9789198398502

hรถgt flyger fรฅglarna

Linnea Dunér

Högt flyger fåglarna vargatider | andra delen

Humle förlag

Tidigare utgivning Det sjunger i isen, 2016

Humle förlag www.humleforlag.se © Linnea Dunér 2017 Första upplagan|Första tryckningen Omslag: Linnea Dunér Omslagsbild: iStock.com Tryck: ScandBook, Falun 2017 ISBN 978-91-983985-0-2

Till Silva i kärleksfullt minne bevarad

hรถsten

1873

w

kapitel 1

Människans bästa vän den knivskarpa kylan. Det tilltagande mörkret. Snön som fär-

gades blå av trädens skuggor. Allt var som då – till och med kläderna som klibbade våta och tunga mot kroppen.

Och så, oundvikligen, det plaskande ljudet bakom henne.

Hon hade vetat att det skulle komma. På samma sätt visste hon att hon måste vända sig om och titta, trots att hon inte ville. Sakta vred hon på huvudet.

Där borta i vaken, där låg han och famlade med handen och sparkade i vattnet i en förtvivlad kamp mot den bottenlösa sjön.

Liksom förra gången blev hon sittande orörlig och såg på, stel som ett isblock.

Vattnet slet i honom och han sökte vilt klamra sig fast i den kala isen. Han kunde omöjligt finna fäste, men han gav sig inte. Snö rasade ner i vattnet och det blev märken i isen efter hans naglar. Det var en dragkamp på liv och död, men hon visste att han skulle segra, för det hade han gjort sist.

Då, helt oväntat, talade han till henne. Allt annat tystnade. Plaskandet upphörde. Det enda som hördes var hans röst och den dröp av bävan: ”Förra gången hjälpte du mig inte, och jag förlät dig. Men den här gången måste du hjälpa mig – innan det är för sent!”

I nästa ögonblick drogs han ohjälpligt ner under ytan och hon tog sats för att springa dit. Hon sträckte armarna mot platsen där 9

han försvunnit och försökte med all sin kraft resa sig på fötter, men benen ville inte lyda. Hon var som fastfrusen i isen.

Några sista bubblor steg till ytan ute i vaken. Sedan blev allt stilla.

Inez satte sig flämtande upp i sängen. Hon ruskade på sig och tryckte handen mot hjärtat som för att dämpa dess vilda framfart. Fortfarande var det sällsynt att marorna lät henne sova en natt igenom utan att plåga henne med drömmar av liknande slag, men den här hade varit verkligare än någon annan.

Det måste vara tidig morgon, för en matt dager silade in under gardinen vid det enda fönstret. Elsa låg bredvid henne, precis som hon somnat med ansiktet vänt inåt timmerväggen. Borta vid dörren snarkade Skarp tungt och Svartsippa låg ihoprullad på sin vanliga plats intill spishällen, där nattens värmande glöd hade slocknat.

Allt var lugnt och fridfullt, men Inez hjärta bankade alltjämt hårt.

Hon blundade och såg scenen för sig igen, hörde än en gång Ulvs ord: ”Den här gången måste du hjälpa mig – innan det är för sent!” ”Jag kommer”, mumlade Inez och kastade av sig täcket.

Alltför ofta hade hon betett sig som i drömmen och låtit saker och ting ha sin gång utan att ingripa. Alltför många gånger hade hon stillatigande låtit andra bestämma. Det var slut med det nu.

I en hast kom hon ner på golvet. Sockorna hade glidit av under natten och det blanknötta träet kändes kallt mot fötterna. Skarp vaknade och började hoppfullt cirkla kring hennes ben, men hon märkte det knappast. Hon ilade fram till dörren, drog undan klykan och ramlade ut i den kyliga halvdagern. Stående på den mossiga bergsavsatsen såg hon sig omkring, som om hon trott att Ulv skulle sitta där ute och vänta på henne. Men ingen annan syntes till än en morgonpigg småfågel i den närmaste tallkronan. Nedanför stupet skymtade sjön. Den täcktes ännu bara av en tunn isskorpa, utan tillstymmelse till vak. Ändå gjorde åsynen av den att skräcken från drömmen än en gång sköljde över Inez. Utan närmare eftertanke började hon springa nedför berget och vidare.

Rakt ut i skogen sprang hon. Hon tyckte att hon följde sitt hjär10

ta, men sanningen var att hon inte hade en aning om vart hon var på väg. Hade hon velat vända om hade hon antagligen inte hittat tillbaka. Ingen annan tanke rymdes i henne än den att hon måste finna Ulv, till vilket pris som helst. Hela tiden ropade hon hans namn – till en början högt, men sedan gick alltmer av lungornas kraft åt till själva springandet. Då ropade hon inom sig i stället, men med en sådan intensitet att Ulv borde ha kunnat förnimma hennes längtan om han så befann sig på andra sidan jordklotet.

Det hade gått över ett år nu sedan hon sist sett honom och ytterligare ett halvår sedan de svartklädda tagit honom ifrån henne och fängslat och dömt honom. Dag efter dag hade hon längtat och undrat, och hon hade hoppats och trott att han en dag skulle återvända till varglyan. Hon hade varit tålmodig och behärskad, men nu kunde hon inte vänta längre, kunde inte bara gå här och låta hela livet passera utan honom. Det kunde inte vara meningen att det skulle vara så här, de som var skapade för ett liv tillsammans!

Att aldrig någonsin glömma, det hade hon lovat inom sig när de skilts åt för sista gången. Därför blev hon dubbelt förtvivlad när hon märkte hur minnet svek henne. På samma sätt som hans doft till slut hade dunstat bort från kläder och filtar höll bilden av hans ansikte på att upplösas för hennes inre syn. Hon kunde ännu föreställa sig alla detaljer var för sig och brukade rabbla dem som en utantilläxa, bara för att aldrig glömma: de brett placerade ögonen med färg som av smakrik ljunghonung, varav det ena aningen mindre och med ett litet födelsemärke under; de låga, mörka ögonbrynen och den tjocka, ostyriga luggen; den breda näsan med den mjukt rundade nästippen; det lilla ärret tvärs över den smala munnen och det betydligt längre på vänstra kinden; hakan som snabbt skuggades av skäggstubb om han slarvade med rakningen … Inez kände allt så väl, men hon fick allt svårare att se det framför sig som en helhet. Och orden han talat till henne i fängelset hade hon upprepat för sig själv så många gånger att hon inte längre kunde minnas hur de verkligen låtit. Grymt var det att hon inte ens hade ett fotografi av honom.

Hon sprang tills hon fick blodsmak i munnen och tungan klib11

bade torr mot gommen. Hon sprang så att ögonen tårades och hon inte såg var hon satte fötterna. Hon snubblade och snavade men lät sig inte hejdas. Någonstans i skogen måste han finnas, här där han hörde hemma på samma sätt som de vilda djuren. Om hon bara fortsatte en bit till, höll ut lite till, så skulle hon finna honom. Men om hon slutade springa skulle det snart vara för sent. Då skulle kylan segra, liksom i drömmen.

Om den inte redan hade gjort det.

Men även om det var för sent ville hon finna honom, bara för att än en gång få se honom, än en gång få vara nära. Ja, om hon hade honom i sina armar, om så bara som en död, stelfrusen kropp, skulle hon åtminstone slippa undra och ängslas, slippa det hemska i att inte veta. Men hon ångrade genast sina tankar och drev sig själv att springa ännu fortare, för att hon inte skulle komma för sent.

Det värkte i fötterna och i bröstet och yrseln steg i huvudet, men hon stannade inte. Där framme, kanske? Bakom den där höjden?

Inte det. Men där då, på andra sidan den stora stenen? Hopp avlöstes av besvikelse, gång på gång, ända tills det inte gick längre.

Några sista, stapplande steg – sedan sjönk hon ihop över en stor sten, med ansiktet vilande mot frostvit mossa och stensöta.

Elsa vaknade av att Skarp stod med framtassarna på sängbänken och tittade uppfordrande på henne. Hans spetsiga öron förstärkte uttrycket av iver och livlighet. När hon gäspade och sträckte på sig och för en sekund slöt ögonen igen passade hunden på att hoppa upp i sängen. Utan någon som helst hänsyn trampade han henne hårt i magen och gav henne några kladdiga pussar rakt i ansiktet. ”Sluta”, grymtade Elsa och värjde sig undan hans stinkande ande­ dräkt. ”Jag kommer, bara du tar det lugnt. Och ner på golvet med dig, illa kvickt! Hur många gånger ska jag behöva tala om för dig att du inte får vara i sängen?”

Hon satte sig upp och knuffade bryskt ner hunden, som sprang fram till dörren och krafsade på den med tassen. ”Jaja, du behöver inte vara övertydlig.”

12

Elsa klev ur sängen och såg sig omkring i stugan. Inez var inte inne.

Underligt var det att hon inte släppt ut djuren när hon ändå gått ut.

Nu fick Elsa göra det i stället. Sedan hon gäspat ännu en gång svepte hon en sjal om sig och pressade ner fötterna i sina kängor. Hon tog tag om Skarps halsband och ledde ut honom till det långa rep som var fästat vid stugknuten. Svartsippa slank ut efter dem och ställde sig att iaktta hunden där han for runt med nosen i mossan för att se om den berikats med några nya spännande dofter under natten. När han sedan lyfte benet mot en buske gjorde kattan en nedlåtande knyck med huvudet och slank i väg för att finna ett äventyr åt sig.

Under tiden såg sig Elsa om efter Inez. ”Hallå, var är du?” ropade hon.

Inget svar.

Hon ropade igen, lite högre, och gläntade på dörren till skjulet.

Ingen där. Hon hade förstås gått ner till sjön. Det hade hänt att Inez vandrat dit tidiga morgnar för att sitta och se ut över vattnet.

Fast det var länge sedan nu, och det var kallt och rått i luften den här morgonen. Det var inget väder som inbjöd till att sitta och titta på utsikten. Elsa gick fram till branten och blickade ut över sjön och skogen, men systern syntes inte till.

Då blev hon fundersam, och lite bekymrad, men riktigt orolig blev hon först när hon återvände in i stugan och upptäckte att Inez kängor stod kvar innanför dörren. När hon såg att likaså hennes jacka och sjal var kvar blev hon så rädd att hon för ett ögonblick höll på att förlora fattningen. Men så samlade hon sig och klädde sig skyndsamt. Hon letade upp ett par sockor, proppade ner dem i Inez kängor, knöt samman skoremmarna och hängde kängorna över axlarna. Inez sjal hängde hon också över sig. Det var samma stora, mörka yllesjal som en gång tagits som bevis för att Inez skulle ha drunknat. Elsa kunde bara hoppas att hon skulle hitta mer än ett ensamt klädesplagg den här gången.

Behängd med systerns kläder gick hon ut till Skarp. Hon lossade repet från väggen, tog hundens varglika huvud mellan sina händer och såg honom allvarligt i ögonen.

13

”Nu ska du få visa vad du går för. Du är en jakthund och du kan spåra, det vet jag. Men den här gången ska du inte spåra vilt. Nu ska du spåra människa. Finn Inez!”

Hon ledde den glatt förvånade hunden nedför branten, alltme­ dan hon pekade på marken och manade på honom: ”Sök Inez! Var är Inez? Hon har gått här, inte sant? Du kan känna hennes lukt.”

Skarp dansade kring hennes fötter. För en gångs skull verkade han vilja vara till lags, men han förstod uppenbarligen inte vad hon menade. ”Titta här”, sade hon och satte sig på huk. Hon rörde vid marken och försökte väcka hundens intresse. ”Visst känner du att det luktar Inez här – Inez, som alltid är så snäll mot dig? Hon som brukar klia dig bakom öronen och sticka till dig brödkanter och små ostbitar, hur många gånger jag än påpekar att hon skämmer bort dig. Visst vill du att hon kommer tillbaka? Visst vill du finna henne?”

