Page 1

386


PROLOG Kigali, Rwanda, början på maj 1994 Thomas N’Kono, en av ledarna i den halvmilitära hutuextremistiska organisationen Interahamwe, stod vid en vägspärr i utkanten av Boulevard de Nyabugogo, ett par kilometer väster om Kigali, Rwandas huvudstad. Han strök sig över högra överarmen där han hade sitt märke: tatueringen. Det var en text på Kinyarwanda: »Hutu igår Hutu idag Hutu imorgon.» Ett budskap som fungerade som vägvisare för honom. Thomas N’Kono hade en kalashnikov hängande över axeln och en machete i ett hölster av kanvastyg på ryggen. Macheten var lång och specialtillverkad av en leverantör i Frankrike. Interahamwes vanligaste vapen i utrensningen av tutsier var macheten och N’Kono en av de skickligaste i att använda den. Han kisade med ögonen. Långt borta närmade sig ett fordon. En buss. Ifall det inte fanns FN-soldater i bussen kunde han och hans mannar avrätta alla. Så hade det blivit. FN-soldater dödade man inte, men deras passersedlar var inte längre värda någonting. Sedan Rwandas president Juvénal Habyarimanas flygplan blivit nerskjutet ovanför flygplatsen i Kigali och presidenten och hans kollega från Burundi avlidit tillsammans med alla andra 7


ombord, hade det hutuextremistiska partiet MRND haft makten. Genast efter nerskjutningen tog Rwandas premiärminister över, men mördades följande dag tillsammans med tio belgiska FN-soldater. Detta ledde till att Belgien drog tillbaka sina FNstyrkor och kvar lämnades endast 270 soldater under den kanadensiska generalmajoren Roméo Dellaires befäl. Då började Rwandas armé FAR utrensningen av tutsier tillsammans med Interahamwe. Detta hade hänt en månad tidigare, i början på april. Med stöd av MRND kunde man ostört genomföra den sedan länge planerade utrensningen av tutsikackerlackorna, Inyenzi. Thomas N’Kono log vid tanken på att hans älskade Rwanda snart skulle vara renat från kackerlackor. Målet var att utplåna alla tutsier för att sätta stopp för dem för evigt. Interahamwe leddes officiellt av Robert Kajuga, men i verkligheten var det hans ställföreträdare Georges Rutaganda som styrde. Genom att ha utmärkt sig i närstrid hade N’Kono snabbt kommit upp sig inom organisationen och var nu en av Rutagandas närmaste män. N’Kono ledde de fruktade dödspatrullerna som åkte omkring i öppna jeepar och terroriserade och avrättade tutsier och hutuer som skyddade tutsier. Idag hade han fått i uppdrag att ansvara för den västra utfarten. Med sig hade han ett tjugotal soldater. På andra sidan vägen stod ett par lastbilar. Tutsiliken slängdes på lastbilarna och när en lastbil var fylld, transporterade man bort liken till avstjälpningsplatsen norr om stan. Men avstjälpningsplatsen började vara full så man planerade att i fortsättningen använda sig av diken utanför stan. Meningen var att bränna likhögarna, men det arbetet hade gått långsamt. Ett rop fångade N’Konos uppmärksamhet. Bussen närmade sig. Fyra av N’Konos män ställde upp sig vid spärren. Alla väntade under tystnad. Hettan var tryckande. Bussen bromsade in ett tiotal meter från spärren. Inga FN8


