tre månader
på fältet
Lars Carlsson kom först till Rinkabyfältet – och lämnade platsen sist av alla ideellt arbetande. Trots att han var på jamboreen i 12,5 veckor längtade han bara hem någon gång ibland. TEXT OCH FOTO: NATHALIE C. ANDERSSON
K
orna betade fortfarande på ängarna och militären gjorde några sista övningar när Lars Carlsson kom till Rinkabyfältet den 15 juni. Han vandrade över nejderna bland betande kor och inspekterade, spanade. Här skulle världens största scoutläger byggas, och Lars Carlsson var ansvarig för lägerplatsen och infrastrukturen. Han var med om förvandlingen från äng till världsstad till enslig äng igen. Och med facit i hand är han nöjd. – Det var helt fantastiskt att se hur det fungerade. Att det från början inte är någonting, och att sedan se 50 000 scouter sitta framför scenen den där torsdagskvällen efter Culture festival day. Den upplevelsen är betalningen för att man sliter. När det blir så lyckat går det ganska enkelt, säger Lars Carlsson.
Redan i april 2008 blev han tillfrågad om han ville vara ansvarig för »site«, lägerplatsen. Han hade arbetat med liknande saker på tidigare storläger och var inte sen med att tacka ja. Därefter följde ett långt arbete innan lägret byggts upp och plockats ihop och de sista funktionärerna åkt hem. För Lars Carlsson blev det en lång lägervistelse, med många lyckade minnen. – 12,5 veckor på jamboree är ju en hel värld i sig. Den ringlande flaggången var så lyckad. Och att titta på tornet och lägerflaggan som var belyst om kvällen. Och att se avslutningsfyrverkerierna och känna att nu, nu har vi lyckats. Samtidigt har allt inte varit en dans på rosor, men Lars Carlsson vill inte klaga. Han är plikttrogen, vill slutföra det han har påbörjat. – Det är väl klart att man fick hemlängtan ibland, men jag har ju sagt att jag ska göra det
20 scoutmagasinet
jag tagit på mig. Om jag inte blev less någon gång? Nej, det fick jag ju hålla undan. Men i slutet fanns det ju stunder då man blev irriterad och frustrerad. Som när man märker att folk har lämnat saker i skogen och i tälten som de borde plockat undan, och bara åkt hem. och att det ibland blir jobbigt, är engagemanget självklart för Lars Carlsson. Ändå sedan han började på Scouterna i Skåne i mitten av 60-talet har han engagerat sig. När han flyttade till Trollhättan som ung dröjde det tre dagar innan han klev in på distriktet och sa att han fanns tillgänglig. – Jag kan inte lägga av med Scouterna, jag har ett behov av att hjälpa till. Jag tror att jag alltid har varit likadan. I grunden är jag nog en sån här föreningsmänniska. Är man född på landsbygden så måste man engagera sig, för det finns inte så mycket annat. I grund och botten handlar det, enligt Lars Carlsson, om att ge ungdomar en upplevelse. – Det är himla roligt när folk är nöjda. Det viktigaste med jamboreen är att 14–18-åringarna har fått en upplevelse. Samtidigt så betydde det så mycket för mig som scout, det jag fick vara med om. Så att engagera sig är ett sätt att betala tillbaka. Jag vill att unga människor ska få vara med om samma sak, säger Lars Carlsson. Trots att han har varit aktiv inom Scouterna i 50 år, tycker han inte att han har betalat tillbaka än. – Haha, nej, det är så roligt att vara med. Att jobba med scouterna är en upplevelse. Man får ju ut någonting själv också.
Trots frustrationen