9789198775808

PIA ROCKSTRÖM

I ”Leva för två” intervjuar journalisten Pia Rockström tvillingar från Sverige, Storbritannien, USA, Norge och Island. De delar med sig av sin erfarenhet av att mista sin andra hälft och hur de har hittat vägar till ett bra liv. Sorgen efter en tvillingförlust är ensam i sitt slag. Redan i fosterstadiet skapas det band som gör relationen unik. Det här är en bok för alla som vill ha stöd i ett sorgearbete. Det är också viktig läsning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med ensamma tvillingar och saknar kunskap om vad en tvillingförlust innebär. Eftersom det finns sparsamt med forskning i ämnet är det många gånger tvillingar själva som får vara den rösten. Titeln ”Leva för två” syftar på upplevelsen hos många ensamma tvillingar, att de har fått en chans, som ­deras tvilling inte fick, och nu bör leva livet fullt ut.

ISBN 978-91-987758-0-8

PIA ROCKSTRÖM

Pia Rockström har lång erfarenhet i mediabranschen. Hon har tidigare gett ut intervjuböckerna Högsensitiva berättar och Sensitivt ledarskap. 2012 till­ delades hon Bertil Torekulls Stora lokaltidningspris för sitt sätt att skriva. Pia föddes som trilling 1970 i Lund men en av hennes systrar, Maria, levde bara några timmar.

tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

PIA ROCKSTRÖM

tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

Tidigare utgivning: Högsensitiva berättar, Förlagshuset Siljans Måsar, 2017 Sensitivt ledarskap. Möt det nya sättet att leda i tolv intervjuer, Tegar Förlag, 2020

Rindi text & förlag ISBN: 978-91-987758-0-8 © Pia Rockström www.rindi-tf.se Materialet i denna bok är skyddat enligt upphovsrättslagen.

Fotografier i inlagan: Privata Grafisk form: Lilla blå tornet www.lillablatornet.se Tryck: ScandBook, Falun 2022

Innehåll

Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7

Tvillingförlust vid födseln Anne Barth: Linn har varit min skyddsängel hela livet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19 Christine DuBois: Att Heather inte fick leva eller skapa egna minnen betyder inte att hennes liv inte hade värde. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

Ingrid Nilsson: Sorg är en av våra känslor som kan föda något bra. . . . . . . . . . . . . . . 41 Mariell Axelsen Johansen: När livet blir för svårt eller problematiskt räddar du mig gång på gång även om jag inte kan se dig. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

Debra Santefort: Kreativitet har verkligen varit en räddare för mig.

Den får mig att må bra. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61

Gunnel Broman: Jag har saknat henne, kanske ännu mer nu när jag inte har så långt kvar. .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73

Tvillingförlust i barndomen Kinna Gieth: Att vara ledsen är ingen svaghet. Det är svagare att inte visa sin sorg. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 83

Juliette Lee: Beatrice influerar mitt liv. Hon påverkar vem jag är i dag. Jag klarar allt för att jag hade henne. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

Gun Widman: Om inte Jan funnits så hade jag saknat Alf ännu mer.

Nu har jag redan en bit som finns kvar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105

Jan Waktmar: Precis, nu känner man ändå tillhörighet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105

Tvillingförlust som vuxen Elvira Marcusson: Nu lever jag för båda. Nu är det ju bara jag.

Då måste det här livet bli ett riktigt bra liv. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 115

Ulrika Engman: Jag vet att jag kommer få träffa henne någon gång.

Det är det som hjälper mig här på jorden. .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127

Kris Baier: Det var som att jag fick min systers röst. Hon finns i mig nu och jag i henne.

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

139

Eva Adeen: Det finns inget tidigare facit, ingen har gått före. Det finns inga teorier. Den här kunskapen är vi tvillinglösa tvillingar med och skapar. .. . . 149

Veronika Egyed: Det är som att vi blivit enade när han dog.

Det ger mig styrka. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Inger Rosdahl: Hon försvann för mig när hon flyttat och även känslan av att jag var tvilling försvann. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169

Sean Asiqluq Topkok: Genom att dela våra historier i gruppen hjälper vi varandra att hitta styrkan. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 177

Maria Olofsson: Vi försvinner inte när vi dör, han kommer ner och hälsar på. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187

Lena Gustafsson: När vi var tillsammans kände jag mig hel, lite som att nu är det som det ska vara. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 199

Min egen berättelse Pia Rockström: Ju mer jag öppnar upp och låter Maria vara en del av min värld, desto mer kraftfull och stark känner jag mig. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 211 Efterord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 217 Vidare läsning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 221

