Issuu on Google+


www.soderstrom.fi

ISBN 978-951-52-2849-9 Š Anders Adali 2011 Omslag: Anders Carpelan Tryck: Kariston Kirjapaino Oy Tavastehus, Finland 2011 4


Förord av Jens Lapidus

Vi har sett rubrikerna så många gånger. Nyhetsprogrammens bilder har flimrat förbi. Platsernas namn har fastnat: Akalla, Hallunda, Landvetter, Glostrup, Åbo. I mitten av 2000-talet var det nästan vanligare att råna värdetransporter än att rycka väskor ur gamla tanters händer. Samhället och polisen tycktes stå fullkomligt maktlösa. Värdetransportrånen har dock minskat på senaste tiden. Kanske är det för att många av de som bedöms utgöra kärnan av värdetransportrånarna lagförts och sitter på olika fängelser runt om i Norden och avtjänar straff. En av de som till slut åkte fast är Anders Adali. Han har skrivit den här boken, och mig veterligt är det första gången vi får komma in bakom kulisserna på riktigt. Aldrig tidigare har läsarna så ingående och detaljerat fått följa med när värdetransportrån planeras och utförs. Aldrig tidigare har vi så enkelt fått tränga in i hjärnan på en yrkeskriminell och förstå hur han betraktar sig själv och sin livsväg. Aldrig tidigare har vi fått se verklighetens grova brottslighet i ett så avskalat och tydligt ljus. Men samtidigt är det skönlitteratur vi talar om. Adali fabulerar, fantiserar och framställer en historia som tar läsaren i handen och drar med henne in i betongdjungeln. 5


Adali är ärlig – hans identitet var att vara kriminell. Han ville upp, på vilka villkor som helst. Det gör den här boken till en intressant beskrivning över en av vår tids mest lukrativa och aggressiva brottstyper, men framförallt över en del av vår tids mentalitet. Adali skriver att ”Jag befann mig i en ond cirkel, ville alltid ha mer: bilar, båtar, klockor, semestrar ... och allt kostade.” Jag träffar människor som är åtalade eller dömda för brott varje dag. Jag hör deras berättelser och deras livshistorier. Vissa av dem har valt det kriminella livet med vilje. Jag har många gånger funderat på frågan om moral. Hur rättfärdigar man för sig själv att man medvetet har valt brottets bana? Hur förklarar man det för sin hustru? Hur beskriver man det för sina barn? Vi lever i ett alltmer materialistiskt och konsumeristiskt samhälle. Saker gör dig till den du är. Vi identifierar oss ibland mer med materia än med människor, kultur eller historia. Vilken jacka har du? Vilken bil kör du? Vad är det för en klocka som du spänner på armen varje morgon? Vi vill sända ut ett budskap med hjälp av den materia vi omger oss med. Vi blir till med hjälp av saker, kläder, ägodelar. En sol kring vilken ett planetsystem kretsar i evinnerlig tid. Många vill bli till lysande solar. Och det kostar. Men besvarar det frågan? Du vill ha mer pengar för du vill bli någon. Men rättfärdigar det inför dig själv att du 6


stjäl? Det egna svaret är nog ofta motsägelsefullt. Man får inte stjäla – men jag får stjäla. Jag tror att lösningen för den som ställer en sådan fråga ligger i att helt enkelt sluta tänka i sådana termer. Livet rullar på i snabb takt och andra problem är mer akuta än att fundera kring sina livsval. Att konfrontera sin egenmoral är något de flesta människor varken vill eller har tid att göra. Kanske handlar det om att medvetet undvika moraliska tankar och istället inrikta sig på livets praktik. Att rationalisera bort svårigheterna. Men frågan är vad det gör med dig som människa i det långa loppet. Oavsett funderingarna om den mänskliga naturen så är brottets inre logik något som alltid har fascinerat. Det finns en anledning till att filmer som Gudfadern och Scarface och alla kriminalromaner lockar tittare och läsare år efter år. Vi är nyfikna. Vi vill veta hur det går till och hur den som begår brott tänker. Vi vill glänta på dörrar in till världar som vi inte själva beträder. Adali öppnar en sån port på vid gavel. Läsaren är välkommen in.

