9789198800395

TANGO FÖR EN

Gabriella Berggren

Tango för en av Gabriella Berggren

Ljuset flödar in och sticker i ögonen. Det stinker. Som piss. Jag fryser. Jag är naken. Jag känner igen glasplafonden i taket, men fattar inte varför jag har sovit på golvet. Jag vänder mig på si dan, och kinden blir blöt. Runt mig sprider sig en pöl. Den lapar mot sönderrivna pappersark. Jag tar upp ett papper och stude rar det. Tuschen har börjat blöda, texten är oläslig, osymmetrisk Rorschach. Någon gråter. Det kan vara jag. Kanske är det mina tårar jag badar i. Nej det måste vara piss. Mitt eget, hoppas jag. Ska man ligga i piss så föredrar jag att det är mitt eget. Något sur rar. Det är inte jag. Det är en dator. Mitt huvud är en tunn glaskula fylld med ögon. Jag vrider det långsamt åt vänster och alla ögonen rullar mot varandra, och kisar mot skärmen men där finns bara gråsvarta streck som jag gissar är ord.

Nu hörs gråten igen. Det är inte jag som gråter. Det är som musik, eller som Rebecca, fast det är så länge sedan jag hört hen ne gråta att jag inte är helt säker på att det är hon. Det finns en annan röst också, mummel. Hes som trä. Och så gråtröst igen. Trämummel, gråtmusik. Det kan vara Artemisia som mumlar, Rebecca som gråter. Jag rullar tillbaks på rygg igen, i pisset, vilar skallen mot de blöta pappersarken. Ena näven kramar hårt om något. Det sprängvärker i fingrarna. Jag öppnar handen och hittar en rödbrun hårtest med blod fastkletad mot handflatan. Nu mås te jag blunda med alla ögonen. Lägger ner handen i pölen. Slick ar läpparna, känner smaken av piss. Eller om det är whiskey. Så skönt när bindehinnan smeker vitorna. Jag öppnar ögonen bara för att känna den där behagliga fuktvärmen igen när jag blundar, och se det rödorangea fältet bre ut sig, jag ser insidan av ögon

locken, varenda kapillär, blodplättarna som susar förbi, och små bakterier i turkos och lila.

Musik, nu är det verklig musik som väcker mig. Spröda toner, intill örat. Melodin slutar mitt i en takt och börjar om från början. Och igen, och igen. Jag försöker vrida mig mot musiken som en mask på en krok. En liten svart... mobil. Min mobil, som ligger på golvet bredvid i vätan. Musiken slutar. Dörren öppnar. Artemisia står där i dörren och ser ner på mig.

”Fy fan, pappa...” säger hon med den trähesa rösten.

”Hej Artemisia”, säger jag. Min röst låter så mycket. ”Arte misia”, provar jag att säga igen. Rösten syns när den kommer ut i luften. Som paisley-mönster. ”Vad fint. Ar te mi si a. Ser du?” Himmelsblå droppformer med prickar och girlanger. Men hon är inte kvar.

Mobilen börjar ringa igen. Nu låter det inte så vackert utan tjatigt.

Jag tar ett djupt andetag genom näsan och ammoniakdoften gör mig klarvaken. Gråten i rummet intill är högre nu, närmare, och jag fryser så tänderna hackar. Jag tittar ner på min nakna kuk som ser så liten och blåvit ut. Och nu är den pissnödig. Och jag är skitnödig. Och tillräckligt vaken för att inte vilja pissa där jag lig ger, än mindre skita, så jag rullar över på sidan så ansiktet hamnar i det blöta igen, trycker min hårintrasslade, blodiga handflata mot golvet, reser mig till sittande och kväver en spyreflex. Färgerna bleknar när kallsvetten bryter ut och det är bara jag, som sitter här på golvet och huttrar i en pöl och försöker förstå vad fan som har hänt. En pistol hänger på väggen, vilande på ett par fyrtumsspi kar. Jag reser mig med svårighet och står stilla för att blodet ska återvända till huvudet, och sen tar jag ner pistolen. Den är tung och jag sätter mig igen, med korslagda ben, på en lite torrare plätt. Någonting har hänt, något som inte är bra. Kanske kan det aldrig bli bra igen. Det här är slutet.

Pistolen ligger fint i handflatan. Jag höjer den, lägger mynning en mot min panna och klämmer på avtryckaren.

Den vita sidan. Den var kvar där, alldeles tom. Sidan som skulle bli början på min roman. Jag behövde fokusera. Rebecca prass lade med något ute i köket, slamrade med porslin och smällde i garderobsdörrar. Jag tog på mig hörlurarna. De omslöt mig mjukt och stängde ute allt utom tinituspipet i det ena örat och suset i det andra. Jag stirrade ner på fingrarna och upp igen på skärmen. För säkert hundrade gången idag klickade jag på browsern och log gade in på Facebook, med en känsla av självförakt som jag före ställde mig att bulimiker upplever varenda gång de tar en kaka till. Inga röda pluppar i överkanten, inga olästa meddelanden. Inte så underligt eftersom jag bara hade trettio vänner och gillat ett fåtal grupper. Största delen av mitt flöde bestod av reklam och ompostade DN-artiklar. Facebook var löjligt. Jag skrollade ner en bit, förbi viktminskningsmetoder och ett erbjudande om att kartlägga min tarmflora, till jag kom till ett nytt YouTube-klipp, en bild på en skabbig hund halvt dold av den vita spela-trekanten. Klick, mjukt insmickrande gitarrmusik klingade medan filmen vi sade hur en bil saktade in bredvid en till synes livlös jycke som låg hopkrupen vid vägkanten. Den fångades in och var apatisk och rädd i början medan den undersöktes, schamponerades, fick mat och vatten, tills den började se skaplig ut och sex månader sena re fått tillbaks pälsen och tron på människorna. Gladare musik. Slick, slick.