Inledning

Dagen då jag första gången mötte min sorg efter min trillingsyster Maria, blev ett skifte i mitt liv. Och samtidigt en ögonöppnare. Det var i min yogaklass när vi gjorde en övning, en scanning över livets olika skeden, som sorgen bara vällde fram. Jag hade då omedvetet, i över 40 år, gått och burit på saknaden ­efter en syster som jag delat fosterlivet med. Jag hade valt att kalla mig tvilling, för det var ju vad andra såg, mig och min tvillingsyster som överlevde. Men att jag var trilling, en av tre, var väldigt sällan något vi pratade om i min familj. Få i min omgivning visste om hur dramatiskt mitt liv tog sin början.

Längtan efter Maria och längtan efter att möta tvillingar som förlorat sin tvilling och få veta hur de burit sin sorg, har fått mig att skriva den här boken.

När jag började undersöka ämnet och insåg att det knappt fanns någon litteratur om ensamma tvillingar på svenska, blev det klart för mig vad jag skulle göra. Nästan två år senare, efter 7

Leva för två – Tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

intervjuer med tvillingar från Sverige, USA, Storbritannien, Island och Norge har bilden klarnat. Jag är långt ifrån ensam om att dela saknaden efter min syster, upplevelsen är densamma för tvillinglösa tvillingar över hela världen.

Boken är tänkt att fungera som ett stöd för tvillingar, men också för alla som bär sorg. Du får följa olika vägar till att ha ett bra liv, trots den stora sorgen.

I varje kapitel ges inblick i den speciella tvillingrelationen.

Den som börjar långt innan födelseögonblicket. Bandet som finns där redan under fostertiden gör relationen unik, men också sorgen efter en tvillingförlust är ensam i sitt slag. Hur tar man sig igenom en förlust som rubbar hela ens existens? Bandet är så speciellt att i flera av intervjuerna fick jag berättat för mig att den överlevande tvillingen känt av sin tvillings känslor vid dödsögonblicket.

Tvillingar kommer till världen med ett helt eget synsätt. Deras världsbild handlar om ”vi” snarare än ”jag”. Under intervjuer­ na har jag gång på gång fått aha-upplevelser då jag känt igen mig i de andra tvillingarna. Ibland en så enkel sak som att en tvilling gärna vill dela maten hon äter med någon och inte minst upplevelsen av smakerna. Eller att man som tvilling på ett självklart sätt uppmärksammar och känner empati för andra. Det här är något som jag ser i alla tvillingar jag möter. Det är naturligt för oss att dela vårt liv och det vi är med om med någon annan. Redan under fosterstadiet har vi fått ta hänsyn till en annan levande varelse som på olika sätt gjort sig påmind i det trånga utrymmet i livmodern.

Forskning visar att vårt minne utvecklas redan i sjätte måna­ den som foster och hur tvillingar i sin mammas mage knyter an till varandra. De sista två, tre månaderna under fostertiden verkar tvillingar vara medvetna om varandra. En studie från uni8

Inledning

versitetet i Pandua i Indien från 2010 visar hur tvillingar i fosterstadiet interagerar med varandra redan i vecka 14. Ofödda barn i 30:e veckan, som återkommande får höra samma sorts musik har visat reaktioner som tyder på att de som nyfödda minns musiken.

Den italienska psykoterapeuten Alessandra Piontellis arbete är en milstolpe i tvillingforskningen. Genom ultraljud har hon följt tvillingbeteendet och kunnat visa hur tvillingar relaterar till varandra i magen, ett beteende som sedan återupprepats som bebisar och små barn. Hon kategoriserade deras relation i livmodern som ”det lekfulla paret”, ”det kramande paret”, eller ”det fientliga paret”. Piontelli följde sedan tvillingparen i fem år.

Relationen de utvecklade efter födelsen motsvarade exakt det förhållande som inletts i livmodern. Mina intervjuer med tvillingar som förlorat sin tvilling redan i fosterstadiet eller vid födseln visar på samma sak. Bandet som skapas i livmodern är djupgående och bestående.

Alessandra Piontellis forskning visar också att en av tvillingarna ofta är mer dominant, alfatvillingen. Efter en period av vila i fosterstadiet är det alfatvillingen som tenderar att röra sig först och betatvillingen följer efter. Samma roller tenderar att följa tvillingarna även efter födelsen.

En annan psykoterapeut, Joan Woodward, i Birmingham, Storbritannien, förlorade sin tvillingsyster när hon var tre år.