soldater syntes till så två av männen gick in för att granska passagerarnas identitetsbevis, medan de andra ställde sig på var sin sida om bussen med maskingevären hotfullt höjda. En av N’Konos män kom ut. »Alla i bussen är tutsier. Alla utom chauffören som är hutu.» Mannen visade upp en passersedel som var undertecknad av självaste generalmajor Roméo Dellaire från UNAMIR. »Chauffören säger att de har fri lejd.» Thomas N’Kono rev pappret i bitar utan att så mycket som slänga en blick på det. »Ta ut dem», beordrade han. Interahamwesoldaten sprang iväg och tillsammans med sina kolleger tvingade han ut alla passagerare på ett led. N’Kono gick närmare raden av skräckslagna människor. Innan han tog till orda räknade han till trettioåtta stycken passagerare samt en chaufför. »Ni vet säkert att en hutu som gömmer eller hjälper kackerlackor straffas som om han själv var tutsi.» En ödesdiger tystnad sänkte sig. N’Kono gav tecken åt de fyra soldaterna att komma närmare. »Ni får ta hand om det här. Men spara chauffören åt mej.» Soldaterna nickade, höjde sina maskingevär och tog sikte. Det blev genast liv i raden av människor. Vissa skrek, andra grät. En del föll ner på knä och bad. Några försökte fly. I samma ögonblick öppnade Interahamwesoldaterna eld. Med ett öronbedövande smatter sköt de ner alla utanför bussen. Alla utom chauffören. Två tonåriga pojkar sprang för sina liv. N’Kono höjde lugnt sin kalashnikov och skickade iväg två korta serier. En av av hans män sprang fram till platsen där pojkarna fallit. Så vände han sig om och ropade att de var döda. N’Kono suckade. Inspektionen hade varit helt onödig. Det syntes klart och tydligt från den plats där han stod att de var döda. Istället riktade han sin uppmärksamhet mot chauffören som tycktes fullständigt paralyserad av skräck. Han tittade på 9


chaufförens ansikte. En vanlig hutu i femtioårsåldern. N’Kono skakade besviket på huvudet. Då reagerade chauffören. Men bara så mycket att han höjde händerna för ansiktet. Thomas N’Kono tog fram sin machete. »Sänk händerna så jag kan se en förrädare i ögonen.» Mannen sänkte darrande händerna. I följande ögonblick blixtrade macheten till i solskenet och chauffören kände hur hans hals öppnade sig. Han försökte föra händerna mot halsen för att hindra blodflödet men de lydde inte. Bilden av mannen med macheten blev snabbt suddigare och så blev allt svart. N’Kono gav tecken åt sina mannar att slänga upp liken på en av lastbilarna. Så gick han mot en låg stenbyggnad vid sidan av vägen. Utanför byggnaden stod en grupp av hans män och följde med avrättningen. N’Kono brydde sig inte om dem utan gick in, tvärs igenom något som påminde om ett vardagsrum tills han kom till ett bakrum där det fanns en telefon. Han lyfte luren och slog ett nummer han kunde utantill. »Thomas, hur går det? Vid vägspärren?» frågade Georges Rutaganda. »Bra. Vi tog en hel busslast med kackerlackor.» »Utmärkt. Stanna där tills mörkret faller. Sen är det middag hos mig.» »Jag kommer. Tack för inbjudan.» *** Några timmar senare satte sig Thomas N’Kono i framsätet på en öppen jeep som skulle föra honom till Georges Rutagandas villa i Nyarugenge i sydvästra Kigali. Han släppte inte omgivningarna med blicken för en sekund. Längs vägen låg lik utspridda. På sina ställen stod kvinnor och män vid vägkanten och tittade på honom när han åkte förbi. N’Kono skruvade upp volymen på radion. Bilradion var alltid inställd på Radio 10


Télévision Libre des Mille Collines, även kallad Hutu Power Radio. RTLM sände för det mesta hutupropaganda men även de tio hutubudorden tutades ut med jämna mellanrum. De hade skrivits av RTLM:s grundare, Hassan Ngeze. Utöver propagandan och budorden offentliggjorde RTLM namnlistor på tutsier och registernumren på deras bilar, vilket underlättade utrensningsarbetet både för armén, Interahamwe samt deras systerorganisation Impuzamugambi. N’Kono skruvade ner volymen. Det verkade inte komma annat än propaganda för tillfället. Jeepen kurvade in utanför Georges Rutagandas villa och N’Kono hoppade ut. Rutaganda kom ut och skakade hjärtligt hans hand. Han var en storväxt man vars breda ansikte pryddes av ett par glasögon. Han var endast 36 år gammal men såg betydligt äldre ut. Rutaganda lade vänskapligt armen kring N’Konos axlar och ledde in honom i huset. Inne i matsalen satt redan några andra personer och samtalade lågt. Theoneste Bagosora, Augustin Bizimungu och Jean-Bosco Barayagwiza steg alla i tur och ordning upp och skakade N’Konos hand. Theoneste Bagosora hade som vanligt sina solglasögon på sig. N’Kono kunde inte påminna sig att han någonsin hade sett honom utan dem. Bagosora hade tidigare suttit i regeringen men var numera stabschef inom försvarsdepartementet. Det var han som förde förhandlingar med FN och Roméo Dellaire. Förhandlingar som hittills inte hade lett någon vart. Theoneste Bagosora var hjärnan bakom utrensningen. Jean-Bosco Baryagwiza var en fetlagd man på 45 år. Han var ledare för Interahamwes systerorganisation Impuzamugambi, som stöddes och kontrollerades av Hutupartiet: CDR-koalitionen till republikens försvar. Barayagwiza var dessutom en av ledarna för CDR. Augustin Bizimungu ledde armén, FAR. Han hade en blick 11


