Vad är jämställdhet, egentligen. Går den alls att mäta?

JÄMSTÄLLDHET ÄR ETT SVÅRT ORD. Inte att stava. Inte att fastställa. Men att förstå. Jämställdhetsmyndigheten – ja, det finns en sådan - definierar begreppet som att ”alla kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.” som räknades. Inget annat. Men sen mognade förstås branschen. Organisationer implementerades, strukturer byggdes upp, arbetsmetoderna formerades. Och där någonstans blev jämställdheten en problemställning. Den som från början bara fanns, den skulle nu formuleras.

Och i teorin är det ju så. Men knappast i praktiken. Jag har haft turen att vara med att skapa en helt ny bransch, nämligen fri tv-produktion.

Hasse Aro

Född: 8 september 1957.

Familj: Fru, fem barn.

Bor: Stockholm (uppvuxen i Tumba).

Karriär: Började på lokalradion, följt av Radio Stockholm där han jobbade som reporter, nyhetsredaktör och programledare för Stockholm Direkt. Programledare för SVT:s Trekvart och därefter för

TV3:s Efterlyst i drygt 30 år. Har även arbetat med andra program för TV3 och Krimkvarten för TV4. Under hösten syns han återigen i TV-rutan med Efterlyst i TV3. Han har tidigare också suttit med i styrelsen för Svenska Stöldskyddsföreningen, SSF.

Hobby: Att resa.

Det var i början av 90-talet som Jan Stenbeck utmanade den svenska mediepolitiken när han startade den första kommersiella tv-kanalen, TV3. Genom att sända per satellit från London rundade han dom svenska reglerna om sändningsrättigheter och reklamförbud.

Det blev lite skakigt först. Myndigheterna planerade en rad motåtgärder för att stoppa projektet. Men till slut gav man upp och med det föddes en ny bransch. TV-produktionsbranschen.

Tidigare hade alla program gjorts av public service själva. Nu startade en rad fristående produktionsbolag och i den vågen hade jag turen att ryckas med.

DET VAR PÅ MÅNGA SÄTT EN GALEN TID. Och underbar. Jag visste aldrig vad som skulle hända när jag gick till jobbet på Strix Television. Ett nytt tv-program? Åka till London? Nya utmanande uppgifter? Få igenom en idé?

Det fanns ingen organisation. Alla gjorde allt. Alla idéer var välkomna. Vägen från ett slumpmässigt infall till en färdig produktion var kort. Hela gänget var superengagerad. Diskussionerna handlade aldrig om arbetsmiljö, policy, eller värderingsdokument. Bara om produktioner.

Galet, vimsigt, strukturlöst. Och oerhört jämställt.

Alla var lika mycket värda. Det var dina idéer och din förmåga att genomföra dem

Så här efteråt kan man tycka att det gick ganska bra. Jag vill nog påstå att produktionsbranschen är bland de mest jämställda av alla verksamhetsområden.

UTAN ATT HA STATISTISK KOLL TROR JAG att jag haft fler kvinnliga chefer än de flesta. En snabbsökning bland produktionsbolagen visar att andelen kvinnliga vd:ar är väldigt hög, för att inte säga dominerande.

Men innebär det att jämställdheten är total? Nej, jag tror inte det.

Den verkliga jämställdheten, menar jag, kan bara uppnås när vi tar den för given. När vi inte ens behöver nämnda den.

Problemet är, som med så många andra strukturer, att när vi formulerar dem, när vi försöker förstå dem, så begränsar vi istället.

För även om andelen kvinnliga chefer är väldigt hög, behöver det ju per definition inte betyda att jämställdheten är hög. Visst, på pappret. Men inte i verkligheten. Och det är här någonstans som frågan blir intressant, tycker jag.

Vad är jämställdhet, egentligen. Går den alls att mäta?

Jag vet inte.

Jag kan bara konstatera att i mitt yrkesliv har jämställdheten aldrig varit större än när ingen pratade om den. När vi helt enkelt tog den för given.