Hon studerade på 1980-talet 200 tvillingar som förlorat sitt tvillingsyskon. Som psykoterapeut och ensam tvilling var hon förvånad över att det inte fanns någon tidigare forskning om att mista sin tvilling, inte minst då hon själv upplevde att det satte djupa spår hos den överlevande tvillingen. Hennes studie visade att 81 procent av deltagarna upplevde att förlusten hade en markant effekt på deras liv.

9

Leva för två – Tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

Studien ledde till att det bildades ett stort nätverk för ensamma tvillingar, Lone Twin Network, LTN, med sin bas i Storbritannien. LTN tog bland annat fram en lista över psykologer och terapeuter som besitter vetskapen om den unika tvilling­ situationen. De professionella som kan se att tvillingar behöver ett annat stöd än icke-tvillingar i en sorgeprocess är få, men de finns. Liknande tvillinggrupper har vuxit fram i USA. Det är bland annat tack vare dessa nätverk och organisationer jag har hittat några av de tvillingar som valt att dela med sig av sina historier. Flest medlemmar i USA har Twinless Twins Support Group International, TTSGI, som grundades 1987 av dr Raymond Brandt för att ge stöd till ensamma tvillingar.

I sin studie delade Joan Woodward in de intervjuade tvillingarna i olika kategorier. De som förlorat sin tvilling vid födseln eller strax därefter blev en grupp. De har sällan några minnen eller fysiska saker, såsom fotografier, av sin tvilling. Kanske är tvillingen inte heller någon man pratar om i familjen. De tvillingarna har mer känslan av att deras tvilling borde ha varit där.

Kanske är det särskilt i den här gruppen som omvärlden är oförstående till att sorgen efter en tvilling kan sätta spår. Här kan små saker bli viktiga för sorgeprocessen. Som att få reda på var tvillingen är begravd och besöka graven. Eller genom ett fotografi på den gravida mamman eller från ultraljudet.

De andra två grupperna är de som har förlorat sin tvilling i barndomen, en känslig ålder då tvillingen söker sin egen identitet, och de som har blivit ensamma tvillingar i vuxen ålder, då de hunnit bygga upp ett eget liv. Woodward slår fast att tvillingar som förlorar sin tvilling efter att ha levt ett längre tag tillsammans ofta känner sig som en halva av en helhet.

Att förlora en tvilling leder till en identitetskris som inte liknar andra förluster. Tvillingen har ingen tidigare egen identi10

Inledning

tet att gå tillbaka till utan har hela livet varit sammankopplad med sin tvilling.

Joan Woodward skriver i sin bok The Lone Twin. Understanding Twin Bereavement and Loss om fyra faktorer som avgör hur svår förlusten blir av en person man knutit an till med starka känslomässiga band.

För det första handlar det om situationen före förlusten. Det kan vara familjens attityd till tvillingarna, förväntningar på tvillingarnas ankomst, närheten mellan tvillingarna och hur de mår vid födelseögonblicket.

Det andra Woodward tar upp är vilken personlighet och vilket temperament som den överlevande tvillingen har. Är hen blyg, försiktig, nervös och med sviktande självförtroende eller är hen stark och med god självkänsla?

Det tredje som påverkar utgången är omständigheterna runt födseln. Var det förväntat med tvillingar? Var någon av dem sjuka? Har en av tvillingarna fått stå tillbaka för den andra tvillingens sjukdom? Kom döden hastigt och oväntat?

Den fjärde, och nog så viktiga, faktorn, är om den överlevande tvillingen har andra nära relationer. Får hen stöd och utlopp för sina känslor eller bidrar de andra familjemedlemmarnas oförståelse till att förlusten känns svårare?

I ett föredrag jag närvarade på för medlemmar i Twinless Twins Support Group International, TTSGI, delgav psykologen och tvillingexperten Joan A Friedman olika sätt att komma vidare i sorgen. Ett av hennes råd är att samtidigt som man möter sorgen i nuet också röra sig i en riktning som leder framåt.

Joan A Friedman uppmanar varje ensam tvilling att öppna sig för tecken på att tvillingen finns nära som ett sätt att komma vidare i sorgeprocessen. Det kan vara i drömmen eller i tanken.

Hon ger rådet till tvillinglösa tvillingar att efter dödsfallet låta 11

Leva för två – Tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

tvillingen få en plats i deras liv. Hon ser det som att ett tvillingskap aldrig tar slut, tvillingen vill kommunicera med oss. När jag hör henne säga det faller många bitar på plats i de berättelser du snart ska få läsa. Många av de ensamma tvillingarna har på medvetna eller omedvetna sätt fortsatt att ha någon form av kontakt med sin tvilling.

