Barn <3 Kommunikation

Redaktörer: Tore Danielsson & Mathias Strömer Grafisk design: Fält Omslag: Vardagens trassligheter Översättning: William Jewson Fotografier & illustrationer: Peter Hartman (s. 63–64) Kamratposten (s. 73, 74, 77, 78) Meow Entertainment (s. 95–96) Nordicom (s. 46–47) Panteha Pournoroozy (Omslag, s. 6–29, 86–87, 103–104) Eva-Johanna Isestig (s. 129–130, 132–133, 136) Tryck: Tryckt 2013 på Komori Lithrone S40P av Litorapid Media, Hisings Kärra, Sverige Riksutställningar Box 1033 621 21 Visby Sverige Tel. +46 (0) 498 79 90 00 info@riksutstallningar.se www.riksutstallningar.se Ansvarig utgivare: Staffan Forssell, generaldirektör, Riksutställningar ISBN 978-91-981164-0-3

Attribution-NonCommercial-NoDerivs 3.0 Unported (CC BY-NC-ND 3.0)

Barn <3 Kommunikation

Barn <3

Under 2012 etablerade Riksutställningar i samarbete med Kulturhuset Barbacka en nationell plattform för att tvärdisciplinärt undersöka barnkulturen.

Plattformen heter ”Barn <3”. Inom plattformen lyfts forskning, metoder och goda exempel fram under praktiska och teoretiska aktiviteter.

Fokus för 2012 var kommunikation. Denna bok lyfter fram tio experter som alla har praktisk och teoretisk kunskap i ämnet. Boken är främst tänkt för informatörer, kommunikatörer och alla andra som arbetar med kommunikation och dialog på kultur­ institutioner. 2013 är konst och radio- respektive TVmediet i fokus.

Förord

Kära läsare!

En förutsättning för bra barnkultur – i dess många olika former och medier – är en god kommunikation. Kommunikation är ett stort begrepp. För tjugo år sedan betydde det tågtabeller och motorvägar.

Idag betyder det och kan vara nästan allt. Kommunikation inom utställningsvärlden uttrycker, förmedlar och gestaltar en identitet eller ett innehåll, men även kulturlivets verksamheter påverkas än mer av kommunikation. Ofta är själva upplevelsen kommunikationen.

Denna bok handlar om den dialog som sker med barn innan, under och efter mötet med kulturinstitutionen. Barns kultur- och medievanor i dag och i framtiden bildar grunden för den kommunikation som är möjlig. Men vilka krav kommer barn att ställa på morgondagens kulturinstitutioner? För att kunna skapa bra barnkultur borde man rimligen söka svaret på denna fråga. Boken syftar till att belysa och sprida kunskap inom ämnet. Vi har bjudit in experter inom många olika områden för att dela med sig av sina erfarenheter.

Boken är ett debattinlägg för att diskutera hur kommunikation och dialog för, med och till barn ser ut. Hur den kan se ut och vilken betydelse den har idag och i framtiden. Vi är fullt medvetna om att mycket inom kulturen, inklusive utställningsmediet som vi själva främst arbetar med, har med kommunikation att göra. Följaktligen är det också inte bara ett stort område att undersöka, utan även något som består av en mängd olika uppfattningar. Vi tror själva att man måste, inom de gränser som ens medium, kunskap och fantasi sätter, skapa sin egen syn på kommunikation med barn. Om boken underlättar och inspirerar till att hitta rätt, känna rätt och viss mån göra rätt har vi lyckats.

Barnens möte med våra institutioner och konstarter sker ibland utanför våra dedikerade och välplanerade rum, innan och efter besöken. Som vi ser det är det oftast klokt att tänka så gränsöverskridande som möjligt inom utställningsvärlden. Från våra respektive områden, som kommunikatör, curator och producent, har vi märkt ett behov av att åstadkomma en klok och generös dialog med barn. Och hur svårt det kan vara att skapa denna dialog.

Kulturhuset Barbacka och Riksutställningar har båda barn och barnkultur som prioriterad verksamhet. Kulturhuset Barbacka har en daglig publik och en bred praktik. Riksutställningar har uppdraget att utveckla utställningsmediet och att skapa möten för yrkesverksamma i utställningsbranschen. Med denna inledning vill vi önska alla läsare lycka till med sin egen dialog och kommunikation med barn. Vi tror att

svaren på många frågor om dialog med barn finns hos dem som själva arbetar med barn. Lyssna och bli inspirerad av alla dessa experters kunskaper och erfarenheter.

Varmt tack till alla medverkande författare och till övriga barn och vuxna som medverkade under branschseminariet Barn <3 Kommunikation 13–14 november 2012. På återhörande och trevlig läsning.

Tore Danielsson, Mathias Strömer & Torjus Wrangell

34

Vad vet vi om barnens medieanvändning?

Catharina Bucht

40

Sluta göra omvärlds­analys genom dina egna barn!

Fredrik Olsson

44

Provocera, diskutera, dramatisera!

Liza Fry

52

120 år i barnens tjänst Lukas Björkman

60

Tankar från scenen Harald Leander

66

Fumbies: The Cloud Creatures Max Tiilikainen

72

Form och funktion Annika Thore

76

Hur barn kan skapa underverk!

Malin Fahlborg

80

Kultur är kommunikation Birgitta Berntsson-Ärje

84

Nyckeln till att skapa rum för och tillsammans med barn Eva-Johanna Isestig

Vad vet vi om barnens medie­ användning?

Catharina Bucht, från Nordicom, beskriver vilka medievanor barn har idag.

Hur mycket radio, film och böcker konsumerar barn egentligen och hur tar våra kulturinstitutioner till sig denna kunskap?

Många som på ett eller annat sätt, på en eller annan plats kommer i kontakt med barn och unga idag har förmodligen funderat över mediernas utrymme i deras liv. Vad vet vi om hur mycket radio, film och böcker barn konsumerar egentligen? Vilka medier använder de? Hur har medieanvändningen förändrats över tid? Det finns kunskap och fakta att få!

Nordicom – Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning – dokumenterar nordisk forskning och följer medieutvecklingen.

Utöver att publicera rapporter och antologier med aktuell forskning inom området sammanställer vi statistik över befolkningens tillgång till och användning av olika medier, dels via den egna undersökningen Medie­barometern, dels genom att ta del av andra 34

Catharina Bucht

rapporter. Sedan 1997 finns även ett internationellt informations- och kunskapscenter om just barn, unga och medier vid Nordicom, The International Clearing­house on Children, Youth and Media.

Nordicom och Clearinghuset tar varje vecka emot ett antal frågor som rör ungas medievanor och vilka effekter man kan se av nya kommunikationsmönster och ny medieteknologi. En central uppgift i verksamheten är att sprida den information och kunskap som finns och att bidra till att aktuell forskning når ut.

Forskning inom området är viktig för att ge en bred och fördjupad kunskap som kan ligga till grund för bland annat beslutsfattande. Vetenskapligt fram­ tagna resultat att stödja sig mot borgar för en hög kvalitet i de beslut som tas samt för att diskussion och debatt blir mer konstruktiv om de grundas i den kunskap som faktiskt finns.

En viktig källa till den kunskap vi har om medie­ användning i befolkningen är Nordicoms Medie­ barometer. Mediebarometern är en undersökning som genomförs varje år vilket gör det möjligt att studera medieanvändning över tid. Nordicom ansvarar för undersökningen sedan 1994, men den startades femton år tidigare, 1979, av Sveriges Radios analysavdelning. Med trettio års jämförbara mätningar, som är tillgängliga för allmänheten, är undersökningen helt unik i världen.

