9789515228345

D

et finns tills vidare ingen pekbok för vuxna.

Marga vill nu ha den.

Det handlar inte om en enkel bok, sådana finns. Inte om en rehabiliteringsbok med vilken man till exempel efter en hjärnblödning ska öva sig i att få tillbaka ord samtidigt som man koordinerar fingrarna med språkminnet. Sådana finns.

Margas beställning är antagligen en protest, kombinerad med ett behov av att ge mig terapi på ett sätt som inte hör till hennes område. »Man får egentligen inte säga så här som jag nu säger.

Men om jag kunde skulle jag vilja förbjuda dig att skriva om barndomen.»

När jag orkar det ska jag tänka mera på samtalet vi hade.

5

M

arga och jag skulle ta flyget till en av de många europeiska kulturhuvudstäderna vars namn jag nu har glömt. Det kan ha varit Bryssel eller London eller Stockholm lika bra som någon ungersk by vars namn jag aldrig hörde sägas rätt. Om man frågar psykolingvisterna är det förstås det senare som är fallet, så har vi en mer acceptabel orsak till min glömska.

Jag skulle uppträda, få självförtroende av att man lyssnade på mig och samtidigt skulle jag lära mig av större och mera sakliga författare. Jag hade haft en kris och Marga skulle valla mig.

Alla har hoppas jag förstått att Marga är en mycket snäll människa. Hon blev aldrig slagen som barn och har därför kunnat utveckla en sund empatisk känsla utan att hårda försvarsinstinkter, lierade med de internaliserade straffande föräldrarna, har funnits ivägen. Bara en gång i sin barndom blev hon hotad med stryk, vilket hindrar att hon ändå heller direkt fördömer föräldrar som trots allt bara är människor. »Varken du eller jag har väl ändå blivit förnedrade i vår barndom. Så varför ser du allt så svart? I världen finns trevligt och otrevligt. Så har det alltid varit, inte bara nu.»

Jag ville sätta mig och dricka, som någon gång förut.

Men nu gjorde jag det inte för jag ville inte ge Marga rätt.

6

Flaskorna bakom disken med sin ljusbruna kioskpanel lyste som de röda och gröna 5- och 10-pennisslickepinnarna i min barndom.

Och jag skulle inte ha slickepinnarna. Även om det var nästan mörkt ute gjorde flygplanen som jag såg röra sig, litet gråvitare än den gråa landningsbanan, mig litet förväntansfull som tanken på att resa alltid har gjort.

Jag stod och tittade på några barn som satt och hade picknick, min rygg var vänd mot baren, det vet jag säkert, och då av alla möjliga gånger sa Marga: »Nu ska vi väl i alla fall inte ha något.»

Och jag vände mig aldrig om och såg på henne och baren.

Det var vid den här punkten egalt om jag sprang åt höger, mot butikerna med väskor, med renstek och skorpor, eller vänsterut förbi mode och skivor, det vill säga mot utgångarna till länderna i Schengen eller till den övriga världen.

Det viktiga var att jag sprang från min förläggare.

Hon har barn. Jag har inga. Hackordningen är klar från början.

Hon sa »vi» på ett sätt som betyder du, för mamma står över behov som det att berusa sig men inkluderar sig själv för att signalera en empati som är fiktiv.

(Läs skenhelig, jag skyddar mitt sårade jag genom att använda ett ord ur min yrkesvokabulär.)

Om jag har fått fram att jag var ledsen och rädd, sårad för att man såg mitt ansikte vänt mot en bar när man om man tittade och inte bara förutsatte borde ha sett det vänt åt andra hållet, så vet man att jag nu var blind för nästan allt och att det måste ha krävts en mycket stark känslochock 7

för att jag nu skulle se vad som plötsligt kom emot mig, det vill säga en katt.

Stor som jag alltså stor som en människa men större än jag. »Moss», sa katten bara.

Till skillnad från mig hade katten inte rymt. Den skulle på resa. Det var en mycket älskad katt, i barnträdgården där den normalt tillbringade sitt liv hade alla puffat på den för att den skulle göra det den just nu helst ville men samtidigt var för lat för.

