9789198304497

MAKTTRILOGIN

LDGFÖRLAG

I Makttrilogin-serien har tidigare utkommit: Vanmakt 2018 Despair 2018 (Vanmakts English version) Verkan 2017 Impact 2018 (Verkans English version) Samtliga böcker i trilogin är oberoende av varandra och kan läsas var för sig.

Den här boken är ett skönlitterärt verk. Namn, gestalter, organisationer, platser och händelser är påhittade av författaren. All eventuell likhet med verkliga personer, levande eller döda, händelser eller platser är endast tillfälligheter.

Copyright © 2017 Lourdes Daza-Gillman Första upplagan. Första utgåvan.

Omslag: LDG förlag Tryck 2017 www.lourdes-dazagillman.com Facebook: Author Lourdes Daza-Gillman

Prolog

INGA STJÄRNOR … INGEN MÅNE syntes till och himlen var oskyldigt blå. Hennes ständiga fnittrande ekade tomt över den ödsliga gatan. Hon försökte gå så stadigt hon förmådde, men benen ville inte lyda – de orkade inte bära henne. Hennes nakna fötter gled och vek sig för varje steg hon tog i sina högklackade sommarsandaletter.

En lång, kraftigt byggd man gick några steg bakom henne. ”Är det långt kvar?” sluddrade hon.

Hon flyttade sitt blonda, långa hår från ansiktet och hennes bara axlar täcktes delvis av det tjocka håret. Hennes smala, späda kropp pryddes av en tunn, blommig sommarklänning.

Hon rös och slog armarna om sig själv. ”Fryser du?” Han lade en arm över hennes axlar och omfamnade henne hårt. ”Aj! Inte så hårt!” Det vände sig i magen på henne. Hon försökte hålla andan för att inte kräkas.

Rent instinktivt drog han bort armen och tog ett steg bakåt. ”Vi är snart framme och kommer in i värmen …”

Längre fram stannade de framför ett hus vid Skanstull.

Han öppnade dörren.

Hon tvivlade.

1

”Men hallå? Vad händer nu?” Han tittade på den unga kvinnan med ett brett leende på läpparna. ”Vi ska väl inte stå här och frysa, eller hur?”

Hon tog ett par osäkra steg. Något kändes inte rätt, men hon kunde inte hålla sig längre. ”Jag måste på toaletten!” Det vällde upp en het våg inom henne. Hon höll handen för munnen och skyndade sig in.

Inne i lägenheten ledde han henne snabbt till badrummet och stängde dörren efter henne.

En kvart senare kom hon ut blek som ett vitt papper. ”Som du ser ut …” Mannen skakade bekymrat på huvudet. ”Drick det här, det är iskallt vatten, det kommer att göra dig gott.”

Han lyfte upp henne i sina armar, gick mot sovrummet och lade henne varsamt på sängen.

Hon slocknade direkt.

DET VAR RYCKIGT OCH eländigt. Hon öppnade ögonen och såg häpen ut. Hon låg i baksätet på en bil. En man körde fort och hon började må illa igen.

Hon satte sig upp. ”Hallå! Vart är vi på väg?”

Inget svar.

Han pratade tyst i telefonen, hon kunde inte uppfatta vad som sades.

Hon kände sig för omtöcknad för att göra något. Hon tittade genom fönstret och såg ödsliga fält och hus som då och då svischade förbi framför hennes ögon. Några minuter senare saktade han farten och körde in på en grusväg som kantades av en tät skog.

Han parkerade bilen. ”Stig av. Härifrån går vi till fots.” ”Vadå till fots? Vart ska vi?” ”Det får du se när vi är framme.” All hans charm var borta.

Nu hade han en annan bestämd, otrevlig ton.

2

Hon såg sig omkring. Hon förstod att hon inte hade något val. Hon följde efter några steg bakom honom. Terrängen blev allt tätare, fylld av äldre tallar och vildvuxna buskar.

Rädslan började övermanna henne. Vart tog han henne?