Kanske min roman kunde handla om en volontär på ett hund hem.

Rebecca susade förbi alldeles i ögonvrån och jag klickade bort Facebook och stirrade på den alltjämt tomma Word-sidan. – Vad ska vi kalla hunden? Max? skrev jag, just som Rebecca

stoppade in huvudet runt dörrkarmen. Officiellt första raden på min roman. Inte särskilt bra, men jag kunde ju alltid ändra den senare.

”Du har kommit igång med skrivandet, ser jag”, sa hon.

”Och nu kom jag av mej igen”, svarade jag och tog en klunk vatten.

Lisa tog fram blocket och slog upp en ny sida för att föra in den senas te hittehundens uppgifter. Nej, men ingen använde väl papper och penna nu för tiden. Jag raderade och började om. Lisa klickade på läsplattan och skapade en journal för den senaste hittehunden. Förresten var Lisa ett korkat namn. Men det kunde jag också ändra senare. Kanske jag borde ta en joggingtur. Eller göra en avslappningsöv ning. Högeraxeln värkte av att ha spelat Kungen i två timmar kvällen innan och tre kvart idag. Tiden rann iväg. Plötsligt var klockan halv sju, och inte ett ord hade jag fått till. Men jag hade vunnit så gott som vartenda Kungen-parti.

Det var nog inte rätt dag att sitta här och försöka pressa fram orden. Men nu kom en mening trots allt: Hon såg på det magra åbäket. Var det ens någon idé att försöka rädda honom? Hade det inte varit barmhärtigare att ge honom en injektion nu på en gång?

”Jag går nu!” ropade Rebecca.

”Mmm.” Jag måste hålla kvar den här möjliga begynnelsen. Lisa, eller vad fan hon hette, skulle kunna filosofera om liv och död och vad ett meningsfullt liv gick ut på.

”Hejdå!”

”Mmm.” Kanske jag kunde bygga upp läsarens sympati för både hunden och Lisa, så att man började hoppas på en solskens historia, och just som man nästan kunde höra de sliskiga gitarrer na så skulle hon avliva kräket.

”Hejdå, nu går jag till min älskare för att knulla som en galning hela natten!”

”Jaha.” Långt bak i huvudet någonstans kändes det som att jag förväntades svara på något, säga hejdå eller något sådant. ”Hej då”, provade jag.

”Hörde du ens vad jag sa?” Rebecca stod vid dörrposten igen. Hon var kraftigt målad.

”Du sa hejdå?” gissade jag. Rebecca höll i dörrkarmen med båda händerna och svängde sig runt för att se på min skärm.

”Aha, du skriver, på riktigt, och tittar inte bara på YouTu be-klipp!”

Jag tog av mig hörlurarna och la dem bredvid tangentbordet.

”Jag försöker skriva, men det är svårt i den här miljön.”

”Jag sa hejdå, nu går jag till min älskare. Men du verkar inte bry dej.”

”Om du har en älskare så tycker jag synd om honom. För du har bara tid för tango, nu när den kommit igång igen efter covid.”

Hon skrattade. ”Men kan inte du åtminstone prova att dansa med mig, en endaste gång?” Hon hade frågat samma sak nästan dagligen i några år. Nu blev jag trött så fort jag misstänkte att hon skulle börja tjata om det där igen.

”Nej. Jag vill skriva. Och om jag ens kunnat tänka mig att testa förut så tog pandemin knäcken av den lusten. Plus att tangomu siken är hemsk.”

”Det tycker jag också, men det är inte den som är huvudsa ken.” Det hade hon också sagt gång på gång.

”Och det verkar meningslöst att dansa, poänglöst, tomt.”

”Och din roman då, vem fan är intresserade av den?” Hon gick ut ur rummet innan jag hann ge henne en sårad blick.

”Mitt skrivande är i alla fall inget superspridarevent.”

”Förlåt, jag menade inte det där sista”, sa hon alldeles innan ytterdörren slog igen.

Och så blev det tyst.

Jag satt kvar en stund med hakan vilande i händerna och stir rade på skärmen fast utan att se den. Nu blev det antagligen inte något mer skrivande ikväll. Rebecca skulle vara ute hela natten, eller i alla fall längre än jag orkade hålla mig vaken.

Vilken förbannat dålig idé, förresten, den om hundpensiona tet. Jag kunde bara hänföra den till min allmänna desperation.

Vad brydde jag mig om hundar, levande eller döda? De luktade illa och enerverade mig med sitt behov av bekräftelse. Jag stängde dokumentet och drog det till papperskorgen. Det var värdelöst, inte ens potentiellt perifert användbart. Jag ville inte riskera att det skulle finnas kvar på datorn ifall jag gick ut nu och råkade bli påkörd av en buss, så jag tömde papperskorgen och rensade sök historiken också. Jag skrev in backgammon i utforskaren och fick upp ett bräde på skärmen trots att jag försökt avinstallera alla spel tidigare under dagen. Det enda jag lyckats med var att göra det lite krångligare att komma åt än om spelet legat kvar i startmenyn, men det gick om man var tillräckligt desperat. Spelet kom igång och min motståndare fick genast dubbelsexa, så jag klickade på ”ge upp” och stängde av datorn.