Den hade en nos formad som en kokosnöt, tittade man efter på nära håll såg man i alla fall att huden inte var helt slät utan hade stora veck. Det liknade inte Woyceks (d. för 2 år sedan) mushuvud; om man jämförde formen och storleken på huvudena hittade man ingen gemensam nämnare som gjorde en katt och en annan katt till samma art. Munnen var hela tiden litet öppen, som om den befann sig mittemellan två miner, ingendera av dem otrevlig. Ögonen var gröna och berättade om dynamik. Hjässpälsen stod upp i mjuka tovor, låg inte som de små danska sanddynerna på Woycek.

Tassarna var ännu större än vad som skulle ha varit logiskt med tanke på resten av kroppen. Ögonen var gröna, med en sorts lampaktigt men levande ljus, innerst inne vänliga. »Och det är förstås en gourmetresa du ska på?» sa jag. »Det säger sig självt.»

Som vanligt med katter var det som om jag alltid känt den. »Någon sorts gnagare förmodar jag?» »De största. Större än endel mänskor.»

Sedan var katten på toaletten, eftersom det var en hankatt behövde eller fick jag inte veta om den sitter eller står.

Den var där länge och kom ut först efter sista ropet, irrite8

rad som en katt och ovanligt bekymrad för att vara en katt.

Jag kunde lika gärna följa med. Som Sokrates sa när han skulle dö: man vet inte hur det är där, men man vet vilket elände det är här.

Den dagen hade något hänt på flygfältet. En strejk hade antagligen nyss tagit slut, eller så var många av personalen sjuka. Det kan hända att det rentav hade kommit ett bombhot, antagligen inte helt nyss, eller sedan hade det kommit ett som man snarare betraktade som ofog för någon alarmstämning minns jag inte heller att det rådde. I alla fall hade de som jobbade så bråttom att få undan rutinerna, för att ha tid och rum för det problematiska ärendet, vilket det nu var, när det dök upp, att de inte tittade på våra landstigningskort utan föste oss ombord på det plan som råkade finnas vid den gate vi råkade gå in i när vi gick fel, utan att heller titta på oss eller säga trevlig resa.

Jag förstod på kattens min att den var så van vid att man log mot den att det var skönt att som omväxling inte vara underbart fulsöt utan helt anonym. Vad mig beträffar var jag van vid att inte vara viktig, i den mening som har med skönhet eller prestige att göra.

Marga har bäddat sittsoffan med dynor och filtar. Jag ser den sköna gropen där jag ska sitta, precis lagom stor för min bak (obetydligt större än hennes), så att jag inte ska behöva utföra puffarbete. På bordet framför är två små kanelbullar, en tredjedels sockerkaka (så mycket att det är generöst och så pass litet att det inte insinuerar något otrevligt om mina vanor), några röda servietter vars figurer både kan höra till julen som var för länge sedan eller vara allmängiltiga dekorationer. Marga har öppnat dörren för mig, hon ler ett leende som tycks säga »det gör inte mycket ont, och sen ska 9

jag ta så väl hand om dej». Hennes korta rundade fingrar darrar.

Jag sätter mig vid bordet, istället för där hon har bäddat åt mig, min rakare kroppsställning får henne nu att samla sig, hon sätter sig bredvid mig och talar nu med fastare röst som en lärarinna eller varuhusdetektiv. »Det är svårt att säga det här…Varför gjorde du det?»

Det var när jag i praktiken var färdig med manuset som jag hörde någon i TV tala om delfiner: att röra vid dem är som att röra vid ett hårdkokt, skalat ägg. Jag kan föreställa mig att det inte finns något mjukare, och det var en perfekt bild för personerna i min berättelse. Vuxna som är barn, eller barn som går omkring och ser ut som vuxna. Oberoende så är det viktigt att andra inte rör vid dem, de har nämligen inget som helst skyddande skal vilket man dock inte vet så länge man bara ser dem. Samtidigt som de är hudlösa är de alla språkvårdare. Det är vad boken i yttre mening, om man bortser från vissa händelser jag själv fäster mindre vikt vid och från sådant som kanske finns mellan raderna, går ut på, och den är antagligen tråkig.

Men jag opponerar mig ändå mot Margas mening att man per definition inte kan skriva så här. »Du bygger in en grundtragik» säger Marga. »Är det inte just vad Wille gör.» »Är Wille någon sorts förebild för dej?»

Det tycker jag är ett slag under bältet. Jag orkar just nu inte berätta att jag säkert är den enda finlandssvenska kulturarbetaren som finns som inte har läst Willes senaste böcker. »Du är kokett.»

Det är Lena också, och hon är berömd trots det. Något annat måste det handla om.

