9789515228048

Diana Webster Victoria Webster

Så många Mount Everest

Översättning av Janina Jansson

Söderströms 3

www.soderstrom.fi

© Diana Webster, Victoria Webster, 2011 ISBN 978-951-52-2804-8 Omslag: Pia Pettersson Pärmfoto: Michael Webster Tryck: Kariston kirjapaino Tavastehus, Finland, 2011 4

Dianas ber채ttelse

7

8

Kapitel 1

D

et var gummistövlarna som förvirrade mig. Varför hade läkaren gummistövlar på fötterna?

När han kom fram till mig frågade jag: ”Varför har ni stövlar på er?”

Han såg först förvånad ut, och sen besvärad, när han svarade: ”Det är blodet ...”

Blodet? Skulle han vada genom blod? Omtöcknad insåg jag att det antagligen rörde sig om en massa blod under en förlossning, också om jag inte hade tänkt på det tidigare.

I samma ögonblick träffades jag av ännu en tidvattenvåg, som sköljde in över min kropp som en väldig bränning, omöjlig att hejda.

Den finska läkaren bad mig krysta på. ”Puss hard!” sa han. ”Puss!”

Jag lydde honom – eller försökte i alla fall. ”More hard! Puss more hard!”

Mera än så här klarar jag inte, tänkte jag. Det är helt omöjligt. I det samma upphörde vågen, som om den hade träffat strandlinjen.

Bara ett ögonblick senare var nästa redan på väg in.

Den här gången bad läkaren mig inte skuffa på utan tvärtom hålla igen. ”Hold back! Hold back!”

9

Men hur kan man hålla igen mot havet? Min kropp var inte längre min, utan i händerna på något mycket starkare, något som jag inte hade någon som helst kontroll över, något som helt enkelt övermannade mig och gjorde vad det ville med mig. Jag var lika kraftlös som vikingakungen Knut den store, som trodde han var allsmäktig nog att stoppa tidvattnet men blev besegrad av havet.

Slutligen upphörde vågorna av sig själva och det var som om jag hade kastats upp på stranden, sprattlande och andfådd och för trött för att göra något annat än bara ligga där, utmattad. Hade jag fött ett barn? ”Det är en liten flicka, fru Webster”, sa läkaren.

Alla verkade vara mycket upptagna någon annanstans. Brukar inte spädbarn skrika när de föddes? Det gjorde de i filmer. ”Var är mitt barn?” frågade jag. ”Vi måste föra bort barnet.” ”Varför?” ”Det är syrebrist. Det var en svår förlossning.”

Och det var så min dotter, en annars välskapt och frisk flicka, kom att födas med en hjärnskada.

Det var ingens fel.

Det var långfredag. Sjukhuset var underbemannat. Min egen gynekolog var bortrest på en kongress. Barnet kom för tidigt. Inget av det här var avsett att hända. Det var ingens fel; det fanns ingen att skylla på. Kanske hade det varit lättare om vi hade kunnat skylla på någon: kanske på läkaren som hade jour den natten och som hade låtit bli att göra det kejsarsnitt som i dag hade varit en självklarhet. Men sjukhuset var underbemannat. Trettiofem var inte någon speciellt hög ålder för en förstföderska ens då, 1965, och jag var frisk och i god form. Kanske var det förståeligt att läkaren inte ansåg det vara absolut nödvändigt.

Inte för att jag förstod någonting när det begav sig. Jag hade naturligtvis läst alla tillgängliga böcker för blivande mödrar, jag hade gått på mammakurs och övat mig att andas. Men det var ungefär som då jag förberedde mig inför min sexualdebut genom att läsa en 10

ytterst detaljerad bok vid namn Medicinskt uppslagsverk om sex.

Resultatet var att jag var mer insatt än de flesta när det gällde olika sexuella avvikelser och ovanliga ställningar och tillämpningar, samtidigt som själva den grundläggande informationen om vad man gjorde och hur det kändes på något sätt hade lyckats undgå mig. Samma gällde nu för barnafödande. Faktum är att jag inte hade haft en aning om vad jag hade att förvänta mig, vare sig när jag hade sex första gången eller när jag födde barn. Och vad värre var, nu kunde jag inte fråga någon. Jag befann mig i Finland, på ett finländskt BB, och mina kunskaper i finska var mycket begränsade.

Ens förmåga att fråga var järnvägsstationen ligger eller att köpa en liter mjölk på ett främmande språk gör en inte rustad att beskriva arten av sina sammandragningar eller något annat av det som jag hade behövt förklara eller fråga i den här situationen.

Mike hade fört mig till BB tidigt på långfredagsmorgonen och lämnat mig utanför förlossningsavdelningen. Längre än så fick äkta män inte komma. Jag låg på en hård och smal konstläderbeklädd sjukhusbrits i en mörk inbuktning i en korridor med en mycket tunn bomullsfilt över mig. Då och då rullades någon annan kvinna in bredvid mig. De här kvinnorna talade aldrig något annat än finska och följaktligen utbytte vi knappt något annat än stönanden.

Sedan rullades kvinnorna en efter en bort, medan jag blev liggande där ensam. Med, som det tycktes mig, mycket långa mellanrum kom en sjuksköterska och frågade hur jag mådde – åtminstone antog jag att det var det hon frågade, för den enda sköterskan som kunde engelska hade vid det här laget slutat sitt skift. Hade mitt vatten redan gått? Jag visste inte, eftersom jag inte hade någon aning om hur det skulle kännas – böckerna hade inte gått in på detaljer – var det en liten rännil eller var det en störtflod? I vilket fall som helst måste mina sammandragningar på något sätt ha varit otillfredsställande, eftersom det aldrig blev min tur att rullas iväg.