Kanske jag borde gå ut, inte för att bli påkörd av en buss, men ibland så fick jag ju idéer när jag sprang. Det var länge sedan sist. Kanske det var det som var problemet, att jag kommit ur mina rutiner.

Så jag gick in i sovrummet för att gräva fram springkläderna ur garderoben. På väg dit trampade jag snett på en högklackad sko. Rebecca hade strösslat sängen med tangokläder som vanligt, hade väl provat tio outfits innan hon bestämt sig. Om hon ändå kun nat hålla sina kökkenmöddingar till ena sänghalvan hade det varit nästan okej. Sportkläderna låg längst in på en av mina klädhyllor, under en tröja som jag bara använde på vintern. De svarta bral lorna verkade som borttrollade, men jag hittade ett par noppiga och missfärgade ljusblå som jag trodde jag slängt för länge sedan. De fick duga. De var lite skönt anti, här i prydliga Vasastan. När jag dragit på mig brallorna och en t-shirt blev jag tveksam. Ville jag springa egentligen? Kroppen var tung och säckig. Inte så att jag blivit tjock. Snarare hade musklerna förtvinat på sistone, som de tenderade att göra på alla efter fyllda femtio som inte rörde på sig. Jag drog upp tröjan en aning och betraktade mig sidledes i garderobsspegeln, nöp prövande i maghullet. Kanske jag skulle föda en idé om blodgenomströmningen till hjärnan ökade. Om

jag inte hann få hjärtinfarkt först. Jag satte mig ner på nån sam metsaktig klänninggrej som låg i sängen och trädde strumporna på mina frusna fötter.

Ute var det sommarvarmt men med en föraning av höst. Om det var ljuset eller luftfuktigheten som gjorde det kunde jag inte avgö ra, men det märktes att det var september trots att träden på an dra sidan gatan fortfarande var knallgröna. Jag sprang Dalagatan fram mot Odengatan och svängde vänster ner mot Sveavägen, med siktet inställt på Observatorielunden. Ett par kom gående med en svart labrador som verkade bli omåttligt glad av att se mig så jag fick ta ett språng åt sidan för att undgå dess famlande fram tassar. Hundar, det var verkligen inte min grej. Att jag ens hade funderat på att skriva det där gjorde mig deprimerad nu. Hellre än att vänta på grön gubbe gjorde jag en djärv rusning framför en buss som tycktes vilja köra över mig i korsningen Odengatan Sveavägen. Än fanns det lite fart i benen, tydligen. Jag passerade Stadsbibliotekets trappor, fortsatte innanför muren, rundade dammen i lunden och tog in på en stig upp mot observa toriet. Snart lutade det ganska brant uppför och jag fick slå av lite på takten. Rebecca hade börjat backträna här, sa hon. Faktiskt så hade hennes rumpa kanske sett en aning fastare ut på sista tiden. Jag kunde inte minnas att det varit så här jobbigt att springa se nast. Halvvägs upp fick jag bryta av och gå en stund. Än så länge hade jag inte fått några nya romanidéer, trots att hjärnan måste vara fullkomligt dränkt av syremättat blod. Kanske hade den fått för mycket syre. Jag provade att springa lite framåtlutad, så att hu vudets tyngd skulle dra mig uppåt. Det hade jag läst någonstans att man skulle. På en avsats stod en tant med en rullator. Hon såg rädd ut och jag log mot henne så att hon skulle förstå att jag inte tänkte våldta henne eller hosta på henne.

”Behöver du hjälp?” frågade hon oroligt. ”Mår du inte bra?”

”Ingen fara”, försökte jag säga, men det kom bara luft och ett lätt pip. Jag kippade som en karp och snubblade förbi henne i det

närmaste dubbelvikt.

Till slut var jag i alla fall uppe på krönet och såg ut över husta ken. Jag led nog av lågt blodsocker, och då spelade det ingen roll att blodet pumpade runt i hjärnan så att kärlen nästan sprängdes. Så var det nog. Jag stod kvar ett tag och stretchade baksidan av låren. Det måste man få göra. En idiot i spandex och fartränder spurtade i flygande fläng uppför, rakt mot mig. Precis när han passerat gjorde han en vildmarkssnytning. Varför hade ingen näs duk när de sprang? Vattenflaskor hade de, som om de var på väg genom Kalahariöknen. Men en vanlig simpel kleenex, där gick nån slags magisk viktgräns tydligen. Jag bestämde mig för att det fick räcka med ansträngning för stunden och vände tillbaks längs den stig jag sprungit upp.

När jag kom ner till plaskdammen igen blev jag akut hungrig. Jag funderade på om jag skulle fortsätta uppför Odengatan och ta en sväng genom Vasaparken. Å andra sidan kunde jag kanske svimma av hunger och bli körd i ambulans till akuten, och då skulle det inte bli något skrivet resten av den dagen. Jag sneglade genom fönstret mot kassorna på McDonald’s. Det var ingen kö och jag tänkte att vafan. Rebecca behövde inget få veta. En quar terpounder meal med extra allt var vad jag behövde. Och det hade säkert gått åt minst så många kalorier i uppförsbacken. Matpake ten som lastades på plastbrickan brukade ändå vara snålt tilltagna. Med lite föda i magen skulle jag orka lunka hem och skriva hela natten. Som av en händelse hade jag stoppat kreditkortet i trä ningsbrallornas minimala nyckelficka. Jag sniffade lite åt armhå lorna till medan jag väntade på att få göra min beställning. Extra allt, hette det ens så numera? Borde jag säga ’Super-Size’? Nej, jag kunde inte bringa mig till det. Extra allt, sa jag, med all den själv säkerhet jag kunde uppbåda där med mina svettiga armhålor. Den pigga lilla tjejen i kassan verkade i alla fall förstå vad jag menade, men sen kom en krevad av frågor.