Hon stannade och tittade bakom sig. Hon försökte minnas vägen eller kanske hitta en utväg, men så långt ögat nådde var det enda hon kunde se skog. Likväl, vad skulle det spela för roll, tänkte hon, medveten om att hon var snurrig i huvudet som om hon vore drogad. Hon kände sig oändligt trött.

Helt oväntat, bakom den täta skogen, stod en förfallen stuga som verkade ha övergivits för länge sedan. Det såg ut som en återvändsgränd, men bakom huset öppnade sig ett tomt, ödsligt fält. ”Vad gör vi här? Varför säger du ingenting?”

Inget svar.

De fortsatte. Ännu ett övergivet hus.

Hon stannade tvärt och vägrade att fortsätta gå.

Bakom rucklet stod en rad gamla lagerlokaler med fasader av grå betong jämsides varandra.

Mannen tog ett hårt grepp om hennes arm och drog henne med sig.

Hon försökte göra sig fri, men slutade när ett gnisslande ljud av en stor ståldörr väckte hennes uppmärksamhet.

Den tunga dörren öppnades.

Hennes sällskap tog ett par snabba steg framför henne och gjorde en gest med handen att hon skulle gå in. ”Vad ska vi göra här?”

Mannen gav henne en kraftig knuff. ”Gå in, för helvete!”

Hon snubblade på tröskeln och störtade mot betonggolvet. ”Madame!” ropade mannen.

3

En lång kvinna, klädd i svarta skinnbyxor och urringad topp, visade sig längst bort i en korridor som omgavs av ett antal stängda dörrar. Väggarna liksom golvet var av grå betong. Ett lysrör i taket lyste svagt. Madame gick med långsamma men säkra steg som ekade i det tomma utrymmet. ”Vad är det här?” Hon böjde sig ner för att hjälpa den unga kvinnan upp från golvet. Madame tittade först på flickan, sedan på leverantören. ”Och vad fan tycker du att vi ska göra med den här?”

Mannen ryckte på axlarna. ”Vi får sälja henne utomlands …” ”Jaså? Har inte jag sagt till dig att jag inte vill ha några svenska fittor!” ”Du beställer, jag levererar”, sa han med lite trots och förtrytelse i blicken.

Madame stirrade hotfullt och gick ett par steg närmare honom.

Han backade instinktivt, men konfronterade henne med en fast blick. Rent fysiskt kunde han slå ner henne, men hans överlevnadsinstinkt uppmanade honom att låta bli – det straffade sig att vara högmodig.

Madame tog tag i flickans arm och förde henne genom den smala gången. De stannade framför en dörr. En tittlucka öppnades och ett par blå ögon granskade sällskapet.

Dörren öppnades. ”Vad heter du?” sa Madame.

Den unga kvinnan blängde på henne.

Ett kallt leende målades på Madames läppar. ”Okej, jag ska kalla dig Jane Doe. Vad tycker du om det?

Det är väl fint?” Hon gapskrattade.

Bakom dörren fanns en rad mindre rum som närmast såg ut som källarförvaring. En lång, muskulös man väntade framför ett av rummen som fanns bakom ett skrank av järn. Han

4

tog fram en nyckelknippa som hängde i byxskärpet och skramlade med den i handen tills han hittade den rätta. Sedan öppnade han det stora hänglåset som satt i dörren.

Jane Doe tog ett steg in i rummet och rös. Den kusliga atmosfären och de livlösa, tärda blickar som hon möttes av fick henne att förstå allvaret i situationen.

Jane Doe hade träffat mannen på en nattklubb, och även om han inte var hennes typ hade hans elokventa och trevliga sätt tilltalat henne. Mannen hade bjudit på drinkar och långt in på småtimmarna hade han föreslagit henne att följa honom hem. Det hade hon gjort frivilligt. Mitt i natten och utan hennes vetskap hade hon transporterats, nedsövd i backsättet på en Land Rover. Det var först när hon vaknade som hon hade börjat inse vad det handlade om.

En ung kvinna som låg nerbäddad i en av sängarna hostade med ett rosslande ljud som verkade hindra henne från att andas.

