De Osynliga
KLAS VINTER
Sanningen lyfter alltid bäst i motvind
Författarens anmärkning
De osynliga är en dokumentär skildring som sträcker sig över fyra decennier. Så länge har jag själv funnits i branschen, och så länge har jag – högst motvilligt –sett hur en hel yrkeskår tvingats ned på knä. Det som en gång var ett yrke präglat av frihet och yrkesstolthet har genom en systematisk nedmontering förvandlats till en tillvaro där uppgivenhet blivit det nya normala.
Idén att skriva om en av Sveriges mest utsatta och bortglömda branscher föddes för tio år sedan. Flera av de förare jag körde parallellt med uppvisade tydliga tecken på utbrändhet. Det slutade i långa sjukskrivningar. Några kom tillbaka, tysta och nedbrutna; andra dök aldrig upp igen. På omvägar ck jag veta att vissa valt att avsluta sina liv. Det nns förstås aldrig bara en förklaring till sådana beslut. Men jag kan inte bortse från att den extrema pressen bakom ratten, de brutala skiftena mellan natt och dag och den gnagande ekonomiska otryggheten var
FÖRFATTARENS ANMÄRKNING
en del av den verklighet som till slut knäckte dem. För mig har det varit avgörande att ge en osminkad bild av en dysfunktionell bransch. Jag skriver om hur respekterade aktörer som Taxi Stockholm och varumärkena under Cabonline tvingats anpassa sig efter en alltmer hänsynslös marknad, och hur de utlandsregistrerade appbolagen Uber och Bolt skapat en tillvaro som många förare jag talat med beskriver som ett modernt slaveri.
Alla likheter med verkliga personer, utöver de anonymiserade vittnesmålen och namngivna företagen, är oavsiktliga och slumpmässiga. Verkliga företagsnamn används eftersom de är centrala för förståelsen och för att belysa de maktstrukturer som präglar branschen. Uppskattningar om stressens påverkan på hälsa bygger på personliga iakttagelser och branschkunskap, ej medicinska expertutlåtanden.
Taxi har blivit en smutsig bransch där människor tvingas arbeta sjuttio eller åttio eller till och med nittio timmar i veckan, bara för att kunna ställa mat på bordet. Under de senaste åren har jag pratat med hundratals förare. Deras vittnesmål bekräftar min egen bild: ingen av oss är ensam i vår utsatthet. Den här boken är resultatet av tusentals mil på Stockholms gator och en journalistisk granskning av en sargad näring. Berättelsen bygger på verkliga samtal och faktiska händelser, men jag har i gestaltningen tillåtit mig ett mer poetiskt uttryck för att fånga tillvarons
stämningar. För att säkerställa bokens trovärdighet har jag konsulterat Polisen, Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten, samt talat med forskare och specialister. Berättelsen bygger på mina personliga minnesbilder och materialet är sammanställt med respekt för sanningen. Idealet vore att tusentals förare skrev sina egna berättelser. Deras klokskap är enorm. Men många tillhör samhällets mest utsatta – utan nätverk eller den kunskap vi Sverigefödda tar för givet. För dem blir jobbet redan från början en ond cirkel av rädsla och ekonomisk underordning. De osynliga är tillägnad dessa tysta hjältar. Men den vänder sig också till dig som vill förstå vad som döljer sig bakom taxibolagens polerade fasader. Efter fyrtio år i yrket har jag sett ett förfall jag inte längre kan tiga om. Det här är mitt sätt att bearbeta, förstå och dela en verklighet de esta aldrig ser – men som vi som kör lever i varje dag.
De sitter där i förarsätet. Kör när andra sover. Väntar när andra rusar. Slussar oss genom en stad vi tror att vi känner men som hela tiden bjuder på nya sidor.
Men deras röster hörs sällan.
De är en del av branschens ryggrad och dess mest utnyttjade. De esta är män. Många har lämnat sina hemländer i jakt på trygghet, på en framtid. Några kom som kvot yktingar, andra via anhöriginvandring eller för att studera. Gemensamt för dem alla är tystnaden. Den som följer med språkliga barriärer, rädsla, okunskap om rättigheter och skyldigheter i ett nytt land.
Jag tänker på Zohad, på Ismail, på Adnan, på Amir.
Kollegorna.
De som behärskar språket perfekt. Som alltid kommer i tid. Som aldrig är sjukskrivna. De som lyckats knäcka koden och kommit in i systemet. Även de är en del av denna nya tystnad, den som inte handlar om blyghet eller språkbrist, men som stavas uppgivenhet.
Jag tänker på arbetsdagar utan glädje och på förare som vet att ingen längre lyssnar. En tystnad som branschen lärt sig att utnyttja.
Solna, norr om Stockholm, bara ett stenkast från huvudstadens centrum. En kall morgon inbäddad i en tjock, envis dimma. Luften är tung och grå och stadens konturer försvinner nästan helt i det kompakta mörkret.