Jens Lapidus Stockholm, februari 2011 7


8


JAG FÖRSÖKER OFTA tänka på varför jag blev en rånare. Min uppväxt var ganska normal. Vi bodde i ett villaområde i en förort till Stockholm. Jag var sportintresserad och hade spelat fotboll sen jag var sex år, och en massa andra bollsporter dessutom. Jag var inget problembarn utan en ganska snäll kille. Deltog aldrig i några slagsmål, snattade inte, lite busig kanske, men det är ju alla pojkar. Jag var inte sent ute och drack alkohol för vi hade strikta regler hemma. Fredag och lördag skulle jag vara hemma senast klockan tio på kvällen när jag gick på högstadiet. De andra i min ålder kunde vara ute till tolv och ännu senare. Min pappas gyllene regel var att ”om någon hoppar från en bro så ska du väl inte göra efter?” Det fanns en kriminell atmosfär i min omgivning, men jag tror jag var för naiv att riktigt se den. Min första moped till exempel. Det var en Yamaha DT som kostade 1500 kronor. Den levererades av två turkar som var min pappas polare. Priset var grymt, nästan gratis. Att hela instrumentpanelen var borta sket jag i. Det enda min pappa 9


sa var att jag inte fick parkera den nära skolan eller andra offentliga platser. Att växa upp med en sådan attityd fick mig kanske att se annorlunda på olika saker. Ett annat starkt minne är gången då min kusin kom hem till oss i en röd Ferrari 308. Det var under slutet av 1980-talet. Under ett år hade vi en mängd olika lyxbilar parkerade i vårt garage, Mersor, Porschen, Ferrarin ... och jag fick alltid åka med på en provtur. Jag frågade aldrig vad kusinen hade för yrke. En gång ramlade jag ner från en klätterställning och bröt armen. Farsan kom efter mig med tjutande däck längs gångvägen i en Porsche 911. Min vänstra arm såg helt böjd ut där jag satt i baksätet. Jag hade ett starkt tycke för materiella ting. Mina föräldrar jobbade hårt och gav mig nästan alltid allt jag ville ha. Jag fick tidigt en dator, en Amiga 500. Jag fick modellen 500+ med hårddisk, vilket ingen annan hade på den tiden. Vi hade en PC tidigare än någon annan, och en stor jävla jätteparabol. Jag fick en mountainbike genast när dom kom ut på marknaden – fast det var på ett villkor: att jag kom in bland dom tjugo bästa i minimaratonloppet. Jag blev 23:e, men det var bra nog tyckte pappa. Ska jag jämföra mig med andra grovt kriminella så var jag inget problembarn. Det var aldrig fråga om att springa runt i ungdomsgäng, mucka gräl, slåss, vandalisera, punda, supa eller råna folk. Jag tänkte redan då att det tjänade man inget på. Skolan och pluggandet gick okej, men jag kan inte påstå att jag gav mitt allt. Det var inte 10


det att skolan var svår, det var min koncentration som låg någon annanstans. Under gymnasiet blev livet roligare, föräldrarna skilde sig och vips var det inte så stränga regler längre. Det blev en del drickande, lite hasch och weed, tjejer och många sena nätter. Jag gjorde några små villainbrott, sålde några gram braj till polarna. Inbrotten var spännande, man fick lov att vara alert och klura ut hur man skulle gå tillväga. Jag såg inbrotten som problem att lösa så smart som möjligt. Så har jag alltid betraktat problem, de går att lösa. Det gäller bara att hitta nyckeln och att aldrig, aldrig ge upp. Jag vet exakt när mitt kriminella liv började på all­ var. Jag fick ett fast jobb på en bensinstation i centrala Stockholm direkt efter gymnasiet, flyttade in till city och fick nya vänner. Det var speciellt stamkunderna som jag träffade under mina nattskift. Jag blev god vän med en dörrvakt som jobbade på en stripklubb och blev erbjuden ett liknande jobb. Jag var bara 19 och tyckte det var coolt att jobba som dörrvakt. Det blev några anabola kurer för att öka i vikt och volym för att få mera respekt. Jag blev kompis med en annan stammis och vips började jag kränga koks. Fick tag i en maskin och började kopiera kreditkort. Inom kort hade jag tagit mitt första kassaskåp och tjänat över 50 lax. Det var första gången jag gjorde en större summa snabbt. Jag drog in lite pengar här och där och köpte min första bil, en Pontiac Firebird. Det fanns bara tio styck­en av dom i Sverige då och jag svävade på moln. Jag tyckte jag 11


