Utan smärta, ingen ära - El Camino Andra utgåvan Copyright © 2016, Shaeen Svanede Ansvarig utgivare: Shaeen Svanede Första utgåvan utgiven 2012 på vulkan.se ISBN: 978-91-637-1405-4 2:a utgåvan utgiven 2023 på Aware Living AB ISBN: 978-91-988776-8-7
Det kunde ha börjat bättre! – Vadå checka in igen? Jag stirrar på kvinnan vid incheckningsdisken på Kastrup. Hon drar en lång suck, men fortsätter le vänligt när hon säger; – Ni måste först hämta ut ert bagage från planet för att sedan gå till incheckningen och lämna bagaget hos nästa flygbolag. Det är så det går till. – Men då kommer vi ju aldrig att hinna! Jag känner hur paniken börjar krypa i mig. Lite vantroget tittar jag på Suzie som stirrar tillbaka med uppspärrade ögon. Vi som hade planerat in i minsta detalj och förlitat oss på att allt skulle gå bra. Så skulle vi stöta på patrull så här på direkten! Så. Andas djupt nu. Taktikbyte. – Okej, men om vi tar ryggsäckarna som handbagage? Incheckningskvinnan tittar på säckarna och ser tvivlande ut. – De är för stora för att gå in i kabinhyllorna. Vi betraktar våra sprickfärdiga ryggsäckar som är fyllda med Måste-Ha-Med-Saker och tvivlet i min hjärna börjar bråka med den hittills så starka känslan att allt ska kunna lösa sig. – Ni kommer ändå inte hinna med den korta marginalen som ni har. Ni måste genom passkontrollen för att sedan gå in genom säkerhetskontrollen igen. Men ni kan boka nya biljetter när ni kommer fram. Är världen helt galen? Vi ska ju för sjutton gubbar flyga till Stansted bara för att ta ett nytt plan till Biarritz, ska man verkligen behöva gå igenom hela den proceduren en gång till? Kan man inte bara gå från gate till gate? Jisses. Jag inser hur naiv jag varit. Och ändå hade jag känt mig så säker när jag suttit där och bokat biljetterna. ”På vägen ned kommer det att gå bra med små marginaler, men på vägen hem måste det finnas fler timmar mellan.” Så hade rösten sagt som jag hört i mitt inre när jag satt där med alternativen på skärmen; att behöva sova över i Stansted för att flyga vidare till Frankrike dagen därpå eller att bara ha 35 minuter på oss att byta plan. Det sistnämnda skulle gå, det var jag säker på då. Nu känner jag mig inte alls lika säker. Jag biter mig i läppen. Här blir det till att tänka och handla snabbt. Något annat finns inte. Suzie tar sin ryggsäck från vågen. – Jaha, vi får packa om helt enkelt. Jag nickar. Det är det enda möjliga alternativet även om jag inte riktigt kan begripa vad jag skulle kunna välja bort bland allt som redan är genomgånget och sållat hundra gånger om. Jag ser på klockan. Vi har i alla fall hyfsat med tid här och nu. Kvinnan bakom disken ler beklagande och någonstans i hennes blick ser jag hennes tanke om hur lönlöst det hela är. Jag suckar och tar även min ryggsäck från bandet och vi ställer oss vid sidan av. Nu gäller det att tänka snabbt. – Då måste jag ringa till Sigge. Han måste komma tillbaka och hämta med sig det vi packar ur. Jag tar telefonen och slår på den igen efter att ha slagit av den vid gränsöverfarten. Naturligtvis tar det extra lång tid innan den går igång. Hjärtat bankar ljudligt i kroppen och andhämtningen är snabbare än vanligt. Suzie ser aningen spänd, men ändå lugn ut. Jag trycker och trycker på telefonboksknappen. ”Vänta” står det på skärmen. Till slut kan jag äntligen slå numret. – Var är du? Sigge låter förvånad – Jag har stannat vid rastplatsen efter tullstationen. Jag var tvungen att gå på toaletten. Attans. Han hade hunnit genom tullen. Ja, ja. Vad göra?