Klockan närmar sig 04.00. Åkarens garage ligger inklämt mellan en litauisk bilverkstad och ett smutsigt, nedgånget lagerhotell. Han har varit i branschen i över 25 år, och hans företag är ett av närmare 900 åkerier som kör under Taxi Stockholms varumärke.
Det är här vi möts och skiljs, morgon och kväll, dag efter dag, natt efter natt. Vi ingår alla i ett kretslopp, i en rullande evighet utan målgång. Flimrande lysrör sprider sitt metalliska sken över det smutsiga betonggolvet. Närmast utfarten har några glimtändare gett upp och lysrören blinkar störande. Sex bilar på rad. Alla otvättade, utom en.
Zoran, som kom till Sverige i början av 70-talet, är en av få förare från det forna Jugoslavien som fortfarande kör. Han tillhör det gamla gardet, som alltid ser till att lämna bilen i gott skick. Nu är han på väg hem, med sin sportbag nonchalant kastad över höger axel. Vi nickar till varandra i en kort hälsning. Som bördig från Montenegro är han närmare två meter lång och råkar sällan ut för problem med kunderna. Doften av nybryggt ka e blandas med stanken av svett, motorolja och trötthet.
Det är skiftbyte.
Jobbar man natt kör man mellan klockan 16.00 och 04.00. Jag har dock tur. Jag delar bil med en pensionär, som snart fyller 76, som tvingas jobba extra för att hans pension inte räcker till. Han börjar aldrig före klockan 05.00 och ställer alltid in bilen efter lunch. Det passar mig perfekt. Jag behöver mina 12 timmar och på det här sättet kan jag vara exibel. Just idag kör jag för en gångs skull dag. Anders, pensionären, ville vara ledig, så jag sa till åkeriet att jag ville prova ett dagpass. Jag minns inte när jag senast körde under dygnets ljusa timmar, men jag vet att det är många år sedan. Egentligen avskyr jag köerna och den seghet som lägger sig över staden när allt står still. Ändå känner jag en vilja att testa, att få uppleva lite mänskligt liv, se ljuset.
Jag har precis loggat in mig i systemet och är på väg att köra ut genom garageportarna när Amir rullar in från kylan och parkerar taxin längst in i garaget. Körrapporten från taxametern ligger som en vit orm över instrumentpanelen. Det är februari. Han har jackan öppen, i handen en liten väska. Vi fångar varandras blick för en kort sekund. Ler. Sedan parkerar även jag bilen, för en kort pratstund. Känner ingen som helst brådska ut i vintermörkret. Jag pekar på väskan.
»Vad har du med dig?«, frågar jag.
»Böcker, min vän, böcker«, säger han och skrattar. Han har just avslutat ännu ett nattpass på tolv timmar och säger att tröttheten och värken i axlar
50 KLAS VINTER
och ben bjuder det stillasittande jobbet på. Böckernas titlar skvallrar om en annan värld: maskinteknik, ekonomi, kvalitetsutveckling och processtyrning.
Jag frågar hur det gick i natt. Han rycker på axlarna, kastar en blick mot den fräsande ka ebryggaren, den som inte avkalkats på era år. Ett rangligt bord längs väggen, två trästolar, troligtvis räddade ur en container.
»Segt, som vanligt. Mest korta körningar i stan. Timmar av väntan däremellan. Ett gäng fulla ungdomar från Stureplan som inte dricksar längre«, säger han suckande och tillägger:
»Fast man ska väl vara glad att de ändå åker med oss, nu när allt annars handlar om Uber och Bolt.«
Vi sätter oss vid bordet. Han lutar sig bakåt, gnuggar bort tröttheten ur ögonen.
Jag känner till Amirs historia. Sedan han berättade om sitt liv har jag burit på en sorg för hans skull. Jag har alltid förundrats över hans perfekta svenska och de intensivt blå ögonen. Jag kan inte låta bli utan frågar honom hur det är möjligt att komma från Iran och ha så blå ögon.
Amir skrattar.
»Allt är möjligt, Klas. Min mamma var svenska, min pappa är perser. Hon jobbade i Teheran och födde mig 1976. Det var före revolutionen.«
Jag nickar. Jag är väl bekant med Irans 70-talshistoria eftersom jag alltid varit intresserad av utrikespolitik.
»Mina föräldrar landade i Sverige 1979, precis innan mullorna tog över. Tack vare mammas ursprung gick allt ganska smidigt, tack och lov.«
Han säger det med värme. Jag noterar det.
»Hon dog för ett och ett halvt år sen. Det är något jag alltid bär med mig«, säger han och tar en klunk av det usla ka et.
Grimaserar.
Jag kan inte låta bli att skratta.