Men Skarp bara satte sig ner och tittade frågande på Elsa med huvudet på sned. Med växande förtvivlan reste sig Elsa och fortsatte gå nedför berget med raska steg. Vad hade hon väntat sig? Att hon med ord skulle kunna förklara för det enfaldiga djuret vad det skulle göra och hur viktigt det var. Inte kunde han förstå att allt hängde på honom! Nu fick hon efter egen förmåga försöka finna Inez, men hur skulle hon veta vart hon skulle gå? Hon gick på måfå, rakt ut i skogen, bara för att göra någonting. Skarp skuttade fortfarande kring hennes ben, full av förväntan, men till slut märkte han att hon inte längre brydde sig om honom. Då sprang han ut i repets fulla längd, och i ett försök att finna något spännande att lägga sin energi på satte han nosen i marken. Elsa stannade upp och tittade på honom medan hon bad en tyst bön.

Något hade uppenbarligen fångat hundens intresse. Han for med nosen fram och tillbaka över den smala stigen, innan han satte av framåt i en sådan fart att Elsa var nära att tappa taget om repet.

Men så fick även hon liv i benen och skyndade sig att följa efter.

Inte kunde hon veta om det verkligen var Inez doft hunden fått 14

upp vittringen på. Det kunde lika gärna vara en hare eller en räv som hade passerat på stigen. Kände hon Skarp rätt var det betydligt mer sannolikt. Men hon hade inget annat val än att lita på honom, och vad hunden än var ute efter var han säker på sin sak. Han pinnade på med långa steg och höjde knappast nosen en gång.

En liten bit följde de stigen. Sedan bar det av rakt in i vildmarken, genom snår och över sanka våtmarker, mellan täta stammar och under låga grenar. Elsa började alltmer tvivla på att det var Inez spår de följde. Hon hade själv svårt att ta sig fram – att frivilligt välja att gå den här vägen skulle vara fullständigt galet. Men bara det att ge sig av hemifrån i det här vädret utan skor och kläder var galet.

Elsa skakade uppgivet på huvudet medan hon klev över ett kullfallet träd. Det var inte första gången Inez gjorde någonting galet.

Hade hon inte en gång försökt ta sig hem ensam genom skogen under en rasande snöstorm? Hade hon inte en annan gång promenerat rakt ut på en tunn decemberis? Hade hon inte hållit sig gömd i skogen i två och ett halvt år, trotsat sin far så illa att han förskjutit henne, och låtit hela staden förstå att hon älskade en dömd mördare? Och hade inte Elsa en gång sett henne sitta och sjunga för sig själv på marken utanför rådhuset, fullständigt glömsk av världen runt omkring?

Nej, inte hade hon skäl att vara förvånad, men oron var lika stor för det. Framför henne vickade Skarps ringlade svans ivrigt fram och tillbaka. Han var glad och stolt över att ha fått ett uppdrag, att få springa fram genom skogen och visa sin matmor vägen. För honom var det hela en lek. Inte visste han något om den fara hans andra matmor förmodligen svävade i.

Hur länge kunde hon ha varit ute i den här råa kylan? Och hur många gånger tänkte hon egentligen försöka frysa ihjäl?

Solen steg i takt med Elsas oro. Hela tiden ökade Skarp farten, ivrig att nå sitt mål – vad det nu kunde vara. Snart skulle Elsa bli tvungen att vända, så att hon inte förvillade sig alldeles. Men så vek hunden runt en stor sten. Elsa följde efter och tvärstannade vid synen som mötte henne. Skarp stod där och slickade och krafsade energiskt på 15

en livlös gestalt som låg hopsjunken i blåbärsriset. Händerna och fötterna som stack fram ur linnesärken var nästan lika vita som tyget. Det ljusa håret, fullt av barr och skräp, hade fallit fram och dolde ansiktet.

En hemsk kyla sköljde över Elsa. Hade hon kommit för sent? ”Undan!” röt hon åt Skarp. ”Undan, säger jag!”

Hon föll på knä intill Inez och försökte mota bort hunden, men han fortsatte enträget puffa på Inez slappa kropp. ”Nu har jag funnit dig! Nu ska vi leka!” tycktes han säga. Elsa fick fatt i en av de iskalla händerna och letade efter pulsen, men då öppnade Inez ögonen och satte sig yrvaket upp. Elsa andades ut, men i nästa stund rann i stället ilskan fram i henne. ”Vad har det tagit åt dig? Hur kunde du bara komma på tanken att vandra långt ut i skogen utan vare sig skor eller kläder? Du kunde ha dött, fattar du inte det?”

Inez såg mest av allt förvirrad ut. Med kraftlösa armar försökte hon förgäves hålla den uppspelta hunden på avstånd. ”Jag … Jag drömde. Ulv … Han var i fara. Elsa, jag skulle … Jag måste …”

Elsa var på god väg att tala om för henne hur oerhört dum hon varit som tagit en dröm för verklighet och riskerat sitt liv för dess skull, men allteftersom Inez kvicknade till såg hon ut att inse det på egen hand. ”Så kallt det är. Så … fruktansvärt … kallt …”

Elsa fick bråttom att vira in henne i sjalen och ge henne sockorna och kängorna. Inez fingrar var så stelfrusna att hon inte förmådde knyta skosnörena själv, men Elsa gjorde två stadiga rosetter och hjälpte sedan systern upp på fötter. ”Skarp, kom här!” sade hon till den alltjämt hoppfulla hunden. ”Du har varit duktig.” Hon klappade om honom – först pliktskyl­ digast, sedan mer innerligt. ”Det har du faktiskt. Mycket, mycket duktig! Nu måste du ta oss hem också. Det klarar du!”

När hunden väl fått det beröm han förtjänade tog han villigt upp leken på nytt. Han satte nosen i backen och började föra sina båda ägarinnor tillbaka den väg de kommit.

16

De vandrade tysta. Elsa var lättad över att ha funnit Inez vid liv, men att hon sprungit ut i skogen på det här viset var illa nog. Elsa hade trott och hoppats att systern så smått hade börjat glömma sin försvunna hjärtevän, att hon börjat acceptera att han var borta och förmodligen aldrig skulle återvända. Alltmer sällan hade Elsa vaknat på natten av Inez tröstlösa snyftningar, alltmer sällan hade hon sett henne stå vid stupet och längtansfullt blicka ut över skogen och bortom den, och det var länge sedan nu som hon kommit på henne med ansiktet nedborrat i Ulvs luggslitna gamla hundskinnsmössa. ”Så du saknar honom fortfarande?” frågade hon tyst.

Inez såg förvånat upp och svarade huttrande: ”Elsa, det går inte en stund, inte ett ögonblick, utan att han finns i mina tankar. Skulle jag sluta sakna honom, menar du? Skulle du sluta sakna ditt hjärta, om det berövats dig? Skulle du sluta sakna luften du andas, skulle du sluta sakna friskt vatten och solsken? Lika viktig är han för mig som något av det där, lika oumbärlig, och tills jag får honom åter lever jag bara till hälften.”

Elsa kunde inte låta bli att le i smyg. Inez visste då att lägga orden. Men hon blev genast allvarlig igen. Om Inez kände lika stor saknad nu som för ett år sedan, skulle den då någonsin avta? Skulle hon någonsin kunna leva ett normalt liv? Att Elsa bosatt sig med systern i varglyan hade hon bara sett som en tillfällig lösning, för att Inez skulle komma undan den värsta uppståndelsen. Visst hade det varit en erfarenhet, och visst var det lättare att finna sinnesro här ute i skogen än inne i staden, men Elsa var en social natur på ett helt annat sätt än Inez och skulle inte stå ut med en så här isolerad tillvaro i längden. Hon hade hoppats att de skulle kunna flytta tillbaka lagom tills vintern bröt ut på allvar. Hon hade bara väntat på rätt tillfälle att ta upp saken. Men nu förstod hon att Inez tänkte vänta här till tidens ände om det blev nödvändigt. ”Jag saknar honom till döden”, fortsatte Inez vid hennes sida, som om hon var rädd att Elsa ännu inte fått den saken klar för sig. ”Den där drömmen … Han var i fara och han tiggde mig om hjälp. Om jag bara visste var han var! Om jag bara visste att han hade tak över 17

huvudet och något att äta och … Åh, Elsa!” utbrast hon, och nu lyste förtvivlan tydligt fram mellan huttringarna. ”Jag vet ju inte ens om han lever! Antagligen gör han det, för jag tror att jag skulle gå sönder i samma stund som han dog, men inte kan jag veta säkert.” ”Tror du …”, började Elsa med viss tvekan. ”Tror du att det skulle gå att få reda på vad det blivit av honom, om man verkligen försökte?”

Det sista Inez sagt höll hon inte med om. Enligt hennes mening var det tvärtom mycket troligt att Ulv var död. Hon tyckte att han i annat fall borde ha hittats och återförts till fängelset och det straff han flytt från. Han var efterlyst över hela landet och med sin saknade högerarm borde han vara lätt att känna igen, hur han än förställde sitt utseende i övrigt. Kanske hade han själv sett till att avsluta sitt liv, för inte kunde han ha mycket att leva vidare för? Men även om han levde – för det var trots allt inte uteslutet; han hade ju en gång tidigare antagits vara död men visat sig vara vid liv – så hade förstås han å sin sida glömt Inez vid det här laget. Annars skulle han väl redan ha kommit tillbaka för att hämta henne.

Vad som än hänt Ulv förstod Elsa nu att Inez inte skulle kunna få frid i själen förrän hon fått veta det. Många gånger hade hon hört påpekas att ovissheten kunde vara värre än att få ett rakt besked, om så beskedet handlade om olycka och död. Inte minst hade oviss­ heten plågat hennes egen familj de där långa, förtvivlade vinterdagarna efter Inez försvinnande för fyra år sedan. Nu ville hon hjälpa Inez att finna svar, för att hon inte skulle behöva leva i förtärande ovisshet resten av livet.

Inez svarade genom att upprepa Elsas fråga: ”Tror du att det skulle gå? Tror du det på allvar?”

Hon såg inte lika ynklig och förtvivlad ut längre utan tittade på Elsa med nyväckt hopp i ögonen. ”Jag vet inte. Kanske. Nej, jag vet faktiskt inte.”

Var skulle man i så fall börja? Vem kunde man fråga? Det var inte omöjligt att han hade sökt sig till andra brottslingar, kanske sällat sig till någon liga. Det kunde bli farligt.

På samma gång suckade både Elsa och Inez tungt. Nej, det fanns 18

nog inget de kunde göra. I sådana fall skulle väl polisen och borg­ mästaren redan ha gjort det, för att inte tala om Inez själv, som knappast tänkt på något annat det senaste året. ”Tänk att Skarp lyckades finna dig!” sade Elsa i ett försök att byta samtalsämne. ”Vilken tur att vi har honom! Annars vet ingen hur din lilla utflykt kunde ha slutat.”

Inez hummade frånvarande. Hon funderade väl som bäst över något sätt att få besked om Ulv, men Elsa lät tankarna återvända till den dagen då Skarp kommit till varglyan.

Det var en morgon ett par veckor efter det att hon och Inez hade flyttat dit, en lika grå och kylig novembermorgon som nu. De hade just stigit upp och Elsa öppnade dörren för att släppa ut kattan.

