9789515228352

M

annen som ringer på dörren är klädd i arbets­ overall och bär på en avlång väska. Han vet se­ dan tidigare att elskåpet står i hörnet i hallen till vänster om vardagsrumsdörren. När han mixtrat med nå­ gonting där inne i skåpet blir det mörkt på andra våningen i Paulinska. Men inne i köket har min syster redan hunnit tända stearinljusstumparna som vi sparar för sådana här till­ fällen och ställt dem i ljusstakarna som står kvar i fönstret sedan förra gången …

Mammas ansikte ligger i skugga, bakom henne fladdrar och rör sig ljuslågorna i draget från det otäta köksfönstret. Vi kurar ihop oss intill den varma spismuren. Därifrån kan vi se skiftningarna i hennes ansikte, hur hon med fötterna stödda mot kanten till vedspisens glimmerlucka väger bakåt på sto­ len. De smala händerna vilar i knät, håret hålls samman av ett svart sammetsband, det svävar en svag doft av Lanvins Arpège omkring henne. Hon är vår barndoms berättare ur Tusen och en Natt, hon tvingar mörkret att stiga åt sidan och lämna plats för den sällsamma berättelsen om hennes liv som började med morfars och mormors möte i Moskva i början av nittonhundratalet.

7

J

8

ag började gå en söndag. Jag minns det för det var en sådan där osannolik dag. Hela trakten var insvept i det slags töcken som förebådar gryning eller skymning och jag vet att jag tänkte att det låg oväder i luften.

Det var så fruktansvärt tyst där inne. Och kallt. Men det var inte någon vanlig kyla, som den i ett hus som stått oeldat länge. Den här kylan steg som ur en död kropp. Jag stod alldeles stilla där inne och såg mig omkring. De nötta väggarna, små hål som om någon sträckt sig på tå och fäst krokar där för att hänga upp målningar. Landskap som böhmiska kullar eller hav med stränder där folk tycktes gå omkring och leta efter något. Jag såg också målningar med barn på. På en av tavlorna syntes en ung flicka. Hon stod en bit ifrån de andra som om hon inte hörde dit. Hon var mager, blek och hade det där sjuka utseendet som så många konstnärer tycker om att avbilda. Det fanns någonting gammalt över henne och hon stod och såg bort mot några som kanske var hennes far och mor och intill dem ännu ett barn, också det en flicka som verkade nästan jämnårig med henne. Den flickan sträckte sig skrattande upp för att fånga en gul fjäril.

Nästa gång jag såg upp förstod jag att det var jag själv som framkallat bilderna. De såg på mig, till hälften urblekta, stumma och på något vis anklagande därför att jag låtit

dem vänta så oerhört länge, så länge att det samlats en oräknelig massa pappersark i buntar och travar som översvämmade mitt rum i den där »andra världen». Jag hade försökt nå bilderna tidigare, men varje gång hade jag återvänt till nuet, till den som jag tyckte om att tänka mig var min älskade och som ropade mig tillbaka. Så jag lät dörren till huset förbli stängd. Men alltid, alltid kände jag att jag en dag skulle komma tillbaka, så som jag kom tillbaka till stugan där uppe under molnen, efter de där förfärliga åren så fyllda av sorg och saknad.

Om nätterna när jag vred mig av ångest över tiden som gått, all dagar jag ödslat på tomma ord, ord jag ville bränna men inte förmådde göra mig av med, drömde jag om att bli fri, tills jag insåg att ingen undgår sitt öde. Huset väntade och jag måste gå in i det för att möta dem som fanns där inne.

När jag ännu en gång vänder mig bort för att fly hör jag rösten säga att det är för sent. »Du måste axla det, du måste gå hem med det!» »Var är hem?» ropar jag och känner mig lika förlorad som Alice i Underlandet. »Låt mig komma ut härifrån!»

Då hör jag plötsligt Annas röst som ropar: »Ljålja … milaja ljubesbnaja Ljålutjka!» Den kommer långt bortifrån och den lockar mig in genom dörren tillbaka till rummet då mormors Almasovka ännu fanns kvar.

9

H

10

on smyger ut ur huset på Arbat en tidig vinter­ morgon. Brodern Sergej, dagen till ära klädd i frack, eskorterar henne till stationen där Michail de Se­ menoff väntar. Kvällen innan har Michail varit gäst hos Ma­ ria och Alexander Jakovlevitj; på bordet står kristallkaraffer med vodka och vin, samtalet är vänskapligt och gemytligt.

Inte med ett ord nämner han att han dagen därpå kommer att vara vigd vid Anna Alexandrovna, värdparets yngsta dot­ ter.

