset i rummet släckts för natten. Det var en hemlängtan som bestod i tre år men det tog lång tid innan mina föräldrar begrep hur det var fatt, för jag hade min stolthet, jag insåg att det här skulle föreställa mina hetaste drömmars uppfyllelse. Föräldrar vet ofta långt mindre om sina barn än de tror. Min kontakt med dem bestod av brev, skolan tillät ett brev i veckan i vardera riktningen, telefonsamtal var inte att tänka på. Brevskrivningen ägde rum under övervakning av en lärare som hade skrivit lämpliga ämnen på tavlan för det var inte meningen att man skulle klaga. Det mesta övervakades, också ens avföring; varje kväll blev man tillfrågad hur det stod till på den fronten. Den där första våren var värst. Jag var van att ha 16


tid för mig själv, att kunna läsa, skriva och fantisera. Här var dagen inrutad, man var ett kollektiv från uppstigning till läggdags, det var inte bara på lektionerna och under måltiderna man var tillsammans, man läste läxor och promenerade tillsammans, man tvättade sig tillsammans, i rad vid gammaldags tvättställ, man klädde på sig och av sig inför varandras ögon. På nätterna hörde man fem eller sju andra vända sig i sängen, snörvla, småsnarka, ibland gråta. Pryderiet var satt i system. Unga damer hade inte mens, utan var opassliga, vi svettades inte, utan perspirerade. Alltför intensiv vänskap sågs med oblida ögon, flickor som ständigt rörde sig i par med armarna om varandra försökte man skilja åt. För tävlingsändamål – och här tävlades ständigt, i idrott, i sång, i välläsning och i uppförande – var vi indelade i tre grupper uppkallade efter den engelska kolonialismens stormän: Drake som på femtonhundratalet seglade jorden runt och gjorde anspråk på Kalifornien för brittiska kronan, Clive som tog kontroll över södra Indien och Rhodes som inte bara grundade Rhodesia utan också förklarade att den brittiska rasen var överlägsen alla andra och att det bästa för mänskligheten var om en så stor del av den som möjligt kunde styras av britterna. Jag hörde till Rhodes vilket betydde att min sommaruniform bestod av röd-och-vitrandiga bomullsklänningar. Hörde man till Clive var det gult och vitt som gällde, i Drake grönt och vitt. Vi gick till kyrkan varje söndag och bad för kungafamiljen och när det var parlamentsval uppsände vi böner för de konservativas seger. Logiken var enkel: Labour ville avskaffa skolor som vår. Skönast var det när man blev sjuk och fick ligga till sängs i sjukstugan och läsa dagen lång. Det hette att man 17


kunde förlänga febern genom att lägga läskpapper i skorna men det har jag aldrig försökt. Jag frös. Inomhus drog det, det fanns aldrig tillräckligt varmvatten, utomhus stod jag med bara, rödfrusna knän på idrottsplanen och väntade – väntade länge – på att bli vald till något av hockeylagen. Men mest av allt led jag av ensamhetskyla. Så kom då påsklovet. På tryggt avstånd från skolan kunde Janet i nåder umgås med mig, om än något distanserat, och tillsammans med hennes lillasyster Alison var vi en dag ute i skogen och lekte. När vi framåt kvällen var på väg tillbaka till det som var Janets och Alisons hem – men långtifrån mitt – märkte jag att mitt armbandsur var borta. Jag greps av panik, jag vände genast om, jag sprang tillbaka till skogen. Janet var i den stunden tillräckligt solidarisk för att följa med och vi letade båda – den dagen och nästa och därpåföljande – men armbandsuret var och förblev borta. Från den stunden kunde jag inte känna nån glädje vid tanken på att återse mina föräldrar i juli för jag var övertygad om att min pappa skulle brusa upp och skälla ut mig i det ögonblick han upptäckte att klockan saknades. »Var rädd om den«, hade han ju sagt. När sommaren väl kom och mina föräldrar infann sig för att avhämta mig var min förtvivlan så stor att jag hade fått feber. Nu var det naturligtvis mor och far som blev oroliga och när jag väl började gråta och utbrast: »Jag har tappat klockan!«, svarade de med en mun: »Å, var det bara det!« Först decennier senare förstod jag att vad far egentligen hade menat dagen när han spände armbandsuret om min handled var: »Var rädd om dig!« Det är mycket barn inte vet om sina föräldrar.

