Issuu on Google+

DOLDAHAVSRULLARNA VICTOR RAVINI

ANTHROPOS


Alla böcker och bibliotek sorterade under gudinnan Minervas tempel och bibliotekarierna bar ett halssmycke i form av en uggla som vittnade om Minervas beskydd. Minsta ogärning mot böcker eller bibliotek betraktades som helgerån. Domen fälldes och verkställdes av gudinnans präster – bibliotekarierna.

ANTHROPOS ISBN: 9185722189

DOLDAHAVSRULLARNA

Domen, som prästerna ej kunde verkställa mot översittare, överläts åt eftervärlden och historieskrivningen.

VICTOR RAVINI

De romerska kejsarna tävlade med sina föregångare om att instifta nya, stora offentliga bibliotek.


DOLDAHAVSRULLARNA


DOLDAHAVSRULLARNA VICTOR RAVINI


Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt av den 13.12.1960 förbjudet. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryck, kopiering, bandinspelning, digitalisering etc. Doldahavsrullarna © 1998. Victor Ravini © 1998. Bokförlaget Anthropos Omslag, grafisk form och typografi: Victor Ravini Författarens porträtt: oljemålning av Sinziana Ravini Tryck: MediaPrint i Uddevalla AB, Uddevalla 1998 ISBN: 9185722189 Bokförlaget Anthropos, Mjörnvägen 10, 44372 Gråbo


Motto: Först var Moses, och han sade: – Allt kommer från hjärnan. Därefter var Jesus, och han sade: – Allt kommer från hjärtat. Sedan var det Marx, och han sade: – Nja, allt kommer från magen. Därnäst var det Freud, och han sade: – Nej, allt kommer från sex. Då kom Einstein, och han sade: – Allt är relativt.

Ett varmt tack till de metallare, mina tidigare arbetskamrater, som lärde mig svenska, min kraftigaste verktygslåda, till mina arbetskamrater ordobildare och många andra vänner utan vars hjälp denna segling runt jorden skulle ha varit omöjlig. Av alla ej glömda nämner jag de sista som lotsade mig i hamn: Erik Alvstad, Gudmar Aneer, Joakim Berge, Björn Eriksson, William Fovet, Lars Fyhr, Ylva Gustafsson, Gunnar D Hansson, Jan Håkanson, David Karlsson, Lena Lageson, Rune Romhed, Dan Shafran, Joakim Svensson, Clara Öberg och Johan Öberg. Dessutom vill jag härmed ge uttryck för min tacksamhet gentemot professor Andrea Aust och hennes amanuens Hagen Roetz, från Gurgelheimer Universität, för deras värdefulla handledning och faktagranskning samt benägna bistånd med bildmaterial från Gurgelheimer-universitetets bildarkiv. V. R.


et var den italienske målaren Parmigianino som år 1524 för påven Clemens VII röjde sina dolda sidor och samtidigt, under biktens sekretess, avslöjade att handskriftens he(m)liga namn var Doldahavsrullarna. Man har länge trott att det kan ha varit någon arabisk sjörövare eller tibetansk asket som hade upplyst målaren om Doldahavsrullarnas existens. Men på senare tid har man funnit indicier som pekar på att Parmigianino hade gjort en resa till Moskva. Han anlände dit tillsammans med flera italienska arkitekter som skulle bygga ut Kremls murar. Där har målaren troligtvis träffat den franske läkaren av spansk härkomst Amsterdamus Krakowski från Bagdad. Denne hade kallats dit för att dra ut en pilspets ur tsar Vasilij III:s (1505-1533) revben. (För makthavare anges enbart maktperioden.) Amsterdamus Krakowski såg ut som en vanlig människa, och man kunde tro att han var en betydelselös person, eftersom han gjorde allt för att inte dra uppmärksamheten till sig. De flesta märkte inte när han kom eller gick och man visste inte om man sett honom samma dag eller ej. På detta sätt dök han upp vid olika hov i olika länder, inbjuden eller ej, där han sökte sig till de viktigaste biblioteken. Hans förmåga att snabbt förflytta sig över Europa och Asien uppmärksammades vid Vatikanens kansli, dit alla påvliga sändebud skickade sina rapporter. Läkaren accepterade inbjudan till Moskva för att under denna förevändning spåra upp de försvunna skrifterna. Victor Ravini

7


Parmigianino avslöjade dessutom att schweizarna för en generation sedan stal en sagolik skytt ur Saxo Grammaticus bok Gesta Danorum. De höll på att göra den danske vikingen till en schweizisk nationalsymbol. Bakom den schweiziska sägenomspunne gestalten Wilhelm Tell dolde sig en vikingahövding vid namn Palnatoke, fosterfar till Sven Tveskägg, som skall ha eggat denne till uppror mot fadern Harald Blåtand i mitten av 900talet. Sedan Palnatoke själv dödat kung Harald skall han ha grundat fästningen Jomsborg på ön Wolin vid Oders mynning. När bikten tog slut fick målaren – som vanligtvis målade bordsdukar för de påvliga måltiderna – en beställning av påven på nya skor. Målaren tog tillfället i akt och föreslog att påven inte längre skulle lita på det schweiziska gardet och istället anlita ett danskt garde som vakt vid Vatikanen. Vad kunde man vänta sig av ett folk som byggde en nationalsymbol på historieförfalskning? Påven svarade att man inte kunde lasta ett folk för deras förfäders illgärningar. Målaren höll inte med påven och anmärkte att det stod i Bibeln att… Han fick inte avsluta meningen. Påven visste vad som stod där, och förkunnade att Bibeln hade fel. Skall man då inte kollektivt dela ansvaret med sina blodsförvanter? envisades målaren. Påven sade att hederligt folk inte behöver vara solidariskt med sina ohederliga släktingar; nej, de redliga kan inte ställas till ansvar för de oredliga. Den ihärdige målaren ville ha medhåll av kyrkan i att goda människor måste bekämpa de onda, och hänvisade åter till myten om Wilhelm Tells samhällsengagemang. Det var bara en myt, svarade påven och jagade bort en fluga. Han ville inte höra mer om Palnatoke och inte heller om något danskt garde vid Vatikanen. Påven hade inget att invända mot att man gjorde vikingen till schweizarnas stamfader, eftersom en nation inte kunde leva utan myter. Europas historia bestod av än mer allvarliga saker och ting som man helst inte skall tala om. Därför behövdes en kapellmästare i dårhuset, sade påven och viftade med sin kräkla i luften. Han uppmanade målaren att hålla tyst och akta sig noga för det schweiziska gardets fickknivar. Doldahavsrullarna benämndes i olika tider och kulturer på olika sätt, så att de som letade efter den bortkomna handskriftens 8

Doldahavsrullarna


olika titlar inte visste att de letade efter samma sak. En första version av det som senare blev Doldahavsrullarna uppdiktades i ett område runt Mälaren vid den tid då den legendariske Athils – Eadgils hos Beowulf – kan förknippas med Uppsala. Denna berättelse, vars namn vi inte känner, följde sedan två vägar: en variant traderades muntligt över Norge till Island – där den mot förmodan skrevs ned – och delar av den kom senare att ingå i Den Poetiska Eddan, närmare bestämt i Atlakvida och Hamdismål, men merparten av den har skattat åt förgängelsen. Den har inte ens ett namn, och man har därför ibland kallat den för Codex Innominatibus. Amsterdamus Krakowski har i sina skrifter aldrig refererat till denna variant. Man kan tro att han kände till dess existens och var säker på att den fanns någonstans välbevarad bakom lås och bom. Annars skulle han inte rest till Färöarna och till Island. Av samma skäl, på jakt efter samma Codex Innominatibus, hade Christofer Columbus rest till Island (1476), när han samlade material inför sin resa över Atlanten. En annan variant av Codex Innominatibus, möjligen på runer, färdades över Gotland och Baltikum nedför floderna till Svarta havet, Kaspiska havet och vidare till Centralasien. Ytterligare en version skrevs ned, med silverbokstäver på pergament, på ön Achillea eller Leuke, Vita ön, i Pontus Euxinus eller Svarta havet utanför Donaudeltat, där den gömdes i en grekisk vinurna i Akilles tempel. Denna försvunna variant kallas därför Codex Argenteus Achilleus, och dess hemliga namn är Codex Euxinus. Amsterdamus Krakowski refererar till Codex Euxinus i ett brev som han skriver från Tomis till Erasmus av Rotterdam (*1466 †1536) efter att ha seglat till ön Leuke ombord på ett turkiskt örlogsfartyg. I brevet citerar han Pseudo-Procopius av Cæsarea som skulle ha sett rullarna på 800-talet. Den riktige Procopius av Cæsarea dog ungefär år 562 e Kr. Pseudo-Procopius undrade varför det var skrivet delvis på grekiska och delvis på ett nordiskt språk med grekiskt alfabet medan namnen skrevs med runor. Han betraktade skriften som en förhastad och ofullbordad översättning, och nämnde ingenting om bilder eller utsmyckningar. Krakowski tecknade en skiss över ruinerna av Akilles tempel, och den skissen är den enda bild som kan ge oss en uppfattning om hur templet såg ut. Resterna av Akillestemplet togs bort av Victor Ravini

9


turkiska soldater och såldes som byggmaterial i hamnen i Constan]a i början av 1800talet. Utgrävningarna som engelska arkeologer påbörjade efter Berlinfreden 1878 gick sakta och avbröts då en tysk ubåt dök upp vid Donaumynningen 1914. Utgrävningarna återupptogs sporadiskt av glada rumänska sommarlovsfirande gymnasister på jakt efter skatter. Efter andra världskriget göt Röda armén in den lilla ön med betong för att anlägga en radar- och raketbas. Ön har en oerhört strategisk placering: därifrån övervakar ryssarna all flygtrafik över Medelhavet. Nuförtiden är ön ett stridsäpple mellan den splittrade rysk-ukrainska krigsflottan och Bukarest som gör anspråk på den med hänvisning till att ”ön tillhör det rumänska fosterlandet eftersom den är belägen i dess fostervatten”. Ytterligare en variant av Doldahavsrullarna skrevs ned i Särkland – någonstans mellan Kaspiska havet och Aralsjön – och kallades för Codex Argenteus Caspicus, som ofta förväxlades med Codex Aralus, i tron att detta var dess hemliga namn. Dess riktiga namn var Codex Alarus. Med sina broderier i tre olika ränder på en silkesrulle påminner den om Bayeux-tapeten. Det centrala fältet föreställer en värld där gudar och hjältar möts. Man har tolkat bilderna som en berättelse om historiska händelser som styrs av gudar. De legendariska bedrifterna är en historieomskrivning i segrarens version. Mellanrummet fylls av text i broderade silverrunor. De smala ränderna överst och underst kan vara parallella berättelser. Silkesrullarna, som varit försvunna i flera hundra år, dök nyligen upp i Sankt Petersburg. Det togs i all hast några bilder på de hoprullade rullarna. Bilderna spreds, och när vetenskapsmän från världens alla hörn kom dit var rullarna försvunna.1 Den vetenskapliga världen fokuserade återigen sin uppmärksamhet på Amsterdamus Krakowski, och forskarna reste direkt till Louvain, Basel och Freiburg och letade i Erasmus efterlämnade arkiv. Det kom fram att Amsterdamus Krakowski hade skrivit till sin vän Erasmus även från Moskva. Det framkommer inte om han hade sett eller läst något utdrag eller någon resumé av Codex Argenteus Caspicus. Enligt Krakowski innehöll Caspicus ett nordiskt epos jämförbart med Iliaden och Odysséen. 10

Doldahavsrullarna


Trots att det skrevs ned två tusen år efter Trojas fall verkar Caspicus innehålla historiskt material som är betydligt äldre än Homeros information, ja, paradoxalt nog äldre än den ursprungliga muntliga varianten Codex Innominatibus som ställer Athils i centrum. Om Caspicus är äldre än Innominatibus, kan då denna sist nämnda variant vara en tidsanpassad berättelse på beställning från Norden? Man har länge spekulerat om vem som beställde Innominatibus, och det är otvivelaktigt att denna hypotetiska text senare har legat till grund för Eddan på Island, Beowulf i England och för Saxo Grammaticus Gesta Danorum. Vidare berättar Caspicus, enligt Krakowski, om asarnas vandring från Centralasien, deras erövring av Skandinavien, och om andra indoeuropeiska stammar som med hästvagnar och med svärd erövrade hela Europa från Ural till Atlanten, från Nordkap till Malta och Gibraltar. Bland Europas urbefolkning fanns redan olika folkslag och – en hypotes som strider mot en del teorier – att det ljushåriga folkslaget var ett av de som fanns i Europa redan under stenåldern och inte det som skulle ha kommit från Asien under bronsåldern. Europas urbefolkning – både ljus- och mörkhåriga folk, smal- och bredskalliga människor – hade en matriarkalisk struktur och religion. Ureuropéerna genomförde gigantiska arbetsprojekt som tyder på vertikal hierarki och var inte så glada åt att byta verktyg mot vapen. Amsterdamus Krakowski skrev till Erasmus att Codex Argenteus Caspicus bekräftar uppfattningen om de nordiska kungarnas gudomlighet. De var utvalda av gudar2 och uppfyllde gudarnas uppdrag. Gudarna styrde kungarna, och kungarnas vilja var gudarnas vilja. Följaktligen hade samtliga kungar en sakral funktion. Även om de ibland offrades, var deras offer en religiös och inte juridisk handling. Fyra generationer efter Athils regerade kung Ingiadr. En prins från Skåne, Ivarr Vidhfadhmi, ifrågasatte Ingiadrs gudomliga legitimitet och störtade honom. Ivarrs son Olafr Tretelgia drog till Värmland där han valdes till kung. Gudarna skänkte honom stora skördar, men när svälten kom

Erasmus av Rotterdam 1467-1536

Victor Ravini

11


Krakowskis sista bostad i Frankrike, i Bayeux domkyrkans torn, där många av hans skrifter hittades.

12

skickades Olafr av sina undersåtar till gudarna som budbärare av folkets klagomål. Olafrs söner flyttade till Norge, även detta på gudarnas uppdrag.3 Samarbetet mellan Erasmus och Amsterdamus Krakowski fungerade utmärkt. Den ene gjorde desk-research och den andre field-research, och många av Krakowskis brev inlemmades i Erasmus skrifter utan att källan citerades. När Krakowski blev professor emeritus vid universitetet i Gurgelheim – och man kan därvid inte underskatta hans vänskap med den mäktige Erasmus – var det en ödets ironi som gjorde att hans diplom felaktigt skrevs med titeln professor eremitus. Ingen märkte felet, förutom han själv. Han påpekade aldrig detta utan skrattade som en häst, så att alla trodde att han blivit galen. Vatikanen blev informerad om att det fanns något avslöjande i hans sätt att skratta, något övernaturligt. Krakowskis outsinliga kunskapsrikedom om allt som fanns i världen verkade komma från en annan värld. Själv sade han: ”Jag vet nästan allt om ingenting och nästan ingenting om allt.” Samtidigt fanns ytterligare andra intressenter som var ute efter den mest kända och mest jagade av alla varianter: de så kallade Doldahavsrullarna, De Gyllene Silkesrullarna eller Codex Aureus4 – som var en transskribering efter Caspicus – där även bilderna var tolkade och omvandlade till skrift. De inledande bokstäverna var skrivna med guld. Det blev en kompilation där heteroklitiska texter smälte samman, vilka delvis hade traderats muntligt och som sedan har gått förlorade. Erasmus skrev att Codex Aureus innehöll tochariska och feniciska traditioner, judiska och kristna texter som fallit utanför den officiella kanonen, historieskrivningar eller praktisk kunskap. Där fanns också mer eller mindre begriplig information från folkgrupper med annorlunda livsåskådning som inte accepterades av maktinriktade religiösa samfund. Det gamla Tocharistan ligger i nuvarande afghanska Uzbekistan. Det sades att Codex Aureus var en allomfattande bok eller boksamling, och att den hade magiska krafter. Givetvis ger kunskap en tämligen magisk kraft. Maktutövare, krigförare, lycksökare och äventyrare slösade bort sina resurser och ibland sina liv för att få tag på Doldahavsrullarna, antingen av ren nyfiken-

Doldahavsrullarna


het, vetgirighet, kunskapstörst eller för att sälja dem till högstbjudande. Man visste att de innehöll praktiska råd om strategin att styra folk i både krig och fred. De gav flera lösningar på hur man inför det perfekta statsskicket som omöjliggör alla orättvisor och skapar lycka för alla i all evighet, vilket kunde genomföras enbart om man placerade huvudstaden för denna världsstat i världens centrum. Boksökarna hoppades att boken skulle ge nyckeln till hur man skulle kunna använda alla dess hemligheter, även denna om världens centrum och hur man kunde förflytta det dit man ville. Boken innefattade en syntes av all visdom och försonade även statsraison med människokärlek. Doldahavsrullarna förefaller vara skrivna under landsplåga, belägring eller långvarig förskansning någonstans i Asien, och berättar om många andra strapatser som aldrig lämnat något vittnesmål till eftervärlden. Först trodde man att handskriften skrevs ned vid den tid då araberna trängde fram i Centralasien5, tidigast år 712 e Kr, när kalifen Al-Walid ibn 'Abd al-Malik (705-715) erövrade Punjab och senast år 751, i samband med slaget vid Kaschgarabad6 öster om Samarkand7 i provinsen Mawarananakaharistan8. Men dateringen blev mera precis när det uppdagades att handskriften var färdigskriven och försvunnen redan 740. Tydligen skrevs Doldahavsrullarna eller Codex Aureus vid olika tillfällen, av flera händer, och av människor med olika kunskapsmått, och gömdes slutligen i ett fodral av guld i form av en fallos. Varför valde guldsmeden i Centralasien den formen? Formen var kultiskt motiverad och påträffades ofta i Asien. Den har samma symbolik som världens pelare. Var fodralet avsett att innehålla magiska formler, skyddsamuletter, blomblad, parfymer, opium eller helt enkelt kärleksdikter? Det går inte att säkert fastställa något direkt samband mellan De Gyllene Silkesrullarna och fodralet.9 Handskriften kan troligtvis förknippas med ett högt civiliserat folk som fruktade en muslimsk invasion. Förmodligen var fodralet äldre än handskriften och hade bara en tillfällig funktion som gömställe för handskriften som senare eventuellt skulle komma att smugglas ut ur islamkontrollerat område. Victor Ravini

13


Under vilka omständigheter handskriften och fodralet försvann kommer vi kanske aldrig att få veta. Bokälskare, krönta huvuden och äventyrare började intressera sig för det som då kallades Guldboken. Många härskare gjorde upprepade försök att spåra upp Guldboken, senare kallad Doldahavsrullarna. De flesta lärda män hade hört talas om, men ingen hade någonsin sett vare sig handskriften på silkesrullarna eller fodralet. Av sekretesskäl uppgav härskarna en falsk anledning när de kallade de lärda till sig: de sade att de ville tala med de främsta representanterna för alla religioner för att välja en ny religion åt sitt folk. Kejsar Mangou10 firade sin tronbestigning 1251 i sitt palats bestående av oräkneliga ihopsatta tält någonstans mellan Volga och Karakorum. Där initierade han en dispyt mellan representanter för islam, kristendom, judendom, buddhism och shamanism som han hade sammankallat. Han ställde frågor och åter frågor, i förhoppningen att i främlingarnas ögon upptäcka en glimt som kunde avslöja för honom vilken man som hade kännedom om den eftertraktade boken. Till sist tvingades kejsaren ställa frågan direkt. Alla hade hört talas om boken – deras egna härskare trodde att den fanns hos Mangou, och hade givit åt var och en av dem uppdraget att köpa den till vilket pris som helst. Kejsar Mangou skrattade så att hans långa mustascher flaxade som en fladdermus och valde bort alla fem religionerna. Mangou var en orubblig fritänkare, och det är fortfarande ouppklarat om alla religioner för honom var lika viktiga eller lika ointressanta. En annan orubblig fritänkare, fastän mindre religiös, var den starke kejsar Fredrik II Hohenstaufen (12121250). Om och om igen blev han bannlyst av flera påvar, däribland påven Gregorius IX (1227-1241). Han hade skrivit ett personligt brev till Gregorius IX där han hävdade att Moses11, Jesus12 och Muhammed13 var hycklare, vilket han ansåg vara tillräckligt skäl för att inte underkasta sig påvedömet. Vatikanen misstänkte honom för att ha hittat Guldboken och kopierat idéer därav. Ingen hade minsta aning om vad boken innehöll, men alla som ifrågasatte de etablerade värderingarna misstänktes för att ha fått sin inspiration från denna mytomspunna handskrift. 14

Doldahavsrullarna


Den tyske kejsaren åstadkom en koalition mellan Europas alla monarker mot påvedömets anspråk på supremati över Europa. Han hade uppfostrats av påven Innocentius III till italiensk prins och talade latin, grekiska, arabiska och franska. Den belevade prinsen lärde sig aldrig tyska, inte ens när han blev tysk kejsare. Han beklagade att han måste lämna Italien för att bli kejsare över ett barbariskt folk och hyste inga större förhoppningar att hans kulturella insatser skulle bära frukt. Fredrik II Hohenstaufen gynnade konst och vetenskap, frågade alla lärda män om Guldboken och lade grunderna till den moderna enhetsstaten med avlönade tjänstemän istället för det gamla tyska länssystemet. Hans internationella intriger följde inte längre de välkända banorna baserade på regentens familjeanknytning, utan vävdes in i en ny struktur av allianser, förräderier och fientligheter som lade grunden till nationalstaterna i väster. På sitt sarkofaglock lät han sig avbildas i pansarklänning med en förgylld och till hälften bränd bok i handen. Denna staty skapade tumult vid Vatikanbiblioteket, där man trodde att den tyske kejsaren av italiensk börd hade hittat Guldboken och bränt den. En del härskare gav upp sina försök att spåra skriften, men inte de riktiga bokälskarna. De vallfärdade till sarkofagen och såg

på kejsarens marmor-ansikte att han ljög även efter sin död.

Victor Ravini

15


Ytterligare två religiösa dispyter hade ägt rum i denna del av världen före Mangou, båda med samma hemliga syfte. Alla inblandade parter försökte spionera på varandra för att tillskansa sig Guldboken. Vid sin tronbestigning samlade storfursten Vladimir av Kiev, sedermera den helige, rikets alla stamrepresentanter med sina stamidoler under förevändningen att skapa ett panteon som skulle hålla ihop både de slaviska och de icke-slaviska stammarna. Själv var han skandinav, och för att åt de nordiska gudarna reservera en fördelaktigare plats bland de andra påstod han att han grundade sitt panteon på Guldboken. Om han hade boken i sin ägo eller ej, lät han vara osagt. Det blev ett fiasko. De flesta av hans lärda män var analfabeter och rädda för den fruktade Guldboken. Med skallrande tänder tillkännagav de att det vilade en förbannelse över alla böcker och framförallt över denna. De få skrivkunniga förklarade däremot att de i sina vackraste drömmar önskade sig att få putsa skorna på den salige man som haft lyckan att läsa i boken. De var i minoritet. De fåtaliga kunde ej ha rätt. En sidenhandlare talade om för storfursten Vladimir att det var svårare att styra ett okunnigt folk än ett upplyst. Då svarade storfursten att han tyvärr inte ens hade upplysta ministrar. Han lyckades hitta två eller tre lärda kvinnor utanför riket borta i Kaukasus – en av dem hette Ambartzwohrian Bayan – och köpte dem till hustrur för att de skulle ge honom lärda telningar, helst pojkar. Vi vet inte med vilken av dessa hustrurs hjälp fursten kom på idén att det var fel att försöka ena alla stammar under ett panteon. En monark behövde däremot en monoteistisk religion. Vladimir tillhörde dynastin som grundades i Novgorod år 862 av den sagolike Rurik, Hrörekr, en väring-14 eller varjagfurste15 från Sverige, och härskade i Ryssland till 1389. Rurik är stamfader för hela den ryska uradeln. Hans ätt utsläcktes 1598. Med nytt hopp om att kunna spåra upp De Gyllene Silkesrullarna organiserade Vladimir i Kiev år 988 en teologisk konfrontation mellan de monoteistiska religionerna. Islamitiska representanter skickades av Volgabulgarernas stor-khan – omvända av araber 922. Mosaiska representanter skickades av khazarernas kaghan.16 Där fanns två kristna delegationer, en grekisk-ortodox skickad av Basil II Bulgaroctonus (976-1025) – bulgarernas slaktare – och en katolsk bestående av några tyskar 16

Doldahavsrullarna


utsända av påven Johannes XV (985-996). En kristen minoritet17 fanns i Ryssland sedan 867. Muslimerna bjöd på vattenpipa och haschisch, och talade om Koranens paradis, där varje man fick ett berg av mat och sjuttio vackra kvinnor. Fursten hade tusen konkubiner utöver sina äkta hustrur, men lyssnade ändock välvilligt, eftersom han kunde avstå från de flesta av dem. När han fick höra att det krävdes att man avstod från fläskkött och alkohol, svarade han att dryckjom var hans folks glädje och utan denna förnöjelse kan man inte leva. Katolikerna talade om fastetider och Vladimir svarade: ”Ut med er, våra förfäder har aldrig haft en sådan dogm.” Khazarernas rabbin trädde fram och storfursten frågade varför de inte längre hade Jerusalem i sina händer. ”Gud blev arg på våra förfäder och har straffat oss för deras synder”, svarade de och Vladimir genmälde: ”Menar du att vi frivilligt skall gå samma öde till mötes som ni? Ha, ha!”18 Den ortodoxa delegationen bestod av endast en man som inte var särskilt lärd: en gammal macedonier som i sina unga dagar hade räddat Balkan från en muslimsk invasion. Han hade krossat den arabiska flottan med grekisk eld – det hemliga vapnet som för samtida och eftervärlden förblev ett mysterium. Därefter lyckades han rädda sitt skinn i Konstantinopel efter ett misslyckat försök att sätta kejsarkronan på sitt huvud. Han tröstade sig genom att placera sin svärson som patriark, och började missionera för sin oduglige mågs räkning. Han fick tala just när storfursten hade ätit färdigt och höll på att somna. Östkyrkan hade bara ett krav: Vladimir måste gifta sig med Anna, kejsarens syster. Storfursten piggnade till, sträckte ut handen efter en bägare och utnämnde tio visa och skötsamma män att resa till Miklagård och granska hur riterna utfördes. I Konstantinopel blev de begeistrade av hovets glans och klostrens goda mat och vin. De rapporterade att man i de bysantinska kyrkorna19 inte längre visste om man var i himlen eller på jorden, samt att Anna var frisk. Victor Ravini

17


Vladimirs far Svjatoslav misslyckades i kriget (969-971) mot den föregående kejsar Johannes I Tzimisces av Bysans. År 860 hade varjagerna belägrat Miklagård, Konstantinopel, utan resultat.20 Vladimir tänkte på vad hans far eller hans förfäder varjagerna skulle ha sagt om detta diplomatiska drag. Han lät döpa sig och hela sitt ryska folk i floden Dnepr 989, gifte sig med kejsarens syster och blev därigenom arvtagare till Romarriket. Drömmen om att ärva Romarriket med dess absoluta centralism, provinsialism, prestige, glans, militarism och avsmak för de utomstående blev ledmotivet i Europas historia, från påvarna och Karl den store till Österrike21, Ryssland och den Europeiska Unionen. Ryske tsaren tog namnet Romanov från Roman (†1543), som trodde sig vara romare, och var Ivan den förskräckliges svärfar. Ivan tyckte att böckerna var förskräckliga, vilket gav historieskrivarna idén att kalla honom den förskräcklige. Romanovdynastin inleddes med Mikael III, krönt 1613 som romersk tsar – från latinets Cæsar, kejsare – i en kyrka som hette Ipatieff utan att någon visste varför. Den siste Romanov Nikolaj II avrättades av bolsjevikerna den 16 juli 1918 i källaren i ett privat hus som hade byggts av en okänd person med namnet Ipatieff. Om historien är såpass absurd att den skulle ha någon mening, kan man göra en lång förteckning över ytterligare bevis på hur världshistorien består av godtyckliga och omotiverade händelser22, vars enda mening är meningslösheten. Dispyten som Vladimir organiserade i Kiev hade förmodligen som modell den teologiska konfrontation som ägde rum år 740 i Itil vid Volgadeltat. Khazarerna var troligen ett finsk-ugriskt folk närmast besläktat med turkarna eller hunnerna. I fem till sexhundra år utsträcktes deras rike över södra Ryssland och försvann efter Vladimirs son Svjatopolk I:s seger år 1016. År 735-736 företog khazarerna plundringståg i Persien som nyligen hade erövrats av araberna, och år 737 gjorde de en snabb räd i Bagdads omnejd. På reträttvägen lurade de in den arabiska hären i ett bakhåll i Kaukasus och krossade den år 738. Nederlaget hindrade arabernas expansion norrut, men inte Koranens. Norr om Svarta havet gränsade khazarriket till Bysans. Kejsar Justinianus II levde i exil bland khazarer och gifte sig år 704 med kaghanens syster i ett tält. Kejsar Leo III Isauriern (717-741) 18

Doldahavsrullarna


gifte bort sin son, den blivande Konstantin V, med en khazarisk prinsessa Tzitzakion – besläktat med turkiska çiçek, blomma – som döptes till Irene under Sankta Sofias kupol. Deras son Leo IV (775-780) kallades av grekerna föraktfullt bara för Khazaren. Den khazariske kaghanen Bullàn-Bullán hade respekt för böcker, trots att han aldrig hade sett några. Med förvåning hade han hört att Miklagårds glans inte bara bestod av guld- och juvelsamlingar utan framförallt av boksamlingar. Det kunde rymmas större rikedom i en liten bok, fast med obegripliga tecken, än i en säck fylld med guld så tung att man inte kunde lyfta den. En grekisk vinexportör sålde åt honom en bok med silverpärmar. På omslaget fanns en bild skuren i elfenben med en ram av bärnstenar. Greken förklarade att varje ord i boken var värt en lika stor diamant som bärnstenen som fanns på pärmen, men kaghanen var snål, så till sist kunde greken själv lyfta säcken med guld och diamanter som han fick. Han jämrade sig att han sålde med förlust. Kaghanen slet av från sin mantel knapparna gjorda av romerska guldmynt, slängde dem till greken och ordnade så att vakterna följde främlingen hela vägen till hamnen, innan han ångrade sig och ville ha boken tillbaka. Varje kväll läste en av kaghanens lärda hustrur ur boken för honom och han var hänförd över språket han inte förstod. Han somnade och hade de vackraste drömmar. Boken var verkligen värd sitt pris. Kaghanen ville hellre tillbringa merparten av sitt liv i sömn och vackra drömmar än i vaket tillstånd då han måste lyssna till klagomål. Från sina hustrur hörde kaghanen om Guldboken och gjorde som de sade. År 740 samlade Bullàn-Bullán vid sitt hov i huvudstaden Itil på Volga representanter för olika religioner. Man hade länge sökt efter staden Itils ruiner, men utan resultat. Itil betyder på khazariska språket färja eller flotte. Kaghanens huvudstad bestod av ett palats byggt på en flotte som ständigt

Bullàn-Bullán

Itil, den flyt(t)ande huvudstaden på Volga.

Victor Ravini

19


Tres faciunt collegium. Representanterna för de tre religionerna vid den teologiska konfrontationen i Itil.

Djingis khan älskade hästar.

20

pendlade från den ena av Volgas stränder till den andra, för att bättre hålla rikets båda delar under kontroll. På ena sidan floden kallade undersåtarna kaghanen Bullàn, och på den andra Bullán. Kejsaren i Miklagård skickade missionärer till den flyt(t)ande huvudstaden. Ingen representant skickades från Rom. Muslimska missionärer skickades av kalifen i Bagdad. En judisk församling hade bott på Volgas båda stränder i flera generationer utan att missionera. Av alla dessa lärda män var det bara rabbinen som hade hört talas om Guldboken. Därför valde kaghanen den mosaiska religionen och lyckades därmed förstärka rikets självständighet gentemot Bysans och mot araberna. Khazarernas konvertering till judendomen betraktas av moderna historiker som ”ett genialiskt mästardrag”23 och en unikt företeelse i världshistorien.24 Ytterligare detaljer och allt som sagts vid den teologiska konfrontationen i Itil påträffas i två delvis motsägelsefulla avsnitt i Doldahavsrullarna, vilket gör dateringen kontroversiell. Manuskriptet var redan klart före Itil och kompletterades alltså mellan 740-751. Detta stärker hypotesen om ett arbete under flera generationer, även efter det att handskriften tycktes vara försvunnen. Ryktet om Doldahavsrullarna eller Guldboken var även levande bland mongolerna. Den unge Tëmüdjïn blev förutspådd att finna Himmelens Nyckel som mongolerna kallade Guldboken. Lord Raleigh kallade den The Golden Book hos drottning Elisabet I när han sökte anslag till sin amerikaresa för att leta efter boken som han påstod fanns där. Vid sin tomhänta återkomst blev han offentligt avrättad genom halshuggning. Tëmüdjïn (född 1160) lyckades år 1203 samla alla sina mongoler under sitt befäl, och underkuva alla folkslag från Stilla havet till Uralbergen. Tre år senare tog han namnet Djingis khan, Vargens gång eller på tyska Wolfgang, och styrde från sadeln med piskan till sin död 1227 världens dittills mest vidsträckta rike. I sitt testamente befallde han sina söner att leta vidare efter Himmelens Nyckel. Snart svepte mongolerna över Kina söderut till nuvaran-

Doldahavsrullarna


de Vietnam, västerut till floderna Donau och Oder-Neisse i Centraleuropa, där generalen Qäÿdü intog Prag åt prinsen Shaiban 1241. Pragborna fick förbereda sig för prinsens ärorika ankomst. Prinsen älskade att se städer brinna. Prinsen kom aldrig. Det var något nytt när Ögödëï började förvalta Centraleuropa åt prinsen Shaiban och han präglade mynt med prinsens porträtt. Han förberedde en framryckning mot Rom, Köln och Paris som skulle ha erbjudit prinsen Shaiban stor pyromanglädje. Men det fanns ingen prins Shaiban. Denne var en mytgestalt som Qäÿdü, Ögödëï och dennes bröder hade hittat på för att legitimera sin makt över alla mongoler. Av okända skäl avbröt Ögödëï prins-Shaiban-projektet, fastän det inte fanns någon armé i Europa kapabel att stå emot mongolerna. De ändrade kurs mot Bagdad. Skriftställare antecknade att det var en solförmörkelse som skrämde bort mongolerna från Centraleuropa, men idag vet astronomerna att solen inte förmörkades under den tiden. En orsak till mongolernas reträtt från Europa uppgavs vara att prins Shaiban, alias Ögödëï, blev tillfälligt impotent efter att ha våldtagit hälften av nunnorna i ett kloster. Nu vet man att Ögödëïs spejare informerade honom om att Himmelens Nyckel varken fanns i Rom, Köln eller Paris. De hade hört kardinalen i Milano säga att den ”ingensatans fanns i Europa”. Den fanns i Bagdad. Trots detta har Vatikanen aldrig helgonförklarat den bäräknande kardinalen. I den mongoliska hären rådde militärdemokrati och Ögödëï informerade sin stab om att han fått order av prins Shaiban att lämna Europa och inta Persien som spärrade vägen till Bagdad. På reträttvägen drunknade Ögödëï i Donau25. När Hülëgü (1256-1265), Mangous bror och Güÿüks26 efterföljare, mördade den siste abbasidkalifen Al-Musta'sim (1242-1258) i Bagdad ansågs islam vara tillintetgjort. Bevattningssystemet mellan de två floderna som med flit och nit underhållits i ett par tusen år, förföll och återställdes aldrig. Det som

Djingis khan 1203-1227 kom från Mongoliet till Europa i galopp.

Victor Ravini

21


Super flumina Babylonis.

22

räddade islam från sönderfall var mongolerna själva. De konverterade till Koranen. Hur gick det till? Bagdad brann och miljontals lik flöt på Tigris och Eufrat. Hülëgü stod vid floden, antecknar hans hovkrönikörer utan närmare preciseringar. Medan krigföraren beskådade branden kom en budbärare och informerade honom om att de hade fått tag på Himmelens Nyckel. Den fanns i flera tusen exemplar, inbundna i kostbara pärmar. Men de hade fel – det var Koranen de hade hittat. Hülëgü såg i Koranen en teckning föreställande ärkeängeln Djabrail, Gabriel, som sträckte fram en bok till Muhammed. I den avbildade boken fanns en likadan teckning som föreställde samma bild i miniatyr. De oändligt små miniatyrbilderna fascinerade erövrarna.27 Hülëgü beordrade att man skulle sticka ut ögonen på krigsfångarna och krävde att de därefter skulle läsa i boken. De flesta kunde ”läsa” långa avsnitt ur Koranen. Hülëgü kunde inte förstå detta ”under”. Hans tolkar bekräftade att de blindas uppläsning stämde med den skrivna texten. Krigföraren ansåg detta vara ett mirakel och benådade samtliga fångar. Han blev besviken att det var arabernas heliga bok och inte Himmelens Nyckel men ville gärna veta mer om Muhammed och hans militära framgångar.28 Hülëgü måste följa Djingis khans testamente och söka vidare efter Himmelens Nyckeln, och nu var det lägligt att inta Egypten. De lärda i Egypten hade hört talas om Guldboken och det gyllene fodralet, som de kallade för Evighetens Bok, men såg den snarare som en myt. Efter mongolernas inmarsch i Egypten blev de besegrade av mameluckerna i ett bakhåll vid Ain Dschalut i Palestina år 1260 och kunde aldrig någonsin återhämta sig. Hülëgü blev psykiskt nedbruten – han var den förste mongol som förlorat ett krig. Han började grubbla över livet efter detta och konverterade till islam. Dåtidens främste astronom, Abu Nasr ad-Dîn at-Tusî, berättade för Hülëgü om själens vandring över himlen. Astronomen berättade att hans själ redan nu varje natt svävade bland stjärnorna på himlavalvet. Hülëgü, som inte förstod sig på metaforer, tolkade detta bokstavligt och fick stor respekt för astronomen. Krigsförloraren lät bygga ett astronomiskt observatorium åt honom i Maragha utanför Bagdad. Astronomer från hela den islamitiska världen fick arbeta under ledning av Abu Nasr ad-Dîn

Doldahavsrullarna


at-Tusî. Denne är mera känd för att ha förbättrat arabernas navigations- och orienteringsapparater. Vid observatoriet i Maragha samlades observationer och erfarenheter från alla arabiska sjömän, och här framställdes världskartan som senare kom på Paolo Toscanellis (*1397 †1482) bord och blev underlag för det svarsbrev som den gamle, döende italienaren skrev till Columbus. Nederlaget vid Ain Dschalut och observatoriet i Maragha är en vändpunkt i mongolernas historia. Förmodligen blev de civiliserade av sina bildade hustrur som de rövat till sig under sina räder världen över. Dessa fick ha sina böcker med sig och uppfostrade sönerna till civiliserade härskare. Mongolerna medgav att de innan gick över till islam inte hade någon lag som uppenbarats av Gud. De hade en enda gud som skapat allt det synliga och osynliga. Hans intention var att väga människorna för att straffa de onda och belöna de goda. Men han var blind och fördelade aldrig rätt.29 Mongolerna dyrkade elden, vattnet, jorden och luften som fyra världspelare eller beståndsdelar. Dessa avbildades som ett altare i form av ett bord på fyra ben. De hade aldrig hört talas om Empedokles (400-talet f Kr) och vi har heller inget bevis för att Empedokles uppfann de fyra elementen själv. Kanske skrev han bara ned en äldre lära som traderats muntligt från Asien. På Herodotos tid (*484 †420 f Kr) offrade perserna till solen och månen men också till elden, vattnet, jorden och vindarna. Djingis khan var kort till växten. Han beskyddade nästan alla religioner hos sina underkuvade folk om de frivilligt lämnade allt de ägde åt honom som ett tecken på respekt för hans kärlek till fred. Han hatade krig. När han nödgades anfalla gjorde han det enbart för att kunna leva i fred med sina grannar.30 Man vet med all säkerhet att även Karl den store, Charlemagne, (768-814) var kort till växten, och varken kunde skriva eller läsa. Han gav order31 att spåra upp alla gamla handskrifter i landet, samt i grannländerna som han planerade att införliva i sitt rike. De köptes på statens bekostnad och flera klosterbibliotek anlades. Munkarna fick skriva av texter och översätta dem. I all hemlighet32 försökte kejsaren lära sig alfabetet, men utan resultat. Med vantbeklädda händer satte påven Leo III den helige (795816) den kejserliga kronan på Charlemagnes skalliga huvud

Astronomen Abu Nasr ad-Dîn at-Tusî

Charlemagne 768-814 Victor Ravini

23


Harun al-Rashid (786-809) omgavs av filosofer, matematiker, och av bildade hustrur.

vid julmässan år 800 i Rom. På hemvägen passerade kejsaren genom Ravenna där han spenderade alla respengar på böcker. Han talade med lärda män, och fick på så sätt nys om De Gyllene Silkesrullarna. Karl den store såg de präktiga kyrkorna med guldmosaiker, byggda av ett kejsarpar33 i Konstantinopel som inte ens besvärade sig med att bese dessa kyrkor, och förstod då att den helige mannen i Rom hade lurat honom. Det var inte påven utan kejsaren i Konstantinopel som var den rättmätige arvtagaren till Romarriket. Vid slutet av sin regeringstid insåg Charlemagne att hans konspiration med påven om att ena en del av Europa utan de gamla romerska provinserna i öster var dömd att misslyckas. Romkyrkans tanke var att lägga hela Västeuropa under sin makt, utbreda katolicismen mot öster, och använda Östkyrkans territorier som en säkerhetsvall mot invasioner från Asien.34 Karl den store skickade en ambassadör åtföljd av flera hundra välbeväpnade tjänstemän till Bagdad där kalifen Harun al-Rashid (786-809) omgavs av poeter, musiker, filosofer, matematiker och av bildade hustrur. Haremskvinnorna diktade upp otroliga berättelser för kalifens förfinade öron. Charlemagnes sändebud skänkte enorma gåvor till kalifen för att få en lärd man, eftersom kejsaren led av kronisk hicka. Samtidigt hade budbäraren ett hemligt uppdrag: att ta reda på om Silkesrullarna fanns i Bagdad, och hur man kunde få tag på dem.

Kalifen i Bagdad kallade på alla de lärda männen från hela den islamiska världen – Spanien, Afrika och Centralasien. De lärda kvinnorna hade han redan köpt. Harun al-Rashid lade alla guldoch ädelstengåvor i en vågskål, och i den andra skålen vägdes i tur och ordning på fastande mage rikets vetenskapsmän tills han fann den rätte mannen. Denne var rabbi Radueriel Mahir.35 Han var medelålders och hade redan börjat få svårt att se, så han var beroende av sina lärlingar som läste upp ur nya böcker för honom 24

Doldahavsrullarna


och tog hans diktamen. Mahir seglade över Medelhavet, och Karl den store fick lärlingarna på köpet. Varken de franska eller tyska historieforskarna kan med säkerhet svara på om Charlemagne hade mustasch eller ej, och det förblir en av historiens hemligheter om hans hicka blev botad. I Narbonne36 grundade Mahir en rabbinsk skola Villa Judaica där han undervisade i Talmud, medicin, latin och i Aristoteles lära. Mahirs skola samlade inte bara judar utan också muslimer från Spanien samt kristna från Frankrike och Italien. Snart startade Mahirs elever medicin- och talmudskolor i Béziers, Arles, Lunel, Nîmes, Toulouse, Carcassonne, Paris, Sens, Evreux, Troyes och i Salerno i Italien. Universitetet i Montpellier grundades 1021 av Capetinerhuset först som en oberoende medicinhögskola med stöd från kung Robert II den fromme (996-1031), efter att länge ha varit en rabbinsk skola i Mahirs tradition, sponsrad av judiska församlingen. Studenterna i dessa skolor talade öppet om De Gyllene Silkesrullarna, men visste ingenting om dem. Efter Karl den stores död förföljde påvarna och biskoparna i Chartres och Cluny dessa kätterska skolor. Kyrkan var upprörd över studenterna som kom från dessa multinationella högskolor med barbariska ord, som till exempel: algorithme, algèbre, chiffre, zéro, zénith, alambic, chimie, alcalin, almanach, alcool. Studenterna var så till den grad oförskämda att de skrev arabiska siffror och gjorde till och med matematiska kalkyler. Guillaume VIII av Akvitanien (1058-1086) stadfäste montpellieruniversitetets fullständiga frihet (januari 1081) att forska och framställa guld ur vilket material som helst. Påven Honorius III (12161227) erkände universitetet år 1220, mot löftet om 51% av guldet och med reservation för alla bysantinska ord som fortsatte att vara förbjudna: alfabet, aritmetik, anatomi, antropologi, farmaci, filologi med mera. Ordet katolicism kommer från grekiska katholikos, universell, och användes i Konstantinopel som skällsord.

Kejsaren väger en lärd man.Vikten i andra skålen är guld och ädelstenar.

Mahirs skola

Victor Ravini

25


Dante Aligheri 1265-1321

Dante och Vergilius hälsar på påven Nicolaus III (1277-80).

26

Romkyrkan och Östkyrkan hade som bekant satt varandra under anatema, förkastelsedom, redan år 1054. Bannlysningen upphävdes år 1972 vid andra Vatikankonciliet. De två kyrkorna hade inte kommit överens om prästerskapets skägg och inte heller om huruvida korstecknet skulle göras från vänster till höger eller tvärtom. I Romkyrkan följde prästerna det gamla romerska modet med rakat ansikte, medan Östkyrkans präster följde de gamla filosofernas stil med skägg. Studier i grekiska eller grekisk filosofi var bannlysta av påven. Ordet etik (gr. êthikos) användes för första gången år 1265 av Brunetto Latini (*1220 †1294) i hans bok Tesoretto. Påven Clemens IV (1262-1268) var mild och avrådde kardinalrådet från att ge Brunetto gift i nattvardskalken. Det räckte med att förtala honom, ansåg påven. Resultatet blev att Dante Alighieri förevigade sin lärare Brunetto Latini i Inferno XV, 30-124. Dante odödliggjorde en rad avlidna påvar och även den regerande påven Bonifatius VIII (12941303) i Inferno XIX 53 och i andra verser. En orsak till påvedömets utsträckta makt efter korstågen var att kontakten med Orienten öppnade nya möjligheter att bli av med obekväma personer på ett smidigare sätt, tack vare de orientaliska gifterna. Europeiska handlare blev intresserade av Österlandet, och förde orientalisk litteratur till Europa. Dante själv påverkades av denna orientaliska litteratur. År 1475 gav Vatikanen åt universitetet i Köln fullmakt att granska och rensa ut böcker ur bibliotek. Detta var en omskrivning för uppdraget att rensa ut lärare och studenter. Från kejsar Fredrik III (1440-1493) hade Kölnuniversitetet fått motstridiga order. Olika furstar lade också sina bud där. Situationen med utrensning och motstridiga order från olika håll var inte ny, och känns igen från en del oberoende universitet. Den blivande påven Paulus IV (1555-1559) ledde inkvisitionsutskottet som gjorde en förteckning över böcker som var bannlysta. Förteckningen uppdaterades med ojämna mellanrum. 1929 års upplaga innehåller närmare 6000 titlar som varken får tryckas eller läsas av goda katoliker. Från Copernicus och Galilei till

Doldahavsrullarna


Dostojevskij och Nietzsche plus de flesta franska författarna: Descartes, D'Alembert, Voltaire, La Fontaine, Rousseau, Montesquieu, Victor Hugo, George Sand, Zola, Anatole France med flera, samt alla judar. Vatikanens index stämmer ganska väl med listan på böcker som brändes natten den 10 maj 1933 i Berlin. Den judisk-kristna kulturen byggde ursprungligen på bibelmoralen och på den religiösa tron. Med tiden och krigstekniken har moralen blivit löjlig. Tron på religionen ersattes med tron på utopier, och efter en tids övertro på vetenskap finns det ingenting kvar att tro på. Karl den store och rabbi R Mahir är de två män – en analfabet och en lärd – som lade grunderna till de första universiteten i Europa. Den religiösa sidan i den judisk-kristna kulturen är restriktiv och konservativ. Den vetenskapliga sidan är human och framåtskridande. Den ena sätter Gud i centrum, den andra människan. När Karl den store erövrade Sachsen år 772 och tvingade sachsarna in i kristendomen, tystade han en farlig granne men väckte en ny och farligare: Danmark. Som ripost för den nya gränsdragningen och som motvikt till det brutala kristnandet av sachsarna, började danskarna i preventivt syfte att angripa det romanska riket sjövägen. Några provianteringar i England var nödvändiga och väckte vikingarnas aptit. I Norden gick ryktet att Karl den store skulle ha fått tag på den förlorade handskriften av skandinavisk härkomst, en av de två eftertraktade varianterna. Man visste inte om det var den som skrevs vid Svarta havet eller Kaspiska havet. Efter Ludvig I den frommes (814-840) död debarkerade37 vikingarna med sina snekkja vid alla stora flodmynningar i västra Frankrike. Vikingarna stack Rouen (den 14 maj 840) och Jumièges (841) i brand. Abd ar-Rahman II (821-852), den fjärde kalifen i Spanien, älskade konst, utvecklade Córdoba till en vacker stad och beskyddade litteraturen och vetenskapen. Han rustade en stark flotta och år 841 skickade han den för att plundra Marseille och andra franska hamnar. Detta som ett första steg i en större erövringsplan – att invadera Frankrike från både Medelhavet och Atlanten.38 Strax efter att araberna seglat iväg från sina hamnar i Spanien, landsteg vikingarna och plundrade Lissabon, Sevilla och andra hamnar. Samtidigt åtföljdes arabbåtarna av andra vikingabåtar,

Charlemagne och rabbi Radueriel Mahir.

Victor Ravini

27


Pro captu lectoris habent sua fata libelli.

28

och efter arabernas landstigning i de franska hamnarna stack vikingarna arabernas båtar i brand. Sedan gick de i land och väntade på araberna som skulle komma med bytet. Efter flera timmars strid mot fransmännen var araberna redan utmattade. Vikingarna kunde massakrera dem utan egna förluster. Franska historiker tiger om normandernas betydelse för att Frankrike slapp konfronteras med araberna. Om vikingarna inte hade varit där vid rätt tillfälle hade Frankrike ockuperats av araber. Kanske hade även Europas historia tagit en annan riktning. Läskunnigheten bland vikingarna var inte så stor, och de som deltog i räderna kunde varken skriva eller läsa. Men de visste att hemma var skrivyrket respekterat eftersom det var det bäst betalda yrket. Om de kunde kapa handskriften, som säkerligen förvarades i ett kloster, fanns det rika köpare i Norden eller ännu rikare köpare längre söderut, bland araberna. Alla kloster plundrades och genomsöktes utan resultat. Handskriften fanns troligen i Paris. År 886 belägrade vikingarna Paris. En anonym hävdatecknare skrev på Psaltarens smutssida att ”biskopen Gozlin slogs som en djävul” mot vikingarna, men förgäves. Till sist fick Karl II den tjocke (881-887) förhandla med vikingarna och köpa fred mot en stor summa pengar samt ett tyst bifall för vikingarnas räd i den rika provinsen Bourgogne. Ärkebiskopen Witto av Rouen frågade sin kollega från katedralen i Reims till råds om hur han skulle kunna kristna normanderna (omkring år 900). Överenskommelsen från SaintClair-sur-Epte stadfäste åt normanderna de territorier som redan tagits i besittning. Inget dokument skrevs. Båda parter var analfabeter och letade förgäves efter en skrivkunnig person i klostren både när och fjärran. Och så blev vikingarna lurade till kristendom, utan att någon förklarat för dem vad detta innebar utöver den politiska alliansen. Båda parter avlade ed med handen på Bibeln, en bok av allra högsta litterära värde, men som varken vikingarna eller ärkebiskopen Witto kunde läsa.39 Detta var det första steget i katolicismens konspiration mot vikingarna.40 Den överstatliga kyrkoadministrationen och maktkonstellationen med påven som domare över Europas världsliga

Doldahavsrullarna


härskare riskerade att störtas av en liten skara vitala krigare. Deras styrka var militärdemokratin – legitimerad av stark mytologi – och en effektivare statsmodell med bättre organisation. Medan patriarken i Konstantinopel fungerade som både ärkefiende för påven och som buffert mot Asiens horder, omringades Europa från väst och öst av vikingar som bildade nya stater. Det enda sättet att tilldela vikingarna ett slag under bältet var att kristna dem. Hemliga agenter rekryterades bland munkarna och skickades som missionärer med det offentliga uppdraget att erbjuda en modernare religion – ett bättre redskap för de styrande – och jantelagen, som var bra för att trycka ner vikingarnas demokratiska anda. Det egentliga syftet var att politiskt underordna nordborna Rom, alternativt Konstantinopel. I en tid av ständigt dåliga nyheter var Goda Nyheter – Evangeliet – den mest strategiska logotypen för Roms ideologiska och politiska expansion. De nordiska krigargudarna gav inte upp för påvens trojanska häst, utan hjälpte vikingarna att under Rollons ledning segla uppför Seine, inta l’ºle de la Cité och under tio månader förskansa sig mitt i Paris. År 911 lämnade Karl III den enfaldige (898-923) Normandie åt Rollon.41 Rollon upptogs i den franska adeln som hertig av Normandie, och normandernas feodala modell ersatte det franska hovets germanska modell. Europas feodala system hade successivt försvagats av dålig organisation och förläningar efter släktskapsband. Vikingarna förlänade efter meriter. Rollon delade ut Normandie till sina män genom lottdragning och dog gammal omkring 931. Allt som sägs om deras hemort i Norden är hypoteser.42 Rollons egentliga namn var Gånge Rolf – han var så storvuxen att ingen häst kunde bära honom och var därför tvungen att gå. Det finns lika många belägg för hans danska härkomst som för hans norska och de är alla lika otillförlitliga. Klostret Jumièges, som vikingarna förstörde vid räden 841, byggdes upp i större format och invigdes av Wilhelm I Erövraren (1066-1087) ett år efter slaget vid Hastings 1066. Jumièges ligger i Normandie, vid Seine, mellan Le Havre och Rouen. Anmärkningsvärt är att vikingarnas båtar, fram till 900-talet, trots den allmänt spridda uppfattningen, inte alls var krigsbåtar utan byggda för transporter. Vikingabåtarna undvek konflikter med de frisiska sjömännen, med anglosaxarnas båtar under den

Normander

Sprängningen i Jumièges kostade för mycket.

Victor Ravini

29


Bonifatius VIII 1294-1303 skulptur av Arnolfo di Cambio 1245-1302, arkitekten som designade katedralen i Florens. Han räknas som en av Italiens viktigaste skulptörer och stilskapare. Skulpturen finns på Museo dell’Opera del Duomo i Florens. Djävulens masker. Censuren är ibland blind. Är det djävulen som skrattar eller skulptören?

30

helgonförklarade Alfred den store (878-899) och särskilt med de spanska arabernas flotta under Abd ar-Rahman II. Vid denna tid var vikingarnas båtar olämpliga för slag till havs.43 Vikingarna hade sin styrka i strider på mark, vilket förstärker hypotesen om att de snarare var bönder än sjömän. Vikingarnas båtar vid den första invasionen på Sicilien (859862) var transportbåtar.44 Vid den andra invasionen (1016) kom vikingarna med krigsbåtar, så att de kunde attackera arabiska sjörövare från Îff r. ïqu `` íÿy’ ă, Afrika, ute till havs. Araberna hade erövrat hela Sicilien från Bysans (827-902), med undantag av en fästning. Vikingarna befriade de italienska slavar som hade rövats bort av de aghlabidiska piraterna. Normanderna erkändes omedelbart som herrar på Sicilien (1060-1090), men inte av påven. Påven blev arg eftersom vikingarna inte erkände biskopen. ”Vad då? Han har inget sjövett och vet inte vad han talar om.” Vatikanen fortsatte repressalierna: biskopen Hildebrand av Cluny förflyttades till Sicilien. Normanderna brydde sig aldrig om honom. Det påvliga kansliet fick genom spionage på Balkan kännedom om Doldahavsrullarna strax efter den teologiska dispyten i Itil 740. Vatikanen kallade rullarna för Den Gyllene Silkesboken och började genast samla information därom. Samtidigt ogillade man att alltför många intressenter var ute efter boken. Därför spred Vatikanen ryktet om en förbannelse över Silkesboken. Européer som pratade om boken utsattes för förhör, men resenärer från Asien var välkomna till Vatikanen, och deras redogörelser om Silkesboken antecknades och jämfördes med liknande uppgifter. Man hade skickat missionärer till Asien med uppgift att söka efter handskriften, men de flesta av de kom aldrig tillbaka. Vatikanen organiserade ofta kyrkomöten där man, under raster, ställde frågor om silkesrullarna. Några talade om vad de hört i sina hemtrakter, andra uppfattade det som en provokation och bytte ämne. Efter kyrkomötet våren 1095 drog Vatikanens underrättelsetjänst slutsatsen att Den Gyllene Silkesboken fanns i en moské i Jerusalem. Påven Urban II (1088-1099) förklarade för sina kardinaler att de måste hitta på en teologisk förevändning för att omedelbart sammankalla biskoparna på nytt och påbjuda krig mot de otrogna. Ett annat ljus kastar Bernolds från Konstanz berättelse över händelserna. Det blev ett kyrkomöte på hösten

Doldahavsrullarna


samma år i alla fall, och då beordrade påven Urban II det första korståget. Idén var inte ny. Den hade djupa rötter i schismen mellan Rom- och Östkyrkan och i ett tidigare heligt krig mot andra kristna, normanderna på Sicilien, som inte var schismatiker. Allt började såhär: den 16 juli 1054 hade kardinalen Hildebrand – före detta abbot i Cluny – överlämnat en bulla papalis från påven Leo IX den helige (1049-1054) till patriarken Mikael Kerullarios (1043-1058) av Konstantinopel där det stod, att patriarken och hela Östkyrkan var bannlyst. Påven Leo var död sedan tre månader (†19 april, 52 år gammal) när bannlysningen utfärdades å hans vägnar. Han hade drivit ett heligt utrotningskrig mot normanderna – före detta vikingar från södra Italien45. Under nio månaders fångenskap hade Leo IX den helige Leo tvingats göra förödmjukande eftergifter 1049-1054 åt normanderna och benådades därefter, men han spottade blod och hade endast några veckor kvar att leva. Hildebrand, som var en av kandidaterna till den påvliga stolen, lade bullan på altaret i kyrkan Sankta Sofia under pågående gudstjänst. Det var tänkt att gesten skulle ha en teatralisk effekt och krossa patriarken samt alla de närvarande. Men grekerna hade för sig att pappersrullen innehöll Hildebrands bön till Gud för att bli påve och rörde inte vid den. Nästa söndag råkade en präst tjänstgöra som kunde lite latin. För att informera Gud om den romerske gästens bön läste han under mässan högt ur rullen. När han läst färdigt började han bli osäker på sitt latin och kontaktade rabbinen som patriarkiet brukade anlita som tolk. Dagen därpå tillkännagav Kerullarios ett likvärdigt dokument som placerade den avlidne påven Leo och hela Romkyrkan i helvetet, för katolikerna en makt-, prestige- och penningförlust utan motstycke. När Rom- och Östkyrkan gick isär uppstod en maktkris i Vatikanen. Sex påvar, av vilka två var motpåvar, avlöste varandra. Till sist vann Hildebrand och blev påve under namnet Gregorius VII den helige (1073-1085). Han försökte reparera det diplomatiska nederlaget i Konstantinopel, där patriarken satt tryggt i sitt ämbete och skrattade varje gång han fick höra om en ny påve. Hildebrand hade som förhandlingsunderlag ett förfalskat

Katthuvud: Felis unca eller Felis pardus. Skulptören använde samma motiv som Dante: den allegoriska pantern la lonza. (Inferno, I, 32)

Sammansatt bild av detaljer från Arnolfo di Cambios skulptur. Vems porträtt är det? Victor Ravini

31


Gregorius VII den helige 1073-1085

Den beridne påven Gregorius den helige.

