9789515227997

Att förbli utan Jag har alltid längtat efter barn, drömt och planerat, funderat ut namn, lekar – med mina egna tilltänkta barn i tankarna. Mina små glada liv – min framtid. För sex år sedan opererades jag för första gången för den sjukdom som senare stal mina barn. Därför vill jag skriva om barnlöshet, tillsammans med andra ofrivilligt och frivilligt barnlösa kvinnor. En antologi om barnlöshet.

Att inte få det man allra helst vill ha är svårt. Ett liv tar slut. Ett nytt tar vid. Som att byta tv-kanal med fjärrkontrollen, blixtsnabbt, så är du mitt i en ny film. Ett filmformat du inte sett förr, med en bisarr handling som känns obekant och fel. Helst vill man byta tillbaka, men den förra filmen tog redan slut.

Egna barn förmodas mekaniskt vara livets sanna mening, den ultimata lyckan, något som alla måste få uppleva. Dagens familje- och barnnorm talar klarspråk – man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt.

Kvinnans motiv att ha barn är ofta förknippat med hennes identitet som en vuxen »riktig» kvinna. Genom moderskapet får kvinnan bekräftelse att hon uppfyllt de förväntningar som kulturen tilldelat henne. Det sociala trycket på reproduktion är kolossalt, vilket gör många olyckliga. Inte minst de barnlösa.

7

8

Barnlöshet är fortfarande snudd på tabu trots att otaliga kvinnor, och män, lever ensamma utan barn eller i parförhållanden utan barn. Det finns par som på alla tänkbara sätt försöker få barn, och de som gör allt för att inte av misstag låta ett oönskat embryo slå rot. Många ofrivilligt barnlösa har svårt att tala om sin infertilitet och frivilligt barnfria uppmanas motivera sina val om och om igen.

Nu ska inte barnlösheten automatiskt betraktas som ett problem – det är många som själva väljer att avstå från att skaffa barn. Men statisktiken talar för att den växande barnlösheten i stor utsträckning är ofrivillig. I storstäderna förblir var fjärde kvinna barnlös och en vanlig orsak är att man inte träffat rätt partner. Antalet barnlösa beräknas öka eftersom allt fler kvinnor väljer att vänta med barnafödandet tills de närmar sig 40 och över. Det här ökar i sin tur risken att det inte blir av. År 2007 var 19,2 procent av alla föderskor i Finland över 35 år. Endast 2,4 procent av föderskorna var under 20 år. Siffrorna talar klarspråk – man skaffar barn i allt högre ålder. Medelåldern bland föderskor har länge varit cirka 30 år.

Den ofrivilliga barnlösheten märks också i allt större efterfrågan på fertilitetsbehandlingar. IVF-behandlingar, eller assisterad befruktning, är en relativt ny metod inom sjukvården. Världens första IVF-barn föddes i England år 1978, för bara drygt trettio år sedan. Då var graviditetschanserna genom IVF ännu små, medan hälften av provrörsbefruktningarna idag leder till graviditet. Generellt kan man säga att en av tre kvinnor blir gravid efter en behandling. Om man lyckas eller inte beror på ålder, antalet embryon och deras kvalitet. Sannolikheten att lyckas är lika stor vid de fyra första försöken och efter fyra försök är alltså hälften av kvinnorna gravida.

Runt 10 procent av de barnlösa är det av medicinska skäl.

När jag till en början kontaktade kvinnorna som medverkar i denna antologi hade jag för avsikt att låta texterna binda ihop ofrivillig barnlöshet, med all dess komplexitet.

Rätt snart upptäckte jag att det inte alls är så enkelt att kategorisera barnlösheten som ofrivillig eller frivillig. Någon gång handlar det om både och, om fel tidpunkt i livet, felaktiga omständigheter men också om medvetna val. Den här antologin behandlar barnlöshet som livsform, oberoen­de av varför det blev så. Dessa kvinnor befinner sig någonstans mitt i livet, i en tidssfär då de flesta andra omges av egna barn och barnbarn.

Det handlar om ödmjukhet och om acceptans, om att vara annorlunda.

De barnlösa har nu ordet.

Ekenäs januari 2011, Mikaela Sonck

9