Under intervjuprocessen har jag fått tips om vidare läsning vilket har lett mig in på nya tankegångar. Don’t Let Death Ruin Your Life. A Practical Guide to Reclaiming Happiness after the Death of a Loved One av Jill Brooke är ett av tipsen. Boken visar hur man kan vända sorg till att bli en språngbräda till något stort. En tvillinglös tvilling som använt traumat i sorgen till att nå framgång är Elvis Presley. Elvis tvillingbror Jesse dog vid födseln. I boken The Inner Elvis. A Psychological Biography of Elvis Aaron Presley, författad av psykologen Peter Whitmer 1996, förklarar Elvis mor Gladys sin sons energi, talang och driftighet med att han som ensam tvilling var ödesbestämd att uträtta stora saker. ”Han lever för två personer. Han har kraften av två personer”, sa Gladys.

Också Elvis Presleys far Vernon talar i The Inner Elvis om samma sak. ”Elvis är så speciell för när Jesse dog tog Elvis över hans själ och ande. Han är speciell för att han är två människor, inte bara en”, säger Vernon. För författaren Peter Whitmer berättade Elvis att han konstant hörde sin brors röst men han höll det hemligt fram till att han var vuxen.

Att hålla saker inom sig försvårar sorgeprocessen. Öppen­ heten kring en tvillings död är en hjälp i det helande arbetet.

Precis som Joan Woodward slår fast är det helande att få uttrycka sin sorg och bli bekräftad i den. Kinna Gieth, en av de intervjua­de i boken, förlorade sin tvillingsyster Jenny i en olycka i tidiga tonåren och som den uttrycksfulla person hon var redan 12

Inledning

då bad hon författaren Peter Pohl att skriva en bok om det som hänt. Jag saknar dig, jag saknar dig har vunnit Augustpriset och har också filmatiserats. Det är en ungdomsbok men lika läsvärd för vuxna. Kinnas familj pratade öppet om det som hänt och genom den prisade boken blev hennes historia något det pratades om i ett större sammanhang.

En annan bok jag fått rekommenderad är When Grief Calls Forth the Healing. A Memoir of Losing a Twin där Mary Rockefeller Morgan berättar om sin tvillingbror Michaels försvinnande när de var i 20-årsåldern och hur hon därefter har sökt efter sin egen identitet. Mary R Morgan tryckte ner sin sorg, på grund av omgivningens förväntningar, det tog henne därför 27 år att slutföra sin sorgeprocess. Att hennes far var guvernör i New York gjorde samtidigt att traumat utspelade sig med full media­ bevakning. Med drivkraften att andra tvillingar inte ska behöva gå så ensamma genom sorgen och ha en sådan långdragen process har Morgan utbildat sig till licensierad psykoterapeut och specialiserat sig på tvillingförlust och sorgerådgivning. Hon har bland annat arbetat med tvillingar som förlorade sin tvilling i 11 september-attackerna i New York. Vid flera tillfällen har hon varit huvudtalare när TTSGI hållit sina årliga träffar i USA. Titeln på Morgans bok talar om att det är först när vi tillåter oss att sörja som vi kan helas. Genom att sörja accepterar vi den fysiska förlusten. Det kräver mod att känna och uttrycka de känslomässiga minnena av relationen, men Morgan vill att vi ska se det som ett sätt att hedra vår tvilling. Hon ser det som att varje steg i sorgeprocessen underlättar för en ny känsla av ett själv hos den ensamma tvillingen. Morgan poängterar hur viktigt det är för tvillingar att lära känna sig själva igen efter förlusten. Det kan handla om att ta sig tid att upptäcka vad man gillar och inte gillar och att uttrycka sina gåvor och behov. När man 13

Leva för två – Tvillingar som förlorat sin tvilling berättar

gör arbetet med att hitta sin identitet blir det i sig en hjälp i sorgeprocessen.

En studie från University of Oxford 2021 visar att det föds fler tvillingar i världen än någonsin, en av 42 födslar i dag är tvillingfödslar. Åttio procent av alla tvillingar i världen föds i Afrika och Asien. Mellan 2010-2015 ökade världens befolkning med åtta procent samtidigt som antalet tvillingfödslar ökade med 42 procent. Med tanke på att allt fler tvillingar kommer till världen i dag borde det finnas ett stort behov hos yrkeskårer som psykologer och terapeuter att förstå mer om tvillingförlust och tvillingars identitet. Ovanstående studie är gjord med statistik från 165 länder, vilket är 99 procent av världens befolkning. Ökningen mellan 1980-talet och 2010-talet är på 60 procent i Europa och 70 procent i Nordamerika. Förändringen förklaras med att fler kvinnor i dag föder barn senare och att tvillinggraviditeter är vanligare i slutet av fertilitetscykeln. En annan anledning är infertilitetsbehandlingar som förekommer mer i dag.