En annan undersökning som gör det möjligt att studera utvecklingen av internetanvändning över tid görs av World Internet Institute. Den årliga rapp­orten 35

300 min

1979â&#x20AC;&#x201C;80

250 min

46

1987

1995

2000

2010

11

48

25 35 48

200 min

26

53 42 34

18

1

20

150 min

30

31

20

130

11

114

100 min

92

90

73

50 min

23 27

10 0 min

11

37

28 24

25 9 5

8

36

12 8

8 6

Medieanvändning per dag under 30 år bland de som är 9–14 år (Nordicom – Sveriges Mediebarometer 1979–2010).

Internet Musik Radio Video TV Böcker Tidskrifter Dagstidningar 37

Catharina Bucht

Svenskarna och internet kom första gången år 2000.

Ytterligare en källa är Statens Medieråds undersökning Ungar och Medier. Den har sedan 2005 genomförts vid ett flertal tillfällen och fokuserar på just de ungas medieanvändning (9–16 år). År 2010 undersöktes även 2–9 åringarnas medievanor i studien Småungar och medier.

Några utmärkande drag för de ungas medie­ användning 2011: • MEDIEANVÄNDNINGEN BÖRJAR TIDIGT. Det finns ett utbud av TV-program och filmer redan för mycket små barn. Även internetanvändningen börjar tidigt, hälften av dagens 3-åringar har varit ute på internet. Användningen är till en början begränsad, det handlar främst om enkla spel, videosnuttar, play-TV. Ju äldre barnet blir och i takt med ökad läs- och skrivförmåga handlar det allt mer om kommunikation och informationssökning samt sociala nätverk.

• MULTITASKING, det vill säga att använda flera medier samtidigt. Tekniken, apparaterna, gör det möjligt att till exempel lyssna på musik samtidigt som man spelar ett spel online och TV:n står på i bakgrunden. Kanske varvar man också med att chatta med en kompis via något socialt nätverk.

• KÖNSSKILLNADER I ANVÄNDNING AV SPEL OCH BLOGG. Användningen av internet är ganska lika bland pojkar och flickor fram till 8–9 års ålder. Därefter skiljer det sig

38

Catharina Bucht

mer åt mellan könen genom att spelandet blir mer utbrett bland pojkar och att blogga (läsa andras och skriva själv) vanligare bland flickor, även att vara aktiv i olika sociala nätverk.

De unga beskrivs ibland som digitala infödingar, kan då vuxenvärlden bidra med något? Barnen är ofta tekniskt orädda och lär snabbt men kan också vara relativt okunniga om internets alla möjligheter och okritiska till det innehåll de träffar på. Av natur­ liga skäl saknar de den vuxnes bredare kunskap eller överblick som livserfarenheten ger. Vuxna som verkar i olika sammanhang med barn kan genom visat intresse, engagemang och öppen dialog få mycket tillbaka. Mediekunnighet, det vill säga att kunna analysera, utvärdera, kritiskt granska och kunna använda medier är viktigt i alla åldrar och vi har mycket att lära av varandra.

Länkar: www.nordicom.gu.se www.internetstatistik.se Rapporten Svenskarna och internet www.statensmedierad.se Undersökningen Ungar och medier samt Småungar och medier Publikationer: Nordicom – Sveriges Mediebarometer Barns och ungas medieanvändning i nätverkssamhället, red.

Ulla Carlsson

39

Sluta göra omvärlds­analys genom dina egna barn!

Fredrik Olsson har den avundsvärda rollen som ansvarig för barn­utbudet på Sveriges Radio. Rubbet. Med anor och rik historia som få, försöker Fredrik kryssa med radiomediet in i framtiden. Hur omvärlds­bevakar han?

Mitt band var ute på turné förra sommaren, och hade precis avslutat en smått bisarr spelning på en festival i en skog utanför Nyköping. Publiken hade bestått av ett tiotal kraftigt berusade 20-åringar samt det band från New York som skulle spela efter oss.

Därför hade jag fört mellansnacket på engelska, vilket i backspegeln mest framstod som jättekonstigt.

Vi satte oss i bilen som skulle ta oss hem, och för att på något sätt muntra upp stämningen i bilen satte jag på min favoritlåt: ”Den blomstertid nu kommer” framförd av Lill Lindfors och Nils Landgren.

Mitt band består av en samling extrema musik­ nördar, och vi spelar en väldigt specifik genre av alternativ pop. ”Den blomstertid nu kommer” föll inte i god jord. Det blev så illa att en bandmedlem 40

Fredrik Olsson

krävde att bilen skulle stanna, så att han och jag kunde gå ut och ”göra upp”, eftersom ”Lill Lindfors och Nils Landgren är inte bra musik, Fredrik”. ”Jo”, sa jag. ”Det är den bästa låt jag vet.” ”Nej”, sa han, ”Lill Lindfors och Nils Landgren gör inte bra musik”.

Så där höll vi på, han blev mer och mer provocerad av mig, tills vi slutligen såg Stockholms skyline.

Hela det här exemplet sätter fingret på något centralt som jag har mött när det kommer till barnkultur. Vad är bra, varför är det bra och hur vet man att det är bra?

I bilen en sommarnatt på väg hem från Nyköping är det väldigt lätt att förhålla sig till smak.

Jag tycker om Lill Lindfors, det gör inte min kompis i bandet. Även om vi hetsade upp oss och blev barnsliga, är det lätt att till slut komma till konsensus: smaken är som baken.

När det kommer till barnkultur verkar det vara svårare. Oräkneliga är de gånger då jag i de mest skiftande sammanhang möts av kommentarer som tar avstamp i egna eller närståendes barns åsikter, ”jag tror att den där programidén är lite för komplicerad, min dotter skulle exempelvis inte fatta något”, eller ”min granne på Gotland har barn som tyckte att det där som sändes igår var lite pinsamt”. Jag är allergisk mot det. Jag vill bara skrika ”sluta göra omvärldsanalys genom dina egna barn!”

Så hur gör jag då, för att undvika att endast använda medelklassens blekfeta vita journalist­ungar 41

Fredrik Olsson

som slutgiltig smakreferens när det kommer till mina egna radioproduktioner?

Jag tror inte på att bara bjuda in radiointresserade barn för smaksamtal i grupper. Barnutbudet måste vara mer angeläget än för de redan invigda.

Vid några tillfällen har jag utnyttjat mina gamla vänner i lärarkåren för att göra nedslag i skolklasser och spelat upp piloter och andra program.

Men är det rätt metod? Vad ska man göra mer?

Jag vet inte, och just därför känns uppgiften som en av de viktigaste. Vi måste hitta det perfekta sättet att veta vad alla olika barn tycker är bra och varför alla olika barn tycker att det är bra.

För tydlighetens skull ska jag också skriva att jag verkligen önskar att den lilla grupp som utgör den vita medelklassens blekfeta journalistungar också gillar det vi gör, dom får absolut inte uteslutas.

Vän av ordning kanske i det ovan skrivna läser in att jag tycker att vi ska förhålla oss till barnens smak helt passivt. Denne vän kanske inbillar sig att jag efterlyser mer lättuggade produktioner, som lätt kan sväljas av barnen? Denne vän har absolut fel.