– Kan du komma tillbaka snabbt? Jag förklarar situationen för honom och han skrattar lite. Jag tycker kanske inte det är lika roligt. Men tillbaka ska han komma i alla fall. Puh… Så ser vi på varandra igen, jag och Suzie. – Ja det är väl lika bra att sätta igång. Vi greppar våra ryggor och går till närmaste bord vid fönstret i avgångshallen. Av med jackorna. Vi är varma nog ändå. Och med en djup suck tar vi oss an verket att slita upp sak efter sak för en absolut sista sållning. Kniven ryker förstås, den går inte att ha i handbagage. Inte heller nagelsaxen. Nackkudden? Hm… Ja, ja det får väl gå med kläder i örngott i värsta fall där det inte finns kuddar precis som Suzie sagt hela tiden. Sak efter sak får en snabb kritisk koll igen och förvånad inser jag efter en stund att det har gått att rata en hel del av alla dessa Måste-Ha-Med-Sakerna i alla fall. Kanske är det så man skulle packa i fortsättningen? I panik. Nej helst inte… När Sigge kommer tillbaka genom glasdörrarna så står vi där med varsin plastpåse med saker och ryggsäckarna något magrare. Vi kollar måtten med handbagagevagnen. Och så blir det dags att gå fram till den tvivlande damen i incheckningen igen. Hon har inte ändrat uttryck. Som om hon tänker ”Ja, ja, dumma svenskor, de lär ju få veta när de kommer fram att detta ändå inte går.” Men hon är fortfarande lika vänlig. Så lämnar vi Sigge än en gång och går vidare upp för trapporna. – Jag vet att det kommer att lösa sig. Suzie skrattar. Nu har vi kommit över den värsta chocken och kan le åt eländet. Dock är mitt inre lite blandat. Var verkligen känslan att detta skulle gå rätt eller hade jag lurat mig själv? Just nu gör det egentligen ingen skillnad. Bollen är i rullning och det är bara att ”gilla läget”. Mitt favorituttryck. Ibland måste man faktiskt bara göra det. Inget går att förändra i nuläget i alla fall. Det är som det är. Och det kommer att bli precis som det ska. – Jag kan inte tänka mig att universum går emot oss i en sådan här viktig sak. Vi ska ju vandra, det är klart de hjälper oss! Suzie låter full av tillförsikt och jag försöker ta till mig. ”De” som hon relaterar till är vårt andliga team som vi båda vet att vi har med oss i allt vad vi gör. Och den här resan – vår stora resa! – är naturligtvis beskyddad av vårt andliga team. Så klart det är så. Jag känner mig något lugnare. Och bestämmer mig för att helt enkelt känna tillit. Vi sätter oss vid ett trevligt fik inne på flygplatsen med en härlig frukostbricka framför oss. Det är inte många där trots att klockan redan är runt nio. Kastrup är stort med många ställen, men det är ändå märkligt lugnt på denna stora trafikknutpunkt. Vi försöker släppa tanken på stressen som vi har framför oss. – Hoppas nu att det är enkelt att hitta i Stansted Jag minns hur liten den flygplatsen varit när jag var där väldigt många år tidigare. Visserligen hade den nog vuxit sedan dess, det inser jag, men hur svårt kan det vara? Suzie ser på mig och ler prövande. – De hjälper oss nog på planet. Än en gång tänker jag att vi kompletterar varandra så bra hon och jag. När den ena av oss är uppjagad så brukar den andra kunna behålla lugnet och lugna ned alltihop. Det hjälper. Jag känner mig mer och mer fylld av tillförsikt. När vi sedan står vid gaten så passar jag på att tala med personalen där. De är vänliga men bekymrade över vår situation. – Jag får egentligen inte göra så här eftersom ni inte har bokat i förväg, men jag kan släppa in er först så att ni kan sätta er längst fram så kan ni snabbt komma av planet. Jag vill nära på krama om kvinnan bakom disken! Det finns så härligt snälla människor när man verkligen behöver. Glada och pirriga kliver vi på planet, intar de främsta platserna och sätter oss ned efter att ha bökat in de stora säckarna i skåpen ovanför våra huvuden.