Men Svartsippa gick inte ut. Hon stelnade till och fräste och for sedan kvickt tillbaka in i stugan. Elsa, som ännu inte var riktigt vaken, gnuggade sig i ögonen och tittade ut. Hon blev minst lika förvånad som kattan, för där på berghällen stod Gertrud och vek generat undan med blicken, samtidigt som hon kämpade för att behålla greppet om ett koppel, vars andra ände var fästat kring halsen på borgmästare Leijoncronas stora grå älghund.

Elsa hörde hur Inez kom och ställde sig bakom henne. Hunden flåsade och gav ifrån sig halvkvävda läten i sina försök att komma loss och sätta efter kattan, men systrarna stod tysta. På en lång stund sade ingen av dem någonting. Alla tre var lika förundrade över att Gert­ rud kommit dit – Gertrud, deras förnäma syster, som fått veta med besked att Inez aldrig någonsin skulle förlåta henne för att hon avslöjat var hon och Ulv fanns och sedan belåtet läst upp Ulvs dödsdom.

Till slut var det ändå hon som bröt tystnaden, lågt och tveksamt, med en nick mot hunden: ”Jo, alltså, Leijoncrona ville skjuta honom, men jag tänkte att ni kanske kunde ha nytta av honom. Han är rätt vild och bråkig, men vakta kan han, och jaga också sägs det, men det vill jag se innan jag tror det.” Ännu en stund rådde tystnad, innan Elsa kände sig tvungen att svara.

19

”Ja, en vakthund kanske inte vore så tokigt – så att man vet när det står främmande och trycker utanför dörren …”

I detsamma upplöstes den spända tystnaden i ett gemensamt skratt. Även Inez skrattade, så som Elsa inte hört henne göra på mycket länge. Elsa kände sig alldeles varm inombords. Hon lutade sig fram och erbjöd hunden sin hand att nosa på, men han var alltför fokuserad på dörrhålet där kattan försvunnit för att visa henne något intresse.

Om bara de två djuren kunde lära sig att komma överens skulle det verkligen inte vara dumt att ha en respektingivande hund i stugan. Elsa ville ogärna tänka på en av de senaste söndagarna de varit ner till staden, då en grupp berusade ynglingar med illvilja i ögonen hade slutit upp kring henne och Inez och antytt att de tänkte komma och besöka dem uppe i skogen någon kväll. Efter det hade de pratat om att flytta tillbaka till samhället, men Inez, som var förvånansvärt fäst vid den torftiga stugan, hade menat att det nog bara varit tomma hot och att de som ville göra henne illa skulle göra det var hon än bodde. Elsa hade gett med sig, tills vidare, och ingen­ ting hade hänt. Men om det någon gång kom ovälkomna människor hit skulle en hund i bästa fall kunna hålla dem på avstånd.

Elsa satte genast i gång att koka kaffe över den nyss tända morgonbrasan. Medan Inez var ute för att hämta mat förklarade hon för Gertrud: ”Inez är faktiskt inte så förändrad som du tror. Bortom sina idéer om evig och oövervinnerlig kärlek – och om vad som är den perfekta bostaden – är hon samma vänliga, ödmjuka, drömska Inez som hon alltid har varit. Och detsamma gäller väl dig”, dristade hon sig att tillägga, ”även om det kan vara svårt att tro, med de där hugg­ tänderna och svansen som vuxit ut på dig.”

Gertrud, som gått runt och sett sig omkring i stugan, liksom mal­ placerad i sin moderiktiga kappa och plymförsedda hatt, svängde runt och såg förfärat på Elsa. ”Vad är det du säger! Det låter som om du talade om hin håle själv.”

Elsa skrattade till och skyndade sig att säga emot: 20

”Ånej, horn och treudd har du tack och lov inte! Men en riktig lejoninna har du blivit, stolt och värdig och med vassa klor.”

Lejoninnan fnyste, men medgav sedan motvilligt att det kanske låg ett litet korn av sanning i vad Elsa sagt. ”Men glöm nu inte att jag ordnat en vakthund åt er.” ”Inte glömmer vi det!” försäkrade Elsa innan Inez kom in och de satte sig att äta.

Efter den dagen var det som om Inez och Gertrud aldrig hade varit fiender. Det kanske inte var riktigt som förr, när de varit de bästa vänner som kunnat berätta allt för varandra, och de talade aldrig om det som hänt förra året. Ulv nämnde de aldrig i varandras närvaro och inte heller Lill-Holger, Gertruds lille son som dött där uppe i varglyan. Men allt groll dem emellan tycktes vara glömt, och det utan att det krävts vare sig långa, allvarliga samtal eller tårdrypande försoningsscener.

21

kapitel 2

Värd sin vikt i guld nästan hemma när Skarp stannade till, väd­ rade i luften och spetsade öronen, varpå han började spåra sig vidare med förnyad energi. Inte minsta tecken på trötthet visade han, trots morgonens långa vandring och trots att Elsa och Inez var nära att falla ihop av utmattning.

Vad som förorsakat hundens förnyade iver förstod de så snart de nått bergets topp och rundade stugknuten. Där stod Gertrud, precis som den där gången förra hösten, men utan hund och utan det där osäkra uttrycket i ansiktet. ”Vilken överraskning! Välkommen!” Elsa lade en vänskaplig hand på hennes överarm, medan Skarp yr av glädje kastade sig mot sin forna matmor.

Det var inte ofta Gertrud besökte dem i skogen. Elsa hade en känsla av att hon helst ville tona ner deras vänskap. Gertrud var mycket mån om sitt rykte – det blev väl så när man var borgmästarinna – och sedan händelserna förra året var det inte alla som såg med blida ögon på hennes båda systrar. Men nu var hon här och det var något att glädja sig åt. Kanske ett sådant här avbrott i vardagen var just vad Inez behövde efter den uppskakande morgonen. En aning frånvarande hälsade Inez på besökaren, men Gertrud hälsade inte tillbaka utan utbrast: ”Men Inez! Hur går du klädd egentligen?” ”Jag har inte hunnit klä mig än”, mumlade Inez och slank förbi de andra in i stugan. elsa och inez var

22

”Inte hunnit? Men var har ni varit? Jag har väntat i säkert en halvtimme.” ”Det är en lång historia”, sade Elsa för att vinna tid. Hon ville inte avslöja Inez galna tilltag, men förstod samtidigt att Gertrud skulle bli ledsen om hon märkte att de undanhöll något för henne. Inez fick själv förklara.

De steg in över tröskeln och Gertrud slog sig ner på en bänk. Elsa sträckte sig vanemässigt efter kaffepettern. ”Vi har inte ätit än. Får vi bjuda på lite mat eller vill du bara ha en kopp kaffe?” ”Det finns inte tid för kafferep. Jag kommer med brådskande nyheter. Inez, kom hit!”

Inez stod på knä vid härden, fortfarande barfota och med håret på ända. Hon hade hunnit göra upp en brasa och försökte med skälvande händer få den större. Vid Gertruds uppmaning vände hon sig om och mötte hennes blick men verkade inte vilja lämna värmekällan. ”Jo, kom hit nu! Det gäller dig allra mest. Och ta på dig någon­ ting, för Guds skull!”

Motvilligt reste sig Inez och drog huttrande sina underkjolar och en klänning över huvudet, innan hon kom och satte sig vid bordet hos de andra. Hon försökte nog ge Gertrud sin fulla uppmärksamhet, men det var tydligt att en del av henne ännu var kvar i den där drömmen. ”Min make fick besök i går kväll”, började Gertrud och snurrade på sin hatt som hon lagt på bordet. ”Det får han ofta och det brukar inte vara något märkvärdigt. Det var en gammal gubbe som kom den här gången. Efter vad jag förstod hade han kommit långväga ifrån, men jag brydde mig ändå inte stort om honom, för han såg sannerligen inte mycket ut för världen.”

Inez hade häktat ihop klänningslivet och var nu i färd med att reda ut sitt ljusa hår. Hon sneglade på Gertrud med en min som var avgjort skeptisk, som om hon undrade hur systerns berättelse kunde ha med henne att göra. Men Elsa lyssnade spänt. Gertruds 23

röst gjorde det tydligt att det var något mycket angeläget hon kommit för att meddela. ”Jag gick tidigt till sängs och hörde inget av deras samtal. Men när jag vaknade i morse var Leijoncrona fullständigt uppjagad. Det var inte lätt att få något vettigt ur honom till en början, men slutligen förstod jag vad gubben haft för ärende. Inez!” sade hon irri­ te­rat till systern, som lagt ifrån sig kammen och satt och pillade på fransen på den sjal hon svept om sig. ”Förlåt.” ”Du vill höra det här, jag lovar, så lyssna nu! Den här gubben påstod sig veta var Anders Munter håller hus.”

Inez ryckte till och spärrade upp ögonen. På bråkdelen av en se­ kund var hon helt och hållet tillbaka i verkligheten. ”Du vet var Ulv är? Tala om det för mig! Genast!”

Gertrud log ett svårtytt leende. ”Så var det du kallade honom, ja.” ”Säg var han är bara!” ”Ja, alltså, saken är den att jag inte vet. Jag vet bara att Leijoncrona planerar att ta en båt från Gävle till Öregrund. Det ligger någonstans halvvägs till Uppsala, om ni inte visste det, så det är inte särskilt långt. Jag kunde inte ta reda på mer, för jag kunde ju inte låta honom förstå att jag tänkte tala om det för er, men jag uppfattade det som att Öregrund var hans slutdestination.” ”Åh! Och när han väl är där kommer han fängsla Ulv och döda honom och … Jag visste att han var i fara! Jag visste att min dröm betydde något.”

Inez skakade och det var inte längre av köld. Hon såg från Gert­ rud till Elsa, reste sig hastigt och satte sig ner igen. ”Men hur ska jag kunna … Om Leijoncrona redan … Åh nej!”

Elsa lade en lugnande arm om henne och Gertrud log så där svårtytt igen. ”Inez, sansa dig och hör på mig! Du ska förstås leta rätt på ho­ nom och varna honom, och du har en god chans att hinna först.

Min make har nämligen en viktig rättegång i morgon, som han inte 24

kan resa ifrån – den där guldtjuven, ni vet. Han hoppas att den ska vara snabbt avklarad så att han kan ta en båt som avgår klockan 18 i morgon kväll. Om du ger dig av med en gång och lyckas komma ombord på en båt någorlunda omgående har du över ett dygn på dig när du väl kommit fram till Öregrund. Och oroa dig inte för det ekonomiska, det ombesörjer jag.” ”Men skickar han inte någon annan då?” ”Ingen risk. Han far visserligen inte ensam utan har med sig både konstapel Modig och två fångvaktare, men han låter dem inte åka utan honom. Du förstår, hela det gångna året har Leijoncrona gått och grämt sig över att Munter kom undan. Han har knappast kunnat tänka på något annat, och nu vill han med egna händer ta fast honom och föra honom tillbaka till stupstocken. Han vill äntligen nå den där segern, som han mer än en gång bedragits på i sista minuten.”

Med ögon som brann av hat och längtan reste sig Inez och skyndade fram till dörren. ”Ingen tid att förlora”, sade hon med handen på dörrklinkan. ”Jag går nu.” ”Vi går, Inez. Jag följer med dig, förstår du väl.” Elsa kom efter henne och tog ett stadigt tag i hennes hand. ”Och ta det lugnt! Vi vinner inget på att jäkta på det här sättet. Vi måste tänka över vad vi ska ha med oss. En bra början kan till exempel vara att ta på sig ett par skor.”