10

Margas fingrar har nästan slutat darra. Det har gått upp för henne att jag visste från början att hon skulle överge min bok men inte mig, inte helt eller inte ännu. Hennes fingrar leker med långsamma rörelser som om de ömsesidigt tänker ta i dem på den motsatta handen men utan att ändå sedan snudda. Hon sitter rak och vänder med en viss ansträngning på halsen när hon tittar på mig. »Det är samtidigt så mycket feel-good över dina typer.»

Det är för tragiskt. Och de mår för bra. »Men du tycks ju inte kunna bestämma dig. Är det för tragiskt eller mår de för bra.» »Det som händer är för tragiskt. Världen som du får den att se ut, som den blir i berättelsens framtid. Personligen har jag barn och vill inte tänka…» »Jag vill inte heller tänka att allt blir så här hemskt för dem eller för mig eller dig eller oss alls. Men det här är ju en berättelse. Och jag är väl lite paranoid.»

Nu vidgas hennes pupiller, hon vänder sig för första gången helt mot mig, är fullständigt lugn bortsett från all oron hon känner för mig. »Varför har du blivit sån.»

En stund berättar jag banala historier ur mitt liv och ger förklaringar trots att jag vet att jag inte är tvungen, förklaringar jag ändå vet att bara når ytan av saken, eller kanske till och med ytan av något annat än min personliga sanning.

Något som är för irrelevant för att heller vara litteratur. »Men i slutändan mår alla i berättelsen och du som läser den ändå för bra.» »Man mår för bra.» (Det undgår mig inte att hon använder ett allmängiltigt »man» när hon menar »jag». Snälla människor märker inte sådant, men jag har aldrig varit snäll, deras belöning och mitt straff är att det är om man 11

är snäll som man ju är lycklig.) »När man tänker på de här högst irriterande språkvårdsbarnen som älskar sina språkvårdspersonligheter och sitt språkvårdande. Och man mår för illa, utan att ändå beröras, av de möjligheter och scenarier du med bred pensel målar upp när det gäller teknologin i framtiden, verkningar och skador som ändå inte tränger genom den hud språkvårdsbarnen inte har ens när det förfärliga allmänna övergreppet kommer.»

Man reagerar inte men man reagerar för mycket. Jag har en bild klar för mig som är en mycket virrig bild.

Planet var nästan tomt, så ingen brydde sig om att kontrollera vilka platser vi borde sitta på eller att hjälpa oss att hitta dem. Flygvärdinnan log den här gången både mot katten och sedan mot mig, ett leende som om det hade uppstått av sig självt i någon familjekrets och inte hade något av yrkesmässighet över sig. Jag väntade mig att hennes uniform skulle ha veckat sig över bröstet och magen som ett ostruket förkläde, men när jag tittade neråt låg den ändå nästan helt slätt. Hur hon såg ut kommer jag inte nu ihåg, bortsett från att hon hade ett litet runt ansikte med skrattrynkor.

Som det alltid är var jag rädd den stund vi lyfte, bara så länge nosen pekade uppåt men det såg ut som om vi ännu rörde oss längs marken.

Jag skulle aldrig berätta för Marga om att jag tänker en så idiotisk tanke varje gång som att bakdelen ska ta i marken och planet ska släpa sig fram på ett smärtsamt sätt, som ett djur med mask, att det ska slå gnistor och börja brinna.

Fast hon skulle kanske å andra sidan tycka att en vanlig neuros, i en begränsad situation som många känner igen, snarare gör mig mer än mindre sund. Katten läste någon serietidning om katter och verkade antingen oberörd eller 12

för koncentrerad för att behöva veta att man borde vara rädd. När vi äntligen var på riktigt uppe i luften hörde jag katten skratta, jag tittade mot tidningssidan och såg en hund som släpade sin bak mot golvet. Efter den sprang en mask, på bakbenen. Jag förstod. »Masken är inte inne i hunden, fastän den släpar sin bak som om den är där.» »Precis. Masken skulle aldrig rymmas in i den lilla hunden, men den fattar det inte.»

Och nu märkte jag vad jag inte märkt: den skrattade inte utan den grät.

Man ska väl vara katt för att gråta åt en cartoon, tänkte jag, och tuffa som katter är gråter de antagligen inte över något annat.