var skitball – men det var jag ju inte. Jag tog några indrivningsjobb, men de handlade mest om hur man kunde snacka. Att ta till våld var onödigt för folk visste ju att de gjort fel och var tvungna att göra rätt för sig. Jag hade alltid följt vissa regler och under årens lopp blev reglerna bara fler. Barn och kvinnor rörde jag aldrig. Jag måste vara 100 procent säker på att dom jag tog hand om gjort fel, våld bara om det var absolut nödvändigt, aldrig blåsa en annan kriminell, inga tunga droger, aldrig köra bil efter klockan 22. Fuck Stureplan och hela partygrejen! Aldrig umgås privat med heltidskriminella! Reglerna gjorde att man klarade sig. Ett av mina viktigaste motton var att alltid ha ett vanligt jobb. Jobbar man får man inkomster och betalar skatt och det ser bra ut på pappret. Om snuten ser att du har ett jobb bryr de sig mindre om dig än om Muhammed som sitter hemma hela dagen och röker braj för att sedan gå ut på kvällen och hitta på nåt. Den som lever ett vanligt svenssonliv misstänks sällan. Det är viktigt att ha stabiliteten ett vanligt jobb ger, de positiva rutinerna. Många kriminella åker fast just för att de inte har några positiva rutiner. Det allra farligaste av allt är avundsjuka. Det är avundsjukan som får folk att göra fel saker. Många tjallare är avundsjuka. Det är avundsjukan som sätter igång snacket, och vips är du avlyssnad av snuten.

12


Det blev dörrvaktande och några livvaktsjobb under åren innan jag gjorde min första värdetransportstöt. Det var många andra jag kände som höll på med sådant. Att tänka ut hur det skulle gå till var något jag gillade. Det var problemlösning på hög nivå och gjorde man misstag blev de dyra. Min första erfarenhet var inte positiv. Planen var grym, men inte utförandet. Jag hade jobbat med en kille som var en riktig tiopoängare. Han hade lärt mig hur man skulle ta larm, kassaskåp, sno bågar ... Vi var effektiva, motiverade och smarta. Min hunger växte. Det mest krävande var planeringen, materialskaffandet. Allt kostade: vapen, kläder, fordon, väskor, verktyg, mobiler. Listan var lång. Enda sättet att finansiera det var genom att göra andra brott. Sälja och smuggla droger: braj, koks, weed. Inbrott och stölder. Men alltihop var mitt eget val. Det var ingen som tvingade mig. Och jag såg brotten som ett bra betalt extraknäck. Jag hade inga alkohol- eller drogproblem. Jag rökte en joint ibland och tog en lina koks, men inte mer. Jag tyckte om att leva svenssonliv och drogs samtidigt till det kriminella. Att vara kriminell var liksom att vara utvald. Det var inte alla som kunde fixa fram nästan vad som helst med hjälp av några möten och telefonsamtal. Min familj hade kanske sina aningar men de visste nog inte hur grova brott jag höll på med. I början misslyckades jag ofta och det blev många besvikelser. En gång var jag nära att lägga av med allt. Min tjej blev gravid 13


och det fick mig att ifrågasätta riskerna jag tog. Jag la av med allting för ett tag, all skit. Men efter en tid stod jag där igen med en ny plan som skulle genomföras. Jag gick över till större jobb, ett rån eller så per år istället för varannan månad. Från att ta en värdeväska till att ta hela transporter och depåer. Jag tror att en viktig orsak till min inställning var att min kriminalitet aldrig fick några allvarliga konsekvenser för mig. Jag var under årens lopp aldrig misstänkt, förhördes aldrig, inte inblandad i någon polisutredning. Det var bara att köra på. Det enda jag drabbades av var lätt paranoia. Som mest kunde jag ha åtta mobiler som jag stängde av och kopplade på efter tid och plats. Det var ett ständigt tittande över axeln, och svårt att kombinera svenssonlivet och det kriminella. Jag befann mig i en ond cirkel, ville alltid ha mer: bilar, båtar, klockor, semestrar ... och allt kostade. Men paranoian var också något positivt. Att vara lite nojig gjorde att man var alert och vaken. Många åker ju dit för små skitsaker för att de tror att allt är lugnt. Motivation att jobba hårt har jag alltid haft. Redan som 13–14-åring jobbade jag helger och lov på Hötorget och sålde smycken. Inkomsten kunde röra sig kring 500 kronor per dag, vilket var mycket pengar på den tiden. För pengarna köpte jag fler saker fast jag redan hade det mesta. Jag har alltid strävat till att ha det lilla extra. När jag blev äldre var det normalt att ha 100–200 000 kronor i ett kuvert hemma. Tog de pengarna slut hade jag mer 14