Inez såg förläget ner på sina fötter och gick för att göra som hon blivit rådd. Men hon lyckades inte utföra något systematiskt packande utan rusade planlöst runt i stugan och rafsade åt sig vad hon kom att tänka på. ”… pengar … matsäck, kanske … hans päls, och hans mössa – det är kallt!” ”Ja, det är sannerligen kallt”, skrattade Gertrud, ”och du är ute och ränner i bara särken. Jag vet inte vad jag ska tro. Men vet ni vad, jag rider i förväg tillbaka ner till stan och ordnar ett ekipage åt er – jag har min häst nere vid sjön. Ni kommer efter när ni samlat ihop vad ni behöver. Vi kan ses nedanför Barfotabacken.”

25

Hon reste sig, tog sin hatt och var halvvägs ute ur stugan när Inez ropade: ”Gertrud, vänta!” ”Ja?” Inez reste sig från kistan där hon suttit på knä och letat efter något. ”Varför gör du det här?”

Gertrud vände sig om på tröskeln och mötte allvarligt systerns blick. ”Förstår du inte det? Inez, jag vill inte förlora dig igen.”

För andra gången samma morgon vandrade Elsa och Inez ge­nom skogen med Skarp framför sig. Hunden skulle få följa med på resan.

De hade ingenstans att göra av honom och kanske kunde han bli till nytta. Han visste inte till sig av glädje över att få följa med på ännu en tur och följde entusiastiskt doftspåret efter Gert­ruds häst. Svartsippa, däremot, trivdes ingen annanstans än i skogen. De hoppades att Gertrud ville gå dit och se till henne emellanåt. ”Jaha”, sade Elsa. ”Vad ska jag säga? Hoppas allt går bra nu.”

Hon visste dock inte riktigt vad hon menade med ”bra”. Det var med blandade känslor hon tagit emot Gertruds budskap. Ändå hade hon inte för ett ögonblick tvekat att följa med Inez. Hon vågade helt enkelt inte släppa i väg henne ensam, särskilt inte efter den här morgonen. ”Det måste gå bra, det bara måste! Åh, Elsa, jag är så glad! Och rädd. Men mest glad. Herren hjälper oss, tror du inte? Han har hjälpt oss så många gånger förr.” ”Vi får be för det bästa”, sade Elsa, och sedan gick de tysta, var och en i egna tankar.

De nådde in till staden och fram till Barfotabacken, den branta vägen som ledde upp till deras barndomshem och kyrkan och sedan vidare österut genom landet. Det dröjde inte länge förrän Gert­ rud dök upp, uppflugen på sin ståtliga, mörkbruna ridhäst. Strax bakom lunkade en betydligt grövre dragare med en trilla efter sig.

När ekipagen närmade sig såg de att ynglingen som höll i tömmarna 26

var den yngre brodern till Gertruds väninna Agda. Så snart de nått fram till Elsa och Inez satt Gertrud av hästen. ”Vad bra att ni redan är här! Det fanns ingen droska att få tag på, så jag bad Anton köra er. Han är inte särskilt nyfiken av sig”, tillade hon så tyst att den hon pratade om inte skulle kunna uppfatta hen­ nes ord. ”Han kommer inte göra er några besvärliga frågor. Jag sade bara att ni ska besöka släktingar.”

Hon log upp mot den kraftfulle ynglingen, som log tillbaka. ”Ja, jag kör er gärna. Trevligt att komma ut på vägarna ett slag.”

Inez klättrade genast upp på det bakre sätet och satte sig till rätta med sin kappsäck i knät, angelägen både att komma i väg och att få vila benen. Men Elsa vände sig mot Gertrud. ”Du ska ha stort tack för allt du gjort.” ”Äsch, det var inget”, sade Gertrud med en svepande gest. ”Men en sak till, innan ni far.”

Ur sin sadelväska tog hon fram ett skrin i blank faner med intarsia och pärlemorinläggningar. Hästen vände nyfiket på sitt smäckra huvud för att se vad det var, men Gertrud motade undan den. Hon tog ett stadigare tag om tyglarna och räckte skrinet till Elsa, som var nära att tappa det av den oväntade tyngden. Nyckeln satt i låset. Varsamt vred hon om den och lyfte på locket – och bländades av synen som mötte henne. Skrinet var till brädden fyllt med smycken i silver och guld. Där fanns halsband och armband, ringar och berlocker, broscher och hattnålar, besatta med alla tänkbara sorters ädelstenar. Innan Elsa hunnit komma på något att säga sade Gertrud: ”Ta dem och panta dem i Gävle, så har ni råd med ångbåtsbiljetter både dit och hem och mer därtill.” ”Var har du fått det här ifrån?” flämtade Elsa, och sänkte sedan rösten för att undvika att dra till sig Antons uppmärksamhet. ”Det är hur mycket som helst!” ”Jag har fått dem av Leijoncrona.” ”Fått? Bara så där?” ”Ja, bara så där.” Gertruds röst var plötsligt vass. ”Män ger gärna smycken till sina hustrur, vet du.”

27

”Men inte kan vi ta emot allt det här! Det måste vara värt en för­ mögenhet. Det räcker väl om vi …” ”Jo, ta det nu! Bara ta det! Ni behöver pengarna och nu måste ni ge er av.” ”Säger du det, så …” Elsa öppnade sin kappsäck för att lägga ner skrinet men Gertrud hejdade henne. ”Vänta! Låna mig det en sekund bara.”

Hon fick skrinet, öppnade det och letade fram en medaljong i en lång guldkedja som hon hängde om halsen. ”Den här var min morgongåva. Den vill jag behålla.” Hon petade in medaljongen under kappan och tillade, så tyst att Elsa snarare såg på hennes läpprörelser än hörde vad hon sade: ”Som ett minne av den Holger jag gifte mig med.”

Elsa undrade om hon borde säga något om saken, men innan hon hann bestämma sig gav hästen till en ljudlig frustning av otålighet och Gertrud morskade upp sig igen. ”Hör av er ifall ni blir borta länge! Förutsatt att …” Hon tvekade en sekund över ordvalet. ”… omständigheterna tillåter det.” ”Jag ska göra vad jag kan”, sade Elsa. ”Tack än en gång!”

Hon kysste Gertrud farväl och fick sedan hjälp av Anton att baxa upp den förväntansfulle Skarp på trillan. Hon klättrade själv efter och så smackade Anton i gång hästen. Elsa såg sig om och vinkade åt Gertrud, som stod kvar med ett fast grepp om tyglarna. Sedan vände hon sig mot Inez. Systern satt till synes avslappnad men med vakna, rörliga ögon, som om hon redan påbörjat sitt sökande. Elsa anade att Inez skulle vara ett nervvrak långt innan de kom fram, ifall hon inte lyckades skingra hennes tankar. Lösningen fanns mitt framför henne, i andra änden av det koppel hon höll i sin hand. ”Se om du kan få Skarp att stilla sig”, sade hon och lämnade över kopplet till Inez.

Gertrud stod och såg vagnen långsamt rulla uppför backen och slut­ligen försvinna bakom krönet. En del av henne önskade att hon hade kunnat följa med, för att komma bort från staden och varda28

gen några dagar på ett äventyr bortom kafferep och middagsbjudningar, men också för att hjälpa systrarna med deras uppdrag. Inte visste hon hur de skulle lyckas hitta rätt, men Inez var full av idéer och vilja, och Elsa var handlingskraftig och kunde tas med folk. De borde kunna klara det.

Frånvarande smekte hon Medusa över mulen och förvånades över hur innerligt hon önskade att det skulle gå vägen för systrarna.

Det fanns ingen människa i världen som hon avskydde mer än den de gett sig av för att rädda, och om Holger kom på vad hon gjort visste hon inte vad han skulle ta sig till med henne. Men om vänskapen med hennes äldre syster hängde på att just den människan levde var det värt alla risker. Hon hade en gång tidigare tagit en lika stor risk i samma syfte och det skulle inte få ha varit förgäves.

Gertrud satt upp och styrde hemåt. En ”morgonritt i friska luften” kunde inte vara hur länge som helst. Holger kunde bli misstänksam.

Hon beslöt att skjuta oron för systrarna åt sidan. Hon hade gjort vad hon kunde för dem. Nu gick det som det gick. I stället lät hon känslan av befrielse ta dess plats – den ljuvliga lättnad som fötts i samma ögonblick som hon lämnat ifrån sig sitt smyckeskrin.

Förra sommaren hade hon kommit på sin makes mörka hemlighet, att det var han som i sin ungdom stulit det berömda kyrksilvret – han, och inte Anders Munter, vilket varit den allmänna övertygelsen. Sedan dess hade han slutat göra henne illa. Inte en enda gång det senaste året hade han lyft sin hand mot henne i vredesmod. Tvärtom hade han bemödat sig om att vara vänlig och till­mötesgående mot henne, allt av rädsla för att hon skulle avslöja honom. Men först nu, då hon blivit av med smyckena, tyckte hon att hon på riktigt var befriad från hans förtryck.

Redan första gången han slagit henne hade han kommit till hen­ ne dagen efter med ett vackert armband – en försoningsgåva – som han trätt över hennes hand medan han försäkrat att han aldrig velat göra henne illa och aldrig skulle göra om det.

Gången därpå hade hon fått en ring prydd med en liten men äkta rubin. Ringen var bland det finaste och mest delikata hon sett 29

i smyckesväg och hon hade länge haft den liggande på toalettbordet för att kunna beundra den, men hon hade aldrig satt den på sitt finger.

Halskedjan som hon fått den tredje gången hade åkt direkt ner i smyckeskrinet.

Skrinet blev tyngre och tyngre. Det utgjorde en måttstock på hennes smärta. Hon kunde stå och väga det i handen och undra hur länge hon skulle stå ut, hur stor tyngd hon kunde bära. Hon brukade tänka att den dag då smyckena började välla över kanten och locket inte längre gick att stänga, den skulle bli hennes sista. Då skulle hon inte klara mer.

Men nu var skrinet borta och den ödesdigra dagen skulle aldrig komma.

Gertrud hade inte ens hunnit ta av sig hatten förrän Holger kom dundrande nedför trappan, röd i ansiktet och vevande med armarna. ”Jaså, där är du! Det var då på tiden. För böveln, vad gjorde du ute så länge? I det här vädret, till på köpet!” ”Så du har några tankar till övers för mig även en dag som den här?” log hon medan hon knäppte upp kappan. ”Fru Stenvall har varit här och frågat efter dig och hon såg inte lite förebrående ut när jag inte kunde tala om var du höll hus. Hon var rejält stor nu, förresten. Du skulle passa på att umgås med henne innan hon trillar i barnsäng, i stället för att flacka runt med din märr som enda sällskap. Förbannat, Gertrud, att rättegången mot Jonsson skulle vara inplanerad just i morgon! Nu när jag äntligen ska få Munter ur världen en gång för alla.” ”Vem har sagt att du ska lyckas just den här gången?”

Han bara morrade till svar.

Gertrud gick fram till honom och fattade tag om hans händer som var fuktiga av upphetsning. Hon såg upp i hans blossande ansikte och kände hur en upphetsning av ett helt annat slag tog plats i henne själv. Om glöden i hans ögon bara berodde på blodtörst och hämndlystnad var den likväl oemotståndlig. Någonstans i bak­ huvudet noterade hon att det här var första gången hon för sin 30

egen njutnings skull ville ha honom till sig. Tidigare hade det mest handlat om att tillfredsställa och blidka maken, men nu när hans händer inte längre utgjorde något hot längtade hon efter att känna dem mot sin hud. ”Jag vet något som får tiden att gå fortare”, sade hon med sin allra lenaste röst och placerade resolut hans armar kring sin midja.

Hon kysste hans Eau de cologne-doftande hals, hans slätrakade kind och hans strama mun och lät sina händer följa hans slanka rygglinje. ”Lämna arbetet ett tag och kom med mig upp på kammaren!”