”Ost eller bacon? Vilken sorts läsk? Large, medium eller small? Med eller utan is? Vill du komplettera med paj? Kaffe? Vad är

relationen mellan energin hos en kropp och dess massa?” Det här var ju fan värre än Fråga Lund! Ge hit min burgare för fan, ville jag skrika, men tjejen verkade så uppriktigt angelägen om att jag skulle få precis vad jag inte ens visste att jag ville ha, att jag höll tillbaks en sarkastisk kommentar om ’extra tryffel tack men bara lite rysk kaviar’, och lät orden rulla runt och lösas upp på tungspetsen. Ytterligare några hundra kalorier hade jag säkert förbränt på att detaljprecisera hela beställningen och betala. Hjär nan bubblade medan jag bar iväg brickan och tog sugrör, ketchup, salt, peppar och servetter. Mina motoriska färdigheter tycktes ha helt atrofierat under den utdragna intellektuella processen att be ställa en jävla burgare, och första ketchupen slant ur fingrarna, men den stackars tonårsslaven som just höll på att moppa golvet i närheten sa att det inte gjorde något. Vadå inte gjorde något? Det är klart att det gjorde något. När jag lyckats krångla mig ut genom skjutdörren utan att tap pa brickan och slagit mig ner vid ett barbord på uteserveringen hade matlusten nästan försvunnit. Ett par barn i sex-sjuårsåldern slet varandra i håret och slängde pinnar efter änderna i dammen. Jag förväntade mig att de när som helst skulle börja gråta eller skrika hysteriskt, men de verkade ta varandras robusta våldsan grepp med gott mod. Deras pappa satt och pratade i mobiltelefon och när de kom för nära i sitt skrattande avbröt han sig mitt i samtalet och sa, ”Du, jag måste gå, för ungarna är för djävliga och bara slåss hela tiden.” Det kändes lite orättvist. Jag hade velat säga det till honom: dina barn är ju sköna, låt dem stoja av sig, sitt och snacka med din mobil i lugn och ro. Du vet inte hur bra du har det, hur jävla meningsfull din tillvaro är just nu.

Träden var som sagt fortfarande gröna men ett och annat röd brunt löv lösgjorde sig och singlade ner. Och något hade för ändrats bara den senaste veckan, en disighet hade tillkommit, en guldgul ton i ljuset som föll mer parallellt med marken. Mina pommes frites hade blivit nästan kalla och kolan fick mig att frysa i min tunna t-shirt. Det var så jävla synd om mig. Vemodet vällde

in, i jämn takt med självföraktet, och här satt jag, en medelålders man, med ett skitjobb, en hustru som bara ville dansa tango var enda natt, en utflugen dotter, och en roman som inte ville bli skriven. Vad patetisk jag var. Burgartuggorna växte i munnen och inte en enda vettig ro mantanke hade jag fått. Om jag bara kunde få till en början så borde resten komma dundrande av sig själv. Som i en amerikansk film: allt var frid och fröjd, ett någorlunda välbevarat par i sina bästa år äter frukost i sitt kök, där allt utom den nypressade apel sinjuicen och den bubblande äggröran är bländvitt, som en mäk larannons eller reklam för inkontinensskydd. Kvinnan i byxdress kysser mannen lätt på kinden och försvinner ut genom dörren, han sitter kvar och läppjar på sin espresso, fåglar kvittrar, perser katten – nej, siameskatten – stryker sig mot hans pyjamasben, han byter om till gråvita, lena träningskläder, joggar iväg – och sen! Händer det. Något skulle hända då, det hemska som helt vände upp och ner på tillvaron. Någon hemlighet som uppdagades, nå gon oemotståndlig attraktion. Något.

Jag slängde ett par pommes frites till måsarna som vankade ett par meter bort. De blev i alla fall glada, verkade det som. Men bortsett från det hände inget. Sopor yrde trots att det knappt blås te. Det var så absurt att den här platsen skulle disponeras av en amerikansk snabbmatskedja, under ett av stans erkänt vackraste byggnader, vid en av Stockholms mest ovanliga parker. Men en samstående föräldrar verkade uppskatta det. En morsa satt med sin matvägrande fyraåring ett par bord bort. I en obevakad nan osekund svepte han ner sin shake så att den spydde ut innehållet över honom och marken. Morsan tog tag i ungens arm precis så hårt som hon vågade utan att det skulle se ut som misshandel. Jag visste hur det kändes, när orken och tålamodet tröt och inga ord hjälpte, så jag vek undan blicken av hänsyn till henne, samti digt som en vindpust tippade ketchupkoppen ner i mitt knä. Jag viftade till med handen så att ketchupen spred sig lite mer och blev förvillande lik en mensfläck mitt i grenen på mina ljusblå

träningsbyxor. Några tag med servetten fick fläcken att sprida sig och anta färgen av blodblandad avföring.

