9789198302417

quintilianus

Den fulländade talaren

Översättning från latinet, med inledning och kommentarer av

Bengt Ellenberger

Innehåll INLEDNING 7 FÖRSTA BOKEN

Förord i. När skall barnen först undervisas? ii. Skola eller enskild undervisning? iii. Hur vi skall behandla barn med olika slags begåvning iv. Latinets uttal förr och nu v. Språkfel vi. Ett alltför följdriktigt språk vii. Rättskrivning x. Musiken xii. Kan man ägna sig åt många ämnen samtidigt?

ANDRA BOKEN

vii. Utantillärning viii. Alla bör undervisas i det som är deras starka sida xi. Behövs egentligen någon undervisning i talekonsten? xii. Är talare som saknar skolning skickligare? xiv. Retorikens begrepp xv. Retorikens väsen och syfte xix. Fallenhet eller skolning?

TREDJE BOKEN

ii. Talekonstens ursprung iii. Talekonstens indelning v. Talekonstens förutsättningar och syften FJÄRDE BOKEN

i.

Inledningen

SJÄTTE BOKEN

Inledning i. Slutframställningen

ii. Ethos och pathos iii. Skrattet iv. Ordskiften ÅTTONDE BOKEN

Inledning i. Gott latin iii. Utsmyckningen vi. Troper TIONDE BOKEN

i. ii. iii. iv. v. vi. vii.

Ordförrådet. Lämplig läsning.

Efterbildningen Skrivövningen Bearbetningen De viktigaste skriftliga övningarna Hur man skall tänka över sitt tal Det oförberedda talet

ELFTE BOKEN

ii. Inlärningen iii. Framförandet TOLFTE BOKEN

Inledning i. Talarens vandel v. Talarens redskap x. Språkarterna xi. Slutord REGISTER

På följande sidor finns smakprov ur några av böckerna.

INLEDNING Författaren Om Quintilianus’ kronologi finns nästan inga uppgifter utöver vad han själv skrivit om de samtida han träffat. (Plinius den yngre, född 61/62 e.Kr., näm­ner honom som sin lärare.) Hans födelseår bör ha varit omkring 30 e.Kr. Födelseorten var högst provinsiell, Calagurris i Hispanien (nu Calahorra, i Ebros dalgång ett tiotal mil nordväst om Zaragoza), men sin skolning måste Quintilianus ha fått i Rom. Uppenbarligen återvände han sedan till Spanien för att under något decennium verka som advokat. Efter Neros död år 68 åt­följde han nämligen ståthållaren där, Galba, när denne begav sig till Rom för att utropas till kejsare. I Rom öppnade Quintilianus en egen retorskola, som efter ingripande av kejsar Vespasianus från år 74 var stats­finansierad och ­offentlig. Omkring år 90 drog han sig tillbaka från denna tjänst, men an­förtroddes efter några år att undervisa kejsar Domitianus’ systerdotter­söner. ­Institutio oratoria bör enligt den franske utgivaren Jean Cousin ha tillkommit under åren 93­­–96. Quintilianus’ dödsår är ännu osäkrare än hans födelseår, men han levde troligen inte in på 100-talet. Om sitt tragiska familjeliv be­rättar han bäst själv, i inledningen till sjätte boken.

Verket och dess öden Ordet retorik, som länge fått dras med attributet tom, har nu i något år­ tionde använts för att ge respektabilitet åt den beskedliga »muntliga fram­ställ­ning­en«. Dagens retorikundervisning är emellertid en långt driven ur­vattning av en lära och en terminologi som krävde mångåriga studier även om den kompendierades, till exempel i Rhetorica ad Herennium, en skrift från Ciceros tid som under medeltiden var mycket spridd

och studerad. Den är utpräglat teknisk och nyttoinriktad, och till nästan hälften ägnad åt de retoriska figur­erna.

Sådan är inte Quintilianus. Denne den förste retorikprofessorn ville ta hand om den blivande talaren från barnaåren, och ge honom en avrundad bildning efter grekiskt mönster. I Institutio oratoria finner vi därför goda råd om barnuppfostran och de första skolåren; dagens pedofilskräck och debatt om friskolor visar sig inte vara färska företeelser. Vidare finns bland mycket annat notiser om det latinska språket (användbara mot de tröttsamma lek­män som påstår att vi inte kan veta hur det klassisk latinet uttalades), och om musiken som en av de andra sköna konster som inte fick försummas. Ord- och tankefigurerna uppskjuts till åttonde och nionde böckerna, och föregås av en lång inledning om hur åhörarnas känslor kan påverkas och domarna bevekas och blidkas, eller distraheras från svaga punkter i bevis­föringen. Här finns exempel på romarnas stundom bistra skämtlynne. I den tionde boken finns en översikt över de författare som ansågs viktiga under antiken, jämte goda råd om textbearbetning som är relevanta för allt litte­rärt skapande. Den elfte tar upp inlärningen och framförandet, och den tolfte be­handlar förutom olika språkarter även talaren moraliska halt.

Detta monumentala verk fick man under medeltiden i brist på avskrifter oftast nöja sig med att åberopa. I Frankrike fanns visserligen en hel del stympade versioner av Institutio oratoria men ingen fullständig, och kopierade och lästa i större utsträckning blev dessa inte förrän fram emot elvahundra­talets renässans. Böckerna I, X och XII fick representera för­fattaren i särav­skrifter. (I det föreliggande urvalet utgör bok I 17 procent, bok X 30 och bok XII 15, vartill kommer 17 från bok VI. Hela verket skulle omfatta bortåt 900 trycksidor.) I Tyskland fanns bara ett fåtal exemplar, däremot enstaka fullständiga. Först från 1416 fick verket allmän spridning; manuskriptjägaren Poggio påträffade det då, dammigt men i stort sett komplett, i Sankt Gallen, där en 1000-tals handskrift (nu i Zürich som MS. Turicensis 288) i några sekler legat oläst och okopierad. Detta fynd följdes snart av flera andra.

I Nya tiden blev Quintilianus’ inflytande väl så stort inom pedagogiken som inom retoriken. Hans tankar upptogs av Erasmus och av den framför allt i Nederländerna och England verksamme spanske humanisten Juan Luis Vives, liksom av Melanchthon (Praeceptor Germaniae)

och Luther, som skrev att Quintilianus var den ende som gav ynglingar – ja, vuxna män – en fullgod vandel.

–––

Quintilianus – en länk mellan antiken och vår tid. »Retorik«, skriver Stig Strömholm i sin uppsats »Quintilianus redivivus« (i Retoriska frågor … tillägnade Kurt Johannesson, 1995) »[…] var i icke ringa omfatt­ning den rubrik under vilken det antika samhället bedrev historisk, kul­turhistorisk och rentav samhällelig och politisk självreflexion. Spridda över hela [Institutio oratoria] finner man bland exempel och argument en rikedom av iakttagelser, teser och erfarenhetssatser, som spänner över stora livsom­råden …«. Strömholm anknyter därefter till den tyske översättaren Helmut Rahn, som hävdar att vältalighetslärarens verk i fråga om omedelbarhet, full­ständighet och kulturhistorisk åskådlighet på ett oöverträffat sätt förmedlar insikt i vår kulturs antika rötter.

I gamla Ugglan skrev Håkan Sjögren: »En modern läsare finner vid studiet af detta arbete, ett af de förträffligaste i den antika litteraturen, tankar, som likna hans egna, oftare än hos någon annan forntida författare« – och då var Sjögren, latinprofessor i Uppsala, ändå specialist på Ciceros brevväxling.

Avsikten med det föreliggande urvalet är just att läsaren skall få möta Quin­tilianus inte som talare eller jurist utan som en tidlös humanist.

Det är översättarens förhoppning att Quintilianus efter denna försvenskning kan bli inte bara åberopad utan också citerad.