Han hade stått frånvarande först och låtit henne hållas, men nu fick han liv och kysste henne tillbaka, så häftigt att hon vacklade till. ”Det var den bästa idé du haft på länge, din lilla markatta”, sade han, och utan att bryta kontakten med hennes kropp följde han henne uppför trappan.

När de kommit in i hennes kammare och han, flåsande av åtrå, knäppte upp knapp efter knapp i hennes klänning lade hon huvudet mot hans axel och mumlade i hans öra: ”Innan du får mig måste du lova en sak.” ”Vadå?” frågade han mellan tänderna, beredd att slita av henne klänningslivet.

Hon lade sin hand på hans för att hindra honom i ytterligare två sekunder. ”Ge mig aldrig mer några smycken!”

31

kapitel 3

Ur askan ... nådde de fram till Gävle. Efter en del rundfrågning fann de en pantbank där de i utbyte mot Gertruds smyc­­ken fick de en svindlande stor pengasumma i blandade valörer. För säkerhets skull delade de upp pengarna mellan sig och lade lite i kappsäckarna, annat i fickorna. Därefter körde Anton dem vidare över Järnbron ut på Stora Holmen och släppte av dem på ångbåtskajen, där de betalade honom generöst för körningen. Han önskade dem lycka på den fortsatta resan och åkte för att leta upp något lämpligt ställe där han, såväl som hästen, kunde vila ut inför den långa hemfärden.

Inez stod i folkvimlet tätt intill Elsa och tänkte att det var myc­ ket otäckare att vara ensam i en stor, främmande stad än i en stuga mitt i skogen. Hon lät blicken vandra från raderna av fartyg med vajande master och svarta skorstenar till sjöbodar och magasin, rep­ slagarbanor, verkstäder och järnvägsspår. En bit längre bort skym­ tade stationshuset och det ståtliga Hotell Fenix. Och överallt människor: strävsamma hamnarbetare, berusade sjömän, smutsiga barn och förnämt herrskapsfolk i en salig blandning. Hamnens lukt av fisk och tång och tjära blandade sig med stadens mer välbekanta dofter och odörer.

Det här var något annat än lilla Smedsby. Med både järnvägsstation och kusthamn var Gävle en del av den stora världen på ett helt annat sätt. Visserligen syntes sorgliga spår efter den väldiga

strax efter middagstid

32

branden som för fyra år sedan ödelagt mer än halva staden. Inez mindes tydligt de skakande beskrivningarna av eldens härjningar, vilka hade löpt sida upp och sida ner i tidningarna sommaren innan hennes liv förändrades för alltid. Hon mindes hur det hade samlats in förnödenheter åt alla dem som mist sina hem och hur man i Smedsby hade fått bråttom att se över stadens eget brandförsvar, så att man inte skulle drabbas av en liknande katastrof. Nu var det imponerande att se hur mycket av bebyggelsen som redan hade uppförts på nytt. ”Är det inte fantastiskt”, hade Elsa utropat när de rullat fram utmed Gävleåns norra strand, ”hur människan aldrig låter en katastrof få sista ordet. Vad som än händer reser hon sig igen – rent av starkare än innan.” Och så hade hon pekat på ett stort, välbyggt stenhus som bokstavligen rest sig ur askan.

När hon nu såg hur livet blomstrade nere i hamnen upprepade hon hänfört: ”Är inte människan fantastisk!”

Inez nickade och hummade instämmande, men just nu fanns det inte mycket plats i hennes sinne för mänskligheten – en enskild människa upptog alla hennes tankar och därför påminde hon Elsa om varför de var där: ”Vi måste finna en båt.” ”Nå, det borde inte vara särskilt svårt”, sade Elsa hurtigt och såg ut över hamnen, som tycktes myllra av stora och små fartyg.

Men det var just vad det visade sig vara. De gick utmed kajen och hörde sig för hos kaptener och besättningsmän, men antingen var destinationen fel, eller också avgångstiden. En del båtar skulle ligga inne i flera dygn. Andra var rena lastfartyg, som på inga villkor tog ombord passagerare.

När de inte längre kunde räkna de gånger de förgäves hade ställt samma fråga och modfällda och frustrerade lämnade en liten passagerarångare, som visserligen skulle söderut och som skulle avgå om bara ett par minuter, men som enligt kaptenen var så full att inte ens skeppskatten fick rum, utbrast Inez: 33

”Men Elsa! Vi glömmer att vi är rika. Tror du inte att han där kunde finna någon liten vrå åt oss på båten mot en bunt sedlar? Ser han inte ut som en sådan där girig typ som gör vad som helst för pengar?”

Elsa skrattade till. ”Det vet jag då inte om han gör! Men det kan för all del vara värt ett försök.”

Om det nu berodde på att kaptenen på Wågen var ovanligt begiven på penningar, eller om han såg desperationen hos de unga kvinnorna och kände medlidande med dem, gick han till slut med på att släppa dem ombord. ”Men räkna inte med att få sittplatser”, varnade han dem medan han belåtet stoppade ner de nyförvärvade sedlarna i sin penningpung: dubbla biljettpriset för dem båda och så en extra slant för hunden.

Det fanns verkligen inte mycket plats kvar på båten. Inez och Elsa trängde sig fram mellan de andra passagerarna, vilka mestadels bestod av handelsresande och affärsmän med uttryckslösa ansikten.

Först när de tagit sig över hela båten till akterdäck fann de en bit ledig golvyta tillräckligt stor för att de skulle kunna ställa ner sina kappsäckar och använda dem som pallar. ”En dyrköpt och obekväm plats är i alla fall bättre än ingen plats alls”, menade Elsa, där hon satt med knäna uppdragna mot hakan och ett stadigt grepp om Skarps halsband.

Inez kunde bara hålla med. Hon stod ut med vad som helst, bara de kom fram i tid. Men kort därpå blev de tilltalade av en medpassagerare, en ung man som utmärkte sig genom att bära en osedvanligt stor och lurvig pälsmössa: ”Men vad skådar mina ögon! Två sköna damer som reser som det värsta pack? Kom, Jonas, låt oss byta med dem!” Det sista sade han vänd till sin kamrat, som såg måttligt road ut över att tvingas lämna sätet men reste sig ändå.

Hur någon kunde komma på tanken att kalla henne och Elsa för ”sköna damer” – enkelt klädda som de var och med sjaletterna hårt 34

åtdragna kring sina trötta och av kyla och oro präglade ansikten – det kunde inte Inez förstå, men ingen av dem förmådde tacka nej till erbjudandet. Det var redan sent på eftermiddagen, och bortsett från vagnsfärden hade de varit på benen hela dagen. Elsa försäkrade ynglingarna om att de inte skulle längre än till Öregrund, så på den fortsatta resan därifrån var sittplatserna deras igen. ”Vi ska också till Öregrund”, blinkade mannen under den yviga mössan. ”Men oroa er inte! Oss går det ingen nöd på. Vi är vana vid att resa enkelt, inte sant Jonas?”

Jonas grymtade något ohörbart till svar och sjönk ner på sin väska med ryggen mot relingen, på samma sätt som kamraten.

Inez sköt in sin kappsäck under sätet. Med en tacksam suck lutade hon sig mot det välvda ryggstödet. Den första svårigheten var övervunnen. Nu kunde de inte göra mer förrän de var framme i Öre­ grund. Den molande värken i magen, som varit en trogen följeslagare hela dagen, lättade något, och hon ansträngde sig för att andas lugnt.

Ett lågt dunkande och ett moln av svart rök ur den höga skorstenen skvallrade om att man hade börjat elda i pannorna. Strax därpå ljöd ångvisslan. Wågen lade ut från kajen och satte kurs ut ur hamnen. Kyliga havsvindar for över däck när fartyget fick upp farten. Inez drog sjalen tätare om sig och betraktade kustlinjen där den långsamt gled förbi i skymningsmörkret. För varje sjöbod och för varje brygga som försvann i fjärran och för varje dov vissling ur skorstenen närmade hon sig sitt hjärtas rätta hemvist. Inom sig ropade hon oavbrutet, på samma sätt som hon gjort under morgonens vilda flykt: Jag är på väg nu, ulven min! Håll ut bara! Snart är vi tillsammans igen.

Inom kort hade horisonten svalt det sista av dagsljuset. Båten, svagt upplyst av flämtande lanternor, drev fram i ett glittrande mörker, som bara då och då bröts av ett ljussken från ett annat fartyg eller ett fyrtorn. Samtalen mellan passagerarna blev mer sällsynta, och de som ändå förekom var lågmälda. Även vana båtresenärer tycktes fångade av den trolska stämningen. Bara maskinernas dunkande och vattnets brusande förblev oförändrade.

35

Inez blundade i hopp om en stunds sömn. Väl framme i Öre­ grund skulle hon inte unna sig ett ögonblicks vila förrän hon nått sitt mål, så det var bäst att ta vara på de här timmarna då hon ändå inget annat kunde göra. Förhoppningsvis kunde det rytmiska ljudet och havets stilla gungningar vagga henne till sömns, trots den naggande kylan och alla känslor som virvlade runt i henne.

Medan hon kände hur sömnen långsamt närmade sig mindes hon – fastän hon knappast vågade tänka tanken, för fortfarande var det mycket som kunde gå fel – att nästa gång hon gick till vila skulle det kanske vara i en älskad famn …

På nytt sprang hon genom skogen. I händerna höll hon ett långt rep av samma slag som de fört Skarp i när han spårat dem hem. Men när hon såg upp var det inte Skarp som satt fast i andra änden av repet. Det var Ulv, och han sprang, liksom hon, rakt fram utan att bry sig om vassa grenar eller uppskjutande rötter, med den tomma ärmen fladdrande efter sig. Hon ropade åt honom att stanna, men han verkade inte höra henne. Det hjälpte inte hur hon tiggde och bad – han bara sprang vidare, utan att en gång vända sig om. Inez pressade sig till det yttersta för att komma i kapp, men avståndet mellan dem förblev hopplöst långt.

Hon började tro att de skulle springa i all oändlighet, att skogen aldrig skulle ta slut, när hon fick se ett stup en bit fram. Det var inte stupet vid varglyan. Nej, det här var en avgrund, säkert tio gånger så djup och kantad av mörka och karga bergväggar. Inez hann lättad tänka att nu måste han ändå stanna, nu hade han inget val – innan han tveklöst fortsatte rakt ut över stupets kant.

Inez tog spjärn mot en stenbumling och kramade hårt om repet.

Där kom rycket när repet sträcktes. Det brände i handflatorna, men hon lyckades hålla kvar. Inez andades ut. Den här gången hade hon inte stått handlingsförlamad. Hon hade klarat det! Hon hade räddat Ulv från att krossas mot marken. Nu skulle hon bara hala upp honom igen. Hon kröp fram till kanten, hejdlöst glad över att hon äntligen skulle få honom till sig. Men så kikade hon ner över kant36

en och upptäckte att repet inte varit fästat kring hans midja, som hon hade trott, utan kring hans hals …

Chocken fick henne att tappa taget om repet. Färdig att kasta sig efter såg hon hur hans kropp föll, livlös som en docka, och slog hårt i berghällen långt där nere – dunk – och så igen, gång på gång – dunk-dunk-dunk-dunk-dunk …

Inez slog upp ögonen, men såg inte stort mycket mer i mörkret än medan hon ännu blundat. Med skräcken från drömmen som en värkande kramp i bröstet lutade hon sig tungt mot Elsas axel och grät. ”Det kommer aldrig att gå! Det kommer aldrig, aldrig att gå …”

37

kapitel 4

Stora flickor gråter inte innanför sängkammardörren lämnade inte Holger mindre otålig. Det var inte lätt för honom att kon­centrera sig på förberedelserna för morgondagens rättegång.