Henrik IV avsätter Gregorius den helige

32

dokument om en donation som kejsar Konstantin den store (306337) skulle ha givit till Romkyrkan. Det var en mycket lyckad förfalskning från sju- eller åttahundratalet som löste många juridiska tvister. Förfalskningen avslöjades av misstag på 1500-talet. Omkring 1520 målade Giulio Romano en fresk till tolvhundraårsjubiléet av den historiska tilldragelse som aldrig inträffat. Det lyckliga sammanträffandet för Gregorius var seldjukernas – senare kallade för turkar – infiltration i Anatolien som tillhörde Bysans. Gregorius erbjöd den bysantinske kejsar Mikael VII Dukas Parapinaces (1071-1078) militärhjälp i ett korståg mot seldjukerna. Han ville komma ridande som en vän i spetsen för den katolska hären och underlätta en koncilians i den gamla teologiska konflikten. Men han var tyvärr upptagen med den olydige tyske kejsar Henrik IV (1056-1105) med vilken han hade ett möte i Canossa den 25-28 januari 1077. Efter ytterligare en bannlysning i november 1078 återkom Henrik IV till Italien, den här gången som en arg krigförare. Han avsatte Gregorius den helige, tillsatte ärkebiskopen Guibert från Ravenna som påve med namnet Clemens III (1080 och 1084-1100), skövlade grevinnan Mathildes domäner och plundrade Rom, där han lät kröna sig till kejsare av sin personlige påve. Gregorius förskansade sig i Castel San Angelo och kallade på hjälp från normanderna i södra Italien och från muslimerna i norra Afrika. I ett inställsamt brev behandlade påven saracenerna med silkesvantar och försökte övertyga dem om att både kristna och muslimer hade samma gud. Hertigen Robert Guiscard46, normandernas hövding som 1053 hade fängslat påven Leo under ett av historien mindre uppmärksammat sicilianskt korståg, och som Gregorius hade bannlyst 1074, gjorde sig av med saracenerna och befriade Gregorius från den självvalda fångenskapen 1084. Det blev inte mycket kvar för normanderna att plundra efter tyskarnas reträtt. Rom blev en tom spökstad. Det skulle ta ytterligare några hundra år innan Rom uppnådde till samma folkmängd som förut. Gregorius dog i exil, men inte hans idé om korståg. På dödsbädden erbjöds han den sista smörjelsen av en bannlyst präst i utbyte mot att han hävde alla bann han utfärdat. Men han vidhöll bullor av politisk karaktär och även bullor som riktades mot personliga fiender.

Doldahavsrullarna


Under tiden hade de turkiska seldjukerna eller de seldjukiska turkarna konsoliderat sig i Anatolien och erövrat Palestina och Jerusalem. Kejsar Alexios I Komnenos (1081-1118) behövde hjälp. Han stod inför ett dilemma: för det första hur man kunde entusiasmera västerlänningar för att komma och befria en förlorad provins åt honom. Och för det andra: grekerna ville inte ha en katolsk här så nära Konstantinopel, dåtidens rikaste och mest glänsande stad. Alexios tänkte avleda katolikernas och seldjukernas uppmärksamhet från Anatolien och fick en strålande idé. Bernold från Konstanz berättar att Alexios skickade två sändebud till kyrkomötet i Piacenza (mars 1095), men båda munkarna arresterades. De lyckades fly ur fängelset i Piacenzaslottets källare, mördade några vakter och träffade på översta våningen påven Urban II. De bad påven om förlåtelse för att de mördat vakterna och berättade med dramatiska gester om turkarnas grymheter mot kristna i Jerusalem. Intet ord om hjälp mot turkarna i Anatolien yppades. Urban II belönade de båda sändebuden med en pung med dukater och de fick lämna det påvliga sovrummet genom fönstret. När de sprang ifrån slottet hörde de påven ropa till vakterna att han blivit rånad. Påven Urban II den salige stod väl i vantarna och lät sig varken luras av kejsar Alexios eller gå miste om tillfället. För de kristna i Jerusalem gick det varken bättre eller sämre än tidigare. Koranen respekterade Jesus, därför hade muslimerna aldrig skändat några kristna heliga platser.47 Men nu fanns det en möjlighet för Romkyrkan att överordna sig Östkyrkan och utsträcka sin makt till Främre Orienten. Påven Urban II ville lägga sina heliga vantar på Palestina och eventuellt även på Den Gyllene Silkesboken. Därför organiserades i största hast konciliet i Clermont, där han den 27 november 1095 uppträdde som Guds sändebud och manade till korståg på Hans befallning. Hävdatecknaren Fulcher från Chartres berättar hur påven, utan att ens antyda något om varken Alexios sändebud eller de uppgifter han fått, använde informationen på bästa sätt. Han framställde livfulla bilder av de slaktade kristna barnen och skändningarna i Jerusalem. Turkarna påstods ha skurit upp magen på alla fromma kristna pilgrimer i jakt på svalda guldstycken. Allt detta hade Gud uppenbarat för honom i en vision

Alexios I Komnenos 1081-1118

Victor Ravini

33


Påvliga vantar och tiara.

om våldtagna kvinnor – främst unga vackra abbedissor. Påven viftade med vantarna och uppviglade biskoparna mot turkarna. Kongressen röstade för heligt krig. Biskoparna förde propagandan om barnamord och våldtäkter vidare. Vid julpredikan fick alla kristna ett humanistiskt ideal och beredde sig att dö för den kristna tron. Påven hade tur och hans propaganda föll i god jord. I hela Europa rådde ekonomisk misär; överbefolkning, arbetslöshet och ständigt dåliga skördar. Vartannat år var den senaste skörden den sämsta i mannaminne. De alltmer aggressiva normanderna angrep Europa från alla håll. Allt detta var Guds straff för att de kristna inte reagerade mot de otrogna i Palestina. Politikerna själva kunde inte tänka sig någon annan lösning på eländet i Europa än krig. Och det blev inte svårt att piska upp krigsstämningen. Svårare var att skaffa pengar till att föra krig. Korstågsidén var rättskaffens, den var så bra att den utvidgades från de otrogna till oliktroende och oliktänkande. Uppmärksamheten fokuserades på kättare och judar. Vissa rika som varken var kättare eller judar men som var försvarslösa anklagades för ett eller annat och plundrades. Judarna var förbjudna att utöva yrkesarbete och därför hänvisade till småhandel och helst till att låna ut pengar mot ränta, vilket var förbjudet för de kristna. Allt detta var reglerat av Romkyrkan som också organiserade torgmarknad framför kyr-

Korstågfarare vill ha pengar av en judisk bankir och kommer med oemotsägligt argument.

34

Doldahavsrullarna


Ius primae noctis.

kor efter högmässan. Ordet mässa förknippades först med religion och sedan med handel. Munkarna fick inte ha stånd på torget. Judarna fick ha stånd på sidogatorna. Under flera hundra år av bankarbete hade en del judiska familjer samlat på sig stora kapital. På grund av sträng moral och av försiktighetsskäl levde de rika judarna lika spartanskt som de fattiga. Ett sätt att bli av med skulden och samtidigt få en bättre plats i det katolska paradiset var att mörda kreditören som vedergällning för att hans förfäder hade korsfäst Jesus. Återstod bara att framställa nidbilder av judar och legitimera våldet mot dem för att ta deras pengar och finansiera korstågen. Greve De Trèveray, som i sitt grevskap inte hade några judar att plundra, lånade pengar från munkarna i klostret St Foutain och lämnade sitt slott och alla sina domäner i pant. Han stupade under korståget och munkarna övertog godset samt hans rätt att tillbringa första natten med alla nygifta flickor i grevskapet. Korstågsriddarna intog Jerusalem den 15 juli 1099; efter två veckor dog Urban II i Rom. Palestina plundrades, invånarna slaktades oavsett religion, ålder och kön. I massgravarna slängdes kristna, judar och muslimer huller om buller. I sina förkunnelser uttalade biskoparna förbannelser över liken. När sultanen Al-Nasir Yusuf Saladin48 (1175-1193) återerövrade Jerusalem 1187, benådade han alla kristna krigsfångar. Vatikanens militära äventyr i Främre Orienten lämnade massmord och plundringar efter sig i Palestina, på Balkan – Konstantinopel förstördes 1204 – och inte minst i Tyskland och Frankrike bland judar och kättare. De flesta furstar och kungar i Europa som deltog i korstågen blev ruinerade. Efter upprepade katastrofala förluster för organisatörerna, slutade äventyret definitivt 1289. ”Vi får trösta oss med att våra allierade vänner har förlorat mer än vi på det”, sade påven Nicolaus IV (1288-1292), och slog sina lädervantar i bordet. Fastän ceremonierna var korrekta, har korstågen inte löst ett enda i Europa föreliggande problem, inte heller gett något resultat i sökandet efter Silkesrullarna. Däremot har Vatikanen med fransk hjälp försvagat Östromerska riket och drivit Bysans i en politisk kris som öppnade porten för turkarna på Balkan. Korstågen har skapat ytterligare problem på Balkan och i Mellanöstern som än idag står olösta. En av dessa långtgående konsekvenser avspeglar sig i dagens äganderättstvister och i prejudikatet

Sultanen Al-Nasir Yusuf Saladin 1175-1193

Victor Ravini

35


som ”berättigar” västmakterna att ha ett finger med i Balkans och Mellanösterns inre angelägenheter och i religiös misstänksamhet från alla parter. Man kommer aldrig att få veta hur mycket notan slutade på. Uppskattningsvis betalade två miljoner människor med sina liv, vilket motsvarar 7% av dåtidens 28 miljoner invånare i Europa. En enda vinst har historien registrerat från ententen mellan kejsar Alexios i Konstantinopel och påven Urban i Rom – både ärkefiender och vänner – nämligen att modellen har blivit klassisk och mycket användbar. Sedan dess har många starka ledare förfinat denna modell och fört mera sofistikerade korståg. Nationerna delades upp i sol- och måndyrkare, och måste anstränga sig för att uppnå ett mål som inte var deras eget, utan makthavarnas. I Guds, penningens och den heliga patriotismens namn.49 Man har tonat ner religiositeten och skruvat upp rättfärdigheten. Alla parter ansåg sig vara rättfärdiga, och politiska mål överskuggade de ekonomiska. Moraliska betänkligheter förblev trubadurernas sak. Luther är en av de tyskar som antingen hade en romantisk längtan efter Balkan – Kennst du das Land wo die Zitronen bluh’n? – eller fullständigt missförstod allt som hände där. Det var han som myntade begreppet Västerlandet, och visade därmed att man inte samtidigt kan absolutifiera ordningen och begripa vad det är för mening med kaoset. Med hjälp av enkla klichéer kan man lätt missbedöma framförallt Balkan, men även Europa och hela världen. Bland de många som springer Vatikanens ärenden utan att veta det finns det en del som tar Luthers polemiska skrifter för den yttersta sanningen. Felaktigt skrev han, och även sägs i TV, att bosnierna tillhörde den förrädiska elit som konverterade till islam för att vara på turkarnas sida och därmed vinna förmåner. Alla tjänar på en sådan historieförfalskning. Alla utom bosnierna. Bosnierna konverterade till islam några år före korstågstidens slut, närmare bestämd under påven Honorius IV (1285-1287), alltså långt innan turkarna kom på Balkan. Innan de övergick till islam tillhörde bosnierna en gnostisk sekt som hette bogomilism. Den kätterskförklarade sekten grundades av en bulgarisk präst vid namn Bogomil – den slaviska översättningen av det grekiska 36

Doldahavsrullarna


namnet Teofil, älskad av Gud, eller av det latinska namnet Amadeus. Han levde under den bulgariske tsaren Peter (927-968) och det sades att Bogomil skulle ha läst Den Gyllene Silkesboken. Med tanke på att analfabetismen bland prästerskapet i Östkyrkan betraktades som en dygd är detta påstående högst tvivelaktigt. Men det är inte uteslutet att Den Gyllene Silkesboken förväxlades med Codex Euxinus som Pseudo-Procopius hade skrivit om. Bogomil var påverkad av pavlikanism, messalianism och manikeism50, dualistiska doktriner som blomstrade i Mindre-asien, Persien, Armenien och Centralasien mellan tre- och niohundratalet. Alla dessa livsåskådningar kunde ha trätt fram i båda eftersökta handskrifterna. Enligt de ovannämnda kätterska sekterna samarbetade den gode och den onde guden i skapelseberättelsen. Skapelsen var ofullkomlig och människan ond. Det var inte ljusets gud som uppenbarade sig i Gamla Testamentet, utan mörkrets. Det var inte den gode guden som talade till Adam, Abraham och Moses, utan den onde. Således var det fel att betala tionden till patriarken i Konstantinopel som företrädde mörkrets gud. De mest företagsamma församlingarna i Västeuropa tilllämpade dessa intressanta idéer. Man kunde få kunskap om den sanne Gudens mysterier och en direktkontakt med honom samt frälsning genom gnosis, kärlek till kunskap, utan att behöva betala till påven för det. Påven företrädde också mörkrets gud. Bogomilerna blandade bibelberättelserna med gammal folklore från Centralasien och hade en annorlunda uppfattning om det goda och det onda. De förespråkade askes, försakelse och fattigdom. All livsnjutning var ond. Alla rikedomar skulle samlas och förvaltas å församlingens vägnar av somliga som var mera broderliga och mera jämlika än de andra. På en trekant skrev de: jämlikhet, broderskap och frihet. En del av deras idéer genomsyrade på 1500-talet reformen och senare den franska revolutionen. Som nästan alla gnostiska sekter hade bogomilerna ett slags målinriktad etik. I utbyte mot alla uppoffringar utlovades ett millenium av paradis på jorden. I sin sekulariserade dräkt är millennarismen en utopisk idéströmning. Den förespråkar ett rättvisare samhälle som skall åstadkomma det bästa möjliga för alla.51 Denna dualistiska och världsfrånvända livsuppfattning, förknippad med löftet om en ljusare framtid, spreds västerut till Victor Ravini

37


Mors certa, hora incerta.

Lumina vincit.

Pax tibi, lectore.

38

Atlanten och österut till Kina. Minst en av de författare som medverkade i Doldahavsrullarna torde ha varit gnostiker och lämnade värdefulla uppgifter som kastar nytt ljus över en del livsåskådningar som vid den tiden kan ha varit ett alternativ som tilltalade intellektet medan kristendomen tilltalade hjärtat. Bogomilrörelsen uppkom som ett resultat av att den styrande klassen ökade skattetrycket på de bulgariska bönderna. Först lovades de en rättvis behandling i utbyte mot konvertering till kristendomen, men efter dopet fick de högre skatter och efter 1018 underkuvades Bulgarien av Östromerska riket. Den kätterska livsåskådningen blev snart en skatteundanflykt för medelklassen bland olika folkslag som fick bära statens tyngsta bördor. Bogomilernas protest mot den nollbeskattade överklassen, mot hierarki och centralism gav ny näring åt de separatistiska rörelserna i de mest produktiva och därmed mest skattetyngda landsdelarna Lombardiet, Toscana och Languedoc. I samma områden glöder den gamla elden på nytt, och ger sig till känna med mindre genomtänkta yttringar. För tusen år sedan var den centrifugala sekten en nykterhetsrörelse och en strategi i självständighetssträvandena gentemot både Bysans och påvedömet. Öst- och Västkyrkan diskuterade sinsemellan såväl territorier och meningsskiljaktigheter som till exempel treenighetsläran, den teologiska frågan om vitt eller rött vin vid fiskrätter, och försökte överträffa varandra i de mest absurda exempel på vad motsatsen till logik kunde vara. De ekonomiska och politiska intressena doldes under dogmatiska förevändningar. Patriarken bannlyste bogomilerna på Balkan redan år 972 och brände eller spetsade ett oansenligt antal av deras ledare i Konstantinopel, högst två-tre tusen. Hans sekreterare Kosmas fick i uppdrag att skriva ned vad kätteriet bestod i och vilka samhällsupplösningstyper bogomilerna var. Kosmas var upprörd över att gnostikerna gifte sig i bibliotek. Patriarken informerades om att kättarna i stället för att gifta sig framför altaret vigdes framför bokhandelsdisken. Några märkliga gravar inhuggna i klippor och ett fåtal folkloristiska traditioner som ingen längre begriper är bland de få bevarade dokumenten från den mäktiga sekten med centrum på Balkan. Inga andra dokument om kättarna finns kvar, förutom

Doldahavsrullarna


Kosmas version och andra lika tendentiösa kyrkliga rapporter till Vatikanen. De bekräftar att kättarna i Västeuropa var kulturintresserade och vigdes bland böcker. En del omtvistade avsnitt i Doldahavsrullarna återspeglar obestridligen en förbehållslös beundran av de märkliga gnostiska vigslarna utan närmare geografisk lokalisation. Vatikanen godkände de ungerska kungarnas universalistiska anspråk och gav dem i uppdrag att kasta sig över land efter land på Balkan, kväva partikularistiska strävanden bland de grekiskortodoxa folken och tvinga Östeuropa till katolicism. Till följd av de ungerska erövringarna och påvarnas förföljelser spreds bogomilernas missionärer från Bosnien västerut till norra Italien och södra Frankrike där de gav nya impulser åt utbrytare ur den katolska unionen, nämligen de kätterska sekterna albigenser, katarer och valdenser. Dessa västerländska rika och intellektuella hade mindre intresse för den bulgariske landsprästens idéer än för de fragmentariska avskrifterna av De Gyllene Silkesrullarna, som bogomilerna visade upp och påstod vara äkta. Bogomilmissionärernas oerhörda framgångar är den första massiva penetrationen av idéer från Öster- till Västerlandet på landsbygden och i städerna, bland yrkes- och kyrkfolk samt adel och intellektuella. Idéutvecklingshistorien fick först på nittonhundratalet åter uppleva ett liknande fenomen, det vill säga det i nästan hela Västeuropa entusiastiska mottagandet av en likartad messianism av österländsk härkomst: marxism-leninismen, en annan lockande irrlära som innehåller mindre osanning än dess motsatta religion – Västerlandets guldkalv. I stora drag är konflikten mellan österländsk millennarism och västerländsk katolicism, alltså universalism i dess akuta form – unionism, återigen den urgamla konflikten mellan liberalism och konservatism eller mellan Moses och Aron. Konflikten mellan dynamik och stagnation skildras i indoeuropeiska mytologier i form av ett krig mellan gudarna som förknippas med fruktbarhet, produktion och framtid å ena sidan och gudarna som legitimerade prästerskapet och krigarna å andra sidan. Lagstiftarna och ordningsmakten håller sig krampaktigt till det förgångna. Mytologin förtäljer ingenting om en radikal kamp mellan kaster eller klasser för att störta överklassens gudar eller rangordningen. Victor Ravini

39


Det gnostiska oratoriet på klippan Saint Michel d’Aiguille byggd av albigensarna i södra Frankrike. Arkitekten inspirerades av romansk och islamisk konst. De belägrade kättarna svalt ihjäl. Deras lik kastades utför klippan och lämnades åt örnar, korpar och kråkor. Lokal folklore säger att Gud skickade sina änglar för att plocka upp sina älskade barn till himmelen. Bönder är inga idioter när det gäller fåglar. Bönder ljuger aldrig, de talar bildspråk. Med sin metafor underkänner folkloren kyrkans förnuft. Detta bevisar att det är folket som står för den humana uppfattningen om människan och inte kyrkan. Ifrågasatte folkloren Guds kärlek? Bönder spekulerar runt teodicéfrågan på bondesätt.

40

Producenternas gudar vill inte störta de överordnade gudarna, de eftersträvar endast ett rättmätigt erkännande. Liknande mönster kan ofta urskiljas i Europas historia. Å ena sidan strävar underklassen uppåt med förevändningar om rättvisa: bondeuppror, borgerskapets självständighetskamp mot adeln, yrkeskonstnärens erkännande under renässansen, utbrytare, kättare, hugenotter och olika ismer. Å andra sidan ser man omväxlande konkurrens och maskopi mellan de första två i rangordningen: Vatikanen och de tyska kejsarna eller andra maktsammanslutningar som var för sig strävar efter övertag i unionen. Unionism och separatism, maktkoncentration och decentralisering har sköljt över Europa varannan generation och ibland ännu snabbare. Ändock genomsyras alla indoeuropeiska mytologier av optimism: de överordnade gudomligheterna tonar ned arrogansen till följd av att deras magi eller retorik misslyckas envig med de underordnade gudarnas praktiska kunskaper och vettiga svar. Tredjeranggudarnas rättigheter erkänns. Dynamiken och liberalismen segrar. Producentklassens intresse tillgodoräknas alltså. Samma generösa idé förekommer i en av Bibelns viktiga valsituationer där Moses – en intellektuell av högsta rang – lämnar faraos palats och ger röst åt de förtryckta. Korstågen konsoliderade Vatikanens makt över de världsliga härskarna i Västeuropa. Kätterska rörelser blomstrade som ett underjordiskt motstånd mot den snedögda internationella politiken, och lovade folket en andlig tröst som kyrkan inte längre var i stånd att erbjuda. Politisk och ekonomisk instabilitet satte igång folkvandringar som resulterade i den första ljudförskjutningen i tyska språket. Men påven Innocentius III (1198-1216) var inte en man som tappade sina vantar i första taget. Han mobiliserade år 1207 furstarna med sina arbetslösa bönder från det fattiga norra Frankrike till ett korståg mot de företagsamma kättarna i det rika södra Frankrike. Stad efter stad plundrades. Bara i juli 1209 mördades tjugo tusen invånare i Béziers. Paradoxalt nog är detta det enda korståg som någonsin lyckats. De överlevande kättarna blev av med alla sina gods, skingrades och förklarades vara utrotade 1330. Deras protestantiska och reformatoriska idéer övervintrade i två hundra år, då de skrevs ner och blomstrade på nytt, denna gång med den skrivna ordets slagkraft.

Doldahavsrullarna


Påven Honorius IV försökte även lägga sina broderade vantar på territorier som kontrollerades av Östkyrkan. Han älskade alla slags vantar. År 1285 startade han ett annat folkrensningsprojekt.52 Med hjälp av den ungerske kungen László IV (1272-1290) satte påven igång ett utrotningsprogram, den här gången mot bogomilerna på Balkan. Han åberopade helgonet Augustinus53 (*354 †430): ”Vad har ni emot krig? Att människor dör? De måste dö ändå!” Påven beordrade att den ungerske kungen som motvikt skulle få en rad tyska och franska hertigar som skulle dras in i kriget på Balkan. Katolikernas jaktmetoder fick bogomilerna att inse att patriarken hade varit mild mot dem. Vissa kardinaler anmärkte inför påven att detta var fruktansvärt, detta var massmord. Den blivande påven Celestinus V den helige (5 juli 1294 - 13 dec 1294) genmälde att detta var mer än så, det var ett misstag. Han oroades över vad historien skulle komma att säga. ”Historien? Ha-ha!” svarade Honorius IV. ”Lögner, som vanligt. Det ordnar vi!”och gjorde en befallande gest mot två kardinaler som tackade för förtroendet. Celestinus V abdikerade på grund av moraliska betänkligheter, arresterades av kyrkan, rymde och dog 1296 under sin andra fångenskap. Han helgonförklarades den 5 maj 1313 av påven Clemens V efter påtryckningar från Filip IV av Frankrike och som vendetta mot den avlidne påven Bonifacius VIII. Kättarnas räddning var att söka beskydd hos kalifen Muhammed II (1273-1302) av Granada, den egyptiske sultanen Al-Mansur Qala'un (1279-1290) och den persiske shahen Arghun (12841291). Bogomilerna öppnade hamnen Ragusa för arabiska båtar, och konverterade till islam år 1286 eller 1287. Vatikanens ambitioner på Balkan54 underlättade arabernas tilltag att förstärka sin position vid Medelhavet. De konkurrerade ut venetianernas och genovesernas flotta. Handeln med araberna stärkte före detta bogomilerna. De bildade ett eget kungarike, slog egna silvermynt och blomstrade i nästan två hundra år. Deras rike störtades av turkarna 1463. Turkarna gav dessa muslimer – före detta bogomiler – namnet boș som betyder ödelagd

Balista qvadrirotis

Victor Ravini

41


mark, ingenting. Bogomil-muslimerna betraktades som värdelösa varelser och tvingades betala jizya, extraskatt för ickemuslimer. Från turkiska boș härleds namnet Bosnien. I dag vill bosnierna bilda den självständiga statens namn från ordet som förnekade förfädernas existens. Mellan ett och annat korståg skickade både påvarna och en del kungar sina representanter till mongolerna i Asien som missionärer eller handelsmän. De hade diplomatiska uppdrag, men också uppdraget att leta efter Den Gyllene Silkesboken. För att ha en förevändning att blanda sig i det mongoliska rikets inre angelägenheter beskylldes de mongoliska kejsarna för religiös indifferens. Påvarna kritiserade Djingis khans efterföljare för att de respekterade alla religioners högtider. Faktum är att Djingis khans efterföljare aldrig – inte ens när de konverterade till buddism i Kina eller islam i Persien – blev vare sig sekterister eller fundamentalister. De missionerade inte heller. Khublaï khan55 var buddist men han erkände Jesus, Muhammed och Moses som profeter vid sidan av Buddha56. På fredagar gick han i moskén, på lördagar respekterade han sabbaten, på söndagar gick han till mässan och vid kristna högtider kysste han respektfullt alla fyra evangelierna. På nyårsdagen – 6 februari i den kinesiska traditionen – gick han och bad i alla religioners tempel för sitt rikes välgång och välsignade all slags helig mat och kunde aldrig bestämma sig för vilken rätt som smakade bäst. Det verkar som om mongolkejsarnas hustrur fördelade sin uppmärksamhet till olika religioner på ett mindre pluralistiskt sätt. De koncentrerade sig på ett mindre antal religioner som fick större stöd. Syourkoukeïtî Beïkî var kristen, köpt från kristna föräldrar, men gav gåvor till muslimska koranskolor för de blinda. Kejsarinnan Bigtoutmich Koutchin IV den heliga, Mangous hustru, var också kristen och Wilhelm van Ruysbroeck57 berättar att hon kom till mässan och intog nattvarden tillsammans med prästerna tills hon föll i extas, så att munkarna måste transportera henne på en skottkärra av sandelträ till det kejserliga palatset där de andra bihustrurna och konkubinerna tog hand om henne och tolkade hennes extatiska utsagor om rikets framtid. Kejsar Mangou ville ha en ordagrann redovisning över allt hon yttrade i trance. Han hade inga invändningar mot hennes reli42

Doldahavsrullarna


giösa utsvävningar och inte heller mot hennes helgonkult i Peking. Begäran om hennes helgonförklaring bemöttes i Rom med skepticism. Allt som gjordes i religionens namn var heligt för kejsaren, oavsett vilken religion det var. Därtill observerar holländaren Ruysbroeck att de kristnade mongolerna blandade ihop kristendom och hedendom. De tillskrev korset magiska krafter mot demoner och onda andar. De skyddade sig mot allt det onda genom att göra korstecken över sin kropp, från huvudet till könsorganen; de ogifta gjorde korstecknet bara till midjan. Kristna mongoler dyrkade korset som en fetisch och hängde guldkors runt halsen i en guldkedja som påminde dem om deras hedniska amuletter. Mongolerna kysste krucifixet på samma sätt som de hade kysst sina idoler. Däremot var de tveksamma till främmande helgonkulter, eftersom de hade sin egen anfäderskult och hjältekult. Ruysbroeck var munk och han skickades år 1253 av kung Ludvig IX (1226-1270) att bana väg för diplomatiska kontakter mellan Frankrike och den starke mongoliske kejsaren Möngke eller Mangou, samt att stjäla Den Gyllene Silkesboken som man trodde fanns hos Möngke. Guillaume de Ruysbroeck och hans följe var tillsagda att ljuga om sina hemliga uppdrag och uppge att de var skickade av sin religiösa orden. Den listige Möngke gav Ruysbroeck ett insolent brev till Ludvig IX, där han krävde att kungen skulle skicka riktiga ambassadörer. Den franske kungens bästa ambassadörer tjänstgjorde vid Vatikanen där de lyckades intrigera och därmed få Ludvig IX helgonförklarad. De redovisade för den franska kronan utgifter som inte stämde med kardinalens informationer om de verkliga kostnaderna i samband med uppdraget. Därefter nämns de inte längre i arkiven. Några år tidigare hade påven Innocentius IV (1243-1254) skickat munken Giovanni de Pian del Carpine till Kina för att bli av med honom, eftersom han misstänktes vara Ludvig IX:s hemlige agent i Rom. Tyvärr innehåller Giovannis rapport inga hänVictor Ravini

43


visningar till mongolernas andliga liv. Vi vet inte om han ens lyckades lura någon mongol till kristendom. Istället kom han tillbaka till Vatikanen med omfattande och sakkunnig information om den mongoliska arméns organisation, krigsmetoder och strategier. Som belöning blev han kardinal på ön Elbe utanför Korsika. Johanniterna på Rhodos informerade kejsaren i Konstantinopel att kardinalen på ön Elbe skulle ha rövats bort av arabiska sjörövare – som han själv lejt – och sålts till den tyske kejsaren. Uppgiften saknar bekräftelse i både Vatikanens hemliga arkiv och tyska källor. Johanniterna brukade mata Konstantinopel med falska uppgifter, på befallning av Vatikanen. Sidenvägen mellan Peking och Konstantinopel var gammal. Redan år 643 hade den kinesiske kejsar Taizong Li Shimin skickat en budbärare till kejsar Konstans II den Skäggige i Miklagård med förslag till samarbete mot de oroande mongoliska, tatarsika, turkiska och ungerska stammarna. Kejsarna i Rom använde silkesmantlar som tillverkades i Kina, fast de aldrig brydde sig om varifrån sidenet kom. Varorna bytte skepp flera gånger mellan Kina och Rom och på grund av monsunen och andra vindar tog transiten i bästa fall två år. Sidenet färgades sedan med karmosinrött färgämne som kom från musslor som enbart fanns utanför en hamn i norra Afrika. Arkeologerna har där hittat enorma lager av dessa musslor som sedermera utrotades. Venetianen Marco Polo (*1255 †1325) anlände med sin far och farbror till Kina (1275), och gjorde ingen hemlighet av sina intentioner att få köpa Den Gyllene Silkesboken. När han trädde i Kubilaï khans tjänst skickades han vida omkring i Östasien, eftersom kejsaren också var intresserad av att få handskriften. Vid sin återkomst till Italien blev han fängslad i Genua (från 1298) och anklagad bland annat för att ha funnit och sålt Den Gyllene Silkesboken till muslimer.

Columbus läste de memoarer som Marco Polo hade dikterat för en medfånge och förstod att anklagelserna var orättvisa. Strax efter nödlandningen i Portugal 1476 seglade Columbus till Island för att fråga om islänningarnas vägar västerut. Antingen sökte han där Codex Innominatibus eller var säker på att Silkesboken 44

Doldahavsrullarna


fanns kvar i Indien eller Japan, och ville då segla dit. Han hade av en turkisk sjörövare köpt resterna av en avskrift som han trodde var ett fragment av den eftertraktade handskriften. Den var en översättning på khazariska, ett redan försvunnet språk, och han fick hjälp av en före detta rabbi i Simferopol på Krimhalvön som forskat i khazarernas kontakter med judendomen. I den khazariska texten stod att jorden var rund. Allt annat var ointressant för Columbus. Men Columbus hade fel: den värdefulla informationen kom inte från den ursprungliga silvervarianten som var baserad på muntlig tradering från Skandinavien. Vikingarnas kunskap om att jorden var rund kunde ha kommit från judendomen via khazarerna som de träffade vid Svarta havet. I rabbinska traditioner fanns en utläggning av några bibeltexter där det förtydligades att jorden var rund. En korrekt översättning av dessa bibelrader erbjöd teologen Louis Tregond under Calvins tid. Han var trillingbror till Louis Segond, urmakaren som uppfann sekundvisaren och till Louis Premier, en schweizisk dragon ökänd i Le Havre för sina dragonader mot hugenotterna. Louis Tregond hade (själv?) hittat de texter i Bibeln som kastar ljus över jordens skapelse och som tyder på att jorden är rund: sur le globe de sa terre… (Ordspråksboken 8:31; se också Jesaja 40:22 för vidare hänvisningar.) Calvin (*1509 †1564) anmälde honom för kätteri och krävde inför domstolen: Il faut que la cause soyt (sic!) définie par la mort de lui ou de moi (Ärendet måste avgöras antingen med min död eller hans). Louis Tregond brändes på bål i Genève 1553. Medan han brann, läste en präst högt ur bibeln som Tregond själv hade översatt. Han anklagades också för att ha köpt en jordglob.58 Långt före Martin Behaims patenterade glob livnärde sig Columbus på att tillverka och sälja jordglober.59 Han var bättre på profetietolkning än på astronomi och upptäckte Amerika snarare genom intuition än genom kalkyler. Hans idé grundades först på bibliska apokryfer och i efterhand på Ptolemaios och Toscanelli60. Felet var att han räknade 78º i italienska mil (1.477,5 m). Hade han räknat i arabiska mil (1.975,5 m), hade han funnit den rätta ekvatorlängden. Han uppgraderade aldrig sin jordglob.61

Fiat lux! Gud

∞-∞ skapade Jorden.

Columbus 1451-1506 skapade jordgloben. Victor Ravini

45


Jean Calvin 1509-1564

Var Columbus italienare, spanjor eller jude? Brevet bredvid är skrivet på kastilianska till skattemästaren Alonzo de Moralis, den 22 okt 1501, innehåller preciseringar runt skattedeklarationen och är signerat ”der Amiral”. Det var Columbus som för första gången lånade ordet amiral från arabiskan, man vet inte varför med tysk bestämd artikel. Columbus har aldrig gjort sin deklaration i Italien.

46

Calvin hade en fast kristen karaktär och ville aldrig acceptera likheten mellan Columbus jordglob och den jordglob som Jesus Kristus Pantokrator, världskejsaren, höll i handen. Han tolkade sin predestinationslära så, att han själv var predestinerad att på bål bränna alla kristna som hade fel trosuppfattning. Calvins hälsa var dålig. Han var ständigt sjuk och döende men gjorde alla optimister besvikna. Han kunde aldrig tolerera att någon mådde bra. Därför förbjöd han alla glädjeämnen och lade grunden till att Genève blev en sorts gudsstat, enligt bibliska principer och pekuniära fundament, med anspråk på att vara världens styrcentral. Under Calvins tid blev Genève en stadsstat där fritänkarna brändes levande, fromheten var synlig, alla måste visa sig med pannan i veck och skrattet var förbjudet. På sin dödsbädd förlät Calvin de flesta som han hade dömt att dö på bål – han mindes inte namnet på alla – och som inte var hans personliga fiender. I våra dagar har hans kyrka i Genève postmortem förlåtit allihop och återkallat dödsdomen. Så är saken avklarad och i sin ordning. Den spanska inkvisitionen informerades av sina hemliga agenter att Columbus huvudsyfte var att leta – i vad han trodde var Indien eller Jipangu – efter Den Gyllene Silkesboken. Då började kyrkan uppfatta honom som en konkurrent. Nu inleddes förtalskampanjen: att han inte var italienare, att han aldrig skrivit någonting på italienska, varken till sin far i Genua – då han skrev på spanska – eller till italienska myndigheter, då han skrev på latin. Den spanske kungen fick höra att Columbus i båda fallen gjorde små fel som var typiska för spanska judar, och att han skrev sitt namn på olika sätt men aldrig i en italiensk eller latinsk version. Inkvisitionen visste allt om Columbus, till och med mer

Doldahavsrullarna


än vad hans bröder visste: att han skrev sina privata anteckningar på spanska även innan han kom till Spanien. Dessutom hade Columbus aldrig gjort något klart uttalande om att han var från Genua. Den 13 augusti 1476, då hans båt brann och han räddade sig till den portugisiska kusten med hjälp av en åra, kämpade han på Portugals sida mot Genua medan hans familj bodde där, alltså var han ingen genuespatriot. Han var snarare en uppriktig katolik än en lokal patriot, eftersom han kämpade på uppdrag av påven som befallt portugiserna att straffa det olydiga Genua. Men inkvisitionens domslut slog fast: vissa drag i Columbus karaktär avslöjade att han härstammade från en spansk-judisk familj som bosatt sig i Genua efter det att deras släktingar hade bränts levande i en grop. Det räckte för att fälla en man. Hans fiender visade den spanske kungen ett brev som Columbus skulle ha skrivit: ”En har pengar och makt, en annan har kunskap och idéer. Makten har svårt att samarbeta med humanisterna. Makten är lyhörd för skurkar som talar maktens språk, ett vackert pärlband av lögner. I maktens korridorer talas aldrig om humanistiska principer.” Nuförtiden anses brevet vara oäkta, förfalskat av spanska hovets hemliga agenter som rekryterades bland jesuitmunkar.62 Att de hade påvligt uppdrag att hålla kungahuset under kontroll fick den spanske kungen aldrig veta. Jesuiterna uppgav för kungen att de genom list hade kommit över brevet. Då den spanske kungen fick läsa det, föll Columbus i onåd. Även hans bröder i Spanien och i den nya världen anklagades för liknande saker, vilket var nödvändigt för att undvika deras vendetta. De första forskare som betvivlade brevets autenticitet var italienarna.63 Deras argument är rimliga: varför skulle Columbus ha skrivit till sin far på spanska och inte på italienska när de var italienare? Brevet är en tämligen skicklig förfalskning som jesuitmunkarna iscensatte för att kompromettera Columbus inför det spanska hovet. De ville presentera honom som både maktfientlig och jude, inför den kung som landsförvisade alla judar. Den spanske kungen ifrågasatte aldrig brevets äkthet. Varför skulle Columbus ha skrivit till sin far på spanska och inte på hebreiska? De bästa arkiven hölls av inkvisitionen och andra hemliga agenturer av samma profil som nittonhundratalets CIA, KGB, SS, Stasi eller Securitate. Källkritiken har svårt att utvärdera vilka Victor Ravini

47


uppgifter från dessa hemliga arkiv som är riktiga och vilka som är falska. Falska uppgifter var trovärdiga, och är så i ännu högre grad i vår tid. Dessa otillförlitliga arkiv är de mest tillförlitliga som forskarna har till sitt förfogande. Det förfalskade brevets skickliga vinkling består i sättet att framställa förhållandet mellan makthavare och kulturbärare. Jesuitmunkarna tillskriver Columbus sitt eget skarpsinne. Denne kunde för övrigt ha tänkt samma sak.64 Den oskicklighet i brevet och i anklagelserna som avslöjades av de italienska forskarna kan inte härröra från någon mental svaghet hos jesuiterna. De förlitade sig på makthavarens okunnighet och på Talaverautskottets inkompetens. På sitt håll har forskarna vid universitetet Lomonosov i Moskva kommit fram till motsatta slutsatser. Meningsskiljaktigheterna är lika stora som skillnaderna mellan Lavoisiers och Lomonosovs teori om energins konservering.65 Jesuiternas intriger anses av flera forskare vara en orsak till Spaniens fall. Makten blev förd bakom ljuset av sina egna informatörer. Jesuiterna arbetade, liksom alla andra spionorganisationer, inte så mycket varken åt sin uppdragsgivare, påven, eller åt sin mecenat, det spanska hovet, som de arbetade åt sig själva. Deras mål var att de skulle finnas till. Oavsett sin uttalade propaganda tillämpade jesuiterna kristendomen som om den var den bästa affärsidén. När islam dök upp i Nordafrika och Spanien och gjorde anspråk på universalism, tappade katolicismen ansenliga marknadsandelar. Då visade sig den italienska vitaliteten i Romkyrkan, och påvedömet kom med en ny vara: skärselden, en kraftfull affärsidé. Östkyrkan erkände Västkyrkans ensamrätt och respekterade patentet. Tyska affärsmän ogillade Roms intensiva marknadsföringskampanj, och deras bästa advokat blev Luther. Dante hade placerat Skärseldberget i Atlanten väster om Gibraltarsundet, och Columbus resor avslöjade bedrägeriet.66 Helt annan var situationen för den portugisiska spiontjänsten. Trots att den höll Columbus under uppsikt efter hans återkomst från Island, informerades hovet korrekt och föreslogs att man skulle satsa på hans projekt. Hovet ville varken tro på Columbus förslag eller på den positiva rapporten som spionchefen förevisade. Columbus fick avslag i Portugal. Det spanska spionaget skaffade – man 48

Doldahavsrullarna


vet inte hur – en kopia av det portugisiska spionagets rapport. Det förmodas att Columbus själv lät falska uppgifter läcka ut. Han var säker på att den spanske spionchefen skulle vända upp och ner på denna felaktiga information och således skriva en negativ rapport, som skulle komma att avslås vid det spanska hovets kansli. På så sätt skulle, enligt den studsande biljardbollseffekten, Columbus förslag bli beviljat i Spanien av den förslagne kungen. Efter Columbus första resa fick det portugisiska spionaget vatten på sitt kvarn och dess rapport om att det fanns en väg till Indien, runt Afrika, vann gehör vid hovet. Den förste som kom fram till hovet, basken Vasco da Gama, fick omedelbart ett anslag och hittade vägen till det riktiga Indien 1497. Men varken han eller Columbus hittade den eftertraktade Gyllene Silkesboken. Ryktet om den gyllene handskriften i sitt gyllene fodral hade nått universiteten i södra Frankrike innan deras invigning, redan på R. Mahirs tid. Efter flera generationer började universitetsstudenterna att tala mer och mer om rullarna. Det bildades en grupp som höll kontakten mellan studenter från olika universitet som engagerade sig i att söka efter handskriften. Det är uteslutet att någon av dessa bokälskare skulle ha berättat om handskriften för de studiekamrater som ville bli präster. Samtidigt gick ryktet om den eftersökta Guldboken mer och mer öppet genom hela Asien. Alla frågade sig varför The Golden Book var efterlyst och vad den egentligen innehöll, men ingen kunde ge ett riktigt svar. Övertron och okunnigheten skapade myter kring dess tillkomst och försvinnande samt dess magiska krafter. De flesta av sägnerna och legenderna som direkt eller indirekt kan relateras till den mytomspunna The Golden Book finns samlade i Sir James Frazers utökade version på tolv band i stort format av det kända kompendiet The Golden Bough, en titel som hedrar Guldboken. Columbus resor över Atlanten och den spansk-engelska guldrushen inledde en ny epok med nästan lika stor turbulens som den alla andra generationer före och efter honom har upplevt. År 1520 erövrar Hernán Cortés Mexiko, och i Norden avrättas åttio unions-

Universitetsstudenter. Antalet fönster symboliserar vilken årskurs de läser.

Victor Ravini

49


Süleyman II den store 1520-1566 ✩1494 ☽1566

50

motståndare (Stockholms blodbad). År 1521 slås det franskfinansierade Comunerosupproret i Spanien ner och ledarna avrättas. Den franske kungen Frans I anfaller Navarra, bekostar revolten i Nederländerna och startar det första kriget mot den tyske kejsaren Karl V. Kejsarens bror Ferdinand gifter sig med den böhmisk-ungerske kungens syster Anna. Samma år stupar Magalhães i Filippinerna, sultan Süleyman II67 erövrar Belgrad och året därpå Rhodos. År 1522 hälsas spanjorerna välkomna till det väldiga inkariket i Peru, England undertecknar en allians med Karl V och den franske kungens mäktigaste vasall Karl av Bourbon går i hemlighet över till fienden. Italien blir slagfält för den franske kungen och den tyske kejsaren. Tyska soldater plundrar Rom och påvens trupper kastar ut franska ockupanter ur Milano. Medan stormakternas härar ödelägger Italien är konstnärerna som mest produktiva. Då målar Michelangelo La Capella Sixtina och befriar således människan från kyrkans terror. Samtidigt vänder Luther människorna tillbaka till kyrkan och gör sig till profet för en kristendom utan påve, för vilket han är kritiserad och applåderad av Calvin som gnuggar sina händer vid bålen i Genève. Hadrianus VI (1522-23), ensam idealist och den siste tyskfödde påven, misslyckas med att rensa upp i korruptionens högborg – Vatikanen. Portugiserna blir utdrivna ur Kina och får fäste i Indonesien. År 1523 bestiger Gustav I Vasa tronen, kastar ut danskarna ur Skåne och upplöser därmed den förhatliga Kalmarunionen. Idén om en nordisk union återupptogs aldrig mer i debatten. Den italienske kaparkaptenen i fransk tjänst, Verrazano, kapar fartyget som förde Cortés oerhörda byte från Mexiko till Spanien, utforskar nästan hela nuvarande USA:s kust och söker efter nordvästpassagen till Östasien. År 1524 återtar franska trupper Milano. Påven byter sida och sluter förbund med sin tidigare fiende, den franske kungen. Den tyske kejsaren slår tillbaka och förföljer fransmännen ända till Marseille. Den franske kungen går till motoffensiv och kejsaren drar sig strategiskt tillbaka. Bondeupproret utbryter i Tyskland. Luther går på förtryckarens sida: vernichte sie (Bauern) wie tolle Hunde! År 1525 återtar franska trupper norra Italien, där Tyskland dras in i århundradets största slag. Den franske kungen tillfångatas och förs till Madrid. Då erinrar sig Henrik VIII det gamla engelska kravet på Frankri-

Doldahavsrullarna


kes krona. Tyska Ordens stormästare Albrekt av Brandenburg går över till reformationen och sekulariserar Preussen under polsk överhöghet, och dess hertigkrona blir ärftlig inom släkten Hohenzollern. År 1526 undertecknar kung Frans I och kejsar Karl V freden i Madrid. Fyra månader därefter ogiltigförklarar den franske kungen Madridfreden och kriget mot Tyskland börjar på nytt, i union med de forna fienderna från Norditalien. Spanska trupper besätter Milano. Turkarna besätter Budapest. Milano kastar ut spanjorerna. Den tyska legohären under fransk ledning kastar sig över Rom och efter åtta dagar av bränder, våldtäkter och plundringar, il sacco di Roma, har invånarantalet sjunkit från hundratill trettiotusen. Under åtta dagar går ovärderliga böcker, konstverk och byggnader upp i rök. Påven mutar de vilda horderna med fyrahundratusen dukater i guld och dessa lämnar plats för ännu grymmare spanska jesuiter och deras inkvisition. Den italienska renässansen tar slut. Medan makthavarnas vansinne tilltar startar fördrivna judar från Spanien den första internationella börsen i Antwerpen år 1531, och tyskarna grundar den första Reichspolizeiordnung des Augsburger Reichstages. Vid samma tid strövade en annan äventyrare omkring i Centralasien. Han kom på den vanvettiga tanken att erövra Indien med bara ett litet följe afghanska flyktingar från Kabul. Denne dåre var mongolen Baber eller Babur, självutnämnd storkejsare (1526-1530). Hans mamma var turkiska och han påstod sig härstamma i manlig linje från Tjagataï, Djingis khans favoritson. Kejsar Babur kallades av andra för Lejonet, var ständigt på krigståg och bodde i tält. Från sin mamma hade han ärvt intresset för kultur, och till skillnad från Djingis khan läste Babur ridande och skrev brev medan han galopperade. I en hästvagn bar han på sitt ambulerande bibliotek. Med en liten här bestående av vältränade marodörer och utrustad med ett överlägset turkiskt artilleri som en av hans hustrur hade fått i hemgift, erövrade Lejonet stad efter stad, land efter land, plundrade alla tempel. I jakten på Guldboken konfiskerade han alla bibliotek, därtill även dess bibliotekarier. Efter slaget vid Panipat år 1526 kom Lejonet fram till Indien och krossade sultanen av Delhis Victor Ravini

51


Babur 1526-1530

Babur älskade böcker framförallt.

52

odugliga jättearmé. Babur brukade sova i en hängande säng som gungade och inbjöd sina fruar till en intillhängande säng. Men han var också poet och han skrev dagbok på vers68 som än idag anses vara en höjdpunkt i den turkiskspråkiga litteraturen.69 På en bild i boken Babur-nama, bevarad på British Museum, läser Babur i just denna bok som skrevs om honom. Nutida Gurgelheimforskare avfärdar sina föregångares teori om att det var Babur som skrev boken och dedicerade den till sig själv. Den är skriven och färglagd minst femtio år efter hans himmelsfärd. I boken sitter han på en stol som redan svävar bland blommor i en nyanlagd trädgård. Han planterade trädgårdar eftersom Indien ”bara var svett och odör”. Han tittar på en miniatyrbild som föreställer honom själv läsandes samma bok fast i mindre format, där han på en ännu mindre bild läser Babur-nama. Bilden med oändligt teleskopiska bilder är en metafor för längtan efter att tiden skall stanna. Mogulerna var besatta av denna faustiska tanke, och Goethe ändrade sin Faust då han blev insatt i deras kultur. Goethes färglära sägs bara vara en kartläggning av tekniska hemligheter i indiska miniatyrmålningar. Rembrandt forskade i ett fåtal miniatyrmålerier som kunde köpas i Europa, men han lyckades aldrig lösa hemligheterna bakom färgkombinationerna. Babur-nama innehåller många jaktscener där kejsaren rider elefant och anfalls av ilskna noshörningar, tigrar eller av för vetenskapen okända djur. Koranen förbjöd Babur att låta sig avbildas och det var överhuvudtaget uteslutet att måla av både människor, djur eller odjur. Men Lejonet var också en religiös ledare och kunde ge konstnärerna dispens, och förbjuda sin armé att massakrera indierna om det inte var nödvändigt.70 Baburs iakttagelser på vers överraskar oss med sin toleranta förståelse och förblir än idag de mest realistiska och välbalanserade reseskildringar av allt som skrivits om Indien. Varför framhävs alltid hans militära bedrifter och ytterst sällan omnämns hans bidrag till litteraturen? Hade han inte varit en framgångsrik krigförare skulle han kanske fått en välförtjänt plats i världslitteraturhistorien.

Doldahavsrullarna


Babur skrev att indiernas filosofiska och religiösa system, så ock den kinesiska livsåskådningen, eftersträvade att dämpa de psykologiska konsekvenserna av den demografiska obalansen. Han respekterade både vännernas och fiendernas livsuppfattningar och använde konsekvent deras tro som maktredskap emot dem. Samma dag som Babur intog staden Delhi, intog hans artonårige son Humayun, som redan disponerade över sin egen rövarliga, staden Agra. Han var redan världsberömd som den vackraste mannen i nordvästra Indien, beläst och mycket väluppfostrad. Humayun fick från änkan efter den stupade rajan av Gwalior diamanten Koh-I-Nor, en släktklenod sedan oräkneliga generationer. År 1937 infattades Koh-I-Nor mitt fram på den kungliga krona som nu bärs av Elizabeth II av Storbritannien. År 1532 kom en budbärare fram till Moskva71 med ett brev från Babur, två år efter dennes död. Lejonet blev 47 år gammal. Vatikanensrepresentanten i Kreml blev misstänksam: ingen människa kunde resa fortare på den tiden. Ändock preciserade Krakowski, som översatte brevet muntligt för tsaren, att han i Edinburgh fick höra om Baburs pompösa begravning. Brevet är inte bevarat och man kan inte veta om budbäraren var en skojare eller ej. Babur efterträddes av sin son Humayun (1530-1540) som först förlorade riket och sedan återerövrade det (1555-1556). Mogulkejsar Humayun befann sig 1542 på flykt till Persien72 bortjagad av Shere khan som var en afghanhövding i Bengalen och senare lånade sitt namn till tigern i Rudyard Kiplings Djungelboken, vilken egentligen är inspirerad av indiska sagor. Historiska händelser i Indien lämnade sina filtrerade spår i folkloren. Då var Humayun trettiofem år gammal. I den afghanska öknen Sind, i den lilla fästningen Umarkot, fick exilkejsaren en son som folkloren kallade för Mowgli, den lille mongolen. På grund av deras sneda ögon kallade indierna mongolerna för grodor. Mongolerna kallade i sin tur indierna, på grund av deras runda ögon, också för grodor. En gammal blind afghan, en tiggare, spådde att mogulen snart skulle komma tillbaka till Indien som erövrare. Han skulle akta sig för talet tretton som var ett illavarslande omen för honom, men ett lyckotal för sonen. Humayun ville att den blinde skulle spå framtiden i diamanten Koh-I-Nor, vilket var en teknisk

Shere khan eller Shïr Shah Sür 1540-1545

Gwalior

Victor Ravini

53


omöjlighet och skrämde spåmannen. Över Koh-I-Nor svävade en förbannelse: alla som rörde vid diamanten skulle komma att dö i förtid i en olycka. Änkan efter den stupade rajan av Gwalior hade skänkt diamanten för att hämnas. Nej, tiggaren ville inte få diamanten i lön. Humayuns son skulle bli den störste kejsare Indien någonsin haft. Stjärntecknen vid Humayuns födelse var ändå gynnsamma och hans kärlek för böcker vägde tungt. Därför kommer exilkejsaren att få en bättre död än alla de andra med turbankrönta huvud. ”En mycket vacker död. Och en så lycklig död!” Tiggaren blev nästan avundsjuk på kejsarens förträffliga död. Den gamle blinde afghanen berättade för Humayun allt han visste om handskriften på silkesrullarna i det gyllene fodralet, vilken varit försvunnen i flera hundra år och fortfarande i sin frånvaro fascinerade bokälskare i Centralasien. Men afghanen visste ingenting utöver vad kejsaren redan visste. Då spelade den blinde ut sitt sista kort och tipsade Humayun om att den som fick tag på den mytomspunne Amsterdamus Krakowski också skulle få Guldboken. Denne lärde man var ingen vanlig människa. Han var inte ens en människa som alla andra; han kom från en annan värld. Humayun vistades som gästkejsare vid shahen Tahmaspa I:s (1524-1576) hov. Han övertalade shahen att få låna den persiska hären som därefter ställdes under hans befäl i syfte att återerövra Indien och Afghanistan. Som ersättning skulle shahen få Afghanistan och staden Kandahar som kontrollerade infarten till Indien. Dessutom lovade Humayun införa shiismen som statsreligion i de ockuperade områdena. Efter att ha förstärkt sin makt behöll Humayun både Afghanistan och Kandahar och införde inte shiismen. Han lämnade aldrig tillbaka den persiska hären och lyckades bevara den lojal. Hans mästardrag är lärorikt73, inte bara när det gäller sättet att tillskansa sig en främmande här och behålla den. Lärorik är också hans höga moral. Han använde aldrig hären för att störta sin försvarslöse välgörare. Den persiska hären marscherade genom Afganistans ökenplatå med Humayun i spetsen ridande på en struts. Han sände en karavan med beväpnade strutsridare och en antikvarie 54

Doldahavsrullarna


efter Krakowski. Enligt persiska uppgifter var denne på väg till Bagdad. Vid en persisk poststation hade man öppnat ett brev som Luther skickat till Krakowski med en inbjudan att komma till Wittenberg och ansluta sig till bibelöversättarna. Den persiska underrättelsetjänsten arkiverade översättningen av brevet. Den köptes senare av Montesquieu i samband med den dokumentation han genomförde för sitt verk Lettres Persanes, och försvann under andra världskriget. Det ursprungliga kladdpappret bevarades i Luthers arkiv och reproduceras härmed: Die Ebräische Sprach (sic!) ist die allerbeste und reichste in Worten, und rein. [...] Wenn ich junger wäre, so wollte ich diese Sprache erlernen, denn ohne sie kann man Die Schrift nimmer mehr verstehen. Denn das Neue Testament, ob’s wohl Griechisch geschrieben ist, doch ist es voll von Ebraismis und ebräischer Art zu reden.74 (Det hebreiska språket har det rikaste ordförrådet och är rent. Om jag vore yngre, skulle jag vilja lära mig detta språk, eftersom man annars inte kan förstå skriften. Nya Testamentet är, fast det är skrivet på grekiska, ändock fullt av hebreiska inslag och uttryckssätt.) Perserna snappade upp och arkiverade ett brev som börjar med Carus meus och är signerat Deus tecum. Montesquieu köpte originalbrevet som är betydligt mera värdefullt än Luthers brev, eftersom kopior saknas: ”Som du kanske vet har augustinerna bränt dig på bål utanför Ulmer Münster för dina åsikter angående Jesus, Paulus och hela köret. Jag har sörjt dig och supit mig full. Min schackbonde i Rom skvallrade för mig att de där fortsätter att få information om att du syntes samma vecka i Königsberg, Dieppe och Port Said så att den sanktissime gav order att tona ner händelsen i Ulm. Då förstod jag att du har återuppstått från de döda, och skickade dig brev överallt: akta dig för Janus (Luthers kodnamn i Erasmus-Amsterdamus korrespondensen) som vet att du har flera liv och vill locka dig med smicker. Han är mera religiös än augustinerna. Balthasar däremot är inte så malign som han låter påskina. Han vill bara kedja fast dig bland sina böcker.” Perserna undrade vem Balthasar var och behöll brevet. Krakowski fick aldrig veta i vilken fara han befann sig. Vid denna tidpunkt var Humayuns rike ännu bara ett projekt. Antikvariens huvuduppgift var att locka Krakowski samt andra lärda män till ett palats som ännu inte fanns. Hovet tältade Victor Ravini

55


Antikvarien Halim Hodja från Samarkand

56

i Afghanistans öken med krigshären på väg till Indien som skulle återerövras. Antikvarien Halim Hodja från Samarkand var mycket finurlig och drog många lärda män i Persien och Arabien vid näsan genom att visa upp de böcker han inhandlat för kejsarens räkning. Handskrifter och inkunabler var insvepta i fina tyger som också köptes på vägen och transporterades i stora lerkrukor eller lådor täckta med läder. Halim Hodja såg till att Amsterdamus Krakowski blev överfallen av ett gäng omutbara beduiner natten innan de skulle träffas. Antikvarien ville vara säker på att Amsterdamus Krakowski inte längre hade några pengar, varken för att fortsätta sin resa till Bagdad eller ändra kurs och acceptera Luthers förslag om bibelöversättning. När de träffades, som av en slump, beklagade Halim Hodja den olyckliga händelsen med rånarna och erbjöd den nedstämde lärde mannen att trösta sig genom att titta på de fina böckerna som antikvarien köpt åt sin kejsare. Krakowski kunde inte motstå frestelsen utan föll för böckerna, och tyckte att det var försynen som hade sett till att han fick träffa Halim Hodja, en så fin person som kunde hjälpa honom med en bibliotekarietjänst vid kejsar Humayuns vandrande hov. I kejsarens ambulerande bibliotek, som sedan flyttades till palatset i Delhi, hittade Krakowski en första version av Eddan som han kallade för Codex Imperialis Arcticus. Han översatte den från isländska till mongoliska75. En senare variant av Eddan upptäcktes år 1642 i det kungliga biblioteket i Köpenhamn, där den fick namnet Codex Regius 2365. Både Arcticus och dess översättning till mongoliska brann under ”det tomhänta upproret” då indierna slängde ut den franska legionen från Indien 1808. Upproret startade till följd av traktatet från Finkenstein (1807) i vilket Napoleon lovade Lord Wellesley att tvinga Ryssland att återlämna Georgien till Persien, ta Nagorno-Karabach från Persien och lämna det och Armenien i det osmanska rikets trötta händer. I gengäld lovade den turkiske ambassadören Manuk neutralitet i den stora ryska frågan, och Lord Wellesley lovade att hans bror, generalen Arthur Wellesley och lord Minto76 skulle hålla fast vid Englands policy of nonintervention77 i Indien, vilket i diplomatiska termer betydde fria händer för den franska kolonialismen i Indien. Den franska kolonialismen i Indien varade några månader, och kostade Napoleon mer än vad projektet att invadera Eng-

Doldahavsrullarna


land skulle ha kostat. När monsunregnet upphört, anföll indierna den franska bambufästningen utan annan hjälp än sina tomma händer. Det fanns fler indier i upproret än franska kulor. Humayun78 var, som sin far Babur, en kulturintresserad härskare. Han omgavs av poeter, och själv diktade han i den svalkande skuggan av de doftande trädgårdar som hans far hade planterat. Under Humayuns regeringstid växte kvinnornas anseende. Kejsaren köpte sig de mest kultiverade kvinnorna från hela Asien, som skrev poesi, målade och spelade musik. Varje ny hustru fick ett nytt stjärnnamn och hissades ner.79 Detta var en bröllopstradition från Sibirien.80 Allt som fanns på jorden hade sin förebild81 i himlen. Furstarna och stormännen följde kejsarens exempel, men gav kvinnorna blomsternamn i stället, eftersom han inte hade lämnat några lediga stjärnnamn kvar. Humayun förbättrade tidens kvinnosyn. De kommande generationerna förstod hur viktigt det var att satsa på att utbilda sina döttrar för att få bättre betalt för dem på äktenskapsmarknaden. Det blev en bra investering att köpa sig bildade kvinnor, för de steg i pris de första tio åren. Före Humayuns regeringstid kan man inte riktigt tala om en blomstrande flickexport. Flickornas intensiva utbildning sprängde de språkbarriärer som tidigare stakat ut den lokala marknaden. Humayuns hustrur skapade målningar i miniatyrformat, eftersom visiren hade infört besparingar på konstmaterial för att istället tillverka krut och stora kanoner. Deras konst blev en världsberömd genre, och kallas för indiska miniatyrmålerier. Kravet var att även musikinstrument – som fioler – skulle tillverkas i miniatyrformat. Humayun brukade säga: ”Nej, konsten är inte livets bröd, konsten är livets vin.” Och han knackade med en i Bibeln på Joh. 6:35 där Jesus framställs som livets bröd. Mogulen var väl

Ett av Humayuns vardagliga bröllop.