Morgonen blev eftermiddag; eftermiddagen blev natt; ljuset i 11

korridoren blev svagare, det var omöjligt att läsa eller göra något annat än bara ligga där och vänta på nästa våldsamma sam­ mandragning. Till en början hade jag ringt Mike då och då för att säga att det inte hade hänt något nytt, men den enda telefonen fanns långt borta i korridoren. Till slut blev jag för trött för att orka gå ända dit. Jag längtade efter honom. Jag längtade efter en vän.

Jag längtade efter vem som helst som hade kunnat tala engelska.

Jag har aldrig känt mig lika ensam, lika övergiven och hjälplös. Att fråntas möjligheten att göra sig förstådd är att förlora kontrollen över sitt liv, att berövas sin auktoritet. Äntligen kom ögonblicket när det var min tur att rullas iväg till ett annat rum. Det var mörklagt, det enda ljuset kom från ett lågt litet fönster ovanför dörren. Jag skymtade blänket av metall och konturerna av belysningsanordningar ovanför en brits ett par meter från min. Förlossningsrummet? Nu, tänkte jag, nu ska jag få mitt barn. Men ingenting hände, förutom de återkommande sam­­ mandragningarna. Av allt att döma var de fortfarande inte tillfreds­ ställande. För mig var de i alla fall outhärdliga. Var det så här värkar kändes? Var de alltid så här fruktansvärda? Böckerna hade fått dem att låta ganska lätta, och jag hade ingenting att jämföra med. ”Hur mår ni, fru Webster?”

Det var läkaren som hade nattjour, jag hade inte träffat honom tidigare. ”Inte bra alls. Kan jag få någonting mot smärtorna? Jag tror inte jag klarar av dem längre.” ”Det är normalt, fru Webster.” ”Det är omöjligt, kan jag inte få någonting?” ”Nej, jag beklagar.” ”Varför inte? Varför inte det?” ”Det är inte bra. Inte bra för barnet. Ni måste vara stark.” ”Snälla ni!” ”Nej. Jag är ledsen.”

Han gick sin väg och lämnade mig ensam i mörkret. Jag såg bort mot fönstrens bleka rektanglar. Skulle jag lyckas öppna dem?

12

Kasta mig ut och få ett slut på det här? Men jag kände mig för svag för att ens orka stiga upp.

Nästa gång läkaren kom in låg jag och skrek. Den här gången gav han mig en spruta och allting började kännas en aning mer uthärdligt och litet diffust.

Kort därefter ett skarpt, bländande ljus. Jag befann mig igen i ett nytt rum, liggande på ännu en ny brits, beklädd med grönt konstläder. Det var då jag upptäckte läkarens gummistövlar.

Och så föddes barnet äntligen, bara för att genast föras bort innan jag ens fått se det. Ingen ljuv scen för mig, inget av det där jag sett på film: barnmorskan som lägger den nyfödda, invirad i en handduk, i den leende moderns armar och modern som blickar ner med outsäglig lättnad, stolthet och glädje. Jag låg fortfarande på min brits och väntade.

En stund senare kom läkaren fram till mig, fortfarande i sina gummistövlar. ”Vad är barnets namn?” ”Vad ...? Vi har inget namn ännu.” ”Vi behöver ett namn.” ”Varför?”

Läkaren tvekade ett ögonblick. ”Barnet måste bli ...” Han visste inte vad det hette på engelska. ”En präst måste ge ett namn.” ”Ni menar döpa henne?” ”Ja. Döpa henne.”

Men det betydde ... det måste ju betyda ...

Vi hade trott att vi hade massor av tid att fundera på namn: en situation som den här hade aldrig fallit oss in. Vi hade fnittrat åt olika valmöjligheter och hittat på namn som lät äkta fastän de inte var det: Semolina, Forsythia, Rubella. Jag mindes nu att Mike också hade skämtat om att vi borde ge babyn ett namn som började på V – då kunde hon få en bil med sina egna initialer på: VW. Vilka flicknamn började på V? Violet – nej, nej! Victoria? Min mammas moster hette Victoria. Det var ett vackert namn, och fullt av optimism: V för Victory brukade vi säga när vi var barn under 13

kriget. Vad skulle Mike tycka om namnet? Jag ville inte bestämma vårt barns namn utan honom. ”Victoria”, sa jag.

Läkaren försvann och jag fortsatte att ligga på britsen. En stund senare kom barnmorskan in med ett knyte. ”Er dotter, fru Webster.”

Min dotter. Hon var lindad. Jag hade bara sett eller hört talas om lindor i samband med medeltida bilder av Jesusbarnet, men jag kände genast igen dem. Hon var hårt virad, nästan som i en liten svepning, bara hennes bleka ansikte synligt bland allt tyg, och en liten tofs av svart hår. Barnmorskan lät mig inte hålla henne.

Jag sträckte fram ett finger och långsamt och mycket varsamt strök jag henne över det lilla ansiktet. Hennes hud var som varmt silke.

Victoria. ”Hej, lilla du”, sa jag Sedan fördes hon iväg.

14