Med ens var jag förvandlad till en ensam, svettluktande, med elålders man som blodat ner eller skitit på sig, eller båda delarna. Ibland tedde sig gränsen mellan normal, anpassad medborgare och utstött paria så lätt att träda över. Jag reste mig och bar bort brickan till soptunnan. Kvinnan med den utåtagerande sonen vände i sin tur bort blicken. Kanske tog de där ensamma föräld rarna mig för en uteliggare där jag lunkade iväg lätt framåtböjd för att dölja mitt nersölade skrev. Den där vemodiga stämningen rubbades en aning men fanns fortfarande kvar lite grann när jag korsade Odengatan och gick hemåt.

I lägenheten var det tyst. Jag visste ju att Rebecca inte skulle vara hemma, men ännu ett år efter att vår kära dotter, vår fina lilla Artemisia, flyttat hemifrån hade jag fortfarande inte vant mig vid att hon inte fanns där. Jag gläntade på dörren till hennes rum. Det hade fått stå orört, med flickböcker i hyllan, 120-sängen som hon ansåg var för smal nu och därför lämnat kvar. Det var länge sedan hon sovit över hos oss.

Det hade hunnit mörkna utanför fönstret och jag öppnade kylskåpet fast jag inte var hungrig längre, satte mig vid köksbor det med ett glas nyponsoppa för att skölja bort smaken av den förnedrande snabbmåltiden. Där låg Rebeccas tjocka block med svarta pärmar som hon använde som dagbok.

Jag drack lite nyponsoppa och tittade på blocket. Hon var bra på att sprida ut sina grejer i hela jävla lägenheten, trots att hon dessutom hade sin mottagning bara runt hörnet, där hon också lagrade en massa skit. Och disponerade de flesta skåp och gar derober här hemma. Fast dagboken brukade inte ligga just på matbordet. Jag studerade kanten på den. Blocket var slitet, som om det varit med ett tag. Vem fan skrev på papper nu för tiden?

Ju mer jag tänkte på saken desto säkrare blev jag på att hon nog avsett att jag skulle läsa. Hur som helst skulle hon väl inte märka

om jag gjorde det, särskilt inte om jag la in blocket på hennes skrivbord i sovrummet efteråt och sa att jag flyttat på det när jag torkade av köksbordet. Jag tömde det sista sega ur nyponsopps glaset och öppnade blocket på måfå mitt i. Även om hon kom in genom dörren nu skulle jag hinna slå igen det snabbt och grabba tag i disktrasan.

Ibland vill man så mycket att det blir skit av allt. Som när jag skulle försöka dansa till Fernandez Fierro. Den musiken gör mig andfådd, även om jag sitter på en stol. En skoningslöst framryckande polyrytmisk mobb, bandoneoner som karvar hjärtat ur bröstet långsamt med en slö machete, stråkar med uppkavlade ärmar som släpar en i håret runt golvet. Musiken vill slåss och jag vill slå tillbaks, brottas med änglar. Allt det där ska man omsätta i dans och då vet jag inte vad jag ska följa, och helst ska jag väl även följa den jag dansar med, som också vill så mycket. Det går bara inte. Fast det kan bli bra också. När jag kom hem på natten till lördagen efter en ovanligt trevlig danskväll på Chicago var jag så glad att det tycktes som ett vansinnigt slöseri att sova fast kroppen värkte och jag nästan såg dubbelt. Det var som en bubblande fontän i mig. Fontänen ville att något enastående skulle hända. Nu. Solen skulle just gå upp och koltrastarna började sjunga, deras andra parningsomgång för sommaren. Så jag vände i dörren och gick raka vägen ut igen. Jag tänkte att det skulle vara fint att sitta högst uppe vid Observatoriet och se soluppgången. Snöskator och sädesärlor gjorde ideliga och högljudda störtdykningar mot en stackars orange katt som travade snett genom parken. Jag försökte klättra uppför sluttningen istället för att följa gången, men underlaget var daggvått och halt och jag gav upp och la mig en stund där gräset var högt och kallt mot huden.

Men efter ett tag blev jag rastlös, och lite orolig att någon skulle se mig och undra. Så jag vände hemåt. I lägenheten låg Johan och snarkade. Jag kände inte för att krypa ner där bredvid honom, uppspelt som jag var, så jag slängde av mig kläderna och grävde fram en gammal kvarglömd t-shirt ur byrån i Artemisias sovrum. Solen lyste in genom vippande lönnblad

och målade en flyktig, dallrande bild på väggen. Jag blev stående i dum beundran, medan den inre fontänen stillnade.

Kanske är det ändå bättre att vilja för mycket än att inte vilja någonting alls. Eller jag vet inte. Kanske är det ingen slump att likgiltighet räknas till de sju dödssynderna. Fast å andra sidan var jag sjukt trött dagen efter.