Men om en vuxen barnkulturproducent inte står för ett av de 810,464,052 klick som låten ”Baby” av Justin Bieber har på Youtube i december 2012, ja kanske rent av uttalar Justin Bieber på fel sätt, kanske aldrig heller har kollat på William Spetz, då tycker jag att denne barnkulturproducent behöver skärpa sig, och ägna omvärlden ett uns av sin uppmärksamhet.

Vi som producerar barnkultur behöver alltså veta vad barn gillar och i vilken kontext deras 42

Fredrik Olsson

smaklökar frodas. Bara då kan vi erbjuda den bästa mixen av det lättåtkomliga samtidigt som vi utmanar, utvecklar och bjuder på nya vinklar. Kalla det gärna för vuxenansvar.

Som exekutiv producent på ett Public Servicebolag vill jag att barnutbudet passar alla olika barn.

Det ska inte spela någon roll om man är blekfet, har outbildade föräldrar eller gillar Lill Lindfors, vi ska göra produktioner som på något sätt både passar den stora massan, och den lilla individen. Observera gärna att jag skriver ”det ska passa”. Det får gärna avskys eller älskas, men inte lämnas likgiltigt.

Just därför måste vi börja med att ta reda på vad det är som är bra och dåligt. Vi behöver ta smak och kvalitet på ett mycket större allvar när det kommer till barnproduktioner än att bara vända oss till barnen i vår egen lilla subgrupp.

Länkar: www.sr.se/barnradion

43

Provocera, diskutera, dramatisera!

Liza Fry är konstnärlig ledare på det fina Drömmarnas Hus i Rosen­gård, Malmö.

En institution som helt naturligt blandar scenkonst med bildkonst, allvar med humor och vuxna med ungdomar måste förstås ha alldeles unika metoder för att arbeta med barn och unga.

Det är bra med global uppvärmning! Tänk vad varmt och skönt det kommer att bli! Vi kan börja odla mango och så slipper vi åka iväg på semester.

Fisken då? Ja, hur många gillar egentligen torsk, hur många har torsk på pizzan? Nej ingen, det är lika bra att torsken, ja förresten all fisk, försvinner.

Den som sa detta var en påhittad miljö­­­politiker (en skådespelare) som åkte runt i Skåne till olika skolor där eleverna inte visste att det var ett skådespel.

Vi brukar kalla detta en provokation. Vi vill starta vårt möte med barnen med en provokation för är att få igång en diskussion. Vi vill få eleverna att studsa till och väcka deras nyfikenhet. Vi vill visa att vi vuxna inte vet allt eller ens har rätt alla gånger.

44

Liza Fry

Vi vill visa att vi behöver barnens tankar och åsikter och att deras röst verkligen räknas.

Provokationen är hos oss det första steget i en tre­ stegsraket. De andra är: 2. DET PEDAGOGISKA ARBETET. Pedagogiskt arbete utifrån reaktioner på provo­kationen som ska leda till slutproduktion / målpunkt.

3. SLUTPRODUKTION / M ÅLPUNKT. En helhet av de olika kreativa bearbetningarna av materialet – oftast en föreställning.

TILLBAKA TILL MILJÖPOLITIKERN

Eleverna var förberedda på att ställa frågor till politikern och hade inför mötet lärt sig mycket om miljöhot. Vi på Drömmarnas Hus hade miljöhot som årets tema och våndades över hur vi skulle kunna göra ett tema som miljöhot lustfyllt och roligt. Hur skulle man förhindra känslan av att man inte kan göra något när det gäller miljöhot? Vi bestämde oss för att hitta på en miljöpolitiker som inte kunde något. Reaktionen på miljöpolitikern var blandad.

En kostymklädd man gör entré i klassrummet, pratar nonchalant i telefon och börjar efter ett tag tala med eleverna. Han berättat att han har kört väldigt fort till skolan. Då släpper man ju ut mindre avgaser eftersom det går fortare!

45

Liza Fry

När eleverna inser att han faktiskt inte förstår någonting gällande miljöhot, reagerar de med skräck­blandad förtjusning. En massa fniss bryter ut klassrummet. Eleverna tittar på varandra och himlar med ögonen. Efter en stund har alla förstått att detta är ett skådespel men de vill ändå gärna stanna i denna stund av ”tänk om det är sant, tänk om han är på riktigt”. Vår stund med barnen började med lust och skratt.

DET PEDAGOGISKA ARBETET

Politikern presenterade sig efter en stund som en av våra kulturpedagoger och berättade att detta kallas för dold teater och varför vi gärna vill börja så här.

Efter diskussionen om vad den där miljöpolitik­ ern egentligen sa, följde ett drama och ett skriv­pass kring temat. När kulturpedagogen hade gått tog sedan läraren i klassen vid och försökte tillsammans med eleverna ta fram en plan på förändring. Hur kan man förbättra sin miljö i skolan och i sin stad?

Under tiden frågade vi på Drömmarnas Hus oss vad som hade hänt med ”utrotningshotade arter” såsom bäckhästen, älvfolket och knytten? Hade ens barnen hört talas om dessa väsen?

Vi bestämde oss för att bjuda ut barnen vi jobb­ ade med till Fulltofta, som är ett skogigt ströv­område mitt i Skåne.

Med hjälp av några av oss kulturpedagoger fick barnen leta efter spår av dessa väsen. Vi byggde hus till älvorna på mossen (eftersom de gamla hade 46

Liza Fry

drabbats av översvämning) och hjälpte bäcka­häst­ en att hitta läkande vatten.

Nere vid mossen var det ofta barn som ropade saker som: ”Jag såg något, det var en älva som sprang!”. Ibland hörde någon ett knytt nere i en håla vid en stubbe.

I naturen försökte vi tillsammans komma på hur en modern bäckahäst beter sig. Vilka styrkor och svagheter har egentligen dagens älvdrottning och knytt.

Dessa karaktärsbeskrivningar blev underlag till en föreställning som vi kallade ”Väsen – ett vidunderligt spektakel”.

SLUTPRODUKTION

Under det pedagogiska arbetet blev vi varse om att allt inte bara skulle resultera i en förställning utan också i ett miljökonvent. Naturligtvis var vi tvungna att presentera de förslag som eleverna hade kommit fram till för folk som hade möjlighet att förändra: politiker.

Vi var tvungna att skapa en mötesplats för politiker och barn. Ett miljökonvent. Det var inget vi hade budgeterat för men vi kände oss tvungna att skaka fram ett konvent för att vara trovärdiga inför barnen och oss själva. Vi fick söka nya pengar. Tänk vilken rikedom för dessa politiker att få ta del av alla dessa barns idéer om förändring. Det var med stolthet som vi öppnade dörrarna till konventet på Hässle­holms kulturhus! Ett konvent fullt med unga 47

Liza Fry

klassdelegater från hela Skåne med fantastiska förslag på miljöförbättringar.

HUR GICK DET MED FÖRESTÄLLNINGEN DÅ?

Kära människovarelser! Det är av högsta vikt att ni infinner er på Moriska Palatset vid den årliga ceremonin av det magiska trädet. Snälla, vi behöver er.

– Gammelväktaren

Så löd inbjudan till ”Väsen” som var en in­ter­­ aktiv föreställning. Historien utspelas i en sagoskog med ett magiskt träd, befolkad av magiska väsen som älvfolket, bäckahästen och de underjordiska.

