Till bords med Heimerson

Litet bord på liten gård på liten krog.

Med Heimerson på krogen

Färsk fisk i kustens sötaste hamn

Det finns två skäl - minst - att göra en utflykt till Sanarysur-Mer. Skönheten och charmen är den ena. Hamnen - med muntert målade gammaldags fiskebåtar i trä - löper i en båge vid centrum. Färsk fisk landas. Biltrafiken är begränsad. I samhällets utkanter finns härliga stränder. Husen är granna. Framför dem ligger trottoarserveringarna i rad. De håller rimliga priser; jag drack en espresso för 1,50 euro. Tänk efter - det var så här vi i forntiden i fjärran nord fantiserade om Rivieran. (Sedan blev det 1955 och Brigitte Bardot kom till Saint-Tropez och det blev nya tider, nya vyer, nya vanor och nya priser).

Den pittoreska orten lever året runt, där den ligger 15 minuters bilfärd väster om Toulon, riktning Bandol. Den är Frankrikes soligaste plats, bara regnskurar 61 av årets dagar. Men

Äggplanta med färskost och rökt skinka. mistralen sveper in från Rhôndedalen 115 dagar och det är storm minst åtta - och vindsurfarna jublar.

En fascinerande kultur- och invandrarhistoria är det andra skälet. Minnena, bosättningarna finns kvar. Det var när Adolf Hitler tagit makten och nazisternas judeförföljelse tagit fart som Tysklands och Österrikes intellektuella elit och dess författare skyndade i exil - och valde samma plats. Sanary!

Nobelpristagaren Thomas Mann och hans talangfulla familj fanns där under trettiotalets senare år liksom Joseph Roth och Bertold Brecht, Arthur Koestler, Egon Erwin Kisch, Franz Werfel och hans fru, den rastlösa Alma Mahler, författarna Stefan Zweig och Arnold Zweig (inget släktskap dem emellan), Lion Feuchtwanger och något dussin till.

Det blev en parnass och ett getto. I hamnens östsida finns en minnestavla över gästerna och turistbyrån intill ger er en karta så ni kan vandra i gränderna och de omgivande kullarna och se var de litterära bjässarna bodde. Ludwig Marcuse beskrev det: ”Vi bodde i paradiset, mot vår vilja.” Hermann Kesten beskrev livet i exil: ”Kaféet blir genast familjens hem, nationen, kyrkan och parlamentet, en öken och en pilgrimsfärdplats, illusionens vagga och deras kyrkogård.”

Framför allt: det var en era då ingen viftade med fingret och kommenderade dem till integration. Tur var det för strax var de som judar åter i fara. Andra världskriget bröt ut. Hitlers trupper ockuperade Frankrike. Med franska kollaboratörer blev livet än en gång omöjligt för de intellektuella i exil. De flydde Sanary och satte sig i säkerhet i Kalifornien, oftast i Hollywoods närhet.

Rundvandringen var lång och hungern gjorde sig påmind. Jag var väl förberedd. Jag visste att i en gränd ett kvarter upp från hamnpromenaden ligger en restaurang, La P’tite

Fyllda sardiner, paprika och marinerade tomater.

Här fick vi fikon! Plus mandelmousse och fruktsorbet.

Cour, som av Michelins kräsna inspektörer klassificerats med en Bib-gubbe. Biben betyder ju ”god kvalitet, bra kök”. Inspektören utvecklar det: ”Det unga ägarparet tillreder kärleksfullt marknadsståndens saftiga produkter vilka bäst ska avnjutas vid ett bord på den lilla innegården …” Rubriken lyder ”modernt kök, mysigt”. Inte ens Tripadvisors ofta okunniga, mobbande, bidragsgivare plockar ner den; den får betyget 4,5 av 5. Men, men. Det är coronatider och det är naturligtvis med brist på gäster och allmänt dämpad rulle på gatulivet svårt att upprätthålla en stor och inspirerad matsedel.

Ändå blev jag genast på gott humör när jag stegade in på den lilla krogen och mötte Mickaël Caltagirone och Marie Leblanc. Ty, som i den gamla filmen, det rådde ”Ombytta roller”: det var h o n som var chef i köket och det var h a n som serverade. Nu hade de bantat ner utbudet till en meny, en enda för 35 euro, med tre förrätter att välja bland, fyra varmrätter och två efterrätter.

Monsieur Mickaël beskrev maten som La cuisine mediterranéenne och jag vill tillfoga: gå på fisken, sprattlande färsk och enkelt tillredd.

Innegården med tolv platser är skuggig men inredd utan inspiration.

Amusen var en starkt kryddad fiskbulle. Som förrätt valde fotografen tatin d’aubergines, fromage frais aux herbes et jambon fumé och jag sardines farcies, poivrons et tomates marinées. Framför oss hade vi alltså - hokus pokus - allt som i Provence gör livet värt att leva: auberginer och färskostar, rökt skinka, sardiner, röd paprika, et cetera, et cetera.

“Maskerad” krögare hälsar välkommen in.

Varmrätterna var lika lätt valda. Fotografen valde ”dagens fångst”, ugnsstekt torsk, som serverades med svart ris, både fantasifullt och gott, en enkel sås samt strimlade grönsaker. För ett högt tillägg (10 euro) fick jag själv en kummel serverad med samma tillbehör. Vi var både nöjda, dock utan att gå i taket. (Vi kunde i stället ha valt en mera banal filet de bœuf eller en canette).

Efterrätten firade vi som barn - med varma fikon i rödvin, fikonsorbet och mandelskorpor.

Staffan Heimerson Foto: Marianne Pihl

La P’tite Cour Sanary-sur-Mer, 6 rue Berthélémy de Don www.laptitecour.com Telefon 04 94 88 08 05

Öppen måndag-fredag för lunch och middag, stängd i helgen. Stängt jul- och nyårshelgerna. Parkeringsmöjlighet: glöm den! Sanary är ointagligt.

Rivieranytts omdömen: Vardag (1) eller fest (5) 3 Mat 3 Ambiance 3 Service 5 Prisvärt 2

Heimerson värdesätter om ni tipsar honom om krogar ni tycker han ska pröva på och han nås på: staffan@heimerson.se Läs om alla Heimersons krogbesök på rivieraklubben.com