Hon skrev ju rätt bra. Även om hon inte var någon författare. Jag kollade på datumet för att se om jag kunde komma ihåg vad som hade hänt den dagen, eller dagen efter. Hon måste ha skrivit det under eftermiddagen. Det var inte så länge sedan. Jag slog igen blocket och gick efter min egen almanacka för att se om jag gjort någon anteckning, men det var tomt. Hade vi ätit middag tillsammans, eller hade Rebecca gått och dansat på lördagen ock så? Hade hon sagt något? Jag hade ett vagt minne av att vi kanske bråkat, men det gjorde vi ju titt som tätt. Det hade kunnat vara veckan efter eller före, eller både och. Bordet var smuligt och jag bar in blocket till Rebeccas skrivbord och sedan återvände jag till köket och torkade rent. Trasan var lite sur och händerna luktade illa. Kanske jag kunde skriva en roman om en kvinna som dansa de tango. Fast då skulle jag vara tvungen att göra research. Och då skulle Rebecca bli skitglad. Nej, hundpensionatet var nog en bättre idé ändå. Men jag hade slängt det lilla jag hunnit skriva och tömt papperskorgen. Tillbaks till ruta ett, det tomma arket. Och nu var det för sent på dagen att sätta igång på något nytt. Jag gick in i badrummet och tvättade händerna, borstade tänderna, såg mig i spegeln, den dagliga tillåt na självinspektionen. Ganska snygg var jag väl ändå fortfarande. Men syntes det inte, om jag såg mig själv djupt in i ögonen, att jag just brutit mot en av våra underförstådda regler, att inte snoka i varandras hemligheter? Jag lovade mig själv att aldrig göra om det.

Jämt hennes högar av grejor och kläder och disk över hela lägen heten. Och mitt i allting hennes dagbokshäfte. Hon litade blint på mig. Och varför skulle hon inte göra det? Vi hade ju aldrig läst varandras brev eller e-post. Spioneri och snokande var bara inte vår grej. Eller kanske hon la dagboken där dag efter dag för att jag skulle frestas att öppna den. Just idag låg den till och med där jag brukade sitta vid matbordet. Inte riktigt, men bara en aning vid sidan om. Det var som att hon bad mig läsa den. Kanske hade hon skrivit om saker som hon inte vågade berätta fast hon ville. Eller så försökte hon locka mig till att läsa något som jag inte kunde hålla tyst om, och då skulle hon kunna skälla ut mig för att jag snokade.

Nej, så var det nog inte. Jag petade på blocket lite. Det hade kommit smör eller något annat som lämnat en fettfläck på om slaget. Inte så underligt, med tanke på hur ofta den skräpade i köksregionen. Jag hade inte rört hennes dagbok sen jag bestämde mig för att aldrig mer läsa i den för några dagar sedan. Jag torka de av händerna på byxbenen fast jag visste att de redan var rena och slog upp blocket lite på måfå, innan jag hunnit tänka mer på saken. Några korta rader för varje dag verkade hon ha skrivit. ”...inget nytt på workshoppen, ganska tråkigt...”

Varför brydde hon sig ens om att skriva en sån sak? Kanske det var mitt problem, att jag tänkte efter för noga innan jag skrev. Jag kunde ju prova att bara låta saker rinna ur mig osovrat, typ: Lite hård i magen idag. Eller Solen skiner, kanske ska ta en promenad. Eller Måste komma ihåg att köpa mjölk och fil. Jag bläddrade till en ny sida. ” ...behöver inte nya tangoskor egentligen, men de är så himla fina, får tänka

på saken...”

Mjölk och fil. Allt handlade om tango. Mitt namn tycktes inte förekomma någonstans. Nästa sida. ” ...Jenny berättade om ett maraton men det verkar jobbigt...”

Ja, tango i främmande städer var inte hennes grej, det hade jag förstått när hon kom hem utmattad efter en resa till London året innan. Hon hade velat prata om det men nu kunde jag inte minnas ett ord av vad hon sagt. Det var som att jag stängde av så fort jag hörde ord som milonga, tanda, cortina, cabeceo, gancho, boleo, ocho cortado. Konstigt att jag ens mindes de orden, och det berodde väl enbart på att de alla slutade på o eller a. Jag blädd rade bakåt till datumet för hennes Londonresa ett par år tidigare och fann en kort text.

Jag är i en främmande stad. Här är jag helt ovidkommande. Jag är osynlig och obehövd. Okänd och osaknad. Jag kan ändra på det, men jag vill inte, för det finns en frihet i att få skapa sig själv på nytt i varje stund. Jag behöver inte uppfylla någon förväntning. Och jag värnar om den tvångslös heten ett tag. Tills jag börjar känna mig ensam på ett banalt sätt. Första kvällen här kastade jag mig iväg till en tangoklubb. Den låg ovan på en ruffig pub. Inte direkt jättemysigt. Men tangomusiken som sipprade ut genom svängdörrarna en trappa upp fick det att bubbla i mig. Musiken lät hur välbekant som helst, Di Sarli, men annars var allting främman de – människorna inne i lokalen, platsen, stämningen. Väggarna var svartmålade. Kulörta ljuskäglor spelade över ett golv fyllt av dansare. Jag satte mig i ett hörn, innesluten i min egen lilla förundrade värld, som i ett duntäcke. Ingen kände mig och jag hade tillåtelse att vara ful, tråkig, oinspirerad, vad som helst! Fast just då var jag bara stillsamt euforisk. Åh, en sådan lättnad! De namnlösas paradis. Det senaste halvåret har varit tungt och jag har försökt hålla ihop inför andra, tänkt att jag ville presentera någon slags kongruent, trevlig Rebecca. Men anonymiteten un danröjer den nödvändigheten. Jag vilar i det riktigt verkliga en stund. Jag heter Vemsomhelst.

Kanske var det detta hon velat berätta om när jag inte orkat lyssna. Jag drog ut en stol och satte mig för att fortsätta läsa. Hen nes handstil var inte alltid helt lätt att tyda, och det var massor av överstrykningar i texten. Jag bläddrade tillbaks ytterligare några sidor.