Amir är utbildad civilingenjör. Han läste industriell ekonomi på Chalmers i Göteborg. Fem års heltidsstudier. Tentor. Studentliv. Han satsade allt. Kände sig levande. Nu sitter han bakom ratten i en av Taxi Stockholms bilar. Böckerna han läser under de långa väntetiderna handlar alla om samma sak: ämnen från tiden på högskolan. Han säger att han är livrädd för att tappa greppet, att han vill vara beredd om ett jobberbjudande dyker upp. Fast mest handlar det om att inte förlora sin självrespekt.
Jag förstår inte hur han orkar. I takt med att vår relation långsamt fördjupats har jag börjat pressa honom lite, som en indirekt hjälp över tröskeln till ett bättre liv.
»Frågan kanske är dum men har du försökt söka jobb bredare, Amir?«, frågar jag försiktigt.
Han ler.
»Om du bara visste. Jag har skickat säkert tvåhundra ansökningar. Till stora företag, små företag. Som projektledare, som konsult. Jag har sökt allt men
har aldrig fått komma på intervju. Det är nog mitt efternamn det hänger på, det har för många stavelser. Rekryterarna läser det inte ens färdigt.«
Amir är skarp. Hans perfekta svenska avslöjar bara en svag iransk brytning i vokalerna. Två små barn väntar hemma. En släktings dotter är barnvakt. Hans fru jobbar natt som sjuksköterska på Danderyds sjukhus. Hur de får ihop livspusslet är för mig en gåta.
»Det är tack vare hennes lön som vi överlever«, konstaterar han torrt och tillägger »jag trodde aldrig att jag skulle fastna här. Inte så här länge.«
Han berättar att han alltid är noga med att inte halka efter med bostadslånet och lånet hos CSN. Sedan måste barnen ha vinterkläder. Leksaker.
Det är sex år sedan han satte sig bakom ratten. Det som var tänkt som ett tillfälligt jobb har nu blivit hans fängelse, en återvändsgränd där han ständigt är dränerad på all energi. Han säger att han skäms.
»Jag får ingen ro, Klas. Flera gånger i veckan vaknar jag två timmar före klockan. Det är en oro jag inte kan sätta ngret på. Jag sörjer den jag var, den jag hade kunnat vara.«
Jag lägger handen på hans axel, säger att det ordnar sig. Att tiden behöver få göra sitt. Men orden svävar och jag vet inte ens om jag tror på dem själv.
Timmarna glider förbi. När klockan närmar sig fem på morgonen när jag trä ar Mehmet, en gammal kollega från taxigaraget. Vi har båda alltid avskytt Stureplan men i brist på bättre alternativ står vi nu här, omgivna av vinglande ungdomar, civilpolis och spår av nattens överblivna fylla.
Det är då han säger det: »Det går inte längre, Klas.«
Han säger det först lite tyst, som om han pratar med sig själv. Han berättar att han fått ett nytt jobb. Han ska köra lastbil. Dagtid. Fast lön. Lediga helger. Fem tusen mer i månaden än vad han brukar skrapa ihop hos Taxi Stockholm på betydligt färre timmar.
Jag försöker le.
Det är klart jag är glad för hans skull. Men det är också något inom mig som brister. Mehmet var en av de hoppfulla. En av de förare som för något år sedan trodde att det kunde vända. Nu har alltså även han gett upp.
»Det är slut, nito. Förstår du?« säger han, som om det är först nu, inför mig, han vågar säga orden högt, som om han inte riktigt tror på det själv. Men jag ser att han säger det med glädje. Han har sagt upp lägenheten i Sundbyberg. Nu ska han ytta hem till
sin bror, som bor ensam i en femma i Norsborg.
Han säger att han vill hålla nere kostnaderna.
Börja om.
Jag lägger handen på hans axel och säger att han gör rätt. Men samtidigt kryper en ensamhet in i mig, en ensamhet jag aldrig känt så stark förut – som när man som barn tappade bort sina föräldrar i en a är och paniken över att aldrig mer få se dem växte inom en.
Men det är så det är nu – en efter en försvinner de.
Kvar står vi, de som inte har något annat val.
167 KRASCHEN
Några kallar det frihet – förarna själva kallar det överlevnad.
I ett Sverige där gigekonomin breder ut sig och arbetsvillkoren pressas till det yttersta rullar taxibilar dygnet runt. Bakom ratten sitter migrantarbetare, småföretagare, timanställda – människor som håller samhället i rörelse men som själva fastnat i en ekonomisk mardröm. De jagas av arbetsgivare, av algoritmer och av tiden själv.
Under mer än fyrtio år har frilansjournalisten Klas Vinter kört för ett av Stockholms mest välkända taxibolag. Nu berättar han, med unik inblick och dokumentär skärpa, om en bransch som håller på att rasa samman inifrån. Det är berättelsen om nattpass, förnedring och osynliga maktspel - och om de människor som tvingas navigera mellan lojalitet, utmattning och hoppet om något bättre.
De osynliga är inte bara en bok om taxi. Det är ett reportage om ett Sverige där arbete inte längre garanterar trygghet - och där priset för vår bekvämlighet betalas av dem vi sällan ser.
Publicera Förlag AB