Jane Doe lutade sig lite ostadigt mot dörrkarmen och betraktade resten av omgivningen. Längs väggarna i det sjaskiga, grådaskiga utrymmet stod fyra sängar, två på vardera sidan av väggen. Tre av dessa var upptagna. I en av dem låg den hostande flicka som nu hade täcket över huvudet. Mittemot henne satt en asiatisk flicka rätt upp och lutade sig mot väggen, i sängen bredvid henne halvlåg en tjej som Jane på grund av hennes mörka hud trodde kunde vara afrikanska.

Jane Doe tittade modfälld på flickorna. De är barn, tänkte hon. De kunde inte vara mer än fjorton, femton år gamla. ”Ta den lediga sängen!” sa mannen med nyckelknippan.

Han knuffade henne så hårt att hon snubblade fram tills hon nådde sängen.

Nycklar och lås rasslade och sällskapet försvann genom dörren.

5

KAPITEL 1 Polisaspiranten

KLOCKAN ÅTTA PÅ MÅNDAGSMORGONEN satt Samir Mohamed vid ett bord i ett av Rikskriminalens utredningsrum. Han var djupt försjunken i ett dokument när kriminalinspektörerna Sanna Johansson och Kalle Karlsson stegade in i rummet.

På bordet låg två travar av häftade dokument.

Kalle sträckte sig över bordet och tog ett exemplar från varje bunt. ”Är det här allt?” ”Nej, men just nu borde det räcka med de tekniska och rättsmedicinska rapporterna”, sa Mohamed.

Kalle bläddrade förstrött i pappren samtidigt som han satte sig bredvid Mohamed.

Sanna tog plats mitt emot Kalle och lade en bunt dokument framför sig på bordet.

Cecile Thoréns välbekanta, livliga skratt och Javier Mendez som lät mera som ett stön, blev alltmer tydliga ju närmare de kom utredningsrummet. De klev in i rummet med varsin kaffemugg i handen.

Allan Jonsson rusade in i rummet. ”Ursäkta att jag är lite sen.”

6

Sanna log mot dem och nickade till hälsning. Hon tittade på klockan i sin iPhone. ”Åklagaren även i det här fallet är Carl-Magnus Alkelius. Han har dock ursäktat sig och försäkrat att han kommer till nästa möte, så vi får börja utan honom.”

Javier snörpte på munnen. ”Varför blir inte jag förvånad?”

Kalle log mot honom. ”Jag kan inte minnas att han har varit närvarande på våra utredningsmöten som han borde”, fortsatte Javier.

Sanna nickade.

Kalle bläddrade demonstrativt i rapporterna. ”Det är märkligt att vi får ta hand om det här igen.” ”Problemet är att fallet är iskallt”, sa Sanna. ”Det har gått snart ett år sedan Annelie Braxton mördades och än så länge har ingen utpekats för dådet.”

Allt hade börjat när Bosse Gren från Västbergas polisdistrikt hade kontaktat kriminalkommissarie Henrik Blom, Sannas chef, och framfört sin önskan om att flytta mordfallet till dem eftersom Gren ansåg att det här var ett fall för Rikskrim.

Samir Mohamed hade då beordrats att undersöka fallet, ett mord på en tjugofemårig kvinna vars kropp hade hittats i en container i Huddinge.

Tre månader senare, då utredningsgruppen hade fullt upp med en omfattande mordutredning angående en seriemördare, hade Sanna blivit tvungen att avsäga sig ansvaret. Hon hade föreslagit Henrik Blom att återlämna fallet till Västbergas polisdistrikt där det ursprungligen kom från.

Nu, sex månader senare, hade kriminalkommissarie Bosse Gren återigen kontaktat Blom och insisterat på att fallet tillhörde KPS, och oavsett vad som beslutades skulle de sluta jobba med mordutredningen. Några dagar efter deras samtal hade Gren fört över all dokumentation till KPS. Gren hade

7

emellertid föreslagit att bidra med en resurs, Richard Strömmer, en av de kriminalinspektörer som hade jobbat med fallet och som var mycket väl insatt i det. ”Okej.” Hon bläddrade lätt i den rättsmedicinska rapporten och såg på Mohamed. ”Kan du göra en kort sammanfattning av läget?” ”Jaha!” sa han lite överraskad och letade fram ett dokument i en bunt papper.

