9789198652154

lena gripenblad

Fabelonia

Den magiska sajten

© Lena Gripenblad 2021 produktion Stilbildarna i Mölle formgivning Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle omslagsbild Mats Minnhagen teckning på titelsida Lena Gripenblad tryck Livonia Print Ltd, Riga, Lettland 2021 isbn 978-91-986521-5-4

Den magiska sajten Fingrarna flög fram över tangentbordet. Rad efter rad med ­programkod rullades upp på skärmen. Tanken var långt före fingrarna som i sin iver att hinna ifatt gång på gång slant och fick ta omvägen till Delete-knappen. Så blev det med ens tyst. En djupt koncentrerad tystnad. Sedan en frustrerad grymtning när de sista raderna måste skrivas om. Mera rassel från tangenterna, men nu i ett lite lugnare tempo.

Det var en lättnad att ha programmeringen att fokusera på.

Att stänga ute de ovälkomna tankarna med. Tankarna på hur stort huset var. Hur nära skogen låg – mörk och ruvande. Hur långt det var till närmaste granne. Och framför allt, tankarna på hur ensamt det kändes att – ja, att vara ensam.

Fast ikväll var kodandet inte bara en flykt. Under eftermiddagen hade en idé till fortsättning plötsligt dykt upp. Det var den idén som nu skulle testas. Och ikväll kändes det verkligen annorlunda. Så här nära hade det aldrig varit tidigare!

Solen försvann bakom trädtopparna och färgade himlen persiko­ len. Och så övergick den ljumma vårkvällen så sakteliga i natt.

En ensam koltrast sjöng envist från taknocken, och flög sedan iväg till en gren för att slå sig till ro. Från ett öppet fönster på övervåningen till det stora huset kunde fågeln fortfarande höra det ihållande, men ojämna knappandet. Det var det enda tecknet på liv i huset. I övrigt verkade det för stunden helt övergivet.

5

Inget ljus syntes i fönstren, och inte heller ytterbelysningen var tänd.

Då lyfte programmeraren äntligen blicken från skärmen och sträckte på sig. Oj, vad klockan hade blivit mycket! Tid och rum hade helt försvunnit under det intensiva kodandet. Egentligen var allting klart för det slutliga testet, men magen sa ifrån. Det var alldeles för många timmar sedan den hade fått någonting i sig.

Ett efter ett lystes fönstren i huset upp, när lamporna på vägen till köket tändes.

Strax därpå stod en halvt urdrucken kopp te bredvid datorn, tillsammans med en redan glömd smörgås. Den ensamma programmeraren tog ett djupt andetag för att samla sig och greppade tag om musen. Nu gällde det!

På skärmen syntes en webbsida. Alldeles svart, med bara en liten bild högst uppe i det vänstra hörnet. Bilden visade en grönskande skogsglänta med en bäck som porlade, och längst till höger kunde man ana ett litet vattenfall. När muspekaren nådde fram till bilden ändrades pilen till en pekande hand.

Programmeraren tog ännu ett djupt andetag … och hejdade sig. Det var så mycket som stod på spel! Tänk om det inte fungerade som det skulle! Och om det gjorde det – skulle det i så fall finnas någon väg tillbaka?

Med ens poppade ett namn upp i huvudet. Emrik! Blotta tanken fick temperaturen i rummet att sjunka, och strupen snördes ihop av rädsla. Tänk om Emrik på något sätt hade fått reda på sajten …

Flera minuter gick medan programmeraren tänkte över situationen, väl medveten om att ingen någonsin hade åstadkom6

mit något liknande. Men lika skrämmande som sajten tedde sig, lika kittlande var tanken på vad den skulle kunna leda till. Och visst vore det fegt att inte ens våga testa nu, efter allt arbete med den. Ännu en gång flyttades muspekaren till den lilla bilden … och programmeraren tryckte till. I detsamma lystes rummet upp av ett snabbt sken. Koltrasten utanför vaknade till med ett förskräckt pip.

Men det fanns inte längre någon där som kunde höra den.

7

Noni Den tidiga sommarmorgonen började sakta gry. I öster syntes en svag strimma av ljus, men ännu var det inte många i Fabelonias skogar som var vakna.

En ugglemamma var på väg tillbaka till sitt bo efter nattens jakt. Hon sökte över marken med sin skarpa blick och hoppades på en sista munsbit innan natten var förbi.