på ett annat ställe. När även de pengarna tog slut var det bara att göra ett nytt jobb. Med min första båt brände jag 50 lax till bensinen på två veckor, och det var inte ens någon yacht. I början gav varje jobb en jävla adrenalinkick. Men ju mer rutin jag fick desto mindre kändes det. Det var ungefär som att gå till ett vanligt jobb. Till slut handlade det bara om summan var tillräckligt stor. Jag hade blivit ett proffs. En tråkig sak med att jobba som rånare är att man aldrig kunde berätta för någon vad man åstadkommit. Det fanns många tillfällen då jag var extremt nöjd med vad jag hade gjort. Det var bilder på första sidan i alla tidningar, tvnyheter och debattprogram tog upp saken och då satt man alltid och följde med. Känslan var pirrig, man undrade om de kommit en på spåren ... Själv blir jag ofta imponerad över vissa jobb, över tillvägagångssättet. Killarna som utfört dem är i regel väldigt smarta. Det krävs utmärkt planeringsförmåga, vilja att samarbeta inom en grupp och en enorm drive för att lyckas. Många har en stökig bakgrund och saknar utbildning. De här killarna kunde göra hur bra ifrån sig som helst om de fick en chans i det vanliga arbetslivet. Istället får dom sitta av stränga straff, strängare än våldtäktsmän och pedofiler. Precis som om grova rån, där ändå ingen kommer fysiskt till skada, är det värsta som finns... 15


Kapitel 1

DET VAR SOM vilken dag som helst. Jag hade fört sonen till skolan, varit och pumpat på gymet vid Globen. Min kvinna var på jobbet, vilket bestod av att packa upp varor i en ICA Maxi söder om stan. Månaderna innan hade jag tagit det lugnt. Jag ville koncentrera mig på familjen och vännerna. Åren innan hade det varit fullt ös med rånen. Och jag hade lyckats varje gång. Men med all tid till planering, förberedelser och mitt vanliga jobb dessutom så hade det inte blivit mycket tid över för familjen. Mitt senaste jobb hade ägt rum ett antal månader tidigare, och det hade gjort mig till miljonär för tredje gången. Jag kunde och skulle nog inte klaga på att jag satt på åtskilliga miljoner. Problemet hade varit att köpa en villa eller till och med bara en okej bil. Jag var för nojig för att köpa något överhuvudtaget. De enda inköpen 16


jag gjort var möbler, tv, dvd och sådant som behövdes för att inreda vår hyresrätt, som jag hade köpt svart. Mer än så var jag inte villig att chansa. Det hade också blivit några schyssta semestrar med familjen, men inte på några femstjärniga hotell. Senaste jobbet var soft. Jag hade fungerat som planerare, för det var min insiderkille som utförde det. Min favoritposition var att vara gärningsman, killen längst fram då det hände. Men nu var det min kontakt som var nummer ett. Fick jag suga skulle han också få göra det. Jag hade suttit i bilen som fungerade som kommandocentral, därifrån alla order skickades ut till dom som var med. Kakan från det jobbet hade gjort att jag inte behövde knega flera år framöver. Men det var då. Nu var jag uttråkad. Jag hade sagt upp mig från jobbet som elektronikförsäljare för att jag var trött på skiten. Det var extremt viktigt att ha ett vanligt jobb så att snuten inte började undra över vad man levde på för inkomst. Jag hade hållit mig under radarn så många år så en liten paus från knegandet skulle inte skada, tänkte jag. Jag hade aldrig ens varit misstänkt, inte ett enda förhör, aldrig nämnd i en förundersökning. Efter nästan tio års hängivet rånande var jag värd att få koppla av en tid. Jag hade börjat träna upp min styrka och tog en liten kur för att öka och skynda på effekterna lite. Jag tänkte på framtiden med min familj och miljonerna jag hade. Men mest njöt jag av att ta hand om sonen, att gå till skolan med honom, hämta honom på fritids, gå till fotbollsträ17


ningen med honom, laga mat och vara kvinnan i hemmet, kunde man nästan säga. Min sambo var glad över att jag inte hade några planer på att göra ett nytt rån. Hon kunde andas ut och det var mer harmoniskt i familjen. Det fanns ett lugn när det stressmomentet saknades. Men nu tog jag mig efter träningen till ett internetcafé för att se om någon hade försökt kontakta mig. Jag hade jobbat med ett flertal grupperingar under åren, men ingen visste var jag bodde och jag använde ingen mobil, förutom inom den egna familjen. Enda sättet att kontakta mig var på ett mejlkonto som jag kollade varje vecka. De flesta var kriminella på heltid och jag var inte villig att smutsa ner mitt rykte som en ärlig svensk familjefar, som inte håller på med något olagligt. Jag hade självklart använt mig av mina egna vänner när ett jobb skulle göras, men det var bara i de fall då det behövdes en grön kille för någon specifik uppgift som till exempel att ta hand om pengarna, fungera som utkik, utföra avledningsmanövrer ... Om snuten av någon anledning stoppade dom var det inga problem, de var gröna i alla register och polisen skulle bara vifta iväg dom. Jag hade inte räknat med att bli kontaktad av någon för efter det senaste jobbet drog alla utomlands utom jag. Varje kille hade miljoner att bränna, de var alla singlar utan ansvar för familj eller barn. Vid det här laget visste folk att jag inte skulle överväga att genomföra ett jobb om inte summan var minst 10 miljoner kronor. Sånt som att ta en väska hit och dit hade jag slutat med för länge 18