Victor Ravini

57


Humayuns harem, den kinesiska avdelningen, i tältpalatset på väg till Indien.

Clemens VII 1523-1534

58

insatt i både Koranen och Bibeln.82 Bibliotekarierna lärde sin kejsare latin, grekiska och hebreiska. Han var fascinerad av att det latinska ordet liber betydde både bok (book, Buch) och fri, och funderade över friheten som man når genom böckerna. Tänkte kejsaren på dem som fråntagits friheten på grund av böckerna? När Humayun flydde från Indien till Persien, lastade bibliotekarierna hastigt alla hans böcker på hundratals kameler. Efter flera års vandring i exil, tågade han som segrare in i Indien och hans bibliotek bars fram i triumf på hundratals fullastade elefanter. Då inleddes i Indien både renässansen och humayunismen. Mogulen efterlyste Guldboken eller Himmelens Nyckel och slösade bort Indiens skatter för att söka efter den i världens alla bibliotek. Minnet av den hemlighetsfulla handskriften blev ännu mera levande i Asien och gav upphov till olika vågor av information som strömmade över Europa. Italienaren Francesco Mazzola, i konsthistorien känd som målaren Parmigianino eller Parmesan (*1503 †1540) avslöjade, som omnämnts i början av boken, det he(m)liga namnet Doldahavsrullarna för påven Clemens VII (1523-1534). Medan målaren talade så varmt, tittade påven på andra som kom in i och gick ut ur kyrkan. För att ge intryck av att han inte var intresserad av saken kallade påven handskriften för Liber Asiaticus, Den asiatiska handskriften, med en gest som om han ville borsta bort smuts från sin kappa. Parmigianino kände till handskriftens tillkomst, innehåll och öden tills den försvann någonstans i Asien. I tre år försökte målaren övertyga påven och hans kardinaler om hur viktigt det var för civilisationen att hitta den ovärderliga handskriften. Han föreslog

Doldahavsrullarna


att påven skulle ge katolska missionärer i uppdrag att leta efter den. Kardinalerna i Vatikanen svarade honom att det var alltför lite guld med i spelet och att det inte var värt besväret. Missionärerna hade viktigare uppdrag ”där nere”. Clemens VII hade andra bekymmer. 1527 blev påven och kardinalerna belägrade i Castel San Angelo – alla påvars favoritgömställe83 – medan den tyske kejsar Karl V:s (1519-1556)84 soldater plundrade Rom. Ingen ville lyssna på den påstridige målarens förslag. Inte ens konstnären Benvenuto Cellini (*1500 †1571), som för tillfället fungerade som kanonmästare på Castel San Angelos bröstvärn, hade tid för Parmigianino. Den ene stod i penningskuld till den andre, men de var oeniga om vem som egentligen var skyldig vem85. Påven hade en gammal penningskuld till Benvenuto Cellini, men han svarade inte på konstnärens oöversättbara oförskämdheter, utan satt bara i den tomma skattkammaren och bet i vanttummen. När Cellini under fredstiden kom till den clementinska privatvillan på en vingård utanför Rom och viftade med sina fakturor sträckte Clemens lill- och pekfingret bakom huvudet och svarade: cornúto! och när han gick och smällde dörren gjorde il Papa en gest med underarmen som en spira och gapade: maledétto, maldèstro, malauguràto! och öppnade fönstret för att rappa efter målaren några bevingade ord på latin. Cellini vågade säga åt makthavarna allt han hade att säga, särskilt när han förhandlade om sin lön. Han skröt vid flera hov: ”För pengar är jag kapabel att göra vad som helst, ja till och med arbeta.” Han tog beställningar från både påven, den tyske kejsaren och den franske kungen vilka krigade mot varandra och tävlade om att erbjuda konstnärerna högre löner, immunitet och förmåner. Ingen av de tre mäktiga härskarna beskattade konstproduktionen, och de stora mästarna arbetade dag och natt med hjälp av oräkneliga kungligt betalda elever. Meningsskiljaktigheter i estetiska frågor eller marknadsföringsetik mellan mästarna löstes mellan deras arbetstagare nattetid på bakgatorna med yrkesmässigt slipade knivar. Parmigianino brukade debattera filosofi med Pietro Aretino och berättade ofta för honom och för alla i klanen Casa Zani allt han visste om Doldahavsrullarna, men de var inte så entusiastiska att söka efter dem. Enligt Benvenuto Cellini, citerad av Giorgio Vasari (*1511 †1574), var Parmigianino mer filosof än målare.

Karl V 1519-1556

Victor Ravini

59


Den dolda jordgloben i Vatikanen som påven satte locket på.

60

Man ansåg honom vara idealist, eftersom han hade många idéer om hur man kunde skaffa sig pengar men hade svårt att förverkliga dem. Målaren materialiserade sina kunskaper i en oljemålning: La Madonna della Rosa, som finns på Dresdengalleriet86. Han både avslöjade och chiffrerade sina hemliga uppgifter, och vi kommer aldrig att få veta varifrån han hade fått dem. Klanen Casa Zani behandlade konstnären väl, eftersom detta höjde deras prestige i Bologna. Varje gång de lyssnade på Parmigianino funderade de på hur man skulle kunna använda detta på det politiska fältet. För att målaren inte skulle sälja informationen till någon politisk konkurrent beställde de hela tiden nya målningar. Efter fyra år förstod de slutligen att Parmigianinos uppgifter inte var användbara för det spindelnät av spioneri och intriger som de vävde, och målaren förlorade sina favörer. Vid 37 års ålder, fullständigt frisk, avled Parmigianino i sin födelseort Casalmagiore di Parma, av sin samtid betraktad som galen, under för eftervärlden ouppklarade omständigheter. Olika ögonvittnen lämnade motsägelsefulla uppgifter. Ännu mera mystiskt är det faktum, att hans samtida Giorgio Vasari87 verkar ha vetat mer om Parmigianinos bortgång än vad han skrev. Parmigianino ville att hans kunskap skulle erkännas och användas på ett för samhället nyttosamt sätt. Den ovärderliga handskriften skulle öppna ett nytt perspektiv för eftervärlden om olika försvunna barbarfolk och -civilisationer. Besviken och helt medveten om att Casa Zani inte kunde hantera den oerhört viktiga, unika kunskapen, vände sig Parmigianino till en bättre mottagare: till eftervärlden, till oss. På en tavla med det mest banala innehåll – Maria med Jesusbarnet – väljer han att infoga sitt budskap. I det nedre högra hörnet placerar han den hemlighetsfulla informationen. Vad målar han där? Jo, jordgloben. Han målade tavlan från år 1527 till 1531. Kardinalerna i Vatikanen – politikerna – hade en pragmatisk strategi att expandera runt jorden och hade en stor och graderad jordglob som uppdaterades med nya geografiska upptäckter samt missionsstationer, men utanför de lykta dörrarna hade de svårt att hantera idén om att jorden var rund.

Doldahavsrullarna


Vatikanteologerna – politrukerna – var ansatta från norr av Luther, Zwingli, Calvin och inte minst av Gustav Vasa, från söder av normander – före detta vikingar bosatta på Sicilien och Calabria-halvön – i maskopi med italienska banditer. Från öster ansattes de samtidigt av ortodoxins anatema, förkastelsedom, över påven och av islams frammarsch på Balkan. Från väster besvärades de av Magalhães bevis på att jorden var rund, från nordost av Copernicus (*1473 †1543)88, från nordväst av Henrik VIII:s alltför många blodiga skilsmässor. När påven Leo X (1513-1521) fick höra om Luther förkunnade han att ”ingenting gott kommer från Norden”. Kardinalerna svarade i polyfonisk kör att ”ingenting gott kommer från andra håll heller”89. Påven lät skriva sin devis i mosaik på väggen i sin matsal. När påven Alexander VII fick höra att drottning Kristina skulle komma till Vatikanen, skakade han på huvudet, höjde sin blick mot mosaiken med det gamla omkvädet90 och gav order att skriften skall målas över. Muntlig information som köpmän spred om upptäcktsresorna över Atlanten och runt jorden blandades med motinformation från konservativt håll och orsakade mer förvirring än klarhet. Jorden började snurra både runt solen och i huvudet på alla. Luther själv rasade mot Copernicus. När denne fick höra dödsdomen som utfärdats över honom blev han osäker på om den kom från Luther eller påven. Efter Louis Tregonds fall blev bibelöversättarna försiktiga. Antingen undvek Luther själv att irritera Calvin eller så saknade han möjlighet att kontrollera den latinska versionen Vulgata med dess original på hebreiska som han aldrig hade läst. Faktum är att det hebreiska ordet chugh, sfär, hos Luther blev Erdkreis i den förut citerade Ordspråksboken 8:31. Den rätta översättningen är Kugel. Men det finns kanske ytterligare en orsak till varför Luther förvanskade bibeltexten. Han använde aldrig ordet Kugel. Ordet kommer från jiddisch Khugele, en rund rituell kaka, och härstammar från hebreiskans chugh. Luther var uppfostrad inom augustinerorden, och man vet vilken aversion augustiner och dominikaner vid tyska teologiska fakulteter hyste mot det hebreiska språket. En del moderna dialektologer godkänner idag med viss tveksamhet jiddisch som en tysk dialekt, men på Luthers tid kunde en sådan idé inte ens diskuteras. Victor Ravini

61


Det är förunderligt hur referensböcker kan påstå att Luther har översatt Bibeln från originalspråken hebreiska och grekiska. Katolikerna var förbjudna att läsa grekiska. Utöver ett fåtal humanister som Erasmus, Reuchlin och Melanchthon, som tack vare sin förmögenhet och släktskap med furstar och kardinaler åtnjöt immunitet, och läste i den påvefientliga delen av Florens, var det bara judarna som översatte från gammalgrekiska. Inga historiker före gurgelheimerna har ställt frågan hur Luther kunde vara insatt i hebreiskans språkliga finesser när han aldrig hade läst hebreiska. Luther hade en enorm pondus och var en galjonsfigur med stor förmåga att samordna översättningsarbetet91 och utöva kontroll över många andra som skrev allt möjligt i hans namn. Reformatorn ödslade mycket tid och energi på en ofantligt stor brevväxling och en orimlig mängd polemiska skrifter samt otaliga resor. Hur skulle han ha haft tid och kraft att ägna sig åt översättningsarbetet, som hade en helt annan karaktär? Översättningarna krävde tålamod och tid för att laborera med språkliga detaljer och nyanser. Luther var hela tiden förföljd och tvingades gång på gång gömma sig under olika falska namn – som till exempel Junker Jörg under den korta vistelsen i Warburg – och resa med falska pass. Han hade bara tid att ögna igenom översättningen, som hans medarbetare i Warburg klarade på rekordtid. Att de färdigställde översättningen snabbare än andra bibelkommissioner bestående av experter som ägnar sina liv enbart åt detta arbete reser också en del fråger. På Reformationsgeschichtliches Museum i Lutherhalle Wittenberg bevaras i ett kristallskåp ett hundratal band tryckta i helarksformat som förskonats från engelska bombningar och ryska plundringar. De innehåller bara utdrag ur Luthers ännu ofullständigt publicerade verk.92 Luther tillhör de litteraturtitaner som hann skriva mer än vad Alexandre Dumas, Lenin, Stalin och Karl Barth gjorde tillsammans. Han jämställde sin auktoritet med bibelförfattarnas och inlemmade sina egna skrifter93 i Bibeln94. ”Ingen får ifrågasätta min lära!” sade Luther. ”Inte ens änglarna i himlen!” Professor dr Johannes Maier Eck (*1486 †1543) från Ingolstadt anmälde Luther som heretiker till biskopen från Eichstadt i en skrift med titeln Obelisc. Luther besvarade anklagelserna i en serie tecknade skrifter under rubriken Asterisc. Melanchthon 62

Doldahavsrullarna


lovprisade Luthers maktvänliga engagemang och varnade honom för den skadliga sidan av hans livsbejakande idéer i ett förmodligen ironiskt brev i pamflettform under rubriken Idéfix.

När Parmigianino dog började sjömakterna trafikera alla hav jorden runt, och ingen redare betvivlade längre att jorden var klotformig. Då skärpte kyrkan tonen. Den spanska inkvisitionen ville att versen 8:31 skulle lyda: la parte habitable de su tierra. King James bibelöversättning (1611) upprepar efter spanjorerna: the habitable part of his earth. Den svenska översättningen 1917 håller sig nära Luthers Erdkreis och säger jordkrets istället för jordglob. Den tyska omarbetningen i överensstämmelse med Jerusalem Bibeln översätter bättre, dock försiktigt: auf dem weiten Rund seiner Erde. Men för det mesta försöker översättningar – antingen i princip- eller detaljfrågor – hålla rätt balans mellan Bibelns originaltext och teologernas åsikter. Desto mer förvånad blir man när man betraktar Parmigianinos tavla i Dresden och ser en verklighetstrogen jordglob och Jesusbarnet som håller handen på Nordpolen. Man ser Europa, Afrika, hela Asien med Himalaya och, det mest häpnadsväckande av allt, Sibiriens norra kust, som på den tiden var helt okänd. Den är bättre konturerad än på kartan som Henrikus Hondius ritade 1641 för Akademien i Paris. Parmigianino målade till och med mystiska öar i Ishavet som kan vara Svalbard, Novaja Semlja, Wrangels ö med mera. Stilla havet är dolt under Jesus axel. Mare absconditum, Dolda havet, kallade Parmigianino det.95 Den spanske kungen kallade Stilla havet Mar nuestro, Vårt hav, som om det redan var en insjö. George Gower målade på The Armada Portrait Elisabet I med handen vilande på jordgloben som ett löfte om världshavsherravälde efter Spaniens nederlag 1588. Av deras jordglob att döma hade varken the queen eller the sergeantpainter några geografiska kunskaper av värde. Det finns ytterligare enigmatiska egendomligheter på Parmigianinos tavla som har ett visst samband med Doldahavsrullarna. Vi ska försöka tränga in i tavlans hemligheter. Målningen präglas av största elegans. Den behagsjuka posen, konstlade ställningen, och den förfinade sinnliga uppfattningen bevisar att Parmigianino Victor Ravini

63


egentligen inte menade ”Maria med Jesusbarnet”. Rosen som Jesus räcker Maria är på samma gång en symbol för hans senare lidande och för den fysiska kärleken. Istället för ”Maria med Jesusbarnet” ser vi snarare ”Venus med Amor”. Jordgloben passar även under Amors axel. Både Jesus och Amor gör anspråk på världsherraväldet. Och vem är den vackra, sensuella, förfinade och intelligenta kvinnan? Det kan inte vara jungfru Maria. Målarens avsikt är tydlig: betraktaren skall fästa blicken vid hennes intressanta ansikte och vid hennes genomskinligt beslöjade bröst. Detta kan inte vara någon ikon. En oanständig nakenhet, ett märkvärdigt ansiktsuttryck oförenligt med Jesus. Hans ögon utstrålar sybaritism, njutningslystnad. Kroppsställningen och de stora röda pärlorna är mer typiska för en odalisk än för Jesus. Ytterligare en fråga: är det Amor eller en odalisk?96 Kroppsspråket väcker frågan om förhållandet mellan de två gestalterna. En osynlig vävnad av lascivitet, med anspelning på otukt. Parmigianino skänkte tavlan till sin vän, författaren och kvinnotjusaren Pietro Aretino (*1492 †1556), men denne skänkte tavlan vidare till sin fiende, påven. Man vet inte hur påven uppfattade provokationen. Han hängde tavlan i sitt sovrum. Tavlans irrvägar till Dresden är en annan historia. Målningens tvetydighet är en sak för sig, men den är också en till förståelsen av vad som var meningen med jordglobens placering. Efter det att oljemålningen hade torkat skisserade Parmigianino med kol på jordgloben en buktig linje som slingrade sig nedför kartan, från Skandinavien ner genom Asien, fram till dess kust och några kabbalistiska tecken, troligen en hemlig i form av en matematisk formel eller magiskt mantra. Eller kanske slutade linjen någonstans vid en flod i Irak, Indien eller Kina, man vet inte riktigt. Målaren ville med kol markera platsen där handskriften skrevs ned, vägsträckan för händelserna i texten eller vilken väg silkesrullarna i det gyllene fodralet transporterades samt ge oss . Förmodligen hade han sett kolmarkeringarna på någon av de jordglober som judiska handlare brukade sälja. Till skillnad från Columbus jordglob hade Parmigianino som modell en jordglob uppgraderad till den rätta ekvatorlängden och med plats för det dolda Stilla havet eller Dolda havet som han kallade det. Men denna benämning var ett kodnamn för något 64

Doldahavsrullarna


annat, vilket kommer att uppdagas framöver. Vi kommer aldrig att få veta huruvida Tregonds jordglob var uppgraderad eller gammal. Inkvisitionen som gjorde husrannsakan hos judarna och påträffade den underliga globen frågade om den var ett kultobjekt eller en spådomskula. Och när en jordglob påträffades hos de kristna, anklagades de för att syssla med svart magi. Kolskissen ovanpå oljemålningen bevarades ända till 1950talet, då de ryska specialisterna från Eremitaget i dåtidens Leningrad restaurerade Dresdengalleriets tavlor. När Sovjet nödgades lämna tillbaka tavlorna som de beslagtagit år 1945 återlämnades Die Rosenmadonna, finputsad och nysmord med konserveringsParmigianino: Die Madonna mit der Rose, 109 x 88,5 cm Dresdner Zwinger, Gemäldegalerie (161), Alte Meister, Erdgeschoß, Raum 118.

Victor Ravini

65


olja. Men Parmigianinos kolskiss var borta. Vi kan idag inte föreställa oss vad vi förlorat i och med detta. Det är omöjligt att värdera de försvunna preciseringar som Parmigianino gjorde med kol på jordgloben. Allt Parmigianino visste tog han med sig i graven. En sak gjorde ryssarna trots allt bra. De fick idén – man vet inte av vem – att röntga tavlorna med olika bestrålningselement för att se olika färglager och skikt som målaren lagt på i olika etapper. Röntgenbilden tagen med iridium avslöjar att Jesusbarnet ursprungligen hade amorvingar som senare målades över. Giorgio Vasari hade alltså rätt.97 Den ros som Jesusbarnet sträcker ut är målad över ett glas vin. Det visste inte Vasari. Wolframbilden Wolframbilden →

Iridiumbilden ↑

66

Doldahavsrullarna


avslöjar att Parmigianino bakom jordgloben målat ett mystiskt föremål som Amor hållit handen på. Det liknar de fallosstatyer som förekommer i Centralasien, och kan vara en fruktbarhetssymbol eller en bild av det gyllene fodralet. Detta för tanken till den hittills ouppmärksammade uppgift som den franske kardinalen av italiensk härkomst Mazarin (*1602 †1661) fick av sin spion i Vatikanen. Mazarin informerades nämligen om att påven Alexander VII på altaret i Santa Chiesa bevarade en ”oanständig, ja snuskig” behållare. Ingen har hittills förstått den direkta, raka innebörden i uttrycket. Orden beskriver faktiskt just det som röntgenbilden avslöjar, nämligen fodralet som perfekt passar in på jordgloben från nord till syd, som en världsaxel. Under studieresan i Dresden fotograferade Carl Larsson (1853-1919) Die Rosenmadonna och gjorde även en handkopia efter Parmigianinos kolmarkering. Senare överförde Carl Larsson dessa handkopierade markeringar på jordgloben han målade i trappan på Engelbrektsskolan, numera Tyska Skolan i Göteborg. Efter restaureringen 1975-76 är Parmigianino-Larsson markeringarna borta. Doldahavsrullarnas skrivplats, irrvägar och kan alltså utan tillgång till Carl Larssons skisser och foton från tiden före restaureringen aldrig mer återställas. Dresdenmuseets fotografier förstördes under kriget och i de gamla bilderböckerna syns kolmarkeringen knappast. Specialister från Dresden har föreslagit röntgen av Carl Larssons målning i Tyska Skolans trappa, med förhoppningen att vägsträckan ska kunna synliggöras igen. Från Notificación informativa som troligen skrevs av jesuitmunken Blas Valera Cabral vet man med säkerhet att Cortés favoritlektyr inte var bönboken såsom det krävdes av en rättfärdig sjökapten. Under hans kudde låg Sindbad sjöfararens äventyr. Det var Krakowski som översatte Sindbad (han stavade inkonsekvent Sundbad, Syndbad) från arabiska eller persiska.98 Han gjorde översättningen åt den spanske kungen, och hann skicka iväg den innan alla hans böcker brändes upp under en pogrom i Murmansk.99 Då brann också hans tyska översättningar av Firdawsis poesi och Omar Khayyams100 katrener, som han gjort på förslag av Johann Reuchlin (*1455 †1522)101. Krakowskis engelska version av Konfucius på inrådan av Erasmus av Rotterdam (*1467 †1536)102 försvann under en förlisning på Kaspiska havet.

Carl Larssons jordglob i Tyska Skolans trappa.

Victor Ravini

67


Maniganza & Manganilla

68

Jesuitordens ledare Maniganza103 skickade sin underordnade, Manganilla104, till Bagdad förklädd till marockansk köpman, med det officiella uppdraget att mörda Krakowski redan innan Cortés hade anklagat honom. Den officiella motiveringen till hovet var att översättaren måste tystas. Jesuiterna påstod att han störde hovkansliet med upprepade brev där han erbjöd sig att översätta kinesisk filosofi. Kansliet misstänkte att han ville få betalt för sitt fullbordade arbete, vilket ansågs vara ett bevis på bristande respekt för överhögheter. En av de halvofficiella motiveringarna var ett hemligt uppdrag från Vatikanens kansli. Vatikanens informationscentral hade fått motsägelsefulla uppgifter som ändock var riktiga. Kansliet hade sin förklaring och svartlistade honom: han sysslade med ockultism, alkemi, metafysik och förflyttade sig genom magiska krafter eller med Beelzebubs105 hjälp. På Vatikanens begäran utfärdade inkvisitionen en fällande dom. Man skall bränna honom på bål levande eller död, helst tillsammans med sina djävulska preparatrör eller med den flygande matta som han själv avslöjade i sin översättning av arabisk litteratur. Maniganza var en pragmatiker som varken trodde på magiska krafter, Beelzebub eller Gud. Han trodde inte på någonting alls, inte ens – enligt hans egen utsaga – på Jesus, om denne skulle hamna på inkvisitionens skräckbänk. Och han visste att kollegerna vid Vatikanen lika litet som han trodde på flygande mattor eller dylikt. Vad kunde dölja sig bakom dessa formella anklagelser? Vem underrättade påven om att Amsterdamus Krakowski var ute efter Doldahavsrullarna? Stod han i vägen för Vatikanens agenter som försökte komma åt handskriften? Då hade kardinalerna fel när de trodde att de kunde få tag på rullarna utan Krakowskis hjälp. Denne man var alltid på rätt spår när andra letade fel, och han var alltjämt ett steg före dem som letade åt rätt håll. Manganillas riktiga uppdrag var att skugga Amsterdamus Krakowski i hans efterforskningar efter Doldahavsrullarna. Så snart denne hade hittat handskriften skulle Manganilla stjäla den, och inte alls verkställa dödsdomen. Tvärtom måste Manganilla på hemvägen låta sig skuggas av Amsterdamus Krakowski för att locka honom till Spanien. Maniganza ville presentera Kra-

Doldahavsrullarna


kowski vid hovet, rekommendera honom till huvudbibliotekarie för det kungliga biblioteket och sålunda hålla honom som lyxfånge under Jesuitordens omedelbara uppsyn. Vilken nytta Jesuitorden kunde ha av honom var helt irrelevant. Huvudsaken var att ingen annan intressent anställde den eftertraktade, lärde mannen. Det är emellertid icke uteslutet att ytterligare hemliga planer, från inkvisitionens sida eller från andra håll, var med i spelet i samband med Amsterdamus Krakowski eller med Doldahavsrullarna. Man vet inte riktigt hur Manganilla utförde sitt uppdrag i Bagdad. Man kan inte heller relatera de bevarade uppgifterna till en eller annan nivå av hemlighetsmakeri. Det enda man vet är att det i Jesuitordens tvivelaktiga arkiv finns en Información anónima som säger att Manganilla konverterade till islam i Alger, uppmanad av ”den djävulska Fandaxima” som rapporterades vara koptisk – kristen från Egypten – tjänarinna hos en grekisk köpman vars namn är okänt. Greken hade ingen aning om att hon blivit placerad hos honom på tillskyndan av Frans I (1515-1547). Frankrike hade sina egna planer för Algeriet redan på den tiden, och det var acceptabelt, menade Henrik VIII (1509-1547), men han förstod inte varför Frankrike även var intresserat av Marocko. Varken England eller någon annan makt behövde Marocko, som ansågs både ekonomiskt och strategiskt ointressant. Från engelska källor vet vi att Manganilla blev slavhandlare i Yemen, en rörelse han startade med hjälp från klostret Valdemosa på Mallorca. Moderna forskare i Vatikanen försöker för en gångs skull uppriktigt fastställa varför Jesuitorden inte passade på att förfölja den avfällige Manganilla. Påven Johannes Paulus II (1978- ) godkände106 den omstridda doktorsavhandlingen i vilken den katolske teologen Albertino Scrattolo bevisar hur Manganillas slavhandel i Yemen bedrevs för Vatikanens räkning. Det är framförallt från Scrattolos tes som vi vet att Manganillas hemliga uppdrag inte var att mörda Krakowski. Enligt Scrattolo var Jesuitordens offentligt kända uppdrag bara en bluff för att förvilla de främmande underrättelsetjänsterna och inte minst

Sträckbänken – en av Inkvisitionens metoder.

Victor Ravini

69


På båten kastrerades de afrikanska slavarna.

sina egna kolleger. Ett av hans hemliga uppdrag var att ge sken av att han konverterat till islam för att infiltrera den arabiska slavhandelsverksamheten och få monopol i Yemen dit alla afrikanska slavar fraktades över Bab el Mandebsundet. På båten kastrerades de manliga slavarna, och i brist på djupare kunskap om fruktbarhet omskars de kvinnliga slavarna. Den urgamla tron att de som är dömda till arbete måste vara könlösa, återfinns i Platons Republiken107. Med tiden mildrades amputationen till en symbolisk och rituell handling. Manganilla sålde slavarna till slavgrossister. Vinsterna tillfördes Vatikanens kassa: pengar som behövdes för den katolska missionen i Kina. Förmodligen var detta det yttersta uppdraget, medan alla de andra ärendena som dolde varandra bara var avsedda att dölja värvet i samband med slavhandeln och kyrkans intresse i Kina, dit Vatikanen ville komma före Spanien och Portugal.

Ödets ironi gjorde att världens mest eftertraktade handskrift, ibland kallad Doldahavsrullarna, ibland Guldboken eller något annat, blev upphittad av en analfabet, och inte i Asien utan i den nya världen som Columbus hade upptäckt. Det var Francisco Pizarro (*1475 †1541) som hittade den 1514 i ett tempel hos några infödingar på Panamas västra kust. Silkesrullarna bevarades i sitt gyllene fodral och användes av översteprästen. Han band dem om sin fårade panna varje gång han till sitt folk skulle förmedla den visdom som han brukade få av den högste guden. Rullarna var av en till synes övernaturlig karaktär. De var täckta med en besynnerlig skrift som uppenbarade sig enbart under de hetaste dagarna om sommaren. Enligt infödingarnas tradition skulle skriften ha nedtecknats av visdomens gud, vars namn de uttalade med stängd mun. De hemliga tecknen var så hemliga att ingen människa kunde tyda dem, inte ens den högste prästen. Gudens avsikt var troligen att hans budskap skulle förbli obegripligt för all evighet och därmed heligt. Enligt indianerna var silkesrullarna i sitt gyllene fodral ett budskap som gudarna hade sänt dem från himlen via havet – inte 70

Doldahavsrullarna


kastat ner senkrecht von oben (lodrätt ovanifrån) som den kalvinistiske kristologen Karl Barth (*1886 †1968) uttryckte sig i ett annat sammanhang108. Att fodralet var tillverkat av gudarna kunde prästerskapet lätt bevisa: ingen hade sett eller hört talas om guld som flyter på vattnet. Det gyllene fodralet flöt eftersom locket satt tätt. På locket fanns ett mönster som föreställde en labyrint. Den var identiskt med den stora labyrinten på golvet i katedralen i Chartres och som återfinns i miniatyrformat på en vägg i Kölnerdomen och på andra håll. Alla labyrinter var väl synliga, så synliga att blicken gled över utan att märka dem. De som märkte dem fick genomgå labyrintprovet. Man lärde sig att den krokiga labyrinten var den hemliga vägen till målet. Chartresmysterierna var ett gnostiskt kunskapsmål som förblev dolt för de oinvigda. De som inte förmådde följa labyrintvägen fick aldrig del av insikten, kunskapen och makten som ligger däri. När de ändock lyckades i politiken anklagade de sina begåvade kolleger för kätteri. Vid katedralerna i Chartres, Reims, Amiens, etcetera kan man konstatera hur de flesta kvinnliga turisterna klarar labyrinten lekande lätt, vilket ytterst få män gör. Redan under antiken fanns myten om labyrinten på Kreta, där Theseus inte vågar sig in utan Ariadnes ledtråd. En av mytens hypotetiska betydelser kan vara att

Labyrinten på golvet i katedralen i Chartres.

män blir hjältar när de har en kvinnlig ledsagare.

Hjul- och labyrintmysteriet. Den pansarklädde hjälten dödar Minotaurus. Hjälten kommer ut med hjälp av den vitklädda kvinnans tråd, fäst vid ingången. Den svartklädda kvinnan väntar på honom. Victor Ravini

71


Bachus och Ariadne

Pedro Arias Dávila Pedrarias 1440-1530

72

En del psykologer anser att den kvinnliga hjärnan är bättre utrustad att klara intelligenstester med labyrinter. Detta visste de medeltida biskoparna när de avstängde kvinnorna från labyrintprovet och således från initiering i högre kunskap. Andra psykologer menar att kvinnorna klarar labyrinten bättre eftersom deras hjärna är en labyrint i sig och att de tänker labyrintiskt i alla fall. Labyrinten är motpol till kaos. Den består av geometrisk ordning och matematisk logik. Det gyllene fodralet hade färdats med ekvatorialströmmen från Asien till Centralamerika. Ekvatorialströmmens kraft har ofta bevisats: Under den storm som ödelade Indonesien år 1902 övergav besättningen den engelska båten Colonial utanför Celebesön. Ekvatorialströmmen drev spökbåten hela den 140º långa sträckan över Stilla havet på 180 dagar och förde den iland vid Panamas västra kust i närheten av Mazatlán. Nästan hela lasten av sandelträ fanns kvar ombord. När Jules Verne (*1828 †1905) fick läsa om denna händelse i Le Figaro, kontaktade han sitt förlag som 15 år tidigare refuserat hans bok 180 jours sur une épave (180 dagar på ett vrak) – en uppdiktad berättelse om vraket av den engelska båten Imperial som den 26-28 augusti 1883 skulle ha drabbats av Krakatauvulkanens utbrott på Celebessjön utanför Borneo och förts av ekvatorialströmmen till Mazapán. Jules Verne brukade fantisera om samhällsutopier, och skrev ofta om en liten grupp som överlevde naturkatastrof. Hans hjältars uppfinningsrikedom hade gått för långt, menade förlaget. De överlevande hämtade upp vatten med lägre salthalt från havsdjupet med hjälp av en hink och ett extra långt rep. Förlaget ville inte svälja detta. Nu önskade Jules Verne få upprättelse av förlaget. Men hans manus fanns inte längre på förlaget. Monsieur Hetzel hade femton år tidigare skickat tillbaka det per post och hans son, som hade tagit över, hittade postkvittot och stämde posten. Tre år senare dog Jules Verne. I hans förlorade handskrift transporterade Imperial också sandelträ, vidhöll han. Men han kunde aldrig bevisa det. Jules Vernes sista ord var: On a plus de chances de dresser un procès contre la République ou contre l'empereur, que de porter plainte contre les postes ou contre le métropolitain. (Man har större chanser att driva ett mål mot republiken eller mot kejsaren, än att stämma posten eller tunnelbanan109).

Doldahavsrullarna


Alla stora mäns avskedsord är för eftervärlden bevingade ord.110 Sokrates (*470 †399 f Kr) har sagt: ”Vi har fel när vi tror att döden är något ont.” Shakespeare (*1564 †1616) har sagt: I died a lot of times before, but never so truthfully as that. Eller enligt andra ögonvittnen: Don't forget your parts. Jenny Marx (*1814 †1881) sade: Mon cher Karl, my strength is broken, ich habe keine Kraft mehr111 (Min käraste Karl, min styrka är bruten, jag har ingen kraft mer). Einstein (*1879 †1955): ”Jag har segerrik överlevt nazisterna och två hustrur.” När analfabeten Pizarro112 fick höra att den panamanske gudens avsikt med budskapet var att det skulle förbli obegripligt, brast han i skratt. Den sanne Guden hade ju inga hemligheter för honom. Han skrattade än mer befogat när han, en solig dag i Panama, fick se texten. Alla hans broderade näsdukar som han torkade nacken med, hade tagit slut och han tänkte torka av svetten med dessa hedniska silkesband. Besättningen varnade honom: man fick inte beröra banden, eftersom de innehöll magiska formler. Pizarro var immun mot besvärjelser, det visste alla, inklusive jesuitmunken Mantés113 som rapporterade händelsen. Pizarros kumpan, desertören Vasco Núñez de Balboa (*1475 †1517) som hade upptäckt det nya havet vid Centralamerikas västra kust redan 1513 och som således slapp bli hängd, bytte silkesrullarna från Pizarro mot en durk krut. Pizarro var enbart intresserad av fodralet. Han kunde tänka sig att fodralet med sitt täta lock kunde flyta över Stilla havet. Spanjorerna hade ingen aning om hur stort det nyupptäckta havet var. De kallade det Mar del sur, Söderhavet. De trodde fortfarande att Centralamerika var Indien.114 Egentligen blev Balboa rånad på sin upptäckt. En inföding hade visat havet för honom och för hans hundranittio underordnade desertörer från toppen av ett berg. Från den stora desertörgruppen deserterade då en liten grupp under Alonso Martín Benitos ledning och skyndade sig mot havet. Där tog Alonso ekan från en urinvånare och steg ombord. Han tvingade sina underordnade att skriva ett intyg på att han var den förste europé som navigerade på Söderhavet. Balboa köpte intyget. Som ersättning slapp Alonso bli halshuggen för att han deserterat. Balboas rival, guvernören Pedro Arias Dávila, kallad Pedrarias (*1440 †1530), försökte i sin tur

Jenny Marx *1814.02.12 †1881.12.02

Francisco Pizarro 1475-1541

Vasco Núñez de Balboa 1475-1517

Victor Ravini

73


köpa intyget från Balboa och således få kungliga rättigheter till upptäckten av Söderhavet. Pedrarias erbjöd Balboa förlåtelse för deserteringen. Denne ville inte sälja och halshöggs av sin gamle rival. Balboa var då 42 och Pedrarias 77 år gammal. I Balboas lädersäck hittade Pedrarias både intyget och De Gyllene Silkesrullarna. Året därpå blev Pedrarias rånad av en desertör som anslöt sig till Cortés, och ville sälja honom silkesrullarna samt en stor säck med flera dokument som han och andra påträffat hos infödingar. Cortés som i grunden var humanist sköt honom på fläcken och började febrilt sortera alla dessa intressanta dokument. Den förste humanist som fick tillbringa sömnlösa nätter med handskriften på sitt bord var alltså Hernán Cortés, Mexikos erövrare (*1485 †1547).115 Han kallade till en början handskriften Codex Árabe de la Caja de Oro Ermetica de Méjico y Panáma, undersökte den med förstoringsglas och drack mängder av kaffe med sockerrörsbrännvin. Man kan, trots allt han gjorde mot den aztekiska civilisationen i den spanska humanismens namn och för Civilisationens räkning, kalla honom humanist med tanke på hans enorma insatser för kristendomens införande i Amerika. Cortés omutliga känsla för rättvisa som han med typiskt spanskt förnuft tillämpade på infödingar, hade utvecklats under upprepade vistelser i lasarettklostret San Lazarón i hans födelsestad och under två år vid universitetet i Salamanca, där han läste juridik och förkovrade sig i latin. Hernán Cortés var en för renässansen typisk titan. Han lämnade universitetet (1501) till krogägarnas glädje. En hel dag låg han svårt skadad under ruinerna av en mur som rasade över honom när han försökte klättra över den (1502)116. Under en hetsig teologisk debatt på latin om fromhetsliv, mystik och kristocentrism tillfogades Cortés ett sår i ansiktet av en hetlevrad meningsmotståndare (1503). Vi vet inte hur djupgående vare sig debatten eller såret var, inte heller hur det påverkade hans utseende eftersom ingen målare vågade avporträttera honom från vänster sida. Vi vet emellertid att ärret senare ingav indianerna en skräckblandad tro på hans metafysiska väsen. Det blev för trångt 74

Doldahavsrullarna


i reviret på hemorten och då började don Hernán Cortés pröva sin lycka på andra sidan Atlanten (1504) – på ön Hispaniola som bonde och notarius publicus. År 1519 landade han i Mexiko, där han byggde ett imperium och lade grunderna för den nya världen.117 Cortés typiskt katolska vitalitet och konstruktiva kraft överträffas endast av hans destruktivitet. Han krossade en annan kultur och en annan värld.118 Det är emellertid inte vår sak att här debattera Cortés kontroversiella person, inte heller att ifrågasätta den europeiska kulturens rätt att utplåna andra kulturer. Jesuitmunken Blas Valera Cabral anses också stå bakom reseskildringen Relación anónima119 och han skildrar, den här gången med annan handstil, hur Cortés besviket reagerade när han förstod att silkesremsorna var besudlade med arabisk text; han hade nämligen inte i sin besättning någon arab som kunde uttolka innehållet för honom. Vid den tidpunkten befann sig Fernão de Magalhães (*1480 †1521) utanför Tierra del Fuego utan att ha någon som helst föreställning om Stilla havets utsträckning. För Cortés var det tänkbart att araberna seglat österut över Indiska oceanen. Stilla havet fanns ännu inte på kartan, alltså var den tänkta vägen mot Mexikos västra kust så kort, att man kunde föreställa sig att den var inom räckhåll för araberna. Cortés hade ytterligare en teori. Han befarade att araberna hade seglat runt jorden åt båda håll före Columbus.120 Cortés mätress, den olycksfödda aztekiska flickan Malintzin döpt till Doña Marina, berättade för honom att aztekerna aldrig hade sett några araber där. Aztekernas gudar var demoner för Cortés, och araberna var som bekant demonernas redskap. Cortés hade sina syllogismer och misstänkte att aztekerna troligen hade sett araber men tagit dem för gudomligheter. De hade ju också tagit honom för en gudomlighet. Allt var självklart för Cortés. ”Aha, araberna här?” vrålade fundersamt erövraren och gjorde med ena handen en gest som misstolkades av hans män. Omedelbart avrättade spanjorerna ytterligare två hundra orena varelser med mänskligt utseende.121 En regnig dag fick Cortés idén att stryka silkesrullarna med strykjärn. Plötsligt blev bokstäverna synliga igen och har aldrig försvunnit sedan dess. Cortés återkom till Spanien 1528 och översände handskriften till påven Clemens VII som ett dokument utifrån tillsammans med sin rapport om att jorden var rund.122 Victor Ravini

75


Sindbads femte resa.

76

Året före Cortés återkomst från Mexiko hade Parmigianino redan lämnat Rom för Bologna, alltigenom besviken och förbittrad. När Cortés översände silkesrullarna till det påvliga kansliet kallade han dem för Codex Árabo Guatemalteco Mexicanus Ermeticus de Panáma entre Mazatlán y Mazapán. Ingen vid Vatikanen förknippade denna obegripliga handskrift med Parmigianinos Doldahavsrullarna eller med de andra uppgifterna som samlats i Asien om Den Gyllene Boken. Alla hade redan glömt bort den förryckte målaren. Cortés förknippade en av Sindbads sisyfosresor med arabernas upptäckt av Mexikos västra kust. Han strävade efter att finna likheter mellan Sindbads femte resa och skildringarna hos Ibn Al Warde Abu Lahab och Idrisi Khurdadbih Al Kazwini123, vilket inte var helt fel. I båda böckerna blåste vinden österut. Å andra sidan drog han paralleller med vad han läst i Tusen och en natt och sina egna iakttagelser från Mexiko, vilket var helt fel.124 Målet för Sindbads femte resa var, enligt Cortés, Mexiko och inte Zanzibar som översättaren av Alf Lailah oua Lailah eller Hezar va iek shab, Tusen och en natt, i en fotnot förklarade för den spanske kungen. För att behålla hovets gunst, anklagade Cortés översättaren för att ha försökt dölja sin vetskap om att araberna kunde segla runt jorden åt båda håll. Cortés informerade Vatikanen om att det vid Mexikos västra kust bodde indianer av mogollonstammen125 och han var säker på att de var mongoler från Mongoliet som hade seglat över det lilla Stilla havet. Vidare trodde sig Cortés ha identifierat det bibliska landet Ophir (Job. 22:24) som Mexiko. Detta stred mot den rapport Vatikanen fick av Vasco da Gama126, vilken identifierade Ophir med Maldiverna eller Lackadiverna. Senare identifierade James Cook127 Ophir som Australien och även som Hawaii.128 Columbus använde sig också av Ophiröns rykte när han inför det spanska hovet marknadsförde sitt projekt.129 Det bibliska Ophir identifierades som ön Saint-Barthélemy i Västindien av kocken på den svenska fregatten Sprengtporten. Fregatten ankrade upp i hamnen Saint-Jean 1785 och kocken skrev i sin dagbok om ceremonin då ön såldes av La Société française des Indes occidentales och blev svensk koloni med huvudstaden Gustavia.

Doldahavsrullarna


I begynnelsen, när Gud skapade världen, gjorde han först en prototyp i miniatyr, vilken sedan användes som förebild när han danade Paradiset. Denna urbild bevarades och är den en mil långa ön med en areal på 21-25 km2, som ursprungligen kallades Ouanalao och egentligen består av ett hundratal öar i en tät skärgård. En teleskopisk blandning av öar och kulturer: karibisk, fransk, kreolsk, svensk och nordamerikansk kultur. Columbus (*1451 †1506) upptäckte ön vid sin andra resa 1493 och gav den samma namn som sin mest älskade brors skyddshelgon, Bartolomeo. Columbus trodde inte att det var Ophirön, men fortsatte ändå att använda myten om den bibliska ön för att utverka anslag för sin tredje och fjärde resa. Många spanska och engelska missionärer som lade till vid ön SaintBarthélemy slutade sin karriär i magen på infödingarna. Det var så sent som på sextonhundratalet som greven och kvinnokarlen Belain d'Estambouc undanröjde all manlig konkurrens på ön, med hjälp av en runda konjak och därefter en runda cyankalium. Tack vare honom fick ön Saint-Barthélemy sin första generation av infödda kristna. Det var han, greve Belain, som civiliserade ön med stöd av en handfull väl utvalda män från Bretagne. Deras disciplin och lojalitet berodde på att Belain hade friköpt dem från galgen. De efterträddes av engelsmän, holländare, fransmän, spanjorer, korsarer (italienska corsaro), pirater (grekiska peiratês), flibustierer (holländska vrijbueter), bucanierer (karibiska boucacoui) och andra specialiserade sjörövarkårer. De kom aldrig överens om hur öns tillgångar skulle förvaltas. Till sist erkände alla biskopen Montbarse l'Exterminateurs absoluta auktoritet, och han importerade för första gången europeiska kvinnor. På biskopens anmodan benådades livstidsdömda kvinnor från fängelser i Frankrike där kvinnorna var bättre representerade i brottsbranschen än i andra länder. Blodtörstiga kvinnor med naken överkropp130 fäktade med ett svärd i var hand mot både infödingar och européer, jämsides med andra infödingar och européer.

Greven och kvinnokarlen Belain d'Estambouc.

Biskopen Montbarse l'Exterminateur.

Båten Caca Fuego

Victor Ravini

77


Jacotte Delahaye

Mary Read och Anne Bonney porträtterade av ett ögonvittne vid processen.

78

Mest känd bland dem blev Jacotte Delahaye, som intresserar såväl doktorander i feminismens historia som psykoanalytiker. De segrande kvinnorna och männen festade en hel natt med orgier vid brasan där alla lik brann. I sin entusiasm tog kvinnorna både de inföddas och de europeiska segrarnas könsorgan som souvenirer, antecknar biskopen i sin dagbok, medan historikerna misstänker att han själv beordrat amputationerna. År 1688 försökte sjörövaren Sir Henry Morgan slå sig ner på ön och odla potatis, men han besinnade sig snart och blev viceguvernör på Jamaica där han startade ett piratrederi. Ön besöktes av Mary Read och Anne Bonney, kvinnliga sjörövarkaptener härstammande från boucanierkåren. De tillfångatogs 1720 med hela sitt manskap under ett pågående myteri som organiserades av dåtidens engelska Intelligent Service. Vid rättegången förklarade de att de hade blivit gravida under myteriet. Båda frikändes medan manskapet hängdes. Strax därpå fick de anställning som biträdande fängelsedirektörer, Mary på en manlig och Anne på en kvinnlig anstalt. Eller tvärtom. Skandalen som uppkom några år efteråt är inte tillfredsställande dokumenterad i arkiv. År 1783 beboddes ön av 739 infödingar. Två år senare bytte Ludvig XVI (1754-1793) ön med Gustav III (1771-1792) mot ett magasin på Packhuskajen i Göteborg som under tiden, utan kungens kännedom, rivits och förvandlats till lekplats. Öns förste guvernör, Ekermann, moderniserade hamnen Gustavia efter modell av Göteborgs kajer. Det var en stor omställning för Sanktbartherna att tvingas vänja sig vid lag och organisation. Än idag ger öns gamla hamn oväntat bra skydd mot orkaner. Ön Saint-Barthélemy med sina nästan 365 soliga dagar per år och lika många bedårande doftande nätter, samt med sitt underbara, hälsosamma klimat producerade ett överflöd av fisk, vanilj, ananas, kokos, socker, bomull, indigo, quinquina, kakao, makao, bao-bao, maniok, tobak, den absoluta tafia, tamango, curação, trascão, basamak och ytterligare varor som varken finns i uppslagsverk eller på andra öar. Bland kreolska bostäder finns fortfarande hus och klocktorn i skandinavisk stil och även ruinerna

Doldahavsrullarna


av offentliga vattenreservoarer, en svensk lösning på vattenbristen.131 Trots de naturrikedomar och inkomster som den tullfria hamnen Gustavia inbringade, sålde Sverige ön tillbaka till Frankrike den 10 augusti 1877 för £ 11,000, en omdiskuterad affär som ingen vill tala om.132 Som prisjämförelse kan nämnas följande: Publiceringen av alla mexikanska handskrifter som befann sig på British Museum år 1831 kostade inte mindre än £ 32,000. Merparten av de mexikanska handskrifterna brändes på plats av Cortés och av spanska missionärer. En liten del av dem räddades dock åt eftervärlden och skickades till Vatikanbiblioteket. Ett ännu mindre antal mexikanska handskrifter hamnade i England. Eldsjälen för tryckningen var Lord Kingsborough, den äldste sonen till the third Earl of Kingston. I förordet citerade han Alexander von Humboldt (*1769 †1859) som skrivit honom: It were to be wished that some government would publish, at its own expense, the remains of the American civilisation. Pappersfabriken ställde betalningsfordran och Lord Kingsborough anhölls. Han dog 1837 på Dubliner Sheriff's Prison, fyrtiotvå år gammal. Cortés skänkte det gyllene fodralet till spanska hovet och så kom det i kejsar Karl V:s ägo. Vid ett tillfälle när kejsaren blev arg på påven skänkte han fodralet till Vatikanen med avsikten att dess fallosform skulle irritera Romkyrkan. Man vet inte exakt hur det gyllene fodralet försvann från Vatikanen. Följande uppgifter är hämtade ur föredraget som professor Yamato Damashii Jr från Princetown höll i Köpenhamn den 4 mars 1994. Den japansk-amerikanske professorn – vars namn betyder Japanese spirit – hänvisar till en notis ur kardinal Mazarins personliga arkiv som beslagtogs av kung Ludvig XIV (16431715), monarken som regerade i 72 år. Kardinalen informerades av sin spion ”Innocentius” i Vatikanen om att påven Alexander VII (1655-1667) förvarade fodralet på altaret i Peterskyrkan och att det i fodralet funnits några kärleksbrev till påven från exdrottning Kristina av Sverige (*1626 †1689). I breven skriver Kristina inte bara om sitt mål att omvandla Stockholm till en världsstad som skulle utstråla kultur och konkurrera med Paris, utan också om allt hon gjort för att skaffa dyra böcker och framförallt spåra upp Doldahavsrullarna. Vi återkommer senare till hennes avgörande insatser som påverkade slutet på det trettioåriga kriget.

Ludvig XIV 1643-1715 Victor Ravini

79


Kardinalen Azzolino Decio 1623-1689 Likheten mellan honom och Kristina är slående och reser en del frågor.

80

Sven Stolpe har också gått igenom Mazarins hemliga arkiv och förvånats över att den franske kardinalen av italiensk härkomst hade en så dålig informatör just i Italien. Mazarin var trots allt både en kultiverad man och en som ville Frankrike väl. Han fick kungligt stöd för att lägga sina kardinalröda silkesvantar på Doldahavsrullarna, om vilka han hade fått ny information: de fanns i Europa, och då var det värt att odla sina intriger, föra krig samt att beställa nya parfymerade vantar från Nederländerna. Man har länge trott att Kristina hade ett förhållande med påven. Detta har motbevisats av Sven Stolpe, som istället utpekar kardinalen Azzolino Decio (*1623 †1689) och således öppnar nya historiska perspektiv. Enligt Stolpe var det en andlig kärlek på de äkta kristna grunderna, i enlighet med kyrkans kanon, men han är ganska ensam om sin teori. Alla andra forskare, särskilt de italienska, accepterar Stolpes teori om Azzolino men inte de mindre trovärdiga kristna grunderna. Den charmige kardinalen spelade sin roll på uppdrag från högre ort. Den italienska teorin har fördelen att den är mindre kanonisk. De ovan nämnda breven kan vara skrivna av Kristina, men inte till påven som var gammal, utan till Azzolino, som var en intressant man i sina bästa år. Påven bevarade breven som användbara bevis för eventuell utpressning mot Azzolino eller Kristina. Bättre gömställe kunde inte tänkas än på altaret, i allas åsyn. Stolpe misstänkte att Mazarins spion var dubbelagent som från annat håll133 hade uppdraget att desinformera kardinalen eller förse honom med delvis riktiga, delvis felaktiga uppgifter. Samma information ger Federico de Luxemburgo till den portugisiska underrättelsetjänsten, som inte var så enkelspårig att den bara sökte Doldahavsrullarna i Asien. Luxemburgos uppgifter är lika otillförlitliga, anser historieforskarna från Vatikanen. Det är bevisat att han var ghibellin134. Portugiserna hade direkta kontakter med guelferna i Florens genom sekreteraren till den holländske ambassadören vid det portugisiska hovet. Holländska handlare hade blivit så rika att de trodde sig ha råd med ett eventuellt gemensamt köp, om de bara visste vem som kunde sälja den eftertraktade handskriften. Sekreteraren manipulerades via en tonårig jesuitmunk eller novis, om vilken vi inte vet någonting annat än att han såg ut som Madonna della Piòggia nel pinetto di

Doldahavsrullarna


D’Annunzio och följde ambassadören på alla hans diplomatiska resor. Målaren Melozzo da Forlì förevigade novisen som Angelo con mandòla, Ängel med mandolin, i Sacristia di San Pietro, där han en gång för påven spelat serenaden I nemici chiamarono – gl'Italiani entrati in guerra.135 Federico de Luxemburgos avsikt var således att hans missledande information från Rom skulle nå Florens via Lissabon och indirekt underminera de påvevänliga florentinernas lojalitet och därmed stärka de påvefientliga florentinerna som mutade honom. Han beredde marken för en planerad kejserlig inmarsch över Alperna. Han påstod högljutt att han inte trodde på Doldahavsrullarnas existens, men troligen gjorde han det bara för att provocera och få eventuella ledtrådar till var handskriften fanns. Helt grundlöst påstås påven ha haft ett förhållande med drottning Kristina. Hur kunde då påven lägga beslag på breven? Kristinas budbärare var en gammal småländsk betjänt, en veteran från Lützen, som hellre skulle ha törstat ihjäl än accepterat ett glas vatten ur påvens hand. De senaste forskningsrönen visar att de brev som hamnade i de påvliga händerna var falska. Azzolinos sekreterare hade tillgång till breven. Vem han var är än så länge ouppklarat. Enligt det protokoll som skrevs ned vid dennes anställning, var ”Innocentius” en albansk munk som misslyckats med att bli abbot i klostret Plastographos vid Athosberget och gått över till katolicismen. Nu arbetade han i lönndom för påven. Det var han som skrev med Kristinas handstil och utförde skickliga imitationer. Men han nöjde sig aldrig med att utföra kopior, han infogade många tillägg, vilket föranleder frågan: Varför? Det som försvårar utforskningen av Kristinas brevbestånd är inblandningen av denne Azzolinos sekreterare. Grafologerna har delade meningar angående handstilens upphov. Uppsalaforskarna har svårt att skilja mellan Kristinas autentiska brev till Azzolino och de brev som förfalskades av sekreteraren ”Innocentius” för påvens kansli. De sistnämnda framställer Kristina i ett ljus som gjorde att påvens rådgivare gnuggade sina händer. Sanningen skulle ha gjort dem besvikna och mindre generösa med lönen, det visste Azzolinos sekreterare. Gåtan är emellertid inte så lättlöst. Mer tillförlitlig verkar förvånansvärt nog Oliver Cromwells (1653-1658) informatör vara angående innehållet i det gyllene

Drottning Kristina och det gyllene fodralet i Rom.

Victor Ravini

81


Kyrkans desinformationspropaganda.

82

fodralet på altaret i Santa Chiesa. Uppsalaforskarna förmodar att Cromwells informatör var samma person som Azzolinos sekreterare. Frågan kvarstår om Azzolinos sekreterare ”Innocentius” fick bättre betalt av Cromwell än av påven. Forskningen som försöker framlägga bevis för ”Innocentius” riktiga identitet och mångfacetterade lojalitet divergerar. En teologisk granskning av Kristinas förfalskade brev avslöjar en livsåskådning som var helt främmande för Kristinas tro. Azzolinos sekreterare kunde förfalska Kristinas handstil men inte hennes tankevärld. Förfalskarens livsuppfattning träder fram mellan raderna. Teologerna vid Gurgelheimuniversitetet136 menar att bakom de förfalskade breven står någon som delade George Fox (*1624 †1691) åskådning. Varken Azzolino eller påven visste att de betalade en dubbelagent som var trippelagent. Vad hände med silkesrullarna som fick lämna plats i fodralet för drottning Kristinas förfalskade brev? Vatikanbibliotekarierna kallade silkesrullarna för Liber Mexicanus-Arabicus, Den mexikansk-arabiska handskriften, och ingen förknippade den med Parmigianinos Doldahavsrullarna, inte heller med Guldboken eller De Gyllene Silkesrullarna eller Himmelens Nyckel som alla fortsatte att söka efter i Asien. Påven inbjöd lärda araber för att

Doldahavsrullarna


tolka Liber Mexicanus-Arabicus. Det var arabiska bokstäver plus ytterligare ett okänt alfabet, men ingen arabisk text. De lärda araberna hade ingen vetskap om att någon från ett arabiskt land skulle ha seglat till den nya världen varken på den ena eller andra sidan av jordklotet. Alla arabiska mullor och muftier som inbjudits av olika påvar till Vatikanbiblioteket gav upp sina översättningsförsök. Det gällde en chiffrerad text, menade de, och de uteslöt inte en icke-arabisk hand bakom chifferskriften. När påven Sixtus V (1585-1590) kom in i biblioteket och drog på sina vita silkesvantar för att bläddra i Liber Mexicanus-Arabicus, upptäckte han att handskriften 1577 utlånats till påven Gregorius XIII (1572-1585) men aldrig lämnats tillbaka. Man började söka i Vatikanens alla hörn och vrår, och den avlidne påvens släkt och vänner förhördes. Handskriften var spårlöst borta. Hur hade Liber Mexicanus-Arabicus kunnat försvinna från Vatikanen? Var det araberna som stulit den från påven? Gregorius XIII brukade umgås med mycket skumma främlingar. Vatikanens missionärer som oupphörligen sökte i Asien efter Guldboken fick i uppdrag att även söka efter Liber Mexicanus-Arabicus. Ingen misstänkte att de båda handskrifterna var en och samma. Till Humayuns stora besvikelse förklarade Krakowski att han förgäves sökt efter Doldahavsrullarna, Himmelens Nyckel eller vad den kallades. För att trösta sin kejsare, skänkte Krakowski honom alla sina folkloresamlingar gällande Guldboken. Alla dessa anteckningar köptes av en engelsk sjökapten i början av 1800talet, såldes lite senare på dödsboauktion i London och packades därefter upp på Sir James Frazers bord. Ett sparsamt urval av Krakowskis uppgifter införlivades i The Golden Bough. Två svarta slavar trädde fram och hjälpte Krakowski att ta på sig en tung klänning vävd av guldtråd. Detta var uniformen för tjänstemän av högsta graden när de uppträdde i tronsalen. Adeln måste uppträda påpälsad, även de dagar när tama tigrar och pantrar sträckte ut sig på det våta mosaikgolvet, för det var tänkt att endast kejsaren skulle ha det behagligt. När dessa djur avlivades såldes pälsarna på auktion till hovmännen i avsikt att ruinera dem, och pengarna skänktes till de fattigaste så att ingen skulle kunna klaga. En gång sade Humayun vid frukosten att han hade haft en mardröm. Han hade drömt att han kom ihåg allt han hade läst. Victor Ravini

83


Böneutroparen ropade till kvällsbön.