Dag Jonsson skulle inte stå till svars för annat än att ha roffat åt sig en hoper dyrbara metallföremål. Sådant kunde man ju göra lite till mans …

Ja, Jonssons fall var fullständigt ointressant när det inom räckhåll fanns en förbrytare av en helt annan kaliber, en som blivit dömd för både olaga frihetsberövande, människorov och mord och en hel del andra brott därtill. Att Holger dessutom hyste rent personligt agg till Anders Munter, som två gånger tidigare hade glidit honom ur händerna på de mest förargliga sätt, fick honom att gång på gång lägga Jonssons handlingar åt sidan och gå för att ta ut sin otålighet på den enda som fanns till hands: sin hustru.

Gertrud trodde att hon skulle bli tokig, både av Holgers retlig­ het och av tankarna på systrarna. Hon ville inte gå någonstans men inte heller stanna hemma, så när Holger för säkert tionde gången kom och klagade sin nöd för henne klädde hon på sig och flydde huset.

Det kunde vara på sin plats att far och mor fick veta att två av deras döttrar hade lämnat trakten. Far hade visserligen avsagt sig släktskapet med Inez, och när den då sextonåriga Elsa talat om att hon tänkte bosätta sig uppe i skogen med systern hade han till aldet lilla tidsfördrivet

38

las förvåning bara suckat och sagt att hon gjorde som hon ville.

När de besökte kyrkan om söndagarna låtsades han oftast inte om deras närvaro. Men innerst inne brydde han sig om dem båda, det var Gertrud säker på. Hade hon inte själv brytt sig om Inez innerst inne även när hon förnekat henne och sagt sig hata henne? Mor förtjänade också att få veta, trots att beskedet skulle kunna få negativa konsekvenser för hennes redan klena hälsa. Än en gång såg Gertrud till att få Medusa sadlad. Hon var bra förtjust i sin häst. Sedan Holger skaffat henne märren såg man henne sällan ta sig fram på något annat sätt. Medan hon, i betydligt makligare takt än i förmiddags, red genom staden och uppför Barfotabacken funderade hon över hur mycket hon skulle berätta för föräldrarna. Även om hon sade sanningen skulle de inte kunna göra mycket för att hindra Inez och Elsa. De hade redan ett alltför stort försprång. Men risken fanns att de med eller utan avsikt skulle låta Holger eller någon annan förstå vad som var i görningen, och det fick inte ske. Således beslöt hon att säga så lite som möjligt.

Gunnar kom genast ut från pastorsexpeditionen när han hörde ytterdörren gå igen. ”Men se, där har vi ju familjens stolthet”, skojade han och försökte se glad ut. Men han var aldrig glad nu för tiden, och det trots att han nyligen blivit utnämnd till kontraktsprost, en position han länge åtrått. Han undrade nog vad det skulle tjäna till, när han inte verkade kunna förhindra att allt fler lämnade statskyrkan för diverse irrläror.

På liknande sätt resonerade han kanske när det gällde döttrarna.

Han hade engagerat sig i deras uppfostran, gett dem god utbildning och goda vanor, men till vad nytta? Nog måste det kännas som ett misslyckande för en far att två av hans barn blivit missaktade särlingar som bodde i en koja i skogen. Inte konstigt att han kallade henne familjens stolthet, tänkte Gertrud, hon som var den enda av hans döttrar som det blivit någonting av. ”Var är mor?” frågade Gertrud medan hon hängde av sig ytter­ kläderna. ”Jag skulle vilja tala med er båda.”

39

”Jag förmodar att hon är uppe på kammaren, men hon har en av sina bättre dagar så hon orkar säkert komma ner.”

Gunnar ropade på innepigan och bad henne meddela frun samt sätta på kaffe. Sedan gick han tillsammans med sin dotter in i förmaket där de satte sig att vänta på Ottilia och kaffet. ”Är allt väl med dig och Leijoncrona?” frågade han.

Gertrud svarade med ett överdrivet leende: ”Allt är perfektion och fulländning.” Skulle hon ljuga kunde hon likaväl göra det med besked. Ingen väntade sig ändå att man svarade som det var på en sådan fråga. ”Ja, det är samma här”, sade Gunnar, men hans leende nådde inte riktigt samma nivå som Gertruds.

Hon undrade om han förväntade sig att hon skulle tro honom.

Det var så uppenbart att han hade tappat sin gnista det senaste året.

Både familjen och församlingen fick Gunnar se förfalla trots alla sina ansträngningar. Naturligtvis började han tvivla på om hans insatser spelade någon roll över huvud taget, hur självsäker han än varit förr om åren. Den hängivenhet som alltid hade kännetecknat honom var borta. Nu utförde han sina uppgifter för att han måste, inte för att han ville. Gertrud kunde känna igen sig i honom. Den där håglösheten kunde även hon drabbas av i tider av motgångar.

Ottilias tärda gestalt blev synlig i dörröppningen. Hon skulle fylla fyrtionio nu i dagarna men såg ut att vara åtminstone tio år äldre.

Det ljusa håret hade börjat vitna och ansiktet var skört som om det varit gjort av silkespapper. När hon upptäckte besökaren var det som om lite av det bleka och matta lyftes av henne. ”Gertrud! Så roligt!”

Det hördes att hon menade det, och det stack till i Gertrud av dåligt samvete. Det var inte ofta hon hälsade på i sitt barndoms­ hem, annat än vid körrepetitionerna. Mor var ledsen för den sakens skull, det var hon medveten om. Ändå drog hon sig för att gå dit.

Det väckte upp plågsamt vemodiga minnen från den sorglösa barndomen, då hon och systrarna hade lekt och härjat i det stora, röda huset utan att ana vilka prövningar som väntade dem. Dessutom 40

hade relationen till föräldrarna förändrats i och med att hon blivit fru Leijoncrona. Hon hade inte längre någon önskan att tala om saker för dem. Tvärtom fanns det mycket hon ville dölja. ”Mor”, hälsade hon med en nick och visade på platsen bredvid sig i soffan.

Ottilia slog sig ner, en avsevärd bit från dottern och med hukande hållning. Det var en annan orsak till att Gertrud drog sig för att komma hit: att mor hela tiden tycktes markera sin upplevda underlägsenhet gentemot henne. ”Jo”, började hon och fäste blicken någonstans mellan föräldrarnas ansikten, ”det är ingenting viktigt egentligen, det jag har att säga. Jag tyckte bara det kunde vara bra om ni visste, så att ni inte går upp till Bottenlösan om ni har ärende till Inez eller Elsa.” Hon hörde först när hon sade det hur konstlat det lät. Ingen av föräld­ rarna hade någonsin besökt döttrarna i skogen. ”De har nämligen rest sin väg för en tid. Troligen handlar det inte om mer än ett par dagar. Jag ser förstås till att ni blir underrättade när de är tillbaka.” ”Säger du det”, sade Gunnar kort, och fastän hon själv hade talat i samma likgiltiga tonläge blev hon irriterad över hans uppenbara ointresse.

Ottilia sade ingenting. Hon hade blicken fästad på sitt handarbete, som hon sin vana trogen plockat fram. Aldrig kunde hon tänka sig att sitta sysslolös, i alla fall inte i någons åsyn.

Efter en stunds gnagande tystnad krafsade sig Gunnar i det grå­ nade håret och frågade, fortfarande till synes likgiltigt: ”Med vagn, då? Eller med båt? Jag bara undrar var de fick sin reskassa ifrån.” ”De har nog sparat undan mer än de låtit påskina av det de fått på spånaden”, svarade Gertrud svävande. ”Ja, då är det ju ärligt förtjänta slantar, åtminstone. Men att sitta och spinna garn från morgon till kväll, som de uslaste backstugusittare …”

Gertrud brydde sig inte om att påpeka att systrarna även förfärdigade vackra vantar och sjalar av garnet de spann och att de fått 41

mycket beröm för sin hantverksskicklighet. Inte heller det utgjorde en passande sysselsättning för unga prästdöttrar med god uppfost­ ran, skolade i sådant som främmande språk, musik och finsömnad.

Men faktum var att Inez och Elsa levde som just backstugusittare, och då var det väl bara på sin plats att de försörjde sig som sådana?

Gunnar tog emot en rykande kopp från pigan, som kommit in med kaffet på en bricka. Damerna gjorde likadant och så satt de tysta ett tag och lyssnade till klirrandet av skedar mot porslin. ”Jaha, och i morgon ska guldtjuven få veta sitt öde”, sade Gunnar efter en stund.

Gertrud drack upp sitt kaffe och knaprade för syns skull i sig en veteskorpa. Sedan skyllde hon på att hon ville vara hemma innan mörkret föll och bjöd föräldrarna farväl.

När hon gick över gårds­planen mot allén hörde hon snabba steg bakom sig i gruset. Det var Ottilia som kom hastande efter henne, insvept i en stor yllesjal. Hon såg beslutsam ut, på ett sätt som påminde om den hon varit i sin krafts dagar. När hon stannade framför Gertrud såg hon för ett ögonblick yr ut – hennes kropp klarade inte längre av att ansträng­as – men hon låtsades inte om det. ”Din far må ha mist alla sina faderskänslor”, sade hon och hutt­ rade i eftermiddagskylan, ”men jag vill i alla fall veta var mina dött­ rar är någonstans.”

Gertrud skruvade på sig. Det var visserligen skönt att för en gångs skull slippa mors krypande försiktighet, men det här var inte myc­ ket bättre. ”De skulle till Öregrund, till att börja med”, talade hon motvilligt om. ”Öregrund? Och sedan?”

Gertrud petade med skospetsen i gruset. ”Jag vet inte.”

Ottilia såg sig om för att försäkra sig om att de var ensamma och frågade sedan utan omsvep: ”Gertrud, har det här något med Munter att göra?”

Mödrars hopplösa förmåga att förstå allting!

42

”För i så fall kan du lugnt tala om det för mig. Jag står inte på någons sida och ska inte sätta käppar i hjulet för vare sig dig eller Inez, eller någon annan.”

Bara en kort stund tvekade Gertrud. ”Ja, det har med honom att göra.”

Oväntat kände hon hur det brände bakom ögonen. Hon hade inte riktigt märkt hur det tyngt henne att vara den enda som kände till systrarnas farliga uppdrag. Hon fick en impuls att släppa fram tårar­na och låta mor ta henne i famn, men lät bli. Det gick inte an för en vuxen kvinna att grina inför sin mor. I stället talade hon snabbt om vad hon visste: ”Leijoncrona fick underrättelser om var han befann sig och jag talade om det för dem och nu har de åkt för att varna honom men jag vet inte hur de ska kunna hitta rätt innan Leijoncrona kommer dit för bara han vet exakt var han finns och …”

Hon avbröt sig tvärt. Hon hade velat fråga om hon gjort rätt och om mor trodde att hon själv skulle kunna straffas för att hon hjälpt en dömd brottsling, men så påminde hon sig än en gång att hon var vuxen och rådde sig själv. ”Om någon frågar efter dem så är de hos släktingar på landet”, sade hon bara, och så gick hon bort och lossade Medusa från tjuderpålen. Utan en blick åt mors håll satt hon upp och red hemåt på långa tyglar och med frågorna tröstlöst malande i huvudet.

43

kapitel 5

En räddande ängel vissling gled Wågen in i Öregrunds hamn. Fartyget krängde till när det slog i kajen och besättningsmännen var genast i land för att förtöja. Inez hade i god tid krånglat sig fram till fören och var bland de första att gå över landgången. Elsa kom strax efter med Skarp, och så stod de än en gång ensamma i en främmande stad. ”Och nu?” sade Inez och kände hopplösheten flyta upp till ytan igen.