sedan. Det var inte värt risken. Det fanns större jobb. När man gör något ska man göra det ordentligt. Det var ett av mina motton, och jag följde det noga. Nu hade killarna från förra jobbet kontaktat mig. De ville ha ett möte vid Ropsten klockan tolv dagen därpå. Jag visste var de ville ses, det var en liten fotbollsplan som låg lite i skymundan. Jag blev genast nyfiken på vad det kunde vara. Killarna kunde aldrig ha hunnit bränna stålarna från förra jobbet redan. Men å andra sidan var de såna att de högg i allt som rörde sig. När jag gick hemåt för att förbereda middagen innan jag hämtade sonen från Fritids började jag fundera på vad de ville. Hade de hittat en värdetransport att tömma, eller en depå som vi kunde anfalla? Det fanns inte många alternativ att välja mellan om man ville ha stora summor. De hade kanske fått ett tips om en hemlig penningtransport? Jag var uppspelt och jävligt nyfiken på vad det kunde vara, ungefär som om jag skulle få en stor present. Jag tänkte inte berätta för tjejen om mötet. Det var onödigt att stressa upp henne utan anledning. Min son var glad som vanligt när jag hämtade honom, tjejen kom hem lagom till middagen. Jag hade lagat en hel kyckling i ugnen, olika rotfrukter och råris. Det var viktigt att jag åt bra när jag tränade. När sonen hade gått och lagt sig satt jag och tjejen uppe och snackade om att köpa ett litet hus i Thailand. För 500–700 lax kunde man få något nice. Det största problemet var att få degen till Thailand, men det gick 19


att lösa om man bara ville. Tjejen somnade snabbt med drömmar om ett hus i Thailand, men mina tankar kretsade kring mötet följande dag. Jag hann köra ett bra bröst- och axelpass innan det var dags att träffa killarna. Jag lämnade bilen i Globengaraget och tog inte heller med mig mobilen. Sedan tunnelbanan in till stan för att därefter byta och åka till Ropsten. Det var oktober. Sommaren hade tagit slut för länge sedan, alldeles för tidigt. Det fanns inga sköna tjejer som sprang omkring i små, korta, härliga sommarkjolar med minimala toppar. Nu var det bara den sunkiga vintern framför oss. Vid Ropsten gick jag mot rulltrapporna, men innan jag steg på lät jag alla andra gå förbi så att jag kunde checka om det var någon som följde efter mig. När det var tomt bakom mig steg jag på rullbandet som sakta förde mig uppåt. Jag fortsatte stanna upp då och då medan jag gick vidare till den lilla fotbollsplanen. Den låg vid slutet av gatan och man var tvungen att gå lite neråt för att alls upptäcka den där den låg gömd bakom träd och buskar. Två av killarna från förra jobbet satt redan på en parkbänk och väntade. De satt och snackade med varandra, båda hade utländskt påbrå och ingendera såg ut som en mammas snälla pojke. När de märkte att jag kom gående reste de sig och den ena sa: – Kul att se dig min vän, du ser fräsch ut. – Detsamma, jag ser att ni båda fått en fin utländsk solbränna. – Thailand. Där steker solen. 20