När forskningen och kunskapen i yrkeslivet bland de professionella, som ska vara ett stöd i en tvillings sorgeprocess, saknas, är det vi tvillingar som får vara den rösten. Rösterna i den här boken är viktiga att lyssna på. De berättar om att förlora sin tvilling i starten av livet, eller senare. Minnet av tvillingen lever men på skilda sätt. Någon har erfarenheter från 1950-talet och hur man såg på dödfödda barn då. Andra har mist sin tvilling på 2000-talet.

Så låt oss vara de saknade rösterna och berätta om våra erfarenheter. Om den unika relationen, och om vägen genom sorgen. Jag är medveten om att min egen roll inte helt går att applicera på de tvillingar jag intervjuat i boken. Jag har mött sorgen att förlora någon jag delat fosterlivet med men aldrig 14

behövt gå helt ensam. Jag har en tvillingsyster kvar i livet som jag står nära. Kanske är det också därför jag känt mig redo att skriva de här berättelserna. Redo att beskriva tvillingrelationen som är så svår att sätta ord på. Och sorgen som är än svårare att tydliggöra. De flesta intervjuerna i pandemitider fick göras via länk, ändå var mötena innerliga och berörde mig djupt. Kanske inte så konstigt. Som tvilling är du född in i en nära relation och van att dela ditt innersta. Här får du berättelserna. På tvillingars eget språk.

15

Tvillingförlust vid födseln

Anne tillsammans med islandshästen Pyrla

Anne Barth:

Linn har varit min skyddsängel hela livet.

Malmö, hösten 2020

När jag ska skriva kapitlet om Anne Barth börjar jag med att lyssna på Eric Claptons låt ”Tears in Heaven”. Jag vet att det är en låt som Anne har lyssnat på många gånger i saknaden efter sin syster Linn som dog i plötslig spädbarnsdöd. Den textrad som fångar mig allra mest i låten är ”I must be strong, and carry on. Cause I know I don’t belong here in heaven”. Två själar, så nära varandra, en vars öde var att lämna jordelivet kort efter födseln, en som blev kvar på jorden. Anne är systern som överlevde och under vår intervju berättar hon hur hon hittat trygghet i livet.

Styrkan hos den tvilling som är kvar är lika stark som för två, sa Elvis Presleys mamma Gladys när Elvis förlorade sin tvillingbror vid födseln. Just en sådan styrka besitter Anne. Inte minst har hon genom livet varit en klippa för människor runtomkring sig. I skolan som kamratstödjare och den som alltid såg till att alla andra mådde bra. Nu i vuxenlivet har hon, 36 år gammal, 19

I • Tvillingförlust vid födseln

redan hunnit vara chef på tre olika företag. I dag är hon chef på Body Shop’s butik vid Triangeln i Malmö och det är i anslutning till en av hennes arbetsdagar där som vi möts.

Anne förklarar närheten till Linn som självklar. Hon vet att systern finns med henne i livets alla skeden. Hon har inte mycket till övers för övernaturliga saker utan beskriver sig snarare som en faktamänniska. Men för den skull har hon aldrig tvivlat på sin systers närvaro.

Att Anne själv skulle få tvillingar var något som hon kände på sig. Därför blev hon inte förvånad när hon vid tidigt ultraljud fick just det beskedet. Men det var omtumlande för såväl hennes föräldrar som henne själv att sedan följa graviditeten. Minnena fanns kvar från 1984 då Linn och Anne kom till världen.

Annes mamma hade då två barn sedan innan, för pappan var tvillingarna hans första. − Jag kom först och med gumpen före, jag låg i säte, berättar Anne.

När hon var liten gick hon ofta in till föräldrarnas sovrum där ett fotografi i en låda på pappans sängbord visade dem alla fyra, mamma, pappa, Anne och Linn. Systrarna var så lika på bilden så ingen kunde säga vem som var vem.

Det finns en del diabilder tagna från den första tiden men Anne har aldrig haft något behov av att återse dem. Hon är trygg i att Linn finns med henne.

När hon väntade tvillingarna fick hon sin mammas dagbok som gåva. Dagboken var från när Anne och Linn föddes. När det som inte får hända ändå hände finns det ett långt uppehåll mellan anteckningarna. Det var en eftermiddag när Anne var drygt tre månader. Mamman bytte blöja på Anne och när hon kom tillbaka till vagnen låg Linn där, helt blå i ansiktet.