Tretton år efter den blinde afghanens spådom befann sig Humayun i biblioteket i palatset i Delhi – hans favoritgömställe. Palatset var rött och vitt och hade breda fönster utan glasrutor. Fåglarna kunde fritt flyga in och ut. Storkejsaren stod på fönsterbrädet och läste en bok. I en dikt hade han sagt att han inte vill byta ut sin tankevärld mot hela världen. Böneutroparen ropade till kvällsbön: Allahu akbar, Gud är större.137 Mogulen vände sig mot moskén. En fågel flög f��rbi och boken höll på att falla ur hans hand. Stormogulen tappade balansen och föll ut genom fönstret. Humayun hade fortfarande boken i sin hand. Han var fyrtioåtta år gammal. Huvudet vilade på boken. Blommorna doftade underbart i solnedgången. En föga ärorik död, menar en del historiker, medan andra däremot tycker att detta var den mest ärorika döden för en krigförare. Halvmånen visade sig på himlen.138 Hovmännen debatterade sägnen om Guldbokens förbannelse. Misstankar väcktes om att Humayun skulle ha upptäckt denna förbannade bok i sitt bibliotek och därför tappat balansen och ramlat över balustraden. I Asien hade man ingen kännedom om att Doldahavsrullarna redan hade hittats i Mexiko. Kejsaren skulle ha dött med Guldboken i handen. Bibliotekarierna misstänktes för att ha störtat kejsaren och stulit boken. Bok- och kulturhatarpartiet vid hovet arresterade alla bibliotekarier, manliga och kvinnliga – som egentligen var Humayuns änkor – och ville bränna det kejserliga biblioteket.

Humayuns kärlek var i bibliotek. Hans bibliotek blev mausoleum.

84

Doldahavsrullarna


Då trädde in i den kaotiska tronsalen en delegation på hundratals kvinnor fram som representanter för den avlidne kejsarens harem och sade: ”Javisst våra herrar, bort med böckerna. Men vore det inte klokare att omvandla dem till guld istället för att omvandla dem till aska? Vi kan sälja böckerna och skaffa tillbaka de pengar som kejsaren har slösat bort.” Politikerna blev förvånade över att kvinnorna inte var så dumma som de hölls för att vara. Haremet lovade sortera och packa ner böckerna, och bibliotekarierna fick order om att prissätta böckerna. Tillbaka från galgen med dem, alltså. Bibliotekarierna, manliga som kvinnliga, fick fortsätta sin arrest i biblioteket. Gladast av dem alla för att ha hamnat i bokarrest var Amsterdamus Krakowski. Han bokstaverade inkonsekvent; ibland Book arrest och ibland Bucharrest. Tretton år gammal efterträdde sonen fadern som härskare. Han tog namnet Akbar, Den större. Varje gång muslimerna började sina andakter, fem gånger dagligen, uttalade de kejsarens namn strax efter Allahs. Bättre propaganda kan man knappast tänka sig. Tronarvingens mor och äldre systrar puffade på honom i omklädningsrummet och lärde honom hur han måste uppträda och bära maktsymbolerna, samt lade orden i hans mun. I tronsalen föll de ner på knä och kysste golvet framför hans fötter. Hovmän föll på knä och fick höra vilka förskräckliga meningar dessa kvinnor uttalade. Akbar svarade bara ”Så skall ske!” och gjorde tecken med sin spira. Bödlarna fattade tag i en eller annan hovman från olika partier och släpade ut dem. Andra skickades i krig. De formella manliga förmyndarna i släkten spelades ut mot varandra. De tävlade i att visa sin lojalitet genom att erövra nya länder och bekosta dessa krig ur egen ficka. När de belägrade muslimska städer kom de religiösa ledarna ut med Koranen symboliskt på huvudet och bad om nåd. Akbars krigförare var också religiösa ledare men de beordrade att fienden skulle tillintetgöras. Annars skulle de ha dömts till döden. Djingis khan hade infört oskrivna lagar som gällde även under Stalin: när en general förlorade slaget avrättades han. Romarna, som var mera demokratiska och decimerade, avrättade var tionde soldat. Räderna lyckades och som belöning för erövringarna skickades Akbars förmyndare på vallfärd till Mekka. Vägarna var farliga och ingen av dem återkom. Deras rikedomar delades ut till de Victor Ravini

85


fattiga som ett tecken på att den unge kejsaren beklagade deras bortgång. Akbar konsoliderade sin egen makt och det mongoliska väldet över Indien, och blev känd över hela världen som Stormogulen Akbar.139 Hans namn har fått en central plats i historieskrivningen och i alla uppslagsverk. Däremot har historien aldrig registrerat ett enda namn bland änkorna från Humayuns harem som stod bakom Akbars framgångar. Själva har de producerat litteratur, konst och musik. De har skapat en indisk renässans, och ändå har deras namn aldrig bevarats åt eftervärlden. Men alla deras namn är skrivna på himlens valv, där varje stjärnnamn vittnar om Humayuns kloka hustrur. Historiker menar att det mongoliska riket i Indien före Akbar inte var mer än en idé eller en dröm. Akbar omvandlade drömmen till verklighet. Han satt så trygg på sin härskartron att han lät europeiska missionärer predika fritt på torgen utanför moskéerna och lät hinduer tillträda de högsta ämbetena i administrationen. Därmed ville han minska den islamitiska adelns inflytande på staten. Radjputaner i armén fick samma grader, löner och förmåner som muslimerna. Alla hans läkare var judar, liksom hans överstekock. Under dennes överinseende var det framförallt turkar och kineser som lagade mat åt kejsaren. Akbar litade varken på sina mongoler eller på något annat folk som kunde hysa några politiska ambitioner. Läkarna besökte honom varje morgon och fick en handfull mynt, men bara om han kände sig frisk. Därefter var de lediga för att läsa eller gå på torget – ibland även med livvakter – där de fick öva sig på de sjuka utan att ta några läkararvoden. De skulle inte ha möjlighet att skaffa sig någon ekonomisk trygghet utanför palatset. En gång frågade kejsaren sin överstekock vad denne gjorde under sabbaten. Kocken svarade: ”När fredag kväll kommer, har jag schabbes i mitt hus. Då tar jag på mig min kipa och tänder ljus. Sen har jag det skönt och lätt. Och äter en kosher fläskkotlett.”140 Annars var Akbar en enkel person som levde i enlighet med kejsar Marcus Aurelius (161-180 e Kr) stoiska aforismer. Under de varma somrarna avskydde han att klä på sig dyra silkeskläder utan tog bara på sig enkla, luftiga plagg av svalkande linne och gick barfota på golvet som bestod av förgyllt silver. Han tittade snett på sin visir som inte hade godkänt att ett riktigt guld86

Doldahavsrullarna


golv fick byggas. På huvudet, inne i turbanen, bar kejsaren en ispåse. Den första posten som hämtade is från Himalayaberget till Delhipalatset organiserade han med hjälp av häststafett. Den klarade sträckan på över hundra mil minst lika effektivt som den schweiziska posten från Mont Blanc till Genève. I Akbars testamente står det: ”En religion som inte skyddas av staten visar ofta större energi och större vitalitet än den som är skyddad.”141 Han hängav sig åt en omtänksam och integrativ religionspolitik.142 De radjputanska furstarna som frivilligt underkastade sig honom, fick bevara sin religion och fick sina länder tillbaka i form av förläningar (djaghire). Som maktsymboler fick de i present en stor tamburin som slavarna slog på när furstarna gick genom stadsporten, ett paraply av bambu, samt rätten att rida elefant. Deras tronarvingar fick rätten att hålla elefanten i svansen. Kejsarens härolder basunerade ut internationella överenskommelser som garanterade religionsfrihet för ickemuslimska officerare och för prinsessorna som blev invalda i hans harem. Han avskaffade de radjputanska furstarnas skyldighet att skicka sina döttrar till nyårsmarknaden, en skyldighet från afghanhövdingen Shere khans tid. På nyårsmarknaden köptes de vackraste flickorna till kejsarens harem på auktion. Den nya lagen tillät furstarna att frivilligt skänka sina döttrar till kejsaren som garanti för lojalitet. Grannländernas kungar kallade Akbar för Tigern och skänkte också de sina döttrar för att undvika krig. En dag skulle han skipa rättvisa mellan en muslimsk kamelförare och en hinduisk elefantförare. Den ene väckte åtal. Akbar lyssnade och fällde dom: ”Du har rätt”. Den andre kom med motanklagelser. Mogulen gav även honom rätt. Visiren viskade i mogulens högra öra: ”Båda kan inte ha rätt”. Den vise mogulen instämde eftertänksamt: ”Du har också rätt”. Detta kom i eftervärldens logikböcker att kallas för Akbars syllogism. A är inte

Akbar (1556-1605) med sonen Salim, den blivande Jahangir. Etsning av Rembrandt Harmenszoon van Rijn (1606-1669).

Victor Ravini

87


lika med B. Men C är lika med både A och B.143 För portugiserna vid hovet var detta en falsk syllogism, medan kineserna inte ens kunde följa resonemanget på grund av att det kinesiska språket saknar abstrakta begrepp. De kinesiska tecknen gjorde inte saken lättare: ordet alla nedtecknas genom att upprepa tecknet för man två gånger. Tecknet för kvinna upprepat två gånger betyder gräl eller krig. I Kina fanns det polygami, men detta nedtecknades genom att upprepa tecknet för mun. Barn nedtecknades med samma tecken för mun, i stor format, ibland associerad med tecknet för huvudvärk. Enkla ord som bigami, vänsterprassel eller harem var svåra ord för de språk som talades omkring Himalaya.144 Därför använde mogulerna vid hovet det persiska språket, tillsammans med låneord från grekiska och latin som var bättre utrustade för att definiera olika former av raffinemang.145 Akbar var insatt i Averroës teori om den dubbla sanningen och med utslaget i processen mellan den muslimske kamelföraren och den hinduiske elefantföraren illustrerade han sin teori om den tredubbla sanningen. Samtidigt illustrerade han därmed sin teori om tolerans i ett pluralistiskt samhälle där alla har rätt. När hans ministrar kom med olika logiska invändningar svarade han att han tvivlade på logikens logik, och drog fram motsättningarna mellan dessa logiska invändningar. ”Finns det någon logik någonstans i någonting?” frågade kejsaren och när en hovman svarade att det var logiskt att Akbar hade makten, ogillades svaret. Då började Akbar spekulera över logiken i att halshugga sina smickrare. I mongolens ögon fanns det inte någon absolut sanning heller. Tärningen hade sex sidor, nyckelaxet fyra, och alla var sanna men den som man för tillfälle såg var mer sann än de andra. Alltså var sanningen en sannolikhetsfråga eller kanske en fråga om flera delvisa sanningar, där en av dess delar framhävdes på bekostnad av de andra. Akbar ljög aldrig, han tallade olika sanningar. Kejsaren läppjade på sitt kaffe och anmärkte att inte ens Jesus kunde svara när Pilatus frågade denne: ”Vad är sanning?” (Joh. 18:38). En mulla erinrade sig att sanningen bara fanns hos Gud, men han tystades eftersom han inte visste vilken möjlighet vi hade att i det fördolda verifiera om denne var en sann gud. Det var också en sannolikhetsfråga, och det var bara verkligheten som kunde verifiera Guds sannolikhet, försökte andra hovmän. ”Det finns 88

Doldahavsrullarna


ingenting som är falskare än verkligheten”, genmälde kejsaren146, och somliga ansåg att Koranen var den allra högsta och absoluta sanningen. Akbar instämde och gav dem i uppdrag att visa prov på detta fina påstående genom att fritt få missionera bland ickemuslimerna norr om Mongoliet. När han fick beröm för sin klokhet, ryckte Akbar på axlarna och svarade: ”den vise har ingen visshet”. Med ett halvt leende i ena mungipan, som dröjde kvar i hans ansikte, avslutade han schackpartiet. Varje dag efter frukost spelade han simultanschack med alla sina ministrar och ottomanska generaler som satt på kuddar med korslagda ben medan han själv drack kaffe. Han satte dem alla i mattställning. Sedan gick han och spelade simultanschack med sitt harem. Alla hans hustrur satt på kuddar eller ottomaner med korslagda ben. Akbar gick runt flera varv så att alla hustrur fick lukta på hans kortklippta och parfymerade skägg medan han rökte vattenpipa. Vid lunchtid gick han till tronsalen för att ge nya direktiv: vilka länder som ytterligare skulle erövras, vilka kungar och maharadjor som skulle avrättas och vilka som skulle benådas. De som benådades fick lov att bygga höga pyramider eller torn av skallar intill Akbars favoritmeditationsställe. En eftermiddag somnade Akbar på sin gyllene säng och drömde. I drömmen var han en tiggare. Sedan vaknade han och sade att han kanske inte var Akbar som drömde att han var tiggare. Han kanske var en tiggare som drömde att han var kejsare. Detta uttalande skakade omvärlden. Han samlade alla sina lärda män och ställde frågan: ”Vem är lyckligast, kejsaren som sover och drömmer att han är tiggare, eller tiggaren som sover och drömmer att han är kejsare?” Han ställde frågan till sitt lärda harem och fick ett helt annat svar. Följaktligen skrevs Alf Lailah oua Lailah om.147 Tusen och en natt dokumenterar bland annat mycket träffande förhållandet mellan män och kvinnor i den islamiska kulturen. I boken framkommer indirekt hur det bakom de visa beslut, som de manliga karaktärerna tar, står en eller flera kvinnor. När männen inte följer kvinnornas råd, går det alltid illa. På ett ställe berättar en kvinna för sin älskare vad hon känner för honom. Hennes monolog på tre sidor är den finaste lyrik, finare än allt som skrevs av Byron (*1788 †1824), Leopardi (*1798 †1837), Vigny (*1797 †1863) eller Ferdinand Freiligrath (*1810 †1876) – roVictor Ravini

89


mantikern som skrev Hurra, Germania! och sökte Marx vänskap efter det att han läst dennes Zur Kritik der Politischen Ökonomie. Älskaren avbryter henne med orden att han känner likadant och kastar sig över henne. Detta är nästan det enda beslut som männen i Tusen och en natt kan ta utan att ta hänsyn till kvinnorna. Uppfattningen om ”livet som en dröm” infördes i Europa och kulminerade på den spanska teatern 1631 med Calderón de la Barcas (*1600 †1681) pjäs La vida es sueño, Livet är en dröm. Den mongolsk-indisk-spanska uppfattningen fick snart en kristen, ja, apokalyptisk färg. I sin europeiska tappning omvandlades den till ”livet som en mardröm”, generaliserades av en del maktutövare och överfördes med hjälp av missionärer och örlogsfartyg från Europa till omvärlden.148 Kolonialismen öppnade kulturbroar med både rekyl- och bumerangeffekt, åt båda håll.149 Akbar var en av historiens största härskargestalter.150 Efter fyrahundra år omtalas den legendariske Akbar fortfarande av fattigt folk i Indien för sin visdom och tolerans gentemot alla de folkslag, religioner och länder han enade under sin spira.151 Storkejsaren samlade alla konstnärer från när och fjärran omkring sig och berikade sitt land med konstverk och bibliotek snarare än med kanoner. Stormogulen Akbars hovmän hade svårt att förstå varför kejsaren gav en så stor andel av statsbudgeten till kultur. Akbars visir och vän, författaren Abu l-Fazl, svarade: ”Om kejsaren berövar våra fiender alla deras kanoner, då skaffar de sig större kanoner. Om han berövar våra fiender alla deras högutbildade, då kan de inte skaffa sig en annan generation av lärda män, och inte heller lärda hustrur. Utan kultur och kunskap kommer alla våra fiender att gå under. Med det ena ögat ser kejsaren till att kulturen i vårt rike förstärks och med det andra ögat ser han till att kulturen hos våra fiender försvagas. Det farligaste som kan hända en nation, är att dess kultur försvagas. För att en nation skall överleva måste man otvivelaktigt nära dess kultur. När kulturen blomstrar blomstrar också nationen. Om man stryper kulturen kan nationen inte längre andas.” 90

Doldahavsrullarna


Akbar brukade säga om sin stamfader Djingis khan att denne hade den starkaste armén, men att hans stat aldrig fungerade som den skulle, eftersom han underskattade kulturens roll i en stat. Stormogulen menade att Djingis khan gjorde fel när han rövade bort slavar. Akbar hade lärt sig av sin far Humayun att det var bättre att röva bort böcker, och hade gjort sitt rike till en stormakt genom att satsa mer på kulturen än på armén. Innan hans här tågade in i ett land, lockade han först dess intellektuella till sitt rike. Den bästa barometern för att känna på en nations puls och själ var enligt Akbar dess författare. Han tyckte att folkets våndor och förhoppningar koncentrerades i deras skrifter.152 Han förlitade sig aldrig på adel, stormän, officerare eller företagare, utan på vanligt folk som var beroende av hans löner, som förresten var högre än vad konkurrerande maktkandidater kunde erbjuda. ”Ingen kan ta min makt när jag har alla högutbildade på min sida”, skrattade Akbar förnöjd och klappade på en tam svart panter. Han sade att när missnöjet i ett grannland nådde kulmen var det dags att snärja in det i fredsavtal och anfalla det. Storkejsaren kallade sig andlig sökare. Därför skickade han en budbärare till hamnstaden Goa och bad portugiserna komma med några missionärer till hans hov för att kejsaren närmare skulle kunna lära känna den kristna religionen. Både stormogulen och jesuiterna hade baktanken att söka utröna motpartens politiska potential och utöva politiskt inflytande. År 1575 byggde Akbar i Fatehpur-Sikri ett speciellt palats, som hette ibadat-khana, Sökandets Hus153, dit han gick för att träffa representanter för alla religioner: från olika muslimska riktningar, jesuiter, parser, jainer, hinduer av alla inriktningar, sikher, panditer, yogier, buddister och även från andra trosriktningar utan namn. Han debatterade religiösa frågor och många lärda män och kvinnor från olika religioner betraktade honom som sin religiösa ledare. Likt en påve över alla religiösa ledarna uppsöktes Akbar av de främsta teologerna från grannländerna för att få skiljedomar i spörsmål som inte besvarades i de heliga texterna – som till exempel samtida politiska frågor. Kejsaren ledde debatterna om länder, kulturer och traditioner så att han lyckades inhämta uppgifter som Victor Ravini

91


Johannes Gensfleisch – kallad Gutenberg 1394-1468.

Tolle lege!

92

var viktigare för honom än för dem som lämnade dem. Så fick han snart veta vilka intressanta böcker som hade inkommit till de europeiska biblioteken. Vatikanen hade bjudit in lärda muslimer för att dechiffrera en märklig bok som av beskrivningen att döma kunde ha varit Guldboken. Senare erfor han att den försvunnit från Vatikanen. Återigen aktualiserades sökandet efter Guldboken. De engelska sjökaptenerna i Delhi fick höra och rapporterade till London att The Golden Book enligt jesuiterna inte längre fanns i Rom. När Francis Bacon (*1561 †1626) fick höra om boken vid hovet blev han omedelbart intresserad, ljög för drottning Elisabet I att han sedan länge hade kännedom om The Golden Book och påpekade att det låg i den brittiska kronans intresse att få tag på den före andra kungar, vilket var sant. Akbar byggde ett annat palats som hette farmacon psychis, Själens Apotek, där oräkneliga anställda översatte och mångfaldigade böcker.154 Framförallt de gamla sanskrittexterna Mahabharata, Ramayana, Rig-Veda. Dessa skickades till rikets många skolor och bibliotek. Hur mångfaldigades böcker på den tiden? Jo, på samma sätt som i det gamla Grekland för två tusen år sedan: i varje sal läste man högt ur en bok medan hundratals skrivare satt på golvet med korslagda ben och skrev efter diktamen. Det var billigare än på Gutenbergs155 tid. Förresten var Gutenbergs uppfinning156 meningslös, med tanke på den utbredda analfabetismen i Europa. Luther löste detta genom att ge incitament för de första obligatoriska och avgiftsfria grundskolorna.157 Och detta är kanske hans största merit, förutom att han brukade predika: der Kämpfer Christi kann ruhigen Gewissens töten (Kristus kämpe kan med gott samvete döda). Han betygade att ”En kristens första plikt är att döda så många turkar som möjligt”.158 Sartre frågade psykoanalytikern Jacques Lacan (*1901 †1981) hur denna utsaga passar för en gudsman. Lacan svarade: là il y a encore beaucoup à faire (där återstår fortfarande mycket att göra). Kardinalen Paul Poupard som var med på samma möte tog ett champagneglas, talade bredvid munnen och sa att le psycho missuppfattade frågan och berättade högt hur påven Pius XII (1939-1958) inför flera kardinaler hade sagt att Luther var aktuell för all evighet. Själv tyckte Paul Poupard att Vatikanen borde resa

Doldahavsrullarna


en staty av Luther framför Peterskyrkan, eftersom Luther vände folken tillbaka till religionen i en tid när renässansen tog avstånd från den.159 Nadia Boulanger (*1887 †1979) applåderade en av sina pianoelever och anmärkte att Luther avskaffade helgon- och Mariakulten, ”det enda som vi har att identifiera oss med” – neg hon inför kardinalen – ”och satte sig själv över änglarna”. J P Sartre (*1905 †1980) resonerade vid samma möte vid gryningen: ”Om någon har Dracula att tacka för allt, är det i så fall Gud”. Vad han syftade på förklaras i not 158. Filosofen citerade historikern Jules Michelet (*1798 †1874) som skrev att Luthers kamp hade oskadliggjort det Heliga romerska riket av tyska nationen160 och splittrat Tyskland för all framtid i katoliker och protestanter.161 Därtill undrade han varifrån protestantismen kom, när tyskarna inte var kända för att ha protesterat en enda gång mot någon Behörde eller Vorschrift (myndighet, föreskrift). Akbar lade stor vikt vid att hålla sig underrättad om maktskiftet mellan katolicism och reformation i Europa, mellan påven och olika furstar; på så sätt lyckades han mota ut portugiserna med engelsmännens hjälp. Den högsta uppskattningen hyste mongolen för Henrik VIII, som blev den anglikanska kyrkans överhuvud, och för Gustav Vasa (1523-1560), som över en natt fråntog kyrkan alla dess rikedomar men tröstade prästerna genom att ge dem fullmakt över församlingsmedlemmarna. Akbar ville lära sig hur kungen lyckades försvenska danskarna så smidigt att han slapp historiens dom. Akbars bildning stod på bred humanistisk grund, bredare än alla religioner. Stormogulen fattade beslut utan varken Koranen eller någon annan lagbok i hand. Han utgick från situationen och löste denna så som det föreföll honom vara mest humant eller mest naturligt. Hur än han bestämde, stred detta mot en eller annan religiös text, men vid behov kunde han hitta lämpliga citat från böcker som han citerade ur minnet och även utfärda lagar som styrkte beslutet i efterhand. Akbar dömde den enskilde individen i enlighet med vederbörandes religiösa lagar – som till exempel – muslimerna enligt Koranen, hinduerna enligt hinduisk tradition. Alla gudar och trosutövningar i det mångkulturella Indien betraktades av folket som lika sanna, av fritänkarna som lika falska men av makten som lika praktiska. Gudarna från alla religioner, både

Henrik VIII 1509-1547

Gustav Vasa 1523-1560

Victor Ravini

93


Maktkonstellationen och den instabila politiken i 1500-talets Europa schematiserade under en stabil arkitektonisk modell. En önskedröm om den gamla romerska rikets balans, eller en propagandistisk affisch. Den tyske kejsaren högst upp i mitten.Tysklands dominans står som garanti för stabilitet. *) I den mångkulturella gamla världen var Attila nära att få en anställning som general i Rom. Hans vän Aëtius härstammade från den förlorade provinsen Dakien. Aëtius och Attlia, omväxlande allierade och fiender, sammansmältes i Nibelungenlied till den kloke Ätzel.

94

monoteistiska och polyteistiska, garanterade Akbar bredast tänkbara politiska plattform, och alla gudar var mycket effektiva. Denna religionspolitik var inte ny, och det är troligt att Akbars kultiverade mostrar visste hur armén plundrade de erövrade länderna i det gamla Romarriket, inte bara på allt som var begärligt utan även på lokala gudar och idoler. Gudomlighetsstatyer och heliga stenar utplånades inte utan transporterades till Rom med största vördnad och placerades under högtidliga ceremonier i den romerska panteonen, bredvid Roms skyddshelgedomar. De erövrade folken visste då att deras gudar hade flyttat till Rom. Alltså, dit med skatterna! I den romerska hären fanns legioner från alla folksslag och inför varje slag offrade respektive officerare och präster till sina egna gudar. Soldaterna kände sig trygga när de såg hur deras kolleger blidkade skräckinjagande, okända krigsgudar som kunde samarbeta i det fördolda med de kända krigsgudarna. Wodan i samspel med Mars och andra krigsgudar kunde hjälpa även romerska soldater från Spanien eller Afrika. Vid de katalauniska fälten år 451 hade romaren Aëtius*) och hunnernas kung Attila olika germanska stammar på var sin sida. Militärpropagandan övertygade germanerna att Wodan skulle belöna de tappraste av dem, förutsatt att de samarbetade bra med sina allierade. Wodan hjälpte germaner slå germaner, för Roms räkning. Litorius var den siste romare och kristne som 437 offrade åt de hedniska gudarna, vid sidan av biskoparna och till dessas stora förskräckelse. Hans namn härleds av verbet lito (att få tecken på att gudarna tar emot offret). Litorius ledde sina soldater till seger, men de hittade honom under en hög av främmande lik. Han var sårad. Biskoparna ville inte förlåta honom och ge sista smörjelsen. Litorius förbannade dem och önskade dem till både Hades, Inferno och evig glömska. Idéhistorien hävdar att detta kan ses som ett tecken på att katolicismen redan år 437 hade visat sitt inflexibla ansikte och sin rättmätiga plats i den metafysiska geografin.

Doldahavsrullarna


Quo vadis Homine?

Akbars förhållande till islam var kyligt. Han var rentav neutral till religioner överhuvudtaget. Detta var typiskt för mongolkejsarna: måttligt intresserade av allt som finns, som till exempel krig, jakt, vin, mat, lyx, sex och skatter. Historiker menar att Akbars skattesystem var det klokaste som historien känner162, klokare än det skattesystem som turkarna använde för att ta över det bysantinska riket, där de välkomnades av både rika och fattiga som gärna ville byta herre. Akbars skattepolitik hade ett moraliskt syfte: den straffade de lata och belönade de flitiga. Före honom hade staten tagit hälften av skörden i skatt. Efter Akbars skattereform fastställde skatteindrivaren bondens skatt innan han sått. Bonden måste betala i pengar en tredjedel av den överskådliga skörden, oavsett om han skördade mer eller mindre. Bonden tvingades bli handlare. Den enda möjliga skatteplanering var flit och initiativ. Även under missväxtåren kunde bonden betala skatten, eftersom han sålde sina produkter dyrare. Naturkatastroferna var inte längre hotfulla för makten. Det var inte längre statens skyldighet att fördela maten, och folkets missnöje riktades mot spekulanterna. Statens intäkter och byggnationsprogram påverkades inte längre av naturkatastrofer, vilket gjorde att folket uppfattade makten som storslagen. Den stabila skattepolitiken gav staten stabilitet. Akbar sade till sina ministrar att ”när en stat ändrar på lagar och skattebestämmelser år efter år, visar den tecken på instabilitet och blir ett lätt byte för militär eller ekonomisk invasion”. När han fick rapporter från Europa, kallade han dess ledare för krisförvaltare som inte kunde se längre än till kvällen. I mongolens ögon var hans samtida europeiska politiker oförmögna att dana framtiden. Han ansåg att det kunde gå snett för Europa. Religiösa ledare från grannländerna frågade Akbar vilka förbättringar de skulle införa, och han svarade: ”En instabil lagstiftning stimulerar ingen utveckling, den bara bromsar en nedåtgående process. Det är ingen tröst att andra länder har lika instabila system. Det är istället ett tecken på instabila tider i världen och på att man kan vänta sig en oväntad förändring. Det är bättre att ta kontroll över krissituationen och inleda stabiliserande förändringar inifrån och uppifrån, än att passivt vänta på förändringar utifrån eller underifrån.” Victor Ravini

95


Då han så ärligt gav dem goda råd kunde de aldrig ana att han därmed förorsakade missnöje och folkresningar i grannländerna, först genom sin föredömliga politik och sedan genom att hjälpa de fattiga med pengar som han visste hamnade direkt i de rikas händer. Den puckelryggige hovnarren gjorde en kullerbytta och avbröt Akbar med ett av sina typiska hugskott: ”Politiken är politikernas försök att tillsammans med folket lösa de problem som folket aldrig skulle ha haft om politikerna inte funnits.” I sitt testamente lätt Akbar skriva att ”en stat är amoralisk om den inte förmår att årligen lätta skattetrycket, främst för de fattiga”. På vissa håll i Indien var Akbars bestämmelser i bruk även under den engelska kolonialtiden långt in på 1900-talet, och den nuvarande regeringen brottas med böndernas våldsamma motstånd mot den europeiska skattemodellen. Pragmatiker som de var försökte engelsmännen aldrig förbättra Akbars lagar. De ville bara förbättra det traditionella jordbruket, och kom med andra grödor som bättre stämde överens med Londonbörsens outgrundliga ekvationer. Den nya teknologin lämpade sig bäst för att förstöra markerna och dess bevattningssystem så att de aldrig kunde återhämta sig och göra slut på den kroniska indiska hungersnöd som före kolonialtiden varit okänd. Den mångtusenåriga indiska kulturen grundad på sunt förnuft fick ett slag under bältet, det politiska syftet var uppnått, och Europas överlägsenhet skrevs in i historien. På samma sätt var den romerska senatens bestämmelser i bruk långt efter Romarrikets undergång, fram tills dess att moderniseringen inleddes. Napoleon I beordrade att man enbart skulle förtydliga latinets kortfattade formuleringar. Juristerna översatte Roms lagar så att det romerska rättstänkandet omkullkastades. För Akbar var såväl krigföring som kultur uteslutande statens angelägenhet. Alla kulturarbetare var statligt anställda och behövde inte ödsla tid och energi på sin försörjning. ”Pengar stimulerar kreativiteten, medan ekonomiska bekymmer kan kväva den”, sade Akbar. Hans idéer var inte nya, i alla fall inte för det gamla Europa. En förklaring till mysteriet med kulturblomstringen under renässansen är att konstnärernas uppdragsgivare var kyrkan och de italienska furstarna vilka, hur giriga de än var, aldrig tänkte sig att beskatta konstnärer.163 När Leonardo da 96

Doldahavsrullarna


Vinci (*1452 †1519), Benvenuto Cellini eller okända konstnärer var missnöjda med lönen från påven eller kyrkorna, valde de att arbeta för de italienska furstarna, för den franske kungen eller den tyske kejsaren och deras furstar. Makthavarna tävlade om vem som var mäktigast och mest generös mot konstnärerna.164 Humayun ansåg att en nations främsta rikedom bestod i dess kultur och han mätte den i antal högutbildade och i antal böcker. Han befriade böckerna från skatt och blev därmed epokgörande. Hans skattebestämmelse bevaras i Indien än idag och har utvidgats till andra konstgrenar, till och med till filmindustrin. Indien producerar idag ett större antal filmer än USA och Europa tillsammans och har ovedersägligen ett betydligt större antal biobesökare. Man kan inte säga att de indiska filmerna bara är smörja och sämre än de amerikanska, för sämre än dessa har aldrig någon sett. Den engelska kolonialmakten influerades av mogulernas idéer och England är idag det enda land i Europa, åtföljt av Irland och Färöarna, som inte lägger skatt på böcker. Både civiliserade länder och länder som Ryssland och Turkiet bromsar bokproduktion och kulturtörst genom skatter som dessutom räknas på redan beskattade priser. Mervärdesskatt på böcker är en av civilisationens paradoxer. Akbars finansminister tänkte i ekonomiska termer och tyckte att konstens effektivitet kunde mätas med ekonomiska mått. Poesin skulle betalas efter antal verser, målningarna skulle mätas med alnmått. År 1807 bekostade Hegel själv tryckningen av Phänomenologie des Geistes i 1500 ex. Endast hans studenter köpte den. 1831 hittades i dödsboet över tusen osålda. Visiren Abu l-Fazl preciserade att det enligt Akbars förmenande inte gick att jämföra en poets produktivitet med en bagares, och att man måste skilja på konstmålare och vanliga målare. Det var nonsens att beskatta kulturen när det var kejsaren, det vill säga staten, som betalade den.165 Vidare förtydligade Abu l-Fazl kejsarens kulturpolitik: ”Man dödar konsten om det av den krävs att den ska vara vinstinriktad; då är den inte längre konst. Man skapar konst för konstens skull och inte för pengarnas. Böcker, konst och konstnärer förlänar glans åt staten. Den som stödjer kulturen stödjer nationen. Den som underminerar kulturen underminerar nationen.” Victor Ravini

97


98

Doldahavsrullarna

Liberae sunt nostrae cogitationes.

Stormogulen menade att ”den sanna gränsdragningen för en nation är dess konstverk och litteratur”. De stora konstnärerna är för all framtid en nations bergstoppar och gränsskydd. Polen upphörde att existera som stat mellan 1795-1916, och det var en författare, Henryk Sienkiewicz, som definerade sin nations gränser genom att inhämta Nobelpriset 1905. De stormakter som hade utplånat Polen läste polackens böcker. De kunde förneka Polens existens bland nationerna men inte den polska litteraturen. Ryssarna tog Königsberg – nuvarande Kaliningrad – och förvaltade på sitt sätt dess produktionsmedel och arbetskraft, men de kunde inte beröva Tyskland Immanuel Kant (*1724 †1804) och inte ens plundra ett kommatecken ur hans verk. Den blygsamme filosofen som aldrig lämnat Königsberg erövrade världen för all evighet. Sovjetarméns tanks hade ingen chans att krossa tänkarens tankar. De var kanske kantiga men rostfria. Gränser kan förflyttas, stater kan försvinna, ett helt folk kan massakreras och dess böcker brännas. De brända böckerna tillhör fortfarande de författare och massakrerade nationer som åstadkommit dem. Böcker kan fjättras med kedjor, men deras innehåll är fritt. Man kan inte fjättra ord och idéer. Stridsvagnar och befästningar förstörs, men konsten överlever alla imperier. Romarna skövlade livskraftiga städer som Karthago och Jerusalem166, men de kunde inte förstöra de gamla judiska böckerna. Istället översatte de Bibeln till latin – Vulgata – och gick över till det besegrade folkets religion. Karthago ägde inga böcker och kunde därför aldrig återuppstå. Den minsta boksamlingen under antiken var Bibeln, men den har trots det haft det största inflytandet på civilisationen. Enligt Churchill är världshistorien en rad kommentarer till Bibeln. Sir James Frazer sade att judarna hade föregått honom och handplockat det bästa från tre kontinenters försvunna högkulturer där de var gratisarbetare. De hade smält samman olika influenser i en enhetlig livsåskådning som än idag är universellt gångbar och har större livskraft än källorna. Ovanför Frazers skrivbord stod först Bibeln, därefter på samma bokhylla världslitteraturens främsta böcker. Man vet inte om han arrangerade sina böcker kronologiskt eller alfabetiskt. Sina egna verk placerade Sir James Frazer på den allra översta hyllan. Där hade betjänten som svårast att damma av.


Det besegrade Grekland intog sin vilde besegrare. Graecia capta ferum victorem cepit.

Samtliga romerska provinser gick över till latinet som därefter utvecklades till nutidens romanska språk. Undantag utgjorde bara Grekland och Israel, där det redan fanns böcker. Romarna erövrade Grekland och Israel, men de döda grekiska och judiska författarna erövrade Romarriket. ”Det är bättre att erövra världen med böcker än med ”, fortsatte Akbar och sträckte den tomma kaffekoppen till en eunuck som fyllde på. Hovnarren knuffade på en hovman som hade somnat. ”Om vi har böcker och underkuvar ett folk utan böcker kallas det att vi civiliserar dem”, vågade hovnarren avbryta sin arbetsgivare och kejsaren nickade instämmande. Det var säkrare att försvara nationens identitet med böcker. Ingen armé kan besegra böcker. Små böcker segrar över stora kanoner. Böcker är oslagbara vapen. ”Kloka politiker rustar upp nationen med böcker minst lika mycket som med vapen”, avslutade Akbar och smekte förnöjd de färgglada vinjetterna i Machiavellis (*1469 †1527) bok Il Principe (1513) i arabisk översättning. Han hade fått boken i födelsedagspresent av hustrurna från den italienska haremsavdelningen. Storkejsaren ville inte att Il Principe skulle dupliceras och ingen annan vid hovet fick låna boken. Machiavellis bok fanns alltid tillhands på rökbordet undangömd under Bibeln samt Koranen, vilken måste ligga överst. Han använde Machiavelli som facit och motiverade sedan sina beslut med citat från någon av de religiösa böckerna. Akbar trodde aldrig på Koranens magiska kraft, som andra härskare gjorde. Å andra sidan hävdade han att alla böcker hade en magisk kraft. Egyptens sultan, mamelucken av sibirisk-tjerkessisk härkomst,167 Al-Ashraf Tumanbay II (1516-1517), hade fyrtio Koranböcker i storformat med omslagssidor i massivt guld med ädelstenar. Inom islamvärlden är universalismen såpass enhetlig att nationalismen är nonsens. Muslimerna ligger med sin tideräkning sexhundra år efter den kristna, men de är på väg att lära sig nationalismen av européerna. Pergamentsidorna var handskrivna med olika färger och med oräkneliga fina bilder och vinjetter. Allahs namn var skrivet överallt med gyllene bokstäver och diamantpulver. Amsterdamus Krakowski bekräftade att de var de vackraste och mest läsvänliga böcker som fanns på jorden. Dessa klenoder, inköpta från olika länder, dyrkades som talis-

Al-Ashraf Tumanbay II 1516-1517

Victor Ravini

99


Voltaire 1694-1778

100

maner. De bevarades inlåsta i fyrtio lådor av skulpterat sandelträ, tapetserade på insidan med sidentyg. De bars upp av fyrtio slavar under eskort av åttio beväpnade soldater. I avvaktan på slaget vid Mardj Dabik mot den turkiske sultanen Selim I den grymme (1512-1520) den 24 augusti 1516, barrikaderade sig den egyptiske sultanen med sina fyrtio Koranböcker runt sig. Talismanböckerna skulle ha skyddat honom mot fienden mera effektivt än förskansningarna. Den egyptiske generalen Kansu al-Gauri stupade i kriget och sultanens fyrtio klenoder trampades ner av hästar och soldater. Året därpå, den 22 januari, intog turkarna Kairo och den 13 april avrättade de sultanen Al-Ashraf Tumanbay II. De söndertrasade Koranböckerna räddades och lastades på en båt. Båten förliste på väg till Istanbul.168 Till en början rapporterade portugisiska jesuiter för påven att de som lockbete hade använt Machiavellis bok, och stormogulen blev förtjust över att läsa om statens rätt att vara orättvis. Jesuiterna hade nästan omvänt Akbar till kristendomen och försökte avtala tid med honom för att låta sig döpas. Engelsmännen rapporterade att han var på väg att stifta en ny religion. Akbar var mer intresserad av det som enade religioner än det som skilde människor åt. Han pusslade ihop det bästa av alla religioner och sållade bort det värsta, och 1582 instiftade han en ny religion som kallades din-i-ilahi, den gudomliga lagen. Det ansågs vara den klokaste och mest humana religion som någonsin existerat, men så fick den heller inga anhängare. Engelsmännen använde för Akbars religion kodnamnet ”båten med en enda passagerare”. Påven misstänkte Akbar för eklekticism och även för ekumenism. Voltaire jämställde Akbars religion med andra stora religioner: C'était la confusion totale, qui est la marque des vraies religions. (Det rådde total förvirring, vilket är kännetecknande för de sanna religionerna). En framstående ulema, rättskaffens man, uttalade en fatwa över Akbar som misstänktes för att ha övergett den rätta tron. Varje muslim var skyldig att verkställa dödsdomen. Det stora upproret i Bengalen blåste upp, men Akbar agerade raskt. Den sedesstränge uleman och hela dennes släkt på den manliga sidan utplånades. Hans Doldahavsrullarna


namn raderades ut för eftervärlden. Hans hus brändes ner och de kvinnliga släktingarna auktionerades ut. Upprorsmännen skrämdes av Akbars beslutsamhet och fruktade krigshärens inmarsch. De mördade sina anstiftare för att få sin kejsare på bättre humör. Akbar fäste stor vikt vid den kristna förlåtelsen. De flesta dödsdömda fick hans förlåtelse som en formell ingrediens i avrättningsproceduren. En kristen präst döpte dem genom att stänka heligt vatten över dem och mumla en välsignelse. Sedan avrättades de på det sätt de själva hade valt och begravdes med ett kors. En annan ulema frågade försiktigt varför kejsaren lät döpa alla dödsdömda. Stormogulen hade obehag av att avrätta muslimer. Höll inte den rättslärde med kejsaren om att en ghiaur, kristen, hellre skall dö än en rättrogen? Andra stormoguler försökte förbättra dödsstatistiken genom att tvinga dödsdömda att konvertera till hinduismen eller andra religioner. Den spanska inkvisitionen hade en helt annan inställning: först tvingades judarna konvertera till kristendomen, sedan torterades de för att bevisa om de verkligen trodde på Jesus, och slutligen brändes de levande i stora gropar som de själva grävt. Hitler saknade fantasi.

Influerad av buddismen och kristendomen, debatterade Akbar Koranens och Bibelns förbud mot snidade bilder (Exodus 20:4). Luthers översättning kein Bildnis, beläte, är ytterligare en av Victor Ravini

101


dennes förvanskningar. Den engelska bibelöversättningen från 1611 preciserar any graven image, snidad bild, och likadant säger Louis Tregond image taillée. Varken Koranen eller Bibeln nämnde någonting om statyer gjutna i metall. Då befallde Akbar sina guldsmeder att gjuta Allahstatyer i guld i naturlig storlek. Som ett tecken på kejserlig tolerans lät han också gjuta guldstatyer av Gud i naturlig storlek. För att precisera sin uppfattning om Allahs och Guds identiteter, befallde den kloke mogulen att samma matriser skulle användas för båda religionernas gudar. De rättrogna från dessa religioner fick inte förväxla gudarna, och så tvinnades Allahs mustascher nedåt och Guds mustascher uppåt.169 Akbar visste att Muhammed fått erfara Allahs namn av kristna från Syrien som redan under urkristendomen kallade Bibelns gud för Alaha. Lärda muslimer kritiserade Akbar för både dessa statyer och för att han lät boken Babur-nama illustreras med oräkneliga naturtrogna djur- och människobilder. Med Koranen i handen protesterade de lärda; när en konstnär avbildade dödliga varelser, usurperade han Guds privilegium att skapa besjälade varelser. Akbars svar tystade teologerna: ”Själva det faktum att konstnären kan avbilda dödliga varelser men inte ge dem liv, gör människan medveten om Guds allmakt.” Efter Akbars död utbröt ett ”heligt krig” mellan kristna och muslimer, lustigt nog kallat mustaschkriget170, som pågick under hela Jahangirs regeringstid (1605-1627). Till skillnad från andra delar av världen, dolde sig i Indien bakom religiösa konflikter eller gräns- och tullkonflikter ännu djupare etiska motsättningar. När olika parter betraktade varandra som omoraliska, hade alla sin egen välgrundade ståndpunkt angående människosyn och etik. En lång och komplicerad vävnad av olika etiska ståndpunkter har i Indien befrämjats med maktspråk. På andra håll i världen, även i modernare tid, var etiken bortkopplad i liknande konflikter. På grund av inbördeskriget i Indien byggdes nästan ingenting under denna tid. Akbar fick ett oansenligt mausoleum som inte kan jämföras med det präktiga, överdådiga mausoleum han byggde ut för Humayun av den ursprungliga biblioteksbyggnaden. En gång ifrågasattes Jahangirs beslut av en ulema som pekade med fingret i Koranen. Då kröp en annan skriftlärd uppför trap102

Doldahavsrullarna


porna till den kejserliga tronen, kysste stormogulens toffel och visade med yviga gester att hans höghet hade rätt, eftersom kejsarens Koran befann sig några meter högre än ulemans bok där nere i tronsalen. Jahangir svarade att han själv inte hade rätt. Den skriftlärde instämde. Det var rätt att stormogulen inte hade rätt. Men storkejsaren replikerade att det var inte rätt att han inte hade rätt. Då vände den skriftlärde sig om och frågade uleman om han hängde med. Detta blev för eftervärlden Jahangirs syllogism, där A är lika med B, och B inte är lika med A. Mogulen Aurangzeb Almagir I (1658-1707), själv kallad världserövraren, skapade en annan syllogism, där A är lika med A, och A inte är lika med A. De efterträdande mongolerna specialiserade sig på syllogismen A är lika med A, alltså är A lika med A. Till exempel: ”Makten har makten, alltså har makten makten.” Detta kom i eftervärldens logikböcker att kallas för maktmonologens syllogism. Fredsförhandlare från andra religioner föreslog att statyerna skulle byta namn; de skulle heta Muhammed och Jesus. Den sistnämndes mustascher skulle tvinnas i kors. De rättrogna i båda religionerna var oförsonliga i sina trosuppfattningar, såsom det anstår en rättrogen, oavsett vad man tror på. Den religiösa intoleransen höll på att urarta i chauvinism och nationalistisk intolerans. Stormogulen Shah Jahan (1628-1658) menade att ”en överdriven nationalism skadar nationen och underminerar makten”. Av den anledningen tolererade han ingen intolerans. Historien lär oss att alla de regeringar, även de starka men intoleranta, som propagerat chauvinism, nationalism och hat mellan samhällets olika klasser, skikt eller grupperingar har fått ett snabbt och totalt sammanbrott. Regeringar som däremot varit svaga men toleranta, har framhärdat länge. Mogulkejsar Shah Jahan löste den religiösa konflikten: båda statyerna fick sina guldmustascher rakade. Dagligen tog kejsaren på sig nysydda kläder. När han klädde av sig, ikläddes gudarna dessa kläder som var fuktiga av kejserlig svett. Han satte sin turban på en av statyerna och några livvakter satte en törnekrona på den andra. Då blev det fred igen, den ”heliga freden”, och de rätttrogna dammade av och putsade dagligen sina statyer med samma noggrannhet som man putsar en ny bil eller en TVskärm. Muslimska alkemister kom på en kemisk lösning, eller en

Salus populi suprema lex.

Victor Ravini

103


Buch der Bücher Geist und Welt

Rabbi Juda Löw ben Bezalels 1520-1609

104

giftig växtsaft, som de smorde sin staty med för att hålla mygg och flugor borta. Detta gav dem ett oerhört övertag över de kristna statyvårdarna. Det katolska spionaget förblev fruktlöst och efter några generationer dog hovets alkemist av en explosion. Därmed förlorade muslimerna denna värdefulla kunskap. Trots portugisernas intriger behöll Shah Jahan den engelske kaptenen Hawkins vid sitt hov. Han hade redan 1601 överlämnat ett brev från den blivande konung Jakob I (1603-1625)171 åt Akbar. Hawkins efterträddes 1615 av Thomas Row som för att motarbeta portugiserna fick en rad handelsprivilegier i provinsen Gudjarat. För att motarbeta den engelska expansionen, uppmuntrade stormogulerna i stället holländarna med handelsprivilegier. För att motarbeta holländarnas expansion, fick också ryssarna handelsprivilegier. Mongolerna hade ingen flotta och var därför tvungna att anlita européer för att vallfärda till Mekka och Medina. Stormogulerna ansåg att de engelska sjökaptenerna var mer tillförlitliga för att man skulle bli av med sina närmaste hovmän. En av Akbars samtida, kejsar Rudolf II (1576-1612), var intresserad av alkemi, i synnerhet av guld, och det var han som 1577 vid sitt besök i Rom lånade den arabisk-mexikanska handskriften från påven Gregorius XIII. Gregorius XIII är den som reformerade tideräkningen och kalendern och felaktigt tillskrivs canto gregoriano. Alla alkemister trodde inte på magi. Alkemin var bara ett bra sätt att få anslag för vetenskaplig forskning. Rudolf lovade att hans skickliga språklärda judar i Prag kunde översätta handskriften som han själv kallade för das Buch der Bücher. Textens hemlighet utmanade rabbi Juda Löw ben Bezalels (1520-1609) kunnighet till den grad att han under drygt en timme lade sitt arbete åt sidan. Det sägs att rabbi Löw levde i 104 år eller mer, kanske 401 år, och skapade en människa av lera, kallad Golem172 – ett slags robot173. Det enda som återstår av hans uppfinning är den generösa tanken att befria människan från de svåraste arbetena. Rabbi Löw granskade handskriften vid det lilla fönstret i sitt mörka rum där vakterna – som kom med den – knappast kunde hålla sina hillebarder lodrätt. Den gamle mannen misstänkte att denna Liber mexicanus-arabicus var samma handskrift som De Gyllene Silkesrullarna och Doldahavsrullarna. Tyvärr kunde rabbi Löw inte ägna mer tid åt dechiffreringen, han

Doldahavsrullarna


måste bli klar med sin Golem. Rudolf II fick tillbaka handskriften och fortsatte fråga alla lärda som uppsökte honom. Men textens hemlighet trotsade alla språklärdas färdighet i hela det habsburgska riket, i hela Europa, i hela världen. Vem chiffrerade handskriften, när, var och varför? Hur hamnade fodralet till sjöss? Transporterades det på något skepp som sedan kantrade någonstans, eller sjösattes det rentav, som de flesta forskare föredrar att tro, på grund av sin perfekta täthet? Var sjösattes det? I Indiska oceanen eller i Stilla havet? Hur kunde guldfodralet flyta över halva jordklotet från Asien till Mexiko? Så småningom konsoliderade Rudolf II sin makt, ändrade sin attityd mot Vatikanen och glömde att lämna tillbaka das Buch der Bücher. Efter Rudolf II:s död intresserade sig ingen i Prag för Doldahavsrullarna.

Ingen i Asien hade kännedom om att De Gyllene Silkesrullarna hade hittats i Mexiko och att de nu fanns i Prag. Mogulkejsarna fortsatte att leta efter dem. År 1631 samlade Shah Jahan ett råd bestående av arkitekter från hela Indien, Persien, Centralasien, Fjärran Östern och Fjärran Västern för att planera världens vackraste tempel. Alla hade hört talas om De Gyllene Silkesrullarna, men ingen visste var de fanns. Shah Jahan utsåg Ustad Isa, en turk eller perser av grekisk börd, till att utforma kejsarens sista kärleksgåva till sin älskade Arjumand Banu Begum, som han kallade för Mutamaz-i-Mahal. Hon dog i barnsäng efter att ha varit kejsarens enda hustru i nitton år och fött lika många barn. Under hennes livstid hördes i alla fall ingenting om kejsarens kärleksaffärer som efter hennes död skandaliserade riket. Han hade lätt att bli förälskad i nya harem. Tjugo tusen man arbetade varje dag i tjugotvå år. För att slippa bygga tusentals kojor åt dem sov alla stenhuggare bredvid sin sten och alla murare på byggnadsställningen. Kejsaren tog hand om deras fruar och barn och gav dem alla en plats vid vävstolen. Shah Jahan kunde konsten att skaffa arbete åt alla, och brukade säga att det var en statschefs främsta skyldighet att driva staten som ett framgångsrikt företag där det finns gott om arbete och där det behövs all slags arbetskraft. Han tyckte att faraonernas syfte Victor Ravini

105


med byggandet av pyramiderna framför allt var att ge sysselsättning åt folket, för att undvika arbetslöshet och politisk kollaps. Marxistiska forskare har å ena sidan fördömt Shah Jahans syn på arbetskraften vid uppförandet av Taj Mahal och försvarat de döda indiska arbetarnas rättigheter. Å andra sidan har de tillämpat och förfinat hans metod. Andra forskare anser att Taj Mahal och även pyramiderna inte har kunnat byggas enbart med tvångsarbete. Arbetarna kände förmodligen att de utförde ett verk vars samhälleliga eller religiösa nödvändighet stod över den enkla glorifieringen av en död härskares person. Arbetarna och konstnärerna trodde på sitt verks heliga innebörd.174 För de troende var arbetet en andlig handling, en reningsprocess som uteslöt behovet av all form av materiell ersättning utöver ett minimum för att överleva på det mest spartanska sätt. Parallellen till Stalins och hans gelikars byggprojekt sträcker sig utöver arbetspolitiken och dess ideologiska motivering. Arkitekterna som ritade universitetet Lomonosov och dess nio mindre kopior i Moskva, Warszawa och Bukarest – Prag, Budapest och Sofia tackade nej – inspirerades snarare av Taj Mahals allmänna utseende än av det amerikanska arkitekturvansinnet. Minst av alla blev Bukarestvarianten, eftersom merparten av byggmaterialet stals; tjuvarna dömdes som sabotörer, men folket hyllade dem som partisaner. Amatörer och experter anser att H R Nevills kommentar the Taj Mahal is within more measurable distance of perfection than

106

Doldahavsrullarna


any other work of man175 är välgrundad. Franska uppslagsverk ignorerar Taj Mahal, och förtiger dessutom hur klostren Cluny, Jumièges och andra franska kloster och katedraler förstördes. I början av 1800-talet sålde den franska regeringen dessa konstverk på auktion som byggmaterial. Byggentreprenörer sprängde katedraler med svartkrut och stenen krossades till grus för gatubeläggning. Frankrike förstörde självt fler av sina konstskatter än vad de tyska kanonerna förmådde. Kenneth Clark bedömde i en av sina BBC-föreläsningar på våren 1969 Taj Mahals oöverträffade perfektion som too feminine. Arkitekten borde känna sig smickrad, för det var meningen. Det är världens finaste kärleksbevis till en kvinna. Hon fick aldrig se gåvan som hon fick av sin man, världens vackraste palats för hennes sista vila. Skulle det ha sett ut som Escorial eller som Buckingham Palace eller Versailles, som domkyrkan i Köln, som Pentagon eller som det tomma palatset i Bukarest, the world's second largest and most arrogant building after the Pentagon176? De flesta européer kan acceptera att Taj Mahal i perfektion överträffar allt som någonsin skapats av människan, men de tvivlar på att arkitekten var en icke-europé.177 Franska konstkritiker uttalar sig kryptiskt om Taj Mahal. Fransmännen är cartesianer och det råder inget tvivel om deras logik när de kan debattera en bok i oändlighet och säga att den är så vacker att den är ful, eller att den är så ful att den är vacker, och som argument dra in allt som inte har med boken att göra. ”Det finns i dag bara ett sätt att älska Paris, och det är att avsky staden som den är,” står det på väggen ovanför borgmästarens skrivbord. Man har ofta generaliserat sentensen även utanför Frankrike i ultranationalistiska syften. En natt hade Shah Jahan drömt att han, när Taj Mahal var färdigbyggt, skulle finna en eftertraktad handskrift, och han hoppades att denna skulle vara De Gyllene Silkesrullarna. Full av förhoppningar planerade han ett annat mausoleum åt sig själv. Men det blev inte mer än en ofullbordad dröm. Han samlade också ett råd bestående av författare från hela världen för att planera världens vackraste bok, som skulle överträffa Guldboken och alla andra böcker. Författarna kände sig förlägna och ingen vågade säga att detta var det dummaste de hade hört. Vem kunde skriva världens vackraste bok på beställning? Författarna riktade sina

Folkets palats i Bukarest – detalj. Kristallkronan i foajén är lika stor som Napoleons triumfbåge i Paris. Bunkern under jorden är två-tre gånger större än vad som syns ovanför marken. Den femåriga byggplanen fullbordades på fyra år.