Folk kliver in och sätter sig på sina platser och flygvärdinnorna ler med sina serviceansikten och visar folk vidare i planet. Jag njuter av deras vackra engelska accent. ”Nu är äntligen äventyret igång” tänker jag. Och äventyret accelererar… Alla har satt sig och klockan tickar men inget mer händer. Nu är klockan avgångsdags och inget tyder på att vi ska börja röra på oss. Vi ser undrande på varandra. Så skrapar högtalarna igång och pilotens röst hörs. Efter lite snabb presentation uppfattar jag; – Vi har fått fel på en av planets toaletter och väntar på servicepersonal innan vi kan lyfta. Nu stannar nästan hjärtat. Jag ser på Suzie. Nu tappar till och med hon hakan och vi stirrar vantroget på varandra. 35 minuter. Det är vad vi har i marginal. Tajt marginal. Och nu ska en toalett repareras. Herre min skapare… – Nu måste vi ha tillit! Suzie ser bestämd ut. Ja. Tillit måste vi ha. Men hur? Vi börjar be till universums högre makter. Några kallar det Gud, jag kallar det Kraften. Mitt andliga team; mina guider och vägledare, änglar och alla jag har på andra sidan. Jag skickar tankar av hela min kraft om att vi ska få all den hjälp vi behöver för att hinna med nästa plan. Att något ska göra att även det blir försenat. Minuterna går och vi sänder upp våra önskningar i universum om hjälp. Att köpa en ny biljett skulle gräva djupa hål i våra strama budgetar så vi ber och ber. Och hoppas. Och försöker känna tillit. Minuterna går. Efter 35 minuter skrapar det i högtalarna igen. – Nu är vi färdiga för take-off. Vi ser på varandra, försöker känna den berömda tilliten och hoppas som bara den att vi blir bönhörda. Jag kan säga att det inte är det enklaste jag har gjort. Men jag trycker i alla fall starkt på Gilla-Läget-knappen. Så lyfter vi. Och jag tänker på hur allting börjat… Året 2004 var inget bra år för mig. Min vanliga optimism och kampvilja stukades en aning av de förtretligheter min kropp utsatte mig för. Så kändes det. Som om jag var utsatt för allt på en gång på något vis. Min nacke gjorde fasligt ont hela tiden, huvudvärken var ständigt närvarande, yrsel och illamående avlöste varandra och jag hade en mängd märkliga symtom som kom från den nackskada jag ådragit mig tio år tidigare. Jag hade två diskbråck i nacken och förutom värk och domningar så var ändå alla de kognitiva besvären de allra värsta. Jag tålde inte stress över huvud taget och minnet var ren katastrof. Ideligen glömde jag möten, räkningar och annat viktigt som är nödvändigt för att livet ska fungera friktionsfritt. Att läsa kunde vara ett äventyr – jag fick ofta läsa samma sida gång på gång innan jag förstod vad där stod. Jag kände mig rätt så hopplös. ”Gilla Läget” var det ständiga uttryck som gällde för att ändå kunna vara glad och gå vidare i tillvaron. För gå vidare ville jag oavsett vad. Men just i år var det motigare än vanligt. De senaste åren hade det dessutom blivit svårare och svårare att gå på grund av en alltmer tilltagande smärta i vänster fot. I början hade det varit som en molande värk under den främre trampdynan som gjorde att foten kändes kuddig och skum att gå på. Nu hade det eskalerat till att jag knappt kunde ha skor på mig alls eller ens stötta på foten utan att smärtan nästan lamslog mig. Det var svårt att beskriva för ortopeden som jag hade i andra änden luren. Han hade trots allt gjort vad han kunnat tyckte han. Den operation jag hade gjort redan vid nitton års ålder, för att stortårna börjat vandra inåt, hade hjälpt mot smärtor under många år innan en annan värk satte i. Det var inte ovanligt att man ungefär femton år senare gjorde ännu en tåoperation vilket han nu hade gjort några månader tidigare. Jag kunde bara konstatera att det fortfarande gjorde precis lika ont. Ortopeden suckade. – Ingen av de undersökningar som gjorts; slätröntgen, kontraströntgen eller MR har visat på något