Tänkte jag, innan jag igen blev vidare upplyst. »Jag är deras gråtarkatt. Deras allmänna känsloupplevelsekatt.» »Det är vad du gör hela tiden?» »Hela tiden.» »Då förstår jag att du behöver din semester.» »De och jag ville belöna mig.» »Väl unt!» »Som du förstår när det gäller en katt är det beräkning och inte-beräkning som är motorn. Jag kan ta dig dit man vill, för den bara huden bakom min päls vet alltid var det stället är. Och du tar mig det sista steget. Du tar mig in på restaurangen, där man bara kommer in om man har en mänska med sig.»

Jag försökte passa in mina nuförtiden ganska styva fing­rar mellan några trampdynor som ändå visade sig för tjocka. »Det passar.»

13

Nedanför såg vi sydsvenska eller mellaneuropeiska fält som såg ut som smörgåsar. Det var det som kom närmast mat av det det här flygbolaget bjöd på, fast så skulle Marga inte vilja att jag skriver någonstans för det får den aktuella världen att verka så dyster och snål.

Flygvärdinnan gick då och då fram och tillbaka genom gången och log för att visa att hon skulle ha velat bära på en bricka med något som var för oss.

Det finns inte så mycket att berätta om flygfältet i någon del av Europa som gav intryck av både slitet och nybyggt, med ytor som verkade vara ännu större än vad något praktiskt behov förutsatte, fördelade på ett så stort antal rum att deras utgångar inte heller verkade svara mot de medelfå plan jag kunde se. På en vägg fanns färgkartor som tydligen varit menade att användas men hade hunnit bli dammiga och grå av sol. De små rektanglarna utgjorde förslag som gick från pariserblått, nästan svart, över lila och malva till limegrönt och till citron- och neapelgult. Men när jag såg mig omkring var allt grått och smutsigt rosa, bortsett från flygbolagens logor.

Om hur vi flera gånger gick genom säkerhetskontroller, en eller två gånger åt fel håll utan att någon tydligen hade något att invända, vakterna bara log mot katten eller mot mig och katten. Hur vi drack varsin ganska god cappuccino (jag är ju ingen expert, för mig har kaffe framförallt funktionen av vakna-vakna). Hur vi till sist satt på ett annat plan, som enligt vad katten (som han mindes den information han fått, och med beaktande av vad vägkartorna i sig var värda), och således jag, trodde var på väg mot Kattemåla i det moderna Centralamerika. Allt sådant har beskrivits så många gånger.

14

Om beskrivningarna helt tar över blir ju allt en pekbok.

Som den Marga menade att jag börjat göra, men till hälften, omedvetet, med idén halvsmält, bortvänt, icke-gestaltandet var inte tillräckligt gestaltat. Beskrivningarna var inte tillräckligt beskrivande utan jag sa mellan raderna att jag ville berätta något som Marga vet vad det är och anser att jag aldrig berättar och inte heller ska vilja berätta.

Vad beträffar språkvårdsbarnen funderar de på elliptiska problem av typen: om man en gång säger »gode Gud» när man ber till Gud, hur är det med de som ber till Fan? Säger de då »onde Fan?» Blir Fan då arg, eller blir hon eller han snarare arg om man säger »gode Fan». Min hypotes är att Fan, eftersom ärlighet är en egenskap som hör till godhetens sfär, tycker om hyckleri. Men om man hycklar använder man alltså i det här fallet ett ord som pekar på motsatsen till allt Fan är, man hädar och ifrågasätter Fans självklara natur som Fan. Dethär, utan att jag enligt Marga visar att språkvårdsvarelserna alls är oroliga beträffande Fan eller Gud eller tycker att något av det här är ett problem.

Om jag renodlar beskrivningen av pektyp behöver jag inte ta ställning till problemet beträffande andras medvetande och fantasi. Jag behöver inte bemöta situationer där en förlagsredaktör som representerar så många läsares förväntningar på en text, tycker att jag inte har lagt i känslor man av sammanhanget förstår att måste finnas. Undvik: Blomarkitektur syns på hustaken. Blommor man skulle vilja ha. Gråa, en grå färg vars recept är till för att man ska tänka eller känna: lila. Marin- och pariserblått. Sol- och neapelgult. Starkt vitt och starkt svart. Svamparkitektur på balkongerna nedanför får antagligen dem som bor där att 15

känna sig som om de vandrar i en höstskog när de går runt där ute på dem.

Detta är im- eller expressionism enligt Marga och precis alla andra enligt Marga. Den är vi färdiga med; som världen nu är har vi, av både praktiska (det här mättar inte våra magar) och moraliska (det här mättar inte andras magar) skäl inte tid med.