Lund i mars 2002 Bengt Ellenberger

TREDJE BOKEN II. Talekonstens ursprung 1. Frågan om talekonstens ursprung skall inte uppehålla oss någon längre stund. Det råder ju inget tvivel om att det var av naturen själv som människosläktet strax vid sin tillkomst fick talegåvan – som helt visst är retorikens begynnelse – och att det var dess nyt­tighet som medförde att man ägnade sig åt den och utvecklade den, skolningen och övningen som förde den till dess fulländning.

2. Jag förstår inte varför somliga menar att omsorgen om det språkliga uttrycket hade sitt ursprung i att folk som ställdes inför rätta kom att tala mera förberett när de skulle försvara sig – sär­skilt som försvaret ju kommer efter anklagelsen. Ingen vill väl påstå att den som skaffat ett svärd till sitt eget värn lät smida sitt vapen tidigare än den som skaffat det till en annans fördärv.

3. Det var alltså naturen som var språkets upphov, medan kon­stens var iakttagelsen. När människorna i läkekonsten upptäckte att vissa saker kommer hälsan till godo medan andra är den till förfång, då skapade de med dessa iakttagelser en vetenskap. När de i språket fann det ena uttrycket vara till fördel och det andra till nackdel lade de dessa på minnet för att ta efter eller vakta sig för dem, och lade också själva till en del ur eget huvud. Detta be­fäste de genom övning. Dessutom förde alla vidare den kunskap de ägde.

4. Talekonstens uppkomst tillskrevs av Cicero stadsgrundare och lagstiftare, som måste ha haft ordet i sin makt. Varför han tror att detta var det första ursprunget förstår jag dock inte. Än i dag finns det ju kringströvande folkstammar som saknar städer och lagar, och trots det ingår män som fötts i dessa folk i be­skickningar, de håller anklagelseoch försvarstal, och betraktar kort sagt somliga människor som bättre talare än andra.

III. Talekonstens indelning 1. De flesta och främsta av våra läromästare har hävdat att tale­konsten består av fem delar: uppslaget (inventio), gestaltningen (dispositio), uttrycket (elocutio), inlärningen (memoria), och framför­andet (actio) eller föredraget (pronuntiatio) – båda dessa ord före­kommer ju. Alla yttranden i vilka något slags vilja uttalas måste ha innehåll och ord.

2. Om ett tal är kort och fullbordas i en enda mening behövs kanske ingenting därutöver, men för ett längre tal krävs mera. Det är ju inte bara vad vi säger och hur vi säger det som är av vikt, utan också var i talet vi säger det. Därför behövs också en ge­staltning. Och utan inlärningens hjälp kommer vi inte att kunna säga vare sig allt som saken kräver, eller varje sak på rätt ställe. Inlärningen skall därför vara den fjärde delen.

3. Allt detta kommer emellertid inte att vara till nytta – snarare går det till spillo – om det framförs med en motbjudande röst el­ler med klumpiga åtbörder. Framförandet måste alltså med nöd­vän­dig­het få sitt rum, det femte.

4. En del sagesmän förtjänar inget gehör. De vill bara ha de tre första delarna – inlärningen och framförandet, menar de, har ju med fallenheten att göra, inte med konsten. I sinom tid skall vi ge föreskrifter för dessa båda, trots att även Thrasymachos hade denna åsikt om framförandet.1 5. Till dessa fem delar har några lagt en sjätte, genom att till uppslaget knyta omdömet; först skulle man nämligen få ett uppslag och sedan bedöma det. För min del menar jag i stället att den som inte har brukat sitt omdöme inte ens har haft något uppslag. Det heter ju inte att någon har fått motsägelsefulla, alldagliga el­ler en­faldiga uppslag, utan att han inte har undvikit dem.

6. Visserligen lade även Cicero i sina retoriska skrifter omdö­met under uppslaget, men jag anser att det nämns så ofta i de tre första delarna – utan det skulle det ju inte finnas vare sig gestalt­ning eller uttryck – att jag gärna tror att även framförandet häm­tar det allra mesta från omdömet.

7. Detta torde jag kunna säga med desto större tillförsikt som Cicero i sin indelning av talekonsten kom fram till samma fem delar som vi 1

Thrasymachos verkade i Athen omkring 430–400.

har talat om ovan.2 Efter att först ha indelat reto­riken i två delar – uppslaget och uttrycket – lade han innehållet och gestaltningen under uppslaget, orden och framförandet under uttrycket. Som en femte gemensam del uppställde han också, för att bevara alltsammans, inlärningen. Även i sin bok Om talaren säger han att talekonsten består av fem delar.3 I dessa böcker, som han skrev senare, är han säkrare om sin mening.

8. Minst lika ivriga att införa något nytt var enligt min mening de som efter att ha nämnt gestaltningen tillfogade ordningen – som om gestaltningen var något annat än en uppställning av in­nehållet i bästa tänkbara ordning. Dion talade bara om uppslaget och gestaltningen, men om båda två gånger – för innehållet och orden – på så vis att uttrycket hör till uppslaget och framförandet till gestaltningen; till dem kommer som en femte del inlärning­en. Theodoros’ anhängare talar om uppslaget två gånger – för in­nehållet och uttrycket – och därefter om de övriga tre delarna.4 9. Hermagoras lägger omdömet, indelningen, ordningen och allt som hör till framställningen under oeconomía, ett grekiskt ord som betyder ”skötseln av ett hushåll” och som, eftersom det här använts i överförd betydelse, saknar latinsk motsvarighet.

10. Även här har vi ett huvudbry; somliga har nämligen i ord­ningen mellan avsnitten knutit inlärningen till uppslaget, andra till uttrycket.

Själva ser vi det fjärde rummet som lämpligast. Det är ju inte bara de uppslag vi fått som vi måste komma ihåg för att gestalta dem, och inte bara de gestaltade uppslagen för att uttrycka dem – även det som fått sitt uttryck måste vi överlämna åt min­net. I minnet bevaras ju allt vi har samlat ihop till vårt tal.

V. Talekonstens förutsättningar och syften 1. Alla yttranden består av det som betecknas och det som be­tecknar, det vill säga av innehåll och ord. Talarförmågan förs till sin fullkomning av fallenhet, skolning och övning. Somliga lägger till dessa en fjärde del – Partitiones oratoriae i 3; 17.

De oratore I xxxi 142 4 För Theodoros se not till II xi 2. Hermagoras var elev till Theodoros. Om den ovannämnde Dion är ingenting känt.

2 3

efterbildningen – som vi inrymmer under skolningen.

2. Vidare är det tre mål som en talare har att uppfylla, nämligen att påvisa, påverka och roa. Denna indelning är tydligare än den som indelar hela hans uppgift i sakframställning och påverkan av känslorna. Allt faller inte alltid inom de frågor som är att be­handla. En del kommer nämligen att vara helt oberoende av kän­slorna, som dock – även om de inte finns med överallt – har en oemotståndlig kraft överallt där de stormar in.

3. Enligt våra mest framstående läromästare omfattar retoriken dels sådant som kräver bevisning, dels sådant som inte gör det. Detta är också min egen åsikt. Några – bland dem Celsus5 – anser däremot att talaren enbart skall tala om det som ärendet gäller. Flertalet sagesmän invänder mot honom, och vidare är den nyssnämnda indelningen inte förenlig med hans åsikt. Skulle det då inte vara talarens uppgift att prisa det som alla vet är heder­värt och tadla det som bortom allt tvivel är skändligt?

5 Cornelius Celsus författade, troligen under Tiberius’ regering, en encyk­lopedi av vilken böckerna om läkekonsten finns bevarade. Quintilianus näm­ner honom tjugofem gånger, varav arton med ogillande, och kallar honom i slutkapitlet »medelmåttigt begåvad«.

ÅTTONDE BOKEN III. Utsmyckningen 1. Jag kommer nu till utsmyckningen, i vilken talaren utan tvivel ger sig friare tyglar än i övriga delar av vältaligheten. Talar man klanderfritt och lättbegripligt blir uppskattningen nämligen klen; man anses snarare ha undvikit fel än gjort sig särskilt förtjänt.