som helst fel. Jag kan verkligen inte göra någonting. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Så här ville jag verkligen inte ha det. Det senaste året hade jag suttit till och från i rullstol eftersom kryckor inte var någon höjdare för min smärtande nacke. Det var alltså så det skulle sluta efter alla år, att hamna i rullstol? Jag ville inte tro att det var sant. Inte nog med att trafikolyckan med sina efterdyningar tog ifrån mig mitt arbete och möjligheten att rida och ägna mig åt andra sporter. Nu skulle jag inte ens kunna gå längre som det kändes. Jag var förtvivlad. Jag kämpade efter att återfå fattningen men det gick inte. – Då får du amputera foten! snyftade jag desperat i luren. Jag hörde ortopeden flämta till i andra änden. Så blev det alldeles tyst. Jag riktigt såg framför mig hur han satt där och himlade med ögonen och tänkte på hur han skulle hantera galningen han hade att göra med. Det kändes dumt. Och jag kände mig väldigt utsatt och maktlös. Men det var verkligen min enda vettiga lösning på problemet. Skulle inte han göra det så fick jag helt enkelt samla tillräckligt med mod för att själv hugga av mig den fruktansvärt smärtande foten. Gå på den kunde jag ju ändå inte längre. Jag kunde inte hindra tårarna som kom. Så hörde jag hur han drog ännu en djup suck. – Jaha, du får väl komma hit en gång till då så får vi titta på foten. Jag svalde. Och tänkte. Kanske, kanske, kanske finns där en smula hopp i alla fall. Hjärtat slutade banka som en stånghammare i bröstkorgen och jag kunde lugna ned mig något. Så bestämde vi en ny tid för när vi skulle träffas och göra något ingen av oss ens visste vad det skulle leda till. Men ett försök var det i alla fall värt. Och jag fick nöja mig med det för stunden. Så satte jag mig än en gång i den förhatliga rullstolen och gned den förbaskade foten. Läkaren beslutade, säkert helt emot allt sunt förnuft, att öppna upp foten och se efter vad inte alla dessa röntgenplåtar kunnat visa. Och efteråt när jag och min dåvarande make satt i väntrummet efter operationen så kom han med ett av sina sällsynta leenden på läpparna. – Det var den största nervknutan jag någonsin opererat bort. Att den inte synts på röntgen kan jag verkligen inte förstå! Det var en bekräftelse utan dess like! Lika dum som jag känt mig när jag någon månad tidigare bett honom amputera foten, lika lättad kände jag mig nu över att faktiskt ha ett bevis för att jag hade haft så ont som jag påstått. Jag kände hur glädjen och hoppet kom tillbaka i hela min kropp och själ. Nu äntligen kunde jag se framåt, hoppas på att kunna göra saker igen och börja planera. För det fanns så mycket i livet som jag ville göra. Aldrig kunde jag acceptera att jag skulle göra allt mindre så som det verkat i livet. Har man aldrig råkat ut för att känna sig begränsad så vet man föga om hur det känns när man tappat kontrollen över sitt eget liv. Man kan ana, men det är allt. Jag vet att jag som massageterapeut hade lyssnat på mina patienter och verkligen trott på deras historier om hur de mått och hur de haft det. Men förstått? Inte riktigt. Det begrep jag först efter att jag fått min egen nackskada. Och nu efter att ha suttit i rullstol hade jag även förstått hur man är sedd när man är handikappad även i andra människors ögon. Något jag hört, men heller aldrig begripit tidigare. Det var inte helt angenämt. Men oavsett vad så ville jag själv alltid hellre se möjligheterna än problemen. Fast ibland kan det bli för tungt. Det hade de senaste åren visat mig. Framförallt så mådde jag dåligt av all den misstro jag stött på. Folk som inte kan begripa hur någon som säger sig må för dåligt för att arbeta kan se glad ut ändå. Hur någon som säger att hon knappt kan gå inte har ett fel som kan påvisas. Min lättnad var enorm när jag nu äntligen fått rätt. Att bli trodd har varit något så oerhört viktigt för mig att jag hade kunnat sätta det överst på min önskelista över vad som var viktigast i världen. Och nu blev jag äntligen trodd.
Vägen var inte käpprak. Foten blev aldrig helt bra, men så väldigt mycket bättre. Att sedan kirurgen inte ville hjälpa mig med stortån på den andra foten trots värken där gjorde att jag helt enkelt bestämde mig för att gå vidare och bara ignorera den smärtan. Att ignorera hade jag blivit bra på. Den ständiga smärtan efter trafikolyckan i april år 1994 var inget jag orkade bry mig om att tänka på hela tiden. Jag hade efter år av kamp på olika plan lyckats få ett sådant lugn i tillvaron att jag kunde anpassa mig helt efter hur måendet var för dagen. De första åren arbetade jag i olika grad. Sedan mynnade det ut i ett intet. Jag brukade kalla mig för en ”iblandare”. Jag kunde göra allt möjligt ibland. Och jag kunde inte styra helt över när just detta kunde bli. Men helt säkert var jag påverkad av både väder och stress. Ju kallare det var, desto sämre mådde jag. Ju mer stress, desto mindre klarade jag. Allt kostade på och bara jag kunde bestämma vilket som var värt att må sämre för. Efter år av rabalder mellan