Sedan kramade vi om varandra. Gången innan vi sågs var när de packade en budbil med kartonger fyllda med pengar. Vi hade sagt adjö till varandra och kramats då med. Varje gång jag hade gjort ett jobb med en grupp som var okänd för mig från tidigare hade vänskapsband byggts upp mellan oss under planeringsstadiet, under rånet och under efterspelet. När man utförde vissa jobb var det naturligt att bli bra polare. Det växte fram ett band mellan de inblandade för man hade ju ett ansvar för varandras framtid. Men jag försökte ändå alltid hålla det professionellt. Jag blandade inte ihop affärer med nöjen. Vi snackade lite om killarnas semester och vad de hade gjort. De hade hunnit resa till Brasilien, Australien och sedan fastnat i Thailand för att till slut återvända till Sverige med en ny plan. Nu var det dags att ställa frågan. – Vad är på G? Vad är det som ska göras? – Det är ett jobb i Finland. – Finland? Vad finns det där? – Mer än du anar och kan drömma om. Jag kunde inte låta bli att småskratta åt kommentaren, det lät så roligt när en svartskalle uttryckte sig så. Killen gav mig en allvarlig blick och sa: – Vi har varit där och kollat. Allt ser skitbra ut. Det finns bara ett stort men. När vår crew var där för att reka var det tokknas. Det var som om dom aldrig sett ett gäng med svartskallar förut. När vi var på en bensinstation och 21


tankade vände sig varenda en människa om och kollade in oss. Den andra killen instämde: – Under de dagar vi var där såg jag inte en enda nigger förutom polarna som var med oss så det kändes inte så bra att snurra runt och spana. Dessutom kunde ingen av oss finska, vilket inte hjälpte våra försök smälta in i mängden. Jag avbröt honom med att fråga: – Var kommer jag in i bilden? – Vi vill ge dig jobbet och så får du ge oss en viss procent om allt lyckas. Det var inte första gången jag hade blivit erbjuden en liknande deal. Jag började med att fråga ut dom om objektet, vem tipset kom från, eventuell summa och vad de hade för synpunkter på jobbet. De började babbla i munnen på varandra och det tog några minuter innan de hade lugnat ner sig och kunde börja förklara. De hade kommit i kontakt med en snubbe i Sverige som satt på kontakten i Finland. Han var svensk och verkade ha stenkoll på läget. Grejen var att han kände till en väktare på G4S som var villig att berätta allt som fanns att veta om deras säkerhet, rutiner, värdetransporter, rundorna som de körde och bemanningen. Väktaren var med på allt och han var villig att göra vad som helst. Tipset gällde G4S penningdepå i Åbo. De hade inte blivit informerade om säkerheten eller fått några specifika detaljer om objektet. 22


Det enda som gjorts var att kolla stället utvändigt och områdena omkring. Allt såg väldigt enkelt ut, det var inte som i Sverige, där säkerheten var på en helt annan nivå. Depån låg i bottenvåningen till ett litet köpcentrum med ett vanligt stängsel kring parkeringsområdet. De hade lagt märke till två kameror, en där bilarna körde in på området och en riktad mot garageporten till depån. Alla värdetransportbilar såg ut att vara av äldre modell, och höll knappast svensk standard. Depån liknade mest en bilverkstad. Mer visste de inte eftersom det inte varit tryggt för dom att spana. De hade kommit fram till att de aldrig skulle kunna röra sig tillräckligt fritt i Åbo för att kunna utföra det som behövdes. Att ligga under radarn i Åbo fungerade inte för ett gäng svartskallar. Efter en massa snack inom gruppen hade de kommit fram till att det var för stora risker för dom. Det var då de kommit att tänka på mig som såg lika finsk ut som finnarna själva. De visste att jag hade erfarenheten, kapaciteten och rutinen för att genomföra jobbet. De hade inte ens träffat väktaren utan hade bara adressen till depån. Jag sa att det lät okej men att jag först ville ta en titt på objektet och så frågade jag hur stor procent de ville ha. De tittade på varandra som om de försökte hitta på ett bra tal men jag kände dom tillräckligt bra för att veta att procenten var uttänkt sedan länge. Sedan sa den ena av dom: – Vi vill ha X procent efter att den svenska snubben och väktaren fått sin del. Jag svarade: 23


– Det låter bra nu, men jag måste kolla på haket, sen får vi snacka mer. Min tanke var att om de skulle få procenten de begärde skulle de få hjälpa mig i något skede om jag behövde det. De kunde fixa bilar, vapen, killar ... vad som helst. Jag frågade hur de hade tagit sig till Åbo och de berättade att de kört bil från Stockholm till Haparanda och sen raka vägen ner till Åbo. Resan hade tagit 22 timmar. De hade kört konstant och bara tagit pisspauser. Enligt dom fanns det ingen gränsövergång vid Haparanda utan det var bara att köra rakt över Torne älv till Finland. De hade använt en hyrbil som en grön kille plockat fram. Vi bestämde att träffas samma tid på samma ställe en vecka senare. Innan jag gick gav killarna mig kommentarer som: ”Du fixar det, brorsan. Det är inget problem för dig. Det är som att ta godis från en bebis.” Jag smilade bara tillbaka och sa: – Ja, ja, ja, vi får se. På vägen tillbaka till tunnelbanan stannade jag vid flera trappuppgångar för att vara säker på att ingen följde efter mig. När jag var säker på att det var lugnt började jag ta mig tillbaka till bilen. Jag behövde tänka. Jag funderade på att ringa en av mina killar, Johan, som hade finska föräldrar men var född i Sverige. Han pratade felfri finska, vilket han alltid påpekade för mig så fort han fick en chans. Vi två kunde åka till Åbo och spana. Den andra killen jag ville att skulle haka på var Janne. Han hade 24