Då fick hon plötsligt syn på något därnere. Vad i all världen kunde det ha varit? Ugglan vände och flög tillbaka, nu på lite lägre höjd. I en glänta låg ett rådjur och sov tillsammans med sitt lilla kid. Men vad var det mer som låg där, tätt intill rådjuren? Det såg ut som en människa!

Jaha, det är Noni! tänkte ugglan, lättad när hon kände igen den sovande flickan.

Hon kände sig lite dum som inte genast hade förstått att det var Noni. Noni som under lång tid hade levt i skogen tillsammans med djuren, och som till och med kunde tala deras språk.

Nu när mysteriet var löst flög ugglan åter upp mot trädtopparna och fortsatte sin färd hemåt.

Solen steg över horisonten och jagade morgondiset på flykten.

Där de värmande strålarna kom åt gnistrade daggdroppar i spindelväv och på grässtrån. En och annan fågel klarade strupen efter nattens tystnad, och skogen började vakna till en ny dag.

Rådjursmamman lyfte plötsligt huvudet och spetsade ­öronen.

9

Hon såg sig ängsligt omkring och fick syn på en kanin som utan brådska skuttade över gläntan. Då blev hon lugn. Det måste ha varit kaninen som hade väckt henne.

I detsamma rörde sig Noni oroligt i sömnen och gnydde till. ”Åh, är det mardrömmar nu igen?!” sa rådjuret för sig själv. ”Så då var det inte bara kaninen som väckte mig!”

Med sin nos smekte hon försiktigt den sovande flickan över det långa, mörka, ostyriga håret.

Och Noni drömde vidare: ”Den höga porten i slottsmuren öppnar sig tyst på välsmorda gångjärn. Noni känner hur det kittlar till i magen av förväntan.

Nu börjar äventyret! Idag är det hennes dag, hennes femårsdag.

Mamma Samona har lovat att de två – bara Noni och hon – ska göra en utflykt för att fira. Att få ha mamma alldeles för sig själv är den bästa födelsedagspresent som Noni kan tänka sig. Hon vänder sig mot sin mamma med ett lyckligt leende. Samona ler tillbaka och ger sin dotter en kram. ’Min lilla prinsessa’, säger hon. ’Vilken dag vi ska ha idag!

Nåde den som försöker förstöra den för oss!’

Noni skrattar och nickar, och vrider sig sedan försiktigt ur sin mammas famn. Hon vill inte riskera att missa någonting av allt det spännande.

Först ska de på picknick, ridande på drottningens elefant. Ef­ ter det har mamma lovat att ta med sig Noni på upptäcktsfärd i slottets alla hemliga vrår. Och sedan ska Nonis mormor – drott­ ning Tamira av Fabelonia – ordna ett stort kalas till Nonis ära. Är det så konstigt då att hon nästan inte kan sitta still uppe på elefantryggen när Kim, elefantskötaren, med säker hand styr dem genom porten – ut i den klara förmiddagssolen?

10

Solen har nästan nått som högst på himlen när Nonis mage bör­ jar kurra. ’Mamma, jag är hungrig! Vi kan väl stanna och äta matsäcken nu?’ ’Ja, det gör vi! Jag såg just en liten bäck på min sida. Där blir väl fint att slå sig ner?’

Snart sitter de på en filt i gräset och njuter av Nonis alla favo­ riträtter.

En stund senare finns det fortfarande en hel del gott kvar i kor­ gen, men då kastar sig Samona bakåt på filten. ’Åh!’ jämrar hon sig med ett skratt. ’Nu orkar jag inte en enda smula till. Så mycket gott vi fick med oss!’ ’Mm’, säger Noni och myser, medan hon slickar bort hallonglasyr från fingrarna. ’Det var ju jag som hade bestämt vad vi skulle ha.’

Samona skrattar och drar ner Noni intill sig. ’Jag tänkte väl det, ja! Det finns ju ingen på hela slottet som är så förtjust i godsaker som du!’ Så gäspar hon. ’Nej, hör du, vad sägs om en liten tupplur här innan vi vänder hemåt igen?’

Noni bryr sig inte om att svara. Hon kryper bara ihop i sin mammas famn och blundar.

Bäcken porlar så fridfullt, annars är det alldeles tyst omkring dem. Nästan för tyst, funderar Noni och slår upp ögonen igen.