Victor Ravini

107


blickar mot den äldste av dem. Han var så gammal att han fick ha hjälp för att gå. Denne kammade med reumatiska fingrar sitt långa vita skägg och svarade: ”Det är enklare att bygga ett stort hus än att skriva en liten bok. Det är lättare att bygga ett vackert palats än att skriva en bra bok. Världens vackraste palats byggs när kejsaren så befaller. En bok skrivs ner när Gud så behagar. Det är kejsaren som väljer byggmästaren. Det är Gud som väljer författaren. Palatset byggs med sten från stenbrottet. Boken skrivs med blod från hjärtat. När byggmästaren påbörjar bygget, förfogar han över hundratals och tusentals arbetare. När författaren börjar skriva, är han eller hon ensam och har hundratals och tusentals inlästa böcker bakom sig. Byggmästaren tittar hela tiden på skissen; skissen är begränsad. Författaren tittar hela tiden på livet; livet är obegränsat. Palatset står emot alla monsunstormar och stridselefanter. Boken förstörs av minsta regn eller av en liten mus. Och ändå kan en liten bok ha större sprängkraft än sultanens förråd av svartkrut.” Stormogulens söner märkte hur förvånade livvakterna blev över att storkejsaren Shah Jahan så lätt låtit sig besegras med ord. Då bröt sönerna tystnaden och befallde gardet: ”Ta fast den oduglige och släng honom i skattkammaren!” Kvinnotjusaren avsattes. Med hjälp av några av sina systrar lyckades sonen Aurangzeb Alamgir I mörda ett trettiotal av sina halvbröder och låta fadern tillbringa sina sista fem år fängslad i skattkammaren. Mellan springorna i skattkammarens gyllene galler kunde han på avstånd beskåda hur hans folk byggde det vita mausoleet Taj Mahal för Mutamaz-i-Mahal. Haremsabstinensen undergrävde hans hälsa. För att fördriva tiden i sitt fängelse inventerade kejsaren alla sina skatter. Skattkammaren var som en labyrint där man kunde gå vilse bland lådor och säckar med guldmynt, alabastervaser fyllda med diamanter, stora kinesiska porslinvaser med olika ädelstenar, lådor med konstverk i emaljerat guld, böcker bundna i guldpärmar och övertäckta av ädelstenar. På väggarna hängde paradvapen, hyllor med dyra vattenpipor och lampor med magiska krafter vars formler han glömt. Han ville gärna byta alla sina skatter mot en handikappad tiggares kläder och plats på torget. Den fångne kejsaren rotade runt bland alla sina rikedomar dag efter dag, natt efter natt, och så en dag hittade han Codex Argen108

Doldahavsrullarna


teus. De vakter som spionerade på fången berättade detta för Aurangzeb, och handskriften konfiskerades omedelbart. Fångens hälsa försämrades då han fick höra av sin före detta visir att den regerande sonen hade bränt rullarna. Men detta var inte sant. Aurangzeb Amlagir I skickade handskriften till klostret Lhassa i Nepal, för att få den dechiffrerad. I hundra år arbetade nepalmunkarna förgäves med dechiffreringen och därefter försvann silkesrullarna ur klostret. De dök upp som en gåva till kejsarinnan Katarina II (1762-1796) från en okänd rysk äventyrare. Det förmodas att den sjal som Gustav III (1771-1792) såg vid kejsarinnans hals i Sankt Petersburg 1783 var De Silverne Silkesrullarna. Han försökte se silverbokstäverna på närmare håll, vilket missuppfattades av den nyckfulla kejsarinnan. Följaktligen avfärdade hon kungens aggressiva planer mot Danmark. Av en judisk-arabisk författare fick Aurangzem Ablagir I höra att De Gyllene Silkesrullarna nu fanns i Prag. Omedelbart skickade stormogulen sina ambassadörer till Prag för att köpa Guldboken. Efter flera år kom ambassadörerna tillbaka till Indien och rapporterade att kejsaren Leopold I (1658-1705) i Prag gärna ville sälja handskriften för han behövde pengar för ett nytt palats, men rullarna hade tyvärr försvunnit. Mogulerna byggde som titaner och finputsade som guldsmeder. Oavsett vad bakdantarna säger är Taj Mahal den skönaste juvelen i Humayuns konsttradition. Mogulerna var toleranta. Det mongoliska riket förstörde aldrig den gamla kulturen i Indien. Mongolerna rörde inte de gamla indiska templen, utan konkurrerade med dem. De massakrerade inte indierna så som européer massakrerade indianerna i Amerika. Mogulerna missionerade aldrig. De prackade inte sin livsåskådning på andra folk, tvingade ingen att lämna sin tro och avskärma sig från sin släkt och vänkrets. Oavsett hur brutal eller smidig den kristna metoden var, kallas denna kulturella våldtäkt med ett fint ord – inkulturalisering. Över huvud taget byggde mongolerna även under Djingis khans tid vackra palats, tempel och kultplatser i Centralasien – Samarkand med omnejd. Stormogulerna byggde en ny värld och en ny kultur i Indien utan att förstöra någonting av det gamla. De hade en livsbejakande syn på människan. De kunde med raffinerad konst njuta av livet. Alla de Victor Ravini

109


oräkneliga palats och ovärderliga konstskatter som de lämnade till eftervärlden vittnar om deras livsglädje. Konstvetare beundrar alla dessa konstverk och man kan tänka sig vilken arbetsglädje det innebar att uppföra dessa vackra och meningsfulla verk. Historieforskarna citerar vittnesmål som berättar att det var slavarbete under storpiskan. Livets mening under mogulriket var att leva ett gott liv – åtminstone för en del av befolkningen. Mogulerna kände sig väl till mods och ville att alla andra också skulle känna så. Ett otal människor gavs arbete av världens klokaste arbetsgivare. Mogulerna ordnade också arbete för de kommande generationerna i form av underhållsarbete. Stormogulernas idéer strömmade ut över hela Asien. I Kina, under kejsar Ch'ien-lung (1735-1796), ägde poeternas uppror rum. Det började med ett brev som en okänd poet skrev till kejsaren. Kejsar Ch'ien-lung ville förstärka Kinas ställning gentemot både européer och ryssar. Hans politik krävde omfattande besparingar. En del av statens utgifter ströks bort och statliga bördor överräcktes till folket. Kineserna måste arbeta hårdare, få sämre hushållsekonomi och mindre skydd från staten. Utan hänsyn till Konfucius (*551 †479 f Kr) princip som postulerade att ”det är lättare att styra en upplyst nation”, fruktade makten folkets upplysning. Kulturen trycktes ner genom minskad budget, överlappande kontrollformer och påtvingad arbetslöshet bland kulturarbetare som spelades ut mot varandra. För att dämpa rekylen från den folkfientliga politiken, försökte hovet annektera kulturen. Konsten skulle inte längre representera folkets intressen utan maktens. Den engelske ambassadören som var expert på att visa upp samma enigmatiska Levant carmina curas. leende som kineserna, varnade ironiskt kejsar Ch'ien-lung: ”När Makten och Konsten är i harmoni, då blomstrar nationen”. Ambassadören underskattade inte missnöjet bland de intellektuella, och hans rapporter till London var mera realistiska än rapporterna som de kinesiska militärerna skickade till sin kejsare. Soldaterna uppsökte den okände poeten. Hans koja var byggd av bambustavar täckta med skrift. Han hade skrivit all sin poesi på 110

Doldahavsrullarna


bamburör. Förbipasserande brukade söka skydd mot regnet under takrännan eller kissa och läsa under tiden. Poeten själv brukade ligga på sin vassmatta och läsa sina dikter från väggarna eller i taket om och om igen för sig själv. Soldaterna ryckte fullskrivna bambustavar från byggnationen och började slå poeten tills han låg medvetslös på vassmattan. Sedan satte de eld på bambukojan och såg hur den brann ner över den avsvimmade poeten. Lyckligtvis hade den kejserliga hemliga polisen sedan länge fått anonyma brev och avskrifter med den mördade poetens samlade verk. Långt innan kejsaren brände brevet hade en avskrift av det hamnat i hovets hemliga arkiv. En rysk grevinna vars man arresterades av bolsjevikerna 1917 hamnade i Peking där hon gifte sig med fastighetsskötaren vid engelska ambassaden och köpte brevet som ambassadören länge försökt få tag på till ett vettigt pris. Hon skänkte brevet till British Museum. Greven rymde ur fängelset, gick över de frysta Volga, Dnjepr, och frågade i Bukarest efter sin fru och nyfödda dotter. Den femåriga flickan i Peking gick ombord på en båt med en skylt vid halsen: My name is Nadja. Destination Constan]a. När Sovjet invaderade Rumänien 1944, flydde Nadja med en lastbil med tyska soldater och träffade sin mamma i London. Hon betraktades där som spion, och återkom till Bukarest, där man kallade henne för Mata Hari. En del ord i poetens brev är bortklippta med en dålig sax, man vet inte när, varför och inte heller av vem: ”Varken Konsten eller Makten kan fortbestå utan den andres understöd. Båda är sammanbundna genom sitt syfte, att stå i riketst jänst. Maktens illvilja mot böcker och utbildning avslöjar hatet och rädslan inför sanning och kunskap. Konsten är bräcklig och ekonomiskt ofördelaktig. De som skapar konst är få och sårbara. Konsten behöver understöd från Makten. Konsten förlänar i gengäld Makten glans och politisk legitimitet och Nationen dess historiska identitet. Ett folk utan Böcker och Konst är bara en befolkning. Folkresningarna visar, att en nations kulturtörst är minst lika farlig som dess hunger efter bröd. Civilisationen kan fortleva utan kött, men inte utan böcker. Folk som berövats sin kultur har hänvisats till slaveri och rusgivande medel. En enda bok har räddat ett helt folk, judarna, från slaveri och tillintetgörelse. Cæsar, som själv

Den okände poeten

Victor Ravini

111


skrev böcker, brände Egyptens bibliotek för att lägga landet under sig. Ingen hade mera makt än Attila eller Djingis khan, men deras namn är en trist åminnelse, eftersom de aldrig lät sig omsvärmas av konstnärer. Alexander den store, Karl den store och Akbar den store var stora därför att det i deras statsstrategi ingick att prioritera kulturen. De anses vara större än andra härskare som kanske har lagt större imperier under sin spira.” Vidare stod i bambubrevet: ”När staten ser till att kulturarbetarna är nöjda och i harmoni med dem som producerar materiella gods, med hela folket, har Makten den största garantin för politisk stabilitet. Det ligger i statschefens intresse att splittra politiska partier, men inte de intellektuella och konstnärerna. De intellektuella, och särskilt konstnärerna, är inget politiskt parti, utan det översta skiktet av alla politiska orienteringar. Om makten omhuldar de intellektuella från ett fientligt parti, drar dessa intellektuella hela partiet med sig och omvandlar det från ett fientligt till ett vänligt parti. En klok politik kröns med Konstens gloria och goda rykte. Genom att förstärka kulturen, förstärker staten de humanistiska värden som konsten odlar. Detta visar Maktens humanistiska budskap som således förstärker sin egen politiska plattform.” Repressalierna blev signalen för det så kallade poeternas uppror, rättare sagt: poesiläsarnas uppror. Upprorsfolket var analfabeter men de var många och de tyckte mycket om poesin som de läskunniga eller de blinda reciterade för dem. Folkresningen fick inget resultat förutom att oräkneliga kineser avrättades – de flesta lärlingar tillhörande medelklassen. Kejsar Ch'ien-lung avsattes av sonen Chia Ch'ing (1796-1820) som lugnade folket genom att resa ett gravmonument utanför palatset åt den okände poeten. Idén fick fotfäste i England och där restes efter första världskriget gravmonumentet över den okände soldaten. Det var då lågkonjunktur i Kina och kejsarens finansminister föreslog drastiska besparingar, först och främst nedskärningar av kulturbudgeten. Under lågkonjunkturen lämnade underrättelsetjänsten oroande rapporter om den otrygga situationen i grannländerna. Samtidigt reste handlarna i grannländerna med större trygghet än förut. Hovmännen föreslog kejsaren att halvera budgeten för inrikesspionaget – hovet översvämmades av falska uppgifter 112

Doldahavsrullarna


från avundsjuka grannar – och femdubbla det för utrikesspionage. I tidigare krig hade det visat sig effektivt att skrämma bort vederparten med tusentals pappersdrakar som nattetid svävade över fiendens trupper och förde ett skräckinjagande oväsen så att ingen i lägret kunde sova. För att ha råd att bygga ytterligare pappersdrakar föreslog krigsministern att slopa kulturstödet. Generalerna ville bli placerade vid stora ambassader i länderna varifrån missionärer och handlare kom eller i grannländerna dit kineserna hade flytt. Men kejsarens harem, som höll på med att ge ut Konfucius aforismer för kejserligt bruk, ogillade militärerna och kvittrade att det redan fanns en naturlig utvandring på grund av krisen, och att man inte kunde räkna med de missnöjda generalernas lojalitet. Varje form av utvandring räckte för att undergräva landet, två skilda utvandringar var lika med två katastrofer. Ett haremsombud kröp fram med små steg och sträckte åt kejsar Chia Ch'ing ut en silkesduk innehållande citat från Konfucius: ”Att strypa kulturen för att spara pengar är detsamma som att strypa klockan för att spara tid.” Kejsarens rådgivande harem smekte den kejserliga pannan med ytterligare ett Konfuciuscitat: ”En regering som inte stödjer kulturen tappar sitt förtroende. Om folket saknar förtroende för de styrande kan staten icke bestå.” Tronföljaren, sonen Tao Kuang (1820-1850) som var missnöjd över att läsarna och framförallt analfabeterna – 99% av befolkningen – bara grät när de stod framför de inristade dikterna, rev diktarmonumentet och omvandlade det till grus som spreds i trädgårdens alléer. Det knastrade så muntert under de kejserliga sandalerna, att det nästan lät som en poesi med trokéer och rim. Man skall erinra sig att Alexander den store var elev till Aristoteles och att Akbar hade Amsterdamus Krakowski som lärare. Alexander den store omsatte Aristoteles filosofi i politisk handling och verifierade den därmed. Alexandre le Grand était l’élève d’Aristote, et on soupçonne qu’il a été empoisonné par un émissaire de son maître déçu de son élève qui avait mal compris la leçon sur la tyrannie. (Alexander var elev till Aristoteles och förmodligen blev han förgiftad av mästarens emissarie, besviken över att hans elev hade missförstått lektionen om tyranni.)178

Alexander den store 336-323 f Kr

Victor Ravini

113


Aristoteles

114

I de gamla grekiska städerna accepterades greker från andra städer som metoiker, bosatta främlingar. De fick aldrig medborgerliga rättigheter, inte ens om de var födda där och hade bott i samma hus i flera generationer. Aristoteles härstammade från Stagira och var medborgare där. Han var verksam i Aten, där han var metoiker, han fick alltså aldrig några medborgerliga rättigheter som till exempel rösträtt, gratis utdelning av spannmål, rätten att skaffa hus, att bli arbetsgivare eller egen företagare.179 Den första översättningen av Bibeln och Koranen till kinesiska lär ha gjorts vid Humayuns bibliotek av Amsterdamus Krakowski, men det finns inga texter bevarade. Hovkrönikörer berättar att Krakowski hade blivit gammal och blind. Därför måste en av bibliotekarierna läsa texterna högt för honom, varefter Krakowski dikterade sina översättningar för andra bibliotekarier. I ett ofta citerat brev som Krakowski tidigare hade skickat från Yemen till humanisten Johann Reuchlin180 framgår det att han läste kinesiska vid medicinhögskolan i Montpellier och var förtrogen med två tusen kinesiska tecken passivt, samt ett tusen i aktivt ordförråd, vilket inte räcker för de aktuella heliga böckerna. I sina samtal med konfucianer kommunicerade han skriftligt över en kopp te eftersom hans uttal enligt egen utsago skulle ha orsakat ömsesidig huvudvärk. Han kunde följaktligen inte diktera eventuella översättningar till kinesiska och det finns inga belägg som bekräftar humayunisternas teorier. Troligen hade någon annan översatt dem till kinesiska och använt sig av Krakowskis namn för att lättare kunna marknadsföra översättningarna. Reuchlin mottog brevet i Istanbul, i kvarteret Fanar beläget i storstadens utkant, dit grekerna fördrivits efter Konstantinopels fall 1453. För tillfället förkovrade han sig där i gammalgrekiskt uttal181, och besökte bibliotek där han hoppades komma över Doldahavsrullarna. Redan första dagen han kom in i staden blev han rånad av några italienska munkar som påstod sig vara påvens sändebud. De hade erbjudit sig att hjälpa några rika greker att fly till Italien. Grekerna ville inte låta sig luras på pengar och munkarna kunde, om de var munkar, inte komma hem med tomma händer. Istanbul kommer från det grekiska Exis-tin-polis, vilket betyder jag går ut på stan. För turkarna lät det som Is-tan-boli och de trodde att detta var det rätta namnet på den stad de intog.182 Doldahavsrullarna


Konstantinopels fall 1453. Politiska vindar gör att flaggorna fladdrar åt olika håll.

Krakowski och Reuchlin brukade föra sin korrespondens på hebreiska, ett språk som Reuchlin införde i studierna vid tyska universitet135, varvid han kom i konflikt med dominikanermunkarna från München, Köln och skaffade sig ovänner överallt.184 Dominikanernas reaktion var att planera bokbål på alla böcker med judiska bokstäver framför den berömda Kölnerdomen som sedan ett par hundra år stod i ofullbordat skick. Förvirring utbröt, för man visste inte hur Lehrbuch der hebräischen Sprache skulle klassas: som en tysk eller judisk bok. Detta var varken den första eller den sista kristallnatten i Tyskland. Även i Lutherstadt Wittenberg fördrevs judarna år 1304 och 1440. Det är emellertid inte vår sak att här skriva om alla tyska städer som med jämna mellanrum landsförvisat judar. Reuchlins positiva insatser fick mothugg, och det rådde en situation som urartade i våldsamheter mot judarna av nästan samma omfattning som vanligt. Luthers oklara ställningstagande i konflikten mellan Reuchlin och tyska universitet kan avskrivas, eftersom han var för ung vid tillfället och inte hade fullbordat sina studier. Med åren hade Luther klargjort sin attityd i judefrågan: ”Antingen konverterar judarna till kristendom, eller också måste de räkna med utvisning.” Denna Luthers lösning framhöll han ständigt och den blev huvudinnehållet i hans sista predikan om den geldgierigen Juden, penninggirige juden, den 15 februari 1546 i Lutherstadt Eisleben. 1543 skriver Luther i sin bok Von den Juden und ihren Lügen, Om judar och deras lögner: Judarna är unsere blutdürstigen Feinde. Victor Ravini

115


Das beweisen ihre Gebete und Flüche und die vielen Geschichten darüber, wie sie Kinder gemartert und allerlei Laster ausgeübt haben... (våra blodtörstiga fiender. Detta bevisas av deras böner och förbannelser och många historier om hur de har marterat barn och utövat alla slags laster...). Sie rauben uns unser Geld und Gut durch Wucher... Alles, was sie haben, haben sie uns gestohlen. (De rånar oss på våra pengar och gods genom ocker... Allt de har, har de stulit från oss.) I Mein Kampf menade Hitler samma sak: Was er, der Jude, hat, ist alles gestohlen (allt vad juden har är stulet). Vidare skriver Luther: Die Juden möchten die Christen alle totschlagen und vernichten, damit sie die Herrschaft über die ganze Welt kriegen. (Judarna önskar mörda och krossa alla kristna, för att få herravälde över hela världen). Hitler förkunnade samma sak: Mit fiebernder Gier sehen seine (des Judentums) hellsten Köpfe den Traum der Weltherrschaft schon wieder in faßbare Nähe rücken. (Med febrigt begär ser judendomens klokaste huvuden drömmen om världsherraväldet redan komma inom räckhåll.) Gegen diese durstigen Bluthunde (Mot dessa törstiga blodhundar, enligt Luther) och Völkertyrannen (folktyranner, enligt Hitler) förordade Führern korståg: So glaube ich heute im Sinne des allmächtigen Schöpfers zu handeln: Indem ich mich des Juden erwehre, kämpfe ich für das Werk des Herrn. (Så tror jag mig idag handla enligt den allsmäktige Skaparens vilja. I det att jag värjer mig för judar, kämpar jag för Herrens verk.) Hitler och Luther talade i samma ordalag, framställde sig själva som gudsmän, och det var inget fel på deras övertalningsförmåga. Parallellen mellan Luthers och Hitlers fantasier när det gäller imaginära fiender bland etniska minoriteter, utsatta människor eller oliktänkande, samt engagemanget i att förkunna massmord är slående. Man kan fråga sig om Tyskland hade kunnat producera en Hitler om inte denne likasinnade gudsman först hade funnits. Båda Alle gute Dinge sind drei! uppträdde lika hysteriskt och blev lika 116

Doldahavsrullarna


omdömeslöst beundrade på hemmaplan och utomlands. Båda hade förtjänat att få en central plats på bänken bland förbrytarna vid Nürnbergprocessen. Luther185, Hitler186, Lenin187 är tre historiska bödlar i korsets, svastikans och stjärnans namn. Dessa tre symboler togs från himlen och besudlades för trons, irrationalitetens och absurditetens skull. Det enda som historien har att anföra till deras försvar är att de överträffades av Stalin188. De som postumt beundrar dessa fyra titaner i terrorism vittnar om att det virus som kom ut ur deras sjuka hjärnor fortfarande är aktivt. Det behövs starkare medicin mot detta virus. Man kan inte riktigt förstå växlingen mellan flit och krigsraseri hos ett folk som var banbrytare för reformationen, upplysningen, romantiken, och som gav Europa dess främsta filosofer och musiker, ett folk som å ena sida skapade socialdemokratin, Månskenssonaten, An der schönen blauen Donau och å andra sidan nationalsocialismen, Mein Schlesierland, Morgen marschieren wir. Den tyska dualismen mellan Weimar och Auschwitz har visat att ett och samma folk kan begeistra och desillusionera omvärlden och vara det mest barbariska som civilisationen känner. Europas moderna historia är obegriplig om man glömmer krigets religiösa betydelse hos de gamla germanerna189. Hos germanerna var kriget en ritual och som alla riter hade det en särskild periodicitet. Från substantivet Krieg (krig) härstammar verbet kriegen (att få, att erhålla). Berlin Hauptstadt der DDR

1985

Das Mahnmal für die Opfer des Faschismus und Militarismus Museum für Deutsche Geschichte

Der Wachaufzug

Unter den Linden Victor Ravini

117


Insyn i de schweiziska bankernas hemligheter.

Syftet med Krakowskis resor genom Ryssland och Centralasien var att spåra upp Den Gyllene Handskriften. Han plockade hälsobringande växter och mineralier och uppsökte visa män, på jakt efter vishetens sten, som alla alkemister var ute efter. Han försökte kartlägga de sociala strukturer som höll ihop horisontellt organiserade samhällen och utröna varför dessa självreglerande system överlevde, även när de införlivades i ett vertikalt system. Renässansmänniskorna förnyade antikens metaforer. Påven Clemens VII låtsades vara ointresserad av Parmigianinos avslöjande om att handskriftens he(m)liga namn förknippades med Mare absconditum, men han blev i själva verket mycket oroad. Han förstod att havet – med dess rikedom, bärande kraft och skiftande färger mellan stiltje och storm – var en metafor för folket och dess självreglerande system. Det dolda havet var, även i Nostradamus profetior, all världens folk och samhällets osynliga kraft att dämpa de destruktiva effekterna av maktutövarnas felaktiga beslut och att överleva historiens alla tragedier och katastrofer. En optimistisk bok som skrattade åt maktens ansikten kunde varken påven eller andra statsledare tillåta: Doldahavsrullarna måste låsas in.

Fastkedjade böcker.

Dessutom frågade Amsterdamus Krakowski efter världens centrum. Alla städer i både väst och öst befann sig i världens mitt. Krakowski skrev till Peter Comestor: Sunt qui dicunt locum illum esse umbilicum terræ nostræ habitabilis. (Det finns vissa som 118

Doldahavsrullarna


påstår att deras plats på jorden är världens navel.) Detta sökande kan förknipas med hans tvekan på att Bagdad, Bâb-ilâni, Babilon, var gudarnas port – platsen där gudarna hade stigit ner till jorden. Den mest tillförlitliga platsen av alla världscentra i väst var domkyrkan i Chartres. Dess labyrint förtrollade ockultisterna med sina hemligheter. Men varje kyrka föreställde det himmelska Jerusalem och ansågs vara placerad i världens centrum.190 Amsterdamus fascinerades av labyrinter, samlade skisser på labyrinter och skrev ett traktat om deras mystik som har gått förlorat. Han brukade avsluta sina brev med skissen på en labyrint, ibland labyrinter i grottor på flera våningar som bäst avbildades med hjälp av knutar. Knuten var för honom en labyrint och följaktligen var en vävknut, vävsticka eller ett vävtyg ett upprepat labyrintmönster. Han anmärkte att det i alla kulturer var kvinnor som satt i vävstolen oavsett hur enkel eller moderniserad den var. Detta räckte för honom som argument för att det var kvinnan som uppfann vävstolen. Under hans tid började väveriateljéerna mekaniseras och utveckla on-off-principen, grunden till cybernetiken. Väverierna blev större och större och blev till en färla. Heinrich Heine skrev därom i sin dikt Die Weber, Vävarna. Krakowskis elever lade grunderna till den moderna knutläran och dess matematiska formler som senare användes för att dechiffrera Doldahavsrullarna. Knutläran framlägger tiden som varken cirkulär eller linjär, utan labyrintisk. Han tolkade labyrinten som en symbol för människans resa genom livet, genom världen, och hennes resa mot evigheten. Han ritade av labyrinter från de romerska katakomberna och kommenterade att den moderna världen – den judisk-kristna civilisationen – började i katakomberna. De första kristna i Rom var judar och slavar av olika folkslag. De var nytänkare, banbrytare, radikala och hade kraften att dana framtiden. Vår civilisation har kommit up ur katakomberna, men ännu har den inte kommit ut ur labyrinten, och ingen vet vem som kan forma framtiden, och hur. Den lärde man som i mitten på 1600-talet spårade upp Doldahavsrullarna var Descartes (*1596 †1650). Han viste att de fanns i Prag, och föreslåg drottning Kristina att köpa dem. Hon tyckte att filosofen saknade logik, och befallde greven Axel Oxenstierna att storma Prag oavstett hur mycket blod detta kommer att kosta. Victor Ravini

119


Helgonet Dominikus

120

Handskriften hade glömts bort på hyllorna i biblioteket Strachow i Prag. Oxenstierna elaborerade strategin och samordnade andra missnöjda folksgruppers framryckningar. Svenskarna stormade den gyllene staden år 1648 och plockade böcker från dess kejserliga bibliotek. Drottning Kristina var säker på att hon var den första härskare i Europa som tillskansade sig fiendens böcker istället för att bränna dem. Det var inte vanligt att man rövade bort böcker. Under det trettioåriga kriget var det åtråvärda bytet höns, korv, vin, guld och man våldtog kvinnor. ”Böcker? Vad skall man göra med böcker?”, undrade de som fick höra hur praguniversitetets studenter satte sina liv på spel för att försvara böckerna.191 Svenskarna hade kommit till kontinenten med tidens mest moderna gevär, vilket är en av förklaringarna till deras framgångar, och tog med sig böcker. En sakkunnig analys av Gustav II Adolfs (1611-1632) bidrag till krigskonstens utveckling gjorde den kinesiske generalöversten& &&&&Tao Hanzhang, född 1917 i provinsen Jiangxi, före detta ÖB i militärområdet Kwangzhou Tzxangwao under Befrielsekriget, före detta dekan i Nordkinas Militära och Politiska Högskola och sedan 1987 konsult vid det Internationella Institutet för Strategiska Studier i Peking.192 När historiens tryck blir alltför hårt, ger det utslag i form av oroligheter. Politisk instabilitet framkallas av inkompetenta eller oärliga politiker, på samma sätt som inkompetenta eller oärliga ekonomer åstadkommer ekonomisk instabilitet. Machiavelli uppmärksammade sin furste på att det inte är folket som bereder folkresning utan maktutövarna. Böcker bränns i oroliga tider. Hatet och rädslan för böcker har lett till att upplagor bränts och deras författare gjorts till martyrer. Kriget är en ärkefiende till böcker. Det skrivs mindre när verkligheten hårdnar. Under det trettioåriga kriget (1618-1648) stagnerade tryckerierna och alla inblandade parter brände fiendernas böcker förutom svenskarna. Under tronföljdskrigen i Spanien (1284, 1701-1714), i Österrike (1740-1748)193 eller under napoleonkrigen brändes böcker med samma iver som i de flesta krig. I alla krig är det barn, kvinnor och böcker som drabbas hårdast. Skickliga politiker kan nå sina mål även utan krig och våldsamheter. Machiavelli var inte så mycket för maktens tea-

Doldahavsrullarna


traliska ingripanden som till exempel provokationer och synliga repressalier. Han förespråkade administrativa åtgärder. ”Makten visar anständighet om den uppger ekonomiska motiveringar som bekräftas genom att maktutövarna ej drabbas av besparingarna.” Trots lunginflammationen som Descartes fick på de kalla och ohälsosamma studentkrogarna dog han lycklig efter att ha sett Doldahavsrullarna i Uppsala. Han var också den siste som såg handskriften, för den försvann igen, i samband med Kristinas abdikation 1654 och flyttning till Rom. Alla som var intresserade av Doldahavsrullarna vände då sina blickar mot Rom och det var därför hela det europeiska spioneriet fokuserades på henne och under de följande århundradena på Vatikanen. Övertygad om att Doldahavsrullarna fanns i Vatikanen satsade hertigen av Braunschweig194 hela sin förmögenhet på att få ut rullarna. Det finns två motsägelsefulla teorier, en utfärdad av universitetet i Genève och en av universitetet i Gurgelheim. Den mest utbredda – den från Genève – vidhåller att Guillaume Brunswik var en rik turist utan arvingar som testamenterade hela sin förmögenhet till staden Genève. Förmögenheten som hans förfäder hertigarna von Braunschweig förvärvat under flera hundra år och oräkneliga plundringskrig fraktades från Tyskland med ett speciellt tåg med flera godsvagnar fullastade med guldtackor, ädelstensklenoder, konstverk och andra dyrbarheter. Hertigen ville bli förevigad ridande på en vit häst och klädd i en guldglänsande uniform. Ryttarstatyn skulle placeras på toppen av monumentet. Hans sarkofag skulle omgivas av de tolv apostlarna. Det pompösa gravmonumentet skulle byggas vid Genèvesjön på Quai du Mont Blanc bland lyxiga hotell med uteserveringar. Sarkofagen skulle hängas högt uppe i luften. Borgmästaren avfärdade Genèvebiskopens betänkligheter och staden anlitade en skulptör med namnet Caïn – vilket bekräftar Calvins predestinationsteori – för att utforma det Braunschweigska mausoleet. Det blev en trist efterapning av Arche Scalighere, det välkända vita mausoleet i Verona, uppfört i gotisk stil till minne av familjen Scaligheri: Mastino II †1351, Cansignorio †1375 och andra mindre kända. Hästen på toppen av monumentet i

Nicolo Machiavelli *1469 †1527

Victor Ravini

121


Genève blev dock alltför tung, och monumentet började spricka. Dessutom var den vita hästen opraktisk och krävde alltför mycket rengöring och underhåll. Den schweiziska byggfirman kom på en billigare lösning: proportionerna var inte så viktiga, statyn ställdes bredvid konstruktionen och målades svart. Från andra sidan av en ankdamm beskådar hertigen majestätiskt sin egen sarkofag. Den gurgelheimensiska teorin vidhåller att Wilhelm Braunschweig var en bokälskare som anlitade en schweizisk detektivfirma för att hitta Doldahavsrullarna. Det schweiziska gardet vid Vatikanen var i hans ögon en infiltrationskanal som utnyttjades av de schweiziska bankerna för att snoka i Vatikanens hemligheter. Hans resonemang var inte alls oävet: det var bankerna som rekryterade de schweiziska soldater som skulle göra värnplikt vid Vatikanen. Trots att han var tysk hade han ingen fantasi. Han kunde inte tänka så långt som att en del av det schweiziska gardet korrumperades av snälla kardinaler. Så blev det schweiziska gardet Vatikanens penetrationskanal för att infiltrera och utöva insyn i de schweiziska bankernas hemligheter. Bygget av Brunswikmonumentet kostade under en promille av vad hertigen satte in på detektivfirmans konto i Genève. Vad som hände med resten av pengarna är det bara Gud och påven som vet. Hela Brunswiks boksamling på drygt hundra monografier över Die Braunschweigs skänkte hertigen till universitetet i Genève. Den står i läsesalen på en hylla av svart granit från Skåne, med en fastskruvad bronsskylt: Fondation Brunswik. Hans sotsäng på sjukhuset är skyltad Donation Brunswik, medan Le monument Brunswik har blivit ett slags varumärke för staden Genève. Genèveborna tycker mycket om mausoleet och det är verkligen remarkabelt. Eufemistiskt medger man att det är plus luxueux que beau. Monumentet utmärker sig genom sin smaklöshet och är kanske det fulaste konstverk som skapats. I alla fall har aldrig någon betalat så dyrt för ett så fult alster. Inte ens japanerna i våra dagar. Hertigens gamla slott och domäner tillföll Gurgelheimuniversitetet som sålde allt och stiftade Braunschweig Stiftung, vars mål enligt testamentet var att forska och söka efter Doldahavsrullarna. Gurgelheimerna började systematiskt samla all information beträffande rullarna. Allt kartlades och med tysk noggrannhet skrevs oräkneliga doktorsavhandlingar om de per122

Doldahavsrullarna


soners livsföring som under århundradenas lopp jagat handskriften. Vid Sorbonne fnyste man åt den massiva och sannolikt fruktlösa metodologi som Gurgelheimuniversitetet tillämpade. Dock visade det sig snart att forskningen måste fokusera på denna märkliga gestalt – Amsterdamus Krakowski. Han hade dött vid Akbars hov långt före Doldahavsrullarna flyttades från Prag till Stockholm. Gurgelheimerna tog fotokopior på Krakowskis handskrifter och korrespondens som bevarades på olika museer och universitet runt om i världen. Trots deras flitiga sökande fick de inga fotokopior på Krakowskis skrifter som bevaras i privata samlingar eller på antikvariat i Bern och Zürich, där priserna är helt orimligt höga för vetenskapliga institutioner. Forskningen gick koncentriskt från perifera analyser till det som uppdagades leda till en liten och ouppmärksammad detalj. Denna detalj blev kompassen som ledde till den förvaringsplats där en okänd bibliotekarie gömt Doldahavsrullarna och sedan dött utan att hinna yppa gömstället för någon kollega. De flesta forskare förebrådde Krakowski att hans världsbild snarare var patafysisk än metafysisk, samt saknade system och att hans folkloristiska verksamhet saknade vetenskaplig metod.195 Alltför ofta ägnade han onödig tid och energi åt att samla och nedteckna folksagor, myter och legender, gamla ballader och historier som traderats muntligt. Han nedtecknade två eller tre varianter på några långa berättelser, delvis på vers och delvis på prosa, som han ansåg vara muntliga varianter på Guldboken. Han kallade den för Liber Scandinavicum Perditus, Den skandinaviska handskriften som gått förlorad. Bland de allra viktigaste av Krakowskis kända ofullbordade projekt förblir kanske hans anteckningar över de olika teologiska dispyter som ägde rum i olika länder vid övergången från hedendom till kristendom. Han använde sig av källor som senare förstördes i takt med kyrkans institutionalisering. Hans anteckningar är idag till stor hjälp för att utröna vad som står i Doldahavsrullarna på de ställen där texten under blodfläckarna är angripen av bakterier och blivit suddig, oläsbar även på röntgen. Det är visserligen sant att Krakowski översatte Koranen till franska, men bara suran 61 och de sista 14 surorna, vilka är de kortaste, äldsta och finaste; Koranens kapitel är ordnade efter Victor Ravini

123


Fastkedjade böcker.

124

längd. Han började likadant med Koranen som med de hebreiska böckerna – från slutet. Han blev ombedd att bli tolk och översättare i Kreml av Ivan III Vasilievitj (1462-1505), Vasilij III Ivanovitj (1505-1533) och Ivan IV Vasilievitj (1533-1584). Krakowski avböjde förskräckt genom att dra sig tre steg tillbaka, slå sig med pannan mot golvet samt hänvisa till att han bara var läkare. På språkområdet var hans okunskap större än hans kunskap. Än idag är hans korta koranöversättning den mest poetiska, och togs in i översättningen som slutfördes av M Kasimirski, vilken under modern tid var interprète de la Légation française en Perse, tolk vid den franska legationen i Persien. I Koranen 61:6 säger Jesus att Gud har sänt honom för att bekräfta de fem Moseböckerna och för att meddela ankomsten av en annan apostel, vars namn kommer att vara Ahmed. I sin kommentar preciserar Krakowski att Ahmed betyder le glorieux på arabiska. Muhammed har hundratals namn på arabiska. De beskriver hans olika egenskaper: el-Moustafa den utvalde, el-Mahdi, el-Mahmoud, el-Mahmutlar, el-Murfatlar, el-Mohammed le glorifié, Ahmed le glorieux. Både Muhammed och Ahmed härstammar från samma ordstam och motsvarar det grekiska ordet Periclytos le glorieux. Muslimerna gör gällande att Jesus har förebådat Muhammeds ankomst i Johannesevangeliet 14:16, 14:26, 15:26 samt 16:7. Krakowski, som brukade citera ur minnet, hänvisade bara till Joh. 16:17, vilket uppenbarligen är fel. När araberna författade Koranen, kunde kompilatörerna som ögnade igenom Bibeln inte hitta någon bättre motsvarighet för ordet Periclytos än orden Ahmed eller Mohammed.196 Muslimska teologer anser att grekerna vid kyrkomötet i Nicea år 787 – vars uttalade syfte var ”klarhet och öppenhet” – beslöt att förvanska tre vokaler så att de fick ordet Paracletos som senare översattes på andra språk med: Hjälparen, der Tröster, the Helper, the Comforter, the Counselor, your Advocate, Someone else, le Consolateur, el Consolador, lo Spirito Santo, och som lättare kunde för-

Doldahavsrullarna


knippas med vad som förmodades vara den Helige Andens nedstigning. På befallning av kejsarinnan Teodora, hustrun till Mikael III suparen (842-867), avrättades år 843 i Anatolien tusentals ikonoklaster som framhärdade i att uttala Periclytos med slutna vokaler istället för öppna och klara sådana. Voltaire (*1694 †1778) skriver till den preussiske kungen Fredrik II den store (1740-1786): Notre siècle qui compte tant de poètes, ne connaît pourtant pas la poésie; du moins, il faut la chercher surtout dans le Coran, selon la traduction d'un obscur médecin errant, le fameux Amsterdamus Krakowski, qui possédait tous les sauf-conduits du monde, même celui de Votre ours prussien – hélas, déjà signé par Albert de Brandebourg en 1511 en tant que grand maître des Teutoniques, avant de passer à la Réforme, de séculariser les biens de l'ordre et de prendre le titre de duc héréditaire de Prusse en 1525, si ça vous dit quelque chose. Il avait beaucoup d'incertitudes existentielles et surtout matérielles, mais il était néanmoins tellement riche, qu'il prêtait ses inépuisables métaphores même à des auteurs redoutables comme notre divin versificateur Mahomet.197 (Vårt århundrade som uppvisar så många poeter känner ändock inte poesin; åtminstone måste man söka den i Koranen, översatt av en obskyr vandrande läkare, den berömde Amsterdamus Krakowski, som innehade alla resedokument i världen, till och med det med Eder preussiska björn — tyvärr signerat av Albert från Brandenburg redan 1511 när han var stor mästare i teutonorden, innan han gick över till Reformen, sekulariserade ordens gods och 1525 tog titeln arvfurste av Preussen, om detta säger Er någonting. Han hade många existentiella och särskilt materiella ovissheter, men ändock var han så rik att han lånade ut sina outtömliga metaforer till och med till andra stora som vår gudomlige versifikatör Muhammed.) Krakowski var dock inte så fattig som Voltaire påstår. Han hade råd att köpa sig både böcker och skrivmaterial. Felix Reichman skriver198 att böckerna i det antika Rom were within reach of less prosperous people because the use of slave labour to multiply copies kept prices relatively low. I antikens Grekland var böcker cheap enough for people with only moderate incomes to buy them. De som inte hade råd att köpa böcker och skrivmaterial ansågs leva under fattigdomsgränsen. Så var fallet för Diogenes

Per asperam ad astrem.

Victor Ravini

125


126

Doldahavsrullarna

Du skall varken säga eller göra något mot skaldegudinnans vilja! Tu nihil invita dices faciesve Minerva!

Minervas sköld beskyddade konst, böcker och bibliotek. Bibliotekarierna var Minervas präster. Skaldegudinnan var den högste gudens främste barn.

som byggde en hel filosofi på sin fattigdom. Som bekant tilläts Sokrates av sin fru Xantippa aldrig att köpa skrivmaterial, och hans litterära arv förmedlades till eftervärlden tack vare några bemedlade elevers anteckningar, nämligen Platons och Xenofons. Cicero (*106 †43 f Kr) talar om stora scriptoria, där bildade slavar skrev efter diktamen i stora amfiteatrar, och om butiker där böcker såldes. En omfattande handel med böcker bedrevs över Medelhavet. De romerska kejsarna tävlade med sina föregångare om att instifta nya, stora offentliga bibliotek. Biblioteket Ulpiana etablerat av Trajanus (98–117 e Kr) överträffades bara av biblioteket som Ptoleméerna byggde i Alexandria.199 För att öka sin politiska status inrättade vissa stormän stadsdelsbibliotek eller bibliotek i andra städer. Alla böcker och bibliotek sorterade under gudinnan Minervas tempel och bibliotekarierna bar ett halssmycke i form av en uggla som vittnade om Minervas beskydd. Minsta ogärning mot böcker eller bibliotek betraktades som helgerån. Domen fälldes och verkställdes av gudinnans präster – bibliotekarierna. Kejsar Marcus Aurelius (161–180 e Kr), som själv var filosof och författare, utnämnde en procurator, ett slags förvaltare som fick tala inför senaten om bibliotekväsendet. Andra kejsare fruktade inte minervaprästernas besvärjelser, och satsade gladeligen mer på gladiatorspel eller på något annat, dock inte böcker. Domen, som prästerna ej kunde verkställa mot dessa översittare, överläts åt eftervärlden och historieskrivningen. År 300 e Kr, när generalen Konstantin planerade sin karriär som stor kejsare (306–337), rapporterade han i senaten att det i Rom fanns 28 offentliga kejserliga bibliotek, vilket han ansåg vara för lite för en miljon invånare. Han visste att hans förslag om större budget för bibliotek i provinserna skulle komma att ogillas av kejsar Maximianus, men på detta sätt vann han popularitet inför det annalkande maktövertagandet. Efter det att han blivit kejsare och kristendomen statsreligion, befarade Konstantin en reaktion från de intellektuella hedningarna, missnöjda över att makten uppmuntrade tron på bekostnad av förnuftet. Då stängde kejsar Konstantin alla bibliotek och såg mellan fingrarna när korrumperade vakter sålde böckerna till privatpersoner. När han behövde ytterligare medel till sin armé,


slängde han vakterna och även de icke-korrumperade bibliotekarierna i fängelse, samt konfiskerade deras egendom. Det som blev kvar av de kejserliga biblioteken avskaffades definitivt av kejsar Justinianus när han stängde alla de gamla grekiska akademierna. Med pengarna finansierade Justinianus general Belisarius krig mot goterna i Italien, byggde Sankta Sofia – kristendomens största kyrkobygge som i arkitekturhistorien räknas som antikens svanesång och som efter Konstantinopels fall blev moské. Och – framför allt – byggde kejsaren sitt mausoleum. Krakowski skrev att skyterna, vilka var besatta av att bygga gravhögar och dödskammare, lämnade för eftervärlden även levande ord i engelskan och svenskan.200 Scythe betyder både lie och a blade attached to a war-chariot wheel. Scythed betyder armed or cut with scythes. Enligt Krakowskis förmenande var Scythe besläktad med Scythian och Scythia.201 Med stöd av Krakowskis ortnamnforskning utsträckte sig skyterna till Novgorod, Böhmen och Brandenburg (från det slaviska Branibor), längre norrut och västerut än vad nutida historiker placerar det skytiska riket.202 Han menade att det fanns en viss kontinuitet mellan skyternas vandringar och slavernas successiva infiltrationer in i Europa.203 Från honom vet vi hur Djingis khan tänkte sig att de ursprungliga stjärnbilder arkiverade på himlavalvet historiska händelser som upprepades år efter år i samband med årstiderna.204 Reuchlin var av en annan mening. I sin De verbo mirifico 1494 och i De arte cabalistica 1517 liknade han de tolv stjärnbilderna vid Israels tolv stammar. I ett brev till Reuchlin205 citerar Krakowski ur en arabisk handskrift han kommit över på en basar. Den okände författaren hade följande teori: Vetet börjar skördas i Europa på 45:e breddgraden vid midsommartid. Skördens gudomlighet gestaltades av en jungfru med ett veteax i handen. Han återfinner gudomligheten på himlen i stjärnbilden Virgo (latin: jungfrun) och veteaxet i den ljusstarka stjärnan Spica (latin: veteax) som når sin kulmen på himlavalvet i september. Stjärnbilden stämmer inte längre med den ursprungliga årstiden, på grund av himlavalvets årliga förskjutning med 0º50”,40. Victor Ravini

127


Honos alit artes.

128

Resultatet av de astronomiska kalkylerna är att Spica nådde sin högsta punkt vid midsommarnatten år 5283 f Kr. Då instiftades veteskördefesten och händelsen dokumenterades på himlen. Den arabiska handskriften är känd enbart genom det avsnitt som Krakowski transskriberade för Reuchlin som under tiden hade dött. Krakowski kände inte till detta och fortsatte skicka brev till honom. Reuchlins arvtagare tog emot breven och sålde dem till en vandrande bokhandlare som brukade betala för sina vistelser på hotell med svårsålda böcker. Biskopen i Liebenzell blev upprörd när han fick kännedom om handeln med breven och uppmanade Krakowski att sluta skicka brev till de döda. Nästa brev inledde Krakowski sålunda: ”Min käre bror Kapnio – Reuchlins grekiska namn – hälsa våra vänner där från mig. Eftersom Du redan gått över till våra odödliga bröder där uppe, vill jag berätta för Dig vad jag har läst och tänkt på sistone, och vad som är nytt här nere på jorden. [...] Du får fundera på saken och ge mig svar när jag kommer fram. Du får reservera en plats där för mig vid fönstret, för jag har svårare och svårare att se i svagt ljus och det finns ingen optiker i det här landet som kan ge mig starkare glasögon. Skaffa en pall för mina trötta ben, för jag är inte säker på om jag kan ta med min träpall på resan dit, och leta fram de böcker som jag aldrig har fått köpa här på jorden. Hur är vädret i himmelriket? Har ni slaktat grisen? Jag kommer att skriva till Dig när Du kan sätta på kaffet. Med metafysiska samt patafysiska hälsningar...” Krakowski fick flera läsglasögon och ett brev med förhoppningar om god hälsa och långt liv, signerat Sankt Peter bei Schwarzwald. Enligt Krakowski var den etniska samhörigheten i gruppbildningarna mindre viktig än samhällsklassintressena. Klassintressena överlappade de etniska gränserna. Bönder hade lättare att förstå andra länders bönder än sina landsmän från en annan yrkesgrupp. Likaså hade de intellektuella lättare att känna samförstånd med  intellektuella från andra kulturer och andra epoker än att bli vänner med sina närmaste kolleger.206 Eritis sicut dii. Vid Sächsische Landesbibliothek Dresden bevaras två porträtt av Amsterdamus Krakowski, båda i färg på träsnitt. Det äldsta är målat av Sebastian Brant år 1497 och är från studentåren i Montpellier. Det andra är målat mycket

Doldahavsrullarna


senare. På det första har han baskermössa och starka läsglasögon och böjer sig över en bok som han bläddrar i på en utsökt pulpet bredvid en bokhylla (se omslagsbilden). Han är omgiven av många och lockande böcker och viftar med en dammvippa. Man har frågat sig vad det är för en bok som den franske läkaren av spansk härkomst Amsterdamus Krakowski från Bagdad läser. Inte ens med förstoringsglas kan vi läsa denna bok. Man har dock genom att röntga bilden upptäckt vad som står under de sidor som med blotta ögat syns på bilden. Under ena sidan i boken kan vi läsa: l'homme n'est jamais si grand que lorsqu'il est seul (människan är aldrig så stor som då hon är ensam). Under den andra sidan står det: l'homme n'est jamais si fort que lorsqu'il a des amis (människan är aldrig så stark som då hon har vänner). Varför målade konstnären blanka rader ovanpå sin text? Ville han dölja sin livsfilosofi? Knappast troligt. Eftersom Krakowskis paradoxer utmärker sig genom avsaknaden av gudsförtröstan, är det säkert så att han blev censurerad. En kemisk analys visar att färgen som målades över boksidorna kommer från två olika burkar, vilket tyder på att han blev censurerad vid två olika tillfällen. Dubbelcensuren har alltid varit den säkraste. På den senare bilden har han inga glasögon. Han skriver i en bok och vänder ryggen mot en annan bok som ligger öppen. Målaren vill därmed visa att Krakowski ägnade sig åt att översätta. Kan hans närsynthet ha korrigerats med åldern? I en surrealistisk komposition sätter målaren ihop åtskilliga arkitektoniska element och symboler för skilda geografiska områden: en gotisk konstruktion i förgrunden, sedan en romansk konstruktion och en förundrad apostel vid Jesus korsfästelse. Man kan vidare se Kreml på Nevafloden i bakgrunden, ännu längre bort en rentjur i ett fabulöst landskap som föreställer norra Europa. Längst ner i förgrunden finns ett lejon som symbol för Krakowskis passage genom norra Afrika eller södra Arabien. Eller var lejonet helt enkelt Krakowskis stjärnbild? En slingrande väg med många stötestenar slutar vid några trappsteg som han just stigit upp på. Med förstoringsglas kan man läsa under hans penna: ”Även en krokig väg har ett mål.” Somliga forskare anser att vägen inte kantas av stenar, utan av bitna äpplen.  var för gnostikerna en symbol för kunskap.207 Det kan tolkas som kunskapens väg och kunskapens frukt. Victor Ravini

129


Ad augusta per angusta.

Den korsfäste Jesus sträcker ut högerhanden efter ett äpple på vägen. Det finns trettiosex äpplen längs vägen. Talet trettiosex hade en mystisk innebörd för Pythagoras.208 Bakom Krakowski reser sig en vägg, kanske som symbol för hans konstruktiva kraft. Han har en bred och värdig hatt med två tofsar och extralångt snöre – Ariadnes tråd? – som slutar med en tredje tofs på golvet. Man har länge betvivlat de avbildades identitet. Ansikte och kroppshållning på båda bilderna avslöjar en kvinna förklädd i manlig dräkt.209 Var hon samma kvinna i olika åldrar eller var det två olika kvinnor? Svaret fick man efter en dataanalys som gjorde alla kroppsmätningar. Det var inte samma kvinna, utan två olika personer. Men vilken av dessa två kvinnor var den riktige Amsterdamus Krakowski? Hypotesen att den franske läkaren Amsterdamus Krakowski var en kvinna är inte ny, men har av oförklarliga skäl mörklagts. Det var kvinnliga forskare som framhävde Krakowskis kvinnlighet, men deras böcker vann aldrig gehör i den akademiska världen och de har inte heller fortsatt sin forskning. På senare år har 130

Doldahavsrullarna


prof dr Mary Daly på nytt tagit upp den bortglömde Krakowski. Daly analyserar Krakowskis liv, verksamhet och bidrag till humanismen och menar att allt hänger ihop med hans eller hennes karaktär. På så sätt kan det förklaras varför han aldrig kallades för varken rabbi eller rabban. En del frågor angående Krakowskis livsföring, avgörande val och motgångar besvaras också. Vidare stödjer M Daly hypotesen om att det bakom Krakowskis namn gömmer sig ett kollektiv av oräkneliga kvinnliga humanister. De var studiekamrater i Montpellier och kom överens om en överlevnadsstrategi i en värld där det fanns en förutbestämd plats för kvinnor, antingen i de mörkaste rummen eller på häxbålet.210 I en historisk, filosofisk och vetenskaplig utredning från 1862, La sorcière, menar Jules Michelet att häxeriet var en maskerad form av folkrevolt mot kyrkans förtryck under medeltiden. De påstådda mystiska mötena för satansdyrkan, de så kallade svarta mässorna, var liberala manifestationer som ingav folket tron att det hade tillräcklig styrka att segra över förtryckarna. Och det var kvinnor som upplyste folket och krävde civilkurage. Så startade bondekriget i Tyskland. I häxfrågan var Luther lika bestämd som i judefrågan eller i frågan om upproriska bönder och i allt annat: ”Alla häxor måste brännas levande!” Redan vid inträdesprovet till universitetet måste flickorna klä sig i manlig dräkt för att bli accepterade. De riskerade dödsdom om de blev upptäckta. Det är tänkbart att dessa kvinnor tog på sig den judiska manliga dräkten för att slippa delta i de typiska studentkårsfesterna av vulgär karaktär som inte var riktigt lämpade för kvinnliga deltagare. Under den judiska identiteten kunde det lika väl gömma sig kristna eller muslimska kvinnor. De umgicks med varandra och undvek manligt sällskap. Det är dock bevisad att Erasmus och andra manliga studiekamrater kände till flickornas hemlighet och ofta erbjöd alibin, ibland genom att dela rum och läsa

Studenter invigs på festaurang. Ritualen härledds från Graaloch runda bordsmysteriet .

Victor Ravini

131


Invigning i hjulmystiken. Erasmus hjulfilosofi: Rota fatalis på väggen symboliserar det predeterminerade cykliska ödet. Rota vitalis på golvet symboliserar det faktiska cykliska livet.

132

filosofi tillsammans. Den erasmiska inställningen gentemot kvinnor var tolerant och inte alls diskriminerande som den kristna. Den kristna, ytterst diskriminerande attityden härleds inte från Jesus utan från Paulus (född mellan år 5 och 15 e Kr, död år 64 eller 67) och hans missförhållande till kvinnan. Jesus betraktade aldrig kvinnorna som mindervärdiga: han var sund och visade varken förakt eller avsky för kvinnor. Jesus trivdes i kvinnornas sällskap och talade till dem i metaforer. De svarade på samma våglängd, medan apostlarna hade svårt att förstå även hans enklaste liknelser. När kvinnorna var utsatta för orättvisor tog Jesus deras parti. Paulus utsagor genomsyras av gnosticism och stoicism som är livsfrånvända livsåskådningar. Dessutom antyder Paulus själv på några ställen, att hans självförtroende var nedsatt på grund av att han led av en besvärlig och kronisk sjukdom: ”Jag har fått en törntagg i mitt kött, en Satans ängel, som skall slå mig i ansiktet...” (2 Kor. 12:7). På väg mot Damaskus ”hände det sig att ett sken från himmelen plötsligt kringstrålade honom. Och han föll ned till jorden...” (Apg. 9:3-4). Han fick både en visuell och auditiv hallucination, blev blind för en tid, behövde stöd för att kunna gå, kunde varken äta eller dricka på några dagar och behövde vård (Apg. 9:4-9). Okunnigt folk betraktade dessa neurologiska symtom som tecken på en hemsökelse från andar, Satan eller Gud. Bland de första mer kända läkare som hyste åsikter om att Paulus hade epilepsi var Amsterdamus Krakowski. Han ansåg att fallandesjukan kunde ha försvårat Paulus kontakter med kvinnor och varit en orsak till apostelns negativa inställning till dem. Krakowskis obevarade text citeras av Melanchthon (*1497 †1560) i dennes anteckningar211 som offentliggjordes så sent som på artonhundratalet: Krakowskis Meinung nach könnte Paulus an Fallsucht gelitten haben – was bekanntlich auch eine Ursache seiner ablehnenden Einstellung zu Frauen sein könnte. (Enligt Krakowski kunde Paulus ha haft epilepsi, vilket som bekant också

Doldahavsrullarna


Tantum religio potuit suadere malorum.

kunde ha varit en orsak till hans avvisande inställning till kvinnor.) Från Melanchthon212 vet man att Krakowski fastställde diagnosen i samråd med den spanske läkaren Miguel Servet213. Miguel Servet förnekade Jesus gudomliga natur och höll för troligt att Paulus på Damaskusvägen snarare fick antingen solsting eller katalepsi. Blodtrycket var okänt på den tiden, men han stödde sin diagnos på ytterligare uppgifter från en obevarad text av Josephus Flavius214 om konflikten mellan Petrus (†64-67 e Kr) och Paulus. Petrus bar ständigt överallt med sig nycklarna som han hade fått av Jesus, och Paulus frågade ironiskt vad som var meningen med alla nycklar då apostlarna varken hade hus eller något som skulle hållas under lås. Petrus var en obildad man och trodde bokstavligt att han fick nycklarna till dörren i Paradiset. När Petrus arresterades betraktades nyckelknippan som ett bevis på brottslig verksamhet. Josephus Flavius text jagades sedan länge av den spanska inkvisitionen. Miguel Servet ansåg att dessa preciseringar funnits även i den ursprungliga varianten av Apostlagärningarna men suddats bort när påvedömet konsoliderades på 400-talet eller senare. Under medeltiden var det på modet att samma kyrka vigdes åt både Sankte Per och Sankte Paulus. Meningen med detta var att stödja påvarna i deras strävan att tillägna sig båda gestalterna och efterträda bådas befattningar. Texten har aldrig rapporterats upphittad. Troligen brändes den samtidigt med Servets bibliotek som Calvins anhängare kon-

Furor teutonicus. Victor Ravini

133


fiskerade. Det blev slagsmål mellan Calvins medhjälpare som var oeniga om Servets bibliotek skulle brännas på ett separat bål eller användas som brännmaterial vid dess ägares avrättning. Kristendomen är den enda religion som skapats av religionsstiftare som stod utanför den religion de inrättade. Både Jesus och Paulus var rättrogna judar liksom alla apostlarna. Båda var ovedersägligen lärda män, men icke desto mindre var den ene helbrägdagörare och usurpator och den andre teolog och epileptiker. Akbar var den ende religionskapare som var en vanlig människa. I evangelierna verkar Jesus vara besatt av idén att utföra de handlingar som profeterna förespått skulle vara kännetecknande för Messias. Han gick omkring och gjorde både det ena och det andra bara för att profetiorna skulle gå i uppfyllelse215, och använde sig av profetiorna som facit för att veta vad han skulle göra härnäst. Han tog äran åt sig för det som han visste var avsett för Messias, gick in i en roll som han trodde var reserverad åt honom. Han infann sig i en färdig roll. Jesus fick gehör bland de okunniga och underkändes av sina lärda landsmän. Man kan föreställa sig en liknande situation: Shakespeare brukade spela huvudrollen i Hamlet. Ponera att träsnickaren från The Globe skulle träda fram på scenen vid premiären i Hamletkostym. Shakespeare kan bara förtvivlat se på från kulisserna och vänta på det katastrofala uppträdandets slut. Han kan inte komma in på scenen som den andre Hamlet. Publiken accepterar ett tag den förste Hamlet hur dålig han än är, och kan inte acceptera någon annan skådespelare, inte ens den autentiske. Den olovlige skådespelaren usurperar den riktige skådespelarens roll. Han kan inte klara rollen i enlighet med manuskriptet, publiken blir missnöjd med inkräktaren och buar ut den falske skådespelaren. Men pjäsen är slut, publiken går hem och den riktige skådespelaren får aldrig mer chansen att spela vid premiären. Hela föreställningen skulle för alltid vara ödelagd. Shakespeare hade som inspirationskälla den danske historieskrivaren Sakse, kallad Saxo Grammaticus (*1140 †1206 eller 134

Doldahavsrullarna


1216). Efter studier i Paris kom Saxo in i klostret Scania och blev sekreterare åt Absalon (*1128 †1201), ärkebiskop i Lund och den starkaste mannen i Danmark under Valdemar I den stores (1157-1182) och Knuts (1182-1202) tid. På Absalons uppdrag skrev Saxo Historia Danica eller Gesta danorum, Danernas bedrifter217, en dansk tendentiös rikshistoria i sexton band från sagotid till Knut IV, år 1187, det viktigaste litterära verket i medeltidens Danmark. Hos Saxo (bok III och IV) är Hamlet en kraftfull idealhärskare som tar makten genom en palatskupp i Helsingör, gifter sig med en kvinna från England, får flera snälla barn och med järnhand värnar om rikets intressen inåt och utåt under en lång och lycklig regeringstid.218 Shakespeare förvanskar historien, men hans drama är dock inte mindre värdefullt för det. För eftervärlden är Shakespeares fiktive Hamlet216 intressantare än Saxos verklige Hamlet, som likaväl kan vara en fingerad gestalt även han. Såväl Saxos sagolike Hamlet som den historiske Hamlet är irrelevanta om man vill fördjupa sig i Shakespeares litterära och livsfilosofiska budskap. På samma sätt kan evangelierna mer eller mindre förvanska den historiske Jesus liv, men de är inte mindre värdefulla för det. För eftervärlden är evangelisternas fiktive Jesus intressantare än den verklige Jesus, som likaväl kan vara en fingerad gestalt. Den historiske Jesus är irrelevant om man vill fördjupa sig i evangelisternas litterära och filosofiska budskap. På samma sätt är Pippi Långstrumps historiska identitet irrelevant för att förstå Astrid Lindgrens litterära och livsfilosofiska budskap. Pippi Långstrump blir inte mindre verklig för oss när vi vet att hon aldrig har existerat. För oss alla är hon lika levande som alla barn vi känner till, ja, vi kanske känner henne bättre än våra egna barn. Vi kommer aldrig att veta om det är sant att Jesusgestalten diktades upp av Filon – chefen för den judisk-grekiska skolan i Alexandria – för att genom bildspråk formulera kvintessensen av två sammansmältade kulturer och propagera den till de breda massorna. Frågan kan förarga kristna fundamentalister men den är intressant för idéutvecklingshistorien. Ponera att Jesus är en spirituell självbiografi av Filon på samma sätt som Pippi Långstrump kan vara en fingerad självbiografi av Astrid Lindgren. Jesus eller Filons budskap är inte mindre humant eller

Vilken bok höll Hamlet i handen?

www ooo r r r ddd s s s

Victor Ravini

135


mindre etiskt eller viktigt för det. Flera tusen år efter det att Filon och Astrid Lindgren blivit stoft, lever deras karaktärer vidare. När de litterära gestalterna saknar historicitet har de större universellt värde. Deras historicitet kan inte lösa våra existentiella frågor. Däremot har deras tillskrivna problematik beröringspunkter med vår egen problematik. Och vår problematik är inte vår historiska existens utan den existensiella problematiken; den är vår Getsemane-natt, vår Via Dolorosa eller hästen vi lyfter upp. Den mest brinnande frågan är inte Jesus historicitet utan om han var eller inte var Messias. Hur kan vi veta om Jesus inte substituerar sig istället för den väntade Messias? Utforskningen av Dödahavsrullarna har visat att evangeliernas Jesus vistades tjugo år vid essenienernas kloster i Qumran, vars kodnamn i Nya Testamentet är Damaskus i öknen, dit Paulus var på väg med uppdrag att utrota den avvikande judiska sekten. Efter den mystiska omvändelsen på Damaskusvägen tillbringade han tre år i Qumran, vilket lämnade spår i hans gnostiska utsagor. Krakowski misstänkte att Evangeliernas Jesus usurperade kungatronen i ett illusoriskt rike som bara fanns till för honom. Jesus är den enda invånare i sitt rike, han och en av rövarna som avrättades tillsammans med honom. Jesus förstör för all evighet chansen för den riktige Messias – honom som judarna förgäves har väntat på i två tusen år. Jesus kunde inte ens omvandla stenen till bröd (Matt. 4:3). Detta har människorna alltid gjort genom jordbruk. Han klarar de tre frestelserna i Matt. 4:3-11. Men djävulen – om det verkligen var djävulen – kanske bara ville pröva om Jesus var Guds son. Jesus klarade inte identifieringstesten. Matteus verkar ha kastat om etiketten på det goda och det onda. Kan det ha varit den onde som föreslog Jesus att göra något gott för människorna och utvinna föda ur den steniga marken? Den autentiske Messias skulle ha kunnat göra något gott för det här livet, få bukt med eländet på jorden eller åtminstone förbättra levnadsvillkoren, låta ”dessa stenar bliva bröd” (Matt. 4:3). Om det är så att Jesus inte var Messias, om Jesus har usurperat Messias roll, kunde hans missgärning inte ha förhindrat Guds plan. Vad väntar då Gud på? Han kanske väntar på att hela hans utvalda folk skall ta på sig 136

Doldahavsrullarna


den historiska bördan och bli Hans utlovade. Krakowski sade till judarna att de inte hade någon chans att få syn på Messias om de inte insåg att det är de själva som måste träda fram och ta på sig Messias roll. De måste själva göra vad de väntar sig av Messias. Eftersom de är Guds utvalda kan de vara förebilder för alla ickejudar. När var och en sopar gatan och odlar blommor framför sitt hus, då blir hela staden ren och hela världen ett paradis på jorden. Det finns moderna teologer som menar att Paulus missförstod Jesus i många avseenden. För det första kommenterar han aldrig Jesus verksamhet före korsfästelsen. Den trettonde aposteln talar enbart om den bortgångne Jesus och kallar honom för Guds Son. Jesus kallade sig aldrig så, utan endast Människosonen219. Paulus skrev på grekiska men tänkte på hebreiska. Varje jude som levde i enlighet med Torahs föreskrifter betraktades som Guds Son. På grekiska var Guds Son en hjälte med övermänskliga drag som var avlad av en gudomlighet med en jordisk kvinna. Ett exempel är Herakles som var son till Zeus och Alkmene, hustrun till Amfitryon. Hela läran om Kristi väsen bygger på ett översättningsfel eller en missuppfattning beroende på kulturkrock.220 Utan Paulus missionärsarbete och brevväxling hade kristendomen gått under i sin linda. Enligt Krakowski stödjer sig Paulus i sin argumentation på 82 citat från Gamla Testamentet. Av dessa stämmer 30 med Septuaginta221, dock inte med det hebreiska originalet. 36 avviker grovt från båda varianterna, 12 har en väsentlig meningsförväxling, de resterande fyra är fria parafraser. Kan detta bero på att han citerade ur minnet eller anpassade bibelcitaten till sina egna idéer? Paulus avvikande åsikter blev riktlinjer för kristendomens utveckling och man har teologiserat och dogmatiserat över banala detaljer som han skrev till sina vänner, ofta i högre grad än vad man har analyserat Jesus utsagor. Paulus skrev till Timoteus (II, 4:13)222 och bad honom att ta med sig böckerna när han kom, särskilt den tjocka, som Paulus hade glömt kvar hos Karpus i Troas där han också glömt sin mantel och sina trasiga vantar. Så stod det i originalbrevet: paenulam atque vetustissime manicae quam reliqui Troade apud Carpum. Kyrkofadern Hieronymus (*345 †420 e Kr) fick i uppdrag av påven Damasus (366-384) att revidera den kanoniska texten Versio Vulgata. På sin mästares befallning måste kyrkofadern

Primum vivere, deinde bibere.