Framför dem sträckte sig sluttande gator och gränder uppåt mot den kvällsmörka himlen. Raden av sjöbodar och magasin åt höger och vänster såg ut att aldrig ta slut. Det gick nätt och jämnt att urskilja ansiktena på de människor som passerade, och ingen tycktes lägga märke till de två villrådiga unga kvinnorna.

Inez såg sig om efter mannen med mössan och hans kamrat – de kanske kände staden och kunde komma med råd – men de syntes inte till.

Vad hade hon väntat sig? Att hennes längtan skulle vara nog för att leda dem rätt? Att Ulv, liksom Hans och Greta, skulle ha lagt ut brödsmulor efter sig, som det bara skulle vara för henne och Elsa att följa? Eller att Skarp genast skulle få upp ett spår och visa dem vägen – Skarp, som aldrig ens träffat den de sökte. ”Glöm inte att det sker mirakel”, hade Ulv viskat till henne den där natten i fängelset. Om det här företaget skulle lyckas var det

med en sista långdragen

44

just ett mirakel som krävdes. Men hur många gånger kunde man egentligen ha rätt att vänta sig något sådant? ”Vet du”, sade Elsa beslutsamt, ”det bästa vi kan göra är nog att få något i oss och beställa rum för natten innan vi gör något annat.

Jag kan ge mig på att de där är på väg till något ställe där det finns dricka och kanske resanderum. Kom, så följer vi efter dem!”

Hon pekade mot en grupp matroser som passerade, skrålande på en vulgär visa. Men Inez kunde inte alls hålla med. ”Hur kan du ens föreslå något sådant? Vi har inte en sekund att förlora!” ”Inez, jag vet att vi har begränsat med tid och jag förstår hur du känner, men vi kan ändå inte leta hela natten. Vi kommer ångra oss om vi inte ordnar ett rum. Dessutom letar vi bättre i morgon bitti om vi är utvilade.” ”I morgon bitti ska vi redan vara långt härifrån! Vem vet om Leijoncrona ändrar sina planer?”

Elsa förlorade tålamodet. Hon stampade hetsigt i marken. ”Tala då om för mig vad vi ska göra i stället!” När Inez inte svarade fortsatte hon: ”Ja, jag tänker i alla fall gå dit, innan de där fyllkajorna lägger beslag på alla rum.”

Hon svängde runt och drog resolut med sig Skarp utmed kajen.

Några ögonblick stod Inez kvar, mållös över Elsas svek. Sedan fick hon bråttom att springa i kapp henne, rädd att lämnas ensam. ”Vi kanske kan snappa upp någon värdefull information där inne”, sade Elsa när de åter var sida vid sida. Hon lät vänlig och tålmodig igen, men Inez tog det bara för ett försök att blidka henne och fnyste misstroget. ”Du vet hur folk pratar på sådana här ställen”, fortsatte Elsa strax därpå, när matrosernas larm visat dem vägen till en anmärkningsvärt lång timmerbyggnad. ”Du skulle förresten kunna stanna här ute med Skarp. De kanske inte vill ha oss till nattgäster om de ser vilken galen hund vi släpar på! Jag bara hör om vi kan få ett rum där vi kan ställa bagaget och köper något ätbart som vi tar med oss.

Blir det bra?”

45

Inez medgav att det lät vettigt. Hon tog emot hundkopplet och lutade sig mot väggen, strax under en dinglande gaslykta, och struntade i om hon fick rödfärg på kläderna. Det oroade henne att hon var så trött, nu när hennes krafter måste räcka hela natten och kanske längre ändå. Men det var mest i kroppen hon var trött. Inom henne brann längtan och oron som en ursinnigt flammande eld.

Den elden skulle hålla henne vaken så länge det krävdes. Även Skarp var trött – under hela sitt liv hade han väl inte upp­ levt lika mycket som han gjort den här dagen. Men han visade det inte genom att bli lugn och spak. Nej, han snodde runt omkring i ett försök att få fatt i sin svans, varefter han satte sig framför Inez och krafsade frenetiskt på hennes ben. ”Nej! Plats!” försökte Inez, men han låtsades inte förstå utan gav bara upp några gälla skall. ”Plats, sade jag!”

Han drog oundvikligen till sig blickar från förbipasserande människor. I vanliga fall skulle hon ha upplevt det besvärande eller rent av skrämmande, men nu orkade hon inte bry sig – inte förrän ett äldre fruntimmer stannade till och ställde sig att grans­ ka henne ingående. Det gjorde henne obehaglig till mods och hon drog sig ut ur lyktans sken. Men kvinnan stod kvar och tog snart ett steg närmare – dock inom säkert avstånd från Skarp – och sade: ”Mamsell Dalin? Bevare mig, tror jag inte det är Inez Dalin från Smedsby!”

Inez såg förvånat upp i kvinnans ansikte, som var smalt och finmejslat med vänliga rynkor kring mun och ögon, men hur hon än letade i minnet kunde hon inte minnas att hon sett det förr. ”Känner vi varandra?”

Kvinnan log åt hennes förvirring. ”Nej, jag har aldrig haft nöjet att råka mamsell Dalin. Men jag har sett mamsell på ett fotografi och jag glömmer aldrig ett ansikte.

Nu blir Signe glad, det vill jag lova!” ”Signe?”

Inez kramade hårt om Skarps halsband. Hunden gjorde vad den 46

kunde för att nå fram att hälsa på främlingen. Hennes fingrar var nära att domna bort, men för första gången var Inez glad åt att ha Skarp med på resan. Hur vänlig den här människan än såg ut var situationen kuslig. Över huvud taget gjorde främlingar henne osä­ ker, som en följd av först den långa isoleringen och sedan Smedsbybornas förakt och avståndstagande. ”Mamsell Wahlström, min unga matmor. Jag är just på väg till torget för att möta henne. Vi har varit och uträttat ärenden på var sitt håll och nu ska vi fara hemåt. Om mamsell Dalin vill följa med ska ni få träffa varandra!”

Hon sade det i en ton som om sammanträffandet med denna Signe Wahlström var något som Inez hade sett fram emot större delen av sitt liv, eller åtminstone borde ha sett fram emot. Men Inez förstod fortfarande inte. ”Varför ska vi träffa varandra?”

Kvinnan hade sett henne på ett fotografi. Var då? Hos vem? Hon kände ingen här i stan – ingen utom … kanske … Ett minne dök upp ur gömmorna, av hur hon tryckte ett fotografi i en älskad hand. Hjärtat började dunka hårt och hon ville fråga om hennes aningar stämde, men om hon hade fel kunde konsekvenserna bli ödesdigra. ”Ja, varför? Det kan man fråga sig. Jag tycker hon är spritt språng­ ande, om jag får säga min mening. Det är nog bäst att hon själv får förklara alltihop. Kära nån!” Hon ryggade bakåt när Inez tappade taget om halsbandet och hunden for ut mot henne i en hänförd hälsningsattack. ”Förlåt”, mumlade Inez och halade in kopplet.

Hon tog ett nytt grepp om halsbandet och tryckte ner den motsträvige Skarp i sittande ställning. När ordningen var återställd hade hon bestämt sig: ”Jag kommer med.”

Hon kunde inte låta den här möjligheten bara gå henne förbi. ”Inez, det här är tydligen stadskällaren och de hade inget rum åt oss, men jag fick en vägbeskrivning och här har du en …” Elsa hade 47

kommit ut på gatan med två brödkakor i handen. När hon såg att de inte var ensamma avbröt hon sig och såg undrande från Inez till främlingen. ”Elsa!” viskade Inez upphetsat. ”Jag tror att den här kvinnan vet något. Vi ska följa med till hennes matmor.” Sedan fann hon sig och insåg att hon borde presentera dem båda för varandra: ”Det här är Elsa, min syster. Och det här är …?” ”Katarina Lidmark”, sade kvinnan och neg hastigt. ”Hushåll­ers­ ka hos kommendörkapten Wahlström. Kära Signe väntar nog på mig nu, så om ni är klara …?” ”Självklart”, sade Inez och lämnade tacksamt över Skarps koppel till Elsa i utbyte mot sitt bröd. ”Kom nu!”

Elsa rörde sig dock inte ur fläcken. Hon bara stod och såg förvirrad ut. ”Jag förstår inte. Hur vet du att …? Hur visste du …?” ”Jag förstår inte heller, men det är det enda vi har att gå på. Kom nu, snälla du, innan hon försvinner!”

Katarina Lidmark hade redan stegat i väg en bra bit. Elsa tycktes fundera en kort sekund. Sedan slet hon åt sig sin kappsäck och började springa, sida vid sida med Inez. De kom i kapp kvinnan just som hon svängde runt stadskällarens knut och skyndade ner genom en smal gränd. ”Ja, nu blir Signe sannerligen glad”, upprepade hon. ”Att jag skul­le springa på er här i stan! Får jag fråga efter ert ärende?” Hon vände sig mot dem och sänkte rösten. ”Det har väl aldrig läckt ut att …?” ”Att vadå?” frågade Inez, och nu slog hjärtat så hårt att det kunde ha knäckt revbenen på henne, men i samma stund kom de ut på kajen och då fick Katarina annat att tänka på. ”Se, där är hon ju”, sade hon och nickade mot en täckt landå, förspänd med två svarta, smäckra hästar, som stod parkerad på andra sidan torget. Lutad mot ett av vagnens hjul stod en rundlagd ung kvinna och tittade sig otåligt omkring. Strax fick hon uppenbarligen syn på sin hushållerska, för hon ropade med en gäll röst som måste ha hörts över hela hamnområdet: 48

”Äntligen! Var har Kajsa varit så länge? Jag står här och fryser öronen av mig.”

Den tilltalade började lydigt småspringa och gestikulerade åt sina följeslagare att göra detsamma. Skarp hoppade och skuttade och bet tag i sitt koppel av ren upphetsning. Roligheterna tog visst aldrig slut den här dagen!

Katarina Lidmarks matmor var yngre än Inez hade väntat sig, kanske i Elsas ålder. Hon bar en rikt dekorerad hatt, som skuggade det fylliga ansiktet, och hennes korta och bastanta figur var höljd i en pälsbrämad kappa, som i vagnslyktans matta sken såg ut att vara klarröd, eller möjligen purpurfärgad. ”Petter är inte här än. Kajsa måste hämta honom så att vi kan åka”, sade hon när de nått fram till henne. ”För jag tänker då inte sätta min fot på det där stället där han håller till. Så skynda sig! Jag har väntat här i en evighet. Minst!” ”Jag är så ledsen att jag är försenad”, ursäktade sig Katarina, ”men jag har med mig en överraskning. Se här!” Hon vinkade fram Inez och Elsa. ”Signe kan aldrig gissa vilka det här är!”

Signe lade huvudet på sned och granskade främlingarna genom ett par ovala glasögon. Så flinade hon och försökte sig på en vild gissning: ”Drottning Sofia och hennes kammarjungfru? Och hennes lilla knähund!” tillade hon och såg ogillande på Skarp. Hunden hade genast upptäckt att Signe i sin famn höll en liten svart pälsboll och kämpade för att ta sig fram och undersöka den. ”Kan ni hålla undan den där? Rosabelle tycker inte om stora hundar.”

Den saken var uppenbar, för pälsbollen hade genast stelnat till i sin matmors armar och morrade på ett sätt som man aldrig skulle ha trott en så liten varelse om. Elsa ryckte förargat i Skarps koppel.