Hon reser sig på armbågen och ser sig omkring. ’Lägg dig ner!’ mumlar Samona och famlar i luften för att dra henne intill sig igen. ’Men, mamma’, säger Noni och drar sig lite bakåt, ’varför har det blivit så tyst? Inte ens fåglarna sjunger längre!’

Samona sätter sig hastigt upp och lyssnar. ’Du har rätt!’ utbrister hon, och Noni kan höra en viss oro i hennes röst.

11

I detsamma nås de av ett rop från Kim. ’Seså, gubben! Lugna ner dig!’

Elefanten trampar oroligt runt och kastar med huvudet. ’Den har fått vittring på något’, viskar Samona. ’Fort, Noni!

Upp på elefanten! Vi måste härifrån!’ ’Men picknickkorgen, då?’ ’Låt den vara!’ säger Samona och låter nästan arg nu. ’Kom!’ Hon tar Noni i handen och börjar springa mot Kim, som för­ gäves försöker lugna sin elefant. De är nästan framme när elefan­ ten plötsligt kastar sig om och störtar iväg in i skogen – tillbaka mot slottet! Alla tre stirrar med fasa efter den när den försvinner mellan träden. Sedan ser Noni hur de vuxna växlar en förtvivlad blick av samförstånd. Med ens står det klart för henne att de för­ står vad som är på gång. ’Mamma, vad är det?’ frågar Noni och hör själv hur rädd hon låter. Hennes härliga dag har på ett ögonblick förvandlats till en mardröm. Hon kan inte minnas att hon någonsin har sett sin mamma så rädd.

Samona vänder sig till Noni. ’Jag hinner inte förklara nu! Kom, vi måste gömma oss!’

Noni följer lydigt med sin mamma in mellan träden. Hon kas­ tar en blick över axeln och ser hur Kim springer från trädstam till trädstam för att inte bli sedd. Nästa gång hon tittar är han borta.

Samona ser sig omkring och drar med sig Noni till en gammal rävlya en bit bort. ’Här! Kryp ner och göm dig! Och du måste ligga kvar, alldeles tyst och stilla, tills jag kommer tillbaka och hämtar dig!’

Så tvekar hon ett ögonblick: ’Eller åtminstone tills det har blivit mörkt. Lovar du det?’ ’Men … vart ska du ta vägen?’ kvider Noni när hon har lagt sig 12

någorlunda tillrätta. Det är trångt, och doften av fuktig jord stick­ er henne i näsan. Om Samona inte såg så rädd ut, skulle Noni sätta sig på tvären. Hon är ju trots allt prinsessa! Och så här hade hon verkligen inte tänkt sig sin födelsedag! ’Jag måste hitta ett eget gömställe’, säger Samona och ser sig omkring med jagad blick. ’Här får vi ju inte plats, båda två.’ ’Men, mamma, vem är det vi gömmer oss för?’

Samona tvekar lite och önskar att hon slapp berätta sanningen för sin lilla dotter. Men så nås hennes trumhinnor av välbekanta och fruktansvärt skrämmande ljud, och hon inser att hon inte har något val. Noni måste få veta. ’Dracotaurerna’, säger hon och ser Noni stadigt i ögonen.

Nonis strupe drar ihop sig av skräck. Hon som alltid har trott att dracotaurer bara finns i sagorna. De historier som hon har hört om dracotaurerna har varit så fasansfulla, att hon aldrig ens har tänkt tanken att de verkligen skulle kunna finnas på riktigt.

Sagoväsen – ingenting annat! Hennes mamma har alltid varit noga med att tysta ner allt prat om dem, och det har Noni tagit som bevis för att de bara har varit påhittade.

Men den skräck som Noni nu ser i sin mammas blick visar att anledningen till att inte nämna dracotaurerna har varit en helt annan än den som Noni hittills tänkt sig. ’Var rädd om dig! Jag älskar dig så mycket!’ säger Samona och skyndar iväg innan Noni hinner säga något.

Och i nästa ögonblick är Noni ensam.”

Rådjuret vände sig bort från Noni och buffade lätt på sitt kid. ”Vakna, min älskling! Det är morgon nu.”

Den lilla ungen tittade yrvaket upp, men reste sig genast på sina smala ben, färdig att börja leka. Full av glädje inför den nya dagen gjorde han ett krumsprång rätt upp i luften.

13

”Åh, akta!” ropade rådjursmamman. Men hennes varning kom för sent.