2. Uppslaget har vi ofta gemensamt med de helt oskolade, och med gestaltningen kan vi betro även dem som bara fått en obe­tydlig skolning. Finns det här några sinnrikare konstgrepp döljs de oftast – just för att tjäna som konstgrepp – och allt detta skall kort sagt bedömas enbart efter den verkan det har i rättssalen.

Med sin konstfärdighet och utsmyckning främjar talaren emel­lertid också sin egen sak, och medan han i annat söker de lärdes omdöme söker han här även folkets bifall; de vapen han strider med är inte bara skarpa utan också blänkande.

3. Skulle Cicero i fallet Gaius Cornelius enbart genom att fram­lägga fallet för domaren, och tala enbart som saken krävde, lätt­begripligt och på gott latin, ha uppnått att det romerska folket visade sin beundran inte bara med bifallsrop utan också med hand­klappning? Dessa bifallsåskor framkallades helt visst av hans hög­stämda och storslagna språk, av dess skönhet och eftertryck. 4. Ett så ovanligt erkännande skulle inte ha kommit talaren till del om talet hade varit det vanliga, likadant som andra. Jag tror att de som var där inte märkte vad de gjorde och inte klappade händer av egen vilja och med avsikt – de bröt ut i detta storman­de bifall som i hänryckning, och glömska av var de befann sig.

5. Men även ärendet har stor nytta av denna utsmyckning i talet. De som lyssnar med förtjusning är både uppmärksammare och mera benägna att sätta tilltro till talet, ofta blir de betagna av själva njutningen och blir inte sällan helt hänförda i sin beundran. Ett blankt vapen inja-

gar skräck, och blixten skulle inte skrämma oss så svårt om det bara var dess våldsamhet vi fruktade, inte även dess glans.

6. Med rätta riktar Cicero i ett brev följande ord till Brutus: »En talekonst som inte väcker beundran ger jag inte mycket för.« Även Aristoteles anser att man just skall söka vinna beundran.

Men jag upprepar att denna utsmyckning skall vara manlig, spänstig och ofördärvad, den skall inte nöja sig med att vara vek och ytlig – en färg förstärkt med rött smink – utan lysa av liv och kraft. 7. Detta gäller i så hög grad att även de som griper efter det smaklösa kallar det smakfullt; just i utsmyckningen står det smak­fulla ju nära det smaklösa. Ingen av vår tids urartade talare får där­för säga att jag fördömer dem som smyckar sitt språk – jag be­strider inte att det är en förtjänst, men det är en förtjänst jag inte tillräknar just dem.

8. Skall jag betrakta en lantegendom som mera välskött där man visar mig liljor, violer och anemoner som växer som de själva vill, än en där grödan är riklig och vinrankorna tunga av druvor? Skall jag välja en ofruktbar platan, och myrtenbuskar som klippts i skiftande former, framför en alm omslingrad av vinrankor och rikt bärande olivträd. Sådana prydnadsträd får de rika ha – men var skulle de vara om det var allt de hade?

9. Får då inte ens fruktträden förunnas någon skönhet? Det vill väl ingen förvägra dem. Jag kan ju sätta mina träd i rad och med bestämda mellanrum. Vad är vackrare än att sätta dem snedrutigt, så att raderna blir raka vart man än vänder blicken? Men det kom­mer snart till gagn även såtillvida att de alla tar till sig lika mycket av markens fuktighet.

10. När skotten på mitt olivträd smiter iväg rakt upp skall jag tukta dem med kniven; trädet kommer då att breda ut sig präk­tigare åt sidorna och strax bära frukt på flera grenar. En smäckert byggd häst är vackrare, men också snabbare. En brottare är ståt­lig att skåda när hans skuldror vuxit sig breda av övningen, men han är också bättre beredd för kampen. 11. Den sanna skönheten kan aldrig skiljas från nyttan.

För att inse detta behövs inget större skarpsinne. Mera förtjänar det att påpekas att en redan i sig tilltalande utsmyckning blir än bättre när den skiftar efter ämnets art.6 Enligt vår grund­indelning har hyllningstalets utsmyckning inget rum i rådslag och rättsfall. Ett tal som är anlagt på att glänsa syftar enbart till åhör­arnas njutning; det uppvisar 6

Efter Gertz’ konjektur decebit variatus för decet/decidit m.fl. varianter.

därför alla vältalighetens konstgrepp och prålar med språkets prydnader. 12. Det lägger inte ut några för­såt, och det är inte någon seger det syftar till att vinna utan endast ära och bifall. Allt som är tilltalande i tankegången, glans­fullt i språket, behagfullt i vändningarna, praktfullt i metaforerna och konstfullt i ordställningen skall därför, som om vältaligheten utbjöds till salu, utlämnas till besiktning, nästan till att fingra på. Framgången tillskrivs ju talaren själv, inte hans ärende.

13. När det gäller ett rättsfall, och striden är på allvar, får tala­rens rykte emellertid stå tillbaka. Dessutom är det knappast pas­sande att bekymra sig om orden när det är viktiga angelägenheter som avhandlas.

Detta innebär inte att det inte finns någon ut­smyckning i sådana tal, men väl att den är mera dämpad och all­varlig, mindre påfallande, och framför allt anpassad till ämnet.

14. I rådslagstal krävs det i senaten större upphöjdhet och i folk­ församlingen större upprördhet, och i rättsfallen kräver stat­ens ärenden och livssaker ett mera grannlaga sätt att tala. Ett osmyckat språk som inte röjer någon möda skulle passa bättre i ett enskilt rådslag, och i ärenden som – vilket ofta är fallet – gäller obetydliga belopp. Borde vi inte skämmas att i välsvarvade meningar kräva tillbaka ett lån, hetsa upp oss över ett takdropp eller arbeta i vårt anletes svett för att få ett slavköp att gå till­baka? Men åter till saken!

15. Såväl utsmyckningen som tydligheten i framställningen finns både i enstaka ord och i flera. Därför skall vi nu skärskåda vad som krävs av lösryckta ord och av ord i sammanställning. Även om det vi fått lära oss är helt riktigt – att tydligheten kräver ursprungliga betydelser och utsmyckningen överförda – skall vi veta att ingenting är någon utsmyckning om det är oegentligt.

16. Mycket ofta finns det emellertid flera ord med samma be­tydelse; det är vad grekerna kallar synonymía. Därför är vissa ord redan mer högstämda än andra, värdigare och konstfärdigare, smakfullare och klangfullare. Liksom stavelserna blir tydligare ge­nom att ljuden i dem klingar bättre blir orden klangfullare ge­nom stavelserna, och ju mera klang som finns i ett ord desto vackrare är det att lyssna till. Och det som sker när stavelser kopplas samman sker också med orden, så att ett ord klingar bättre när det står till­sammans med ett annat.

17. Detta utnyttjas dock på olika sätt. För händelser som väcker vår

fasa passar ord som är avskyvärda även att lyssna till. I allmän­het anses bland de enskilda orden de bästa vara de som är tydlig­ast7 eller behagligast för örat. Anständiga ord är alltid bättre än anstötliga, och gemena ord hör aldrig hemma i bildat språk.

18. De glansfulla och högstämda orden kan vi ofta göra skillnad på efter innehållets art. Det som är storslaget på ett ställe är svul­stigt på ett annat, och ord som är för enkla i viktiga angelägen­heter passar väl in i de mindre viktiga. Och alldeles som ett konst­löst ord väcker uppseende i ett konstfärdigt tal – som ett slags fläck – bryter ett högstämt och sökt ord av mot ett enkelt språk och blir störande genom att sticka av från sin slätstrukna omgiv­ning.