försäkringskassan och mig så hamnade allt till slut på en hanterbar nivå. Jag hade fortfarande drömmarna kvar om att klara ett liv med både arbete och privatliv. Jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och hur mycket jag skulle kunna klara i slutänden. Nu kunde jag i alla fall få försöka i min egen takt. Och den var långsam. En gång läste jag en historia i tidskriften Det Bästa om ett par som cyklat till Sibirien. Åtminstone har jag för mig att det var just Sibirien. Det viktigaste för mig var fascinationen över vad de gått igenom och drivkraften bakom. Samma drivkraft fanns inom mig. Att göra något speciellt. Jag ville också testa mina gränser, både mentalt och fysiskt. Det som varit emot mig under de senaste åren var fysiken. Att psyket var starkt nog trodde jag nog. Även om jag varit med om saker som slagit ned mig genom åren så hade jag alltid rest mig snabbt igen och för varje gång kände jag mig ännu starkare. Fast de senaste åren hade utmaningarna mest bestått i kampen mot kolossen försäkringskassan och en galen förtroendeläkare. Och även om jag vunnit till slut så hade den kampen varit mer energikrävande än givande och den var framförallt inte självvald. Att bli frisk i nacken var inte längre ett mål, det hade jag efter tio år gett upp. Nu gällde det bara att finna vettiga sätt att hantera det på. De senaste åren hade jag gått på tunga mediciner och jag var trött, så trött på eländet. Halva dagarna gick åt till att kvickna till. Det var ingen idealisk tillvaro med tanke på alla mina önskningar och äventyrslusta. Varje morgon klev jag upp och väckte min son som skulle till skolan. När han hade åkt gick jag och la mig igen. Någonstans mitt på dagen kravlade jag mig upp och försökte göra något litet i hemmet. Att städa eller sköta trädgården var det inte tal om. Det kändes som om minsta lilla utöver de allra enklaste sysslorna gav mig veckor av konvalescens. Jag mådde hela tiden sämre och sämre för varje gång jag gjorde något större. Så jag lärde mig sålla. Det tog år att acceptera att jag inte längre kunde en bråkdel av allt jag tidigare gjort. Skulle dagens diagnoser ha funnits när jag var barn så är jag säker på att jag fått benämningen ADHD precis som min älskade son. Jag har alltid varit oerhört aktiv. Före skadan var jag ensamstående mor med två hästar, en hund, tre jobb, massor av vänner och som grädde på moset lagade jag min egen bil, bakade allt matbröd, gjorde yoghurt och filbunkar, syltade och saftade och städade lägenheten var tredje dag. Min mor brukade säga – Man blir trött bara man ser allt du håller på med! Jag såg inte ens problemet. Energi och kraft fanns det gott om. Jag visste var jag satt målet och det var ekonomiskt oberoende. Det var inga problem. Så kom trafikolyckan och ställde allt på sin kant. Allt förändrades drastiskt och abrupt och det svåraste för mig var att själv acceptera vad som hänt och att dessutom bemöta all misstro. Där var jag nu. Jag hade precis blivit trodd med min fot och framtiden såg plötsligt ljusare ut. Det
såg ut som om jag skulle slippa rullstolen i alla fall. Nu gillade jag definitivt läget mycket bättre än innan. Nästa prövning kom år 2006 när exmaken visade sig vara en annan än vad jag trott och önskat och en ful skilsmässa stod för dörren. Det var ändå en lättnad att upptäcka hur lugnt och fridfullt allt blev när alla korten låg på bordet och hans elakheter inte längre genomsyrade min och min sons tillvaro. Nu kom ännu fler möjligheter i dagen. I lugnet efter stormen bestämde jag mig för att återta min mentala kraft och sluta med alla medicinerna. De tärde på orken. Så efter åtta svettiga månader av abstinens och förvärrad värk nådde jag äntligen målet att bli mer mig själv igen. För trots att smärtorna nu blev mera påtagliga fick jag ändå tillbaka en känsla av en riktig verklighet i vardagen. Det var skönt. När man nått ett mål upptäcker man snart fler man vill nå. Så har det nog alltid varit för mig. Det största problemet har varit att sålla. Jag vill ju göra så mycket! Jag minns att jag redan som tonåring tänkt att ”Jag önskar att dygnet haft 100 timmar och veckan tio dagar – hur ska jag annars hinna med ens hälften av allt jag vill göra?” Att då ha varit uppbromsad under så många år av mitt liv av en kropp som inte ville som jag hade varit oerhört frustrerande. Nu, utan mediciner, så såg jag åtminstone chansen att återigen sätta upp mål. Fast på ett långsiktigt och mera försiktigt