Noni vaknade tvärt när hon hörde det plötsliga ropet, och stönade till när den lilla rådjursungen i nästa ögonblick hamnade tvärs över magen på henne. ”Oj, hoppsan! Tur att du är så liten!” skrattade Noni när hon hade återfått andan. Hon försökte sätta sig upp. ”Hur gick det?” ”Bra, tror jag”, pustade ungen och kämpade för att få ordning på alla sina ben igen.

Noni tog tag runt hans mage och ställde honom upp, så att hon själv blev befriad från den lilla tyngden. ”Sådär, spring och lek nu!”

Hon såg leende på när det lilla rådjuret skuttade iväg. Sedan vände hon sig till hans mamma. ”Tack för att jag fick sova med er i natt”, sa hon och reste sig upp. ”Tack själv, Noni! Du vet att du alltid är välkommen. Lukten av människa får förhoppningsvis varg och björn att gå vidare i sin jakt på mat.”

Noni slog armarna om rådjurets hals. ”Det hoppas jag verkligen att du har rätt i! Om inte annat så kanske jag kan prata dem tillrätta, ifall de skulle dyka upp.”

Rådjursmammans bruna ögon glittrade till av munterhet. ”Ja, du skrämmer väl bort dem bara genom att öppna munnen. Det är ju inte så ofta som en människa talar deras språk. Äsch, förresten, du skulle väl bara använda din speciella trollformel och förminska dem istället, kan jag tro.” ”Ja, det skulle nog vara säkrast.” Noni borstade bort några torra löv som fastnat på hennes kjortel. ”Eller så kunde jag göra er större istället”, fortsatte hon och sträckte ut handen mot det lilla rådjurskidet.

14

”Anima Faunima Maximum!”

Genast började den lilla ungen växa och var strax lika stor som en häst. ”Nå, vad sägs om det där?” skrattade Noni. ”Det är väl lite skräckinjagande, va?”

Mamma Rådjur såg verkligen en smula ängslig ut. ”Ja, det håller jag med om. Men kan jag få tillbaka min lille son nu, är du snäll?”

Noni fnissade. ”Absolut, förlåt! Jag kunde bara inte låta bli. Anima Faunima Normalis! Sådär!”

Hon böjde sig ner och tog upp den stora sjalen som hon hade sovit på. Med vana rörelser svepte hon den om sig och fäste den framtill med ett silverspänne. ”Nej, nu är det nog bäst att jag skyndar mig iväg till gubben Melcheor och får lite frukost i mig. Var rädda om er!”

Noni småsprang genom skogen. Det var fortfarande lite kyligt där solen ännu inte hade kommit åt, och Noni längtade efter gubben Melcheors härliga, varma välling.

Hon tänkte tillbaka på sin dröm och var tacksam över att hon hade blivit väckt. Då hade hon sluppit att uppleva det hemska slutet på drömmen. Slutet – då hennes mamma togs ifrån henne.

Noni hade inte blivit upptäckt av dracotaurerna, den där dagen för sex år sedan. Samona däremot hade inte haft en chans att komma undan. Från lyan hade Noni kunnat höra dracotaurernas snörvlande och grymtande när de letade igenom skogen.

Och sedan deras ivriga vrål när de upptäckte hennes mamma.

Därefter Samonas förtvivlade rop på hjälp som försvann längre och längre bort. Och sedan … tystnad.

15

Noni visste inte själv hur länge hon hade legat kvar i lyan.

Paralyserad av skräck hade hon inte märkt hur kroppen skrek efter mat och vatten. Det var långt senare, när törsten blev för plågsam, som hon hade kravlat sig ner till den lilla bäcken.

Upplevelsen hade varit så hemsk att hon helt glömde bort det hon hade varit med om. Och minnet av hennes liv före femårsdagen hade också varit borta.

Intill bäcken hade hon hittat resterna efter en picknick. Ett svagt minne hade fladdrat förbi och gett Noni känslan av att hon hade rätt att ta vara på det som blivit kvarlämnat. Utsvulten hade hon kastat sig ner på filten, slitit åt sig korgen och sedan ätit upp varenda smula av de godsaker som hon hittat. Alltihop hade smakat förvånansvärt välbekant, men Noni kunde inte förstå varför.

Till slut hade hon rest sig upp och lämnat bäcken. Picknickfilten hade hon tagit med sig. Allt det andra hade blivit kvar.