I många år efter systerns bortgång minns Anne hur hennes 20

Anne Barth

föräldrar kom upp när hon låg och sov och lyssnade till dotterns andetag. Så var det hela hennes småbarnstid. − De gånger jag var sjuk sa mamma: ”Sov hos mig.” Jag svarade alltid: ”Nej, du har ju pappa.” Kanske var det ett bevis på att jag aldrig kände mig ensam.

Döttrarna Camille och Corinne är tre år nu och Anne beskriver dem som dag och natt även om de är enäggstvillingar.

Camille kan sitta i sin egen värld och pyssla. Om hon blir tillsagd säger hon ifrån. Hon är envis som synden. Corinne är mer utåtriktad och en teaterapa, hon vill synas. Samtidigt är hon mer känslig och kan bryta ihop om hon får minsta tillsägelse.

Camille är den som säger ”Mamma, du kan gå” medan Corinne säger ”Mamma var är du?”. Systrarna är väldigt måna om var­ andra, de tröstar varandra och hjälper varandra att bli förstådda.

Själv kan hon tydligt urskilja sina döttrars andetag, hur Camilles är lättare och snabbare och Corinnes är tyngre och med fler uppehåll. Redan i magen lärde hon känna deras olika personligheter. Corinne liksom dansade i magen medan Camille var mer stillsam. När de var i samma ålder som när Linn dog gick Anne igenom en känslig period. Först när de var ett halvår kunde hon släppa tanken på plötslig spädbarnsdöd.

Den speciella tvillingrelationen, som är så svår att förklara för icke-tvillingar, ser hon tydligt i sina döttrar. De behöver inga ord, de tittar på varandra och så vet de vad den andra vill. − När de låg på neonatalavdelningen syntes det på den andra om en inte mådde bra.

Anne har fotografier på när de två systrarna håller varandra i handen redan på sjukhuset. Hemma har de varandra, på dagis kan de vara med olika barn men de vill alltid veta var de har sin syster.

Mest känner hon igen sig i sin dotter Camille. Anne var alltid 21

I • Tvillingförlust vid födseln

den starka, den som klarade sig på egen hand. Många gånger har hon ställt sig frågan: Hade hon varit densamma om Linn fått leva? Hon tror inte det, hon ser det som att nu när hon blev ensam kvar är det som att hon förväntats ta alla roller och spela dem själv.

Också när det var dags för hennes egna barn att födas var hon den starka. Hon vaknade 24 september 2017 och kände att något var fel. Hon hade inte ont och kunde inte förklara för sin man vad det var. Men intuitivt kände hon att det var dags att bege sig till BB. Väl inne syntes kraftiga värkar men det var inget som Anne kände. Eftersom hon bara var i vecka 31 fick hon värkstillande och tilläts lämna sjukhuset. Samma eftermiddag hos svärföräldrarna började blodet forsa, i efterhand fick Anne förklaringen att det kan ha varit moderkakan som släppt. Väl på sjukhuset var allt under kontroll men det fanns ingen plats på Neo i Malmö, istället blev det sjuktransport till Lund och observation i flera dygn. Vid en CTG-kontroll hittades inte ­Camilles hjärtljud. Det fick bli ultraljud som visade att Camille hade en puls på 72, den borde ha legat på det dubbla. − Femton minuter senare var Camille ute, om vi inte befunnit oss i Lund då hade vi förlorat henne.

Mitt i det mest kritiska skedet, när blodet forsade ur henne och de ännu inte nått sjukhuset sa hon till sin man Alex: ”Ät, för vi vet inte när du får äta igen.” Väl framme på operationsbordet bad hon personalen att ha koll på Alex med orden: ”Han kommer att vara orolig och rädd, mig behöver ni inte ta hand om, jag är i trygga händer.” − Jag går in i den starka rollen oavsett situation, säger Anne och skrattar.

Samtidigt som hon var höggravid var det tänkt att Anne egentligen skulle ha närvarat vid sin bästa väns begravning.

22

Anne Barth

Anne funderade mycket kring om hon skulle vara med, skulle hon klara av det? Hon kände tydligt att Linn var med henne den här gången och såg till att hon fokuserade på sin egen graviditet, vilket visade sig vara ett livsavgörande beslut. Begravningen och den tidiga förlossningen skedde samtidigt. − Linn har varit min skyddsängel hela livet.

Varje födelsedag i juni brukar familjen besöka minneslunden i Svedala där Linn ligger begravd. − Bara en gång under alla dessa år har solen inte tittat fram under tiden vi är på platsen, berättar Anne. Linn är med oss.