Den handlade om hur vi tillsammans kan stoppa de giriga väsen som vill plundra det magiska trädet på resurser.

I huvudrollen återfanns ett knytt som blivit utsedd av gammelväktaren till ny väktare över det magiska trädet. I hans väktarstav fanns en inskription som sade att han måste ta hjälp av alla barn i lokalen för att rädda det magiska trädet och dess krafter. Som tack för hjälpen utnämnde gammel­ väktaren alla barn i publiken till nya väktare av jord och mark. Som bevis fick de en magisk sten (en del av väktarstaven).

Vi spelade ”Väsen” för nära 10,000 barn. Detta var ett försök att beskriva hur vi på Drömmarnas Hus kommunicerar med barn och unga. Vi börjar med 48

Väsen →

Liza Fry

att provocera fram en reaktion för att få fram tankar och känslor kring ett tema. Sedan bearbetar vi dem pedagogiskt, och tar tillvara resultatet i form av en slutproduktion, oftast en föreställning och i det här fallet även ett miljökonvent.

För ett tag sedan (något år senare) fick vi höra talas om ett reportage om gröna skolgårdar, där barnen planterade träd. När intervjuaren frågade barnen varför de gjorde det svarade de i kör: ”Därför att vi är väktare av skog och mark!” Ett annat barn berättade att han fortfarande sov med sin del av väktarstaven under huvudkudden.

Länkar: www.drommarnashus.se

51

120 år i barnens tjänst Lukas Björkman, chefredaktör på Kamratposten, vet verkligen vad barn gillar.

I över 120 år har redaktionen översköljts med brev från barn och tidningen är extremt nära sin publiks förväntningar.

Tidningen Kamratposten, som från början hette Folkskolans barntidning, grundades år 1892 av läraren Stina Quint. Hon tyckte att skolbarnen läste för lite och att det fanns för få barnböcker att tillgå. Målet med den nya tidningen var att skapa ”en bok som aldrig tar slut”. Man kan lugnt säga att hon lyckades. 120 år efter starten har Kamratposten 55,000 prenumeranter, cirka 180,000 läsare och en sajt (KPwebben) med 10,000 unika besökare i veckan.

Mejlen forsar in till redaktionen – runt 4,000 i veckan kommer det. Nära 100 procent av Kamratpostens läsare är mellan 8 och 14 år gamla.

52

Stina Quint →

53

54

Lukas Björkman

Tidningens framgång har tre huvudpelare: 1. Att locka barn till att vilja läsa i allmänhet och till att vilja läsa Kamratposten i synnerhet. Det handlar främst om hur man skriver. Men också om ämnesval – alltså att veta vad barn vill läsa om.

2. Att barn får komma till tals och ta del av var­andras åsikter i tidningen och på hemsidan. Det handlar om att skapa miljöer där barn vill att deras tankar om både stort och smått ska synas. Självklart måste de som vill vara anonyma få vara det.

3. Att svara på barns frågor på riktigt. Alltså, att ta frågeställningarna på allvar och inte ge sig förrän man producerat värdiga och begrip­liga svar.

Hur vinner man då läsarnas förtroende? Det viktigaste av allt är att Kamratposten alltid är schyst.

Ingen som läser Kamratposten ska få sämre självkänsla. Schystheten genomsyrar tidningen och är något redaktionen arbetar aktivt med. En annan viktig sak är att tidningen är till för både tjejer och killar.

Det är något som de flesta av läsarna gillar. Det är faktiskt ganska ovanligt med unisextidningar riktade till barn och unga. Lite märkligt, kan tyckas, år 2012.

Men så ser det ut på marknaden.

Tillbaka till fröken Quint. Hon styrde tidningen till en bit in på 1920-talet. Sedan dog hon. Visst fanns det med en del skojiga historier och klurigheter under hennes tid som redaktör. Men tyngdpunkten ← Kamratposten, 1954

55

Lukas Björkman

låg ändå hela tiden på gudsfruktan, uppfostran och fosterlandskärlek.

Under andra världskriget var tidningens inställning att barn skulle skyddas helt från krigets hemskheter. Därför stod det inget om världshändelserna.

I dag hade det rapporterats och förklarats i varje nummer.

1950 bytte tidningen namn till Kamratposten.

Omslagen var numer alltid i färg och ett tydligare barnperspektiv kunde skönjas – det blev mer insändarmaterial och fler artiklar om barn som gjorde olika intressanta saker. Men fortfarande var köns­ rollerna lika cementerade som ute i samhället. I tävlingarna var det till exempel alltid olika priser för killar och tjejer. Hemska tanke, att en flicka skulle kunna vinna en fotboll!

Framåt slutet av 1960-talet blev Kamratposten en mer radikal tidning. Tilltalet ändrades en aning och en tidig, men tydlig, jämställdhetstanke skiner igenom. 1968 startar tidningen en sexspalt. Det orsak­ ade stor skandal, framför allt i de mer religiösa delarna av samhället. Sexspalten finns kvar än i dag, under namnet Kropp & Knopp. Nu handlar den betydligt mer om puberteten och känslor, än om sex. Om man frågar före detta prenumeranter från 1980-talet och framåt om vad de minns bäst från tidningen så svarar över hälften Kropp & Knopp. Och inget tyder på att intresset avtar på den fronten.

Från 1970-talet och framåt har tidningen kommit att handla mer och mer om det som är aktuellt för stunden. Trender, idoler, olika modenycker. Det 56

Kamratposten, 1960–1961 →

58

Lukas Björkman

handlar om att behandla allt det som barn pratar om och funderar på. Och om att förklara allt det som barn hör vuxna tala om. Där står vi ungefär fortfarande. Lägg till barnens egna insändare och berättelser samt ett par tecknade serier så har du Kamratposten i ett nötskal.

Populäraste ämnena bland läsarna 2012: kärlek, idoler, djur, musik, puberteten. Och godis.

Tips till vuxna som vill skriva för barn: • Använd korta meningar. (Meningar får faktiskt börja med ”Och” och ”Men”.)

• Undvik eller förklara svåra ord.

• Renodla! Bryt ut intressanta sidospår.

• Läs alltid igenom. Gärna högt!

• Alla har en inre 11-åring. Ta hjälp av honom / henne.

• Prata med barn, läs vad barn skriver. Hittar du inte?

Surfa, läs KP! • Ta alla ämnen på allvar.

• Våga vara rolig, men försök inte vara cool.

Länkar: www.kpwebben.se

59

Tankar från scenen Harald Leander bidrar med reflektioner från barnteatervärlden och hur viktigt det är att lära ut många olika färdigheter men inte bestämma vad de ska användas till.

Den rumänske professorn i scenisk framställning som jag hade under min utbildning på Teater­hög­skolan i Malmö för snart tjugofem år sedan, Radu Penciulescu, brukade ibland citera en arkitekt han varit nära bekant med. Denne arkitekt hade genom hela sin framgångsrika karriär vägrat att rita skolor. Allt annat hade han i stort sett kastat sig över, men just skolor hade han undvikit – han menade att det var alltför svårt och vanskligt att spekulera i vad kommande generationer hade för behov. En sådan uppgift kunde endast lösas av en yngre förmåga, helst ett barn! Det enda arkitekten kunde stå till tjänst med var sitt objektiva, tekniska kunnande. Han kunde visa barnet hur man ritade, men ville inte lägga sig i vad som skulle ritas.