Under lång tid visste hon inte alls vem hon var, eller var hon hörde hemma. Vilse på alla sätt hade hon skapat sig en ny tillvaro, djupt inne i Fabelonias skogar med bara djuren som sällskap. Kanske var det där som hon lärde sig deras språk. Kanske var förmågan medfödd. Hon visste inte själv.

Noni fortsatte på sin väg till Melcheor, djupt försjunken i tankarna på sin femårsdag. Då skymtade hon plötsligt något silvervitt som glittrade till mellan trädstammarna. ”Unia!” ropade hon glatt, och en strålande vacker liten enhörning kom travande emot henne. Noni sprang henne till mötes, men hejdade sig och skrattade förtjust, för på det gyllene hornet hade Unia spetsat en enorm frukt som störde det fulländade intrycket.

16

”Så du ser ut!” skrattade Noni. ”Är äppelonerna redan mogna?” ”Jajamän!” svarade Unia och försökte slicka i sig av frukt­ saften som rann nerför mulen. ”Det finns massor av dem! Jag kan göra dig sällskap om du vill gå dit. Eller, hoppa upp förresten så får du rida!” ”Ja, gärna! Vad Melcheor kommer att bli överraskad!”

Snabbt kom de fram till fru Äppelonas glänta, mitt i Fabelonias gröna skog. Där stod fru Äppelona själv sedan urminnes tider – ett väldigt träd som sträckte sig högt över alla de andra träden i skogen. På hennes grenar dignade nu äppelonerna – enorma, röda äpplen, stora som meloner.

På långt håll hade Noni kunnat se den rika skörden och hon jublade. Så här mycket frukt hade hon inte sett på flera år.

Hon hoppade ner i gräset och gick med vördnadsfulla steg fram till det stora trädet. Där satte hon sig på knä och böjde ner huvudet. ”Snälla, fru Äppelona, skänk mig en av dina fina frukter!”

Det gick som en skälvning genom trädet. Bladen rörde sig lätt och de vackert röda frukterna darrade. Det var alltid lika spännande att se på och försöka gissa vilken frukt som fru ­Äppelona tänkte ge ifrån sig. Så hörde Noni en dov duns från andra sidan den tjocka trädstammen. Hon skyndade dit och fann en perfekt mogen äppelon i gräset. Då neg hon djupt. ”Tack, snälla fru Äppelona!”

Detta var en uråldrig ritual. Ville man ha en frukt från fru Äppelona var man tvungen att göra så här. Fru Äppelona var nämligen ett oerhört stolt, gammalt träd. Noni hade fått berättat för sig att om någon skulle gå fram och bara ta en äppelon, utan 17

att fråga om lov, då skulle fru Äppelona släppa all sin frukt på en gång. Både för att visa sitt missnöje och för att försöka skada tjuven.

Noni lyfte upp sin äppelon och sneglade lite mot de dignande grenarna ovanför sig. Som alltid undrade hon om historien verkligen var sann. Tänk att stå här under och få alla äppelonerna över sig! Blotta tanken fick henne att skynda bort till Unia igen.

De lämnade gläntan tillsammans, och när Noni en stund senare tog farväl av sin vän var hon mycket nöjd med sin morgon.

18

Martin Det kändes nästan som sommar i den lilla staden Gullköping, trots att det bara var i slutet av april. En underbart värmande vårsol strålade från en klarblå himmel och lockade ut de vinterbleka stadsborna från deras hus. I parkerna lyste det av gula och röda tulpaner mellan gräsmattor som var så täckta av blåa vårblommor att det nästan såg ut som små sjöar. Glasskioskerna slog upp sina luckor för säsongen och hade snart dragit till sig en stor skara förväntansfulla kunder.

Men alla hade förstås inte möjlighet att vara ute och njuta.

I Silverberga högstadieskola var det många elever som kastade längtansfulla blickar ut genom klassrumsfönstret. Och på klockan som verkade krypa fram. Dock inte alla elever. Vissa hade så mycket annat att tänka på att de inte ens la märke till det härliga vädret.

I biologisalen på tredje våningen hade sjuorna lektion. Eller rättare sagt – den unga läraren, som av någon anledning alltid gick under namnet ”Fröken Rosén”, försökte hålla lektion.

Utan att lyckas särskilt bra, faktiskt. I klassrummet hördes hela tiden ett surr av viskande röster. Idag var det nämligen valborgsmässoafton – dagen för det stora Vårdiscot på skolan.