Hon känner att det inte gör något att Linn inte har en egen gravsten. För att vara nära sin syster kan hon lika gärna tända ett ljus hemma, hon behöver ingen plats att åka till. − Linn hade inte velat att jag stressade dit för att sköta om graven och hålla den fin.

Den svåraste tiden utan Linn var under tonåren med alla identitetsfrågor som kommer med den åldern. Anne grubblade mycket då. Hur hade hon varit om systern funnits där? Hade hon gillat hästar? Hade de gått i samma klass?

Som liten fyllde Anne sin säng med gosedjur. De var så många att hon knappt fick plats själv. Hon kunde sitta i timmar i sängen med sina gosedjur som gav henne den trygghet hon behövde. Hennes mamma jobbade natt och sov på dagen så Anne var van att roa sig själv. Annes halvsyskon, en bror och en syster, var 16 och 18 år äldre. − Men jag har aldrig känt mig ensam, säger hon.

När Anne var elva år fick hon sin allra första islandshäst.

Hästen blev den trygghet hon tidigare haft i kramdjuren. − Jag har stått i timmar med armarna runt hennes rygg. Hon hette Pyrla och levde länge, ända tills för några år sedan.

Fortfarande har Anne ett hästintresse och äger en islandshäst 23

I • Tvillingförlust vid födseln

tillsammans med sin kusin. Men i dag tar hennes tvillingdöttrar nästan all hennes tid. Sedan hon fick barn tycker Anne att hon blivit bättre på att lyssna mer på sig själv och inte bara lösa andras problem. Tiden räcker inte till för det längre.

Samtidigt är hon inte alltid den starka, hon kan ha dagar då hon känner sig svag, ensam och som hon kallar det ”kompislös”.

Hon har många vänner men egentligen är det få som känner hennes innersta sidor.

Anne har aldrig grubblat över varför det var hon som fick leva och systern som fick dö. Hon tror att hon många gånger gett all den kärlek som hon har för sin syster till andra. I skolan såg hon till att alla fick vara med, hon var den som tog hand om andra. Samma roll känns igen nu när hon som chef gillar att leda de anställda till att gå åt samma håll. − Jag är ingen bossig chef, jag behöver inte vara bossig när mina anställda känner gemenskap.

Som ledare är hon sig själv fullt ut. Alla kan se hennes försäljningssiffror, hon har samma villkor på det sättet som hennes anställda. − De kan se att jag också har dåliga dagar. Att jag bjuder på mig själv, jag är inte bäst på allt. Jag kan visa både min styrka och svaghet. Det finns ingen som är bäst, istället ser jag allas bästa.

Att ge till andra kommer naturligt. Men att ta emot är svårare för Anne. Vem är hennes stöd i dag, undrar jag. Anne svarar genom att ställa en fråga. − Vem ska vara min spegelbild? Vart tog min spegelbild vägen?

Det är som att hon sparar sitt innersta till sin syster, hon bär mycket inom sig. Hon vet att systern hade förstått och kanske är det därför hon inte alltid orkar förklara hur hon tänker för sina vänner. En gång i livet har Anne haft en lika nära relation 24

Anne Barth

till någon som den med tvillingsystern. Det var med hennes bästa vän ”Lalle”. − Våra pappor jobbade ihop och var slöjdlärare.

Det var genom föräldrarna som Anne redan som liten mötte Lalle. Många år senare, i tonåren, stötte hon på Lalle igen genom en gemensam kompis. Det var aldrig något annat än vänskap mellan dem. Med Lalle kunde hon prata om allt eller lika ofta dela en kväll i tystnad tillsammans. Lalle blev tidigt sjuk i en ärftlig sjukdom som fanns i hans familj vilket gjorde att han bland annat tappade hörseln. Då fortsatte de att hålla samma nära kontakt genom sms. Det var som att de hade ett tvilling­ språk, de kunde skriva om allt, inget behövde förklaras, ofta räckte det med en mening och det fanns aldrig något behov att få svar på det de skrev. Vänskapen var så självklar. I femton år varade deras vänskap fram tills att också Lalle lämnade denna jord. Anne ler och säger att hennes syster och hennes killkompis säkert har kontakt där uppe ovan molnen. Att Lalle dog när hon var höggravid och att hon missade hans begravning är inget som hon funderar på i dag. Hon vet att han tyckte att hon istället skulle ta hand om sina barn.

Sedan hon blev förälder har Anne blivit tryggare i sin chefsroll. Hon har fått lättare att delegera. Att förlora både sin syster och sin bästa vän har också lärt henne att det inte finns mycket i livet som hon kan kontrollera.