24. Orden är egentliga, nybildade eller överförda, och de egent­liga får sin värdighet av åldern. Ord som inte finns i var mans mun gör ju språket både mer vördnadsbjudande och mer förtjänt av vår beundran. Detta slags utsmyckning har Vergilius, med sitt utom­ordentligt känsliga omdöme, använt på ett oförlikneligt sätt. 25. Ord som olli, quianam, moerus, pone och porricere8 förlänar hans verk det ålderdomligas omisskännliga äkthet, högt skattad även i bildkonsten. Men sådant bör vi bruka med måtta och inte söka i den allra avlägsnaste forntiden.

Quaeso är ju gammalt nog – varför måste vi säga quaiso?9 Oppido (storligen), som de gamle ändå an­vände strax före vår egen tid, är jag rädd att vi inte längre kan tillåta oss, och antegerio, med samma innebörd, kommer helt visst bara att användas av dem som vill pråla. 26. Reor (förmena) går an, autumo (bedyra) hör hemma i tragedin; proles (släkte) kan duga i diktningen, medan prosapia (ätt) har tjänat ut. Kort sagt har språket ändrat sig nästan fullständigt. 27. Ändå ter sig en del gam­la ord alltjämt ganska tilltalande just genom sin ålder, och en del tas ibland upp av nödvändighet – som nuncupare (uttala) och fari (för­kunna). Det finns många andra som vi också kan sätta in, med lite större djärvhet, men först om det inte verkar konstlat.

30. Att mynta ord är – som jag sade i den första boken – enklare för grekerna, som inte har tvekat att anpassa ord även efter ljud och Efter Stroux’ konjektur explanant för exclamant.

För illi »dessa«, murus »mur«, post »bakom« och proicere »offra«. Quianam be­tyder »varför i all världen«.

9 Quaiso utvecklades genom rhotacism till det mycket vanliga quaero »söka« (och många andra betydelser), medan quaeso levde kvar i första person i betyd­elsen »bedja«.

7 8

känslor, med samma frihet som när de första människorna gav namn åt tingen.

32. Genom utvidgning och avledning bildas sådana ord som Ci­ceros beatitas och beatitudo (lycka). Dessa finner han visserligen svårsmälta, men menar att vanan kan göra dem smakligare.

34. En del ord lever vidare. Dels har ju ord som nu är gamla en gång varit nya, dels har några varit i bruk helt nyligen. Sålunda var Messala först med ordet reatus (svarandens ställning), Augustus först med munerarius (festspelsfinansiär). Mina lärare tvekade fort­farande att säga piratica (sjöröveri), som vi säger musica och fabrica (verkstad), och Cicero ansåg att favor och urbanus var nya ord. I ett brev till Brutus säger han ju: »Denna kärlek och denna – för att använda detta ord – bevågenhet skall jag ta till råds.« 35. Till Appius Pulcher skrev han: »Du som inte bara är klok utan även – som vi säger nuförtiden – världsvan.« Cicero tror också att det var Teren­tius som var först med obsequium (lydnad) och Sisenna med albenti caelo (i första ljusningen). Hortensius tycks ha varit den förste som använde cervix (hals) i ental; de gamle sade ju cervices.

Sådant bör vi alltså våga oss på, och jag håller inte med Celsus när han för­bjuder talaren att skapa nya ord.

VI. Troper 1. En trop är en lyckad överföring av ett ord eller ett uttryck från dess egentliga betydelse till en annan. Kring troperna står en ändlös strid både mellan grammatikerna inbördes, och mellan dem och filosoferna, om vilka släkten och arter de tillhör, om hur många de är, och om vilken trop som hör till vilken art.

2. Deras käbbel skall vi lämna åsido – det har inte med talarens skolning att göra – och behandla de troper som är nödvändigast och som blivit vedertagna. Vi skall nöja oss med att slå fast att vissa tillgrips för betydelsens skull, andra för utsmyckningens, att somliga finns i ursprungliga ord, andra i överförda, och att det inte bara är orden som byts ut utan även innebörderna och ordfölj­den.10 3. Därför menar jag att det är fel att tro att det inte finns andra troper 10

Här avses allegoria och hyperbaton, som Quintilianus räknade till troperna.

än de i vilka ett ord byts ut mot ett annat. Jag är fullt medveten om att även de troper som används för innebördens skull oftast är till prydnad, men motsatsen gäller inte, och det kommer att finnas några som anlitas enbart för sin skönhet.

4. Först skall vi ta upp den trop som är både vanligast och vack­rast.

Jag menar då det överförda uttrycket, grekiskans metaforá. Me­taforen är i så hög grad en gåva från naturen själv att även folk som inte fått någon skolning ofta använder den utan att märka det, och den är också så tilltalande och praktfull att den strålar med sitt eget sken i en aldrig så lysande framställning.

5. Om metaforen används på rätt sätt kan den nämligen inte vara alldaglig, tarvlig eller oskön. Metaforen gör också talet ordrikare genom att byta ut ord, låna ut ord som fattas och – något som är ytterst svårt – se till att ingenting tycks sakna beteckning. Beteck­ningen eller ordet överförs alltså från sin egentliga hemvist dit där det antingen inte finns något egentligt ord eller där ett överfört ord är bättre än det egentliga.

6. Detta gör vi för att det finns ett behov, för att betydelsen blir bättre eller, som jag sagt, för att intrycket blir bättre. Där metaforen inte uppnår något av dessa mål blir det överförda ut­trycket mindre lämpligt. Bönderna är så illa tvungna att tala om vinstockarnas »ögon« – vad skulle de annars säga? – och vi måste säga om en man att han är »hård« eller »sträv«. Det fanns ju inget ursprungligt ord som vi kunde ge åt sådana sinnelag.

7. Uttryck som »upptändas av vrede«, »brinna av åtrå« och »falla i glömska« använder vi för deras innebörd; inget av dessa skeenden uttrycks ju bättre med sina egna ord än med dessa lånade. Som utsmyckning används sådana uttryck som »talets glanspunkt«, »skolans ljus«, »folkförsamlingens stormar«, »ingivelsens blixt« och »källan till hans berömmelse« (som Cicero i sitt tal för Milo kal­lar Clodius).

8. I stort sett är metaforen en kortare liknelse. Skillnaden lig­ger i att liknelsen jämförs med den företeelse vi vill beskriva, me­dan metaforen ersätter denna. 9. Säger jag att en man är »modig som ett lejon« är det en liknelse, säger jag »han är ett lejon« är det en metafor.

18. Metaforen skall sättas in där ett ord saknas, och om den er­sätter ett annat skall den vara uttrycksfullare än det den tränger undan. 19.

Detta gäller, vill jag säga, ibland ännu mera för syn­ekdoken. Metaforen

har vi mestadels funnit på för att påverka känslorna, ge beteckningar åt saker och göra dem åskådliga. Syn­ekdoken kan göra talet omväxlande.

Med en enda företeelse för­står vi flera – helheten av delen,11 släktet av arten, det som följer av det som kommer före, eller alla dessa i omvänd ordning.

Synekdoken kan vara friare hos skalderna än hos talarna. 20. Trots att »klinga« för »svärd« godtas i prosan duger ju där inte »köl« för »skepp«, och vidare får hästen inte heta »springaren«, som vi säger »stålet« i stället för »svärdet«.

För talarna är friheten beträffande antalet viktigast. Livius säger ju ofta »romaren utgick som segrare ur striden« när han vill säga att romarna har segrat, och omvänt säger Cicero till Brutus: »Vi har gjort intryck på folket och visat oss vara talare«, trots att han talar bara om sig själv.

21. Detta slags utsmyckningar hör inte bara till talekonsten utan godtas också i vardagsspråket. ˘

11

Den latinska termen för synekdoke är pars pro toto, »delen för det hela«.