För sjuorna var det här det första riktigt stora discot för tonåringar, vilket gjorde att ingen kunde koncentrera sig på biologilektionen. Det som väntade ikväll var alldeles för spännande!

Gång på gång försökte Fröken Rosén få tyst på klassen, men 19

idag var det helt lönlöst. Hon hade just sagt åt eleverna att vara tysta och för en liten stund lyckades hon faktiskt fånga deras uppmärksamhet.

Men så kom plötsligt Ludde på något som han bara var tvungen att säga till Oskar i bänken bredvid. Och när Nillan såg att Ludde viskade tog hon tillfället i akt och vände sig till ­Emelie. Det tog inte ens en halv minut så var samtalen om kväl­ len i full gång igen.

Martin och hans bästa kompis Linus tittade till på varandra, skrattade lite och skakade på huvudet åt kaoset som rådde omkring dem. Stackars Fröken Rosén! Hon hade tystnat framme vid katedern. För en gångs skull kunde man ana ett litet stänk av osäkerhet i hennes gnistrande, gröna ögon. Veckan innan hade hon för andra året i rad blivit framröstad av eleverna som Gullköpings bästa lärare. Nu verkade hon nästan tvivla på att hon var värd den utmärkelsen. Så svepte hon med blicken över klassrummet och slog ut med armarna i en uppgiven gest. ”Nej, jag ger upp! Det är ingen idé att jag står här framme och försöker lära er någonting när ingen lyssnar.”

Hon blev tyst igen, och sedan log hon. ”Men jag förstår er! Det är ju det stora Vårdiscot ikväll! Om jag var i er ålder, hade jag antagligen betett mig på samma sätt.”

Hela klassen drog en suck av lättnad och genast var sorlet igång igen. ”Nej, nej! Hör ni! Schh!” Fröken Rosén höll upp händerna och manade till tystnad. ”Därmed inte sagt att ni slipper undan!

I slutet av kapitel tolv finns en sida med frågor på det som jag har försökt gå igenom med er idag. Jag vill att ni svarar på samtliga frågor. Skriftligt – observera det! Ni har helgen på er. Jag 20

samlar in era svar nästa gång vi ses, det vill säga på … på tisdag nästa vecka.”

Det hördes ett missnöjt mummel. ”Såja”, tröstade Fröken Rosén och kastade en blick på klockan. ”Det är en halvtimme kvar av lektionen. Jobbar ni på nu, så blir det inte mycket kvar för er i helgen. Det väljer ni själva.”

Eleverna suckade och började slå upp sina böcker. Men tisdagen kändes så långt borta …

Martin och Linus satt med huvudena nere i böckerna och började leta efter svaret på första frågan. Då vände sig Nillan i bänken framför om och tittade på Martin. ”Ska du gå på discot ikväll?” ”Ja, jag hade tänkt det”, svarade Martin. ”Åh, vad kul!” sa Nillans bänkkamrat Emelie glatt och vände sig om hon också. ”Har du bestämt vad du ska ha på dig än?”

Martin skrattade till. Vad var tjejerna ute efter egentligen?

Han kastade en blick på Linus, som bara flinade mot honom under sin ljusa lugg. ”Nej, det har jag faktiskt inte”, sa han till slut.

Det fick Emelie att lysa upp. ”Vi kanske kan hjälpa dig! Ikväll ska vi få dig att synas lite mer.” ”Jaha, vadå?” undrade Martin förvånat. ”Är jag osynlig annars, eller?”

Nillan ryckte lite på axlarna. ”Njaa, kanske inte direkt osynlig. Du är ju snygg egentligen med ditt mörka, lite lockiga hår, men på något sätt lägger man inte riktigt märke till dig.”

Martin kände hur han rodnade lite över kommentaren, men höjde ena ögonbrynet och flinade.

21

”Det kanske är för att jag inte vill att folk ska lägga märke till mig”, sa han och drog till sig biologiboken i ett försök att få slut på tjejernas diskussion. ”Äh, lägg av!” sa Emelie. ”Den köper jag inte.” Hon lutade sig fram och sänkte rösten. ”För jag har hört rykten om att du i alla fall skulle vilja att Julia i åttan får upp ögonen för dig.”

Martin stelnade till och kände hur kinderna började hetta. ”Hör ni, jag försöker faktiskt plugga här”, sa han och tittade ner i boken.