vis. Det var absolut nödvändigt, det förstod jag. Böcker. Jag har alltid tyckt mycket om böcker. Och har jag lugn och ro omkring mig så kan jag förstå det jag läser utan att det tar alltför lång tid. Därför blir det inte längre så mycket läsa av. Det måste vara helt lugnt och tyst omkring mig då. Ingen radio, ingen TV, ingen som kommer och stör. För då tappar jag bort mig och måste genast läsa om sidan igen. Så jag passade på att läsa allt intressant jag kom över när jag var helt ensam. År 2008 läste jag Agneta Sjödins bok ”En kvinnas resa”. Den handlade om hennes pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Eller ja, i alla fall så säger hon att den delvis är fiktiv och delvis hennes egen vandring. För mig spelade det ingen större roll. Jag kunde ta till mig boken både som kvinna och äventyrerska. Och jag mindes den där artikeln för länge sedan om paret som cyklat till Sibirien och där och då föddes en tanke. Av allt jag kunnat göra förut så återstod bara det lugna. Jag kunde inte längre ägna mig åt löpning, ridning eller skridskoåkning, men däremot kunde jag gå. Ja, nu när foten blivit opererad och jag sluppit rullstolen så var tanken mera frestande än någonsin! Har man förlorat en förmåga och sedan återfått den så är den desto viktigare. Aldrig mer ville jag sitta ned och inte kunna röra mig som jag ville. Jisses vad jag ville gå. Planerna föddes så sakteliga i mitt huvud. År 2010. Det var realistiskt. ”Oj!” tänkte jag ”Är detta verkligen jag som planerar så långt i förväg?” Det var drygt ett och ett halvt år fram till våren 2010 då jag ville ge mig av på en vandring till Santiago. Vandringen skulle vara på 80 mil så jag begrep att det kunde krävas en del förberedelser. Annars var inte detta likt mig över huvud taget. Om jag vill göra något så ska det helst ske igår och absolut inte flera år fram i tiden. Jag kände knappt igen mig själv. Men jag fortsatte planera. Jag började söka information och läste fler böcker om vandringen. Tog reda på vad man borde tänka på. Räknade på hur jag skulle få ihop de pengar som behövdes. För det ska gudarna veta att skilsmässan var min dyraste livsläxa någonsin. Både vad gällde känslor och pengar. Plånboken var mycket tom. Varje mynt som hamnade i mina händer gick direkt ned i en sparbössa. Så hade jag gjort under flera år och alltid förbjudit mig in i det längsta att norpa från den. Det brukade faktiskt bli några tusen på ett år som jag knappt ens märkte fanns. Jag tvingade mig själv att även göra så med de utbetalningskort som kom någon enstaka gång på grund av någon dubbelinbetalning eller annat oväntat. Allt gick till resekontot.
Naturligtvis bekymrade mina nack- och fotproblem mig en smula, men jag tänkte som så att om jag bara såg till att där fanns gott om tid att gå så skulle allting lösa sig i slutänden. De starka värktabletterna var borta, men jag hade funnit några örtdroppar i Holland som gav mig hjälp när det var som allra värst. Och ja, det var helt legala och okej att ta trots att de kom från Holland. Jag provade dessutom ut några linimentsprayer som jag använt tidigare i Spanien, så det borde kunna gå. Så började jag berätta om mina resplaner. Sambon höll på att tappa konceptet totalt. Vi satt vid matbordet när jag konstaterade; – Jag tänkte vandra till Santiago våren 2010. Det kommer att ta sex veckor. Han tappade besticken i bordet och stirrade rakt framför sig. Det blev alldeles tyst. Jag kände hur hjärtat ökade takten. Till slut stirrade han på mig och sa; – Så du kan alltså klara dig utan mig i hela sex veckor? Vi hade många diskussioner om resan under tiden som följde. Och det han hade svårast att förstå var just det att jag kunde tänka mig att vara utan honom under så lång tid. Själv tänkte jag bara på lugnet jag eftersträvade. Men det är klart, det är alltid svårare att bli lämnad än att vara den som ger sig iväg. Jag skulle tro det i alla fall. Min mamma blev livrädd. Hon trodde alla mördare och våldtäktsmän i världen plötsligt skulle springa runt längs pilgrimsleden just när jag skulle gå. För att inte tala om ETA som säkerligen skulle spränga bomber precis när jag gick förbi. Eftersom jag själv är mor så förstod jag hennes oro, men jag kunde inte låta den hindra mig att göra denna planering som blev viktigare och viktigare för mig ju mer jag tänkte på det. Sonbarnet, den allra mest älskade människan på jorden, spärrade upp sina ögon och blev minst lika orolig som min mor. Det