TIONDE BOKEN V. De viktigaste skriftliga övningarna 1. Härnäst skall vi ange vad vi först och främst skall skriva när vi skaffar oss vår hexis. Det hör visserligen inte till vår uppgift här att utveckla vilka ämnen som kommer i fråga och vad som skall behandlas i första rummet, i det andra, eller senare – det gjorde vi ju redan i den första boken, som gällde småpojkarna, och i den andra, där vi angav ordningen för de något äldres förkovran. Här tar vi upp de medel som lättast ger oss ett rikt och ledigt språk.

2. Översättning från grekiska till latin sågs av våra gamla talare som den bästa övningen. I Ciceros Om talaren säger Lucius Crassus att han ofta sysslat med sådant,12 och Cicero själv anbefaller ivrigt denna övning – han gav ju till och med ut böcker av Platon och Xenofon som han översatt för övnings skull. Messala upp­skattade den; vi har många tal som hans skrev på detta sätt, så skickligt att han rentav kunde mäta sig med den ädla enkelheten i Hypereides’ tal för Fryne, något ytterligt svårt för oss romare.

3. Grunden till denna övning är uppenbar. Hos de grekiska för­ fattarna finns ju ett överflödande rikt innehåll, de har tillfört väl­ taligheten stor konstfullhet, och när vi översätter dem har vi möj­lighet att använda de allra bästa orden – alla de ord vi använder är ju våra egna. Vad troperna beträffar, talens förnämsta ut­smyckning, måste vi däremot skapa många nya och annorlunda; de latinska skiljer sig ju ofta från de grekiska.

4. Men även att återge ett stycke som är skrivet på latin torde vara till stor hjälp. När det gäller dikter tror jag ingen betvivlar detta; Sulpicius lär inte ha ägnat sig åt någon annan övning över­huvud taget. En upphöjd ingivelse kan ju ge prosan lyftning, och att skalderna med sin 12

De oratore I xxxiv 154.

poetiska frihet kan vara djärvare i ordvalet utesluter inte att samma saker kan uttryckas med ord som har be­hållit sina egentliga betydelser.

Men även till själva tankeinnehål­let kan vi lägga talarens kraft, fylla ut luckorna och tukta det mest vildvuxna.

5. En sådan parafras får inte vara blott och bart en återgivning – den skall vara en tävlan och kraftmätning kring samma tanke­innehåll. Därför har jag en annan uppfattning än de som avråder från återgivning av tal på latin; när de bästa uttrycken redan tagits i anspråk, hävdar de, måste alla andra framställningar vara sämre. Vi får ju inte ideligen ge upp hoppet om att det går att hitta nå­got bättre än det som redan har sagts, och så matt och andefattig har naturen inte gjort talekonsten att den inte kan ge samma tan­ke en god framställning mer än en enda gång.

6. Skulle då skådespelarna med sina åtbörder kunna framställa samma ord på många olika sätt, men språket vara kraftlösare, så att det finns något efter vilket ingenting får sägas i ett ämne? Även om det vi kommer på inte är bättre, eller ens lika bra, finns det ändå en plats för det som kommer nästintill.

7. Talar vi inte själva både två och flera gånger om samma sak – till och med i på varandra följande meningar? Skall vi alltså kunna tävla med oss själva men inte med andra? Om det bara fanns ett enda sätt att ge något ett gott uttryck kunde vi ha fog att tycka att våra föregångare stängt vägen för oss. Men nu finns det otali­ga sätt, och många vägar leder till samma mål.

8. Det ordknappa har sitt behag, det utförliga sitt, det överför­da uttrycket har sitt värde, det egentliga ett annat, en sak föror­das med ett ord i dess bokstavliga betydelse, en annan med dess bild­liga. Kort sagt är den främsta nyttan med denna övning just att den är svår. Är det inte så vi grundligt lär känna de största författarna? Vi skyndar ju inte fram genom böckerna och läser dem slarvigt, vi tar upp enskilda ställen för att fördjupa oss i dem. Och hur för­tjänstfulla dessa ställen är förstår vi just genom att vi inte kan efter­bilda dem.

9. Till nytta är det inte bara att omstöpa det andra skapat utan också att på flera olika sätt bearbeta det vi själva åstadkommer – som när vi med avsikt tar några meningar och vänder och vrider på dem så många gånger som möjligt, alldeles som man av samma vax ofta skapar ständigt nya avbildningar.

10. Den största skickligheten skaffar man sig enligt min mening just med det enklaste underlaget. När det finns en stor mängd människor, rättsfall, omständigheter i tid och rum, utsagor och händelser är det nämligen lätt att dölja en bristande färdighet; det är ju så många saker som erbjuder sig från alla håll, och vi behöver bara gripa efter någon av dem.

11. Tecknet på verklig skicklighet är att utvidga det som är be­gränsat till sin beskaffenhet, utveckla det som är för kortfattat, byta ut det som är för snarlikt, göra framställningen njutbar, och tala utförligt och träffande om ett litet antal saker.

Här har vi störst nytta av de allmängiltiga frågorna, de som kallas temata; med sådana brukade Cicero öva sig när han redan nått den högsta rangen i Rom. 12. Nära dem ligger konsten att bestrida och bekräfta utslagen. Utslaget är ju ett slags beslut eller förordning, och därför kan ut­slaget sättas i fråga lika väl som saken i sig. Här finns det rum för de allmängiltiga yttranden som vi vet att talarna till och med har nedskrivna. Den som en gång utförligt har behandlat övnings­upp­gifter som är vettiga och inte far iväg på några slingervägar kommer helt visst att ha mycket att säga i tal som tillåter flera utvikningar, och vara redo13 för alla upptänkliga fall. Alla såda­na uppgifter bygger ju på allmängiltiga frågor.

13. Vad gör det för skillnad om vi talar över ämnet »Skall folk­tribunen Cornelius ställas inför rätta för att han läst upp ett lag­förslag?«, eller över ämnet »Kränks statens myndighet om en äm­betsman läser upp sitt eget förslag för folket?«14 Är det frågan »Hade Milo giltigt skäl att döda Clodius?«15 som skall gå till rättegång, eller »Skall den som stämplar mot staten dömas till döden, eller en medborgare som är till fara för staten men inte del­tar i stämplingar?« Eller frågan »Handlade Cato anständigt när han överlämnade Marcia till Hortensius?«,16 ställd mot »Anstår en sådan handling en rättskaffens man?« Gäller det mänEfter konjekturen paratus för gratus.

En annan folktribun hade förbjudit härolden att läsa upp förslaget, varför Cornelius gjorde det själv. När han efter sitt ämbetsår åtalades försvarades han av Cicero.

15 Ärendet i Ciceros Pro Milone. Dessa båda maffiahövdingar hade legat i lu­ven på varandra i fem år när de stötte på varandra söder om Rom i januari år 52. Båda hade manstarka eskorter, men Milos bestod av gladiatorer. Bråk uppstod mellan livvakterna, och Milo tog tillfället i akt att äntligen göra slut på den no­toriske orosstiftaren Clodius. Se också not till VI iii 49.

16 Cato den yngre skilde sig från Marcia och gifte om sig med henne när hon efter Hortensius’ död blivit en rik arvtagerska.

13

14

niskor dömer vi, gäller det saker tvistar vi.

14. Om bara övningstalen, sådana som de framförs i talarskolor­na, anpassas till verkligheten och påminner om riktiga anföran­den är de till utomordentlig nytta, inte bara medan de unga till­växer i färdighet; genom dem övas både uppslaget och gestalt­ningen, och detta sker även när talaren är färdig med sin skolning och redan har skaffat sig ett rykte i rättssalen. Talegåvan frodas och blir skinande fet, som av ett saftigare bete; trött av rättegång­arnas oavlåtliga ansträngningar får den ny kraft.

15. I våra skriftliga övningar bör vi därför ibland lägga in histo­ rieskrivningens hela rikedom och släppa oss lösa i fritt filosofiskt samspråk. Inte heller att skriva dikter för nöjes skull är till nack­del, alldeles som idrottsmännen emellanåt ger avkall på de stränga före­skrifterna om kosthåll och kroppsövningar och åter­hämtar sig med vila och smakligare rätter.