Tjejerna framför fnissade och vände sig om igen.

Martin såg sig oroligt omkring och fick syn på Oskar som satt snett bakom. Oskar log brett och Martin gjorde en grimas. ”Äh, vadå”, viskade Oskar, som tydligen hade hört samtalet. ”Vem som helst här på skolan skulle väl vilja bli sedd av Julia.”

Martin fnös lite och fortsatte leta efter svaret på första frågan.

Men Oskar var inte färdig ännu. Han petade Martin i ryggen med pennan. ”Håll med om att hon är snygg?!” sa han när Martin motvilligt vände sig mot honom igen. ”Speciellt hennes hår …”

Han såg bortom Martin med drömmande blick, och Martin kände hur han blev både svartsjuk och irriterad. Han ville inte ha någon mer konkurrens om Julia. Det räckte med att den där Jacke genast hade bjudit in henne till Tuffa Gänget på skolan.

Martin mindes så väl den där decembermorgonen för några månader sedan. Julias första dag. Han hade skyndat in på skolgården i adventsmörkret och plötsligt fått syn på henne i skenet från en gatlykta. Hon var så vacker att det hade gjort ont i magen på honom. Ett kort ögonblick hade han nästan undrat om hon var verklig. Alla elever hade kommit strömmande mot entrén från olika håll i mörkret, men hon hade bara stått där i 22

lampskenet som en strålande uppenbarelse. Utan någon plan hade Martin börjat gå mot henne, men i samma stund hade Jacke kommit från andra hållet och sträckt fram sin hand till henne för att hälsa. Och efter det var det ingen annan på skolan som hade vågat ta kontakt med henne. Tuffa Gänget ville man inte stöta sig med.

Men Oskar var fortfarande helt omedveten om Martins irritation. ”Tänk dig ifall hon löste upp den där långa, tjocka flätan som hon alltid har”, funderade han vidare. ”Blont hår långt ner till midjan. Tror du inte det?”

Det blev för mycket för Martin. ”Äh, nu får du ge dig!” fräste han ifrån. Himla Oskar! Martin fick lust att trycka till honom lite. ”Det är väl knappast någon idé att drömma om henne”, sa han lite elakt. ”Hon har väl bara ögon för Jacke.” ”Åh, säg inte det”, sa Oskar glatt. ”Jag har hört att hon inte är med Jackes gäng så mycket längre. Aldrig på fritiden, i alla fall.” ”Nähä”, sa Martin och ryckte på axlarna, samtidigt som han kände hur hjärtat tog ett litet skutt. ”Men jag skulle ändå passa mig om jag var du. Jacke skulle aldrig tillåta att någon tog Julia ifrån honom.”

När skolklockan till slut ringde ut, flög alla upp från sina bänkar och rusade mot dörren. Nu var det äntligen ledigt! ”Ha en härlig helg nu, allihop!” ropade Fröken Rosén efter dem. Sedan vände hon sig till Martin och Linus, som fortfarande satt kvar och skrev. ”Hör ni, helgen har börjat!”

23

”Ja, vi vet!” svarade Martin utan att se upp från papperet. ”Vi ska bara skriva ner svaret på den här frågan först.” ”Ja, nu när vi äntligen har hittat det”, fyllde Linus i.

Fröken Rosén log mot de sänkta huvudena medan hon satte upp sina kastanjebruna lockar i en hästsvans. ”Ja, jag är inte den som hindrar någon från att vara flitig”, sa hon och plockade ihop sina böcker. ”Men själv har jag lite bråttom iväg. Vill ni vara bussiga och släcka ljuset och se till att dörren blir låst när ni går, bara?”

Pojkarna tittade upp. ”Ja, visst!” svarade Martin. ”Tack! Och ha en riktigt härlig valborgshelg nu!” hojtade hon och svepte ut i korridoren. ”Detsamma!” ropade de efter henne, plitade ner de sista orden och slog därefter igen sina böcker.

Pojkarna släckte lamporna och kände ordentligt på dörren in­ nan de gick iväg mot trapporna. Efter ett par meter vek korridoren av runt ett hörn, och just som de hade svängt fick Martin syn på dem som han minst av allt ville träffa. Jacke och hans gäng!

Martin svor till inom sig. Han visste precis vad som skulle komma. Och det hade han hemskt gärna varit utan!

24