så intensiv att till och med N’Kono drog sig för att möta den. Det var dessa herrar som till stora delar ansvarade för utvecklingen i landet. »Vi måste diskutera läget», inledde Georges Rutaganda. Männen runt bordet nickade bistert.

12


ETT Tre år senare, Riihimäki, mars 1997 Dörren slog igen med en smäll. Han brydde sig inte om att vända sig om och titta på den dystra stenbyggnaden. Han slängde sportbagen över axeln och började promenera i riktning mot vaktkuren och den rödvita bommen som låg ett femtiotal meter framför honom. När han kom ut på parkeringsplatsen kunde han ändå inte motstå frestelsen att vända sig om och en sista gång se på Riihimäki fängelse. Hans hem de senaste tretton åren. En blå Toyota Corolla bromsade in framför bommen med tjutande däck. Ur bilen klev en kvinna i trettiofemårsåldern med rött stripigt hår. Hon kastade sig runt hans hals och började kyssa honom intensivt. »Eva», sa han med hes röst. Eva Haanpää tittade på honom och log förföriskt. »Jag är din nu. Helt och hållet din.» De satte sig i bilen och Eva Haanpää körde iväg. Hon svängde söderut rakt framför en annan bil som var tvungen att panikbromsa för att inte åka in i Corollan. Eva körde runt Tienhaara stadsdel för att komma till Norra Järnvägsgatan som ledde norrut till en T-korsning. Hon tvärbromsade. En snabb blick åt båda hållen och så svängde hon in på Lahtisvägen. 13


En minut senare befann de sig på Tavastehusleden och susade söderut i hög hastighet. »Hördu vi vill inte ha polisen efter oss nu. Jag har precis blivit frisläppt efter tretton år, ifall du minns?» Eva Haanpää saktade farten något. När de passerade Hyvinge kände mannen plötsligt en hand mellan sina ben. Han tittade på henne och hon slickade sig om läpparna till svar. »Jag klarar det inte. Det har gått för lång tid», sa han något skamsen och tog bort hennes hand. »Det gör ingenting älskling. Om du vill kan du smeka mej medan jag kör.» Han skrattade. »Om jag klarar av att vänta tills vi kommer hem så klarar väl du det också?» Eva himlade med ögonen och log. En halvtimme senare parkerade hon vårdslöst på Almvägen i Mejlans. Mannen slängde sin sportbag över axeln och följde efter henne. Hon hade knappt fått upp dörren till sin lägenhet på tredje våningen innan hon kände hans hungriga händer över sin bak. Eva vände sig om och började kyssa honom febrilt. Hennes hand hittade vad den sökte efter. I den kunde hon känna det tretton år långa behovet av en kvinna. Hon var glad över att det var hon som skulle tillfredsställa honom. När han drog av sig skjortan såg hon att större delen av hans överkropp var täckt av tatueringar. Hon stönade. Tatueringar var sexiga. Hon vände baken mot honom och de älskade i ett ursinnigt tempo de femton sekunder han klarade av. Eva tittade skälmskt på honom. »Välkommen ut i det fria, Kalle.» Kaarlo Hiltunen strök sin mustasch med pekfingret. En lång stund stod han som handfallen i tamburen innan han kom sig för att dra upp byxorna. Han slängde en blick på den rödhåriga kvinnan. Eva Haanpää hade tagit kontakt med honom utifrån. Hon hade läst om honom i tidningen och börjat skicka brev till honom i fängelset. Så småningom hade hon börjat 14