förvånade mig faktiskt. Att han, den lille vilden, skulle vara orolig för mig, hans mor! Lille och lille förresten, han hade nu hunnit bli 19 år och var en äventyrslysten ung man som precis varit i Frankrike och arbetat i höga silos till min stora skräck. Och nu stod han framför mig och uttryckte samma genuina rädsla som jag precis hyst för honom. För en sekund övervägde jag att stanna hemma, men nej. Det gick inte. Pappa tyckte det var häftigt, även om han inte var helt lugn heller över att jag skulle gå denna led alldeles ensam. Han har själv sportat mycket genom åren, bland annat som boxare och fotbollsdomare. Nu som pensionär så tränade han andra boxare och förstod mycket väl utmaningen som jag såg den. För han visste precis som alla andra runt mig att jag inte ville göra detta av religiösa skäl utan som en mental och fysisk utmaning. Men vad som oroade honom och alla andra var just det faktum att jag planerade att göra detta ensam. Det oroade mig en smula också kan jag säga. Inte själva idén med att gå i ensamhet, men just att vara ensam ifall något skulle gå snett. Och så lite tanken om att ha hela denna upplevelse för mig själv utan att kunna dela den med någon. Det kändes kanske mest ensamt. Men jag visste helt enkelt inte vem jag skulle kunna gå med. För man kan inte göra detta med vem som helst, det förstod jag. Det är ingen enkel match att gå åttio mil. Många påfrestningar som kan äventyra den bästa av relationer. Jag vet helt säkert att jag aldrig hade kunnat gå med sambon Sigge, det hade varit en alldeles för nära närhet för att jag ens kunde tänka tanken. Jag tror endast väldigt beprövade förhållanden skulle klara en sådan resa och vårt förhållande var alldeles för nytt och fragilt. För fragilt för att vi skulle vara isär i sex veckor? Kanske. Men jag såg vilken vinst där kunde finnas om vi klarade det. Dessutom hade han inga ”gåben” som han brukade säga. Nog för att han gärna vandrade några kilometer då och då, men de längre sträckorna avlades med fördel medelst motorcykel. Det fanns egentligen bara två personer jag skulle kunna tänka mig att gå med i det här läget och det var Marie eller Suzie, mina närmaste väninnor. Jag frågade båda. Marie lät så tveksam direkt att jag begrep att det stora för henne skulle vara att ens bestämma sig. Suzie sa direkt; – Det där är verkligen ingenting för mig, du är helt tokig!
Så jag fortsatte att planera, köpa kartor och tittade på kängor. För kängorna bör ju vara väl ingångna när man går, så jag tänkte ha dem även säsongen innan. Jag såg nogsamt ut ett par på nätet, åkte till Malmö och konstaterade att de ändå inte var något för mig utan fick prova ett par andra under en månad hemma innan jag bestämde mig. Jag traskade runt i kängorna inomhus med lapparna på och vilade en stund, för att sedan traska runt lite till. De klämde och fötterna domnade. Det här var inte helt enkelt. Dags att åka tillbaka och byta till andra. Det gick en vecka till och så ringde telefonen. Det var Suzie. – Jag drömde i natt att jag skulle följa med så jag säger ja, jag följer med. Jubel! Jag tackade den lyckliga stjärnan som gett mig en vän som följer sin intuition och sina drömmar. Suzie och jag hade träffats flera år tidigare på en medial cirkel i grannstaden. I flera år betraktade jag denna färgsprakande speciella tjej, men vi kom aldrig varandra närmare än så förrän mitt ex försvunnit ur bilden. Och tur var väl det för han gav sig på alla kvinnor i min närhet och det hade varit synd om han skrämt iväg henne redan där. Men så hade vi blivit nära vänner, den typen av vänner som ringer varandra varje dag och pratar och alltid faktiskt har något att säga varandra. Jag har uppriktigt sagt aldrig begripit hur människor orkar ha sådana kontakter med någon, ens inom familjen. Suzie och jag hade nu varit sådana vänner i flera år. Vi hade dessutom båda utbildat oss inom mediumyrket och startat ett handelsbolag ihop där vi framförallt drev en medial cirkel tillsammans. Vi hade enormt roligt tillsammans och jag kunde inte tänka mig ett bättre sällskap. Visserligen var vi även väldigt olika, men det såg vi båda som att vi kompletterade varandra. Dessa olikheter visade sig redan i planeringen. Suzie hade bestämt sig för att hon skulle gå och då måste hon skaffa sig en ryggsäck, det var allt. Svårare än så var det inte för henne. Och vägen till Santiago skulle man väl kunna finna när man väl var där, man kunde säkert fråga om