Victor Ravini

137


stryka bort atque vetustissime manicae, Paulus trasiga vantar, från standardtexten med motiveringen att de var vetustissime, trasiga, och det inte var någon mening att hämta dem från Mindre Asien till Italien, där det var gott om vantar, manicae. I Epistula ad Damasum svarade Hieronymus: Beato Papae Damaso, Novum opus facere me cogis ex veteri ut post exemplaria scripturarum toto orbe dispersa quasi quidam arbiter sedeam… Hieronymus ville absolut respektera originalet – Paulus vantar skulle stå kvar där de låg. I Epistula ad Hieronymum skrev påven att det inte var bra för kyrkan ifall Paulus visade sig vara en som tappade både mantel och vantar. Hieronymus framhärdade i att hålla sin hand över Paulus vantar och skrev en rad polemiska försvarsbrev mot det kyrkliga etablissemanget, framförallt mot Ambrosius, den mäktige biskopen av Milano. Efter Damasus död blev Hieronymus tvungen att lämna Rom och flytta till det Heliga Landet. Efter trettio år i exil blev han kallad tillbaka till Rom av påven Zosimus (417-418) som hade grekiskt och judiskt påbrå – hans pappa hette Abraham. Pater incertus mumlade Hieronymus som hade blivit för gammal för att resa över Medelhavet. En av Paulus grövsta bibelförvanskningar är hans påhitt om arvsynden i skapelseberättelsen. Ordet synd existerar inte i det hebreiska originalet i samband med Adam och Eva. Rubriken Syndafallet i första Mosebok tredje kapitlet är alltså ett senare påfund som förekommer enbart i de lutherskt inspirerade bibelupplagorna. Ordet syndaflod är ytterligare ett påfund som inte förekommer i andra biblar, utan eventuellt härstammar från söndagsskolans utläggningar om ordet floden223. Inte heller förekommer ordet synd i den så kallade Syndaflodsberättelsen.224 Man vet inte säkert varför de lutherska teologerna trampade runt i syndabegreppet, inte heller i vilket syfte de ville framhäva människans syndfulla natur. Paulus omvandlar den starka skapelseoptimismen till pessimism. Han låter människan framstå som syndig och svag av naturen. Paulus livsåskådning och teologi kan härledas ur hans hälsotillstånd. För Paulus är alltså skapelsen, i synnerhet människan, ofullständig. Denna utsaga tillskrev religionen en mästrande roll och gav kyrkan en anledning att inta en förmyndarroll och eftersträva en förbättring av människan och hela världen med hjälp av en metod som inte nämns i Bibeln. 138

Doldahavsrullarna


Sekulariseringen medförde ett skifte i administrativa befogenheter men ingen revidering av synen på människan. Idéutvecklingen gick förbi trossatserna. Liberaliseringen och emancipationen rörde aldrig vid teorin om synd och skuld. Staten övertog kyrkans förmyndarroll. Återigen segrade kollektivet över individen. Synd- och arvsyndbegreppet gav vind i seglen åt kyrkofadern Augustinus som i grunden var advokat i den romerska provinsen Afrika, i det nuvarande Algeriet. I det förfallna romarriket, där korruptionen var det enda som fördröjde rikets definitiva fall, fanns inte längre någon respekt för rättsväsendet. För den erfarne afrikanske advokaten, som själv hade ett ovanligt stormigt leverne, föddes alla människor som potentiella syndare och rättfärdiggörelsen var därför central. Han var professor i juridik, blev teolog och överförde rättsväsendets funktioner till individens samvete. Rättfärdiggörelse genom självangiveri i form av bikt ritualiserades och förstärkte kyrkans ställning. Det var det bästa man kunde göra för samhällets fortbestånd under en tid då staten inte längre var kapabel att svara för individens säkerhet. Luther sållade bort bikten – själavården – men lät arvsynden stå kvar. I sin kamp mot påvedömet använde han beprövade argument från östkyrkan. Han borde ha vetat att dopet i östkyrkan tvättar bort arvsynden och att ingen kristen kan vara arvsyndare, eftersom Jesus tog på sig alla tidigare synder och även de kommande, om man bekände dem och delade gåvor till de fattiga. Reformatorn själv var en livsnjutare, och det är märkligt hur livsförnekande hans lära blev. Han tog upp en del gamla kätterska idéer som till exempel att predikan var viktigare än liturgin och den pessimistiska tanken om att människan kom till jorden ofullkomlig och fördärvad, att hon är ett tomt rum som skall fyllas. Det är besynnerligt hur man kunde komma på idén att ett spädbarn är en syndig person. Kyrkan skulle tukta barnet och omforma det till en fullständig människa. Stalin och Hitler tog på sig den lutherska tuktande rollen och instiftade Komsomol och Hitlerjugend. Tuktmästarfasoner har frikyrkorna också. De kommer för sent för att komma med något nytt, men de är i alla fall de mest lönsamma företag vid sidan av knark- och vapenhandel. Ytterligare oäkta inlägg i Nya Testamentet, feltranskriberingar och felöversättningar samt vantolkningar har redan blivit heliga.

Maxima debetur puero reverentia. Victor Ravini

139


Vladimir Majakovskij 1893-1930

Markisinnan Almansa de Gusmão y Pombal *1933

140

Hela vår moderna civilisation grundar sig på ett oräkneligt antal språkliga fel och bygger på missuppfattningar, uppsåtliga förfalskningar samt individuella och kollektiva hallucinationer. En hel livsåskådning härleds i slutändan ur Paulus solsting på Damaskusvägen eller en banal neurologisk åkomma. Inte underligt att hela vår civilisation är och alltid har varit i kris. Cæsar lanserade idén om kejsardömet, en idé som tyranniserat Europa genom historien. Napoleon gav oss våra moderna ideal, både romantiska och krigiska samt gränskontroller och nationella pass. Muhammed upprättade en alternativ värld. Epilepsin som dessa stora män led av förmörkar inte för ett ögonblick deras storslagenhet och intellektuella värde. Vi lever i en värld som danades av dessa epileptiker plus ett oräkneligt antal maktgalna. ”Vi är normala människor som föds på ett världsomfattande sinnessjukhus, där de sjuka styr de friska”, skrev både Vladimir Majakovskij (*1893 †1930) och markisinnan Almansa de Gusmão y Pombal (*1933).

Doldahavsrullarna

Nunc est bibendum.

En bokstav kan vända upp och ner på sanningen och få svåra återverkningar på samhället. I Romarbrevet 16:7 hälsar Paulus apostlarna Andronikus och Junias. Det fanns inget manligt namn som Junias bland varken greker eller romare. Däremot fanns kvinnonamnet Junia, och det respekteras i en del biblar: Salute Andronicus and Junia, my kinsmen...225 De flesta biblar lägger till bokstaven -s på namnet Junia som en påklistrad mustasch.226 Det är svårt att fastställa vem som ansåg det vara opassande med en kvinnlig apostel. En del religionsforskare anklagar orättvist Hieronymus med hänvisning till hans mardrömmar som tusen år senare blev ett favorittema för oräkneliga målare. Men han skrev korrekt maskulinum och femininum med ändelsen -m i ackusativ: Salutate Andronicum et Iuniam cognatos et concaptivos meos. I Paulus originaltext är ändelsen -ν korrekt för båda genus: Ανδρονικον και Ιουνιαν. Man kan inte heller med säkerhet anklaga de senare översättarna för kvinnodiskriminering, de kanske bara var slarviga eller mindre kunniga. Även Johannes var okunnig. Han beordrade bokbål och tyckte att basrelieferna i Pergamon som numera bevaras i Berlin var djävulens tron.


An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur? Vet du inte, min son, hur lite förnuft som styr världen? sade kanslern greve Axel Oxenstierna (*1585 †1654) på latin i sin sotsäng. Si le nez de Cléopatre eût été plus court, toute la face de la terre aurait changé. Om Kleopatras näsa hade varit lite kortare227, skulle hela jorden ha sett annorlunda ut, sade den franske tänkaren Blaise Pascal228 (*1623 †1662) i någon annans säng. Die Weltgeschichte ist auch die Summe dessen, was vermeidbar gewesen wäre. Världshistoria är också summan av det som man hade kunnat undvika, sade Konrad Adenauer (*1876 †1967). Generalen Charles de Gaulle (*1890 †1970) sade i ett av sina tal till den franska nationen: Il ne doit pas nous étonner que notre société marche néanmoins, en dépit de nos erreurs fondamentales. Pour se consoler, on peut dire la même chose sur la civilisation humaine tout entière qui, depuis les plus anciens temps historiques commet les plus graves erreurs de la pensée ayant des conséquences désastreuses contre l'humanité et au mépris de ça, ça marche toujours. N'oublions pas que l'histoire mondiale c'est l'histoire de la folie universelle. C'est là que les psychanalystes s'arrangeront mieux de se donner la peine de nous expliquer l'inexplicable et le mystère de la survivance de l'humanité en dépit de sa démence. (Man får inte förvåna sig över att vårt samhälle fungerar ändock, trots våra grundläggande misstag. Vi kan trösta oss med att man kan säga samma sak om hela den mänskliga civilisationen. Sedan urminnes tider begår civilisationen de värsta tankefel med katastrofala återverkningar på mänskligheten som följd. Ändå fungerar det fortfarande. Man får inte glömma, att världens historia är dårskapens historia. Det åligger psykoanalytikerna att försöka förklara det oförklarliga och hur det kommer sig att mänskligheten överlevt trots sitt vansinne.) Ivan Vinogradovitj Paharenko, sovjetisk ambassadör i London 1953, svarade på engelsmännens spydigheter: Quant au contraste entre les plus estimées et les plus désavouées façons d'exercer le pouvoir, c'est étonnant comme les similitudes entre les différences différencient les similitudes. (När det gäller kontrasten mellan de mest uppskattade och de mest förkastliga sätten att utöva makt på, är det förvånansvärt hur likheterna mellan skillnader skiljer likheterna.)

Kleopatra 68-30 f Kr

In vitro veritas.

Victor Ravini

141


Historikern Golo Mann – Thomas Manns son – brukade inleda sina föreläsningar i Amerika: The worlds hysteria, I mean the worlds history… Han bröt så förfärligt på tyska, att man aldrig var säker på om han menade historical eller hysterical. Därför korrigerade de amerikanska feministerna Golo Mann och krävde, för jämlikhetens skull, att han skulle säga her-story. Fredrik Barbarossas (1152-1190) hovnarr grimaserade och jämrade sig: ”Om dumheten skulle göra ont, då skulle man kunna se alla gå på torget och hålla huvudet i händerna, skrikande av smärta; starkast skulle de galningar skrika som styr världen.” Akbars hovnarr sade att ”olika folk skrattar åt olika saker och somliga skrattar inte alls. Dårar, religiösa ledare och maktutövare tål inte skratt. Allt politiskt tal riktar sig till folk som inte förstår maktens utspel. Makthavarna är förtjusta i undersåtar som lyssnar på maktens monolog.” En omfattande antologi av denne okände hovnarrs visdom har bevarats tack vare brevväxlandet mellan Krakowski och Reuchlin. Till biskoparnas förtvivlan fortsatte deras korrespondens även efter det att båda var döda. För att undvika repressalier signerade avsändarna Ridendo Castigat Mores (latin: genom skratt förbättras moralen). Man vet ingenting om vilken bakgrund stormogulens hovnarr hade. Det enda man vet är att han på alla språk kunde säga att han ingenting kunde, medan de flesta inte kunde säga det på sitt modersmål. Krakowski skrev till Thomas Morus (*1478 †1535): I am suspicious about religion because of its claim to be satisfied with not understanding. We invented God and God invented Universe. The Universe needs an explanation. Instead we are looking for an alternative cosmology. Thomas Morus medgav att kristendomen var absurd, och att det inte var en ateist som påpekade dess absurditet, utan själva kyrkofadern Tertulianus. Det var han som skrev: credo quia absurdum, jag tror emedan det är absurt. Man tror gärna på absurditeter, och även om man inte gör det, lever man med dem. Världens religioner och även hela civilisationen bygger mer på tro än på kunskap. Människan har en inbyggd rädsla för kunskap, och fortfarande finns det många som har svårt att förstå varför ett bibliotek är minst lika heligt som en kyrka eller någon annan kultplats. 142

Doldahavsrullarna


Bonum vinum et musica lætificat cor homini. (Ecl. 9:7)

När Europa på 1800-talet uppfattade att buddismen var en ateistisk religion aktualiserades åter den bibliska myten om det utvalda folket i tre ateistiska versioner. Darwin uteslöt postulatet med skaparguden och ersatte Gud med hypotesen om naturens selektiva urval bland en serie mutationer som han observerade och i avsaknad av förklaring absolutiserade till en dogm. Marx omarbetade myten till en övernationell version, där Jahves plats togs av ”den historiska nödvändigheten” och där det utvalda folket blev proletariatet. Den nye profeten skapade således den fjärde judiska religionen, och tillskrev proletärerna, som var lika fattiga som han själv, den messianiska rollen. Freud som tvivlade på allt, förpassade Gud till det undermedvetna och legitimerade psykoanalytikerna såsom det utvalda folket. I föreläsningarna som Mircea Eliade höll för sina medfångade järngardister kallade han psykoanalysen den femte judiska religionen. När han tog avstånd från järngardet förstod alla att han inte kommit in i den religiös-nationalistiska rörelsen av övertygelse, och att han inte heller av övertygelse tog avstånd från den. Han tvivlade på båda ställningstagandena och på allt han skrev. Man har sagt att människan var religiös redan vid sin tillkomst och kanske även innan hon blev till människa. Hon grundade sin tillvaro på tron om att det finns en metafysisk verklighet eller att det inte finns. Vi vet inte huruvida djuren har eller inte har någon tro på en verklighet bortom det synliga. Det enda som skiljer människan från djuren är skrattet och konsten som skapas för konstens egen skull, med andra ord behovet av att skapa en alternativ verklighet som en replik till den redan befintliga. Den imaginära verkligheten anses vara vackrare, bättre eller vara en kritik mot den som står till buds och som människan är en del av. Man kan tro på den ena eller andra religionen, eller inte tro på någon religion alls. Men kan man leva utan att tro på den virtuella värld som skapas genom dialogen mellan konstnär och publik? Alla religioner utesluter skrattet. Det är bara Bibelns Gud som får skratta i höjden. Men det får också konstnären och dess publik. Påve Clemens IX (1667-69) flyttade Drottning Kristinas förfalskade brev från fodralet till ett relikvarium som aldrig tidigare innehållit något annat än vinflaskor av sorten Lacrima Christi. Han använde fodralet som en hattpinne för sin påvliga tiara. Victor Ravini

143


Kardinalen Paluzzi degli Albertoni

144

Under Clemens X (1670-76) försvann det gyllene fodralet hösten 1674 från påvens omklädningsrum i Peterskyrkan i Rom. Det gick olika rykten: att det hängde samman med skandalen Berluzzi eller med den extensiva tillbyggnaden av Palazzo Altieri eller med kardinalen Paluzzi degli Albertonis vanärande reträtt från politiken. Ingen förstod vad saken hade med det schweiziska gardet att göra. Fodralet har fortfarande inte återfunnits.229 Doldahavsrullarna – som varit försvunna sedan drottning Kristina flyttade till Rom – hittades nyligen av en slump i en lada bland andra handskrifter. Gurgelheimforskarna körde parallellt olika dataregister och listor på personer, titlar, och allt möjligt från hela världen. Så associerade de Krakowskis titel doctor eremitus till en handskrift vid Uppsalabiblioteket som var registrerad under namnet Codex Eremiticus och låg bortglömd bland flera tusen andra outforskade handskrifter som samlar damm. Det finns inte tillräckligt med personal som kan gå igenom alla värdefulla skrifter som finns på gamla bibliotek, och det finns inga pengar för varken fotografering eller inscanning eller för att föra ut dem i det vetenskapliga kretsloppet. I Uppsalaregistret doldes Doldahavsrullarna eller Codex Ermeticus under namnet Codex Eremiticus. Vem gömde den värdefulla handskriften genom att registrera den under ett falskt namn som påminde om Krakowskis doktorstitel, och varför? Var det någon bibliotekarie som befarade att Kristina skulle ta den med sig till Italien? Flera forskare från olika universitet har anmält sitt intresse att komma till Uppsala för att dechiffrera Doldahavsrullarna. De är förvånansvärt nog färre till antalet än vad man kunde ha förväntat sig. Orsaken är att de flesta universitet, framför allt i Europa, dras med svåra ekonomiska problem och inte har råd med humanistiska projekt som inte förväntas generera någon ekonomisk vinst. Om det kan vara en tröst, så kan man också påpeka att inte heller de tekniska fakulteterna går mot blomstrande tider. Statistiken visar att den enda blomstrande branschen nuförtiden är brottsbranschen, och att brottsligheten ökar när man drar ner på utbildning och kultur. Investeringar i utbildning och kultur ger avkastning efter femton-tjugo år, vilket för de flesta politiker är en oöverskådlig tid. Om staten inte svarar för sjukvård, utbildning och kultur – vad sysslar då staten med? Det finns politiker i nu-

Doldahavsrullarna


varande Mongoliet som anser att kulturen inte skall bekostas av staten utan av dem som konsumerar kultur. Nästa steg i denna Djingis khan-inspirerade logik: sjukvård skall inte heller bekostas av staten utan av de sjuka, och skolor skall bekostas av eleverna. Vad tillfaller staten att bekosta, en armé av soldater med lässvårigheter som varken förstår disciplin eller något annat? Böcker enar och håller folket ihop. Böcker räddar nationen när den blir trängd av maktsammanslutningar och av större språk. Dechiffreringen av Doldahavsrullarna pågår, men forskningen försvåras av synliga och osynliga hinder. Vem är den rättmätige ägaren till rullarna? Regeringen i Prag gör anspråk på handskriften eftersom den tillhörde klostret Strachow innan den fördes till Uppsala. Vatikanen som lånade ut Doldahavsrullarna till kejsar Rudolf II kräver att handskriften skall komma tillbaka direkt till Rom. Spanien anser inte att Cortés hade skänkt handskriften till påven, utan bara lånat ut den, och i avsaknad av något kvitto står ord mot ord. Påven Johannes Paulus II:s besök i Latinamerika var nära ett fiasko, då högljudda mexikaner ställde påven mot väggen och krävde tillbaka både handskriften och det gyllene fodralet, särskilt det sistnämnda. De bestrider att det kom från Asien och hävdar att det var tillverkat av mexikanskt guld. Svaga röster höjdes från Indien, men de avfärdades lätt då ingen kunde precisera någon ägare. Varken silkesrullarna eller fodralet kan berätta vilka händer som smekte dem, vilka ögon som beskådade dem och över vems axel, och inte heller hur fodralet hamnade i Stilla havet. Transporterades det kanske på en båt som kantrade på Indus eller Ganges i Indien och eventuellt på Yangtze-kiang eller Hwang-ho i Kina? En del före detta sovjetrepubliker tar på sin ed att den omtvistade handskriften skrevs ned just på deras territorium. Moskvahistorikerna har sin egen uppfattning vilken man inte ens behöver nämna. Den labyrintiska tråden leder tillbaka till Uppsala, där materialet har sitt ursprung. Eftersom Doldahavsrullarna har färdats jorden runt och anlänt tillbaka till ursprungsorten, anser Uppsalabiblioteket att man har satt punkt för ägandetvisten. Nyligen har man också hittat Krakowskis guldring med heliotropstenen. Inskriften på

Dubium sapientiae initium.

Victor Ravini

145


Högutbildade kvinnor ingick i ett slags internationell kvinnoförening vars outtalade syfte var att förse medlemmarna med en möjlig överlevnadsstrategi och stödja dem att förverkliga sig själva i det intellektuella och konstnärliga livet. Föreningens gemensamma mål var att leta efter Doldahavsrullarna. Det fanns inga inträdesrestriktioner varken vad gällde folksslag eller religion. Det anses att organisationen grundades i södra Frankrike, tidigast vid normandernas ankomst och senast under utrotningskampanjen mot kättarna. Organisationen spred sig även till andra länder, överallt där nya skolor och universitet öppnades. De flesta av medlemmarna arbetade som läkare och gjorde över146

Doldahavsrullarna

Singillatium mortales, cunctim perpetui.

Inval av en ny medlem i den internationella kvinnoföreningen och tilldelning av kollelktiv identitet.

Var och en av oss är dödlig, tillsammans är vi ödödliga.

stenen blandar tecken från olika alfabet. Varje tecken används som ett ideogram. En sexuddig stjärna ✶ kan vara en solsymbol och står som motpol till månsymbolen ☾. Mellan de två himlakropparna finns en fyrkant dividerad i fyra rutor av ett plustecken ⊞ vilket kan vara en symbol för jorden. I samma schatull har man hittat flera identiska kopior av ringen. Andra identiska kopior hittades på olika ställen i olika länder, vilket bekräftar hypotesen om en kollektiv identitet.


sättningar på olika språk. Kvinnoföreningens oskrivna stadgar krävde diskretion. Man fick inte bekymra sig för mycket om medlemmarnas privata liv så länge det inte skandaliserade de utomstående. Men dåtidens lagar förbjöd alla former av förklädnad. Vid upptäckt i manlig dräkt brändes kvinnor på bål. Vi kommer kanske aldrig att få reda på deras verkliga identitet. De kunde lika gärna ha varit judinnor, kristna eller muslimska kvinnor. Det går inte heller att fastställa vilken som är Amsterdamus Krakowskis originalring och vilka som är kopior. AlltNoli me tangere. så, därifrån fick Lessing sin inspiration till ringen som Nathan der Weise, Natan den vise, lämnade i arv till sina tre söner. Texten på heliotropstenen uppmärksammades först av Goethe som på äldre dar föreslog dechiffreringen: ”Även den vackraste flicka kan inte erbjuda mer än vad hon har.” Mircea Eliade trodde sig ha identifierat ett balkanskt ordspråk: ”När det gäller att äta och dricka måste man anstränga sig, men om man inte kan Nosce te ipsum. arbeta då kan man inte det.” Enligt Schopenhauer innehöll inristningen en av Konfucius aforismer: ”Var snäll, och de som inte känner dig kommer att kasta smuts på dig; fortsätt att vara snäll, och de kommer att känna dig.” Men aforismen återfinns inte hos Konfucius, och man vet inte varifrån Schopenhauer tog detta optimistiska citat. Den minst kontroversiella tolkning230 som föreslagits för texten på Amsterdamus Krakowskis ring lyder: ”Vi lever i en orolig tid.”231 Det är omöjligt att datera ringen. Det första avsnittet som dechiffrerades i Doldahavsrullarna var ett matlagningsrecept.232 Besvikelsen blev så stor att man skyllde på dataprogrammerarna som kanske hade gjort något fel. Dessa kontrollerade, och det var inget fel på datasidan. Man kom på idén att pröva receptet. Svårigheten bestod i att ingen kände till de måttenheter som brukades i den försvunna kultur som alstrade Doldahavsrullarna. Råvarorna stämde inte heller med det som nuförtiden står till buds. Man chansade och man tillagade enligt receptet speciella vitlökskorvar, om korvar nu var den riktiga översättningen. Samtliga forskare var – av korvarnas smak att döma – överens om att man hade lyckats med dechiffreringen. De blev både glada och besvik- Se non è vero, è bene trovato. Victor Ravini

147


148

na. Staten ville inte längre bevilja anslag för att fortsätta dechiffreringen av det man trodde vara en kokbok. De största livsmedelskedjorna i Europa ville inte heller sponsra översättningen av en föråldrad kokbok, skriven på ett dött språk. Dechiffreringen av Doldahavsrullarna kunde fortsätta tack vare Aga-Ban, alias Atalij Almatov, den rike kirgisen från AlmaAta i före detta Sovjet som påstår sig härstamma från Djingis khan och som fortfarande äger tre av de fyra ryska banker han startade i Genève 1995 med ett garantikapital som överstiger USA:s årsbudget. Aga-Bans smeknamn är Ali, alias Aliosha under sovjettiden. Han anser sig ha en direkt anknytning till Doldahavsrullarna, och sponsrar forskningen. En enda invändning hade han, och strök med sin guldpenna över siffran som forskarna hade föreslagit. Ovanpå skrev han: obegränsad tills nya dispositioner. Han kräver att forskningsresultatet hemlighålls. När forskningsgruppen blir klar med dechiffreringen vill exilbankiren Aga-Ban ha texten översatt till kirgisiska och tryckt på bästa möjliga papper i en upplaga på ett exemplar.233 Alla matlagningsrecept i Doldahavsrullarna var korrekta, och det har senare visat sig att de fyllde en särskild funktion i texten. Avsnitt bestående av matlagningsrecept var de lättaste att dechiffrera, och hade infogats i rullarna för att vilseleda eventuella obehöriga blickar och för att skydda merparten av texten, som hemliggjordes. En stor del av den resterande texten i Doldahavsrullarna är skriven på det icke belagda språk som konventionellt kallas indoeuropeiska, och som inte har lämnat några skriftliga spår efter sig. Doldahavsrullarna innehåller den enda text som finns på indoeuropeiska. Upptäckten av det försvunna indoeuropeiska språket anses vara det viktigaste som hänt i språkvetenskapens historia; viktigare än Champollions dechiffrering av hieroglyferna och Grotefends dechiffrering av kilskriften. Forskningsresultaten visar att handskriften är skriven på flera språk, bland annat fornnordiska, hettitiska, tochariska och indoeuropeiska. Texten på indoeuropeiska i Doldahavsrullarna är ett arkiv, indoeuropéernas urkundssamling, men ingen vanlig samling av akter utan deras hemliga arkiv. Det föregår gamla Roms legender, grekisk och nordisk mytologi. Georges Dumézil har redan analyserat para-

Doldahavsrullarna


llellen mellan spionerihändelserna i den gamla romerska legenden, där en kvinna vars namn är okänt öppnar portarna för angriparen mot betalning i guld, och liknande spionerier i nordisk mytologi där vi påträffar en liknande förräderska vars ersättning är okänd men som vi vet hette Guldrus. Litteraturvetarna vid Gurgelheimuniversitetet anser att spionromanen som separat genre inleds 1903 med The Riddle of the Sands. A Record of Secret Service av Erskine Childer (*1870 †1922). Han var själv engelsk spion i Tyskland, vapensmugglare under första världskriget, och organiserade efter kriget underrättelsetjänsten för den republikanska armén på Irland. Det första spiontemat förekommer redan hos James Fenimore Cooper 1821 i The Spy. A Tale of Neutral Ground. Men spionämnen förekommer även tidigare som till exempel i Iliaden eller Bibeln. Strax efter grekernas ankomst till Troja ertappas Odysseus av kung Palamedes under ett försök att hoppa av till trojanerna. Odysseus simulerar tillfällig galenskap och räddar sitt ansikte. Han hämnas på den ärlige Palamedes. Odysseus gräver ner pengar i Palamedes tält och förfärdigar ett falskt brev där trojanerna tackar för det begångna förräderiet samt omnämner den summa pengar de betalt. Inför de grekiska kungarna påstår Odysseus att han hittat brevet hos en fånge som blev mördad innan denne kunde bestrida anklagelsen. Pengarna hittas, Palamedes döms och stenas. Odysseus själv kastar den dödande stenen. Vidare går Odysseus med Diomedes i förklädnad på spaning och träffar på den trojanske spionen Dolon som de tar till fånga. Genom utpressning och tvetydiga löften får de alla informationer av den fege Dolon som de därefter omgående dödar. Vi kan dock inte här erinra om alla Homeros spionhistorier. Vergilius beklagar i Aeneiden den tragiska händelsen med spionerna Euryalus och Nysus. Dessa två gör så grova fel att man snarare kan tro att Vergilius tragiska ton är ironisk. Alla dessa välkända spionberättelser, även de mindre kända från Doldahavsrullarna, ger händelserna en mytologisk färg, men de är också så noggranna skildringar att de förmodas redovisa en historisk verklighet. Även Bibeln är fullspäckad av spionerier och förräderier, stundom betraktade ur förlorarens och stundom ur vinnarens synvinkel. ”Josua sände hemligen ut två spejare och Victor Ravini

149


sade: ‘Gån och besen landet och Jeriko.’ De gingo åstad och kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab” (Josua: 2,1.), där de övernattar. James Bond kunde inte ha gjort annorlunda. De räknade med den brännmärkta fruns förtrytelse mot sitt eget folk. Statssäkerheten i Jeriko var på sin vakt, underrättad om Josuas planer, och kontraspionaget övervakade Rahabs hus. ”För konungen i Jeriko blev inberättat: I natt hava några män kommit hit för att utforska landet.” (Josua: 2,2) Jerikos polis kommer strax efter spionernas ankomst för att arrestera dem, men kvinnan gömmer dem på taket under linstjälkar och sätter polisen på fel spår. Efter att luften rensats, lämnade Rahab tre viktiga informationer (Josua: 2,9-11): ”förskräckelse för eder har fallit över oss, ty vi hava hört huru Herren lät vattnet i Röda havet torka ut framför eder”. Den andra: jerikoborna hade hört också ”vad I haven gjort med amoréernas konungar”. Och slutligen: ”alla landets inbyggare är i ångest för eder, numera har ingen mod att stå eder emot”. Rahab uppvisar politisk intuition, erkänner att israeliternas Gud har all makt och därför hjälper hon och bönfaller den kommande segraren att skona hennes föräldrars och syskons liv och egendom. Hon visste att för israeliter var familjen lika viktig som för henne, och de uppskattade att hon tänkte på familjen och inte på egen vinning. Följaktligen iscensätter Josua det så kallade undret med förbundsarken och stenen i vattnet (Josua: 4,3-9) som israeliterna gick på över Jordan. Därefter bryter de ner Jerikobornas psyke med högtidlig truppuppvisning, marscher och trumpetspel dag efter dag. De belägrade kan inte längre försvara muren som stormas – eller som i bildspråk faller. Det förmodas att även Doldahavsrullarna under mytologisk täckmantel och sanningsförskjutning arkiverar hemligheter om indoeuropéernas omflyttning från Centralasien till Europa. Har den skett på fredligt eller på störande sätt? Kommer vi att få veta mer om deras vägar och etapper: var, när och med vilka folksslag indoeuropéerna kom i kontakt, samt vilka spänningar och konflikter de hade med Europas urbefolkning? Kommer vi att kunna kasta ljus över frågan om hur vi i fortsättningen skall betrakta hela problematiken: som indoeuropéernas invandring eller erövring? Arkivet i Doldahavsrullarna börjar med oändliga genealogier: vem som var vems son och vems sonson. Betydligt intressantare 150

Doldahavsrullarna


är de avsnitt som genom väl utvalda metaforer talar om indoeuropéernas underrättelseverksamhet i samband med den massiva vandringen. Dessa metaforer var avsedda att göra texten obegriplig även för samtida indoeuropéer som inte var insatta i den hemliga verksamheten, en verksamhet som bedrevs på flera plan: för det första deras inrikes spionage bland de styrande som inte var överens om en gemensam politik, och för det andra deras utrikes spionage bland Europas olika folk som de underkuvade och tvingade att gå över till segrarnas dräkt och språk. Vi får aldrig veta huruvida härskarnas, medlöparnas och deras fienders namn är riktiga eller bara hemliga täcknamn. Alla gestalter beskrivs med ett slags gloria. De har sagolika egenskaper och utför osannolika gärningar. En anmärkningsvärd mening väcker uppmärksamhet eftersom den återfinns hos maya-folket i en nyligen dechiffrerad text på en väggmålning i Uaxactun i Mexico, och enligt Sir James Frazer hos alla folkslag i världen i form av små sagor eller ordspråk: ”Det finns bara två sorters människor – de goda och de onda, de ärliga och de oärliga, de pålitliga och de opålitliga; gränsen mellan dessa två sorters människor går rakt genom var och ens hjärta.” I nuvarande forskningsläge är det svårt att pussla ihop mosaikbitarna och de små berättelserna i Doldahavsrullarna. Man försöker urskilja om de framställer faktiska beskrivningar eller om det var med avsikt att sanningen skulle ligga dold bakom levande bildspråk och döda metaforer. Den tilltänkte mottagaren skulle själv söka och välja bland spegelvända nycklar för att låsa upp spegelvända metaforer och förstå budskapet i dess riktiga dimensioner och innebörd. Med rätt nycklar kunde man gå in i textens källare och dricka ur livets vin. För en oinsatt läsare är Doldahavsrullarna bara en svårbegriplig text, strukturerad som en labyrint med fällor på gränsen mellan fakta och spegelvänd sanning. En erfaren läsare kan dock skilja allvar från ironi och tappar inte balansen när det är halt under mattan. Han eller hon ser i spegeln den osynliggjorda sanningen och förstår att varje inverterad sanning är en metafor för en djupare sanning, att en ofullständigt utsagd sanning ofta är en mångfacetterad sanning som hänsyftar på parallella och oändliga sanningar. Alla syllogismer är logiska och ett gyttjebrottning mellan motstridande sanningar kan vara Victor Ravini

151


både avslöjande och berikande för den ena eller den andra parten. En sanningsförskjutning kan belysa den mångfasetterade sanningen ur flera vinklar. När man inser att sanningen är relativ blir alla auktoritetsanspråk löjliga, all maktutövning fåfäng. I avvaktan på historiens domslut, kan man bara skeptiskt skratta i förskott. Skrattet är det mest bitande svaret på maktens monolog, eftersom galenskapen tappar kontrollen inför skrattet och går överstyr. Som alla labyrinter är metaforerna också en form av prövning. Man knäcker kod efter kod och bakom varje låst dörr upptäcker man att den enda sanningen är människan och att humanismen är ledtråden för att hitta vägen ut ur labyrinten. Att låsa upp dörrar och riva ner murar ger förstärkt kraft för att älska ljuset och genomskåda mörkret. Glädjen över att forska i böcker, öppna fönstret och komma ut i debatten med ett filosofiskt leende på läpparna är Doldahavsforskarnas – och läsarnas – bästa belöning.

152

Doldahavsrullarna


NOTER 1 I Sankt Petersburg bevarades Codex Argenteus på Eremitagemuseet. Den var aldrig tillgänglig för allmänhet eller forskning. Den förvarades på lagret, i en av de många lådor som bar en etikett med inskriften Tjerezvytjajno Tajno (ytterst hemligt). Efter glastnost och tövädret i Ryssland visade de ryska myndigheterna sig villiga att öppna alla dessa lådor för såväl ryska som utländska forskare. Tyvärr hade den ryska maffian varit snabbare och tömt lagret på de mest värdefulla dokumenten. Codex Argenteus är kanske redan såld utomlands och ligger i en privat samling, undanhållen all forskning. Interpol inkopplades, och försökte komma underfund med vilka personer från den ryska maffian som borde mutas för att få dokumenten tillbaka. Spaningen finansierades av Aga-Ban. Hans identitet framträder efter hand i texten. 2 Tingets talesman förkunnade domen som ett sakralt yttrande med rytm och allitteration: Enligt Upplandslag: Enligt Södermannalag: jag dömer dig til kununx ok kununx dömis til krunu ok riki styræ landum radhæ ok fridh (at) haldæ lag at styrkiæ (Karl Olivecrona, Das Werden eines Königs nach altschwedischem Recht. Der Königsritus als magischer Akt, Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd 44. Nr 1, 1947, s 9-10.) 3 Kungens sakralitet i Skandinavien bestrids av Walter Baetke. Han är grundare till den tyska hyperkritiska skolan i Leipzig som tvivlar på alla historiska källors tillförlitlighet. (Walter Baetke, Yngvi und die Ynglinger – Königsheil und Kult – Eine quellenkritische Untersuchung über das nordische “Sakralkönigtum“, Akademie Verlag Berlin 1964. Sitzungsbericht der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse, Band 109, Heft 3.) Den hyperkritiska inriktningen importerades till Frankrike. En del franska hyperseriösa professorer menar att det inte går att strikt vetenskapligt bevisa Napoleons existens. Även alla dokument och bilder rörande Hitlers existens betraktas som högst tvivelaktiga. Andra världskriget har aldrig ägt rum, inte ens för dessa professorer som själva har bevittnat kriget. De anser att till och

med deras egna minnesbilder och fotolegitimationer från krigstiden saknar vetenskapligt värde. En del forskare vid universitetet i Gurgelheim accepterar den franska kristallklara logiken: det går inte heller att vetenskapligt bevisa att dessa hyperkritiska professorer existerar, trots att de är vid liv. Alla bevis om Auschwitz, Dachau, Buchenwald med mera underkänns av denna hyperseriösa historievetenskap, vilket hjälper förbrytaren att känna sig bättre till mods. En uppmärksammad idéströmning i Tyskland påstår att Berlinmuren aldrig funnits och att alla bevis om dess existens är förfalskningar. De välkända bilderna med jublande folk på Berlinmuren påstås vara bilder på huliganer efter en fotbollsmatch. Oacceptabla sekvenser från historien faller således bort. 4 Forskare i Uppsala har lagt märke till en stiliserad runskrift, den så kallade samgermanska eller äldre futharken (24-typig) blandad med ett försvunnet arabiskt alfabet bevarat i skrifterna för den zoroastriska liturgin. Dessa avsnitt alternerar med tibetanska ideogram och med avsnitt där vi påträffar ord från tochariska (ett fascinerande indoeuropeiskt språk) skrivna med en blandning av olika arabiska alfabet. Orden användes som ideogram för motsvarande ord på ett språk som i sin tur är en blandning bestående av ord från flera altaiska språk, indoeuropeisk grammatik och semitisk polysemantism. Samtliga avsnitt inleds med gyllene bokstäver. Därför kallas handskriften för Codex aureus… 5 Språket är en blandning av äldre runsvenska och en västkinesisk dialekt blandad med rester av de skytiska och tochariska språken, nära besläktat med sanskrit såsom det bevarats i buddistiska kloster på gränsen mellan norra Indien och Tibet. Avsnitten på andra språk är senare tillägg, senast från åren 712-751. Ett tilläg beskriver hur abbassiderna störtade omajjaderna år 750. På floden Talas påstås dessa ha besegrat kineserna. Påståendet om seger styrks av muslimska lyriker men kinesiska källor och även Vatikanen ignorerar händelsen. Delar av texten i Doldahavsrullarna och även fodralet kan eventuellt relateras till den tibetanska blomstringstiden under munkkungen K'ri-lDe-gtsug-bTsans (sic!) erövringar (704-755). De avsnitt som står på äldre runsvenska härstammar från den ursprungliga varianten som Victor Ravini

153


kallas för Codex argenteus Caspicus. Mer eller mindre direkt kan innehållet i Codex argenteus Caspicus förknippas med kultcentrat i gamla Uppsala och inte med Gotland, som de lundensiska forskarna tidigare ansåg. 6 A K Majumdar, “Das Islamische SpätMittelalter“, i Propyläen Weltgeschichte, eine Universalgeschichte, band 10, Berlin, 1991.

som herde för getter, och hade dålig kännedom om öknen öster om Egypten. Han irrade omkring i fyrtio år och nådde ett mål som i vanliga fall skulle ha tagit en vecka eller två att gå till fots. Dessutom hade han dålig intuition, eftersom han gav israeliterna sanden och lämnade oljan åt araberna.

7 Att döma av det arabiska alfabetets kufiska egendomligheter som var typiska för den tiden vid utkanten av det samanidiska riket. 8 I den gamla provinsen Jalalabadwastan. 9 Handskriften utarbetades troligen av en multinationell grupp som levde i en pluralistisk miljö. Man kan urskilja olika handstiler, olika språk samt metaforer och referenser som kan relateras till olika kulturer: nordisk mytologi, nestorianism, hinduism, buddism och konfucianism. Beträffande innehållet kan ingenting förknipas med islam. Varken författaren eller den tilltänkte läsaren kan ha varit muslimer. Tvärtom, textens arabiska alfabet var avsett att vilseleda muslimer. 10 Mangou, Möngke, eller Hsien Tsung (12511259), barnbarn till Djingis khan, erövrade Kina. 11 Moses (1300-1200-talet f Kr). Egyptiska dokument garanterar inte Moses historicitet. Minst två egyptier med namnet Moses förekommer på 1300-talet f Kr. I sin egyptiska form verkar namnet vara en förkortning av ett teoforiskt namn som slutar på -mesis, -moses eller -msès, och vars första del är ett gudanamn, efter modellen Ra-msès, Rada-mès, Radu-mès, Thut-mès eller Thut-mosis, Ah-mosis, Dedu-moses, Ka-moses, Amen-mesis, Am-nesis. Enligt den hebreiska tradition som blandar ihop historiska och legendariska element var Moses monoteist. Monoteismen infördes i Egypten av Echn-aton (1350-1334) och olagligförklarades sedan. Eftersom Aton-kulten var den enda kända monoteistiska religionen i Egypten, var troligen Moses fullständiga namn Aton-Moses, och man kan förstå varför den första delen i hans namn var mindre känd. Moses förde ut sitt folk ut Egypten mellan 1300-1290 f Kr. De tio bud och två löften (2 Mos. 20) som han påstår sig ha fått av en Gud vars namn var okänt för israeliter är för filologer ett plagiat av hettitkungarnas påbud i Anatolien. Moses hade tidigare arbetat i fyrtio år i den libyska öknen

154

Doldahavsrullarna

Man kan förstå varför Moses bror Aron inte hade någon stor tillit till honom. Aron tyckte att det var klokare att samla allt guld från folket och förvalta det efter eget gottfinnande. Å andra sidan innehåller Bibeln böcker som är präglade av stark monoteism och är äldre än Moses andra bok Exodus, exempelvis Moses första bok, Genesis, vilken kan relateras till kontakten med Sumer – långt före kontakten med Egypten – och Job, Bibelns äldsta bok. Innehållsmässigt kan Job relateras till en tid före den sumeriska och den egyptiska civilisationen, men dess ämne är lika gammalt som urberget och modernt som katastroferna eller debatterna i tidningarna. Farao Echnatons oförklarliga religiösa palatsrevolution kan ha sin förklaring i israeliternas


närvaro i Egypten. Dessa var monoteister redan före Josefs invandring på 1700-talet f Kr. Enligt en rabbinsk tradition skulle inte Gud ha valt sitt folk, utan folket valde Gud. Gud gick ut och frågade folk om de ville välja honom till Gud. Gud träffade beduinerna och han erbjöd sina tjänster. De frågade Gud vad som krävdes för att han skulle ställa upp för dem. ”Att ni inte skall mörda.” De tackade nej eftersom det var meningslöst att leva utan fejder och hämnd. Gud träffade på ett annat nomadfolk, och de frågade vad som krävdes av dem. ”Att ni inte skall stjäla.” ”Vad ska vi då leva på?” Till sist träffade Gud israeliterna, och krävde endast att de inte skulle ha några andra gudar. Så valde de Honom, eftersom det var mera praktiskt att bara ha en gud än att ha flera. 12 Jesus, också kallad Messias eller Kristus (* år 7 eller 6 f Kr — † år 30 e Kr i april), profet, timmerman och helbrägdagörare. 13 Muhammed (570-632), profet, kamel- och krigförare och versifikatör. 14 Edsvuren krigare. 15 Varjagerna var nordiska vikingar i Ryssland. Varjager är den slaviska varianten av väringar och är en benämning på skandinaviska välbeväpnade handelsmän som hemsökte eller vistades i slaviska länder under vikingatiden. De var också kända under namnet rus (från finska ruotsi, som betyder de som drar i åror eller från Roslagen). Från det finska namnet på svenskar kommer namnet Ryssland som egentligen betydde svenskarnas land. 16 A Zajaczkowski, Ze studiów nad zagadnieniem chazarskim, Polska Akademia Umiejetnosci, Prace Komisji Orientalistycznej, nr 36, Krakow, 1947. 17 Slavernas apostlar var bröderna Cyrilos (827868) och Metodius (825-885), två greker från Thessaloniki, eller snarare konverterade judar, vars far troligen var rabbin hos khazarerna. Det var han som för länge sedan hade färdigställt det så kallade kyrilliska alfabetet. Le rayonnement de la culture byzantine fut prolongé par l’action de deux érudits missionnaires de Thessalonique, saint Cyrille et son frère Méthode, les fils d’un ancien rabbin des Khazares, qui avait depuis longtemps inventé l’alphabet glagolithique pour les langues slaves, dont ils l’ont implanté ensuite parmi les

slaves, et qui dorénavant sera mieux connu comme l’alphabet kyrillique. (Arnold Toynbee, L’autre Moitié de monde, i Encyclopédie Elsevier, Paris-Bruxelles, Elsevier Séquoia, 1976, s 376.) Cyrilos och Metodius välkomnades ofta vid Vatikanen, fick missionärsuppdrag och pengar av påven, vilket skulle ha varit en omöjlighet om de var greker. Från historien känner man inte en endaste grek som fått pengar av påven. 18 Detta stämmer väl med Abba Ebans definition av vem som är jude och vem som inte är det. Enligt honom är den jude som själv säger sig vara jude, för den borde vara galen som säger sig vara det utan att vara det. 19 L’homme qui créa la musique et la poésie liturgique byzantines, héritage commun de tous les peuples chrétiens orthodoxes d’Orient, fut un juif syrien converti au christianisme chalcédonien, Romanos le Mélode (480-550). Romanos écrivit ses hymnes dans l’ancienne koinê attique, mais ses mètres et ses mélodies étaient syriens. [Han var född i Emesa, Homs, i Syrien] Pour la poésie et la musique grecque, ce fut un nouveau départ plein d’inspiration. (Arnold Toynbee, La grande aventure de l’humanité, Payot 1994, s 357.) 20 En 860, une flotile de pirates normands venue de Russie fut à un doigt de prendre Constantinople. (Arnold Toynbee, Guerre et civilisation, Paris, Gallimard, 1963, s 533.) 21 Ovanför den österrikiska kejsartronen stod fem gyllene vokaler: A.E.I.O.U som förkortning på latin för Austriæ est imperare orbi universum. Översatt på tyska Alles Erdliche ist Österreich untertan (Österrike är satt att härska över allt jordiskt). 22 Den förste kungen i Rom blev Romulus. Den förste kejsaren i Rom blev Augustus. Romulus Augustus blev den siste kejsaren i Rom. Den förste kejsaren i Östromarriket var Konstantinus I (307-337). Han såg till att kristendomen blev ett maktvertyg. Den siste blev Konstantinus XI. Rom grundades år 753 f Kr, huvudstaden flyttades till Konstantinopel och föll 1453 e Kr. Namnet Brutus förekommer två gånger i Roms historia, för den förste och den siste repuVictor Ravini

155


blikanen. Första gången leder Brutus en sammansvärjning mot den siste kungen och inför republiken år 509 f Kr, då han blir konsul tillsammans med Tarquinius Collatinus. Andra gången leder Brutus en sammansvärjning tillsammans med en annan (C. Cassius Longinus), mot Cæsar år 44 f Kr när det står klart att Cæsar inte vill återställa republiken. I båda fallen har Brutus ytterligare ett namn: Junius. Flera regenter heter Henrik IV i olika länder och tider. De är allihop ovanligt starka personligheter som grundar en dynasti, med undantag av Henrik IV impotenten (1454-1474), den siste i huset av Trastámara i Spanien. Henrik IV, hertig av Bayern (995-1004; 10091017) och romersk-tysk kejsare (1002-1024) under namnet Henrik II helgonet. Henrik IV (1056-1105), tysk kejsare, flera gånger bannlyst, erkände påvens överhöghet i Canossa den 25-28 januari 1077 men avsatte senare påven och plundrade Rom. Henrik IV den blinde (1136-1196), grundade huset av Namur i Luxemburg. Henrik IV (1160-1190), markgreve av Baden. Henrik IV (1261-1267), hertig av Brabant. Henrik IV (1399-1413), grundade huset av Lancaster i England. Henrik IV den store (1589-1610), grundade huset av Bourbon i Frankrike. 23 Arthur Koestler, The Thirteenth Tribe – The Khazar Empire and his Heritage, Oxford University Press, 1986, ss 112-113. 24 The circumstances of the Khazar conversion remain obscure, the depth of the Jewish layer difficult to assess; the fact itself is, however, undisputed and unparalleled in the history of central Eurasia. Christianity, chamanism and alcoholism was also fairly widespread among the Khazars. – D M Dunlop, The History of the Jewish Khazars, Princetown 1954, s 363. 25 Ögödëï (1227-11 december 1241), Djingis khans tredje son. Vid Ögödëïs död övertogs makten av hans änka Törëgënë Nimacar Khatum till 1246, då den mytiske prinsen Shaiban delegerade Güÿüküglü eller Güÿük. 26 Güÿük, Külëgü eller Külügü (1246-22 jul 1249), mongol som härjade över hela Eurasien. Som kinesisk kejsare hette han Dingzong.

156

Doldahavsrullarna

Vid hans död övertogs makten av hans änka Oghul Ghaymis. Hon reserverade åt sig den östra hälften av den mongoliska väldet och gällande den västra hälften delegerade hon sin makt åt den mytiske prinsen Shaiban, i vars namn regerade generaler som prinsen Shaiban själv utnämnde. 27 Idén med teleskopiska bilder gick från Koranen till Östkyrkans ikoner: Maria med Jesusbarnet håller i handen en ikon föreställande samma motiv – Maria i miniatyr med en ännu mindre ikon, och så vidare. Idén övertogs av förlaget Dikt och verklighet, inspirerat av Goethes Dichtung und Warheit, i Bukarest. På slutet av 1940-talet gjorde sig förlaget lönsamt genom att sälja toalettpappersrullar på vars omslag avtecknades en rysk björn som skyndade sig till kundens tjänst med en toapappersrulle i handen som på omslaget hade en liknande, miniatyrbild. 28 Abou'z-ziaTevfik-Bey, “Numounèï-Edèbiyat“, i Journal asiatique, 1881, utgiven av Claude Huart. 29 Mongolerna kallade sin gud Itog. I det klassiska mongoliska språket kallades han för Tangri eller Tengri, ett ord som härleds från tagera (upphöjd, sublim) och är besläktat med det turkiska ordet teng (norrsken). Hos en del mongoler utspridda i de glesbefolkade områdena i Sibirien står han än idag i spetsen för en överbefolkad gudapanteon och kallas för Yulgen eller Jul'en. Mongolerna placerade guden i universums centrum – vid Polstjärnan. Rester av björnkulten återfinns i det latinska namnet på Karlavagnen och Lilla Björnen: Ursa Major och Ursa Minor. Ursa Minors årsrörelse med Polstjärnan i centrum symboliserades av svastikan. Spår av den gamla björnkulten återfinns i ortnamnen Berlin, Bern samt i deras stadsvapen och många andra liknande ortnamn som härleds av Bär (björn), och inte minst i välbekanta förnamn som Björn och Ursula. Björnkulten var en krigarreligion och i riterna användes mjöd som bryggdes på honung. Vargkulten gav namnen Wolf, Ulf, Ylva och Wolfgang (vargens gång). Germaner, perser, romare och daker hade vargen som krigssymbol. Mongolerna dyrkade solen (husfaderns skyddande bror) och månen (husmoderns skyddande syster). Solsymbolen syddes på mannens högeraxel och månsymbolen på kvinnans vänsteraxel. Alla naturreligioner har associerat månfaserna med kvinnans biologiska rytm.


En relikt av sol- och måndyrkan enhetlig för stenålderns naturreligioner över hela Eurasien lever fortfarande kvar i kristendomen. Jesus uppfattades av romare som Sol invictus och framställdes även på senare tid med en solgloria av eldslågor runt huvudet. Maria målades även långt senare med fötterna på en liggande halvmåne. I Dialogum Creaturarum som trycktes i Sverige 1483 (bevarad i Stockholm på Kungliga Biblioteket) har Solen manligt och Månen kvinnligt ansikte. Den astronomiska könsindelningen var typisk indoeuropeisk, och en kvarleva av denna gamla tro kan spåras i latinets och i de romanska språkens genus för respektive ord: il sole och la luna eller le soleil och la lune. Intressant är att det svenska ordet sol och det litauiska sáulè härleds från det indoeuropeiska -l- stamordet i maskulinum sauel- som gav det gotiska sauil och dominerar södra Europa (latin sol, grekiska hélios) medan den gotiska synonymen sunno härleds från ett indoeuropeiskt -n- stamord i femininum som gav die Sonne, det engelska sun och det gammalisländska sunna. Amsterdamus Krakowski förklarade existensen av de två gotiska synonymerna genom soldyrkan vid skilda solpositioner på himlen, som till exempel vid vårdagjämning och sommarsolstånd.

På tyska heter det tvärtom die Sonne och der Mond. Detta har andra, mera invecklade orsaker, men idag kan vi inte längre godta förklaringarna som Amsterdamus Krakowski gav till Reuchlin. Däremot anmärker Krakowski att historien bakom ordet Frau visar hur kvinnan, åtminstone inom en del av det germanska området, inte kunde vara subjekt. Hennes identitet var enbart som ett objekt tillhörande mannen. Mannen berövade henne månen och tog således kontroll över hennes biologiska rytm, vilket är mycket egendomligt för indoeuropéer och har sin motsvarighet bara i Bibelns och Koranens könsdiskriminering. Reuchlin kunde inte svara på Amsterdamus Krakowskis fråga, varför tyskans die Sonne är femininum. Han hittade inga logiska förklaringar förutom den bristande logik som återspeglas i det tyska språket där orden das Weib, das Mädchen, das Madel (reg), das Mädel och das Gör har samma bestämda artikel som obesjälade ting. De hade sämre social status än der Hund och die Kuh. (Günter Schoepflin u. Alfons von QuiquerezGoutzwiller, Die Frau in der Vergangenheit, Gegenwart und Zukunft, Zürich-Tübingen, 1883. Ny upplaga 1993.) Ordet Frau kommer från mittelhochdeutsch vrouwe och althochdeutsch frouwe som är ett genitiv från ahd. frô, som betyder Herren som har frö eller spannmål. Från samma ord härleds froh (glad, förnöjd). Hade man spannmål och fru, då var man förnöjd. Det är samma tänkande som hos kineser (Doolittle, Social Life of Ants and Chinese, Glasgow, 1908). Sammanställer man de kinesiska tecknen för kvinna och barn, betyder det hus. Ställer man tecknet för ris bredvid, omvandlas alla tre substantiven till adjektiv och betyder bra. Upprepas barntecknet två eller flera gånger, kan det betyda mycket bra, välbärgad eller lycklig ålderdom. Men det kan likaväl betyda hungersnöd. Den demografiska politiken i Kina har mycket att brottas med, både vad gäller mentaliteten och alfabetet. Släktskapet mellan fru, Frej, Freja och Frau återknyter den nordiska mytologin till den indoeuropeiska gemenskapen. Frej och Freja var bönder, därför framställdes han med en högaffel och hon med en kvast. Kristendomen avsatte de hedniska gudarna och placerade dem i helvetet.