hälsa på honom. Det hade varit väldigt upplyftande. Han gillade hennes utseende. Dessutom var hon rolig. Men det viktigaste för Kaarlo Hiltunen var att han hade någonstans att bo och någon som kunde förse honom med mat och sprit. Han hade inga planer på att bli en laglydig medborgare. Det låg helt enkelt inte i hans natur. Han ville att allt skulle gå snabbt och lätt. Hiltunen kunde inte dölja ett leende när han tänkte på att han nu skulle få ha sex så ofta han ville. »Vad ler du åt gulle?» Eva såg intresserat på honom. »Åt friheten.»

Helsingfors, april 1997 Bartolomeus Landstam åkte planlöst omkring i Helsingfors centrum. Han körde taxi och jobbade för det mesta nattskift. Det var ännu tidigt på kvällen och svårt att hitta kunder så han gav upp försöken att hitta en ledig stolpe i centrum och styrde mot bortre Tölö. Vid Tölötorg tog han av till Topeliusgatan samtidigt som han kollade på datorn om det fanns bilar vid Messeniusgatans stolpe. Bara en! Han svängde in på Mikael Lybecksgatan och sedan till Minna Canthgatan innan han stannade bilen vid taxistolpen. Han släckte motorn, steg ut och tände en cigarrett och såg sig slött omkring. Bilen framför honom fick tydligen en körning för den åkte iväg. Han slängde iväg fimpen och satte sig tillrätta bakom ratten. Datorn pep till. Han tog körningen och åkte till den angivna adressen på Tölögatan. Knappt hade han bromsat in förrän en blond kvinna i trettioårsåldern kom ut ur huset. Bartolomeus öppnade bakdörren inifrån och kvinnan gled ner i baksätet. »Vad du kom snabbt», replikerade hon muntert. Hon hade halvlångt blont hår, ett brett leende och blå ögon. 15


»Tack detsamma», svarade Bartolomeus. »Det var en rolig kommentar», fnittrade kvinnan. Bartolomeus kände att stämningen var avspänd och beslöt sig därför att gå ett steg vidare. »Jag vet nog situationer när det inte är så positivt om en kvinna säger till en man: vad du kom snabbt.» Hon gapskrattade. När hon hämtat sig lite invände hon att hon självfallet inte hade sådana erfarenheter själv men att hon läst om det i böcker. De skrattade båda åt lögnen. Bartolomeus kände sig upprymd. Kvinnan skulle till en ökänd karaokebar i Kronohagen och när hon betalade undrade hon om hon kunde få chaufförens telefonnummer. Ja, ifall hon skulle behöva skjuts senare på kvällen. Bartolomeus gav sitt mobilnummer och frågade vad kvinnan hette. »Maria Viitasaari», sa hon. »Bartolomeus Landstam», sa Bartolomeus. »Men jag kallas för Barry.» »Trevligt att träffa dej Bartolomeus Barry Landstam», fnissade hon. Så började det. *** De träffades några kvällar senare på en bar i centrum. Båda märkte hur väl de trivdes i varandras sällskap. Maria Viitasaari kom från Imatra och använde sig av de i Barrys öron både härliga och hjärtliga orden »mie» och »sie» när hon talade. Redan efter några timmar i Marias sällskap kände Barry att han höll på att bli förtjust i henne. Den natten älskade de med varandra. När de låg och höll om varandra och lyssnade på tystnaden förstod Barry att han för förs­ta gången på länge var lycklig. Det första Barry såg när han vaknade följande morgon var 16