60

Harald Leander

Min professor tog upp den tanken när vi diskuterade hur utbildningen av morgondagens skådespelare skulle planeras och genomföras; man kan på en sådan utbildning tala om och lära ut objektiva, tekniska färdigheter men bör undvika att försöka lära ut vad dessa färdigheter ska användas till. Det kan endast morgondagens skådespelare veta och själva utforska. Dessutom, la han till, kan man förmedla vad denna objektiva teknik har använts till hittills. Men längre än så bör en utbildning inte ha ambitionen att sträcka sig.

Inför den paneldiskussion som gick av stapeln i Kristianstad på seminariet om barn och kommunikation, var startfrågan vilka krav barn kommer att ställa på morgondagens kulturinstitutioner. Som samtalsledare hade jag den där arkitektens tanke i innerfickan. Jag behövde sedan aldrig plocka fram den, för diskussionen tog andra vägar och både panel och auditorium undvek mestadels att hamna i spekulationer om vad framtiden bäst behöver. Istället innehöll dagen just både rapporter och diskussioner om det som är förutsättningar för framtiden: erfarenheter, teknik och nuläge.

Men vad ska vi som är kulturskapare eller kultur­ förmedlare idag då tala med barnen om? Och på vilket sätt ska vi tala? Mina egna erfarenheter är mestadels från teaterns område, där jag arbetar som dramatiker, regissör och skådespelare, ofta för en barn- och ungdomspublik.

Trots att svensk barnteater med rätta har internationellt gott rykte för sin höga kvalité, är den både 61

Harald Leander

inom och utom branschen inte sällan sedd lite över axeln. Med några undantag överlåts verksamheten åt utominstitutionella grupperingar, barnteater gör de som inte kan skapa sig en plats inom den ”riktiga” teatern, barnteatern inom fria grupper produceras på dåliga ekonomiska villkor, inte sällan med stor ideell insats.

Vi som ändå framhärdar i att göra teater för barn och unga gör det i de flesta fall av övertygelse. Övertygelsen att barnteatern innebär större konstnärlig frihet, större kreativa möjligheter och ett större och mer verklighetsförankrat ansvar.

Teater för barn och unga blir väldigt sällan konst för konstens egen skull. Den bör ha ambitionen att aktivt och på allvar kommunicera med sin publik, inte bara bli betraktad och beundrad. Jag är säker på att varje institution som producerar teater för vuxna skulle säga sig ha samma ambition, men jag är mindre säker på om de verkligen har det, när jag ser mig omkring.

Men vi kan ju inte som arkitekten eller professorn träda tillbaka och bara visa hur man spelar teater – det skulle ju just kunna bli teater som bara kan be­traktas och beundras. Vi måste ju också spela om någonting. Är vi då inte inne på just det spekulativa? Vi anser att barnen behöver uppleva det här och det här. Eller ännu värre: barnen måste lära sig ditt eller datt på teatern. Inte sällan får man som barn­teaterutövare värja sig mot sådana idéer om teaterns ”nyttoaspekt” från en (kanske välmenande) vuxenvärld. Spela om mobbing, om droger, om 64

Harald Leander

integration. Visst – det finns exempel på välgjorda pjäser och lyckade uppsättningar med sådana direkta tilltal. Själv har jag svårt att bli entusiastisk inför den sortens projekt.

Jag tror att teatern har betydligt större kraft i sin associativa form, där det konstnärliga uttrycket får svängrum och frihet i sin egen rätt. Den kan presentera världar som liknar vår, men inte är vår.

Den kan berätta historier långt bortom våra vardagliga upplevelser som ändå har stark relevans för oss. Den är däremot som mest bräcklig och vansklig när den försöker ge sig på att vara vår värld och vår vardag.

Jag vill därför förmedla berättelser, bilder och stämningar som roar, intresserar och engagerar mig själv på barnteaterscenen. I övertygelsen om att det är att ta barnen på allvar. Och endast då blir jag tagen på allvar av dem. Ändå kan jag hålla både arkitekten och professorn i handen. För liksom en yngre förmåga ritar färdigt skolbyggnaden och morgondagens teaterarbetare använder skådespelartekniken, kommer vår barnpublik – som de utmärkta dramaturger de är – att göra våra berättelser till sina, förvalta bilderna och använda dem till det de vill.

Länkar: www.vauduvill.se

65

Fumbies: The Cloud Creatures Max Tiilikainen skriver om den digitala kulturen. Spelmediet får barn med sig redan från småbarnsåren. Hur konstrueras ett spel och vilka relationer till icke-digital kultur är viktiga?

Meow Entertainment gör spel för unga och vuxna till smartphones. Vi har en affärsmodell som kallas ”free-to-play”, det innebär att alla våra spel är gratis att ladda ned och spela från början till slut, men där det kostar riktig valuta för att till exempel köpa sig en finare soffa till sitt digitala hem, eller för att göra snabbare framsteg och kanske låsa upp nästa bana med en gång istället för att tvingas spela så långt. Ett sådant spel är ”Fumbies: The Cloud Creatures” som vi utvecklat tillsammans med vår förläggare Beeline Interactive Inc. Spelet är släppt till iPhones, iPads och iPod Touch. Men vår resa började dock med att vi fokuserade på att få ut spelet på en annan plattform.

Vi ville bygga och släppa ”Fumbies” på Facebook.

66

Fumbies: The Cloud Creatures →

67

68

Max Tiilikainen

Detta på grund av att liknande produkter redan var ute på plattformen och vi såg att det fanns ett brinnande intresse för framförallt ”pet” spel, det vill säga spel där du tar hand om ett digitalt ”husdjur”.

Det var först när vi träffade vår förläggare som iPhones blev intressant. Vår förläggare var ett levande bevis på att smartphones var rätt plattform för både en yngre publik och äldre vuxna spelare.

Facebook hade och har inte en stor spelarbas i den yngre skaran (10 år och nedåt), så för vår del så innebar smartphones en bredare och större publik än den vi såg på Facebook.

När vi designar spel så tänker vi mycket på mål­gruppen och vad den gruppen människor älskar att spela eller engagera sig i. Det är viktigt för oss att designa ett spel för publiken, inte för oss själva. Om vi inte gör det så riskerar vi att få spel som helt enkelt inte kan spelas av den målgruppen som spelet riktar sig till. Spelet kanske är för svårt, har fel grafik, är inte gulligt nog, det har inga intressanta föremål att konsumera, eller skrämmer bort en viss typ av människor för allt i spelet är rosa, osv. I de spel vi hittills gjort så har vi haft en målgrupp som bestått av både vuxna och barn. Fumbies: The Cloud Creatures riktar sig till exempel till tjejer i åldrarna 7–17 år, och vuxna kvinnor i åldrarna 18–30 år. Hur kommer det sig då att vi kan inrikta oss på både en 7-åring, och en 30-åring? Givetvis finns det saker i spelet som lämpar sig till barn mer än till vuxna, och små saker i spelet som kanske uppskattas mer av en vuxen person än ett barn. Men på det stora hela så påverkas inte speldesignen av 69

Max Tiilikainen

ålderskillnaden, det som fungerar för vuxna kan även fungera för barn. Om man håller spelmekaniken så pass enkel som möjligt, och ser till att presentera information väldigt pedagogiskt tillsammans med en lätt kontrollmetod så skall spelet kunna uppnå vårt mål: att nästan vem som helst ska kunna plocka upp spelet och spela igenom det, utan några som helst problem.