Så nu sitter jag här i London, ensam. Det är ju vad jag ville. Ändå drabbades jag ikväll av en förlamande övergivenhetskänsla. Nu har jag tryckt ner den till hanterbara proportioner. Sånt där är alltid värst just när det börjar skymma, innan man hunnit tända lampor. Den där tiden på kvällen när jag som barn gick in från lekplatsen. Sanden har blivit kall och fuktig. Och där står jag, ensam vid en gnisslande gunga. Nu sitter jag i alla fall här i frivillig exil, i ett skruttigt B&B i en mång miljonstad. Jag inser hur obefintlig jag blir utan sammanhang. Men man är ju alltid närmast obefintlig vad man än gör. Nej, jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det här. Att inte försvinna när skuggorna kryper närmare. Imorgon.

Det där hade hon inte sagt något om, vad jag kunde minnas. Hade vi slutat prata med varandra, hon och jag? När slutade vi med det? Jag bläddrade fram några dagar, till en lördag. Kanske vi ändå hade pratat men jag hade glömt.

I torsdags kom jag hem från London. Och igår gick jag ut för att dansa. Här var allt som det brukar vara. Ett litet, litet akvarium med några blanka guldfiskar och några guppyer. En och annan mal. De vanliga som dansade med sina vanliga, samma som satt, samma som stod, samma ru tiner, kläder, miner, rörelser, attityder. Samma musik, förstås. Så himla samma. Och det är väl inget fel med det, egentligen. Men nu stod allting mig upp i halsen. Framför allt att många verkade så nöjda med att vara som de var, utom de som var missnöjda med hur andra var (typ jag). Jag ville skrika. Sen hörde jag mig själv stå och vräka all denna irritation över en stackars oskyldig människa. De gamla klichéerna hoppade ur min mun om hur Sverige är så tråkigt. Det är patetiskt att klaga på

Sverige, för det är ordning och reda här, det är demokratiskt och det finns ett välfärdssystem, och lokaltrafiken fungerar. Sen att alla här tycks få i sig en daglig mikrodos valium med morgonfilen kanske är ett billigt pris för en acceptabel levnadsstandard.

I alla fall. Just nu är tango-Stockholm outhärdligt. Jag vill spy. Vad i hel vete är det för mening med det där? Upprepa samma rörelser med samma människor. Till samma gamla raspiga musik som man hört tusen gånger. Trots allt blev kvällen rätt bra till slut. Jag kom, jag pyste, jag dansade. Sedan gick jag hem till Johan som redan sov och somnade gjorde även jag till slut.

En nyckel sattes i ytterdörren och jag slog igen blocket snabbt, reste mig, tog på mig ett förkläde och grabbade tag i disktrasan, så att när Rebecca kom in genom dörren var jag i full färd med att städa upp köket.

Ljudet av nyckeln i låset fick mig att vakna till. Jag kollade på väck arklockan, hon var bara elva. Jag hörde hur Rebecca rumsterade om i hallen, dunsen av hennes väska mot golvet och klickandet av galgar i hatthyllan. Nu lyssnade jag på hur hon tassade in i badrummet, borstade tänderna, tvättade ansiktet, gick ut i köket, hällde upp ett glas vatten och drack. Gick lite hit och dit på tå. Jag satte mig upp och tände sänglampan.

Rebecca stod naken i dörröppningen.

”Är du vaken?” frågade hon.

”Vad tidigt du är hemma. Var det inge bra?” frågade jag.

”Det var okej”, svarade hon och gick runt sängen och grävde under kuddarna efter sitt nattlinne.

”Jag höll precis på att somna.”

”Ja, jag är trött också.” Hon drog på sig det där säckiga, blå vitrandiga jerseynattlinnet och la sig i sängen.

Jag strök med handen över hennes hår, beredd på att hon skul le dra sig undan som vanligt, men istället makade hon sig närmare så att huvudet snuddade vid min axel.

”Du såg så fin ut när du gick iväg”, sa jag. ”Fint sminkad, och med den där blommiga klänningen som sitter så bra på dej och tar fram dina färger.” Det där trådslitna nattlinnet borde hon dä remot ha slängt för länge sedan. Hon kunde ju vara så vacker.

”Ja, men om man är kring femtio hjälper det inte, när det är kvinnoöverskott”, sa hon.

Jag tänkte sällan på att hon, och jag, hade blivit äldre, att vi åldrades hela tiden. Hon såg ut som hon alltid gjort, som första gången jag såg henne, i den där pressbyråkiosken där vi båda job bat för hundra år sedan. Då var hon slank och hade långt, mörkt

hår i en tjock fläta som räckte henne ner till låren. Den slängde hit och dit när hon gick mellan tidningshyllorna och jag fick alltid lust att låta den rinna mellan handflatorna. Från första stund jag sett henne hade jag velat vara med henne. Fast det visade jag ju inte. Jag var så jävla skitnödig på den tiden, sarkastisk, ironisk. Drev med henne för att hon var naiv. Sen blev det vi två på något sätt. Åh, vad jag älskade henne, det bara vällde fram igen, nu där hon låg med huvudet mot mig. Det var evigheter sen vi hade tagit i varandra, för att inte tala om haft sex. Nu ville jag bara dra av henne den där hemska nattsärken, slita det i stycken och känna hennes hud mot min, innerligt, varmt. Jag ville trösta henne och visa henne allt det där som jag känt och fortfarande kände. Det var något med henne, något jag aldrig kunnat beskriva, som bara var så himla rätt, om det var hennes doft, eller signaturen av hen nes kurvor, eller färgerna, hur hon rörde sig. Jag började vakna till liv under täcket, men framför allt var det ömhet jag kände.