Marias ansikte. Hon låg och tittade på honom. Hon log. Barry höjde handen och smekte hennes kind. »God morgon», sa Maria tyst. »God morgon.» Barry kände hennes hand fara över sin rygg. Han reflekterade över hur skönt det kändes. Så plötsligt kom han på en sak. »Vad konstigt. Jag har helt glömt att fråga: vad jobbar du med?» »Jag är polis», svarade Maria lugnt. När hon såg hur Barry stirrade fånigt på henne tillade hon: »Äldre konstapel. Jag blev utdimitterad från polisskolan i Tammerfors för tre år sen. Jag hade tur och fick genast en fast tjänst hos rörliga polisen här i Helsingfors.» Barry kunde för sitt liv inte förstå hur det inte hade kommit upp kvällen innan. Maria inflikade att det här med att vara polis bara var ett yrke bland andra. Hon var nog fortfarande kvinna också. Båda skrattade. »Berätta om dej själv Barry Landstam», bad hon. Barry berättade. Han fick en stark ingivelse att delge henne allt om sin uppväxt. Han ville att Maria skulle veta så mycket som möjligt om honom. Barry kom från en vanlig medelklassfamilj. Hans mor var assistent på en stor advokatbyrå. Hon hade jobbat där så länge Barry kunde minnas. Hans far hade lämnat familjen, som även hans lillabror Peter ingick i, när Barry var barn. Pappan hade flyttat till Uleåborg där han snabbt gift om sig. Deras kontakt hade varit mycket sporadisk. De talade i telefon då och då, men varken Barry eller Peter hade någonsin haft lust att hälsa på sin far. Nu, i vuxen ålder hade de träffats över en kopp kaffe vid de fåtal tillfällen pappan varit på besök i Helsingfors, men de brukade inte ha så mycket att säga varandra. Barrys mor hade repat sig snabbt efter skilsmässan och hittat sin Joakim som hon fortfarande var tillsammans med. 17


När Joakim kom in i bilden hade familjen flyttat från innerstan till Brändö där Barry gått i skola. Modern och Joakim bodde fortfarande där. Barrys uppväxt hade varit ganska vanlig. Han hade inte varit bra i skolan men inte heller dålig. Idrott hade han gillat och under några år spelade han handboll. Men det var mest på grund av kompisarna. Efter studenten gjorde han värnplikten som alla andra. Efter några år av ströjobb hade han insett att han ville prova på att köra taxi och på den vägen hade det blivit. »Din tur», sa han och log. Maria tog sats och berättade om sin bakgrund. Hennes föräldrar var fortfarande lyckligt gifta. Hon var enda barnet och hade fått all uppmärksamhet under sin uppväxt i Imatra. Att växa upp i en liten stad hade gjort henne jordnära och det krävdes mycket för att Maria skulle bli nervös och börja stressa. Hon hade varit med i den lokala gymnastikföreningen ända tills hon som trettonåring insett att hennes kropp inte lämpade sig för gymnastik. Men hon hade trivts i skolan och alltid haft en stark känsla för rätt och fel. Inte heller Maria hade brytt sig om att studera efter gymnasiet utan jobbade flera år i en lokal klädaffär. När hon en dag kom hem och meddelade att hon sökt till polisskolan i Tammerfors tittade hennes far länge på henne. Så nickade han gillande och gav sin dotter en björnkram. Maria kände ibland längtan tillbaka till sina rötter. Det fanns stunder när hon inte trivdes med storstan, men hon visste att hon redan höll på att vänja sig. Varannan månad tog hon ett långt veckoslut och åkte hem till sina föräldrar. Bara en månad efter deras första gemensamma natt flyttade Barry in hos Maria. Han hade inga problem med att lämna den lilla etta i Månsas som han hade hyrt billigt av en gammal dam de senaste åren. Inte heller Marias lägenhet var stor, men åtminstone fanns där två rum. Och de var ju två, resonerade 18


de. Barry hade hyrt sin lägenhet möblerad så allt han hade med sig var kläder. Maria ordnade plats åt hans kläder i sitt stora klädskåp och så var flytten ett faktum. Barry Landstam var 32 år och Maria Viitasaari ett år yngre.

19

9789515227645  

386 Sedan Rwandas president Juvénal Habyarimanas flygplan bli- vit nerskjutet ovanför flygplatsen i Kigali och presidenten och hans kollega...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you