Inez hade en känsla av att förargelsen berodde mer på den unga damens oförskämda sätt än på Skarps eviga utfall. ”Drottningen?” skrattade Katarina. ”Inte då! Det här” – hon lade handen på Inez axel – ”är ingen mindre än Inez Dalin.”

Signe stelnade till på samma misstänksamma sätt som sin hund.

49

”Det kan Kajsa inte mena! Är det sant? Är du verkligen Inez – Inez Dalin från Smedsby?”

Inez såg ingen anledning att neka, men Signe såg ändå inte över­ tygad ut. ”Är du alldeles säker? Jag hade liksom väntat mig – hur ska jag formulera det? – något mer romantiskt! Du ser närmast ut som en tvättgumma eller något. Nej, förlåt mig! Jag säger jämt så dumma saker, du får inte ta illa upp. Så fantastiskt roligt att få träffa dig!

Nöjet är helt på min sida.”

Hon sträckte fram handen – den som inte var upptagen med att hålla fast den lilla hunden. Inez tog den otåligt. Så mycket onödigt prat! Med tanke på hur Signe behandlade henne var det hela säkert ett missförstånd. Men om hon faktiskt visste något om Ulv, kunde hon då inte bara tala om det? ”Och det här är …?” fortsatte Signe och såg på Elsa. ”Nej, säg ingenting! Du måste vara den yngsta systern – förrädaren!” Trots den grova anklagelsen hälsade hon nästan lika hänfört på Elsa som på Inez, men det var med stor tveksamhet och motvilja som Elsa besvarade hälsningen. ”Ni får ursäkta att jag lägger bort titlarna så här med en gång.

Det måste verka konstigt. Jag är ju en främling för er – men för mig är ni som gamla vänner och …”

Här blev hon avbruten av Elsa, som såg alltmer förargad ut: ”Och hur kommer det sig, om jag får fråga?” ”Åh, det trodde jag ni förstod! Jag har läst om er i tidningarna, förstås, varenda liten notis som skrivits om er.”

Med ens föll alla bitar på plats. Inez visste att tidningarna hade skrivit både om hennes hemliga liv i skogen, om rättegången, om den planerade avrättningen och om Ulvs oförklarliga flykt. Vid tiden för händelserna hade hon inte haft ork att bry sig om det och sedan hade hon förträngt det. Nu undrade hon med viss oro vad som egentligen hade skrivits, vad folk visste om henne, Elsa och Ulv – eller värre: vad de trodde sig veta, men som inte var sant. ”Jag tyckte det var så spännande”, gick Signe på med stor entu50

siasm. ”Så märkvärdigt! Det var som i en roman. Jag älskar romaner, särskilt dem som är så där härligt dramatiska. Kajsa påstår att det är för att jag läser så mycket som jag blivit närsynt, men det kan jag inte tro. I vilket fall, det här var ännu bättre än den bästa roman, för det hände på riktigt. Du, Inez, som alla tror är död och som man till slut finner i en koja mitt ute i vildmarken, där du levt tillsammans med en mystiskt försvunnen brottsling, som …”

Nu kunde Inez inte längre vara tyst. ”Vet du var han är nu?”

Signe antog en hemlighetsfull min, som lite påminde om det leende hon sett i Gertruds ansikte samma morgon, strax innan hon talat om sin omtumlande nyhet. ”Ja.” ”Var är han då?”

Signe log fortfarande och drog på svaret. Inez höll andan. Hon trodde att hon skulle förgås av otålighet innan Signe äntligen sade, lika naturligt som om det varit den mest självklara sak i världen, men med en omisskännlig underton av stolthet och triumf: ”Han är hemma hos mig.”

51

kapitel 6

Beundrad och förundrad det hade skett ett mirakel , trots allt. Försynen var fortfarande

på deras sida.

Inez satt inklämd i en landå med sin kappsäck i knät. Intill henne satt Elsa och tuggade på sitt bröd. Själv hade Inez gett sitt åt Skarp.

Hon hade ingen ro att tänka på mat. På sätet mitt emot satt Katarina Lidmark och fingrade på sina handskar. Och bredvid hushåll­ erskan satt miraklet själv, med sin ännu upprört sprattlande hund i famnen och orden sprutande ur munnen. Med outsinlig entusiasm berättade hon hur det kom sig att hon gömde en förrymd dödsfånge hemma på sin brors gård. ”Ja, som sagt så läste jag allt om er, och er historia fängslade mig något enormt. Först var jag riktigt förtjust när han fick sin dödsdom, för jag menar, kunde det bli mer dramatiskt! Men så sade jag åt mig själv på skarpen att det här inte var någon roman utan rena rama verkligheten, och då tyckte jag så synd om dig, Inez, att jag sade till mig själv att om jag bara kunnat så skulle jag ha hjälpt er på något sätt. Och jag var bra glad för din skull när jag fick höra att han lyckats rymma, din Anders. På sätt och vis var det ännu mer spännande, och jag funderade dag och natt på hur det gått till och vart han tänkte ta vägen, och nu ska ni få höra så märkvärdigt!”

Inez spetsade öronen än mer och förbannade vagnshjulen som fick det att rassla så hemskt när de rullade fram på vägen. ”Jo, jag var vid hamnen för att vinka av Carl Otto, min bror, när 52

han gav sig av efter ett av sina besök här hemma. Jag stod på kajen och vinkade så länge jag kunde se honom, och sedan hade jag tänkt gå till kryddboden och köpa mig en karamellstrut, för när han är hemifrån kan jag göra som jag vill. Men då fick Rosabelle syn på en riktig bamsing till hund, som till på köpet blängde på henne på det mest oförskämda sätt, och då fick hon fnatt, må ni tro! Eftersom jag inte var beredd tappade jag taget om henne och hon for i väg.

Men den stora hunden försvann in genom en port, och då fortsatte hon vidare längs kajen och jag efter. Jag ska be att få tala om att i vanliga fall är min lilla Rosabelle en mycket snäll och lydig liten pudel, men när andra hundar är oförskämda mot henne tappar hon allt förstånd.”

Signe tystnade en sekund för att hämta andan och passade samtidigt på att lyfta upp sin så välartade hund till ansiktet och trycka en kyss i den lockiga pälsen. Det var emellertid uppenbart att det här var en sådan situation då Rosabelle ”tappade allt förstånd”. De båda artfränderna stirrade fortfarande på varandra med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet, och varje gång Skarp så mycket som vred på ett öra morrade Rosabelle varnande. ”Till slut slank hon in i ett magasin som stod med dörren lite på glänt, och jag tänkte att nu har jag henne och rusade dit in jag med. Där inne stod Rosabelle och skällde på något inne i ett hörn, bakom några stora trälårar. Jag sprang fram till henne och fick se en karl sitta lutad mot en fullproppad säck.”

Medan Signe drog in luft höll Inez andan i spänning. Var det …? ”Så fort han upptäckte mig kom han upp på fötter, och då fick jag till min stora glädje och förvåning se att han saknade högerarm. Och jag sade till mig själv: ’Signe’, sade jag, ’hur många karlar går runt med bara en arm?’ och jag såg allt hur han famlade vid bältet efter sin kniv, men jag blev inte rädd utan sade hurtfriskt: ’Anders Munter, tror jag bestämt?’ Men det ville han förstås inte medge, så han sade bara: ’Olsson’, sade han, ’Anders Olsson’, och bara det att han talade borde ha väckt mina tvivel, men jag ville inte tro att jag tagit fel, för jag tyckte liksom det var meningen att jag 53

skulle få möjlighet att hjälpa er, så jag sade: ’Det var synd det’, sade jag, ’för jag kunde ha ett och annat att förtälja den där Munter om någon han håller av.’ Och då, förstår ni, då såg jag hur det ofrivilligt ryckte till i hans ansikte och det sade jag åt honom också, och när han förstod att han var avslöjad sade han med en gång: ’Vad vet du om Inez? Hur mår hon?’ och han såg så ängslig ut att jag blev riktigt rörd. ’Faktum är’, sade jag då, ’att jag inte vet någonting om henne – inte mer än du själv, i alla fall. Men nu vet jag vem du är och om du inte har någon annanstans att ta vägen får du gärna bo hemma hos mig – tills bror min kommer hem igen, åtminstone.’ Han sade nej förstås, och det hjälpte inte hur mycket jag tiggde och tjatade, men sedan på kvällen, när jag skulle ut till hemlighuset, stod han där utanför dörren. Då hade han följt efter mig hem utan att jag märkt det och hört på när jag berättat för Kajsa om vårt möte, och där hade han beviset på att jag menat vad jag sagt. Och sedan dess har han bott där hemma.”

Inez, som hela tiden suttit och sett på Signe som om hon varit en ängel, darrade till av förundran. ”Du längtar efter honom, inte sant?” strålade Signe.

Inez svar var mer som ett ohejdat kvidande än ett artikulerat ja men var omöjligt att missförstå. ”Underbart! Jag menar, det hade varit trist om jag gjort alltihop förgäves.”

Med ens blev Inez blick mindre beundrande och Elsa invände: ”Även annars skulle du ju mer eller mindre ha räddat en människas liv.” ”Det har du rätt i”, sade Signe tankfullt. ”Så har jag inte riktigt sett på det, men det är sant. Dessutom har det varit ohyggligt spännande – en mördare i huset, tänk bara! Dödsdömd dessutom! Så inte skulle det ha varit förgäves, nej då!”

I dunklet kunde Inez ana hur Katarina skakade uppgivet på huvudet. ”Men desto bättre om du fortfarande älskar honom!” fortsatte Signe. ”Och hur spännande det än var i början, så har det mist lite 54

av sin glans vid det här laget. Att ni dök upp var exakt vad som behövdes för att trissa upp dramatiken igen. Var har ni förresten hållit hus det gångna året?” ”Hur så?” sade Elsa misstänksamt. ”Jo, jag har försökt skriva till dig, Inez, för att låta dig veta var din älskling fanns. Jag skrev att jag var en gammal skolkamrat till dig som numera bodde i Öregrund och hemskt gärna tog emot dig som gäst ett par veckor. Och så skrev jag att jag fått tag i en ovanlig lilja som du länge saknat i ditt herbarium, för Anders sade att du skulle förstå om jag skrev så. Men det enda svar jag fick var från er far som sade att du inte längre var bosatt på adressen. Sedan dess har jag skickat brev på brev men ingenting fått veta. Så var uppe­ höll du dig?”

Mitt i den lyckliga förväntan kunde Inez inte låta bli att gräma sig. Naturligtvis hade far inte gått på lögnen om skolkamraten.

För det första hade hon aldrig haft en så nära vän att hon skulle ha förtjänat en sådan inbjudan. För det andra hade far själv läst med barnen i hennes årskull och skulle ha känt igen namnet om det varit en före detta Smedsbybo. Ville han ha bevis behövde han bara ögna igenom flyttningslängden som stod i hans bokskåp inne på pastorsexpeditionen. Hade Signe bara tänkt sig för kanske den där plågsamma ovissheten och saknaden skulle ha nått sitt slut långt tidigare. Dessutom kunde allting lätt ha avslöjats ifall far beslutat sig för att forska i saken.

Tankarna på brevet hade fått Inez att glömma Signes fråga, varför Elsa än en gång fick svara i hennes ställe: ”Vi bodde i stugan i skogen.” ”Det borde jag ha kunnat räkna ut! Jag hade faktiskt börjat spara pengar för att resa till Smedsby och fråga runt, men nu kom ni hit i stället och det är ännu bättre, särskilt som Anders börjar blir så övermåttan otålig. Han tycker inte om att vara beroende av mig, men han hålls visst borta från staden av något slags löfte, förutom att det naturligtvis vore oerhört dumdristigt att återvända dit. Se där, nu är vi redan framme!”

55