Jag strök med handen över hennes mage och vred huvudet så jag kunde pussa hennes hår. ”Kan du inte göra dej av med det där fula nattlinnet? Det är inte direkt sexigt”, sa jag.

Hon tryckte sig ifrån mig och vände sig bort, mot nattduks bordet, och när hon satte sig tillrätta i sängen igen hade hon sin sudokubok och läsglasögon. ”Skulle det där föreställa ett förfö relseförsök?” frågade hon.

”Jag hade tänkt säga att...”

”...att jag borde ha dåligt samvete för att vi inte har knullat på länge.”

Det var inget fel på ordet knulla, jag använde det själv på ett ganska neutralt vis, men som hon sa det nu lät det fult och brutalt, vilket antagligen var meningen. Men jag tänkte inte nappa på det. Ännu fanns det hopp, trots att hon öppnat boken och såg ut att koncentrera sig helt på vilken siffra som skulle fyllas i de där löj liga rutorna. Det gick ett par minuter utan att hon skrev en enda. Kanske humor kunde funka.

”Du vet att svaren står längst bak i boken”, sa jag och log. Hon

kunde inte se leendet som hon låg, men jag hoppades innerligt att det hördes på rösten. Inget svar. Det verkade vara kört, så jag tog min egen bok och började läsa. ”Och lösningarna är redan färdiga, så du åstadkommer inget när du ägnar tid åt dem. Det är inte som att världen blir bättre av det”, kunde jag inte låta bli att tillägga.

”Jo, jag blir bättre”, svarade hon utan att titta upp. ”Jag slappnar av och blir lugn.”

Okej, hon svarade i alla fall. Kanske var det inte helt kört trots allt. ”Jag föredrar dej spänd och rastlös”, sa jag och puffade på henne lätt med axeln.

”Och du då, vad har du gjort idag för att förbättra världen?” frågade hon.

”Jag läser Vårt förakt för svaghet”, svarade jag.

”Du har varit på...” Hon lutade sig mot mig innan jag kunde hindra henne. ”...sidan trettio sen i våras?” sa hon med ett nöjt grin. ”Sanningen är att vi båda lever i en bekväm liten bubbla.” Hon satte sig tillrätta i sängen. ”Får jag fortsätta med min sudoku nu?”

Med ens blev jag dödstrött, som om en tung, varm filt lagts över mitt ansikte och gjorde att varje andetag blev en ansträng ning. Jag slog igen boken och gav Rebecca en godnattpuss på kinden.

”Det där ska vara en femma”, sa jag och pekade på måfå på hennes sudoku. Hon plitade dit siffran med ett glatt tack. Jag hade inte en susning om det skulle vara en femma, men jag hade för hoppningsvis hunnit somna innan hon upptäckte att det var fel.

Jag låg stilla en stund utan att somna. Kvinnoöverskott, hade hon sagt.

”Du sa kvinnoöverskott”, sa jag, utan att öppna ögonen.

”Hmm?”

”Kvinnoöverskott – det låter så föraktfullt.”

”Mansunderskott då, låter det bättre?” sa hon utan att verka bry sig. ”Det är i alla fall för få män, och ännu färre män som kan

dansa. Dom kan vara hur fula och trista som helst, det spelar ing en roll, för dom är en bristvara i tangon. Så dom tuppar sig och vi sitter där och försöker se lagom angelägna ut.”

Jag satte mig upp i sängen igen.

”Det låter ju ganska förfärligt”, sa jag, och undrade om det var så, eller om Rebecca bara såg allt i svart för att hon var besviken på kvällen.

”Ja, kanske det”, sa hon, och suddade i sudokun. ”Men jag orkar inte prata om det just nu.”

”Men jag orkar!” sa jag. Nu var jag klarvaken. ”Du är ju femi nist. Du är en psykoterapeut och utbildad och du är van att ha nån slags pondus. Hur kan du vilja utsätta dej för det där?”

”Jag är trött. Du har rätt. Men det är inget jag kan göra något åt.”

”Det verkar så ovärdigt”, fortsatte jag.

”Ja, ja. Men sov nu.”

Jag såg för min inre blick hur hon satt där, min fru, hur hon gjort sig fin och övat sina danssteg, och hur hon försökte se vän ligt intresserad och inbjudande ut, till en massa skithögar som svassade runt och hellre dansade med någon snäppa ung nog att vara deras dotter. ”Jag fattar verkligen inte”, sa jag.

”Nej. Men låt mig vara ifred nu!” nästan skrek Rebecca. ”Sov!”

I trettio år har Johan sett på sig själv som en ung, lovande författare. Nu är han 54, aningen mindre sökande och vilsen än förr, men desto mer desperat. Tack vare ett litet arv från mormor kan han ta tjänstledigt för att äntligen skriva den stora romanen. Men en störtflod av obesvarade frågor om konsten, döden och livets mening tar honom på en irrfärd genom Vasastan kantad av kaffe, förälskelse, hundar och desperata experiment. Allt slutar där det började, men ”resan från A till A kan gå via hela ens universum”, som hans fru skriver i sin dagbok. I kaoset som följer hoppas han ändå kunna skapa något som är större än han själv, eller åtminstone lappa ihop det som gått sönder på vägen.