riktningen om inte annat. Det var hennes inställning. Jag var den som läste färdbeskrivningar, kollade kartor, träningsgick och tog reda på att man borde ha dubbla strumpor och skavsårsplåster med. – Du är som Ole i Sällskapsresan med alla tekniska saker. Jag är mera som Stig–Helmer. konstaterade hon torrt när jag visade upp kartmätarpennan och den regntäta toalettpappershållaren jag precis köpt. – Jag är inte ens säker på att jag kommer att ha skor på mig när jag går. Naturligtvis skaffade hon skor. Men mycket mer än så blev det inte. Jag fick berätta för henne när jag stötte på några roliga eller intressanta fakta om platser eller företeelser på leden. Till exempel så var det de branta nedförsbackarna man skulle vara försiktig med snarare än uppförsbackarna. – Äsch, då tar vi skateboard med! sa Suzie. Jag skrev det på bloggen vi startat inför resan och min mamma höll på att få hjärtinfarkt. Trodde hon verkligen på fullaste allvar att vi skulle rulla utför slänterna? Ja gud vet. Hon hade i alla fall många tankar om vår planering. Ungefär halvvägs i planeringen som nu tagit fart ordentligt så kom jag på att 2010 kanske inte var det bästa året att genomföra en pilgrimsresa. Det skulle nämligen vara ett jubelår då. Hela vandringen till staden Santiago de Compostela handlar om Jesus apostel Jakob som anses ligga begravd där. Han ska visst fylla år den 25:e juli och varje år det datumet infaller på en söndag är det jubelår. Då firas det extra. Och väldigt många fler går under ett jubelår. Då kan det vara besvärligt att få plats på härbärgena längs vägen. Å andra sidan öppnas det extra härbärgen under dessa år så det kan möjligen vara hugget som stucket. Vi bestämde oss för att hålla oss till den ursprungliga planen. En av detaljerna i planeringen handlade om varifrån man skulle börja vandra. Det finns flera leder just till Santiago. Den mest kända leden kallas för El Camino vilket kort och gott bara betyder vägen. Många som går den leden börjar sin vandring i orten St Jean Pied de Port i södra Frankrike.
Vi bestämde oss för att det skulle bli en bra startpunkt. Jaha, nästa tanke var då naturligtvis ”Hur tar man sig dit?” Efter lite letande fann jag att från Skåne där vi bor tar man sig först och främst till Kastrup. Därifrån flyger man till Stansted i England för att sedan byta plan till Biarritz i Frankrike. Och från Biarritz kan man ta buss till Bayonne och så vidare med tåg eller buss till St Jean Pied de Port. Det fick bli det som passade bäst i tid när vi väl kom fram. Lite får man lämna åt slumpen. Månaderna gick och jag läste vidare och tog reda på saker och ting av större eller mindre vikt. Däremot nämnde jag inte mycket om det hemma för att inte göra Sigge oroad. Jag hade ju märkt att han inte riktigt gillade tanken även om han, som alla andra, hade blivit lättad när Suzie sa ja till att följa med. Men så närmade sig våren och det var dags att boka biljetter. Då fick jag ta upp det. Hans axlar åkte ned och jag förstod att det var som jag misstänkt. Han hade hoppats att jag ”skulle komma över idén”. Nu var den ett faktum. Det var en prövning. Det var nu jag skulle märka om han, liksom jag, kunde finna Gilla-Läget-knappen. Och det gjorde han faktiskt. Suzie stötte också på lite roliga reaktioner när stundens allvar började närma sig. – Så du tänker verkligen gå? På riktigt? Det var uppenbarligen många som inte trott att hon skulle göra det. Nåväl, det hade hon ju inte ens trott om sig själv, så varför bli förvånad. De runt mig är nog vana vid att jag gör sådana här typer av saker för ingen var direkt förvånad. Sonbarnet gladde mig när han förkunnade att han själv blivit sugen på att göra samma vandring en dag. Då blev jag stolt. Jag satt med datorn i knät och skulle boka över nätet och upptäckte att även om jag gick någon vecka framåt eller bakåt från den ursprungliga planen så uppstod ett dilemma. Vi måste antingen sova över i Stansted eller ha väldigt lite tid vid bytet till Biarritz. Jag lutade mig tillbaka och rådfrågade mitt inre. Och fick till svar att boka med den tajta tiden ned, det skulle lösa sig. Däremot så skulle jag se till att vi hade flera timmar på vägen hem när vi kom från Santiago och skulle byta i Stansted tillbaka till Kastrup. Varför vet jag inte, det bara kändes så. Så jag drog ett djupt andetag. Och så tryckte jag på Enter. Sådär. Klart. Den 28:e april till den 9:e juni. Så var den biten klar. Nu var det bara resten kvar…