16. Jag tror att det var för att han också gjorde utflykter till ro­fyllda förströelser av detta slag som Cicero gav talekonsten så stor glans. Om alla våra ämnen kom från rättsfall skulle glansen ju inte kunna undgå att mattas, armen att domna, och till och med tan­keskärpan att avtrubbas av de dagliga drabbningarna.

17. Det må vara att de som övat sig för rättssalens strider, och som så att säga drabbar samman i dem, blir vederkvickta och upp­livade av en sådan förstärkt förplägnad för talekonsten. Men de unga bör inte alltför länge hållas kvar i en skenbild av verklig­heten, inte vänja sig vid onyttiga skenframställningar så länge att de får svårt att komma bort från dem, så att de inte i det mörker i vilket de nära nog grånat skyggar – som för solen – för det verkliga livets drabbningar.

18. Detta lär ha drabbat till och med Marcus Porcius Latro, den förste retorikläraren som vann berömmelse. I skolorna hade han skaffat sig ett utomordentligt gott rykte, men när han hade att föra en sak på forum bad han enträget att domstolen skulle flyt­tas till en basilika.

Så ovan var han vid bar himmel att all hans väl­talighet tycktes vara instängd under tak och mellan fyra väggar.

19. En ung man vars lärare grundligt har lärt honom hur man finner uppslag och väljer de rätta uttrycken – det är ingen omöjlig uppgift för folk som förstår att undervisa och är villiga att göra det – och som har skaffat sig en viss skicklighet, om än blygsam, han skall därför – som

vanligt var bland de gamle – välja sig en talare att följa och efterbilda.

Han skall bevista så många rätte­gångar som möjligt och ofta följa de drabbningar som han är be­stämd för. 20. Han skall sedan själv utarbeta antingen de mål han bevistat eller andra – men verkliga! Han skall behandla dem från båda sidor och – som vi har sett gladiatorerna göra – öva med skarpa vapen, som vi har nämnt att Brutus gjorde med Ciceros tal för Milo.

21. De unga blir emellertid fortare fullärda om läraren ser till att de i sina övningstal håller sig så nära verkligheten som möjligt, och tar upp ämnena i deras helhet; nu plockar de ut det enklaste i dem, och det som väcker störst bifall. Denna utväg, som jag nämner i andra rummet, försvåras om lärjungarna är många, och av seden att låta klasserna framträda på bestämda dagar. Till hin­ders är i viss mån också deras fäders missuppfattning; de vill hell­re räkna sina söners övningstal än värdera dem.

22. Men som jag sagt – jag tror det var i den första boken – skall en god lärare inte åta sig fler lärjungar än han kan ta hand om. Han skall också tygla en överdriven talträngdhet, så att det som tas upp är allt som föreligger i tvistemålet, inte – som en del vill ha det – allt mellan himmel och jord, och i stället antingen ge dem längre tid mellan de dagar då de skall tala eller tillåta att ämnet delas upp.

23. En enda grundligt genomförd uppgift är till större nytta än flera som bara är påbörjade, som ett slags smakprov. Det är därför vi inte finner varje sak på sin plats, och det är därför övningstal­ens inledningar inte följer den föreskrivna ordningen. I sina upp­gifter staplar ungdom­ arna nämligen upp det bästa från varje del i talet, med påföljd att de i rädsla att tappa bort fortsättningen blandar ihop förutsättningarna.

VI. Hur man skall tänka över sitt tal 1. Närmast efter arbetet med pennan kommer tankearbetet. Dels får detta i sin tur kraft av det föregående, dels är det ett slags mellan­ting mellan det mödosamma skrivarbetet och det vågspel det oförberedda talet innebär; kanske är det det vi oftast till­griper. Skriva kan vi ju inte göra alltid och överallt, men till att tänka finns det gott om tid

och plats. På några få timmar kan vi med tankens hjälp sätta oss in i även omfattande rättsärenden. Vaknar vi ovän­tat är till och med mörka natten till hjälp, och mitt i dagens bestyr finner vår tanke en stund till övers och tillåter sig inte något lät­tingsliv.

2. Genom att tänka över vårt tal bestämmer vi i huvudet inte bara vilken ordning de olika delarna i det skall följa – vilket vore gott nog – utan fogar också ord till ord och knyter samman allt­ihop, så att det enda som saknas är handen som tecknar ned det. Det vi inte är försumliga med i förlitan på att ha det nedskrivet stannar ju ofta trognare i minnet.

Denna förmåga att tänka över talen kan vi dock inte uppnå med en gång, eller ens på kort tid. 3. Först måste vi nämligen genom att skriva flitigt skapa en ram som vi har med oss även när vi nöjer oss med att tänka. Sedan måste vi tillägna oss denna vana steg för steg, så att vi först lär oss utantill kortare stycken som vi kan återge helt riktigt. Snart kommer färdigheten, med en så varsam ökning att bördan inte känns betungande, att växa och vidmakthållas genom flitig övning.

Denna bygger till största delen på inlärningen, och jag måste därför vänta med några saker tills vi kommer dit.

4. Följden blir till slut att den som inte hindras av bristande be­ gåvning med flitigt arbete når så långt att det han tänkt igenom står honom till tjänst i hans tal lika troget som det han skrivit ned och lärt in. I varje fall har Cicero berättat att bland grekerna Metrodóros från Skepsis och Empylos från Rhodos, och bland de våra Hortensius, ord för ord framförde sina tal alldeles som de tänkt över dem.

5. Om ett nytt och bättre uttryck kommer för oss som en blixt mitt under ett tal behöver vi dock inte ängsligt hålla oss till just det som vi har tänkt igenom. Detta kräver inte så stor möda att vi inte kan ge rum även åt en tillfällig ingivelse; plötsliga infall sätter vi ju ofta in även i anföranden som vi har skrivit ned. Alla sådana övningar bör därför utformas så att vi lätt kan avvika från dem och sedan gå tillbaka till dem.

6. Även om det är mycket viktigt att vi från vår kammare har med oss ett färdigt och befäst underlag för vårt tal vore det ju helt förryckt att vägra ta emot ögonblickets ingivelser. Syftet med att tänka över vad vi skall säga är att turen inte skall kunna svika men väl hjälpa oss.

Detta åstadkommer vi med vår minnes­förmåga. Det vi har befäst i vår tanke flödar fram utan svårighet och låter oss hela tiden blicka framåt; vi behöver inte vara oroliga, tänka bakåt och vara beroende enbart av minnet. Dess­utom föredrar jag till och med en ogenomtänkt ingivelse framför något som är genomtänkt men inte hänger ihop.

7. Att söka genom att gå tillbaka är nämligen sämre; när vi gör det vänder vi oss ju bort från det nya och söker vårt underlag i minnet i stället för i själva saken. Om vi måste söka uppslag från båda hållen kommer mer nytt än gammalt att erbjuda sig.

VII. Det oförberedda talet 1. Den viktigaste vinningen med denna skolning – vad vi kan kal­la den rika frukten17 av vår långa möda – är förmågan att tala utan förberedelse. Den som inte uppnår denna förmåga bör en­ligt min mening avstå från uppgifter i samhällslivet och i stället ägna sin skrivförmåga – som alltså begränsar sig till just skrivandet – åt annat arbete. Det anstår ju knappast en rättskaffens man att erbjuda allmänheten en hjälp som sviker i farans stund. Han skul­le vara som en hamn som ett fartyg bara kan anlöpa om det förs av lätta vindar.

2. Ideligen uppstår ju oförmodade behov att tala på stående fot, inför ämbetsmän eller tillfälliga domstolar. Om ett sådant behov drabbar någon oskyldig medborgare – för att inte tala om en vän eller en frände – skall vår talare då stå stum? Skall han då av dem som söker sin räddning i hans talegåva, och som inom kort kom­mer att förgås om de inte får hjälp, begära uppskov, ostörd frid och tystnad medan han smider ihop sitt anförande, inpräglar det i minnet och förbereder rösten och lungorna?