Sanna väntade lugnt. Sedan Mohamed börjat jobba i hennes team hade han inte visat någonting annat än stort engagemang i alla uppdrag han hade fått. Han var dedikerad till sitt arbete. Det här var hans första mordutredning och Sanna hade läst rapporten med nöje. Den var detaljrik och faktaspäckad. Sanna skämdes lite. Även om hon inte ville erkänna det för sig själv, insåg hon att hon haft förutfattade meningar. Mohameds uppväxt hade präglats av livsmedelshandel. Från annat håll hade hon hört att hans far hade ett par livsmedelsaffärer och att han hade förväntat sig att sonen skulle ta över verksamheten så fort han blev myndig, men det hade visat sig att Mohamed hade haft andra ambitioner. Hans dröm var att bli polis. Han hade fortsatt sina studier på universitetet och tagit sin kandidatexamen i sociologi.

För närvarande var han kriminalassistent men hans mål var att så snart som möjligt bli kriminalinspektör. För detta ändamål fortsatte han sina studier på halvfart på Polishögskolan.

Mohamed satte sig tillrätta. ”Som ni redan vet handlar det här om en polisaspirant som kort innan hennes död hade börjat sin tjänst på Västbergas polisdistrikt. Hennes kropp hittades i en container i Huddinge för ganska precis ett år sedan.” Han pekade på tavlan där det hängde några bilder på

8

området och den container där offret, Rosanne Annelie Braxton, hittades. ”Hon var en och åttio centimeter lång och hade en vältränad, atletisk fysik. Jag kontaktade några av hennes kollegor och det enda jag fick veta var att hon varit mycket engagerad i sitt arbete under den korta tid som hon hade jobbat där. En annan sak som jag fick reda på var att hon tränade varje dag. En av hennes kollegor sa att hon kunde brotta ner de flesta utan problem” Mohamed tog en klunk vatten och fortsatte. ”Något som satt huvudbry på Sanna och mig var att Annelie använde peruker i likhet med vår dåvarande misstänkte gärningsperson.” ”Ännu en person som kamouflerar sig”, sa Kalle och grävde fingrarna i sitt blonda hår för att rätta till luggen. ”Ja, det verkar vara mode.” Javier flinade.

Sanna log svagt och lät blicken vandra från den ena till den andra. Hon påminde sig om att Kalle Karlsson och Javier Mendez var hennes mest kompetenta resurser.

Sannas ögon vilade en stund på Kalle. Han såg trött ut.

Hans långa lekamen på hundraåttiofem centimeter hade magrat avsevärt, och hans annars tindrande bruna ögon hade förlorat sin glans sedan hans sambo Mia hade lämnat jordelivet efter en svår cancersjukdom. Sanna visste att han och Mia hade varit ett par sedan skoltiden och att de hade flyttat ihop när Mia var nitton och han själv arton år fyllda.

Flera år senare hade de skaffat barn. Pontus var första barnet, sedan kom Liza två år senare. Det hade gått nio år sedan dess, och Kalle hade nu förlorat sin livspartner – något som drabbade honom mycket hårt.

Kalle hade varit Sannas högra hand under en lång tid. Han var den person som hon hade jobbat längst med och hade störst förtroende för. De hade jobbat mer än tio år tillsammans i så många mordutredningar att hon inte kunde tänka sig en annan samarbetspartner än Kalle, men sedan han blev

9

ensam med barnen hade han inte kunnat vara lika närvarande på jobbet som tidigare. Barnen krävde en stor del av hans tid. ”Det som vi kom fram till … när jag hade hand om mordfallet, var att det inte hade använts några vapen vid mordet”, fortsatte Mohamed. ”Enligt rättsläkarens utlåtande, Fnr A03 0901, som ni fick en kopia av, framgår att hennes halskota … cervikalkotan var söndervriden.” ”Ren avrättning”, sa Thorén.