Dock skall det tilläggas att den ”roliga” biten i ett spel kan variera från person till person. I Fumbies så tycker många yngre barn väldigt mycket om att tvätta, tvåla och kasta boll med sina Fumbies. Medan äldre spelare uppskattar mer att köpa och dekorera sina hus samt se till att sina Fumbies är på en så hög ”nivå” som möjligt.

För oss är det alltså viktigt att även ha med olika spelmoment i ett spel, där en viss mekanik tilltalar en viss ”spelartyp” utan att den mekaniken skrämmer bort en annan ”spelartyp”. Allt är givetvis en balansfråga, och risken är alltid att vi skrämmer bort en typ av spelare till förmån för en annan. Men med försiktiga steg och bra analysering så hittar vi rätt. Och om vi inte gör det, då får vi återvända till ritbordet.

Visuellt så tycker generellt sett alla människor om ”söta” varelser. Visst finns det en nivå av gullighet som kanske skulle kunna uppfattas som ”barnslig”.

Men det går alldeles utmärkt att designa gulliga spel som både tilltalar en vuxen och ung målgrupp. Allt handlar om att pricka in rätt estetik, men det, det är en annan historia.

Länkar: www.meow-entertainment.com

70

Form och Funktion Annika Thore är en av alla duktiga kulturarbetare som verkligen gör barnkultur.

Barnböcker, teater, museer, utställningar – tillsammans med sin kompanjon Fred Lindfors driver Annika byrån Form och Funktion, som rör sig inom barnkulturens flesta områden.

Jag är scenograf och jobbar med berättande miljö­ er för barn i olika sammanhang. Jag driver Form och Funktion tillsammans med min man Fred Lindfors.

Vi formger, konstruerar och tillverkar scenografier i vår verkstad i Haninge utanför Stockholm. Som teaterscenograf har jag alltid lockats av möten mel­lan olika konstformer och gör både utställningar, lek­miljöer, böcker och kreativa verkstäder för barn.

Snart börjar min lekutställning ”Vardagens trassligheter” visas på konsthallar och i bibliotek.

Utställningen bygger på mina teckningar av hemmahögar och vardagstrassel som jag byggt till roliga lekmiljöer för små barn. För de allra yngsta gör jag också böcker tillsammans med min syster. Vi håller precis nu på att göra klart de två sista i en serie 72

Vardagens trassligheter →

Annika Thore

med små böcker om små personer och små, lek­fulla vardagssituationer. För de lite äldre barnen har jag under hösten gjort scenografi och kostym till en föreställning om systerskap som turnerar med Teater tre.

Försöker jag förstå hur och varför jag jobbar mycket just för barn tror jag att det handlar om min lust för lek och små roliga detaljer i stora sammanhang. Jag sätter mig in ett projekt och försöker greppa helheten för att sen kunna arbeta praktiskt med de mindre detaljerna. Jag bryter ner och förenklar berättelsen för att hitta en lustfylld väg in. Alla mina jobb börjar med en vimsig bunt papper med små teckningar och enstaka ord. Utifrån teckningarna bygger jag modeller. Jag gillar att förhålla mig till besvärligheter som konstiga korridorer, trånga turnébilar och kluriga manus. Från modellerna gör jag ritningar och sedan tillverkar vi scenografin i verkstan. Men det är just den där lockande ingången i berättelsen jag vill hålla kvar vid. Det är också så jag vill att betraktaren ska kunna ta till sig mina miljöer. Att på ett lekfullt sätt lockas in av något intressant som får växa och bli till en mycket större berättelse.

Jag tror mycket på den direkta, sinnliga upplevelsen och vill ofta slippa för mycket förklarande text. Det här sättet att jobba har för mig blivit den bästa och roligaste vägen att berätta för barn.

Länkar: www.formochfunktion.nu

75

Hur barn kan skapa underverk!

Malin Fahlborg är lärare och har den underbara möjligheten att själv möta barn varje dag. Som ansvarig för Underverkstan, Kulturhuset Barbackas rum för barnens egna skapande, är Malin en av de som formar framtidens metoder för barns konstskapande. Hur gör hon?

Underverkstan är en verksamhet på Kulturhuset Barbacka i centrala Kristianstad som startade hösten 2012. Jag, Malin Fahlborg, fick det ärofyllda upp­ draget att hålla i verksamheten. Med min erfarenhet från skolans värld, där jag arbetar som bildlärare, kände jag att detta skulle bli något riktigt bra.

Genom att använda mina kontakter, besöka skolor, skicka hem information i kontaktböcker och genomföra skapande workshops på fritidshem, lyckades vi nå fram till vår målgrupp – barn 7–12 år.

Detta har resulterat i att varje lördag klockan 13.30–16.30, kommer det 10–15 glada och förväntansfulla barn upp till Bildsalen på Barbacka, redo att skapa! I salen har jag dukat fram material för dagens huvudaktivitet. Jag berättar hur jag tänker 76

Malin Fahlborg

att barnen kan använda materialet och visar exempel som jag och familjen har prov-pysslat hemma.

Jag förklarar att barnen får använda materialet på annat sätt om de vill och får säga till om de behöver något annat för att kunna förverkliga sina egna idéer. Denna introduktion och inspiration följs av en enorm skaparglädje! Ett lugn råder i salen och alla vill, kan och tycker att det är roligt!

En kort fikapaus utanför salen gör det lämpligt för mig att presentera någon ytterligare idé, som passar bra då en del barn avslutat huvudaktiviteten.

Om något barn har utgått från egna idéer visar jag upp det (om jag har fått tillåtelse) för att lyfta det som har gjorts.

På detta vis får även barnen inspirera varandra.

På Underverkstan är det tillåtet att härma varandra och vi pratar om att man får ta det som smicker om någon annan vill göra något liknande som någon annan har gjort. Att tänka på detta viset känns självklart. Det är ju ofta så vi lär oss och utvecklas.

I skolans värld tänker man annorlunda. Där ska man ha stor idérikedom och kunna arbeta själv­ ständigt för att uppnå de högre betygen. En annan skillnad är att i skolan har man inte samma möjlighet att gå utanför ramarna, då läraren är styrd av kurs­plan, pedagogiska planeringar, har stora och många olika elevgrupper och kortare arbetspass. I skolan väljer man inte om man vill delta eller inte.

Det är alltså riktigt lyxigt att få omges av barn som har skapandet som ett gemensamt intresse och som av egen fri vilja väljer att ägna sin fritid åt något 77

Malin Fahlborg

som är kravlöst och som skänker dem glädje. Det är ingen överdrift att slutligen konstatera att i Under­ verkstan är det barnen som är underverken och att det just är dessa som ser till så att underverk sker!

När jag lägger upp planeringen får jag ta hänsyn till att det inte är självklart att det är samma barn som dyker upp vid varje tillfälle. Barnen har möjlighet att lösa medlemskort (300 kronor för 12 tillfällen) eller dyka upp på de lördagarna som passar dem (30 kronor / tillfälle). Detta medför att det vi påbörjar, även avslutas vid samma tillfälle.

Jag ansvarar själv för upplägg och beställning och ser då till att vi arbetar med olika materiel och tekniker. Jag har försökt att låta barnen påverka vad vi ska göra genom att låta dem göra önskevimplar som vi hängde upp i salen. Då de var så nöjda med det vi redan gjort, var det just det som nämndes på dessa vimplar.