3. Men finns det något vettigt skäl till att vara talare bara då och då?

Oavsett tillfällena – hur blir det när vi måste svara vår mot­ståndare?

Ofta sviker oss ju det vi har antagit och skrivit vårt tal mot, hela målet ändras plötsligt, och alldeles som en rorsman läg­ger om rodret vid stormbyarnas anlopp måste en sakförare ändra inriktning efter de olika rättsfallen.

17 Efter Walters konjektur proventus quidam plenus. Utgivarna trycker med ogil­lande det obegripliga primus quidam plius.

4. Vad tjänar det vidare till att vi skriver mycket, läser flitigt och underkastar oss en lång skolning om svårigheterna är desamma som när vi började? Helt visst måste vi erkänna att ett arbete som ständigt måste göras om lika gärna kunde ha lämnats ogjort. Och detta hävdar jag inte för att talaren skall föredra att tala oförbe­rett, utan för att han skall kunna göra det. Detta uppnår vi bäst på följande sätt.

5. Först måste vi veta vad talet syftar till – vi kan ju inte be­stämma riktningen innan vi vet vart vi är på väg och hur vi kom­mer dit. Och det räcker inte att vi är väl insatta i de olika avsnitten av ett rättsfall, eller ställer frågorna i rätt följd – även om detta är mycket viktigt – vi måste veta vad som på varje ställe skall komma i första, andra och tredje rummet; avsnitten är till sin beskaffenhet så förknippade med varandra att de inte kan bytas ut eller tas bort utan att oreda uppstår.

6. De som gestaltar ett tal skall främst låta sig ledas av händ­elsernas eget sammanhang. Med dess hjälp kan till och med folk utan större erfarenhet lätt hålla ihop sina framställningar. Därnäst skall de veta vad de skall söka, och var, inte låta sig förvirras av det som från annat håll yppar sig för deras sinnen, och inte sätta ihop ett anförande av motstridande inslag, genom att så att säga hoppa hit och dit utan att stanna upp någonstans. Slutligen skall de ha en gräns och ett slut, och dessa kan inte finnas utan en ge­staltning. 7. När de efter bästa förmåga har uppfyllt allt de före­satt sig anser de sig ha kommit till slutet.

Det­ta hämtar vi från läroboken, det följande däremot från vårt eget arbete – för det första att vi enligt de givna anvisningarna skaffar oss en rik skatt av det allra bästa språket, för det andra att vi genom att skriva flitigt och ordentligt skapar oss ett sådant språk att även det som är hastigt hopkommet bär prägel av att vara nedskrivet, för det tredje att vi efter att först ha skrivit flitigt också talar flitigt.

8. Ett ledigt framförande får vi nämligen främst från vanan och övningen. Om övningen en tid varit avbruten försvinner inte bara snabbheten – själva läpparna blir stela och klibbar liksom ihop. Men strängt taget måste vi ha ett slags inneboende rörlighet i tanken, så att vi medan vi säger det som kommer närmast kan ställa samman det som följer strax därpå, och så att våra ord alltid passar in i den ram vi i förväg tänkt över och gestaltat.

9. Varken med medfödd begåvning eller med skolning kan vår upp-

märksamhet emellertid dela sig till så olika uppgifter att den på en och samma gång räcker till för uppslagen, gestaltningen och uttrycket, för att ordna företeelser och ord, för vad den sedan skall lägga till det som talaren säger, och vad den ytterligare skall ta hänsyn till, med beaktande av rösten, föredraget och åtbörder­na.

10. Vår uppmärksamhet skall nämligen gå ett gott stycke i förväg och jaga efter de saker som ligger framför oss. Lika mycket som förbrukas medan vi talar skall hämtas i förskott från det som föl­jer, så att vi tills vi kommer till målet låter våra blickar gå framåt i takt med våra steg – om vi vill slippa hejda oss och staka oss, och utstöta de där korta hackiga lätena som mest låter som snyftning­ar.

11. Det finns alltså en vana i vilken tanken inte har någon del. Grekerna kallar den ’άλογος τριβή (omedveten vana). Den styr handen när vi skriver, och när vi läser låter den ögat på en gång uppfatta hela rader, se vilket tonfall som är det rätta och var nya satser börjar; ögat ser vad som skall komma innan vi sagt ut det som kommer dessförinnan. På detta bygger gycklarnas och task­spelarnas konster – vi förutsätter att föremålen de kastar själv­mant vänder tillbaka till deras händer och far iväg dit där de vill ha dem.

12. Om vi först insupit den skolning vi har talat om kommer denna vana emellertid till nytta på så sätt att det som inte har någon ordning i sig själv innefattas i en ordning. Den som talar utan att gestalta och smycka sitt tal, och utan att bruka ett rikt ordförråd, kan jag nämligen inte se som en talare – han är en svamlare!

13. Jag kommer aldrig att finna det märkligt att ett oförberett tal hänger ihop – sådant ser vi alltför ofta även hos trätkärringar. Dessutom händer det ofta att ett oförberett tal som eldas av upp­hetsning och förbittring lyckas bättre än ett som är omsorgsfullt förberett.

14. När sådant hände brukade de gamle enligt Cicero säga att en gud fanns tillstädes, men förklaringen är given. Djupt kända känslor bärs nämligen, liksom händelser vi har i färskt minne, fram med flykt och utan avbrott, medan de inte sällan mattas genom pennans långsamhet och om de uppskjuts inte kommer tillbaka. Men när dessa ofruktbara spetsfundigheter stoppats in och farten har saktat till ett steg i sänder finns det helt visst ingen kraft kvar. Även om de enskilda orden är aldrig så väl valda hänger talet inte ihop, det är bara ett hopplock.

15. De föreställningar jag har talat om (de så kallade fantasíai), skall vi därför ta vara på, och allt vi skall tala om – de berördas kynnen, frågor, förhoppningar och farhågor – skall vi ha för ögonen och ta till oss i våra hjärtan. Det är ju känslan och ingivel­sen som gör människorna vältaliga. De som saknar skolning sak­nar fördenskull inte ord, så länge de eggas av en stark känsla.

16. Därefter måste vi rikta vår uppmärksamhet inte mot någon enskild omständighet utan mot flera som hör ihop, alldeles som vi, om vi riktar blicken längs en rak väg, ser allt som finns på den och vid sidan av den på samma gång, och ser inte bara det som är längst bort utan hela vägen dithän.

När vi talar sporras vi även av rädslan att misslyckas, och det kan tyckas märkligt att den som skriver vill vara ostörd, och skyr alla vittnen, medan den som talar utan att ha förberett sig eggas av en stor skara åhörare, som en soldat som ser fälttecknen föras sam­man.

17. Tvånget att tala driver ju på och tvingar ut även en trö­gare tanke, och vårt begär efter bifall främjar ett gynnsamt flöde. Alltsamman syftar så tydligt till att vinna erkännande att vältalig­heten, även om den bereder oss stor njutning, ändå har sin främ­sta lockelse i det omedelbara vederlag vi får i bifall och beröm­melse.

18. Ingen bör hysa så stor tilltro till sin talegåva att han väntar sig att detta skall förunnas honom som nybörjare. På samma sätt som vi föreskriver beträffande bearbetningen driver vi också konsten att tala oförberett till en fulländning vi kan uppnå och vidmakt­hålla endast efter lång erfarenhet.

19. Dessutom måste vi komma därhän att ett övertänkt anföran­de inte nödvändigtvis är bättre än ett oförberett. Många (som Antípater från Sidon och Licinius Archias) har ju lyckats med det­ta inte bara på prosa utan även i poesi (här får vi sätta tro till Ci­cero18) för att inte tala om att det finns några som gjort det även i vår tid, och fortfarande gör det. Detta finner jag dock inte så värdefullt i sig (för sådant finns det ju varken bruk eller behov) som ett gott föredöme för dem som skall uppmuntras att hoppas på det – de som förbereder sig för forum.