precis som Johan varit med om vårt förra jobb. Båda var blonda och så nordiska man kunde bli. Det var viktigt att vi smälte in när vi rekognoserade. Jag ville köpa bensindunkar och fylla dom för att vi inte skulle behöva stanna på vägen och tanka och riskera att fastna på några kameror. Vi skulle glida in och ut ur Finland helt obemärkta. Vi skulle inte tillbringa en enda natt i Finland utan enbart kolla depån och sedan dra hem. Jag ville se om allt stämde med vad de berättat och sen kunde vi börja planera. Jag visste att det bara skulle ta mig några minuter att bedöma om det var möjligt att slå till eller inte. Efter att ha hämtat bilen vid Globen åkte jag in till stan och parkerade i Hötorgsgaraget. Både Johan och Janne jobbade i samma 3G-butik på Kungsgatan, Johan var butikschef. När jag kom in i butiken såg jag inte till någon av dom utan det var en kille och en tjej bakom disken. Det var enklast att fråga efter Johan eftersom han jobbade på vardagar. Jag gick fram till tjejen och frågan om Johan var inne. Hon var en skön liten 19-åring. Johan hade berättat om henne. Hon hade långt, brunt hår, blå ögon och en kropp som gav mig gåshud. Typiskt Johan att anställa en brud som gav en ståfräs så fort hon frågade om hon kunde hjälpa till med något. Baktanken var väl att hon kunde vara bra om det kom in en kille eller gubbe och klagade. Hon gick till dörren bakom kassan med ett jävla gungande på häcken. Det enda jag såg framför mig var hennes sköna rumpa i ett par tajta ljusblå jeans när hon stod på ett ben och lutade sig framåt. Hon visste att 25


jag stod och stirrade på häcken hennes, annars skulle hon inte göra så tänkte jag för mig själv. Jag hörde att hon sa okej och sen vände hon sig mot mig: – Kom bakom kassan, Johan sitter inne på kontoret. Johan satt bakom skrivbordet vid datorn och sa genast: – Tjena, kul att se dig igen, det var några månader sen sist. – Du vet, det är full fart hela tiden. Sen måste jag säga att bruden som jobbar för dig är skitskön. Jag känner mig som värsta pedot. – Kom igen, det är typ bara tolv, tretton år mellan er, det är inget mot Hugh Hefner och hans brudar. Alla gubbar blir lite koko med henne bakom disken, det är därför hon jobbar här. Jag frågade om Johan ville ta en liten promenad så att vi kunde snacka. Inom en minut var vi på väg ner mot Stureplan. Jag förklarade läget och berättade att jag ville ha honom med mig till Finland för att kolla upp en sak. Jag ville också ha med Janne men han måste ta en annan väg än vi. Om vi var tre killar i bilen kunde det se misstänkt ut. Med två kunde vi alltid komma med förklaringen att vi skulle träffa en brud och hennes kompis. Johan skulle bli bra att ha med sig på resan, den killen hade koll på det mesta när det gällde rån och hur man skulle gå tillväga. Johan och Janne skulle med egna ögon kunna bedöma om depån var ett bra objekt. 26