Mohamed tittade på henne och nickade långsamt. ”Det stämmer. Yttre besiktningsprotokollet säger inte så mycket – det handlar mest om vanliga åkommor som kan uppstå under en fajt. Den utvidgade obduktionen i samband med den inre besiktning påvisar däremot vad hon gick igenom innan hon dog. Hon hade omfattande inre blödningar och därmed åtföljande störning av blodförsörjningen till kroppens olika vävnader. Dessa manifesterades dels av vävnadens undergång i inre organ, dels i form av rubbning av blodkoagulationssystemet med bland annat utbredda blödningar, blodproppar i lungpulsåderträdet och fibrinutfällningar i njurarna.” Han gjorde en paus, drack en klunk av det redan iskalla kaffet och bläddrade några sidor fram. ”Andra viktiga aspekter som framgår i det utvidgade obduktionsprotokollet här på sidan hundrafemtio …” Han väntade när alla började bläddra i dokumentet och fortsatte. ”I den mikroskopiska undersökningen hittades hudrester under hennes naglar.”

En lång stunds tystnad uppstod. Då och då hördes prasslande av papper som bläddrades fram och tillbaka. ”Några vittnen?” sa Allan. ”Vi hade ett vittne som enligt min mening inte ledde oss framåt i utredningen. Därutöver verkar inte finnas andra vittnen.”

10

Kalle rätade upp sig i stolen och tog till orda. ”Inga vittnen från Västbergas håll?” ”Nej.” Monika Lind gjorde entré i rummet och satte sig bredvid Mohamed.

Sanna såg på henne, hon hade svårt att bedöma Monikas kompetens. Hon var ganska tystlåten, men så länge hon hade jobbat i Sannas team hade hon gjort allt hon hade beordrat henne att göra. Sanna hade tänkt prata med Monika så småningom och föreslå vidareutbildning, så att hon kunde ta nästa steg som innebar att bli kriminalassistent, men sedan hon hade fått höra om Monikas planer att flytta till Göteborg och jobba på en annan rotel bestämde sig Sanna för att låta bli. ”Sa han något om mordet? Jag menar vittnet”, fortsatte Kalle. ”Nej, det vi vet är att han hade sett fyra män som betedde sig konstigt. Det var mitt i natten någonstans långt ifrån Huddinges samhällsbyggnader. De misstänkta bar en svart soppåse, som vittnet trodde kunde vara ett lik”, fortsatte Mohamed och kliade sig i nackhåret.

Sanna tog över. ”Vittnet kunde ge ett ganska bra signalement på männen. Jag tyckte att mycket av det han sa liknade Umeå-mannen … Åke Pettersson och kompani.”

Javier spärrade upp ögonen. ”Menar du Oxen?” ”Ja, vittnet gav en ganska bra beskrivning av en tatuering som mannen hade på armen. Jag tyckte att den liknade Oxens tatuering på hans vänstra arm.”

Javier bläddrade i en rapport som Mohamed hade levererat vid ett tidigare tillfälle.

De andra verkade vara koncentrerade på olika delar av det levererade materialet från Västberga-roteln.

11

Sanna höll ögonen på Javier. Han var en sådan person som inte förändrades utseendemässigt. Han hade nyligen fyllt fyrtio men såg avsevärt yngre ut för sin ålder. Han var vältränad, hade en pojkaktig frisyr och var alltid klädd i lediga, sportiga plagg. Trots att han var född i Sverige kunde man inte undgå hans spanska ursprung, även om det fanns de som trodde att han var från Latinamerika. Hans föräldrar kom ursprungligen från Spanien, men Sanna visste att de numera var svenska medborgare.

Javier hade ett lite säreget humör och egen stil, men oavsett detta var hon mycket nöjd med hans insatser. Hon tänkte att världen var så liten. De hade träffats för mer än fyra år sedan när Göteborgs polisdistrikt hade begärt hennes experthjälp i en traffickinghärva, och nu jobbade de tillsammans igen i samma team.