20. Vi får dock aldrig hysa så stor tilltro till vår förmåga att vi inte ägnar åtminstone en kort stund till att tänka över vårt tal. För det finns 18

De oratore III l 194; Pro Archia viii 18.

det tillfälle nästan överallt, och i rättssalarna och på forum alltid. Ingen driver ju ett mål utan att sätta sig in i det.

21. En del retorer drivs av missriktad ärelystnad att vilja börja sitt tal omedelbart, så snart de framlagt tvistemålet; de till och med – vilket är ytterst smaklöst och narraktigt – ber om ett ord att utgå från. Men när de drar skam över talekonsten återfaller det på dem själva, och de som vill framstå som bildade för de enfaldiga fram­står som enfaldiga för de bildade.

22. Om en tillfällighet framtvingar ett plötsligt behov att tala krävs emellertid en påpassligare tanke; vi måste ägna all vår kraft åt innehållet och just då i någon mån ge avkall på vår omsorg om språket, om vi inte kan lyckas med båda. Vi får då andrum av ett långsammare framförande, och också av ett återhållet och trevan­de sätt att tala, dock så att vi verkar tänka efter, inte vara osäkra.

23. Det är vad som sker när vi löper ut ur hamnen, om vinden får fatt i oss innan fartyget ännu är färdigriggat. Sedan skall vi så små­ningom under gång hissa seglen, fira på skoten och hoppas på fyll­da segel. Bättre det än att vi överlämnar oss åt ett meningslöst ordsvall, som något stormarna för varthän de vill.

24. Att bibehålla denna färdighet kräver ett lika ihärdigt arbete som att förvärva den. Ett tillvägagångssätt vi en gång förstått fal­ler oss inte ur minnet, och även förmågan att skriva snabbt för­lorar ganska litet vid ett uppehåll, men just denna färdighet kan vi hålla rustad och redo endast genom övning. Bästa sättet att bruka den är att dagligen tala inför ett stort antal åhörare, i syn­nerhet sådana vars omdöme vi oroar oss för; det är ju sällan vi tar vårt eget om­döme på tillräckligt allvar.

Men till och med att tala enbart för egna öron är bättre att än att inte tala alls.

25. Det finns ytterligare en övning i att tänka över och gå igenom hela stoffet, till och med tyst (fast då talar vi på sätt och vis för vårt inre öra), en övning vi när vi inte har annat för oss kan genomföra varsomhelst och närsomhelst. I viss mån är denna öv­ning till större nytta än den vi nyss talade om.

26. En sådan övning blir nämligen grundligare än en i vilken vi fruktar att tappa tråden. Däremot är den förstnämnda till större hjälp för annat – för en fast röst, ett ledigt framförande och för de åtbörder som

(vilket jag har nämnt) även i sig själva eggar och eldar talaren, genom att han fäktar med handen och stampar med foten, som lejonen sägs piska med svansen.

27. Förkovra oss skall vi göra alltid och allestädes. Knappast nå­gon dag är ju så upptagen att vi inte – som Cicero låter Brutus göra19 – kan frånrycka den någon stund för ett fruktbringande arbete med att skriva, läsa eller tala. Sådant brukade ju Gaius Car­bo ägna sig åt till och med när han låg i fält.20 28. Vi får inte heller glömma det råd som även Cicero uppskat­tade – att aldrig någonsin slarva med vårt språk. Oavsett samman­hanget skall allt vi säger vara föredömligt – fast givetvis efter vad vi förmår.

Skriva skall vi i varje fall aldrig göra så mycket som när vi ofta håller oförberedda tal. På detta sätt behåller våra ord näm­ligen sin tyngd, och tungans lätta flykt förenas med tankens djup – som när bönderna kapar vinstockens sidorötter, som leder till det översta jordlagret, för att pålroten skall bli kraftigare genom att söka sig på djupet.

29. Om vi gör båda dessa övningar flitigt och grundligt blir de nog till ömsesidig nytta; genom att skriva talar vi mera vårdat och genom att tala skriver vi ledigare. Därför måste vi så ofta vi har möjlighet skriva våra tal, och om vi inte har tillfälle att skriva dem måste vi tänka igenom dem. Kan vi inte göra någotdera måste vi åtminstone tala på ett sådant sätt att det inte verkar som om ta­laren råkat i förlägenhet eller uppdragsgivaren lämnats i sticket.

30. Ofta händer det emellertid att de som har många mål att föra skriver ned det allra nödvändigaste, i varje fall inledningarna, lär in det övriga de har med sig från kammaren genom att tänka över det, och bemöter oväntade inlägg utan förberedelse. Det är vad Cicero gjorde, det framgår av hans egna utkast. Även från andra talare finns utkast i omlopp. Dessa har dels påträffats som talaren själv skrev ned dem, dels sammanställts till böcker, som från de mål Servius Sulpicius förde; av honom har vi tre tal i behåll. De utkast jag talar om är emellertid så utförliga att jag misstänker att han skrev dem själv, för att bli ihågkommen av eftervärlden.

31. Ciceros utkast, som var avsedda att brukas enbart vid tillfäl­let, har däremot sammanställts av hans frigivne, Tiro. Dem för­svarar jag inte 19 20

Orator x 34.

Cicero, Brutus xxvii 103; De oratore i 154. C. Papirius Carbo var konsul 120 f.Kr.

för att jag inte uppskattar dem, utan för att de skall väcka än större beundran. Till dessa hjälpmedel räknar jag också det kor­ta utkastet och de anteckningar vi till och med håller i handen och emellanåt kan kasta en blick i.

32. Det råd som Laenas21 ger oss gillar jag inte – att samman­fatta det viktigaste i det vi skrivit i ett utkast och i stolpar. Litar vi till sådant leder det till att vi slarvar med inlärningen, och för­därvar och vanställer talet. Jag menar tvärtom att det vi inte skall framföra utantill inte ens skall skrivas ned; även här händer det ju att vi när vi tänker över talet hamnar i något vi har förberett och inte får uppleva ögonblickets lyckliga ingivelse.

33. Så vacklar vi villrådigt mellan dessa båda – å ena sidan glöm­mer vi bort det vi skrivit ned, å den andra söker vi inte något nytt. Åt inlärningen har jag avsatt ett stycke i nästa bok.

21

Troligen Pompejus’ frigivne med detta namn.

Den fulländade talaren Den romerske retorikläraren Quintilianus (ca 35 till ca 100 e.Kr.) tecknar i sin lärobok Institutio oratoria en talares hela utbildningsväg fram till målet – att bli en fulländad talare. I den finner vi därför råd om barnuppfostran och skolans elementa – däribland uppgifter om latinets uttal och stavning – och om vilka insikter som krävdes för en avrundad bildning.

Senare tar han upp de medel en praktiserande advokat kunde tillgripa för att påverka domare och andra åhörare – patos och humor.

Deras bevågenhet kunde han också vinna genom att pryda sitt redan smidigt löpande tal med bildspråk och ordfigurer. Uppslag till sådan utsmyckning hämtades från väl vald läsning, och Quintilianus lämnar oss därför autentiskt antika omdömen om antikens författare.

Hans råd om textbearbetning är tillämpliga för allt litterärt skapande. Sista boken tar upp stilarter i konst, litteratur och retorik jämte den rättrådighet och skötsamhet som krävs för att talaren skall komma fulländningen nära. Urvalet, som fått titeln Den fulländade talaren, avser således att läsaren skall möta Quintilianus inte i första hand som jurist eller retor, utan som en tidlös humanist.

Framsidan: Etruskisk bronsstaty från omkring år 100 f.Kr, känd som ”Talaren”.

Beställningar: E-post bengtellenberger51@gmail.com

quintina

Stora Fiskaregatan 13e, 222 24 Lund