Victor Ravini

157


Frej med sin högaffel blev djävulen och Freja med sin kvast blev häxa. Germanerna dyrkade ugglan och började dagen vid solnedgången. De germanska jägarna och krigarna var verksamma på natten och reglerade sina räder efter månfaserna. Kvinnorna rättade sitt dagliga arbete efter solen. Kejsar Claudius Julianus Avfällingen (361-363 e Kr) skildrade i sina memoarer hur germanernas nattliga krigskörer hindrade honom och den romerska hären från att sova, vilket fick honom att tänka på att Alexander den store (336-323 f Kr) hade hört barbarerna sjunga nattliga krigskörer i Centralasien. Claudius Julianus var en av sin tids skarpaste filosofer samt en kontroversiell och karismatisk kejsare. Under sina härfärd skrev han på natten med stor professionalism filosofiska diatriber och avfärdade hela den kristna teologin som en irrlära. Han är en av historiens mest intressanta personligheter och fascinerar alla fritänkare. Mordet på honom, under ett krig i Mesopotamien, förblev ouppklarat och gärningsmannen oupptäckt. Misstankarna mot en av hans kristna livvakter sopades under mattan av utredningsutskottet. Historiens osynliga hand undanröjer karismatiska statschefer. Risken finns att de kan styra mänskligheten med förnuft, och det är inte förnuftet som gör historien. Alla historiens tilldragelser styrs av antingen irrationella impulser och antihumanitära intressen å ena sidan, eller å andra sidan av desperata försök att klara sig ur utsatta situationer. Juristerna synar bara små brott under förstoringsglas och bortser från att alla krig i själva verket är mord. Även heliga eller rättfärdiga krig är kriminella. Försvarskrig är mord i självförsvar, men mord. Krig är en form av kaos, men sätts – paradoxalt nog – igång av nationer eller härskare som har en klar uppfattning om ordning och reda. Begreppet krigsförbrytare döljer en djupare sanning: varje krigare är en fredsförbrytare. Det är allenast freden som är helig, inget krig kan heligförklaras. Är ett krig bara en extern konflikt mellan skilda stater och nationer eller en intern konflikt mellan senatus och juventus, mellan gamla män och unga män, mellan de rika som vill bli rikare och de fattiga som har blivit för många och svårhanterliga? Man har uppfattat de mongoliska invasionerna som kaotiska. Men något annat folk med en så

158

Doldahavsrullarna

inpiskad kult för ordning och noggrannhet är inte känt. I det mongoliska hemmet satt mannen alltid till höger och kvinnan till vänster. Bakom dem på tältväggen fanns vederbörandes astronomiska symboler. Denna kultiska placering har i Europa bevarats bara vid kungliga uppträdanden, vid bröllop och i andra högtidliga tillfällen. Hos mongolerna arbetade mannen enbart på gårdens högra sida och kvinnan enbart på den vänstra. Samma indelning respekterades i de runda tälten, där den mystiska geografin var mycket komplicerad och motsvarade den kosmiska ordningen. Facit fanns på himlen. I alla asiatiska tempel placerades männen på högersidan och kvinnorna på vänstersidan. I de kristna kyrkorna i det gamla Europa var det likadant. En del forskare tror att den gotiska stilen som började med den franske abboten Suger och hans ritningar för klosterkyrkan St Denis var ett utslag av kätterska tankar. Arkitekturen ämnade ge kraft åt själen att ta ett språng upp mot himlen, utan att vänta på Guds initiativ. Andra tillade att valvet ovanför de gotiska pelarna var inspirerat av de mongoliska tälten, vilket är fel. De mongoliska tälten såg annorlunda ut. Sankta Sofias kupol i Istanbul är inspirerad av de hunniska tält som var lika runda som de mongoliska. Den gotiska arkitekturen är inspirerad av seldjuk-turkarnas tält som korsfararna såg i Mindre Asien under det första korståget. Efter återkomsten från Jerusalem organiserade munkarna i Frankrike stora festmåltider med turkiska rätter (som sedan vid det franska hovet utvecklades till det franska köket) i stora tält efter turkisk modell. Churchill sade att det turkiska köket kommer på tredje platsen i världen, efter det turkiska och det turkiska. I den europeiska kulturen har man, långt mer än vad man varit beredd att acceptera, både ärvt från urbefolkningen före indoeuropéernas ankomst och lånat seder och bruk från de andra kulturer utanför Europa som man av tradition nedvärderar. Det förmodas att kvinnan i den urgamla religionen innan indoeuropéernas ankomst hade en central roll, och döden uppfattades som en pånyttfödelse, en återkomst till naturens livmoder. Rester av denna matriarkaliska religion, som är äldre än den nordiska mytologin av indoeuropeisk härkomst, återfinns i det tyska Mutter Erde (Moder Jord – det övre och fruktbara jordskiktet)


och i de alltför ofta åt Mariakulten vigda kyrkorna Notre Dame, Frauenkirche. Korstecknet påträffas långt före vår tideräkning, till exempel på rödmålade stenar i grottan Mas d'Azil i södra Frankrike som är tolv tusen år gamla. Förmodligen var det en solsymbol som precis som i kristendomen kunde förknippas med eld- och blodmystiken. På vissa ställen, i kristna agrara samhällen, offrar man ett lamm vid påsken med förevändningen att det föreställer Jesus. Lammets metafor är svår att påvisa hos skriftlösa och undanträngda religioner. 30 Djingis khan trodde på astrologi, och planerade sina överraskande anfall efter månfaserna. Men fiendernas astrologer kunde förutspå hans ankomster, säkrast under fullmåne. Djingis khan trodde på energierna hos olika stenar och kristaller, på healing, på magnetiska fält, på slagruta och slagfält. Han bar alltid med sig en slagruta på slagfältet. 31 Hans order heter på latin Liber principis (Kejsarens påbud). 32 I många länder är politikernas okunnighet den allra högsta statshemlighet. Uttrycket top secret kommer inte från brittisk engelska, utan från amerikansk engelska och syftar på den hemliga okunnigheten längst uppe i hierarkins topp. Alltså är ordet top inget modal-adverbial, utan plats-adverbial. 33 Det bysantinska inflytandet på Italiens konst började med Ravennas blomstringstid under Justinianus (527-565) och Theodora (före detta cirkusartist som uppträdde i porrföreställningar) på initiativ av stadens ståthållare, tillika ärkebiskoparna Victor (538-545) och Maximian (546-556). Den sistnämnde blev odödlig i konsthistorien tack vare sitt elfenbenstorn. Kyrkan San Vitale, vigd 547, byggdes åt kejsarparet med stöd från finansmagnaten Julianus Argentarius. 34 Man kan misstänka att unionstanken i Europa är en tvåtusenårig katolsk tanke. Under två tusen år har unions-strävanden drabbat Europa i vågor från alla håll: från Rom genom de gamla kejsarna och genom påveväldet, från centraleuropeiskt håll genom Karl den store och Karl den femte, från Paris genom Napoleon, från Berlin genom Bismarck och Hitler. Den eurasiatiska union som Peter den store och Stalin drömde om verkar vara

en gammal mongolisk tanke. Ett Europa från Atlanten till Ural strider då mot både det katolska och det mongoliska projektet. Alla unionsförsök upplöstes i nationalistiska fejder, och alla försök att dämpa nationalismen har bara ökat nationalmedvetenheten. Som ebb och flod har efter varje nationalnedrustning följt en ännu starkare nationalupprustning och ännu svårare problem. Det går att hålla ihop multinationella enheter, men med vilka risker? 35 Radueriel (Radweriel H’) identified or equated with Dabriel, Vretil, Pravuil, etc., as the heavenly register and recorder angel. Radueriel is included occasionally among the 8 great judgment princes of the throne whose rank is superior to Metatron’s. He is the angel of poetry, master of the muses. Of Radueriel it was said, ”out of every word that goeth forth from his mouth a song-uttering angel is born” [Rf. Talmud Hagiga, 13a.] Since God alone is credited with the creation of angels, this power and privilege to do likewise makes Radueriel unique among his fellow hierarch – except for Pistis Sophia, who is claimed to be, in 3 Enoch, the ”procreator of superior angels.” (Gustav Davidson, A Dictionary of Angels including the fallen angels, The Free Press, A Division of Macmillan, Inc., New York 1971, s 238. Mahir betyder på turkiska klyftig, klok. Eftersom turkarna vid denna tidpunkt ännu inte kommit fram till Främre Orienten kan etymologin vara ett indicium på att Mahir var verksam bland de turkomaniska stammarna i Centralasien. 36 Huvudstaden i departementet Aude. 37 På samma ställen som angloamerikanerna debarkerade i slutet av andra världskriget. 38 Dozy, Recherches sur l'histoire et la littérature de l'Espagne pendant le moyen âge, tredje upplagan, band II, Leyde 1881, ss 250-332. 39 Ingen hävdatecknare har skrivit någon överskådlig och sammanhängande redogörelse över normandernas invasioner i Frankrike. Chronicon de gestis Normannorum är bara en kompilation från slutet av 900-talet efter några sporadiska anteckningar som huvudsakligen finns i Annales Victor Ravini

159


de Saint Bertin. Annalerna och krönikorna från 800- och 900-talet innehåller främst hagiografier, berättelser om mirakel och andra händelser som intygar att hävdatecknarna var mer förankrade i fantasi än i historia. I dåtidens anda var fantasilivet viktigare än det praktiska livet. Någorlunda användbar är Benoît de SainteMaure, Chronique des ducs de Normandie (omkring 1160), mest vad gäller franska språkets historia. Normanderna har berikat det franska språket med en hel del ord, inte minst rörande sjöväsendet. Bland dem som fick störst framgång är joli som är besläktad med svenska ordet jul. 40 C-F Keary, The Vikings in Western Christendom a. d. 789 to a. d. 888, London 1891. 41 A Deville, ”Dissertation sur l'étendue du territoire concédé à Rollon par le traité de SaintClair-sur-Epte en 911”, i Mem. de la Soc. des Antiq. de Normandie, 1831, 1832, 1833. 42 J Steenstrup, Norrmannerne, København 1876-82, band 4. 43 G Dumoulin, Histoire générale de Normandie, Rouen 1631, in folio. 44 … if one wants a symbol of Atlantic man that distinguishes him from Mediterranean man, a symbol to set against the Greek temple, it is the Viking ship. (Kenneth Clark, Civilisation, BBC and John Murray, London 1969, s 14.) 45 Normanderna kristnades i Normandie (nordvästra Frankrike) och blev bofasta på Sicilien och i södra Italien där de tog över bysantinska fästningar. Urbefolkningen på Sicilien pustade ut när de blev av med grekerna och deras korruption och äntligen fick veta vem som var herre i trakterna. Dessutom var normanderna mycket företagsamma och förde enbart segerrika krig. Guden Oden beskyddade dem fortfarande. Normanderna upptog i hären de inhemska banditerna på Sicilien som blev ganska nöjda med sin andel av krigsbytet. Araberna förberedde en invasion av Europa via södra Italien som försvarades mycket dåligt av ett Bysans i upplösning. Vikingarna konkurrerade ut araberna och rensade Medelhavet från sjörövare. De krävde att påven skulle visa sin tacksamhet mot dem och betala för deras militära upprustning. [V abbé Delarc, Les Normands en Italie depuis les premières invasions jusqu'à l'avènement de Grégoire VII

160

Doldahavsrullarna

(859-862, 1016-1073), Paris, 1883.] 46 Mer om Robert Guiscard (1015-1085) och hans storebror Guillome Bras de Fer (sv översättning: Järnarmen) från Normandie, se i Gaufridus Malaterra, “De Gestis Roberti Guiscardi“, i De Blasiis, La Insurezzione Pugliese e la conquista Normanna, Napoli 1874. 47 ”Jesus har spelat en viktig roll inom islams mystik som ett ideal i fråga om helighet och fattigdom.” (Gudmar Aneer, Religioners möte, Verbum 1986, s 31.) Koranen uttalar sig vördnadsfullt, om än lite enigmatiskt om Jesus, när det erkänns att Gud anförtrodde honom the evidencies, och man vet inte vad som menas med det. (Parrinder, Geoffrey, Jesus in the Qur'an, London 1982, s 96 f.) 48 Därifrån härstammar ordet simsalabim. 49 Dulce et decorum est pro patria mori lät slagordet i gamla Rom. Det var senatus som skickade juventus i krig. Relationen röntgades av Freud. 50 Manikeism, från grundaren Mani eller Manichaeus (215/6-274?), en kristen asket som förkastade Jesus frälsning och trodde sig vara den riktige Messias. (W B Henning, “The Compendium of the Doctrines and Styles of the Teaching of Mani“, i Asia Major, n s, III/ii, 1952.) 51 I sin vulgariserade form var millennarismen tron på att världens undergång skulle inträffa år 1000. Besvikna apokalyptiska förkunnare drog upp klockan för ytterligare tusen år. 52 Richard von Mach, “Beiträge zur Ethnographie der Balkanhalbinsel“, i Dr. A. Petermanns Mitteilungen, Gotha, 1899, ss 97-106. 53 Augustinus anses ha haft sin tids mest intelligenta huvud. 54 Noël Verney et Georges Dambmann, Les Puissances étrangères sur le Balcan, dans le Levant, en Syrie et en Palestine, Paris et Lyon, 1910, band 1, s 814. 55 Kublaï khan eller Shih Tsu (1260-1294), bror till Mangou, mongolisk kejsare i Kina. 56 Buddha Shakyamuni (500-talet f Kr), son till en skytisk hövding, religionsstiftare. 57 J de Saint-Genois, Les voyageurs belges du XIII siècle, Bruxelles 1846. 58 Les Archives du Tribunal Municipal de Genève, Les procès de Calvin, band 188.


59 Karl Brand, Mittelarterliche Weltanschauung, Humanismus und nationale Bildung, Berlin 1925. 60 Toscanelli, Paolo dal Pozzo (1397-1482), italiensk geograf och astronom. 61 Gelcich, Toscanelli in der älteren und neueren Columbus Literatur, Mitteilungen der geographischen Gesellschaft in Wien, 1893. 62 Giancarlo Rosso di San Secondo Primero, Cristoforo Colombo e le Meraviglie dell'America, Biblioteca di cultura patriòttica, Genova, 1992. På uttsidan av Columbus kista kan man läsa: ”D. de la A. Per Ate.”

63 Die Italiener stimmen nicht mit den überwiegenden Beweisen zu, daß Columbus von einer spanisch-jüdischen Familie abstamme, die sich in Genua niedergelassen hatte und später nach Savona kam, wo sein Vater Domenico als Seilweber arbeitete. Die dort gewebten blauen Seile sind als genoese (von Genua) und später, in unserer Zeit als Hosenmaterial mit dem davon abstammenden Namen Jeans bekannt geworden. Sogar die modernen Jeansnähte, die sogenannten französischen, sind eigentlich die alten Seilnähte der jüdischen Genuaner. Der Apostel Paulus, der dem Stamme namens Lewis angehörte und sich als Zeltmacher verpflegte, nähte solche Doppelnähte. Die aus alten blauen Segeln neu angefertigte Hosen waren kennzeichnend für damalige Seeleute. Columbus trug schon solche Hosen am Hofe des spanischen Königs. Columbus war kein genuanischer Patriot. Tatsächlich kämpfte er 1476 auf portugiesischer Seite gegen Genua, während seine Familie dort lebte. Er war eher ein aufrichtiger Katholik als ein lokaler Patriot, da er im Auftrag des Papstes kämpfte, welcher den Portugiesen befahl, das ungehorsame Genua zu strafen. Columbus schrieb niemals in irgendeiner Form Italienisch, weder an seine Brüder noch an andere genuanische Personen und Institutionen, sondern immer auf Spanisch. Sein Tagebuch war ebenfalls in dieser Sprache geschrieben, bevor er überhaupt nach Spanien kam. Seine Fehler in Latein waren typisch spanisch und wenn er Spanisch schrieb, machte er typisch jüdische Fehler. Er bevorzugte die spanische Form seines Namens Colón, die italienische Form Colombo versuchte er,

weitgehend zu vermeiden, und niemals nannte er sich Columbus, selbst wenn er Latein schrieb. Die Tatsache, daß Columbus die Segel für seine Entdeckungsreise am gleichen Tag (den 3. August 1492 vor Sonnenaufgang) setzte, als die Juden aus Spanien ausgewiesen wurden, wird heute mehr als Zufall betrachtet. Vermutlich bestand seine Mannschaft aus armen, bedauernswerten Juden, welche kein Geld besaßen, um zu emigrieren und sich deshalb schnellstens taufen lassen mußten. Die meisten von ihnen waren nur Gepäckträger im Hafen und hatten keine Erfahrungen vom Segeln – trotzdem wurden sie aufs Meer geschickt in den mehr oder weniger sicheren Tod. Die drei an Columbus anvertrauten Schiffe reicher jüdischer Besitzer wurden von König Ferdinand in Beschlag genommen. Der König wandelte diese Handelsschiffe in Kriegsschiffe mit Kanonen um und taufte sie – so wurde z. B. aus Marigalante Santa Maria. Columbus' Ahnungen über das neue Festland jenseits des Atlantiks wurden ihm von den isländischen Fischern während seiner Reise nach Island (1478) bestätigt und sogar dessen Meridiangrade wurden präzisiert. (Kurt Strunk, Acta universitatis Gurgelheimensis, Gurgelheim 1992, band XX s 69 f.)

På kistans insida står det med gotisk-tyska bokstäver: ”Illtre y Esdo Varon Dn. Christoval Colon”. Resterna som hittades i kistan lades i en kristallurna i kapellet Bastides i domkyrkan i Ciudad Trujillo, huvudstaden i Dominikanska republiken.

64 Luciano Sterpellone, Cristoforo Colombo: Check-up di una Scoperta fra Tardo Medioevo e Umanesimo, Publicazioni dell'Istituto maggióre di scienze religiose e patriòttiche in Genova. Series maior, III, 1993. Sterpellone kommenterar att jesuiterna var så fräcka, att de tillskrev Columbus följande avsnitt ur det förfalskade brevet: Paradoxalt nog tar makten sällan den information som är riktig på allvar, men tar däremot gärna emot falsk information. Makten har en naturlig idiosynkrasi, motvilja, mot sanning och lyssnar gärna på det Victor Ravini

161


man helst vill höra. Det är maktens öde, att lättare sätta sin tilltro till lögn än till sanning. 65 The Italians refute the overwhelming evidences that Columbus came from a Spanish-Jewish family that had settled in Genoa and later at Savona. His father Domenico worked in a weaving mill for sail. The Genoese weaved the blue sailcloth known as genoese, that later, in our time, is employed for trousers with the derived name Jeans. The modern seam for jeans known as French seam is actually the old Jewish-Genoese sailseam. The apostle Paul originated from the tribe of Lewis and was sewing such double seams for the tents he manufactured for his bread. Sailors availed oneself of old blue sails to sew theirs new trousers. Nevertheless did Columbus newer wear such a trousers, as he met the Spanish king. But Columbus was no Genoese patriot. In fact, he fought with the Portuguese against Genoa in 1476, while his family resided there. Rather than a local patriot, he was a true Catholic, fighting in behalf of the Pope who instructed the Portuguese to punish the disobedient Genoa. There is no explicit statement by him declaring himself a Genoese. He never went back to Genoa. Columbus never wrote in any form of Italian, not even to his brothers, or to Genoese persons and institutions but always in Spanish. He wrote his diary in Spanish before he came to Spain. His mistakes in Latin are definitely Hispanisms. He preferred the Spanish form of his name, Colón, rather than the Italian form, Colombo and never Columbus, not even when writing Latin. The fact that Columbus set sail on his voyage of discovery in the last day (August 3, 1492 before sunrise) that the expelled Jews were allowed to reside in Spain has been viewed as more than mere coincidence. Supposedly his crew was needy, pitiable Jews not having money to emigrate. Most of them were longshoremen with no sailing experience and sent offshore to a more or less sure death. Columbus three ships had been confiscated by the King Ferdinand from the opulent Jewish ship owners. The King metamorphosed the Jewish merchant ships into war ships and baptised them. Marigalante was baptised to Santa Maria. Soon after landing in Portugal, Columbus sailed to Iceland (1478), and during this voyage seems already to have been thinking of his voyage to

162

Doldahavsrullarna

”Chathay” (China) through the west. Supposedly confirmed the fishermen of Iceland his premonition about the new land on the other side of Atlantic and precised for him the meridian degrees. According to all accounts of unanimous Italian scholars, the crushing proof for an Italian extraction of Columbus is his memorial in Genoa. (Evgenij Labradow, Acta Universitatis Lomonosovensis, Moskva u.å., s 96.) 66 Könssjukdomarna var okända i Europa före 1495, då de uppmärksammades i Spaniens hamnar. Smittkopporna kom till Europa med samma båtar som guldet. Den katastrofala inflationen och arbetslösheten följde strax efter. Vid femhundraårsjubileet kom dataviruset. 67 Süleyman II den store (1520-1566), allierad med Frans I (1494-1547) mot Karl V. 68 Baber's Frank and Engaging Memoires, the Baburnameh, från turkiska av A S Beveridge, 2 band, 1921. 69 E-I-W Gibb, A History of Ottoman Poetry, London 1899. 70 L F Rushbrook Williams, An Empire Builder of the Sixteenth Century, Cambridge 1918. 71 A I Klibanov, V Cerepnin, Obrazovanie russkogo tsentralizovannogo gosudarstva v XIV-XVI vv, Moskva, 1960. 72 S Ray, ”Humayun in Persia”, i Royal Asiatic Society of Bengal Monograph Series, band 6, Delhi, 1948, s 299. 73 I den persiska hären dominerade sunnismen. Sunnismen förblev statsreligion i det nyerövrade riket. Officersgraderna reserverades för adeln och avancemang skedde efter politiska sympatier och intriger. I den mongoliska armén rådde sedan gammalt en viss militär demokrati eller ett slags brödraskap. Före varje batalj hölls ett möte där kommendanten fungerade som ordförande. Beslutet klubbades genom att man med svärdet skar itu en pumpa. Sedan gällde hierarkin igen. Efter segern hölls möte och krigsutmärkelser utdelades. För tapperhet eller strategiska insatser fick man militära symboler och förmåner som gjorde pengar ointressanta. Kejsaren fick inga krigsutmärkelser och måste ta hand om pengarna. Vem som helst kunde belönas med höga grader.


Politiska åsikter var ett hinder i karriären. Veteraner stannade kvar i armén, fick en strutsfjäder i turbanen, instruerade nya rekryter och utförde olika kontroller. Alla förutom kejsaren måste hälsa på veteranerna och inleda sin mening med tilltalet ”ärade fader”, buga sig och hålla höger hand på hjärtat. Veteraner sinsemellan måste säga ”ärade broder” och fick lov att tala sittandes. 74 Luther, Tischreden WA I s 524 f. 75 M Steinschneider, ”Die hebräischen Übersetzungen aus der Europäischen nach arabischen und asiatischen Sprachen des Mittelalters und die Judens als Dolmetscher bis Mitte des 17. Jahrhunderts“, Sitzungsberichte der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften zu Wien, 152 und 154, 1894, i Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft, 60 (1898), Zentralblatt für Bibliothekwesen, band VII, 11 (1899), Virchows Archiv, 154 (1900). 76 Gilbert Elliot, first Earl of Minto (1751-1814). 77 Den turkiske ambassadören missuppfattade både det engelska nonintervention och det franska non-ingérence (sv icke-inblandning). Han sade istället non-mix och hade inga invändningar mot det han trodde vara ”icke-blandningspolitiken”. 78 Mogul eller Mughal är den arabiska och persiska formen för Mongol. 79 H Vámbéry, “Cagataische Sprachstudien“, i Acta Universitatis Gurgelheimensis, Klassische Klasse, Band 26Y, Gurgelheim 1867. 80 Ordet Sibirien kommer från sanskrit Sibira som betyder militärläger eller tält. Språklikheter, som parallellen mellan det ungerska flicknamnet Ildikó och det turkiska stjärnnamnet Yulduz, ledde Krakowski till slutsatsen att ungrarna var besläktade med turkarna. Universitetet i Gurgelheim underkänner släktskapet – turkarna är betydligt bättre krigare. Sanskritordet för stjärna är stár, vilket gör saken rather unfortunate. De indoeuropeiska språken kallas för indogermanska vid tyska universitet. Engelsmän och belgare gör inga anspråk på att indoeuropeiskan skall kallas indoengelska eller indobelgiska. Uttrycket indogermaner kan vara lämpligare, med hänsyn till Cæsars och Tacitus överensstämmande skildringar, om man hellre tror på teorin att indoeuropéerna kom till Europa som krigare

och inte som fredligt folk. 81 Se Platons ideala statsstad och Moses anvisningar för templets byggande. Se också böckerna som Mohammad och många andra visionärer har sett i himlen. 82 World Church Council, Pappers on 10 Years of Christian-Muslim Dialogue, Bossey-Schweiz, u.å. s 83. (Förkortad WCC, Pappers.) 83 J N D Kelly, The Oxford Dictionary of Popes, Oxford New York, Oxford University Press, 1986. 84 Felaktigt uppges året 1558 i stället för 1556 av John E Morby, The Wordsworth Handbook of Kings & Queens, Wordsworth Reference, Oxford University Press, 1989, s 123. Felaktigt uppges på samma sida att Karl V blev kejsare 1530 och att Ferdinand I kröntes inte till kejsare 1558. Ferdinand I kröntes den 24 mars 1556, nämligen i Frankfurt. Karl V var född 1500, blev kung av Spanien 1516 under namnet Karl I, kung av Sicilien 1516 under namnet Karl IV och kejsare av det Heliga romerska riket av tyska nationen 1519 under namnet Karl V. Han abdikerade till förmån för sin son och sin bror 1555-56, drog sig tillbaka till sitt privata residens utanför klostret San Yuste i Spanien 1557 och dog 1558. Uppslagsverk som uppger att han gick i kloster (Encyclopædia Britannica i 32 band, Brockhaus Enziklopädie i 30 band, La Grande Encyclopédie i 31 band) uttrycker sig både slarvigt och vilseledande. Samma fel, att Ferdinand I kröntes till kejsare 1558, återfinns till och med i den ansedda uppslagsboken Petit Larousse en couleurs, Paris 1985, s 1215. Tryckfel (?) i Laffont-Bompiani, Dictionnaire universel des lettres, Paris 1961, s 351c: att Gibbon, född 1737, träffade Voltaire 1727. Ett alltför grovt fel finns i Handbook to the Bible (även översatt på svenska i EFS-förlaget Stockholm) redigerad av fackkunniga från Oak Hill Theological College London, London Bible College, Rugby School, University of Aberdeen, University of Liverpool. På sidan 591 (fjärde förbättrade upplagan 1985) finns en textbild där det står: ”Denna figur framställer en romersk avrättning”. På bilden syns en typisk staty av Marsyas som på fyra-femhundratalet före Kristus producerades i oräkneliga exemplar. Marsyas var en mytologisk karaktär, en satyr som bestraffades

Victor Ravini

163


164

Doldahavsrullarna

85 Benvenuto Cellini, La vita di Benvenuto Cellini scritta da lui medesimo, Firenze, Felice Le Monier editore, 1924. 86 Girolamo Francesco Maria Mazzola, kallad Parmigianino: Die Madonna mit der Rose, 109 x 88,5 cm Dresdner Zwinger, Gemäldegalerie (161), Alte Meister, Erdgeschoß, Raum 118. 87 Giorgio Vasari pittore ed architetto di Arezzo, Vite de’ più eccellenti pittori, scvltori ed architetti, in Bologna, MDLXVIII. 88 Under alla de år som Copernicus arbetade fram sin Commentariolus och utarbetade sin nya astronomiska världsbild, fick han betalt av kung Sigismund I (1506-1548) för att sammanställa hans majestäts horoskop. Astrologin var ett bra sätt att utverka anslag för forskning i astronomi.

En stark mans fädernesland är där han väljer att bosätta sig.

(Fosterlandet är överallt där det är bra, Cicero, Tusculanes, V, 37), Ubi bene, ibi patria (samma mening, fast på folkets latin), och även Errare humanum est (Det är mänskligt att fela).

89 Fabroni, De Vita Leonis X, libri IV, Pisa 1797. 90 Det finns en del geografiskt betingade förutfattade meningar: portugiserna säger att allt som kommer från havet är gott. Vikingarna trodde att allt som kom från högre ort var gott. Alltså var Jantelagen god. Under forntiden uttalades god, gott och Gud på samma sätt. 91 Ingen människa kunde ensam översätta Nya Testamentet på tre månader. På en tavla med titteln Luther och hans medarbetare som bevaras på Reformationsgeschichtliches Museum i Lutherhalle Wittenberg avbildas Luther i mystisk trans med blicken riktad mot himlen och en mängd lärda män som skriver ner översättningen efter hans diktamen. I verkligheten hade de som underlag Die Lübecker Bibel, tryckt av Steffen Arndes 1494 in niederdeutschem Dialekt samt ytterligare 14 andra bibelöversättningar på olika tyska dialekter. Samtliga bevaras på Sächsische Landesbibliothek Dresden. 92 Om Luther sade Voltaire: C'est une seule chose que Luther n'a jamais réussie, celle de lire tout ce qu'il a écrit. (Det finns en enda sak som Luther aldrig lyckades med, nämligen att läsa allt han skrev.) 93 Luthers företal till Nya Testamentet och Paulus brev till romarna. Luthers företal. Luthers text i Bibeln är längre än Jesus utsagor. Jämför

Patria est ubicumque vir fortis sedem sibi elegerit. (Quintus Curtius Rufus)

av Apollon genom att bli levande flådd. Det är dock inte vårt syfte att här rätta till alla fel som under vår dokumentation påträffats i dessa och andra referensböcker. Roande fel har vi hittat i Gerhard Wahrings högst auktoritativa Deutsches Wörterbuch, Bertelsmann Lexikon-Verlag, där Moritat uppges härstamma från Moralität. Ännu roligare fel finns i Der Grosse Duden Band 7. Das Herkunftswörterbuch, Bibliographisches Institut Mannheim/Wien/Zürich som med ännu större auktoritet bedyrar att Moritat kommer från Mord-tat, Mo-red-tat. DTV Lexikon, 1992 (i band 12 av 20) erbjuder i samarbete med Brockhaus minst två etymologier: moritat kommer antingen från latinets moritas – ordet finns inte annorstädes – eller från Rotwelsch, gycklarspråk, moores. Acta Universitatis Gurgelheimensis, Sprachwissenschaftliche Klasse 1996, avfärdar alla dessa folketymologier och slår fast att Moritat är felstavat. Rätt stavning är Mohritat, ett sammansatt ord från Mohr (morian, neger) och Tat (bragd, bedrift). Mohritat kom till i tyska språket tydligen under korstågstiden i samband med korsfararnas skrytsamhet, senast under det första Lautverschiebung som inträffade i början av 1200-talet. Ett mycket känt Mohritat är Louis Armstrongs Mack The Knife efter Bertolt Brechts Die Dreigroschenoper. I Bibelns mest tillförlitliga referensversion King James originalutgåva 1611 är Guds namn felstavat på flera ställen. Felen upptäcktes av Schlegel, och offentliggjordes i förordet till hans översättning av Shakespeare i början av 1800talet, där han signalerar oräkneliga stavningsfel i Bibeln och även i Shakespeares verk. I det högst auktoritativa uppslagsverket, Svenska Akademiens Ordlista 1984, fattas ord som till exempel festaurang, ingensatans, nyttosamt eller substantivet förflutet. Orden försvinna och försvinnande uppges vara adjektiv. I 1986 års upplaga uppges dessa ord vara adverb. Svensk Ordbok utarbetad vid Språkdata Göteborgs universitet 1986 preciserar att försvinna är verb, försvinnande är adjektiv och substantiv. La saggiezza degli antichi, utgiven under Pius XI:s redaktion i Vatikanförlaget (utan år, under Mussolinis tid) anses vara den mest utförliga ordspråkssamlingen på latin. Ändå fattas där de kända ordspråken: Patria est ubicumque est bene


med The Red Letter New Testament, 1950, där alla Jesus utsagor är tryckta med röda bokstäver. 94 Bibeln eller Den Heliga Skrift — Gamla och Nya Testamentets kanoniska böcker i överensstämmelse med Bibelkommissionens normalupplagor, Stockholm, Evang. Fosterlands-Stiftelsens Förlag, Nordiska boktryckeriet, Stockholm, 1916. 95 Affo, Vita del Francesco Mazzuola sopradetto Parmigianino, Parma 1784. 96 G Herzog, Die Odalisken, Verlag “Heimat und Kultur“, München 1934. 97 Giorgio Vasari, Vite de’ più eccellenti pittori, scvltori ed architetti, Bologna, 1550. 98 M Steinschneider, “Die hebräischen Übersetzungen aus dem Arabischen nach europäischen Sprachen des Mittelalters und die Judens als Dolmetscher bis Mitte des 17. Jahrhunderts“, Sitzungsberichte der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften zu Wien, 149 u. 151, 1893, i Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft, 50 (1897), Zentralblatt für Bibliothekwesen, vol 6, 10 (1889, 1893), Virchows Archiv, 124 (1899). 99 Iosif Vißarionovitsch Stalin, “Die Nationalminderheitsfrage im Lichte der Geschichte und in Würdigung des hervorragenden Einsatzes des Volks Eigentum Betriebigkeit Metallhütten- u. Halbzeugwerkzeuge“, i Gesammelte Werke, Band CLXXXIX, Seite 867, übersetzt von Kurt Strumpf, VEB Akademieverlag Berlin, 1954. Se också: Sitzungsbericht der Sorbisch-Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse, Band 129, Heft 4, 1962.

precisering som Platon själv gör i avsnitt 605b, refererar hans bok till individens känsloliv. Man kan inte riktigt översätta titeln med vare sig Republiken eller Staten. Båda titlarna leder till en politisk läsning, medan Platon syftade på individens inre liv och mentala struktur. Platon kan inte ställas till svars för de förödande konsekvenser av den felaktiga tolkningen som han utsattes för, precis som Marx inte kan ställas till svars för hur Lenin uppfattade och tillämpade hans texter. 108 Karl Barth, Fides quaerens intellectum. Anselms Beweis der Existenz Gottes im Zusammenhang seines theologischen Programms, 1931; Die kirchliche Dogmatik, band 14, 1932. 109 Tunnelbanan i Paris invigdes år 1900, fem år före Jules Vernes död. 110 Kejsar Augustus (27 f Kr – 14 e Kr) har sagt: Plaudite, acta est fabula (Applådera, farsen är slut). Goethe (1749-1832) har sagt: Licht, mehr Licht! (Ljus, mera ljus!). Ferdinand Graf von Zeppelin (1838-1917) tillskrivs ha sagt: Luft, mehr Luft!. Dante (*1265 †1321) har sagt: E finita la Commedia (Komedin är slut).

100 Omar ibn Ibrahim El Khayyami, persisk poet, matematiker, lyriker och mystiker (†1122). 101 Joh-Henr Mai, Vita Reuchlini, Durlach 1587; Horawitz, Zur Biographie und Correspondenz d. Reuchlin, Pforzheim, 1877. 102 Stœchelin u. Drummond, Erasmasia, Rotterdam, 1881. 103 Maniganza i svensk översättning: ränksmidare. 104 Manganilla i svensk översättning: förslagenhet. 105 Se Matteusevangeliet, XII, 24. 106 Il corriere della sera, 24 januari 1994, kultursidan. Se också påvens TV-intervju från samma dag. 107 Den grekiska titeln är Politeia. Enligt en

Luther (1483-1546) har sagt: Leben ist Scheiße. (Livet är skit.) Enligt andra källor skulle han ha sagt: Mein Leben war ein Kampf (Mitt liv var en kamp). Karl V (1516-1556) har sagt: ”Jag var kung – eller kejsare var jag – över den nya världen där människorna levde i överflöd, rättvisa och ärlighet. Här i Europa har vi gått vilse och dömt oss själva att leva i en avskyvärd värld.” (Ur Remy de Gourmond, L'art des grands hommes de s'en aller, Fayard, Paris 1971.)

Victor Ravini

165


112 Han kallades så eftersom han var pizzabagare, och på spanska kan man inte skriva dubbel z, men gärna dubbel r. 113 Mantés i svensk översättning: knipslug. 114 Bernal Vichador Díaz Escobal del Castillo Hibueras Narváez y Viterbo, id s 17. 115 Francisco Antojo Zaharrón arzobispo de Mexico, Historia verdadera y auténtica de Nueva España escrita por su esclarecido y aventajado conquistador, Hernán Cortés azotacalles y descomedido major, aumentada con otros documentos y notas atolondrados, Tlaxcala, 1770, s 36. 116 J-M Gonzalez de la Vega Icazbalceta de los Rios y Peralta Bustamante, “Relazione d’un gentil’huomo di F. Cortés“ i Rec. de Ramusio, 1556, band III, ss 427 ff. 117 Bernal Vichador Díaz Escobal del Castillo Hibueras Narváez y Viterbo Cabral do Nascimento, Historia verdadera y muy autorregadera de la conquista de Méjico, Coymbra, 1632, ss 213-225. 118 Sir Francis Arthur MacNutt, “Fernando Cortés and the Conquest of the Nueva España“, i serien Heroes of the Nations, band 1, del 3, nr 12, University College Press, Cambridge 1909, ss 816 et passim. 119 Anonymous Conqueror, “Narrative of Some

166

Doldahavsrullarna

Things of New Spain and the Great City of Temestitán – Mexico, Transl. into English by Marshall H Saville“, i Documents and Narratives Concerning the Discovery And Conquest of Latin America, No. 1, The Cortés Society, New York, 1917, ss 73 ff. 120 D Nielsen, M Guidi, Storia degli scoperti geografiche degli Arabi, fra le fantasie e la realtà, band 2, Casa editrice Mondadori, Milano, 1937, ss 143-147. 121 Ixtlilxóchitl Fernando de Alva, Horribles crueldades de los conquistadores de México, México, 1882. 122 Biblioteca Mexicana, Cronica Mexicana escrita por D. Hernando Alvarado Tezozomoc... anotada por el Sr. Lic. D. Manuel Orozco y Berra, y precedida del Códice Ramírez, Manuscrito del Siglo XVI intitulado Relación del Origen de los Indios que habitan este Nueva España según sus Historias, y de un Examen de Ambas Obras a las cuales va anexo un estudio de Cronología Mexicana por el mismo Sr. Orozco y Berra, Biblioteca Mexicana, José M Vigil, editor, 1878, México, ss 1402 ff. 123 Ibn Khaldun, Selections from the Prolegomena of Ibn Khaldun of Tunis (1332-1406), tr. and arr. C Issawi, London, 1990, ss 93-101. 124 För ytterligare detaljer rörande dessa analogier, se Richard Hole, Remarks on the Arabian Nights' Entertainments, in which the Origin of Sindbad's Voyages [...] is particularly considered, London 1797, ss 87-93, där det postuleras att Homeros var en källa för arabiska författare och att Odysseus var prototypen för Sindbad. De L O’Leary, How Greek Science Passed to the Arabs, London, 1948, band 2, s 167 et passim, bestrider Cortés teori om arabisk landstigning på den mexikanska kusten. Det var inte araberna – Sindbad – som seglade till Mexiko, det var grekerna – Odysseus – som hade seglat dit. Frågan var: Seglade Odysseus till Mexiko över Stilla havet eller över Atlanten? 125 Teorin om en forntida mongolisk vandring från Asien över Berings sund till Mexikos västra kust behandlas i bland annat följande böcker: – Emily W Haury, The Mogollon Culture of South-western New Mexico, Medallion Papers, nr 20, Gila Pueblo, 1936;

Per tutto è buona stanza ov’altri goda, / Ed ogni stanza al valent’uomo è patria.

111 Även Karl Marx tänkte på flera språk samtidigt och brukade använda dessa språk i samma mening. Hans förläggare i olika länder måste först översätta till ett eller annat språk och gissa vad han menade med förkortningarna. Ett citat utdraget på måfå ur Marxs egen anteckningsbok (ej publicerad) bevarad i Arkivet Marx-Engels vid Det Internationella Institutet för Samhällshistoria i Amsterdam lyder: Russian Ambassador at Paris schütert d. Turkish Ministry ein über d. uncontrolled tendency d. reforms u. in einem pro memoria remis aux mains de Billecocq warnt u. aufklärt ihn der That that as the affairs of Western Europe become täglich plus compliqués, des nouvelles cleansing steps unternehmen werden müssen et par conséquence it implies a more elaborated proposal to une toute nouvelle state of things and a new Gesetz präsentiert durch's gouvernment, wonach d. mari should obtain the right zu hypotheciren les biens de sa femme as soon as possibly überreichen werden muß. Heft LXXXVI A, s 178.


‚För alla är gott att vara varhälst man är lycklig, och den duktige skall finna, att vart han än kommer, har han sitt fosterland.

– Paul S Martin et al, Mogollon Cultural Continuity and Change from Asia to America, Fieldiana, Anthrop, band 40, 1952, ss 21 ff; – Dr Dr habil. Klaus Mylius und Sri Pagala, Beiträge zur Erläuterung Sanskritischen Etymologier: Mongol – Mogul – Mogollon, VEB Verlag Enzyklopädie, Leipzig, 1975. 126 Vasco da Gama (1469-1524), portugisisk sjöfarare, seglade runt Afrika till Indien 1497. 127 James Cook, engelsk sjöfarare (1728-1779), upptäckte Nya Zeeland och Hawaii. 128 Torquemada Society, A History of Modern Culture, Tauchnitz, Leipzig-London 1945, s 121. 129 Gaudenzio Bellabarba Dell'Aja, L'esotismo fantastico medievale nella percezione colombiana del Nuovo Mondo e Colombina. Istituto di Studi Rinascimentali, Genova 1994. 130 Dessa kvinnor hade bara bröst, eftersom fransmännen uppfann behån långt senare, efter can-can-epoken. Samtidigt uppfann tyskarna maskingeväret – vilket gav dem den ideologiska motiveringen till första världskriget – och engelsmännen kondomen.

137 Därifrån kommer uttrycket abrakadabra. Enligt andra källor kommer uttrycket från alkemisternas hemliga språk. De kristna alkemisterna konstruerade det från förkortningarna av några hebreiska ord: Ab (Fadern), Ben (Sonen), Ruah a Cadish (Den Helige Ande). De upprepade det som en magisk formel mot huvud- och tandvärk. Uttrycksparet hokuspokus kommer från Jesus ord Hoc est corpus meum som prästerna använde när de delade ut nattvarden. 138 Nasir ad-Din Humayun Padishah (†1556.01.26) skickade sina ambassadörer till Ivan IV den förskräcklige eller den fruktansvärde (1533-1584) och Karl V (1519-1556) som under tiden hade abdikerat. När ambassadörerna kom fram, visste de inte att Humayun redan hade dött. 139 Jalal ad-Din Akbar I regerade i 49 år, från 1556 till 1605 och dog 62 år gammal i armarna på sitt harem, samma år som tsaren Boris Godunov avrättades. Det verkar som om vissa statsledare behärskar konsten att dö. Attila (434-453 e Kr) dog under festligheterna på sitt bröllop. 140 Roland Schütts översättning. 141 Sri Ram Sharma, The Religious Policy of the Mughal Emperors, Calcutta University Press, 1940.

131 Umberto Pizzingrilli, Dal mito dell'isola all' isola del mito, Deledda e dintorni, Genova 1993.

142 Sir Ramsey, A History of the Mongolian Thought, Oxford University Press, 1994.

132 I N Telligent Sir Vice, ”Another Top-Secret Document of the French Foreign Affairs”, i Daily News, London, 18 augusti 1877.

143 L'opposition des types linguistiques d'Europe et d'Extrême-Orient explique à la fois, et tend à maintenir, l'opposition de deux types de mentalité: le Chinois ou le Mongol ignore le raisonnement syllogistique, parce que la langue chinoise et la langue mongole sont impuissantes à exprimer que si je suis un homme, et si les hommes sont mortels, je suis, par là même, mortel. (Kontrasten mellan den europeiska och de fjärranöstliga språkmodellerna förklarar och tenderar att vidmakthålla kontrasten mellan två sätt att tänka: kinesen eller mongolen känner inte de syllogistiska resonemangen. Kinesiskan och mongoliskan kan inte uttrycka följande syllogism: om jag är en människa och om alla människor är dödliga, är jag också dödlig.) Antoine Meillet et Michel Lejeune, ”L'outillage Mental, Pensée, Langage”, i Encyclopédie Française, I, 1937, sidan 1.34.14 B, Tous droits de traduction et de reproduction réservés pour tous pays, y compris la Suède, la Norvège, le Danemark et l'U.R.S.S.)

133 Förmodligen från den tyske kejsaren eller den engelske kungen. 134 De påvefientliga italienarna kallades ghibelliner och de kejsarfientliga guelfer. Båda parterna hade illusoriska förväntningar på antingen påven eller den tyske kejsaren och debatterade sina meningsskiljaktigheter genom tvekamp med värjan. 135 Giuliana Zanelli, Streghe e società nell'Roma del cinque-seicento, Roma 1993, s 349. Sonaten togs upp av Mussolini och sjöngs av fascisterna under marschen mot Rom till ackompanjemang av mandoliner. 136 Acta Universitatis Gurgelheimensis, Beiträge zur Erläuterung der Grundfragen der sogenannten Gegenwart in der Geschichte, Klassisch-historische Klasse, Band 87 d II, Heft 1, Gurgelheim 1992.

Victor Ravini

167


144 David Kowalewsky, Dictionnaire mongolchinois-russe-français, 3 band, Harkow, (1844-49). 145 Ÿülëiän Önüödürjÿ, An Introduction to Comparative Study of Postpositions in Mongolian Dialects and the Written Language, Chëöÿ-Balsan University Press, Ulan Bator 1991. 146 Sri Makhanlal Roychaudhuri, The Din-iIlahi, Calcutta University Press, 1993, ss 117 ff. 147 C Brockelmann, Geschichte der Beduinischen Literatur, band 12, s 703, Leipzig 1908. 148 Karlheinz Graudenz, Die Entwicklung und Verbreitung unserer Zivilisation, Berlin, 1942. 149 Klaus Christian Graf von Krockow, Das Aufund Ausblühen unserer Zivilisation, Berlin, 1992. 150 Under Akbars regering (1556-1605) regerade i: England: Mary I, Elisabet I och James I [Vatikanens information om att Akbar skulle ha friat till Elisabet och drömt om en personlig union mellan England och Indien under mongoliskt herravälde är delvis grundlös och speglar snarare jesuiternas förväntningar, än Akbars drömmar. Munkarna hopades andlöst se jungfrudrottningen hissas ner i Indien.], Frankrike: Henrik IV den store plus fyra föregående kungar, Sverige: fem kungar från och med Gustav I Vasa till och med Karl IX, Spanien: Filip II (tillträdde tronen samma år som Akbar) och Filip III, Portugal: nio krönta huvuden, det tyska heliga riket tre kejsare: Ferdinand I (blev kejsare samma år som Akbar), Maximilian II och Rudolf II, Österrike: sju kejsare, Vatikanen: elva påvar, Osmanska riket: fem sultaner bland andra Suleiman II Magnificum eller Lagstiftaren och tjugosex visirer, Donaufurstendömen: trettiosex maktskiften, Krim: fyra khaner, Ryssland: tre tsarer: Ivan IV den förskräcklige, Teodor II, Boris Godunov, Polen: fyra kungar, bland andra Gustav Vasas barnbarn Sigismund III som var kung i Sverige (1592-1599) och i Polen (1587-1632), Danmark: tre kungar, Monaco: fyra furstar, Iran: fyra shaher,

168

Doldahavsrullarna

Mongoliet: sex khaner, Kina: tre kejsare, Japan: fyra kejsare (Tokugawa abdikerade året då Akbar dog) [Tokugawa förstärkte centralmakten och isolerade Japan. Den japanska självisoleringen upphörde 1854 inför de amerikanska krigsbåtarna. Kommendören Oliver Hazard Perry (1794-1858) öppnade med våld några japanska hamnar för handel och tvingade Japan ut ur sin feodala isolering. Den amerikanske sjöofficeraren tyckte att det bästa diplomatiska argumentet vid förhandlingsbordet alltid är en stark örlogsflotta.] Vietnam: fem plus fem plus tre kungar, Kambodja: sex kungar, Laos: åtta kungar plus ett interregnum, Thailand: fyra kungar, Burma: fyra plus tre kungar (Naresuan den store dog samma år som Akbar), Indonesien: nio sultaner, Etiopien: sex kejsare och kungar, Jaffna: sex kungar. 151 Nuförtiden är Akbar det vanligaste namnet på cirkustigrar. Se en av femtiotalets mest dramatiska filmer, Tigern Akbar. 152 Arnold Toynbee hade en annan uppfattning: Les artistes ont des antennes psychiques qui captent les vibrations annonçant les évènements majeures. (Konstnärerna har psykiska antenner som tar emot vibrationer som föregår stora tilldragelser.) ”La biosphère depuis 1871”, i La grande aventure de l’humanité, Payot Paris 1994, s 550. 153 Fatehpur-Sikris arkitekt inspirerades av det grekiska Akropolis. Ibadat-khana kan översättas både som Det andliga sökandets hus och som Underrättelsetjänstens hus. Ingen vid hovet förstod att en av kejsarens bästa vänner, som aldrig hade någonting att göra och bara struntpratade med alla ministrar, var en sorts underrättelseminister, vilken Akbar kallade öppet för sin biträdande andlige sökare. 154 Den första översättningen av Bibeln och av Koranen till kinesiska som tillskrevs A Krakowski skulle ha gjorts vid Akbars bibliotek. Böckerna som bevarades i de sista mogulernas bibliotek förstördes och deras blad användes för att ladda musköterna med krut, som cigarettpapper eller såldes som rökelser med magisk kraft. Alla exemplar som Akbar hade skickat till Kina


användes senare för röksignaler i krig. 155 Johannes Gensfleisch – ovanligt namn för en tysk, vilket lämnar utrymme för spekulationer omkring hans nationalitet eller religion – kallad Gutenberg, lika ovanligt namn. (1394-1468). 156 G A E Bogeng, Geschichte der Buchdruckerkunst, Dresden 1939-41, band 2, s 475. 157 Han kritiserade skolväsendet i Tyskland. Det var så gott som obefintligt. 158 Luther hade som föredöme fursten Vlad Dracula (1456-1462 och 1476) som applåderades av påven och hela Europa när han den 11 januari 1462 dödade 23809,5 turkiska krigsfångar utanför Istanbuls fästningsverk. Hovkrönikören kom fram till denna siffra, eftersom en del av fångarna redan var halvdöda av skräck. I Sverige kallades han Pål Djefvulen. (R T MacNally & R Florescu, Vem var Dracula? sv övers 1973.) 159 Herbert Weisinger, “The Attack on the Renaissance in Theology Today“, i Studies in the Renaissance, band 2, New York, 1955. 160 Det grundades år 962 av Otto den store med kravet på universellt kejsardöme. Reformationen underminerade det. Under det trettioåriga kriget såg kardinal Richelieu (*1585 †1642) till att det tyska riket med Gustav II Adolfs hjälp försvagades. Richelieu, den röde sfinxen, stödde Sveriges militära upprustning och skickade mängder med guldfranc och valloner, med Louis De Geer (*1587 †1652) i spetsen, för att den unge svenske kungen skulle tillverka egna vapen och debarkera i Tyskland med 30 000 man och 6 000 hästar. Louis De Geer, vallonsk vapenhandlare, bankir och bruksidkare begav sig till Sverige 1627, förvärvade svenskt medborgarskap, erhöll svenskt adelskap 1641 och avreste 1651 till Holland, där han avled. Gustav II Adolfs militära framgångar i Tyskland gladde, men började så småningom oroa, Frankrike. Gustav II Adolf råkade bli mördad just när det passade Richelieu som bäst. Alla Richelieus allierade råkade dö just när det passade den röde sfinxen som bäst, och segraren i det trettioåriga kriget blev Frankrike som inte bidragit med några soldater. Trehundra år efteråt lade Frankrike sina bud i det spanska inbördeskriget där franska intellektuella kämpade på Sovjets sida. Napoleonkrigen upplöste det tyska riket 1806

och kejsardömet begränsades till Österrike. Versaillesfreden satte definitivt punkt för de stora tyska kejsardrömmarna. Episoden Hitler var bara det gamla kejsarrikets återuppståndelse – återigen med påvens välsignelse, Pius XII. Frankrike allierades återigen med avlägsna länder, efter Konfucius principen: ”närmaste granne är naturlig fiende, avlägsen granne är naturlig allierad.” 161 På vissa ställen i Tyskland splittras fortfarande samhällen i två församlingar. Dessa reste för drygt trehundra år sedan ett stängsel mitt i kyrkobygget från altaret till ingången. Den ena hälften av kyrksalen används nuförtiden av protestanter och den andra hälften av katoliker. 162 V A Smith, The Central Structure of the Mughal Empire, Oxford University Press, 1936. 163 Wallace R Ferguson, “Recent Trends in the Economic Historiography of the Renaissance“, i Studies in the Renaissance, New York, 1960. 164 Johan Nordström, Moyen âge et Renaissance, Paris, 1933; Giuseppe Toffanin, Che cosa fu il Rinascimento, Firenze, 1919. 165 Joseph Kulischer, Allgemeine Wirtschaftsgeschichte des Mittelalters und der Neuzeit, München-Berlin 1954, band 2, ss 1305-6. 166 År 70 e Kr förstörde romarna Jerusalem och massakrerade alla lärda män. Judendomen överlevde tack vare en enda lärd man, R. Jochanan ben Zaccai, den främste religiöse ledaren under det första århundradet i vår tideräkning. Han lyckades bli evakuerad i en begravningskista av sina lärjungar under belägringen.

Victor Ravini

169


167 Burchard und Helga Brentjes, Die Heerscharen des Orients, Brandenburgisches Verlagshaus, Berlin 1991.

178 Arnold Toynbee, Le développement et la diffusion de la civilisation hellénique, Presses Universitaires de France, Paris 1961, s 199.

168 G Jakob, Türkische Literaturgeschichte in Einzelndarstellungen, Berlin 1900.

179 L’idéologie rationnelle de l’action proposée par Aristote s’installe de Stagire à Athènes et son meilleur élève, Alexandre le grand, la répand du Danube au Nil et à l’Indus. Quelques générations après l'épanouissement de la tragédie, personne ne sait plus ce qu’est la conscience ni le goût tragiques, même pas le plus grand héros tragique de tous les temps, le fondateur de la plus intéressante civilisation, connue sous le nom aléatoire d'hellénisme, la première civilisation vraiment pluraliste, c'est-à-dire tolérante et digérante, le monde Romain étant la dernière. (Den rationalistiska handlingsideologin som Aristoteles föreslog kom från Stagira till Athen och hans bäste elev, Alexander den store, spred den från Donau till Nilen och Indus. Några generationer efter tragedins blomstringstid fanns det inte längre någon som visste vad det tragiska medvetandet var, och inte heller någon som hade smak för tragedi. Inte ens den störste tragiske gestalten genom tiderna, grundaren av den mest intressanta civilisationen, hellenismen. Denna var den första mångkulturella civilisationen, tolerant och sammansmältande. Den romerska världen blev den sista.) Gheórghios Seferis (Nobelpriset 1963), intervju i L’Humanité, 15 jan 1964.

169 von Heinrich Glück und Ernst von Diez ”Die Kunst des Islam”, i Propyläen-Kunstgeschichte, Band 52, Berlin, 1925. Men det kan vara tvärtom, enligt La grande Encyclopédie, Inventaire Raisonné de toutes les sciences, des lettres et des arts (Supplément), Paris 1899. 170 WCC, Pappers...s 100. 171 Den engelske kungen skrev många böcker, bland annat Essays of a Prentice in the Divine Art of Poetry (1584), Poetical Exercises (1591), Demonology (1597), The True Law of free Monarchies (1603), Déclaration du roi Jacques I-er pour le droit des rois (1615) med mera. 172 Golem, sagolik robotmänniska som rabbi Löw skapade av lera – en gammal biblisk idé. Prags Golem och hans skapare har fascinerat författare: Heinrich Heine 1833, Theodor Storm 1851, den av nazisternas förtrupper mördade tyske utrikesministern Walther Rathenau 1902, Gustav Meyrink 1915, Elie Wiesel 1953, Jorge Luis Borges 1958, Birgitta Trotzig 1982. Flera filmatiseringar: de första tre av Paul Wegener (1915-20) och två även i den ryskockuperade Tjeckoslovakien på 50-talet: Kejsarens bagare och Bagarens kejsare. I Rehovot i Israel gav Weizmaninstitutets tekniker sin första stora databas namnet Golem I. 173 Ordet robot kommer från Karel Aapeks satyr R. U. R. (Rossum’s Universal Robots), 1921, spelad i Paris 1935: Les Robots Universels de Rossum. Dessutom har Prag gett omvärlden ytterligare ett fint ord: defenestration – när man kastar ut en politisk motståndare genom fönstret. 174 Det förmodas att Jesus tänkte på pyramidbyggen när han sade att tron kan förflytta berg (1 Kor. 13:2, 1917-års utgåvan). 175 Agra Gazetteer, 8 September 1921, Agra. 176 Encyclopædia Americana, 1996, B 21, s 758d. 177 För hypotesen att arkitekten var europé, se V A Smith, History of Fine Art in India and Ceylon, London 1930, ss 182-185.