Hon tvivlade inte på att Javier och Kalle var bland de mest kompetenta brottsplatsutredarna i landet. Likafullt kunde hon inte undgå Cecile Thorén, en skånska som hade flyttat till Stockholm från Ystad tillsammans med sin sambo, en stockholmare som också jobbade inom poliskåren. Hon var en stark tillgång för gruppen. Sanna uppskattade mycket Thoréns färdigheter och att hon alltid var väl förberedd. Hennes förmåga att fördjupa sig i detaljer och hitta kopplingar i komplicerade utredningar som andra hade förbisett var en av Thoréns starka sidor. Hon var också den som satte krydda på vardagen, något som många gånger behövdes i gruppen.

Kalle lade ifrån sig ett häftat papper och vände sig mot Mohamed. ”Hur kommer det sig att det dröjde så länge innan ni kontaktade vittnet?”

Monika Lind rätade upp ryggen och tittade rakt in i Kalles ögon. ”Vittnet tog kontakt med oss tre veckor efter att vi fick fallet på vårt bord. Hans förklaring var att han inte var säker på om det han hade sett kunde vara användbart för polisen.

12

Det var först när han såg bilderna som visades på Efterlyst på TV3 som han insåg att han borde kontakta oss.”

Javier tömde sista kaffeklunken och slängde muggen i sopkorgen. ”Vi tar fem minuters paus. Jag tror att det är fler än jag som behöver fylla på koffeinet”, sa Sanna. Alla verkade vara överens och gick ut efter henne.

Några minuter senare kom den ena efter den andra tillbaka in i rummet.

Sanna väntade en stund för att Allan Jonsson skulle komma tillbaka men efter någon minut gav hon upp och vände sig till Mohamed. ”Har du mycket kvar?” ”Jag vill gärna säga några ord till om den tekniska rapporten. Det har hittats en hel del i samband med husrannsakan.”

Mohamed gjorde en gest med handen mot bordet. ”Jag har en del intressant material, bland annat NFC:s tekniska rapport och några bilder som hittades hos offret. Allt ligger där.”

Bland andra pappersbuntar låg en trave häftade dokument. På första sidan stod ”Förundersökningsprotokoll AM111213–15, Nationellt forensiskt centrum, NFC”. Alla försåg sig med varsitt exemplar och bläddrade i det femhundrasidiga dokumentet.

Sanna ögnade igenom rapporten och efter en kort stund lät hon blicken vandra mellan Mohamed och Monika. ”Det framgår här i rapporten att Annelie hade datalogiutbildning.

Vet ni något mer om hennes IT-kunskaper?”

Mohamed skakade på huvudet. ”Nja, vi vet som sagt att hon hade en teknisk utbildning men vi hörde också från hennes arbetskamrater att hon var en riktig hacker.”

Sanna lade rapporten åt sidan och sträckte sig fram över bordet för att ta ett par av de kuvert som innehöll fotografier. ”Hittade ni allt det här hos polisaspiranten?”

13

”Ja, hon hade sorterat fotografierna i olika kuvert”, förklarade Mohamed. ”Hon hade skrivit plats och datum på var korten hade tagits. Det finns fler bilder i hennes laptop. Jag tror dock att hon skrev ut de bilder som hon ansåg vara extra viktiga för hennes ändamål.”

Sanna tömde ett kuvert på bordet och granskade bilderna.

Javier sträckte sig fram, läste vad som stod på vart och ett av kuverten och valde ett som hade benämningen Ersta flickhem. Thorén gjorde detsamma och tog ett annat med noteringen Försvunna kvinnor och barn.

Dörren öppnades och Richard Strömmer stegade in i rummet. Han presenterade sig kort och satte sig på en ledig stol.

Sanna följde honom med blicken. Han var en lång man, cirka hundranittio centimeter, ledigt klädd och orakad. Han såg trött ut och gick långsamt, som om han inte brydde sig om någonting. ”Välkommen till teamet”, sa Sanna kort. Hon hade förväntat sig en förklaring eller ursäkt för varför han var så sen.

Mohamed tog vid. ”Jag kontaktade hennes dåvarande chef i Västbergas polisdistrikt och frågade om hon var på något uppdrag, men han sa nej. Han var också förvånad över fyndet i hennes lägenhet.”

Richard Strömmer nickade instämmande. ”Hon hade inga uppdrag hos oss … polisaspiranter får inte såna åtaganden hos oss.”