I gryningen, omgiven av bönder i tunga pälsar som luktar härsket fett och smuts, tar hon tåget till en liten by utan­ för Moskva. Där inför prästen i kyrkan lovar hon och Mi­ chail varandra evig trohet och vid det laget är det för sent för hennes föräldrar att göra något åt det. Deras Anna är en självständig kvinna som arbetat som lärarinna på fabrikens skola i flera år redan, hon ska fylla trettio i augusti och skulle knappast lyssnat till deras protester. Efter bröllopet i bykyr­ kan kan Maria och Alexander Jakovlevitj bara hoppas på att svärsonens ombytliga sinnelag inte ska drabba deras dotter.

Michail har rykte om sig att vara en äventyrare, hans väg har kantats av skandaler och han har ingenting annat att erbjuda Anna än en adelstitel och sin smak för äventyr.

Strax efter bröllopet reser Michail och Anna till Algeriet och Egypten på bröllopsresa.

U

tanför fönstret i Al Jizah täcks den vida himlen av stjärnor. Utmattad efter dagens sightseeingturer försöker hon sova.

Hon känner ännu hettan efter Michails kyss, hör ekot av hans röst: »Vila dig käraste, jag är strax tillbaka.»

Sedan dörren som faller igen bakom honom och hans steg som avlägsnar sig och hon vänder sig om och borrar in an­ siktet i kudden. Hon längtar efter honom, hans armar, hans famntag, att bli kysst av honom, älskad av honom, men han återvänder först mot morgonen. Hon kan höra hur han tör­ nar mot möbler, svär tyst för sig själv och sedan känner hon hur han sjunker ner på sängen och doften av vin och tobak och värmen från hans kropp. »Mischa …», viskar hon tyst och trycker läpparna mot hans hud.

Utanför fönstret bryter solen igenom morgondimman.

Snart kommer den att brinna obarmhärtigt över öknar, sa­ vanner och oasernas källor. »Kan du tänka dig», säger Michail och sveper med blicken över borden när de sitter i frukostrummet några timmar se­ nare, »jag träffade en svensk målare i går. Han har konver­ terat till islam och tillsammans med en god vän startat en italiensk-arabisk tidning. Mycket egendomligt! Han anser att västvärlden utnyttjar Orienten och förvärrar läget för

11

12

de redan fattiga muslimska folken. Han talade mycket om de välsituerades övergrepp och om islam som en tolerant religion och menade att de nordeuropeiska folkslagen hör till dem som lättast låter sig förledas till nationalistiskt och rasistiskt tänkande.» »Så intressant», säger hon, men Michail har redan vänt bort huvudet och betraktar en mörkhårig kvinna som kom­ mit in i rummet. Deras blickar möts ett kort ögonblick, den främmande kvinnans läppar kröks i ett flyktigt leende innan hon slår sig ner vid ett fönsterbord med ryggen mot dem.

Först då vänder han sig mot Anna igen, sträcker sin hand efter hennes och fortsätter samtalet som om det aldrig av­ brutits.

Senare under dagen följer de med en skara turister för att se pyramiderna. Michail har läst högt för henne ur guide­ boken om pyramiderna i Giza. Cheopspyramiden, förklarar han för henne, är byggd av stenblock som är över en meter breda och väger 5 000 kilo. De sitter så tätt ihop att det inte ens går att få in en knappnål mellan dem.

Det är underligt tänker hon, när hon väl står framför py­ ramiderna, att de känns så små när man ser dem i verklig­ heten. Ändå är det de största gravvårdar som världen känner till. De enda av gravarna som ännu inte plundrats är Tutan­ chamons grav och Chefrens gravtempel som legat gömt i sanden ända fram till mitten av artonhundratalet. Hon har hört berättas om plundringen av gravarna och hur dyrbar­ heterna förts ut om natten och dykt upp hos samlare i främ­ mande världsdelar. Att skända gravar? Vem kan väl ha glädje av sådana rikedomar?

Hettan är bedövande och hon går villigt med på Michails förslag att slå sig ner i en thésalong efter att de kommit till­ baka från sightseeingen. Några dagar senare ska de anträda resan tillbaka till Europa där de kommer att slå sig ner i Paris.

Anna som är gravid känner sig trött och skulle helst

återvända till Ryssland, men Michail insisterar på att de ska stanna i Frankrike. »Livet i Paris kommer säkert att vara bra för dig. Vi kan hyra en liten lägenhet och kommer att slippa mörkret och den stränga ryska vintern», säger han och Anna tröstar sig med att Paris ändå bara blir tillfälligt.

Ryssland finns där och kallar på henne och det är dit hon en dag vill återvända.

13