Livskraften hon utstrålar förklarar hon med viljan att föra sin och sin systers liv vidare. Samma acceptans som hon levt med sedan hon var bebis, att hon är ensam kvar på jorden, möter hon också andra utmaningar med. En sådan sak som covid-19, när man ansvarar för en butik, har inte varit lätt. Men acceptans ligger alltid nära Anne. Nu får hon och kollegorna jobba på ett annat sätt.

25

I • Tvillingförlust vid födseln

Ett viktigt stöd i livet har hon i maken Alex som tagit lite av tvillingrollen. Det är inför honom hon visar hela sitt register, sin sårbarhet inte minst. Han är en lyssnande person och frågar ofta hur hon mår. − Jag hjälper alla andra och så glömmer jag min egen man, säger hon insiktsfullt.

Förståelsen att livet blev som det blev finns där till hundra procent. − Det är så här det skulle vara, säger Anne.

Och jag anar att känslan av att bli tvillingmamma har varit helande i hennes process. Hon känner sig utvald i rollen och berättar om hur hon ser en tvillingvagn på många hundra meters håll. När hon i olika sammanhang möter andra tvillingföräldrar ler de alltid mot varandra. Det är som att tillhöra en egen speciell grupp i världen.

Anne är noga med att poängtera att hon inte varit med om övernaturliga saker som till exempel ljus som tänds eller släcks.

Men närvaron av systern, och på senare tid hennes bästa vän, den finns där. Hon tror att det var därför hon som liten kunde sitta i timmar och läsa böcker, prata med gosedjuren eller tillbringa tid i hönsgården. Det fanns och finns ett lugn runt Anne.

Samma lugn ser hon i islandshästarna som hon delat mycket tid med. De står för urkraft och kallas också för gudarnas häst. En islandshäst tål alla slags väder och kräver inte så mycket mat.

Hon delar lite av samma sorts styrka.

Islandshästarna får mig att tänka på den film som blev viktig för Anne under hennes uppväxt. Hon har sett filmatiseringen av Astrid Lindgrens Allra käraste syster om och om igen. Berättelsen om sjuåriga Barbro som har en hemlig tvillingsyster. Hon heter Ylva-li och bor vid rosenbusken Salikon. Dit beger Barbro sig när hon känner sig ensam, som när hennes mamma har fullt 26

upp med lillebror. I världen under jorden leker systrarna med sina hundar och rider på sina hästar, Guldfot och Silverfot. Det är en vacker värld där allt finns i överflöd. Men när Barbro en dag får en egen pudel är Ylva-li och hela hennes värld borta.

Det är en vacker saga om en låtsas-syster. Och jag tänker att för många stannar det nog där, i just en fantasi. Men för mig och Anne är den andra världen inget som försvinner oavsett vad som händer i det yttre livet.

Jag förundras över de många upplevelser som vi tycks dela.

Framförallt känslan av att ha ett band med en syster som resten av världen inte kan se. Det lugnet som jag också alltid burit med mig ser jag på samma sätt i Anne. På olika sätt känner vi stödet i någon som står en så nära men som inte finns i andras ögon.

27

PIA ROCKSTRÖM

I ”Leva för två” intervjuar journalisten Pia Rockström tvillingar från Sverige, Storbritannien, USA, Norge och Island. De delar med sig av sin erfarenhet av att mista sin andra hälft och hur de har hittat vägar till ett bra liv. Sorgen efter en tvillingförlust är ensam i sitt slag. Redan i fosterstadiet skapas det band som gör relationen unik. Det här är en bok för alla som vill ha stöd i ett sorgearbete. Det är också viktig läsning för yrkesgrupper som kommer i kontakt med ensamma tvillingar och saknar kunskap om vad en tvillingförlust innebär. Eftersom det finns sparsamt med forskning i ämnet är det många gånger tvillingar själva som får vara den rösten. Titeln ”Leva för två” syftar på upplevelsen hos många ensamma tvillingar, att de har fått en chans, som ­deras tvilling inte fick, och nu bör leva livet fullt ut.

ISBN 978-91-987758-0-8

PIA ROCKSTRÖM

Pia Rockström har lång erfarenhet i mediabranschen. Hon har tidigare gett ut intervjuböckerna Högsensitiva berättar och Sensitivt ledarskap. 2012 till­ delades hon Bertil Torekulls Stora lokaltidningspris för sitt sätt att skriva. Pia föddes som trilling 1970 i Lund men en av hennes systrar, Maria, levde bara några timmar.

tvillingar som förlorat sin tvilling berättar