Sanna tittade på honom som om hon väntade på mer information, men Strömmer förblev tyst.

Thorén som också hade ögonen på nykomlingen tog ordet. ”Oavsett omständigheterna anser jag att allt det här som hittades i hennes lägenhet bör kunna leda oss till varför hon mördades. Det finns ingen tvekan om att hon var mycket engagerad i försvunna människor. Främst kvinnor och barn kan man konstatera utifrån allt samlat material här. Frågan

14

är om det handlar om vårdnadstvister eller människohandel.”

Kalle lyfte blicken från rapporten och tittade intensivt på Thorén. ”Ja, det kvarstår att se, här på sidan tvåhundrafyra hänvisas till bilaga tre där hon skriver om försvunna kvinnor.

Utan att ha läst hela rapporten låter det som att hon undersökte människohandel i största allmänhet.”

Det hördes prassel av pappersbläddrande.

Richard Strömmer sneglade på pappersbunten och efter en stunds betänketid tog han ett exemplar. ”Nej, det här är alldeles för omfattande för att det ska handla om allmänbildning … Om det är det du menar, Kalle”, invände Thorén. ”Jag skulle vilja förstå varför hon var så engagerad i det här. Vad hade hon för motiv?” ”Svårt att veta. Hade jag letat efter någon hade jag nog koncentrerat mig på ett mer specifikt område”, sa Sanna, men efter en stund fortsatte hon, ”fast när jag tänker efter, människohandel är så brett och omfattande, att om man inte vet var man ska leta är man nog tvungen att undersöka området brett för att förstå hur det fungerar och vilka som sysslar med det. Det kan nog vara så att hon saknade någon som hon misstänkte blev offer för trafficking, annars har jag svårt att se varför hon skulle vara så involverad i det här.”

Javier nickade instämmande. Kalle såg fundersam ut.

Thorén vände sig mot Richard Strömmer. ”Hade hon anmält någon som saknad?”

Han sneglade på henne, sedan skakade han på huvudet. ”Hur ska jag tolka det?” sa Thorén avmätt. ”Att jag inte vet … Vi har inte tagit reda på det”, svarade han trött. ”Jag kollar”, sa Mohamed.

Javier viftade med ett kuvert. ”Sanna, det kan ligga något i det du säger. Ersta flickhem ingick i hennes utredning, och

15

en anledning till varför den gjorde det skulle kunna vara att den person som hon letade efter fanns där. Ersta flickhem är ju en typ av anstalt för unga kvinnor. Det har skrivits ganska mycket i tidningar om att personalen har blundat för att flickorna utnyttjades i prostitution. Flickhemmet var eller kanske till och med är, en korrumperad organisation som säljer sexuella tjänster.”

Kalle skakade ogillande på huvudet.

Sanna lutade sig tillbaka och tänkte efter. Den utlösande faktorn för det här mordet var inte sexuellt motiverat. Motivet var ett helt annat. ”Vi har en stor mängd bevismaterial som är ganska svår att tolka, men jag kan inte tro annat än att mordet på Annelie Braxton är kopplat till hennes stora engagemang i människohandeln. Vi kan också se att hon inte jobbade ensam, men problemet är att de använde sig av pseudonymer för kommunicera med varandra ...” ”Förmodligen på grund av det känsliga ämnet”, flikade Thorén in. ”Det ser ut som det är någon form av organiserad grupp. Frågan är om hon i så fall var ledaren eller endast en medlem.”

Allan Jonsson kom in i rummet och undvek medvetet Thoréns blick.

Richard Strömmer harklade sig.

Alla vände blicken mot honom i väntan på en kommentar.

Han rodnade en aning men förblev tyst.

Sanna hade blicken kvar på Strömmer. ”Jag saknar information om fingeravtryck och andra spår som måste ha funnits i hennes lägenhet. Har ni inte säkrat den informationen?” ”Nopp.”

Mohamed såg på Strömmer en stund, och tog sedan ordet. ”Jag pratade med Bosse Sandell från RMV igår och frågade när vi skulle få en fullständig biologisk rapport. Han framhöll att de för närvarande har fullt upp … han lovade

16