170

Doldahavsrullarna

180 Illustrium virorum epistolæ, hebraïcæ, græcæ et latinæ ad. Joh. Reuchlinum, Tubingue, 1514. 181 Den här gången skriver Krakowski på gammalgrekiska – därför är brevet så ofta citerat – och poängterar att det samtida grekiska uttalet inte längre överensstämde med antikens uttal. Grekerna i Aten torde för två tusen år sedan ha skrivit som de talade. Om de under antiken hade haft det uttal som kännetecknar nygrekiskan, skulle vi ha funnit spår av detta uttal i skrifterna. Men Krakowski hittade inga spår. Den latinska transkriberingen av grekiska namn ledde honom till samma slutsats. Krakowski kom fram till sin hypotes genom analogin med den ljudförskjutning som hade skett i hebreiskan och den latinska transkriberingen av hebreiska namn. Men Reuchlin visste besser, och föreslog för eftervärlden det så kallade reuchlinianska uttalet. Krakowski vidarebefordrade även sina antaganden till Erasmus av Rotterdam. Erasmus


godkände Krakowskis teori och förmedlade till eftervärlden det så kallade erasmiska uttalet. Tyska universitet utvidgade Reuchlins teori till att också omfatta latinet och syftade på, att Cæsar och Cicero uttalade sina namn precis såsom en saxare eller hamburgare i modern tid. 182 Vatikanen förkunnade att Konstantinopel föll för grekernas förräderi. Nutidens grekiska historieforskare förnekar inte detta, men de nyanserar och förtydligar att merparten av befolkningen i både Konstantinopel och Mindre Asien fann de turkiska banditerna mindre onda än skatteindrivarna eller de rika landsmän som försökte beröva de fattiga deras egendomar. Således var det makthavarnas girighet som nödgade folket att välkomna den främmande angriparen som en befriare. 183 Johann Reuchlin, De rudimentis linguæ hebraicæ. Lehrbuch der hebräischen Sprache, 1506. Felaktigt uppges titeln De rudimentis hebraïcis i La Grande Encyclopédie, band 28, s 510b och De Rudimentis Hebraicis i Encyclopædia Britannica, band 19, s 234a. Propiläen Weltgeschichte, 1991, band 7, s 631a uppger den vulgariserade titeln Rudimenta hebraica. Det senaste Nordstedts uppslagsverk i ett band uppger den rätta titeln, men enbart dess första del: De rudimentis linguae hebraicae. 184 Reuchlin förlöjligade inkvisitören Hoogstraaten och sina fiender i Epistolæ obscurorum Virorum och skänkte honom skrattets odödlighet. 185 Luther stärkte, liksom Jesus på sin tid, gudsbegreppet, inskärpte lag och moral, framförallt arbetsmoralen. Den lutherska filosofin gick ut på att pengarna inte längre skulle skickas till en central ort utomlands, utan skulle stanna hemma och stimulera handel. Luthers isolationism är obsolet och ineffektiv när den katolska universalismen blåser över Europa igen. 186 Hitler gick ett steg vidare och lät inordna Rom under Berlin. Han bemästrade arbetslösheten och lediggjorde ytterligare miljontals arbetstillfällen genom att skicka Tysklands mest kompetenta arbetskrafter till Stalingrad och i döden. Från sin rullstol sade Churchill: ”Tyskland var Europas oförskämda barn och vi gjorde det till Europas bortskämda barn.” 187 Lenin avsatte tsaren och Gud och besatte

själv båda rollerna. Han visade att även ateismen var en religion, för den behövde sin gud, en vallfartsort föreställande världens centrum och en tro på en framtida lycka. 188 När Stalin tog makten var Ryssland ett land i kaos och räknades inte längre som en maktfaktor på världskartan. När han dog, hade Ryssland blivit en supermakt, med otrolig disciplin som höll på med rymdprojekt. Fyra år efter Stalins död rapporterade Sovjet den första lyckade satellituppskjutningen. (Sovjet-amerikanska manskap i rymden talade tyska.) Stalins polis lyckades döda flera ryssar än vad främmande krigshär gjort. I fråga om personligheternas och massornas roll i historien har man sagt att varje folk får de ledare det förtjänar. 189 Tacitus, De origine et situ Germaniae, Forum, Rom, 98 e Kr. 190 H Sedlmayr, “Architektur als abbildende Kunst“, i Österreichische Akademie der Wissenschaften, Sitzungsberichte, Phil.-hist. Klasse, 225/3, 1948; id Die Kathedrale, Zürich, 1950. 191 Se Nationalmuseet i Prag. 192 Biblioteket vid Militärakademin i Frunze (före detta Sovjet) förfogar över en stencilerad föreläsning som dåvarande generalmajoren Tao Hanzhang höll på sjuttiotalet. Hanzhang menar att Gustav II Adolf (1611-1632) står bakom en rad revolutionerande förändringar i den moderna militärkonsten: För första gången i historien skapades en permanent krigsmakt med avlönade soldater och reservister (80 000 man). Viktlättnad infördes på infanteristens vapen, muskötgaffeln rationaliserades bort, laddningen genomfördes – tack vare en innovation som föregick de moderna patronerna – inte längre genom gevärmynning och tratt, vilket ökade skottfrekvensen från tre skott per timme till tjugo, trettio per timme. Kalibern standardiserades för alla slags gevär inklusive artilleripjäser. Fältartilleriet infördes, infanterienheterna utrustades med lätta artilleripjäser som förstärkning. I en senare kommentar citerar den kinesiske general överstelöjtnant Tao Hanzhang Friedrich Engels: ”Gustav Adolfs landstigning i Tyskland utgör ett oerhört framsteg för artilleriet.” Kavalleriet var uppdelat i tunga och medeltunga enheter. Tunga skyddsbeklädda ryttare på bepansrade hästar var beväpnade med långsvärd Victor Ravini

171


172

Doldahavsrullarna

Cedant arma togae.

och ryttarpistol. Medeltunga dragoner hade korta svärd, musköt och yxa. Kavalleriet återgavs sin roll som drabbningsvapen på slagfältet. Den flexibla, linjära stridsanordningen – bestående av infanterienheter i centrum och kavalleri samt reserver på sidorna – återinfördes. De bakre raderna förflyttades till flankerna och fronten breddades. Skyttarna erhöll en viktigare roll. Snabbt framryckande plutoner och kompanier bestående av skyttar sköt med intensiv eld. De disponerades i tre ställningar: stående, med stöd på ett knä och liggande. Taktiken med intensiv eld var helt ny. Mobila enheter (regementen) inrättades och de första stora taktiska enheterna (de moderna brigaderna) förfärdigades enligt kombinationssystemet mellan de viktigaste terrestriska vapnen. Taktiken med attacker i successiva formationer generaliserades. Nya grader i officershierarkin instiftades: kapten, överstelöjtnant och general. Armékåren för administrationsofficerare inrättades, vilket ökade effektiviteten för proviantering och utrustning under marscher och stationering. Proviantbaser, lager och regementståg organiserades. Läger förskansades, tältinkvartering för manskapet anordnades. Hygienregler infördes och jämställdes med disciplinreglerna, vilket minskade förlusterna till följd av epidemier. Det självklara för europeiska härar var att soldaterna först utspisades då man slog läger. Det självklara för Gustav II Adolf var hygienen. Som strateg åstadkom Gustav II Adolf en perfekt samordning av operationer genomförda på flera fronter, över många floder och berg, och ofta i samspel med allierade i andra länder. För första gången kombinerade han strategi med diplomati. Napoleon I (1804-1815) fördjupade sig redan på militärskolan i Gustav II Adolfs taktik och betraktade honom på senare tid som en av världens fyra största krigförare, tillsammans med Alexander den store, Hannibal och sig själv. Enligt Napoleon införde Gustav II Adolf det metodiska kriget. J F C Fuller anmärkte att Gustav II Adolf hade

en modern uppfattning om armén ”som blev arketypisk för militär organisering tills början av nittonhundratalet”, när Fuller – enligt eget utsago – själv kom med nya idéer i det militära. 193 I stort sett slapp Frankrike tronföljdskrig eftersom där rådde den så kallade automatiska tronföljden, enligt principen som utropades av härolden: Le roi est mort, vive le roi! (Konungen är död! Leve Konungen!), undantaget det hundraåriga tronföljdskriget (1337-1453 som egentligen tog slut efter 221 år med Calais återerövring – 1558) och ytterligare några betydelselösa krig. 194 Hertig Wilhelm Braunschweig (*25 apr 1806 † 18 okt 1884), sin tids rikaste privatperson. 195 Han har inte översatt färdigt Ramayana, Mahabharata, Veda, Upanishaderna med mera. 196 Den nestorianska kyrkan och den antiokenska skolan som rapporterades utrotade på 400talet gick under jorden, och stod troligen bakom islams tillkomst. De har lämnat många spår i Koranen, de mest oomkullrunkeliga i form av låneord för abstrakta religiösa begrepp. 197 Apud Jules Michelet som kommenterar: Quant à l'amitié entre le roi et le poète, ils ne savaient pas plus l'un que l'autre tenir leur langue. Le ciel de Potsdam s’obscurcissait pour Voltaire et par conséquent, il découvrira le ciel bleu de Ferney. (Vänskapen mellan kungen och poeten var sådan, att varken den ene eller den andre kunde hålla sin tunga i styr. Himlen i Potsdam fömörkades för Voltaire och följaktligen upptäckte han den blå himlen i Ferney. – La France devant l'Europe, Paris 1871.) Jules Michelet tar upp Voltaires kända allergi mot hundar och tyskar samt refererar till konflikten mellan Voltaire och Fredrik II den store. Voltaire hade skrivit pamfletten Diatribe du Docteur Akakia mot Maupertius, ordförande i Berlinakademin. När kungen läste den skrattade han först som en hingst, men besinnade sig sedan och brände skriften i sitt rum vid slottet Sans Souci och lät den sedan på traditionellt sätt brännas igen av bödeln vid de viktigaste korsvägarna i Berlin. För att öka sin trovärdighet och kunna anhålla författaren, som redan i all hast var på väg mot Frankrike, anklagades Voltaire av kungen för en oredlig banktransaktion. Det finns ingenting som kan knyta Voltaire till den tyska


198 Felix Reichman, A Comparative Study of Bookprices, Oxford University Press, 1956. 199 År 415 stormade den kristna pöbeln biblioteket, satte det i brand och lynchade dess direktör, Hypatia, filosof och matematiker, dotter till Theon av Alexandria. Hypatia finns inte med i uppslagsverket Grosse Frauen der Weltgeschichte, Neuer Kaiser Verlag, Klagenfurt 1987, där ytterligare andra viktiga kvinnliga personligheter fattas. Det är dock inte meningen att här uppmärksamma alla brister som under vår dokumentation påträffats i olika referensböcker. Kalifen Omar (634-644) brände definitivt biblioteket i Alexandria med förevändningen att böckerna däri stred mot Koranen. Kalifens rådgivare försökte hejda honom: Böckerna stred inte mot Koranen. Då var böckerna överflödiga och måste brännas, svarade Omar. Detta blev för eftervärlden Omar-kalifens syllogism. 200 Tomaschek, Kritik der ältesten Nachrichten über den skytischen Norden, I. II. Sitzungsberichte Wien bd 116, 117. 201 Samma skytiska etymologi föreslog han för

Ab uno disce omnes. Ab actu ad posse valet illatio.

banken utom en rapport bevarad i kungens hemliga arkiv vid Sans Souci i Potsdam. Fredrik II blev informerad om att Voltaire skulle ha sagt : En tysk mark är värd fem tyska mark. Voltaire var alltid omringad av flera kungars hemliga agenter, och han var glad för det. Därför genmälde han för sina gäster i sin litterära salong i Ferney: Il ne faut pas parler aux enfants, aux fous et aux Allemands comme s'ils étaient des adultes, sans courir le risque qu'ils se mettent en guerre contre tout le monde. (Man kan inte tala till barn, dårar och till tyskar som om de vore vuxna, utan att löpa risken att de ställer till krig mot hela världen.) Voltaire var rädd för tyskar som var rädda, och han undrade varför de kände sig ansatta av faror och ironier från alla håll när han inte var ironisk utan menade allvar. Annars beundrade Voltaire tyskarna för att de visste att varje sak bara kunde göras på ett enda sätt. Han använde uttrycket tête d’allemand som superlativ i intelligensskalans båda riktningar. Vidare skroderade Voltaire: ”Jag har läst språk som jag aldrig fick användning av. Jag har glömt bort dem och mår bättre av det. Det enda jag kan säga på tyska är Ich hab’ zwei Koffer à Berlin.”

skyttegrav, skyttelinje, skyttelslag, skyttelsöm. Det skytiska ordet peretu betydde vadställe och Krakowski hittade flera ortnamn Peretu på Balkan och derivat därav på den ryska slätten. 202 M Vasmer, “Skyten und Sarmaten“, i M Eberts Reallexikon der Vorgeschichte, XIII, ss 277-298. 203 Se också Voltaires tragedie Les Scythes, som spelades den 26 mars 1767 på teatern i Ferney. 204 Stjärnbilden Skytten syns tydligast på himlen just under den säsong när skyterna brukade anfalla, på jakt efter vinterproviant. I Ukraina hade Krakowski hört att tatarerna brukade rycka fram efter spannmål vid samma tidpunkt som skyterna. Själv bevittnade han hur tatarer undersökte gården där han hade sitt härbärge. Tatarerna var på väg ut, när en av dem märkte hur det tunna snöskiktet hade smält i stora, runda och jämna fläckar på gården, vilket avslöjade förrådet. Enligt Krakowski motsvarade stjärnbilden Skytten också jaktsäsongen. Fiskarna markerade den rätta tiden för fiske. Kräftan kräftsäsongen. Oxen hade samband med boskapsskötseln, likaså Väduren. Tvillingarna ersätter ett äldre tecken: två getter. Vattumannen kom med regnsäsongen och fick stor betydelse för dem som skötte bevattningssystemet. Under Vågen inträffade skördefesten med årsmarknaden. Under Skorpio var skorpionerna som farligast och under Leo lejonet. 205 Eiusdem, Illustrium virorum epistolæ... 206 Man vet inte vilka av sin tids intellektuella Krakowski syftade på, men man kan eventuellt stödja hans postulat med ett lysande exempel från ett brev som Georges Dumézil skrev till Mircea Eliade den 2 mars 1952, och som publicerades i Manuscriptum, XIX nr 2, Bukarest 1988, ss 180-181, och som här för första gången offentliggörs i Sverige: … avant votre départ pour la Suède. J'ai reçu de Widengren une lettre cruelle, inhumaine, où il enterre allègrement votre ami Wikander qui a cessé de lui plaire: ”il est fini, physiquement et intellectuellement”, ose-t-il m'écrire – sans doute pour se justifier de torpiller la dernière candidature de Wikander, à la chaire de sanscrit de Uppsala! C'est la forme moderne, odieuse, du sacrifice humain. Gardez cela pour vous, mais quand vous serez dans le Nord, ne l'oubliez pas!... (...inför Din resa till Sverige. Jag har från Geo Widengren fått ett rått och Victor Ravini

173


omänskligt brev, där han gladeligen begraver Din vän Stig Wikander som har slutat att behaga honom: ”han är slut, fysiskt och intellektuellt” vågar han skriva till mig – utan tvekan för att motivera sin torpedering av Wikanders senaste kandidatur till professuren i sanskrit i Uppsala! Det är den moderna, avskyvärda formen av människooffer. Håll det för Dig själv, men när Du befinner Dig i Norden, glöm det inte!...) Trots torpederingen, fick Stig Wikander professuren i Uppsala den andra veckan i mars 1952. Den administrativa bekräftelsen fick han emellertid inte förrän ett år senare, den 13 mars 1953. 207 Denna gamla symbol för kunskap med rötter i Gamla Testamentets skapelseberättelse används som varumärke för Macintosh-datorer. Det påvliga kansliet är utrustat med Macintoshdatorer. De anses vara mer kvinnliga och användarvänliga än PC-datorerna, inte minst därför att Macintoshmusen bara har en knapp. På alla datorer i Vatikanen täckte munkarna först varumärket i form av ett bitet äpple med en dekal föreställande korset, och senare fick man specialleveranser utan äpplesymbolen. Påven, il Papa, har en Power Mac som heter PapaMac. Första gången man installerade en PC-konverterare på Papamacen kollapsade hela Vatikannätet på grund av en korsslutning. Papamacen har ingen mus, utan en stor track-ball som föreställer jordglobens alla länder, så när påven flyttar pilen på skärmen välsignar hans fingrar samtidigt land efter land. Påven får inte välsigna en mus. Påven har en katt som hetter Musolini – utan ss – och det sägs vara en gipskatt. Påven skickar fredstelegram som hetter Max-Pax-Fax. Den livsfrånvände Dalai Lama – som lever i Montreux i stadsdelen Montpellerin på samma ställe där ryska tsarer vistades för att kurera sig med vindruvor – använder också Macintosh. Hans dator hetter DalaiLamaMac. Muslimska ledare däremot har PC-datorer. Det första erbjudandet av datorer till arabvärlden kom från Moskva, och journalister har gjort felaktiga associationer till denna affär då ryska rådgivare och biståndsarbetare kastades ut ur Egypten. Sedan kom japanerna. Peace hälsade shejken av Q8, och japanerna antog att araben menade PC. Oljeshejken svarade OK. På Sverigebesök blev araben förtjust i Bästkustens strategiska läge. Han kunde lite om demokrati.

174

Doldahavsrullarna

Till sikher och muslimer säljer japanerna mobiltelefoner i miniatyr som man håller under turbanen så att de kan tala interturbansamtal. 208 Pythagoras (500-talet f Kr) teorem om hypotenusan var känt i Babylon tusen år före honom. 209 Se också Rudolf Dekker & Lotte van de Pol, Kvinnor i manskläder. En avvikande tradition. Europa 1500-1800, Symposion 1995. 210 (Mrs Margaret) Sinclair Stevenson, The Rites of the Twice-Born, London, 1920. 211 Philip Schwarzherd Melanchthon, Epistolæ, judicia, concilia, etc. Herausgegeben von Bretschneider und Bindseil, Halle, 1874, b. 28, s 587. 212 Herrlinger, Die theologische Hefte Melanchthons in ihrer geschichtlichen Entwicklung, Gotha 1879. 213 Miguel Servet (*1511 †1553), spansk läkare från Tudela. Han observerade blodcirkulationen. Under antiken studerade Erasistratos vener och artärer, men kunde inte förklara blodcirkulationens hemligheter. Servet blev bränd på bål av Calvin i Genève. I både Servets och Tregonds fall har Tingsrätten i Genève nyligen återkallat domen. 214 Josephus Flavius (*37 †100 e Kr), judisk general, historiker och författare. 215 ”Och när han hade kommit dit, bosatte han sig i en stad som hette Nasaret, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeterna, att han skulle kallas nasaré.” (Matt. 2:23) ”Och han lämnade Nasaret och begav sig till Kapernaum... och bosatte sig där, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias...” (Matt. 4:13-14). Se också Matt. 8:17; 12:17; 13:14, 35; 21:4. 216 Luigi A Santorno, Amleto e don Chisciotte. Il teatro e il testo instabile, Firenze, 1992. 217 Översatt från latinet till danska av J Olrik (1908-12). 218 Saxo Grammaticus Hamlet, prins av Jylland på 400-talet, simulerade galenskap för att hämnas på sin farbror och ta makten. Farbrodern är usurpator och har ådragit sig de hedniska gudarnas illvilja. Gudarna har sett mordet på brodern som ingen människa bevittnat. Gudarna skänker honom ingen sakralitet, gudomlighet, utan straffar honom med landsplågor över Danmark samt slavernas invasion.


Hamlet kunde inte så enkelt mörda usurpatorn, eftersom den nye kungen ägde legitimitet inför folket. Han hade fått kronan som resultat av att han ockuperade drottningens säng. Kungen var laglig enligt rikets rådande lagar, men olaglig enligt de lagar som rådde i gudarnas metafysiska, osynliga, värld. Att mörda konungen genom en gardin var ett sätt att undgå anklagelsen om konungamord. Gardinens symbol, med kniven som går från den synliga till den osynliga verkligheten, samt gardinen som rivs sönder och öppnar kommunikationen mellan de två världarna, är i sig en hel fenomenologi som kan spåras även i andra sammanhang. Hamlet kunde inte lagligt ta kronan så länge drottningen levde. Det är samma juridiska fråga om konungens laglighet som i Sofokles Oidipus. Situationen är omvänd, eftersom Hamlet åtnjuter gudarnas välvilja. De vill inte att han skall gå i samma fälla som Oidipus, och underkänner därför Hamlets alibi med gardinen. Han får bara mörda Polonius. Hos Saxo tvekar Hamlet inför att mörda konungen bakifrån och utan vittnen, eftersom han tror att kronan på huvudet medför kungens sakralitet. Gudarna kan inte heller acceptera kupplanen, eftersom deras gunstling då skulle hamna i samma juridiska dilemma. Shakespeare kristnar sitt Danmark och hans Hamlet undviker att mörda usurpatorn bakifrån under andakten för att inte skicka honom direkt till det kristna paradiset. Hos båda författarna bromsas Hamlets politiska agerande av metafysiska betänkligheter. Men hos Shakespeare fruktar inte Hamlet Guds hämnd. Hans Hamlet räknar med den kristna förlåtelsen för samma dåd som de nordiska gudarna inte kunde förlåta. Båda religionerna fördömer usurpatorn, sympatiserar med kuppmakaren och väntar på att han skall komma med en bättre plan. Efter förgiftningen av drottningen har konungen förlorat sin legitimitet och man får mörda honom i allas åsyn. Hos Saxo har Hamlet större initiativförmåga än försynen. Hans palatskupp lyckas efter det att han själv arrangerat drottningens förgiftning. Den gamla religionen hade lättare att acceptera dubbelmordet. De nordiska gudarna belönar honom genom slavernas reträtt utan krig, välgång för folket, långvarigt herradöme, en bra hustru som han tar från England och många snälla barn.

219 Se A E J Rawlinson, D D The New Testament Doctrine of The Christ, 1929, avsnittet On the meaning and use of the title ”Son of Man” in the Gospels, ss 242-250. 220 Messias (hebr: den smorde), den väntade konungen av Davids hus som snart skulle ha kommit och befriat Israel från det romerska slaveriet och återställt den förgångna ärorika glansen. Översättningen till gr Christos (sv: Kristus frälsaren) medför helt andra konnotationer. Det grekiska ordet är politiskt neutralt och lämpar sig bättre för en religiös gestalt. 221 Den grekiska varianten av Gamla Testamentet, översatt från hebreiskan under handledning av 72 visa män i Egypten. Projektet sysselsatte oräkneliga översättare som arbetade intensivt och kontinuerligt i trehundra år. Det startade under kung Ptolemaios II Filadelfos (283-246 f Kr) som stödde konsten och litteraturen, byggde biblioteket, museet och fyren i Alexandria. Bibelöversättningen var färdig i början av vår tideräkning, förmodligen efter Jesus korsfästelse. 222 ”När du kommer så hav med dig den mantel som jag lämnade kvar hos Karpus i Troas, så ock böckerna, först och främst pergamentskrifterna.” (1917 års översättning.) ”När du kommer, ha då med dig manteln som jag lämnade kvar i Troas hos Karpos, och så böckerna, framför allt mina häften.” (Bibelkommissionens utgåva 1981.) 223 ”Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden…” (1 Mos. 6:17.) 224 ”Och Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden.” (1 Mos. 6:12.) ”… jorden är uppfylld av våld, som de utöva.” (1 Mos. 6: 13.) 225 The Holy Bible, King James Version år 1611 och The Red Letter New Testament, år 1950. Il Nuovo Testamento, utgiven av Alleanza Biblica Universale 1976 säger på italienska Giunia. 226 Today's English Version 1971, Living Bible 1971, New International Version 1973, Phillips Modern English 1972, Revised Standard Version 1971, Jerusalem Bible 1968, New English Bible 1970, La Santa Biblia på spanska utgiven av Sociedades Bíblicas Unidas 1960. La Sainte Bible, Nouvelle Edition de Genève 1979. Die Bibel –

Victor Ravini

175


Die Heilige Schrift des Alten und Neuen Bundes. Vollständige deutsche Ausgabe, Herder Bücherei, 1965. Die Bibel nach der Übersetzung Martin Luthers, Deutsche Bibelgesellschaft 1984. Nya Testamentet, Svenska Bibelsällskapet 1981. 227 Kleopatra VII (51-30 f Kr), förförde Cæsar, Antonius och misslyckades med Oktavianus. 228 Blaise Pascal, Pensées, VI, 18. 229 Interpol, Rapport annuel d’activité 1994, Lausanne, 1995 band Europe, I, s 3814. 230 Kalofilopulos, Nτεν χερ ικε σεριεσα εσεν ερ μυκετ αλβαρλιγκ, Athens, 1994, s 181. 231 Lars Fyhr och Victor Ivanovitj, Vi lever i en orolig tid. Maieutiska dialoger, Anthropos, Göteborg-Bukarest 1973. 232 Textens numeriska struktur baseras på olika heliga tal: tre, fem, sju, tio, tolv och tjugo, vilket anses vara bevis på mångkulturell härkomst. Tredelningen uppfattad som en garanti för helhet är typisk för det indoeuropeiska arvet: tre kronor, tre kungars förbund i Kungälvsborg, tre repriser i tennis, tre signaler när vi knackar på dörren är samtliga gamla indoeuropeiska utslag i vår tid. Det urgamla tankemönstret är tydligt i den medeltida tyska jordbrukstraditionen med Dreifelderwirtschaft: sommar-, vinter- och trädesåker, i den tyska bygemenskapen www som rådde över Wald, Weide und Wasser, i ordspråket alle gute Dinge sind drei, som till exempel Wein, Weib und Gesang eller första, andra och tredje riket. Indoeuropeisk mytologi och folklore bygger också på tredelning: lagstiftare, krigare och bönder som arbetade liksom Askungen för de två styvsyskonen, eller Frej och Freja för de överordnade gudarna. Förut fanns det i Europa det så kallade tredje ståndet, och nu finns det den tredje världen – allt grundat på talet tre som helhetsuttryck för ordning, perfektion och stabilitet. Tredje världens oroande instabilitet är den mest stabila situation. Biskopen i Laon (Frankrike) skildrade på medeltiden sitt samtida samhälle som ”Guds hus” i tre etager: andlighet, adel och bönder. Denna arkitektur har inte ändrats: beslutsfattare, verkställande (med feodal immunitet) och producenter – som drömmer med Törnrosa om en bättre arkitektur. Fem var Pythagoras perfekta tal. Sju var heligt för hebreer, och därifrån kommer veckans sju dagar efter sju under antiken kända planeter.

176

Doldahavsrullarna

Tio var heligt för egyptier, och den egyptiska veckan var på tio dagar. Från assyro-chaldéer kommer dussinen och de tolv månaderna. Den ursprungliga befolkningen i Europa före indoeuropernas ankomst använde ett räknesystem med basen tjugo, score på engelska: four score and a half (nittio), eller på franska quatre-vingt dix, ett system som inte användes av franska klassiker men plockades upp av franska revolutionen från ålderdomligt mål och dialekter. De danska räkneorden är också en relik från Europas urbefolkning, liksom de tyska och norska räkneorden med omkastade ental och tiotal. Muslimerna har svårt att förstå varför treenighetsläran inte söndrar monoteismen, utan tvärtemot understryker den fullkomliga helheten just för indoeuropéernas mentalitet. Huruvida treenighetsläran uppkom med romaren Tertulianus i Norra Afrika är en annan fråga; den europeiska kulturen sträckte sig runt Medelhavet, som var en insjö. Hav och flod har alltid varit mötesplatser och inte barriärer. De är naturliga, frodiga pulsådrar och är dåliga, onaturliga gränser. Vattnet är så livsviktigt att det kan inte separera, utan tvärtom binder ihop stränder och förenar folk. Havet ger mat åt alla och meningen är att det skall fungera som en gemensam matskål och inte som en gemensam kloak. 233 Första gången kom mongolerna till Europa med Djingis khan, andra gången med Stalin, tredje gången med dollar.

Deus Tecum, lectore, hälsar Victor Ravini.


LITTERATUR – Abou'z-ziaTevfik-Bey, “Numounèï-Edèbiyat“, i Journal asiatique utgiven av Claude Huart, 1881. – Acta Universitatis Gurgelheimensis, Beiträge zur Erläuterung der Grundfragen der sogenannten Gegenwart in der Geschichte, Klassisch-historische Klasse, Band 87 d II, Heft 1, Gurgelheim 1992. – Acta Universitatis Gurgelheimensis, Sprachwissenschaftliche Klasse, Gurgelheim 1996.

Rinascimentali, Genova 1994. – Beowulf. – Bibeln eller Den Heliga Skrift — Gamla och Nya Testamentets kanoniska böcker i överensstämmelse med Bibelkommissionens normalupplagor, Stockholm, Evang. Fosterlands-Stiftelsens Förlag, Nordiska boktryckeriet, Stockholm, 1916. – Bibeln, referensversion King James, London 1611.

– Annales de Saint Bertin, Reims-Paris 900-talet.

– Biblioteca Mexicana, Cronica Mexicana escrita por D. Hernando Alvarado Tezozomoc... anotada por el Sr. Lic. D. Manuel Orozco y Berra, y precedida del Códice Ramírez, Manuscrito del Siglo XVI intitulado Relación del Origen de los Indios que habitan este Nueva España según sus Historias, y de un Examen de Ambas Obras a las cuales va anexo un estudio de Cronología Mexicana por el mismo Sr. Orozco y Berra, Biblioteca Mexicana, José M Vigil, editor, México 1878.

– Armstrong, Louis, Mack The Knife, Juan-lesPins 27 juli 1967.

– Blaremberg Ch, Dictionnaire des antiquités grecques et romaines, Hachette, Paris 1875-1892.

– Atlakvida.

– Bogeng G A E, Geschichte der Buchdruckerkunst, band 2, Dresden 1939-41.

– Affo, Vita del Francesco Mazzuola sopradetto Parmigianino, Parma 1784. – Agra Gazetteer, 8 September 1921 Agra. – Alf Lailah oua Lailah. – Alighieri, Dante, Inferno, Ravenna 1300-1305. – Aneer, Gudmar, Religioners möte, Verbum 1986.

– Azmels, Aziz al, Ibn Khaldun in Modern Scholarship, London 1981. – Baber, Baber's Frank and Engaging Memoires, the Baburnameh, från turkiska av A S Beveridge, 2 band, 1921.

– Bosl, Karl, Europa im Mittelalter – Perle der Welt. Im Kampf um Einheit und Macht entwickelte sich die europäische Gesellschaftsform. Wir sind die Erben dieser großen Vergengeiheit, in unseren Händen liegt die Gestaltund der Zukunft. Weltgeschichte eines Jahrtausends, Verlag Carl Ueberreuter, Wien 1970, Sonderausgabe für Gondrom Verlag GmbH u.å.

– Baetke, Walter, Yngvi und die Ynglinger – Königsheil und Kult – Eine quellenkritische Untersuchung über das nordische “Sakralkönigtum“, Akademie Verlag Berlin 1964. Sitzungsbericht der Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologisch-historische Klasse, Band 109, Heft 3.

– Brand, Karl, Mittelarterliche Weltanschauung, Humanismus und nationale Bildung, Berlin 1925.

– Barth, Karl, Die kirchliche Dogmatik, band 14, 1932.

– Bratianu, Gheorghe, Privilèges et franchises municipales dans l’empire byzantin, Paris 1936.

– Barth, Karl, Fides quaerens intellectum. Anselms Beweis der Existenz Gottes im Zusammenhang seines theologischen Programms, 1931.

– Braudel, Fernand, Les Structures du Quotidien: Le Possible et l’Impossible, Armand Colin Paris 1979.

– Beldiceanu, Nicolae, Le timar dans l’État ottoman (début XIVe-début XVIe s.), Wiesbaden 1980.

– Braudel, Fernand, Les Jeux de l’Echange, Armand Colin Paris 1979.

– Bellabarba Dell'Aja, Gaudenzio, L'esotismo fantastico medievale nella percezione colombiana del Nuovo Mondo e Colombina. Istituto di Studi

– Bosshard, Walter, Frans August Larson. Ein Schwede als Herzog von Mongolei, Zürich 1952.

– Braudel, Fernand, Le Temps du Monde, Armand Colin Paris 1979. – Brecht, Bertolt, Die Dreigroschenoper, 1928.

Victor Ravini

177


– Bréhier, Émile, La philosophie du Moyen Age, Albin Michel Paris 1937, 1971. – Brentjes, Burchard und Helga, Die Heerscharen des Orients, Brandenburgisches Verlagshaus Branibor, Berlin 1991. – Brockelmann C, Geschichte der Beduinischen Literatur, band 12, Leipzig 1908. – Brockhaus Enziklopädie i 30 band. – Bütler, Rene, Die Mystik der Welt. Quellen und Zeugnisse aus vier Jahrtausenden. Ein Lesebuch der mystischen Wahrheiten aus Ost und West. Otto Wilhelm Barth Verlag Berlin 1992. – Čapek, Karel, R. U. R. (Rossum’s Universal Robots), 1921.

Things of New Spain and the Great City of Temestitán – Mexico, Transl. into English by Marshall H Saville“, i Documents and Narratives Concerning the Discovery And Conquest of Latin America, No. 1, The Cortés Society, New York 1917. – Cooper, James Fenimore, The Spy. A Tale of Neutral Ground, Burlington 1821. – Copernicus, Commentariolus, Krakow 1548. – Das Buch der Bücher. – Davidson, Gustav, A Dictionary of Angels including the fallen angels, The Free Press, A Division of Macmillan, Inc., New York 1971. – De Gyllene Silkesrullarna.

– Cellini, Benvenuto, La vita di Benvenuto Cellini scritta da lui medesimo, Firenze, Felice Le Monier editore, 1924.

– Dekker, Rudolf, & Pol, Lotte van de, Kvinnor i manskläder. En avvikande tradition. Europa 1500-1800, Symposion 1995.

– Charlemagne, Liber principis, Aachen u.å.

– Delarc, abbé, Les Normands en Italie depuis les premières invasions jusqu'à l'avènement de Grégoire VII (859-862, 1016-1073), Paris 1883.

– Chronicon de gestis Normannorum, 900-talet. – Cicero, Tusculanes, Forum Romanum, Roma u.å.

– Den Gyllene Boken.

– Cioranescu A, Juan de Bethencourt, Tenerife 1982.

– Den Gyllene Handskriften.

– Clark, Kenneth, Civilisation, BBC and John Murray, London 1969.

–Den Poetiska Eddan.

– Codex Alarus. – Codex Árabe de la Caja de Oro Ermetica de Méjico y Panáma. – Codex Árabo Guatemalteco Mexicanus Ermeticus de Panáma entre Mazatlán y Mazapán. – Codex Aralus. – Codex Argenteus Achilleus. – Codex Argenteus Caspicus. – Codex Aureus. – Codex Eremiticus. – Codex Ermeticus. – Codex Euxinus. – Codex Imperialis Arcticus. – Codex Innominatibus.

– Den Gyllene Silkesboken. – Der Grosse Duden Band 7. Das Herkunftswörterbuch, Bibliographisches Institut Mannheim/Wien/Zürich u.å. – De Silverne Silkesrullarna. – Deville A, ”Dissertation sur l'étendue du territoire concédé à Rollon par le traité de SaintClair-sur-Epte en 911”, i Mem. de la Soc. des Antiq. de Normandie, 1831, 1832, 1833. – Dialogum Creaturarum, Stockholm 1483. – Díaz Escobal del Castillo Hibueras Narváez y Viterbo Cabral do Nascimento, Bernal Vichador, Historia verdadera y muy autorregadera de la conquista de Méjico, Coymbra 1632. – Die Bibel – Die Heilige Schrift des Alten und Neuen Bundes. Vollständige deutsche Ausgabe, Herder Bücherei 1965.

– Codex Regius 2365.

– Die Bibel nach der Übersetzung Martin Luthers, Deutsche Bibelgesellschaft 1984.

– Conqueror, Anonymous, “Narrative of Some

– Die Lübecker Bibel in niederdeutschem Dialekt,

178

Doldahavsrullarna


tryckt av Steffen Arndes 1494 samt ytterligare 14 andra bibelöversättningar. Samtliga bevaras på Sächsische Landesbibliothek Dresden.

– Fyhr, Lars och Ivanovitj, Victor, Vi lever i en orolig tid. Maieutiska dialoger, Anthropos Göteborg-Bukarest 1973.

– Doldahavsrullarna. – Doolittle I, Social Life of Ants and Chinese, Glasgow 1908. – Dozy, Recherches sur l'histoire et la littérature de l'Espagne pendant le moyen âge, tredje upplagan, band II, Leyde 1881.

– Gelcich, Toscanelli in der älteren und neueren Columbus Literatur, Mitteilungen der geographischen Gesellschaft in Wien 1893.

– DTV Lexikon, (20 band), 1992.

– Giovanni Paolo II, Rerum novarum, i Il corriere della sera, 24 januari 1994, kultursidan. Se också påvens TV-intervju från samma dag.

– Dumoulin G, Histoire générale de Normandie, in folio, Rouen 1631.

– Gibb E-I-W, A History of Ottoman Poetry, London 1899.

– Dunlop D M, The History of the Jewish Khazars, Princetown 1954.

– Glasenapp, Professor Dr. Helmut von, Die nichtchristlichen Religionen, Fischer Bücherei, Frankfurt am Main und Hamburg 1957.

– Dödahavsrullarna. – Eban, Abba, Civilisation and the Jews as told by Abba Eban, Tel Aviv 1997. – Eddan. – Encyclopædia Americana, 1996. – Encyclopædia Britannica, 1997. – Enoch. – Erskine Childer, The Riddle of the Sands. A Record of Secret Service, Dublin 1903. – Evighetens Bok.

– Glück, Heinrich von, und Diez, Ernst von, ”Die Kunst des Islam”, i Propyläen-Kunstgeschichte, Band 52, Berlin 1925. – Goethe, J W von, West-Östlicher Divan. Gesamtausgabe mit dem arabischen Titel der Ausgabe von 1819. In Leinen M.3.–‚ in Leder M.4.50., Leipzig 1916. – Gonzalez de la Vega Icazbalceta de los Rios y Peralta Bustamante, J-M, “Relazione d’un gentil’huomo di F. Cortés“ i Rec. de Ramusio, band III, 1556. – Gourmond, Remy de, L'art des grands hommes de s'en aller, Fayard Paris 1971.

– Fabroni, De Vita Leonis X, libri IV, Pisa 1797.

– Grammaticus, Saxo, Gesta Danorum, Lund 1215.

– Ferguson, Wallace R, “Recent Trends in the Economic Historiography of the Renaissance“, i Studies in the Renaissance, New York 1960.

– Graudenz, Karlheinz, Die Entwicklung und Verbreitung unserer Zivilisation, Berlin 1942.

– Focillon, Henri, Moyen Age Roman et Gothique, Armand Colin Paris 1938, 1963. – Frazer, Sir James George, The Golden Bough. London 1922. – Fossier, Robert, Le moyen age, Band 1, Les mondes nouveaux 350-950, Paris 1986. – Fossier, Robert, Le moyen age, Band 2, L’Éveil de l’Europe 950-1250, Paris 1990. – Fossier, Robert, Le moyen age, Band 3, Le temps des crises 1250-1520, Paris 1994. – Fuller, J F C, Military History of the Western World, 3 band, Oxford university Press 1954-56.

– Grosse Frauen der Weltgeschichte, Neuer Kaiser Verlag, Klagenfurt 1987. – Guldboken. – Hamdismål. – Handbook to the Bible (även översatt på svenska i EFS-förlaget Stockholm) redigerad av fackkunniga från Oak Hill Theological College London, London Bible College, Rugby School, University of Aberdeen, University of Liverpool. (fjärde förbättrade upplagan 1985). – Hansson, Gunnar D, Slaget vid Maldon och sju elegier. Fornengelska dikter. Tolkning och kommentar, Anthropos 1991. Victor Ravini

179


– Haury, Emily W, The Mogollon Culture of South-western New Mexico, Medallion Papers, nr 20, Gila Pueblo 1936.

– Ivanovitj, Victor och Fyhr, Lars, Vi lever i en orolig tid. Maieutiska dialoger, Anthropos, Göteborg-Bukarest 1973.

– Henning W B, “The Compendium of the Doctrines and Styles of the Teaching of Mani“, i Asia Major, n s, III/ii, 1952.

– Ixtlilxóchitl, Fernando de Alva, Horribles crueldades de los conquistadores de México, México 1882.

– Herrmanns, Ralph, Det judiska Prag, Natur och Kultur Stockholm 1997. – Herrlinger, Die theologische Hefte Melanchthons in ihrer geschichtlichen Entwicklung, Gotha 1879. – Herzog G, Die Odalisken, Verlag “Heimat und Kultur“, München 1934. – Heuß A, Prinzipat und Freiheit, Berlin 1923. – Hezar va iek shab. – Himmelens Nyckel. – Hizler, Friedrich och Stallmann, Hans Hermann, Gestalt und Kritik des Westens. Beiträge zur christlichen Sozialethik heute. Kreuz-Verlag, Stuttgart 1960. – Hole, Richard, Remarks on the Arabian Nights' Entertainments, in which the Origin of Sindbad's Voyages [...] is particularly considered, London 1797. – Holmes, F.S.A., Martin, The Crown Jewels. In the Wakefield Tower of the Tower of London. Ministry of Public Building and Works. Official Guide. Her Majesty’s Stationery Office by Swindon Press, London 1953. – Homeros, Iliaden. – Homeros, Odysséen. – Horawitz, Zur Biographie und Correspondenz d. Reuchlin, Pforzheim, 1877. – Il Nuovo Testamento, Alleanza Biblica Universale, Rom 1976. – Illustrium virorum epistolæ, hebraïcæ, græcæ et latinæ ad. Joh. Reuchlinum, Tubingue 1514. – Index librorum prohibitorum, Rom, Köln u.å. olika upplagor. – Interpol, Rapport annuel d’activité 1994, band I Europe, Lausanne 1995. – Iorga, Nicolae, Byzance après Byzance, ny upplaga, Paris 1985.

180

Doldahavsrullarna

– Jakob G, Türkische Literaturgeschichte in Einzelndarstellungen, Berlin 1900. – James, King, Essays of a Prentice in the Divine Art of Poetry, London 1584. – James, King, Poetical Exercises, London 1591. – James, King, Demonology, London 1597. – James, King, The True Law of free Monarchies, London 1603. – James, King, Déclaration du roi Jacques I-er pour le droit des rois, London 1615. – Jerusalem Bible, 1968. – Kalofilopulos, Nτεν χερ ικε σεριεσα εσεν ερ μυκετ αλβαρλιγκ, Athens, 1994. – Kant, Immanuel, Sämtliche Werke, in sechzen Bänden. Herausgegeben von Felix Groß. Jeder Band in Leinen 6 M.; in Leder 7.50 M., Leipzig 1914-1918. – Keary C-F, The Vikings in Western Christendom a. d. 789 to a. d. 888, London 1891. – Kelly J N D, The Oxford Dictionary of Popes, Oxford New York, Oxford University Press, 1986. – Khaldun, Ibn, Selections from the Prolegomena of Ibn Khaldun of Tunis (1332-1406), tr. and arr. C Issawi, London 1990. – Klibanov A I och Cerepnin V, Obrazovanie russkogo tsentralizovannogo gosudarstva v XIVXVI vv, Moskva, 1960. – Khayyami, Omar ibn Ibrahim El, Rubayat, u.å. – Koestler, Arthur, The Thirteenth Tribe – The Khazar Empire and his Heritage, Oxford University Press, 1986. – Kowalewsky, David, Dictionnaire mongolchinois-russe-français, 3 band, Harkow, (1844-49). – Krockow, Klaus Christian Graf von, Das Aufund Ausblühen unserer Zivilisation, Berlin, 1992.


– Kulischer, Joseph, Allgemeine Wirtschaftsgeschichte des Mittelalters und der Neuzeit, München-Berlin 1954, band 2. – Labradow, Evgenij, Acta Universitatis Lomonosovensis, Moskva u.å. – Laffont-Bompiani, Dictionnaire universel des lettres, Paris 1961.

Heroes of the Nations, band 1, del 3, nr 12, University College Press Cambridge 1909. – Mahabharata. – Mahomet, Le Koran, Traduction nouvelle faite sur le texte arabe par M Kasimirski interprète de la Légation française en Perse, Fasquelle éditeurs Paris u.å. – Mai, Joh-Henr, Vita Reuchlini, Durlach 1587.

– La grande Encyclopédie, Inventaire Raisonné de toutes les sciences, des lettres et des arts (Supplément), Paris 1899.

– Majumdar A K, “Das Islamische SpätMittelalter“, i Propyläen Weltgeschichte, eine Universalgeschichte, band 10, Berlin 1991.

– La saggiezza degli antichi, utgiven under Pius XI:s redaktion i Vatikanförlaget (utan år, under Mussolinis tid).

– Malaterra, Gaufridus, “De Gestis Roberti Guiscardi“, i De Blasiis, La Insurezzione Pugliese e la conquista Normanna, Napoli 1874.

–La Sainte Bible, Genève 1979.

– Manuscriptum, XIX nr 2, Bukarest 1988.

– La Santa Biblia, Sociedades Bíblicas Unidas, Madrid 1960.

– Martin, Paul S, et al, Mogollon Cultural Continuity and Change from Asia to America, band 40, Anthrop Fieldiana 1952.

– Latini, Brunetto, Tesoretto, Florens 1265. – Les Archives du Tribunal Municipal de Genève, Les procès de Calvin, band 188. – Lessing, Gotthold Ephraim, Nathan der Weise. – Liber Mexicanus-Arabicus. – Lissner, Ivar, Wir sind das Abendland. Gestalten, Mächte und Schicksale Europas durch 7000 Jahre, Bindlach 1993. – Living Bible, 1971. – Luther, Luthers företal till Gamla Testamentet.

– Marx, Karl, Heft LXXXVI A. Arkivet MarxEngels vid Det Internationella Institutet för Samhällshistoria i Amsterdam (ej publicerad). – Meillet, Antoine, et Lejeune, Michel, ”L'outillage Mental, Pensée, Langage”, i Encyclopédie Française, I, Paris 1937. – Melanchthon, Philip Schwarzherd, Epistolæ, judicia, concilia, etc. Herausgegeben von Bretschneider und Bindseil, band 28, Halle 1874.

– Luther, Luthers företal till Nya Testamentet.

– Melodos, Romanos, Analecta sacra, Edition J B Pitra, Paris, 1876.

– Luther, Luthers företal till Paulus brev till romarna.

– Michelet, Jules, La France devant l'Europe, Paris 1871.

– Luther, Tischreden WA I-CXLVIII.

– Michelet, Jules et Quinett, Edgar, La Roumanie avant l'Europe, Paris 1878.

– Ly, Mÿ, L’empire mongole de Mali, Dakar 1977. – Machiavelli, Nicolò, Il Principe, Firenze 1513, tryckt Venezia 1532, översatt till arabiska Delhi 1583. – Mach, Richard von, “Beiträge zur Ethnographie der Balkanhalbinsel“, i Dr. A. Petermanns Mitteilungen, Gotha 1899. – MacNally R T, & Florescu R, Vem var Dracula? sv övers 1973. – MacNutt, Sir Francis Arthur, “Fernando Cortés and the Conquest of the Nueva España“, i serien

– Morby, John E, The Wordsworth Handbook of Kings & Queens, Wordsworth Reference, Oxford University Press 1989. – Mylius, Dr Dr habil. Klaus, und Pagala, Sri, Beiträge zur Erläuterung Sanskritischen Etymologier: Mongol – Mogul – Mogollon, VEB Verlag Enzyklopädie, Leipzig 1975. – Nationalencyklopedin. – New English Bible, 1970. – New International Version, 1973. Victor Ravini

181


– Nielsen D och Guidi M, Storia degli scoperti geografiche degli Arabi, fra le fantasie e la realtà, band 2, Casa editrice Mondadori, Milano 1937.

– Quinett, Edgar et Michelet, Jules, La Roumanie avant l'Europe, Paris 1878.

– Nițu, Radu Victor, Calea rătăcită, Albatros, București, 1985.

– Ramayana.

– Nordström, Johan, Moyen âge et Renaissance, Paris, 1933. – Novum Testamentum Graece et Latine. Utrumque textumcum apparatu critico imprimendum curavit Eberhard Nestle novis curis elaboraverunt Erwin Nestle et Kurt Aland Edicio vicesima secunda, United Bible Societies London 1969. – Nya Testamentet, Svenska Bibelsällskapet 1981. – O’Leary, De L, How Greek Science Passed to the Arabs, London, 1948. – Olivecrona, Karl, Das Werden eines Königs nach altschwedischem Recht. Der Königsritus als magischer Akt, Lunds universitets årsskrift. N. F. Avd. 1. Bd 44. Nr 1, 1947. – Orales de Saint Bertin, Reims-Paris 900-talet. – Parmigianino, Girolamo Francesco Maria Mazzola, kallad, Die Madonna mit der Rose, 109 x 88,5 cm Dresdner Zwinger, Gemäldegalerie (161), Alte Meister, Erdgeschoß, Raum 118. – Parrinder, Geoffrey, Jesus in the Qur'an, London 1982. – Pascal, Blaise, Pensées, VI, 18. – Petit Larousse en couleurs, Paris 1985. – Phillips Modern English, 1972. – Piper, Otto, Burgenkunde. Bauwesen und Geschichte der Burgen zunächst innerhalb des deutschen Sprachgebietes, München 1912. – Pizzingrilli, Umberto, Dal mito dell'isola all' isola del mito, Deledda e dintorni, Genova 1993.

– Ramsey, Sir, A History of the Mongolian Thought, Oxford University Press 1994. – Ranke, Hermann, Die ägyptischen Personennamen, Münster 1902. – Rawlinson D D, A E J, The New Testament Doctrine of The Christ, avsnittet On the meaning and use of the title ”Son of Man” in the Gospels, ss 242-250, London 1929. – Ray S, ”Humayun in Persia”, i Royal Asiatic Society of Bengal Monograph Series, band 6, Delhi 1948. – Redford, Donald B, Akhenaton, the Heretic King, Princeton University Press, Princeton 1994. – Reformationsgeschichtliches Museum i Lutherhalle Wittenberg. – Reichman, Felix, A Comparative Study of Bookprices, Oxford University Press 1956. – Renan, Ernest, Vie de Jésus, parut le 24 juin 1863 chez Michel Lévy Paris. – Reuchlin, Epistolæ obscurorum Virorum, Tubingue 1516. – Reuchlin, Johann, De rudimentis linguæ hebraicæ. Lehrbuch der hebräischen Sprache, 1506. – Revised Standard Version, 1971. – Rosso di San Secondo Primero, Giancarlo, Cristoforo Colombo e le Meraviglie dell'America, Biblioteca di cultura patriòttica, Genova 1992. – Rowley, Sir Arthur, Hebrew and English Lexicon of the Old Testament, based on the lexicon of William Gesenius (tr. Edward Robinson), Clarendon Press, Oxford 1906.

– Platon, Politeia.

– Roychaudhuri, Sri Makhanlal, The Din-i-Ilahi, Calcutta University Press 1993.

– Prandala, Clemendore, The French in India, Bombay 1947.

– Rushbrook Williams, L F, An Empire Builder of the Sixteenth Century, Cambridge 1918.

– Premerstein, A von, Vom Werden und Wesen des Prinzipats, Abh. d. Bayerischen Akad. d Wissenschaften (Philosophisch-historische Klasse N. F. 15), München 1937.

– Sainte-Maure, Benoît de, Chronique des ducs de Normandie, Reims-Paris (omkring 1160).

– Propiläen Weltgeschichte, 10 band, 1991.

182

Doldahavsrullarna

– Saint-Genois, J de, Les voyageurs belges du XIII siècle, Bruxelles 1846.


– Santorno, Luigi A, Amleto e don Chisciotte. Il teatro e il testo instabile, Firenze, 1992. – Schoepflin, Günter u. Quiquerez-Goutzwiller, Alfons von, Die Frau in der Vergangenheit, Gegenwart und Zukunft, Zürich-Tübingen 1883. Ny upplaga 1993. – Sedlmayr H, “Architektur als abbildende Kunst“, i Österreichische Akademie der Wissenschaften, Sitzungsberichte, Phil.-hist. Klasse, 225/3, Wien 1948. – Sedlmayr H, Die Kathedrale, Zürich 1950. – Seferis, Gheórghios, intervju i L’Humanité 15 jan 1964. – Senger, Harro von, Strategeme. Lebens- und Überlebenslisten aus drei Jahrtausenden. Die berühmten 36 Strategeme der Chinesen – lange als Geheimwissen gehütet, erstmals im Westen vorgestellt, Scherz Verlag Bern München Wien 1994. – Sergent, Bernard, Les Indo-Européens. Histoire, langues, mythes, Payot Paris 1996. – Sharma, Sri Ram, The Religious Policy of the Mughal Emperors, Calcutta University Press 1940. – Sitzungsbericht der Sorbisch-Sächsischen Akademie der Wissenschaften zu Leipzig, Philologischhistorische Klasse, Band 129, Heft 4, Leipzig 1962. – Slaget vid Maldon och sju elegier. Fornengelska dikter. Tolkning och kommentar: Gunnar D Hansson, Anthropos 1991. – Smith V A, History of Fine Art in India and Ceylon, London 1930. – Smith V A, The Central Structure of the Mughal Empire, Oxford University Press 1936. – Spalding, Henry D, Encyclopedia of Jewish Humor. From Biblical Times to the Modern Age, Jonathan David Publishers New York 1989.

Halbzeugwerkzeuge“, i Gesammelte Werke, Band CLXXXIX, Seite 867, übersetzt von Kurt Strumpf, VEB Akademieverlag Berlin 1954. – Steenstrup J, Norrmannerne, band 4, København 1876-82. – Steinschneider M, “Die hebräischen Übersetzungen aus dem Arabischen nach europäischen Sprachen des Mittelalters und die Judens als Dolmetscher bis Mitte des 17. Jahrhunderts“, Sitzungsberichte der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften zu Wien, 149 u. 151, 1893, i Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft, 50 (1897), Zentralblatt für Bibliothekwesen, vol 6, 10 (1889, 1893), Virchows Archiv, 124 (1899). – Steinschneider M, ”Die hebräischen Übersetzungen aus der Europäischen nach arabischen und asiatischen Sprachen des Mittelalters und die Judens als Dolmetscher bis Mitte des 17. Jahrhunderts“, Sitzungsberichte der Kaiserlichen Akademie der Wissenschaften zu Wien, 152 und 154, 1894, i Zeitschrift der Deutschen Morgenländischen Gesellschaft, 60 (1898), Zentralblatt für Bibliothekwesen, band VII, 11 (1899), Virchows Archiv, 154 (1900). – Sterpellone, Luciano, Cristoforo Colombo: Check-up di una Scoperta fra Tardo Medioevo e Umanesimo, Publicazioni dell'Istituto maggióre di scienze religiose e patriòttiche in Genova. Series maior, III, Genova 1993. – Stevenson, (Mrs Margaret) Sinclair, The Rites of the Twice-Born, London 1920. – Stœchelin u. Drummond, Erasmasia, Rotterdam 1881. – Strunk, Kurt, Acta universitatis Gurgelheimensis, band XX, Gurgelheim 1992. – Svenska Akademiens Ordlista, 1984.

– Spengler, Oswald, Västerlandets undergång. Konturer till en morfologi om världshistorien. Gestalt och verklighet, Atlantis, Stockholm 1996.

– Svensk Ordbok utarbetad vid Språkdata Göteborgs universitet, 1986.

– Spengler, Oswald, Västerlandets undergång. Konturer till en morfologi om världshistorien. Världshistoriska perspektiv, Atlantis, Stockholm 1997.

– Tacitus, De origine et situ Germaniae, Forum Romanum, Roma 98 e Kr.

– Stalin, Iosif Vißarionovitsch, “Die Nationalminderheitsfrage im Lichte der Geschichte und in Würdigung des hervorragenden Einsatzes des Volks Eigentum Betriebigkeit Metallhütten- u.

– Tao,& &&&& Hanzhang, The Art of War, Dissimulation and Diversion, Peking University Press, Beijing 1992.

– Talmud – Hagiga.

Victor Ravini

183


– Telligent Sir Vice, I N, ”Another Top-Secret Document of the French Foreign Affairs”, i Daily News, London 18 augusti 1877.

Vite de’ più eccellenti pittori, scvltori ed architetti, in Bologna, Bologna MDLXVIII.

– The Golden Book.

– Vasmer M, “Skyten und Sarmaten“, i M Eberts Reallexikon der Vorgeschichte, XIII, Wien 1914.

– The Holy Bible, King James Version, 1611.

– Veda.

– The Illustrated Bible Dictionary, Inter-Varsity Press, Sydney and Auckland, 1980.

– Verney, Noël et Dambmann, Georges, Les Puissances étrangères sur le Balcan, dans le Levant, en Syrie et en Palestine, band 1, Paris et Lyon, 1910.

– The Red Letter New Testament, 1950. – Today's English Version, 1971. – Toffanin, Giuseppe, Che cosa fu il Rinascimento, Firenze 1919. – Tomaschek, Kritik der ältesten Nachrichten über den skytischen Norden, I. II. Sitzungsberichte Wien bd 116, 117, Wien u.å.

– Vladimirtsov, Boris, Le régime social des Mongols; le féodalisme nomade, i Acta Universitatis Tjschëöÿbalsanensis, Ulan Bator 1948. – Voltaire, Diatribe du Docteur Akakia , Berlin u.å.

– Torquemada Society, A History of Modern Culture, Tauchnitz Leipzig-London 1945.

– Wahrings, Gerhard, Deutsches Wörterbuch, Bertelsmann Lexikon-Verlag, Gütersloch 1975.

– Toynbee, Arnold, A Study of History, Oxford University Press, 1972.

– Weisinger, Herbert, “The Attack on the Renaissance in Theology Today“, i Studies in the Renaissance, band 2, New York 1955.

– Toynbee, Arnold, Guerre et civilisation, Gallimard Paris, 1963. – Toynbee, Arnold, La grande aventure de l’humanité, Payot Paris 1994. – Toynbee, Arnold, L’autre Moitié de monde, i Encyclopédie Elsevier, Elsevier Séquoia Paris-Bruxelles 1976. – Toynbee, Arnold, Le développement et la diffusion de la civilisation hellénique, Presses Universitaires de France, Paris 1961.

– World Church Council, Pappers on 10 Years of Christian-Muslim Dialogue, Bossey-Schweiz u.å. (Förkortad WCC, Pappers.) – Zajaczkowski A, Ze studiów nad zagadnieniem chazarskim, Polska Akademia Umiejetnosci, Prace Komisji Orientalistycznej, nr 36, Krakow 1947.

– Tzu, Sun, The Art of War, Acta Universitatis Pekinesis, Beijing 1992.

– Zaharrón arzobispo de Mexico, Francisco Antojo, Historia verdadera y auténtica de Nueva España escrita por su esclarecido y aventajado conquistador, Hernán Cortés azotacalles y descomedido major, aumentada con otros documentos y notas atolondrados, Tlaxcala 1770.

– Upanishaderna.

– Zanelli, Giuliana, Streghe e società nell'Roma del cinque-seicento, Roma 1993.

– Tusen och en natt.

– Urmuz, Pagini bizare, Editura Minerva, București 1970, 1983.

– Yoyotte, Jean, Moïse dans le Bassin de Djârouka-Kêmi, Geuthner, Paris 1959.

– Vámbéry H, “Cagataische Sprachstudien“, i Acta Universitatis Gurgelheimensis, Klassische Klasse, Band 26Y, Gurgelheim 1867.

– Yusuf, Ali Abdullah, The meaning of the Glorious Qu’ran, Nadim, London 1975.

– Varron, Alan Ralph, ”Military Background of the Amarna Period”, i Journal of the American Research Center in Egypt, Mississanga 1992.

– Önüödürjÿ, Ÿülëiän, An Introduction to Comparative Study of Postpositions in Mongolian Dialects and the Written Language, Chëöÿ-Balsan University Press, Ulan Bator 1991.

– Vasari pittore ed architetto di Arezzo, Giorgio,

184

Doldahavsrullarna


Victor Ravini

185


Doldahavsrullarna