Johan tyckte planen lät bra. Han hade tidigare varit nere i Danmark, men det hade inte gett någon utdelning. Vi kom överens om att dra inkommande fredag morgon. Johan var ju butikschef så han kunde lätt ta ledigt en dag. Han undrade om det behövdes någon utrustning, men jag sa att det var onödigt eftersom vi bara skulle rekognosera. Johan skulle be Janne fixa en grön bil och köpa några bensindunkar och fylla dom. Jag sa att jag ville ha en dieselbil för att stoppen skulle bli så få som möjligt. Johan skulle fixa kartor och GPS. Vi bestämde oss för att träffas vid Järva krog klockan sex på fredagsmorgonen. Jag gav Johan adressen till depån så han kunde kopiera den åt Janne. Under vårt samtal hade vi kommit ner till svampen på Stureplan. Vi hade gått tätt intill varandra och småviskat men nu när vi var klara med det allvarliga började vi skämta med varandra. Ännu ett jobb med stora risker, vi skulle bli internationella rånare. Vi hade varit runt i hela Sverige och rånat men nu skulle vi utanför landets gränser. Jag visste att vi kunde få problem i Finland för vi hade inget kontaktnät där. I Sverige kunde vi få fram en ny bil med nycklar på 48 timmar. Det fanns hur mycket vapen som helst att få tag på, ställen att trycka på, folk som ställde upp. I Sverige fanns det en rånarkultur, folk med kunskap, vilja att ta risker och tillräcklig råhet för att lyckas. Och alla var hungriga på pengar. När jag gick tillbaka till bilen funderade jag på vad som skulle behövas om jobbet blev av. En lägenhet att trycka 27


i, ett garage, en eller två bilar, vapen, åtminstone en AK-47 och en till två handeldvapen, skottsäkra västar, en bomb för avledningsmanövern eller för att ta oss in i depån, mobiltelefoner, kläder, väskor, handbojor eller stripes. Vissa av sakerna var inget problem. Det var de stora sakerna som lägenheten, garaget, bilarna som kunde bli jobbigt. Jag kände ingen i Finland som kunde fixa snodda bilar och lägenheter med garage. Alternativet var att killarna som skulle ha procent fick fixa det eller snubben som satt på kontakten till Finland. Vi fick vänta och se. Mitt största problem var min brud som jag måste förklara för att jag skulle iväg på en resa till Finland för att spana på en depå. Jag berättade alltid för henne vad jag skulle göra, det hade aldrig funkat mellan oss annars. Jag kunde vara borta flera dagar i sträck och i början av vårt förhållande hade hon varit bombsäker på att jag varit otrogen. Till slut hade jag varit tvungen att säga som det var, att jag spanade på värdetransporter om nätterna. Då lugnade hon ner sig. Det accepterade hon. Under åren som gick blev hon nästan lika insatt som jag i planeringen av ett nytt jobb. Hon hade till och med kommit med några bra idéer. Bruden var grym och jag var tacksam att jag hade henne. Det hjälpte också att jag kom hem med buntar av pengar. Men vem visste hur hon skulle reagera om jag fick sju, åtta år på kåken? Än så länge hade jag inte ens varit nära att åka fast. Jag var som ett spöke som rånade och så skulle det förbli. Innan jag hoppade in i bilen gick jag till ett internet28


café nere vid Hötorgets tunnelbana. Jag ville kolla vägar och fakta om Åbo. Jag hade nollkoll på vad som fanns på andra sidan av Östersjön, förutom Jari Litmanen, Linda Lampenius och Matti Nykänen, backhopparen som vann allt och sen blev en sunkig porrskådis. Sen kunde dom fan ta tillbaka Mark Levengood, han gjorde ingen nytta i svensk tv. Sami Hyypiä från Liverpool kände jag till, och deras jävla hockeylag som kallades för Lejonen. Mer än så visste jag inte om det så kallade öststatslandet. Det tog inte många minuter förrän jag fick fram en karta på Sverige och Finland och såg vilken resväg som gällde. Det fanns bara en snabb väg från Stockholm, först till Uppsala, Gävle, Sundsvall, Umeå, Luleå, sen Haparanda. Det var en jävla lång sträcka. 100 mil till Haparanda och därifrån ner till Uleåborg, Jyväskylä, Tammerfors och Åbo, nästan lika långt. Jag kollade upp Åbo som var en liten stad, det fanns inte mycket att hoppa och studsa för där. När jag kollat klart åkte jag hem för att lägga sonen. Vid lämpligt tillfälle då jag och frugan hade lite tid för oss själva släppte jag bomben. Hon gav mig en hatisk blick och sa: – Du är fan inte klok. Är det här på riktigt? Är du inte nöjd med det du har? Hur fan skulle jag svara på en sån kommentar? Det var en fälla, hur jag än svarade skulle det bli fel. Efter ett livligt samtal som pågick i flera timmar lugnade hon ner sig när jag sa att det skulle bli mitt sista rån. Jag lovade 29


alltså att inte råna, men sa inget om att jag inte skulle planera. Vi fick se om det gick att ta till den garderingen i framtiden. Jag tyckte i alla fall att det var en stor skillnad mellan att råna och att planera.

”Den som inte vill ta risker får aldrig dricka champagne.” – Ryskt ordspråk

30


9789515228499