18


På Wispers var jag en »alien«. »Aliens« stod det på skylten vid den kö jag skulle söka mig till när jag skulle visa upp mitt pass vid inresa till England. Där fanns en kö för brittiska undersåtar och en för personer från samväldet, »The Commonwealth« och så den för »aliens« och i den fick man ofta vänta länge. I min engelska skola i Peking var vi alla i samma båt, vartenda barn var utlänning, vi kom från de länder som hade diplomatiska relationer med Maos Kina, det fanns brittiska barn och en handfull nordiska men mest burmeser, indier, pakistaner, indonesier. Kultur­ skillnaden må ha varit större i The Sacred Heart men på Wispers var jag den enda från ett land som ingen visste något om. Jag hade inte sett South Pacific eller The King and I, jag hade i själva verket aldrig sett en enda musikal. Jag hade inte lyssnat på vare sig Tommy Steele eller Elvis Presley, jag hade aldrig varit på hästkapplöpning på Ascot eller sett tennis på Wimbledon, ja, jag visste inte ens hur poängen räknades i tennis. Ingen gjorde mig något direkt ont men jag förstod att jag saknade alla förutsättningar att bli det som var viktigast av allt att vara, nämligen populär. Ännu idag kan jag känna obehag inför ordet populär. En vecka varje termin skulle vi sitta vid rektors bord och då cirkulera så var och en av oss fick sitta bredvid henne åtminstone en lunch och en middag i syfte att lära oss bordsskick, konversationskonst och annat som hörde till gott uppförande för unga kvinnor. När det var min tur ställde hon mig en fråga om Finland och jag började ivrigt berätta men hon avbröt mig snabbt med orden: »Lilla vän, var glad att du kommit till ett civiliserat land till slut.« Såhär efteråt förstår jag att jag inte var den enda som var olycklig. Det fanns en flicka som kräktes efter varje måltid, det 19


fanns en som klippte sönder sina kläder, det fanns en som skar sig, det fanns en som stal, det fanns en som rymde. Det fanns en som skrev »Hell« – »helvete« – på skolans värmepanna och blev relegerad. En bästa vän fick jag först det sista året, pakistanska Muneez­a. Tillsammans kunde vi turvis sucka eller ironisera över engelsmännens bild av de kulturer vi kom ifrån. När vi femtio år senare fick kontakt med varandra på Facebook skrev hon att hon just hittat en teckning jag skickat henne med texten »Det här är min igloo«. Under tre och ett halvt år reste jag fram och tillbaka mellan hemmet och Wispers, reste och återvände, reste och återvände. Att resa förblev svårt, för även om jag aldrig kastade mig till marken hade jag ingen hemkänsla i England, hemkänsla upplevde jag hos mina föräldrar var de än befann sig och när mitt flyg landade: Där stod far – och oftast också mor – och mötte. Den allra första resa jag själv hade tagit initiativet hade alltså varit ett misstag, och det var när jag slutade i Wispers som jag beslöt att jag ville ha ett vuxenliv utan resor. Så blev det inte, jag fortsatte att resa. När mina föräldrar var utomlands igen, först i Bulgarien, senare i Indien, tillbringade jag långa perioder hos dem men nu var det fråga om besök och själv var jag redan en människa med ett eget liv, under Bulgarienåren som student, under Indienåren som mamma till ett litet barn. Jag reste och jag återvände, reste och återvände, om och om igen bekräftades jag i att det var en lycka i att få återvända. När jag kom stod far – och oftast också mor – och mötte.

20