Vad jag nu ska och bör säga är, om Marga vilket hon inte får får vara ofin nog att skriva som om hon skrev min text, men bara som man några sekunder håller i en cykel, sedan till sist bara löst med fingertopparna, symboliskt, som ett mellanting mellan att cykeln har stödhjul och inte har stödhjul, innan man låter någon cykla helt själv: Arkitektoniska element uppe på taken har formen av solrosor (alternativt får jag välja en annan blomma, idén är största möjliga exakthet).

Nu ett mellanrum: den vuxne får ta in, peka. Själv se huset i sin fantasi. Bli glad över att författaren inte sitter uppflugen och tittar ner på henne utan inbjuder henne att söka, på en helt egen nätsida inne i sin hjärna. Författaren ger bara en kod till sidan.

Färgerna kan utelämnas, men om jag måste ha dem med kan jag utan piruetter eller onödigt spexande bara räkna upp dem och påpeka att nyanserna beror av solen eller avsaknaden av solljus.

Slutet, det om balkongen som en metaforisk svampskog är tydligt menat att inge läsaren en känsla av litet trolsk hem16

trevnad. På sin tid skulle bilden inte ha varit malplacerad.

Nu kan jag hellre säga, till exempel: På balkongerna har arkitekten (nämn gärna namnet, om så bara med initialer) placerat fantasifulla små pelare med en rund topp. Mellan dem går balkongens ägare/hyresgästerna omkring.

Räcker inte det för att vilken läsare som helst (med respekt för att de alltid är olika) kan se för sig just den miljö som för dem mest liknar den du har menat att de ska se?

Redan efter någon timme har man på skärmarna ovanför gången börjat visa bilder från öknen. Det är mest bara sten och annan mark som ser helt ofruktbar ut, här och där är lite gräs, någon gång emellanåt visar man en by med fyrkantiga hus i samma ockragråa färg som de öde partierna, det verkar vara av någon sorts pliktkänsla: »visa lite hus också, helst också människor som bor i dem.» Bilder utan några presenterande texter, tänker jag först, innan jag kommer fram till att former här och där i landskapet som jag trott var slumpmässigt uppkomna antagligen utgör ett språk. Ett språk man tydligen förväntas kunna läsa om man nu är på väg dit vi ska. Cirklar, ovaler, taggar, men de sistnämnda är också rundade, allt är som formen av ett ägg om man tänker sig att det går att töja ut i den utsträckning man vill. Detta på ett ställe; men snart märker jag att det finns andra paradigm. Prickar. Innergårdar med en öppning, med två, eller helt utan. Jag somnar; i sömnen kommer jag inte fram till om figurerna är variationer av runt, av ett ägg eller en sol man trycker till så att det uppstår hörn, eller om man utgått från en grundfyrkant och knådat den fram till 17

olika grader av rundhet. Jag har antagligen en lätt feber för tanken snurrar på aktivare och under längre tid än vad jag tänker att står i proportion till hur pass intressant frågan är.

När jag vaknar ser jag en hög mans- (förstås) figur, målad med rött på en hög häll eller inristad i en häll där stenmaterialet är rött under den gråröda ytan, som på ett skrytsamt sätt håller upp ett får han har dödat. Modigt tänker jag. I andra handen har han en leksak, som han håller upp i en vinkel som betyder »titta mamma».

Katten sträckte på sin hals som man plötsligt såg att fanns och var lång. »De sa nog skog. Men den måst vara nånstans i närheten. Och här tycks jättegnagarna bara vara bilder, om de fanns här skulle man se dem, så stora som de ju är.»

Jag var nu inte helt säker, men försökte trösta katten och i slutändan mig själv. »Det här är arkeologiska spår, de där djuren jagades här någon gång i forntiden och sedan flyttade de av olika orsaker till den skog dit vi nu ska. Som ligger på andra sidan flygfältet där vi inom kort ska landa.»

Jag var långt ifrån glad. I fickan framför mig, där jag i början av flygturen placerat en tidning jag hade burit med mig hela dagen, såg jag först nu en rubrik sticka upp: NEDSKÄRNING DRABBAR DAGISKATT Därnere med mindre bokstäver: Utan sin vetskap skickad på tröstresa Kan du läsa, katt, undrade jag och kom efter en snegling fram till »nej».

18