Länkar: www.kristianstad.se

78

Kultur är kommunikation Birgitta Berntsson-Ärje är en av de som möjliggör kommunikation och dialog med barn. Hon arbetar som kultursekreterare i Trollhättan – en mönsterkommun inom barnkulturen med flaggskeppet N3 som symbol, ett barnkulturhus.

När jag för många år sedan studerade kultur­ pedagogik i Gävle började jag på allvar fundera över begreppet kultur. Hur jag än vände och vred på det så hamnade alltid min slutsats i att det är en del av den mänskliga vardagen och egentligen mänsklighetens hela varande. Det torde också vara en av anledningarna till att det ibland känns svårt att förklara vad kultur är och vad det är bra för.

När jag för drygt tio år sedan blev anställd som kultursekreterare för att genomföra den nya stor­satsningen Kulturbyrån för barn och unga i Trollhättans förskolor och skolor så blev det åter igen en utmaning att börja definiera och resonera kring kulturen och nu speciellt ur barns perspektiv. För att göra det tydligt rensade jag helt enkelt bort allt 80

Birgitta Berntsson-Ärje

kulturrelaterat för att se vad som återstod. Det som blev kvar var en frysande naken och hungrig ensam varelse mitt i naturen. Och en till lite längre bort och så en till. Kanske att de hade lite instinkter men inte mycket mer. Det var till att börja leta mat, hitta något att värma sig med och någon stans att ta skydd. Så småningom insåg man också att det gick lite lättare att överleva om man samarbetade och det gick allra bäst om man kommunicerade. Så ur detta växte så småningom språk, kläder, bostäder och hela samhällen. Vi ville också berätta för varandra om våra erfarenheter och känslor och även sätta spår i historien för vår framtid. Däri växte även lärandet och konsten fram.

Som en ny människa går vi alltså igenom alla dessa evolutions faser under vår uppväxttid vilket innebär att det då borde vara allra viktigaste att lära sig kommunicera så mycket som möjligt.

Detta är ju inskrivet i FN:s konvention om barn­ets rättigheter men hur väl följs den? Får alla barn möjlighet att under sin uppväxt lära sig om alla dessa kommunikationsmedel vi människor använder? Medel som kan användas som makt­medel i värsta fall. För vem har inte känt sig mindre värd av byrå­kratiskt ordkoketteri eller förvirrad och bortkommen i en grupp människor med en helt annan klädkod än din?

All denna vardagskommunikation, uttalat tydlig eller sublimt dold, har varje människa rätt att få kunskap om att den existerar och att man kan lära sig att tyda och använda. Det är den grund­läg­gande demokratiska principen.

81

Birgitta Berntsson-Ärje

För att lära sig om kommunikationens väsen är konsten ett av de bästa läromedlen. En koncentrerad form av kommunikation uttryckt i olika verk ger utgångspunkter för reflektion, samtal och till slut ingångar ett eget uttryck.

Detta blir tillslut det kulturpedagogiska för­ hållningssättet där man kan ta nästan vad som helst, sätta det i en process: > sinnesintryck > bear­ betning > vilja att uttrycka > val av uttrycksform > formulering / gestaltning > mottagarens intryck. Där tar kulturpedagogen sin elev i handen och går vid sidan om och leder denne till egna upptäckter och formuleringar av kunskaper och erfarenheter.

På N3 i Trollhättan arbetar vi med just detta.

Här har politikerna beslutat att det är viktigt att få ta del av upplevelser och eget skapande under sin uppväxttid. Min primära uppgift i Kulturbyråupp­ draget är att ge barnen konstnärliga upplevelser och möjlighet att möta kulturpedagoger som visar dem vägar varje år genom hela deras tid i förskolan och grundskolan. Alla barn i hela Trollhättan. Det blir minst 13,000 upplevelsetillfällen / per år och minst 16 pedagoger som varje år ger dessa barn och ungdomar möjlighet att även själv få pröva olika estetiska uttrycksformer under trygga och lekfulla former.

Skulle dessa barn känna att de skulle vilja lära sig dessa uttrycksformer ännu mer så kan de kom­ma till N3 på fritiden till vår kursverksamhet i N3 Kultur­skola och lära sig mer och att även visa upp sina färdigheter i ett flertal forum som finns för detta.

82

Birgitta Berntsson-Ärje

På N3 säger inte vi vuxna hur det ska vara, här är vi lyhörda och lyssnar på hur man önskar att det ska bli. Här möter vi barn och ungdomar i deras önskemål och drömmar, att lära sig uttrycka något tillsammans, att experimentera med sina uttryck, att arrangera för andra ungdomar, att använda sina förmågor och utveckla sin lust att kommunicera, att skapa sin egen framtid. Att vara människor, helt enkelt. På N3 är vi stolta över att få göra detta för våra barn och ungdomar i Trollhättan.

Länkar: www.n3trollhattan.se

83

Nyckeln till att skapa rum för och tillsammans med barn Eva-Johanna Isestig har en titel som få eller ingen. Bokstavligt talat har hon den världsunika rollen som barnkulturdesigner på arkitektfirman White. Eva-Johanna formar och skapar rum för barn och unga på sitt eget vis, där involvering, helhetsupplevelse och hållbarhet bildar en treudd av impact som museer och utställningar gott kunde ha lite mer av.

Det var en gång… en grupp nyfikna barn som upptäckte en mystisk plats som verkade vara ett gammalt forskningslabb med en massa olika stora och små rum, kojor och scener. En plats olik alla andra, där man kunde träffa kompisar man kanske aldrig annars mött, utforska innehållet i flera tusen böcker, fantisera och inspireras till att leka med berättande. Barnen valde att kalla platsen för ”Balagan”!

Så kan berättelsen om Balagan börja, eller så börjar den på ett helt annat sätt. Det är upp till var och en att få bestämma. Balagan är ett berättar­ experimentarium, en plats där Malmös 9–12-åringar kan utfors­ka berättande eller bara hänga. Det kan dess­utom benämnas som ett transmedialt spel vilket 84

Eva-Johanna Isestig

i det här fallet innebär att verksamheten finns både i det fysiska- och det digitala rummet. Det är två olika samspelande plattformar som erbjuder aktiviteter och möjligheter ur olika perspektiv för barnen.

Ordet Balagan betyder kaos och återfinns bland annat i det ryska- och det georgiska språket.

Jag anser att barn får för mycket struktur i sin vardag idag, främst i skolan men även genom fritidsaktiviteter och från hemmet. Jag ville ge barnen ett kaos där de själva får skapa sin egen struktur, ett kaos som möjliggör fantasi och lek.

Arbetet med att utveckla Balagan genomfördes av personal från Stadsbiblioteket i Malmö och designstudion Kidding som då bestod av interaktionsdesignern Sara Stiber och mej själv. Idag arbetar jag som barnkulturdesigner på White Arkitekter. I grunden är jag inredningsarkitekt och har utöver det master­examen från från Child Culture Design (CCD) på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK).

Vad en Barnkulturdesigner innebär kan förklaras genom ordets tre delar: BARN – att arbeta med barn och unga som målgrupp, det vill säga alla människor som är 0–18 år. Min roll är att företräda barnen och att arbeta för deras intresse.

Genom att involvera barnen i designprocessen får jag reda på hur de upplever hela kontexten och hur deras verkliga behov ser ut. Dessa behov tillfredställs sedan med arkitektur och verksamhet.

85

Eva-Johanna Isestig

KULTUR – syftar på det man brukar kalla den samhälls­ vetenskapliga betydelsen av begreppet, det vill säga ett levnadsmönster. Det handlar alltså om hur barn och unga lever sin vardag, deras sätt att uppfatta sin om­givning, alla aktiviteter, intressen, tankar – hela barnens idévärld. Hur barn lär sig, utvecklas, lär känna världen och hur barn leker.

DESIGN – med min grund som inredningsarkitekt kretsar projekten jag arbetar i alltid i den nära skalan, men inte nödvändigtvis inomhus och i de lilla perspektivet.

Design kan vara allt ifrån stadsplanering, utformning av parker, torg och offentliga byggnader som skolor, sjukhus och kulturinstitutioner till formgivning av möbler och andra pro­dukter. För mig innebär design även att utforma en verksamhet med dess aktiviteter.

BARNKULTURDESIGN

Att vara barnkulturdesigner handlar alltså om att skapa och utforma miljöer för och tillsammans med barn och unga. Miljöerna ska fungera som stöd till barns utveck­ling och lärande. Därför är kunskapen om barns fysiska-, kognitiva- och emotionella utveckling viktig. Förståelsen för olika pedagogiska filosofier och lärandeprocesser är också central. Den viktigaste kunskapen handlar dock om metoder. Det gäller att hitta och utforma anpassade kommunikationsmetoder för specifika frågor för att barnen ska låta oss vuxna förstå deras värld.

86

Eva-Johanna Isestig

HUR BLIR MAN INBJUDEN TILL BARNENS VÄRLD?

För att bli inbjuden till barnens värld måste du få barnens förtroende. I min verktygslå­da finns en mängd olika typer av övningar för barnen att uttrycka sina tankar, önske­mål och behov på. Genom dessa öv­ningar möts vi i språket, lär känna varandra och kan på så sätt skapa utifrån en gemensam plattform. Varje övning är egentligen olika sätt att kommunisera på och utformas olika för att anpassas till olika frågeställningar och barns olika förutsätt­ningar att kommunisera på.

INVOLVERING GENOM HELA PROCESSEN

I varje övning tillkommer såklart ett analys- och tolkningsmoment, där jag som desig­ner omvandlar barnens tankar till nödvändiga dokument i designprocessen, så som kravspecifikation, skisser, prototyp, förfrågan, bygghandling och slutligen det verkliga rummet och efterföljande utvärdering. Genom övningarna så kan barnen få vara med och formulera innehållet i dessa dokument. Dessa övningar kan vara allt ifrån materi­alworkshops till inspirationspromenader i utemiljöer och övningarna formuleras olika beroende på projektets kontext. Barnens medskapande är viktigt i alla dessa faser.

I utvecklingen av Balagan så involverade vi barnen genom hela designprocessen och kommunikation har varit viktigt i alla faser. När man jobbar 87

Eva-Johanna Isestig

med barn (och vuxna) är det viktigt att man så tidigt som möjligt gestaltar idéer och tankar visuellt genom bilder, modeller eller annat fysiskt material. Det motsatta, att bara prata i ord ger ut­rymme för många misstolkningar. Det är lite motsägelsefullt men också viktigt att hålla dessa fysiska former av idéer “öppna” så länge som möjligt, så att barnen känner att deras kommentarer och förslag är välkomna genom hela processen.

Det är också viktigt att erbjuda ett brett ut­bud av olika övningar, då vi är så olika. För vissa personer är det spontana, snabba, direkta och tillsammans med många andra bästa sättet att kommunicera, för andra är eftertanke och klurande på egen hand bäst. Ska man bjuda in alla måste man också erbjuda alla typer av kommunikations­vägar. Vi måste vara nyfikna och lyhörda, våga testa andra sätt att kommunicera.

→ Exempel på hur tidiga tankar från barnen har analyserats och tolkats till en början på Balagans koncept kan visualiseras i bilder som diskussions­ underlag.

88

Kokong / Scen

Parkour

89

Ber채ttande

Remixa

90

Eva-Johanna Isestig

VAD INNEBÄR ANSVARET SOM MEDSKAPANDE?

När man bjuder in barn till att vara delaktig måste man också vara tydlig med vad deras roll innebär och vad de själva kommer få ut av det. Till exempel inte ge några falska förhoppningar eller formulera uppgifter så barnet upplever ett för stort ansvar. Vi vuxna måste vara uppmärksamma på vilka signaler vi skickar ut och vara medvetna om vad vi ger oss in på, vi måste hålla det vi lovar och inte lova något vi inte kan hålla. En av Balagans viktiga uppgift är att inspirera till läsning genom berättande. Vi ville att Balagan skulle utformas utifrån barnens referenser och erbjuda meningsfulla akti­viteter och att både rummet och webben har en enhetlig verksamhet och kommunika­tion. För att detta ska ske både på pappret och i praktiken måste man sammarbeta inom hela kulturinstitutionen och staden (i det här fallet Stadsbiblioteket och Kultur­förvaltningen.) Att ha en tydlig idé med kommunikationen är avgörande, vilka element kommunikationen ska bestå av, både visuellt och innehållsmässigt, samt vilka scena­rion som ska utspelas. Att formulera en kommunikationsmodell som alla är överens om underlättar samarbetet.

91

Exempel på hur jag arbetat med en alternativ typ av planritning med barnen (även med hela projekt­gruppen, personalen och alla andra inblandade lev­erantörer och producenter) för att behålla känslan, stämningen och den önskade upplevelsen av Balagan. Och för att komma ifrån bilden av en vanlig ritning där man använder exkluderande sätt att kommunicera på.

92

93

1 2

3

1. Innan besรถket = Intresse 2. Under besรถket = Upplevelse 3. Efter besรถket = Spridning

94

Eva-Johanna Isestig

Exempel på hur en kommunikationsmodell kan se ut. Just denna visar en översikt på fördelning av insatser beroende på händelser, hur den största vikten läggs på kommunikationsinsatserna efter besöket, utifrån barnens upplevelse och minne från aktiviteter i det fysiska rummet eller webben. Och att insatsen innan barnen besökt webb eller rum lägger man minst vikt på. I vanliga fall brukar det vara tvärtom.

95

Eva-Johanna Isestig

För oss i arbetet med Balagan är det därför självklart att berättande är det centrala elementet i kommunikationsplanen. På invigningen av Balagan i juni 2012 ville vi sätta en ton redan från början som andades berättande. Projektledaren Andreas Ingefjord intog en roll som upptäckresande och målade upp en historia om mysteriet kring Balagan, vad det är för en plats och vad de olika rummen i fantasin kan ta för form. Genom invigningen gavs Balagan till barnen med bara en påbörjad historia och med några få ramar får barnen nu ta vid berättelsen och utformningen av vad Balagan kan vara. ”Det finns lika många berättelser om vägen till Balagan som det finns barn som hjälpt oss att hitta fram”, säger Andreas. Det finns också lika många berättelser om vad Balagan kan bli som det finns barn i Malmö.

Balagan är ett projekt som kan visas som exempel på hur kommunikation kan använ­das för och tillsammans med barn genom hela utvecklingsprocessen. Och vidare hur dialog i själva driften av verksamheter fortsätter i de vardagliga aktiviteterna.

Länkar: www.white.se

96